Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget |
Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.
Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.
Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.
Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.
Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!
Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner
Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.
Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.
Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:
– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?
– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?
BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder |
Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.
Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).