Författararkiv: Wiseman

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.


Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
– Cecilia Widegren
– Anders Hansson
– Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
– Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

Regeringen godkänner kommersiellt flyg på Ärna (uppdaterat 14/12: 10.00)

JAS 39 på plattan på Ärna under president Obamas besök. Foto Försvarsmakten

Regeringen har beslutat att avslå alla överklaganden avseende Ärna flygplats och istället godkänna civilt trafikflyg.

I en debattartikel i Upsala Nya Tidning redovisar Regeringen vad man anser vara betydande samordningsvinster och att flygplatsen är strategiskt viktig ur både civilt och militärt perspektiv. Som exempel på andra liknande flygplatser med liknande förhållanden ges Ronneby, Luleå och Visby.

Regeringen genom försvarsministern och infrastrukturministern övergår sedan till redovisa andra samhällsviktiga användningsområden för Ärna flygplats som flygplatsen redan idag fyller, eller till och med har fyllts, tills den verksamheten flyttades till Stockholm.

Huvudsakligt drivande för regeringens beslut verkar vara att sprida kostnaden på flera aktörer, vilket i sig är ett gott syfte.

Att göra Ärna till en civil flygplats var en tanke som uppstod under den strategiska time-outen då flottiljen i Uppsala lagts ner och internationella insatser skulle vara Försvarsmaktens huvudfokus. Idag har dock den militära inriktningen svängt 180 grader och det nationella försvaret har högre prioritet med anledning av de allt frostigare förhållandena i Sveriges närområde, vilket allmänheten bland annat kunnat ta del av i form av ”ryska påsken” och den anfallsövning som för två veckor sedan genomfördes över Östersjön mot Sverige, Litauen och Polen. Ärna, som oavsett vad ministrarna skriver i sin debattartikel, är en av Flygvapnets huvudbaser, har under de senaste åren fått en allt starkare nyttjandegrad. Under president Obamas sverigebesök skedde dygnet-runtoperationer från basen. Det militära nyttjande av Ärnabasen är sålunda på uppåtgående. Om Regeringens avsikt då är att det även ska bedrivas kommersiell flygtrafik från Ärna bör man även se över den snävt skriva miljökoncessionen så att inte civil flygtrafik i slutänden kommer att hindra militär användning för exempelvis incidentberedskap.

Vad avser Ärna varande en flygplats med möjliga samordningsvinster motsvarande Ronneby, Luleå och Visby håller jag det för att vara ej jämförbart. Ingen av dessa flygplatser har någon annan motsvarande flygplats i sin närhet varvid det fallit sig fullt naturligt för staten att samlokalisera trafiken till en flygplats. Vad avser Ärna ligger Arlanda ca 30 min bort med flygbuss och Västerås flygplats, med samma inriktning som den föreslagna för Ärna, ligger en timme bort. Får man tro prospektet från Uppsala Airport så är det just ovanstående två flygplatser samt även Skavsta flygplats som man ska konkurrera med när det gäller lågpristrafik.

Av den anledningen är på sin plats att ställa sig frågan vem som gynnas mest av konkurrensen – är det skattebetalarna eller lågprisflyget? Av alla de trafikerade flygplatser som idag finns i Sverige är det endast de största som går med vinst (med Arlanda i spetsen). Merparten av flygplatserna i Sverige är idag kommunalt ägda och här rör det sig oftast om rena förlustaffärer där kommunerna får gå in med stora belopp för att hålla igång flygplatserna och erbjuda lågprisflygbolagen mycket förmånliga villkor för att nyttja just deras flygplats. Skavsta, vars banor behöver ny beläggning, ägs idag till största del av ett spanskt bolag som inte är så värst intresserat av att betala 100 miljoner kr för detta, utan det lär bli minoritetsägaren kommunen som får gå in. Skavsta gick för övrigt med vinst för första gången i sin historia under förra året: +1,5 miljoner kr. Hur mycket av intäkterna som utgjordes av bidrag har jag ej kunnat hitta.

I Västerås är situationen snarlik. Flygplatsen är beroende av Ryanair för att hålla igång trafiken, även om flygplatsen fått ett visst uppsving när det gäller skolverksamhet sedan liknande verksamheter ej längre kan bedrivas på Bromma. I Västerås har det förekommit stark kritik mot kommunen sedan det framkommit att kommunen varje mandatperiod pumpar in ca 100 miljoner kr till flygplatsen och därtill ger Ryanair en rejäl rabatt för att man ska använda just Västerås flygplats och inte någon annan. Tittar man sedan runt på övriga flygplatser i medelstora svenska städer så är situationen snarlik, varvid det är sannolikt att situationen skulle bli densamma i Uppsala.

Att nu erbjuda även Ärna som ett alternativ för framförallt resenärer från Stockholm är att spela lågprisbolagen och framförallt Ryanair i händerna. Därmed kommer det finnas ytterligare ett alternativ att använda i förhandlingarna om var trafiken ska förläggas och den vinnande kommunen kommer att vara den som tar på sig störst kostnader själv. Frågan om vem som ska betala för Ärna flygplats blir intressant då bolaget Uppsala Airport knappast har ekonomin att stödja detta och det i så fall riskerar att bli Försvarsmakten som får stå för en stor del av kostnaderna. Pengar som i så fall kommer att tas från annan verksamhet.

Lågprisflyg lär knappast locka affärsresenärerna, då Arlanda ligger så pass nära och dessutom erbjuder lounger och möjlighet att checka in bagage till slutdestinationen – något som ofta är svårt med lågprisbolagen. För ankommande affärsresenärer lär också Arlanda förbli förstahandsvalet.

Om det är så att utvecklingen av Ärna till en civil-militär flygplats kommer att innebära minskade kostnader för Försvarsmakten och ingen negativ påverkan i form av nyttjande är det att förespråka. Jag har dock svårt att tro att så skulle bli fallet med tanke på de stora infrastrukturella investeringar som måste göras. Likaå har jag mycket svårt att se den samhällsekonomiska nyttan i att ha ännu en lågprisflygplats att konkurrera om resenärerna i Mälardalen, när trafikunderlaget på flera av de andra redan är för litet och flygplatserna redan får bäras under armarna av skattebetalarna.

UNT, DN, SR, 2
Uppsala Airports hemsida
Länsstyrelsens beslut från 2010 om Ärna flygplats (Försvarsmakten åtar sig att garantera gratis flygbussar genom kontraktsskrivande med operatör!)

Uppdatering 15/11 09.15: Även flygbranschen tror att Uppsala Airport kommer att få mycket svårt att få Ärna att bära sig ekonomiskt, särskilt med tanke på att kommunen ej tänker engagera sig ekonomiskt. (Även SVT, 2)

Uppdatering 14/12: Ryanair drar ner antalet linjer från Sverige och lämnar Karlstad helt. DN, SvD, Aft, SVT

Mera mygg och kameler

Det är svårt för att inte säga omöjligt att genomföra besparingar och rationaliseringar utan lägga ned verksamhet och säga upp personal. Något som torde vara mycket tydligt i turerna kring de nedläggningshot mot diverse verksamheter inom försvarssektorn som nu föreligger liksom minskade möjligheter till löneutveckling, inställd övningsverksamhet och så vidare.

Härom veckan fick jag en syrlig släng i en av BLT:s ledarartiklar sedan jag skrivit om ”nedläggningshotet” mot Marinens musikkår, sedan jag ännu en gång förundrat över vilka rubriker och politisk uppståndelse en musikkår kan väcka medan stora och allvarliga brister i vår försvarsförmåga går helt förbi i medierapporteringen för att inte nämna i politiken. Precis som jag förutspådde blev det också ett ramaskri bland Blekinges politiker där man började ifrågasätta Försvarsmaktens incitament för att lägga ned just denna musikkår. Att Regeringen och därmed i vissa fall det egna partiet, med sitt besparingskrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader är upphovet till omstruktureringen verkar ha gått helt förbi – inte osannolikt avsiktligt. Tyvärr missade BLT detta helt och hållet och tolkade min referens till BLT som kritik mot tidningen när det som avsågs snarare var att lokalpolitikerna skulle komma att rasa på precis samma sätt som de gjorde våren 2008 när hälften av alla förband riskerade nedläggning, men det som man fokuserade på i opinionsbildandet och i kammaren var just nämnda musikkår.

Nu har Försvarsmakten att välja på om man vill behålla Marinens Musikkår och reducera musikkårerna i Stockholm framförallt avseende möjligheten att spela ridande vid exempelvis högvakten eller bibehålla musikkårerna i Stockholm och avveckla Mariens Musikkår. Ett tredje alternativ är naturligtvis att behålla alla tjänster vid musikkårerna och ta personalkostnaderna på ett krigsförband. Tilläggas kan att det huvudsakliga ”insatsområdet” för militärmusiken är och förblir Stockholm och högvakten. Tyvärr verkar ingen ha förstånd nog att istället för att låta hästarna fortsätta bitas i boxarna, ifrågasätta regeringens beslut om att minska Försvarsmaktens lönekostnader med 500 miljoner kr. Något som redan nu på sina håll inneburit en sån inbromsning i löneutvecklingen att personal som är mycket svår att ersätta redan nu lämnar det sjunkande skeppet. En annan markant effekt är att det yrkesförsvar som av försvarsminister Tolgfors marknadsfördes med insatsberedskap ”här och nu”, blir ett mobiliseringsförsvar på samma sätt som under värnpliktstiden, men med endast halva utbildningstiden för personalen. Billigare och bättre?

I veckan kunde man i BLT läsa om att flygverkstaden på Ronneby garnison nu är nedläggningshotad (även SR), precis som de två övriga kvarvarande militära flygverkstäderna i Luleå och Såtenäs. Dessa flygverkstäder genomför större flygunderhåll på svenska, men även utländska JAS 39 Gripen och tillhör sedan årsskiftet FMV då stora delar av Försvarsmaktens logistik övergick till denna myndighet som ett led i Regeringens krav på att rationalisera logistikverksamhet för drygt 700 mkr. I och med rationaliseringen anses bara två verkstäder behövas i framtiden och följden för det tredje verksamhetsstället blir som för övriga användare att flygplan får flygas till en annan verkstad. Så sker redan idag då flygplan tillhörande F 17 lika gärna kan genomgå större underhåll i Luleå som Såtenäs och vice versa beroende på var det finns ledig tid. De fördyringar som påpekas i artikeln är sålunda redan verklighet idag och har alltid varit sådana.

Hittills har jag dock att se någon försvarspolitiker rasa över nedläggningshotet mot en flygverkstad på samma sätt som man gjort vad avser Marinens musikkår. Ej heller har någon tid att ta en närmare titt på reformeringen av försvarslogistiken där de drygt 700 miljoner kr som utlovades av Regeringens utredare och som Regeringen redan intecknat, inte kommer att kunna realiseras enligt Försvarsmakten, Försvarets Materielverk och Riksrevisionen. Detta kommer att få mycket allvarliga följder för Försvarsmaktens verksamhet då marginaleffekten inom försvarsbudgeten som så många gånger påpekat är närmast ofattbar för en utomstående. En annan fråga som i högsta grad berör Blekinge är Regeringens mycket märkliga ovilja att fatta beslut om att de redan budgeterade ombyggnationerna av två äldre korvetter för att ersätta sju (!) andra fartyg. Här har BLT vidrört ämnet två gånger i korta ledarartiklar medan övriga media låtit det passera.

Det finns ett militärt talesätt att ”amatörer diskuterar taktik medan proffsen diskuterar logistik”. Det skulle säkert också gå att väva in försvarsmusik någonstans i talesättet.

Om man nu skulle vilja läsa mer om turerna kring musikkåren:
Länsstyrelsen i Blekinge
SR, 2, 3, 4
SVT

Inväntar med spänning kommentarerna kring att jag inte begriper mig på vikten av försvarsmusiken. Kanske får man till och med vara med på ledarplats ytterligare en gång i BLT?

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!

Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

 ”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!

Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Sällsynt smaklöst

I ett sällsynt smaklöst blogginlägg skriver Birger Schlaug om hur ”Svenska militära försvaret tog kål på 600 svenskar”.

De 600 som avses är de svenska flygbesättningar som under det kalla kriget dog i haverier inom militär flygverksamhet. Något som Schlaug verkar anse åstadkoms genom inkompetens och cynism.

”Det handlar om försvarsmaktens stridspiloter. Det skedde mellan år 1945 och 1991. Man krockade, man störtade, man lekte, man uppmuntrades, man jagade varandra och ju fler plan som havererade ju fler fick Saab sälja. Inget svenska militär vill berätta om.”

Och så fortsätter det. Ett synnerligen smaklöst åsiktsuttryck där Schlaug därtill har ha mage att gissa sig till att man i Sovjetunionen skulle ha skrattat åt de svenska haverierna. Historielöst är bara förnamnet.

Jag kan dock ge Schlaug rätt i en sak. Den tidens krav på ett starkt svenskt försvar ställde mycket höga krav på militär förmåga. I många fall var uppgiftens lösande prioriterad betydligt högre än verksamhetssäkerheten. Idag har Försvarsmakten en betydligt muntrare haveristatistik. Samtidigt med nedgången i antalet haverier har också kraven på nationell försvarsförmåga i det närmaste försvunnit och kraven har istället inriktats mot internationella insatser där verksamhetssäkerheten prioriterats betydligt högre.

Nu har dock pendeln åter svängt mot prioriteringen av det nationella försvaret i och med den ryska militära upprustningen och landets allt mer osäkra framtid. Samtidigt har Försvarsmakten aldrig avdelat så lite resurser för flygtjänsten. De nu brant stigande kraven på förmåga i takt med allt mindre resurser riskerar att bli en dödlig kombination. Där har vi att lära av historien. Tyvärr tror jag inte att den politiska nivån har den förståelsen.

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.

Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.

Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än ”samlad ersättning” åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.

Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.

Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.

Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.

Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.

Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.

Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27

Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!

Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.

Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.

Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.

Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.

Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:

”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.

3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)

Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.

Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.

Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.

Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.

Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.

Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.

Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.

Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.

Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.

Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.

Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.

Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg: Det är mycket nu!

Under det gångna året med ökade krav på beredskap och uppkomna nationella insatser har allt fler av Försvarsmaktens anställda fått stifta bekantskap med ”§ 27”. Paragrafens innebörd och ersättning har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Inlägget beskriver varför. Jag avser utveckla ämnet något i ett senare inlägg.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Det är mycket nu!

De flesta försvarsanställda vet ännu inte om det med den 8 oktober 2012 så fattade Officersförbundet och Försvarsmakten ett avtal vars innehåll avsevärt sänker de anställdas lön för insatsverksamhet. Avtalet reglerar att alla anställda på order av ÖB eller C INS kan kallas upp för att tjänstgöra inom ramen för planerad eller uppkommen insats till det ypperliga priset av “0,0099 * I-lön + 264:-” vilket motsvarar ca. 442 kronor för en soldat som tjänar 18.000 och 510 kronor för en officer som tjänar 25.000 kronor i månaden.

I det tidigare “insats- och beredskapsavtalet (i-avtalet)” så utgick ersättning om 8 timmars övertid samt ersättning för ett övningsdygn om man var planerad 8 timmar den dagen. För någon som på stående fot kommenderas ut på insats en helg så är löneskillnaden mellan det gamla och nya avtalet nu 11.935 kronor!*

Visst kan man tycka att det gamla avtalet kanske var orimligt, att 12.000 kronor för en helg var mycket pengar. Eller? Hur mycket är det värt att utan förvarning tvingas avboka helgplanerna och framrycka till ett skogsparti, en radarcentral eller ett skyddsobjekt för att arbeta dygnet runt upp till 16 dagar i sträck? En sak är säkert. Det är värt betydligt mer än 442 kronor om dagen.

Det nya avtalet, likt det gamla, avtalar även bort arbetstidsregler, omplaneringstillägg osv. Det är samtidigt så diffust att det i princip kan användas för i princip vilket verksamhet som helst utöver “uppkommen händelse” och “beredskapskontroll”.

Självfallet har Försvarsmakten börjat utnyttja detta nya avtal på bred front och ett antal förband underställda C INS tjänstgör nu regelbundet med stöd av detta avtal. Förmodligen för att det är den billigaste verksamhet som finns.

Som skattebetalare rekommenderar jag Försvarsmakten att omedelbart sluta betala ut övertidsersättning, beredskapstillägg eller jourersättning. Använd istället detta avtal rakt över. Det finns inget som hindrar er, ty Officersförbundet har gått med på tidernas avtal!

Som anställd är jag bekymrad och frustrerad över vad som hänt. Jag har alltid tyckt att Försvarsmaktens avtal varit rättvisa och förmånliga. Att även om lönen inte alltid varit den bästa så har man kompenserats med ledig tid. Att nu behöva tjänstgöra utan vare sig ledighet eller vettig lön som kompensation känns inte uppmuntrande.

Som fackmedlem så uppmanar jag Officersförbundet att riva upp detta avtal direkt! Det är ett hån mot fackföreningsrörelsen och ett hån mot oss anställda. Det finns inga som helst anledningar att sälja ut sig. Att få mindre betalt per timme för övertidstimmar är skandal. Grunden måste vara att vi får betalt för de timmar vi faktiskt arbetar. Allt annat bör vi strejka emot!

Sebastian Bay
Civil tjänsteman

* I det gamla “i-avtalet” utgick 16 timmar övertid om man var oplanerad. En helg beräknas kvalificerad övertid med ex. 25.000/72 = 347 kronor per timme. 347 x 32 timmar = 11.111 kronor plus 2 x 988 kronor (för övningsdygn). Totalt: 13.087 kronor. Det nya avtalet innebär 2 x 510 kronor om man tjänar 25.000 kronor per månad. Totalt alltså 1020 kronor samt uppskjuten ledighet om man tjänstgjort på en dagen som man varit planerad att vara ledig. Det utgår även 66 kronor per dag om insatsen varit uppkommen.

Så mycket för försvarsvänligheten i Nya Moderaterna?

”Men det finns en sakfråga där M-ledningen förtjänar spö: försvaret. Det har vanskötts av Reinfeldt och Borg.”
K-G Bergström, Expressen 18 oktober

Just nu pågår Nya Moderaternas arbetsstämma i Norrköping och under fredagskvällen avhandlas bland annat försvarsfrågorna. DN:s politiska reporter Ewa Stenberg rapportade nyss från stämman på Twitter att stämman avslagit ett yrkande från Skaraborgsmoderaterna och Västra Götalandsdistriktet att ”Försvarsmakten ska få planera för styrketillväxt vid ett försämrat omvärldsläge”.

Vad var då detta för förslag? Förslaget kan spåras tillbaka till Anders G Johansson, reservofficer (major) och moderat gruppledare i Skövde och tillika riksdagskandidat. Under vintern skrev Johansson en motion till förbundsstämman för Skaraborgsmoderaterna förespråkande att ”Moderaterna verkar för att planering för militär styrketillväxt införs som ett av Försvarsmaktens uppdrag och att resurser anpassas och avdelas för detta”.

Efter omfattande debatt biföll förbundsstämman motionen och skickade den vidare uppåt i partiet. Värt att notera är att detta är ordföranden för försvarsberedningen Cecilia Widegrens hemdistrikt. Motionen vandrade sedan vidare och fick även med sig hela Västra Götalandsregionen i stycket om att planera för militär styrketillväxt. Under gårdagens utskottsbehandling av EU och utrikespolitik yrkade Västra Götalandsdistriktet för att arbetsstämman till propositionen Ett modernt arbetarparti för hela Sverige skulle tillföra stycket ”För att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget ska försvarsmakten ges i uppdrag att planera för styrketillväxt”. Yrkandet avslogs. Intressant är här att Cecilia Widegren som vid stämman företräder just Skaraborgsdistriktet från vilket förslaget härstämmar om som fört fram detta, inte förde fram förslaget vid den nationella arbetsstämman utan anfördes av Västra Götalandsregionen. Västra Götalandsregionen genom representanten Ann-Sofie Alm reserverade sig sedan mot utskottets beslutet och reservationen om nämnda ordalydelse var också den enda reservationen.

Under fredagskvällen avslog så arbetstämman tilläggsyrkandet och cementerade därmed uppfattningen om de nya moderaternas inställning till försvars- och säkerhetspolitik. Nya Moderaterna brukar vara mycket snabba med att berömma sig själva för sin försvarspolitik och hur man formar försvaret för en framtid där hoten är ”oförutsägbara, komplexa och gränslösa”. Tyvärr är det ju så att oförutsägbara, komplexa och gränslösa hot ökar kraven på en hög grundberedskap och förmågan att vid behov genomföra styrketillväxt. Något som den moderata ekonomiska dispositionen inte mäktar med. Bara perioden 2007-2015 har försvarsanslaget sjunkit med 14 %, konstaterar Johan Wiktorin. Tragikomiskt blir det då när de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren och Johan Forssell i Upsala Nya Tidning ena stunden konstaterar att Socialdemokraterna inte lägger en krona mer i försvarsanslag än Regeringen för att i nästa stund anklaga desamma för att skriva försvarspolitiska checkar som saknar täckning. Vad säger då detta om Regeringens checkar?

I skrivande stund meddelar Cecilia Widegren på Twitter att resultatet av stämman är tydliga förstärkningar av försvarsförmågan och planering för det oförutsedda. Det ska i så fall bli ett rent nöje att ta del av protokollet från stämman. Å andra sidan har vi ju upprepade gånger fått ta del av moderata försvarssatsningar som är de facto minskningar.

Från kristdemokratiskt håll vitsar man till det kring stämmobeslutet: ”#mstämma röstade för ett sorgligt förvar istället för ett borgligt försvar!”

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD

Nu kommer försvarsdebatten att ta fart!

Blekinge Läns Tidning meddelar nu under natten att Marinens Musikkår kommer att läggas ner. Detta sedan kåren erhållit en lista från Livgardet (ansvarigt förband för försvarsmusiken) där samtliga musiker i musikkåren listats som tjänster som ska sparas in.

Våren 2008 rådde ett mycket allvarligt läge inom det svenska försvaret och försvarspolitiken. Sommaren 2007 hade finansminister Anders Borg lanserat sitt ej samordnade sparförslag på försvaret, vilket motsvarade det lägsta finansieringsalternativet i försvarsbeslutet 2004 – minus 6 miljdarder kr. En linje som till och med Miljöpartiet då ansåg som orealistisk. Det redan havererade försvarsbeslut 2004 skulle nu ytterligare krympas, utan några krav på beredskap vilket är en punkt Moderaterna idag slår sig för bröstet om. I tidningarna kunde man läsa olika förslag på vilka förband som skulle läggas ned i enlighet med sannolikt läckta arbetsförslag från Högkvarteret. Den ena versionen mer hårresande än den andra.

Ett förslag väckte dock mer upprördhet än något annat, nämligen det att lägga ned Marinens Musikkår. Åt detta ägnades spaltmetrar av text i såväl debattartiklar, insändare som inte minst tid i Riksdagen. Ingen försvarsfråga kunde ha engagerat försvarspolitikerna mer än just Marinens Musikkårs fortlevnad. Det är nu alltså bäddat för en mycket laddad höst i försvarsdebatten där händelser som ”Ryska påsken”, ”beredskapsövning öst” och ”Zapad -13” kommer att framstå som bagateller i jämförelse. Speciellt läsare av BLT har en intensiv vecka framför sig. Finns det något viktigare i försvarsdebatten än just lokalpolitiken?

Detta är naturligtvis skrivet med en viss raljans, men tyvärr inte utan sanning. Det är bara att titta i arkiven. 

Att Marinens Musikkår nu verkar komma att läggas ned är att beklaga, men samtidigt måste man kunna fokusera på helheten. Om något visar också nedläggningen på den fullkomligt absurda ekonomiska situationen i Försvarsmakten där nu myndigheten och dess förband måste dra så hårt i svångremmen att även mycket små ekonomiska poster försvinner för att rädda någon form av övningstid för krigsförbanden. Man ska också betänka Regeringsbeslut 5 2013 i vilket Försvarsmakten uppdras att sänka sina lönekostnader med 500 miljoner kr/år genom en förskjutning mot högre andel tidvis tjänstgörande personal kontra heltidstjänstgörande personal. Prioriteringar måste då tyvärr ske.

SvD

M vet bäst

Detta uttalande som levererades på ett moderat möte i Karlstad i lördags av en av de ansvariga för framtagandet av det nya handlingsprogrammet för Nya Moderaterna, speglar sprickan som idag finns mellan Moderaterna centralt och Försvarsmakten. Det är inte utan att man funderar på vilken utbildning och erfarenhet sagesmannen har i strategi och säkerhetspolitik med tanke på den egna självsäkerheten i frågan. Man får också en förklaring till sakernas tillstånd i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Samtidigt kan man inte låta bli att fundera om samma monumentala nonchalans och högmod gör sig gällande även inom andra politikområden.

Sagesmannen anser dock att det handlar om en ”tillplattning av hans resonemang”. Hans budskap om ”snabba förlopp” är också något som man känner igen från andra uttalande från partiföreträdare. Att konfliktförlopp sker snabbt är inte något nytt. Vad som däremot är nytt är att vi idag har ett försvar som inte har resurserna att hantera detta och som heller aldrig lär få det. Försvarsmaktens perspektivstudie fastställer det vi sedan länge känt till – Insatsorganisation 2014 kommer aldrig att kunna intas av ekonomiska skäl och därmed faller ÖBs uttalande från nyår om att IO 14 endast kommer att kunna försvara landet på en enda plats mot ett begränsat angrepp i högst en vecka. Samtidigt gör Regeringens sparkrav inom förbandsbudgeten med krav på ökat antal tidvis tjänstgörande officerare och soldater att förmågan att hantera snabba förlopp i närområdet kraftigt nedgår.

Vilken försvarsförmåga som finns i verkligheten finns idag är inget som allmänheten känner till eftersom ingen journalist ännu förmått dra slutsatsen utifrån ÖBs uttalande från nyår att fråga vad som gäller idag om nu uttalandet gäller runt 2020. I Aftonbladet meddelar dock försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren att Sverige har ett ”användbart och tillgängligt försvar” med anledningen av diskussionen kring förpositioneringen av ett stridsvagnskompani på Gotland.

Det finns dock andra moderata åsikter i frågan som synes av filmklippet nedan. Samtidigt blir försvarsfrågorna allt hetare i den allmänna debatten. Den senaste veckan har två av Expressens ledarartiklar (1, 2) avhandlat försvars- och säkerhetspolitik och det har också skrivits en hel del på andra ledarsidor och i vanliga artiklar om samma ämnen och framförallt den nyligen genomförda Zapad-övningen.

Gästinlägg: Vi måste våga tänka om att försvara landet

Som de flesta läsare besviket har förstått har det inte funnits tid senaste veckan att göra egna inlägg, trots den uppsjö av försvars- och säkerhetspolitiska nyheter som varit på agendan. Den stora ryska övningen Zapad och inte minst Försvarsmaktens nyss släppta perspektivplan (läs Annika Nordgren-Christensens utmärkta inlägg) är de största händelserna, men även det seminarium som Folk och Försvar nyss genomfört. Jag avser dock att återkomma till perspektivplanen framöver när tid finns.

Tills vidare får jag istället välkomna Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat för moderaterna, med ett gästinlägg om behovet av förändring i försvarspolitiken. Förhoppningsvis kan Sjövik få med sig flera av sina partikollegor på denna agenda. Det skulle också vara intresssant att höra vad andra moderata politiker i Riksdagen, respektive utanför, anser om Sjöviks inlägg.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vi måste våga tänka om att försvara landet

I förra veckan genomfördes den största ryska marina övningen på mycket länge. Man måste egentligen tillbaka till kalla kriget och Sovjetunionen för att se något liknande. Förutom Ryssland deltog även Vitryssland med specialförband som fraktats från Sankt Petersburg till Kalliningrad.

Sverige har sedan början på 90-talet haft en avslappnad hållning till säkerhetsläget kring Östersjön. Ryssland har ansetts varken ha förmågan eller viljan att hota sina grannländer. Dock, har såväl Rysslands agerande som vårt säkerhetspolitiska läge nu ändrats radikalt. Detta är ingen hemlighet och något som vi helt öppet måste kunna erkänna. En övning som omfattar närmare 70.000 personer som dessutom syftar till att landstiga specialförband är faktiskt något som påverkar Sverige i allra högsta grad.

Det nya läge som Sverige nu står inför kräver sitt allvar från dess folkvalda. Om Ryssland rustar, än från en låg nivå så tog ändå ÖB bladet från munnen då han i en intervju förra året sa: – Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.

Sveriges säkerhets- och försvarspolitik är en viktig fråga. Vi kan inte, inte ens av än så goda finanspolitiska anledningar, låtsas som att så inte är fallet. Vi som parti, som alltid har värnat vår säkerhet och tagit försvarsfrågan på största allvar måste nu visa våra väljare och vår befolkning att vi fortfarande gör det.

Sverige lägger idag cirka 1,2 procent av bruttonationalprodukt på försvaret vilket gör Sverige till det land som satsar minst bland de nordiska länderna. Samtidigt lägger Ryssland 4,4 procent på sitt försvar. För tillfället förs spekulationer kring huruvida en vapengren måste läggas ned om inte mer pengar tillförs.

ÖB sa i tisdags i en intervju att man enligt en framtidsstudie måste fortsätta att minska volymen av svenska stridskrafter. Om inte uppgifterna eller resursförutsättningarna ändras så kommer Försvarsmakten tvingas till ytterligare förbandsnedläggningar. Frågan är också om Försvarsmakten överhuvudtaget kan hävda territoriet vid systematiska kränkningar i framtiden.

Om vi ska kunna hävda vår import och export och således skydda våra ekonomiska intressen, våra värderingar och vårt öppna och demokratiska samhälle måste vi satsa mer på försvaret. Utifrån ett finanspolitiskt perspektiv har vi inte råd att inte satsa på Försvarsmakten och därigenom vårt lands säkerhet.

Ingebrikt Sjövik
Officer och riksdagskandidat för moderaterna

Gästinlägg: Replik till Lars Rössle

Mj Lars Rössle,

Eftersom jag för två veckor sedan roterade till Korea för internationell tjänstgöring har jag först nu haft möjlighet att ta del av försvarsdebatten på Wisemans blogg. Du eftersökte en kommentar och det skall du givetvis få.

För det första skall du ha all heder för att du skriver och deltar i debatten. Fler borde göra detta och dessutom skriva under och öppet redovisa sin uppfattning. Mitt inlägg den den 9 September syftade till att inspirera fler att skriva och tycka till för att få fart i en, enligt min mening, avsomnad debatt.

Tyvärr tycker jag att försvarsdebatten fortfarande inte vill ta fart oavsett hur mycket som skrivs av olika försvarsanställda och andra intresserade. Jag delar den uppfattning som ”Martin” skriver i en av kommentarerna där han på ett bra sätt påpekar att det är avgörande att få media, allmänheten och de folkvalda politikerna att agera.

Det är viktigt att budskapen är tydliga och enkla att förstå så att vi alla bidrar till att få ovan redovisade grupper intresserade att fortsätta debatten. Jag som enskild officer har bidragit med mitt inlägg och jag kan inte just nu göra så mycket mer. Om inte fler i försvarsmaktsledning , media, politiker fortsätter debatten för att få allmänheten intresserad så blir det svårt framöver att driva försvarsfrågan.

Jag hoppas att glöden inte svalnar och personligen avser jag att återkomma senare när jag anser timingen är lämplig.

Mvh Berndt Grundevik

Gästinlägg: Replik till Grundevik

Den 9:e september i år publicerades en debattartikel undertecknad av generalmajor Berndt Grundevik på bloggen Wiseman’s Wisdoms.

I artikelns inledning gör generalen en analys av den politiska beslutsprocessen inför det kommande försvarsbeslutet. Förutom analysen av beslutsprocessen redovisar han en ganska diger lista på områden som han tycker behöver lyftas till debatt. Efter ett tag övergår dock listan till att bli en slags önskelista på förmågor eller åtgärdspaket som generalen vill se.

Tyvärr tar denna ”önskelista” lite udden av sprängkraften i generalens artikel eftersom den lätt kan lätt kritiseras för att vara orealistisk. Dessutom riskerar listan leda till diskussioner om enskilda detaljer, något som jag uppfattar inte egentligen var syftet med artikeln. Därför lämnar jag ”önskelistan” till andra att debattera.

Själva kärnan i artikeln är istället analysen av den politiska beslutsprocessen. Slutsatsen blir att det är i höst som försvarsdebatten måste föras, sedan är det för sent att påverka processen. Därför uppmanar Grundevik till en allmän och mer intensiv försvarsdebatt.

Artikeln fick inledningsvis ett mycket positivt mottagande och andemeningen i kommentarerna skulle kunna sammanfattas med ”äntligen en general som vågar säga sanningen redan innan han gått i pension”. Flera av kommentarerna andas även en förhoppning om att utspelet skulle inspirera försvarsmaktsledningen till förnyade det om ”enveckas försvaret”.

Till och med den 23:e september, det vill säga 14 dagar efter den inledande artikeln, har mej veterligt inte Grundevik gjort någon uppföljning eller ens någon kommentar till sin egen artikel på Wiseman’s. Och det känns lite märkligt. Om han nu tror på sin egen analys och sina slutsatser kring den försvarspolitiska beslutsprocessen, så borde han väl själv ta en betydligt mer aktiv del i debatten?

Förhoppningarna om ett trendbrott hos våra främsta chefer verkar därmed återigen ha grusats. Fotfolket i form av försvarsbloggare och kommentatorer är nog så aktiva redan, men det som behövs för att det ska tända till är att någon med tyngd tar bladet från munnen, ungefär så som ÖB gjorde i vintras.

En artikel på en blogg är en bra början, men sen då? Jag saknar en uppföljare, och jag saknar Grundeviks kollegor i den stora debatten.

Eller var det kanske inte så viktigt trots allt?

Lars Rössle
Major

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.

Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2