Författararkiv: Wiseman

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?

Det här inlägget hade jag förvisso kunnat publicera på egen bloggplats, men för att få en sammanhängande debatt så väljer jag istället att skriva ett gästinlägg här hos Wiseman. Det handlar om försvarslogistiken, ett ämne runt det har skrivits ett antal intressanta inlägg under de senaste dagarna.

En annan anledning att jag skriver här och inte på egen blogg är att jag för ovanlighetens skull skriver i min yrkesroll och inte som försvarsdebattör. Jag är inte logistiker, och kan alldeles för lite om turerna bakom försvarslogistiken för att ge mig in i debatten med samma detaljeringsgrad som de övriga experterna. Däremot är jag och mina kollegor i allra högsta grad beroende av att logistiken fungerar, och jag kommer här att kommentera delar av det som tidigare har skrivits, men istället från ett brukarperspektiv.

Mattias Lagerqvist avslutar sitt kloka gästinlägg med följande mening.

”Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?”

Mitt i prick, och helt rätt! Men hur många som arbetar med försvarslogistik tänker så varje dag på jobbet? Förhoppningsvis de flesta, men tyvärr så avspeglas det inte i hur systemet är uppbyggt och hur det verkliga utfallet blir.

Jag skulle kunna ägna hur mycket tid som helst till att beskriva olika aspekter som påverkar insatsförbandet, i mitt fall fartyget som ska tillbringa så mycket tid till sjöss som möjligt. Antingen i den dagliga insatsverksamheten, eller för att öka förmågan att genomföra väpnad strid – vår huvuduppgift.

Jag väljer att i detta gästinlägg avgränsa mig till att kommentera en del i Försvarslogistikchefen Thomas Engevalls gästinlägg, nämligen fartygsunderhållet. Konteramiral Engevall skriver;

”Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit.
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten…

Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand.”

Till att börja med så måste man skilja på olika typ av underhåll. Skrov- och fartygsunderhåll så som smörjning, rengöring och målning är en del. Service av motorer, felsökning och komponentbyte i datorer och system är en annan. Det är två helt olika typ av underhåll. Rörande det sistnämnda så delar jag Engevalls bild. Framförallt inom nyare fartygssystem, där garantier m.m. innebär att besättningarna inte ges samma möjlighet till att skruva, och därmed lära sig sina system. Här finns precis som Thomas skriver en risk att stridsvärdet nedgår.

Men när det kommer till den andra delen som rör mer handgripligt skrov- och fartygsunderhåll så anser jag att resonemanget är felaktigt. Motivet att vi nu med anställda sjömän och specialistofficerare bör kunna genomföra mer av detta underhåll stämmer inte.

I dag är en anställd sjöman arbetstidsplanerad precis på samma sätt som en officer. Sjömannen måste precis som officeren också ta ut kompledighet efter övningar och verksamhet till sjöss för att inte spräcka arbetstidsbanken. Lägg där till att sjömannen bedriver vakttjänst precis som officeren, vilket drar ytterligare arbetstid. Sjömannen måste dessutom kompetensutvecklas inom sin huvudtjänst, administrera sig själv i PRIO, gå allsköns obligatoriska utbildningar, upprätthålla skyddsvaktkompetens, genomföra skjutningar, FM baskrav m.m. m.m. vilket också kräver mycket arbetstid.

Detta ska då jämföras med den värnpliktige sjömannen, d.v.s. det system vi tidigare hade. För det första så var den värnpliktige inte arbetstidsreglerad. Vederbörande kunde således nyttjas för underhållsarbeten direkt efter genomförd övning när officerarna var tvungna att vara lediga. Lägg till alla helger som kunde nyttjas. Varje helg fanns det ett vaktkvarter med värnpliktiga kvar ombord på varje fartyg, och vem minns inte arbetslistan som VO och vaktkvarteret fick inför varje helg, och som skulle vara slutförd till måndag morgon. En stor del av underhållet utfördes således på helgerna, och det var ofta ett välbehövligt komplement till kajvaktandet och filmtittandet. Men den här unika möjligheten finns inte längre, och därmed så har tiden för att bedriva underhåll i egen regi kraftigt reducerats i och med att vi nu har anställda sjömän som är arbetstidsreglerade.

När det kommer till specialistofficerare i Marinen så finns det ingen som har inriktning mot skrovunderhåll. Om en specialistofficer ska leda underhållsarbete på däck så innebär det att tid för huvudtjänsten så som exempelvis signalspaning eller ubåtsjakt måste reduceras. Så har vi också tvingats göra, och det här är en av de enskilt största anledningarna att allt för många specialistofficerare inom ex ubåtsjakt har valt att lämna fartygstjänsten för andra tjänster. Därmed uppstår oacceptabla kompetensbrister som inte är reparabla i den nära framtiden. Så här kan det givetvis inte få fortsätta.

Min slutsats är därför att vi måste hitta en annan lösning för delar av det allmänna fartygsunderhållet, och i synnerhet skrovunderhållet. Det är inte optimalt att använda specialistofficerare för att smörja rullklys, måla däck och skrapa rost. De måste få utvecklas inom sin egen tjänstegren i syfte att dels stanna kvar, och dels för att de ska kunna bli vad de är ämnade att vara, d.v.s. specialistofficerare. Samma sak bör i huvudsak även gälla för sjömännen. När det kommer till maskinpersonal, vapentekniker och systemtekniker så är saken givetvis omvänt. De måste få tid för att utvecklas inom sitt gebit i den tekniska tjänsten.

Nu ska vi utöver detta lägga till parametern ”tid till sjöss och operativ effekt”. Att prioritera materielunderhåll med egen besättning lika högt som övningsverksamhet anser jag är helt fel väg att gå. I dagsläget avsätts dessutom en stor del av tiden till sjöss åt ren insatsverksamhet och en konsekvens blir då att mindre tid kan avsättas för övning i förband och i samverkan med ex Flygvapnet. Det innebär att varje timme vi kan lägga på att öva kvalificerad väpnad strid är unik välinvesterad timme. Varje timme besättningen ska ägna åt att skrapa rost, måla och smörja är en förlorad övningstimme.

Härom veckan hade vi diskussioner om just detta med personal från FMV, som hade synpunkter på just materielunderhållet. Man ansåg att det inte hade skötts enligt konstens alla regler och hade vissa synpunkter. En kollega uttryckte sig då ”Ja, du ska ju inte direkt tro att det är som på Jagarnas tid då det fanns en skeppare per kvadratmeter däck och en hel drös med värnpliktiga som stod och väntade på arbete”. En vass men talande replik som väl beskriver läget när allt inte hinns med p.g.a. högt tryck på att producera tid till sjöss.

När vi nu enbart har sju korvetter, sju minröjningsfartyg och fyra ubåtar så måste tid till sjöss prioriteras högre än allt annat. Både för att lösa insatsverksamheten och för att kunna öva, bli bättre och därmed öka försvarsförmågan. Därför bör skrovunderhållet och i viss mån även annat tidskrävande underhåll köpas in, och genomföras under den tid besättningarna är komplediga. På så vis maximeras nyttjandegraden. Jämför med de civila flygbolagen. Där flyger besättningarna på dagtid och underhållspersonalen tar hand om flygplanen på nätterna, och nyttjande graden blir maximerad.

Om det är något som borde ingå i den omtalade satsningen på ”basplattan” som borde det vara att köpa in underhåll i syfte att öka övningstiden och därmed också öka försvarsförmågan.

Jag avslutar med att ånyo citera Mattias Lagerqvist;

”Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra.”

Det är precis vad det här handlar om. Att huvuduppgiften ska prioriteras lika högt som underhåll av fartyget är fel. Ska vi spara pengar genom att fartygsbesättningarna ska göra det själva så har vi enligt min mening helt fel fokus. Underhållet måste få kosta om så krävs, och den mest optimala lösningen vore givetvis att Försvarsmakten hade anställd personal för att genomföra underhåll precis som vi har anställd personal för att bli bra på ubåtsjakt. Man kan ju fråga sig vilken stridspilot måste själv skruva med sitt flygplan och underhålla sin flygdräkt?

Örlkn Niklas Wiklund
Fartygschef

–––––––––––––––––––––––––––––––––

Ursäkta röran, vi bygger om!

Jag har deltagit i den debatt som uppstod på Twitter om Omdaning försvarslogistik och hur framförallt verksamhetsövergångar till FSV påverkar Försvarsmakten. Det har tidigare publicerats tre gästinlägg på denna blogg och även jag vill ta chansen att ge min syn. Jag instämmer i det mesta som @DDrilog säger i sitt gästinlägg och kommer här snudda vid delvis samma punkter.
Jag vill dock inleda med att säga att det är glädjande att både chefen för FSV och Försvarslogistikchefen deltar i debatten och ger sin syn via blogginlägg. Jag har haft mailväxling med Tomas Salzmann och även om jag inte håller med om hans svar så har han svarat utförligt på mina frågor. Han har även tagit initiativ till att vi ska träffas IRL vilket uppskattas.

Bakgrund
Sedan 2013 pågår en stor förändring av försvarslogistiken. Stora delar av den bakre logistiken har förts över från Försvarsmakten till FMV, där de nu finns i enheten FSV (förråd, service och verkstäder). Dessutom har huvudelen av FM resurser för driftstyrning av befintliga materielsystem samt kravställning på nya materielsystem förts över till FMV. Tanken är att FMV ska ta ett helhetsansvar från materielinköp, via nyttjande, till avveckling. På något sätt ska detta bli effektivare och det ska årligen spara 760 miljoner/år. Dessa pengar ska gå tillbaka till Försvarsmaktens förbandsverksamhet. Detta är naturligtvis lovvärt och jag välkomnar ekonomiska förstärkningar till förbandsverksamheten. Precis som Engewall säger så beror många av dagens problem inom logistiken på tidigare felbeslut och nedprioriteringar och är inte knutna till Omdaning försvarslogistik. Jag kommer beröra båda sakerna och påstår att så kallade effektiviseringar ofta leder till suboptimering och att arbetsuppgifter och kostnader i stor utsträckning bara flyttas, samt hur utvecklingen på området påverkar vår förmåga vid kris/krig. Jag har tidigare delvis berört detta i ett annat gästinlägg hos Cornucopia.

Materielanskaffning
Anskaffning av nya materielsystem ingår normalt inte i begreppet logistik men har nu i och med FMV utvidgade ansvar bakats in i det delvis nya begreppet försvarslogistik, förkortat FLOG. Anskaffning av materielsystem är FMV kärnverksamhet, men det som nu är nytt är att de flesta som tidigare var FM kravställare mot FMV, Materielsystemansvariga vid HKV och Teknikkontor/Materielsystemkontor, nu också förts över till FMV! Jag har i mitt jobb regelbundet kontakt med ett antal av dessa som numera tillhör FMV och de allra flesta är frustrerade och kan inte själva förklara hur detta ska fungera. Försvarslogistikchefen skriver i sitt inlägg att FM ska definiera behov och ställa krav på FMV som sen ska lösa dessa. Exakt hur detta ska gå till och vem som kontrollerar så att FM får materiel som uppfyller våra behov är, åtminstone för mig, fortfarande höljt i dunkel. Delar fullt ut uppfattningen att FM behöver bli bättre på detta, men vem ska göra det när många av de som tidigare gjort det nu flyttats över till FMV?

Övertro till civila lösningar
Under den så kallade ”strategiska time-outen” fanns en tro på att det ”inom överskådlig framtid” inte skulle finnas några militära hot mot Sverige. Därför var det lockande att snegla på den utveckling som skett inom den civila logistiken. Vi avvecklade den spridda mobiliseringsprincipen, begrepp som just-in-time och centrallager poppade upp. Det man då missar är att det finns en väsentlig skillnad mellan civil och militär logistik och det är hotbilden. I den moderna asymmetriska krigföringen är logistikförband och depåer särskilt utsatta. Vi har dessutom gjort den potentiella fienden tjänsten att samla våra resurser på ett fåtal platser. Vem skyddar Försvarsmaktens centrallager i Arboga vid skymningsläge? Vid mobilisering ska det i princip tömmas och all materiel ska ut till förbanden. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att vi definierat en kritisk sårbarhet.

En annan effekt av just-in-time-tänket är att snabbköpen på förråden till stor del försvann. Där kunde man förr snabbt få tag på de förbrukningsartiklar som man erfarenhetsmässigt visste går åt, allt från blyertspennor till arbetshandskar. Snabbköpen togs bort, lager var fult och band kapital. Istället skulle var och en beställa detta i IT-systemet PRIO med motivet att alla kan ju handla på nätet idag. Alla som använt PRIO/handla inser att den webshop som använt detta system snabbt hade gått i konkurs. Gränssnittet är inte användarvänligt och man vet inte intuitivt hur man ska göra. Detta är inget problem om man är administratör som ofta jobbar i systemet, då lär man sig. Men när man som vanlig användare några gånger om året ska in och beställa något tar det orimligt mycket tid. Dessutom är det inte leverans dagen efter. Konsekvensen blev att alla byggde upp egna lager på kompanier och avdelningar. Med andra ord gav effektiviseringen möjligtvis en besparing på ett ställe men orsakade merarbete och band kapital på många andra ställen i organisationen. Precis tvärt emot intensionen. Tyvärr finns det många liknande exempel.

FUS
Om jag backar bandet ett antal år så fanns vid mitt förband en kundmottagning i anslutning till verkstaden. Den var en del av mitt förband och hit gick brukare från hela garnisonen för att bland annat lämna in sitt fordon på besiktning eller reparation. Deras uppgift var att företräda kunden gentemot arbetsledningen på verkstaden, prioritera, skriva beställningar och kontrollera utförda jobb. Man var kort sagt kundens representant som såg till att verkstaden utförde det de skulle i rätt tid. Detta arbete utfördes av två personer och verkstaden till hörde då FMLOG men fanns inom samma myndighet, Försvarsmakten. Dessa tjänster fördes över till FUS (Främre underhållsstöd) som var en del av FMLOG och man dubblerade personalstyrkan eftersom man fick vissa ytterligare arbetsuppgifter. 2013 fördes huvudelen av personalen (återigen utökade) över till FSV, men chefen och hans ställföreträdare blev kvar i FM! Nu vid nyår skulle hela verksamheten föras över till FSV och kallas LKY (Lokal kundyta). Nu har inte FM och FMV lyckats komma överens om hur detta ska fungera så därför är införandet skjutet till 31/1. Vi vet som sagt inte hur detta kommer bli men tanken är alltså att FSV på något sätt lägger beställning till sig själva. Vem som blir ”kravställare” på FSV och håller tummen i ögat på dem är oklart. Antingen får alla brukare företräda sig själva eller så får förbanden åter sätta samman en funktion för detta, synd bara att personalraderna förts över till FMV….

FSV ekonomiska modell
De tidigare gästinläggen har till största delen handlat om FSV verkstadsdrift och deras ekonomiska modell. Jag håller med om att det här funnits viss effektiviseringspotential, men jag undrar hur man mäter sin effektivisering. Salzmann, som har ett civilt ekonomiskt perspektiv, säger att man ökat sin debiteringsgrad. Det betyder att kunden direkt betalar för en större del av mekanikern totala arbetstid. FSV är ju intäktsfinansierat så kunden betalar ju ändå i slutändan hela mekanikerns lön, det kommer ju inte pengar någon annanstans ifrån. När jag frågar hur mycket man producerat svarar man hur många timmar man jobbat. Det är inte svar på frågan! Jag som kund är intresserad vilken uteffekt verkstaden ger mina förband. Här finns kärnan i problemet. FSV fokus är på att i ekonomiskt avseende effektivisera sin produktion. Det ska gå att fakturera så mycket som möjligt ur så få personer som möjligt. Det finns inget bra sätt att mäta hur mycket en verkstad producerat och framförallt inte om det är tillräckligt för att möta förbandens behov. För att hålla debiteringsgraden hög anpassar sig verkstaden så att de alltid har fullt upp. Min fråga blir: hur ska vi kunna hantera ökad verksamhet vid förbanden eller i värsta fall en mobilisering? Lägg därtill att det finns ca 1000 fordon inom försvarsmakten som står i repkö och har ett reparationsbehov.

Krigets krav
Jag har vid flera tillfällen, nu senast förra veckan till Tomas Salzmann, ställt frågorna: Vilken uppgift har verkstäderna under och efter mobilisering? Vilken planering finns för detta? Det finns idag inget svar på den första frågan. På den andra finns det ett svar, tyvärr är det ingen. I princip alla specialverktyg till FM materielsystem tillhör FM och behövs i FM insatsorganisation. Det innebär att vid en mobilisering kan FSV verkstäder inte reparera FM materiel längre. Anskaffning finns inte heller med i de nya materielprojekt jag är inblandad i. FSV anger att ska man anskaffa detta måste det belasta FM låneram i Riksgälden och då minska utrymmet för FM materielanskaffningar.

Folkrätt
Som tidigare sagts flyttades stora delar av FM bakre logistik över till FMV 2013. Detta innebär i praktiken att det nu är den civila myndigheten FMV som lagerhåller FM förnödenheter på bakre nivån. Vissa hävdar att detta inte är något nytt, FM har alltid fått sina förnödenheter från civila leverantörer. Det är förvisso sant, FM har varken egna oljekällor eller potatisåkrar. Utan att vara folkrättsexpert hävdar jag ändå att det är en stor skillnad på detta område. ICA:s centrallager kan knappast betraktas som ett militärt mål för att de levererar mat till FM. Däremot råder det nog inga tvivel om att FMCL som den civila myndigheten FMV driver är ett militärt mål. Vilket folkrättsligt skydd har de som arbetar där? Det samma gäller FSV:s verkstäder som oftast ligger inom garnisonsområden. Dessa går enligt min mening inte jämföra folkrättsligt med civila företag som underhåller militär materiel som en del av sin verksamhet.

PRIO
Under 2014 fördes vissa mindre delar av förnödenhetsförsörjningen över i affärssystemet PRIO. Med början i maj 2015 och tidsförskjutet under ca 1,5 år kommer i princip all logistik inom FM och FSV lyftas över i PRIO. Det sägs vara en av de största datamigreringarna som gjort till ett SAP-system. Många har, med rätta, farhågor om hur detta kommer bli. Den information jag hittills fått tyder på att man lärt sig av tidigare misstag och jag tror att själva införandet kommer gå bra men det kommer självklart att märkas när det sker nedstängningar och när över 5000 personer ska gå utbildning. Det intressanta blir inte i första hand hur gränssnittet är utformat utan vad man kommer kunna göra och vem som ska göra det. Det vill säga vilka verksamhetsregler och arbetsmetoder som införs med systemet. Mer info är på gång men det verkar som att även här läggs ett större ansvar på den enskilde. Risken är alltså att vi inom logistiken går mot samma utveckling som bland annat plutonchefer upplever, att man fastnar vid datorn med administration. Jag hoppas jag har fel!

Basplatta
Det går nästan inte att uttala sig om Försvarsmakten idag utan att tala om den så kallade ”basplattan”. Detta nya modeord har mig veterligen inte definierats ordentligt. De flesta är dock överens om att det försvarsministern och ÖB menar är att få grundläggande saker att fungera, sådant som redan borde fungera. Jag menar att detta är mycket viktigt, MEN får inte misstas för en förmågeutveckling. Basplattan kommer förbättra vår förmåga, men bara till en nivå vi redan borde haft. En av de saker som nämnts i sammanhanget är tillgången till reservdelar. Jag kan ta två konkreta exempel. Ett är de nya bildförstärkarna. Dessa har nu funnits i bruk ett tag och slits precis som all annan utrustning när den används. Problemet är när det inte finns reservdelar att tillgå. När reservdelar inte levereras och tvingas vi återkalla utrustningar från brukare för att kunna dela ut till andra som är högre prioriterade. Ett annat exempel är införandet av den nya bandvagnen, Bv 410. Detta system är under införande och de första vagnarna har nu rullat i ca ett år vid mitt förband. Tillsammans med den första omgången införskaffades ett initialt behov av reservdelar. Resterande behov skulle hanteras senare. Nu står vi med stora brister på så enkla saker som blinkersglas och backspeglar för ingen hade tänkt på att det sker körskador.

Avslutning
Om nu någon tolkar detta inlägg som ett påhopp på Tomas Salzmann eller övriga som arbetar inom försvarslogistiken så är det inte min mening. Jag vet att de allra flesta gör vad de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Min kritik är att FM och FMV tappat fokus på FM huvuduppgift, att kunna verka vid kris och krig, och fokuserat helt på hur produktionen ska fungera i fredstid. Självklart ska detta ske med kostnadsmedvetenhet men när det ska sparas på vissa områden slår det tillbaka på andra. Arbetsuppgifter flyttas bara och utförs istället av många som tillsammans gör det sämre. Detta verkar vara sjuka i all offentlig förvaltning just nu. Läs gärna detta debattinlägg.
En tillnyktring håller nu på att ske. Det var glädjande att höra försvarsministern under försvarsföretagsdagarna i december säga: Fredstida rationalitet kan inte vara utgångspunkten för logistikförsörjningen. Logistikförsörjningen måste fungera vid alla typer av kris och konfliktsituationer. Även Försvarslogistikchefens inlägg talar om återtag av förlorad kompetens och förmåga. Det är bra, det första som krävs för en förändring är insikt om ”sjukdomsläget”. Ser med viss tillförsikt framtiden an. Vi är ganska många som välkomnar dessa förändringar och är villiga att arbeta i en ny riktning. Till och med snabbköpen verkar nu vara på väg tillbaka, nu under namnet säkerhetslager! Men det finns mycket att göra, även på detta område. Jag anser att det nu är dags att pendeln börjar svänga tillbaka ordentligt. Huvudfrågan alla som arbetar med försvarslogistik måste ställa sig varje dag är: Hur får vi större uteffekt till våra insatsförband?

Mattias Lagerqvist
@MaLagerqvist

PS
Delvis off-topic men jag kan inte låta bli. Följande nyhet låg 150126 på FMV:s hemsidas förstasida. Man kan här lätt få intrycket att FMV bygger en Camp i Mali. Det är inte riktigt den bild jag har eller som förmedlas på Malibloggen. Det är sant att FMV har ansvaret och det finns förvisso sex personer från FMV på plats tillsammans med de 125 från MALI00. Jag hoppas inte detta ska ses som ett lyckat exempel på Omdaning försvarslogistik, där FMV är ansvariga men FM får göra jobbet.
DS

Försvarslogistik i förändring
Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen.
I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Det skulle leda till en alldeles för lång artikel att i detalj gå igenom hela förändringen här på WW (och på FM egen blogg) i ett inlägg men jag vill ändå göra några nedslag.

Syfte och metod
Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.
Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning
Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.
Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

1. En växande reparationskö och reparationsskuld
Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

2. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit
Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig i kravställningen till FMV.

3. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar
Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse
Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens
En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.
När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning
Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Thomas Engevall
Konteramiral
Försvarslogistikchef