Kategoriarkiv: Incidentberedskap

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Försvarsmakten anmäler SvD

Den kom som ett brev på posten, anmälan mot SvD för uppgifterna som publicerades i samband med den ryska långfredagsflygningen där strategiska bomplan av typen Tu-22 M3 genomförde det som bedömdes som anfallsföretag mot mål i Sverige och vår egen incidentberedskap stod kvar på marken.

Den observante läsaren av försvarsrelaterade texter på nätet har förmodligen uppmärksammat samma sak som undertecknad gjorde för en tid sedan. Det var inte SvD som avslöjade att incidentberedskapen inte fanns tillgänglig dygnet runt, året runt. Redan i januari avslöjande nämligen förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson i en egen debattartikel på newsmill dessa förhållanden. När en f.d. överbefälhavare skriver om en sådan sak kan man nästan utgå från att någon djupare källkritik inte är nödvändig. Detta var alltså flera månader innan SvD skrev om samma sak i samband med de ryska bombflygets övningar under påskhelgen.

Men i sammanhanget kan man faktiskt fråga sig vad som är hemligt, och för vem det är hemligt? Ånyo får man nog låna Wiseman’s beteckning PH (Pinsamt Hemligt), en klassificering som syftar på att man undanhåller uppgifter från svenska folket som är jobbiga att hantera och jobbiga att behöva kommentera, framför allt för våra försvarspolitiker. För de flesta andra aktörer är uppgifter som dessa med stor sannolikhet redan kända, åtminstone för de militära aktörerna i vårt närområde.

Att en flygning med jakteskorterade Tu-22M3 genomfördes kan omöjligt vara hemligt. Det var Ryssland själva som flög. De baltiska länderna följde flygföretaget via radar och skickade upp NATO:s incidentrote som står i ständig beredskap i Baltikum. Då återstår således bara svenska folket.

Att flygningen med stor sannolikhet var riktade not mål i Sverige kan heller inte vara hemligt, även om undertecknad fram till för någon dag sedan bedömde att just den informationen kunde vara oerhört känslig. Detta med anledning av att just sådan information enbart kan erhållas via mycket unika källor. Den uppfattningen fick jag revidera kraftfullt så sent som i söndags då signaturen Reservofficer1 mycket förtjänstfullt hittade en bild från ett TV-inslag från den ryska kanalen Zvezda. Efter att ha sett detta inslag finns anledning att omvärdera den uppfattningen. Kartan visar nämligen tydligt de flygrutter som SvD rapporterade om efter långfredagsflygningen. Flygföretaget över Östersjön visar på bilden att rutterna som delar upp sig norr om Gotland slutar med två punkter, vad nu det kan innebära…. Således är inte längre detta heller att betrakta som någon hemlig information, inte för andra än svenskarna, och möjligen i kategorin PH.


Återstår gör då uppgifterna om vår egen incidentberedskap och dess brister som framkommit i media, och som militära såväl som politiska företrädare även har bekräftat i efterhand. Det kan möjligen vara detta man kan diskutera huruvida det är att betrakta som  känsliga uppgifter. Men frågan är ånyo, för vem? Som Wiseman beskriver i sitt senaste inlägg så är kartläggning av den så kallade normalbilden en prioriterad verksamhet vid all militär verksamhet och i alla typer av arenor. Kan det möjligen vara av samma anledning även Sverige inom Försvarsmakten har en avdelning med benämningen MUST? Wiseman skriver följande tänkvärda rader i sitt inlägg.

”Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning. 

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.”

Debatten runt detta lär fortsätta och i väntan på den så kan ni passa på att läsa en mycket välskriven ledare signerat SvD:s PJ Anders Linder och därefter se nedanstående inslag från SVT. Av en ren händelse skrev jag häromdagen dessutom ett inlägg om läckor inifrån Försvarsmakten som av antalet läsare att döma väckt stort intresse.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SR, SVT, Aft, GP

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD Ledare, SR, 2, SVT, Aft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan

Årets mest intressanta säkerhetspolitiska bild? Uppdaterat 4/6 15.00

Årets mest intressanta bild i kategorin svensk säkerhetspolitik torde vara denna som utgjort kvällens snackis på Twitter, sedan Twitterkontot @Reservofficer1 tipsade om den.

Vad som syns på bilden är en karta över östra och norra Europa ur ryskt perspektiv och rutter för det ryska strategiska bombflyget. Precis som även Observationsplatsen skriver, är detta inte osannolikt jsut långfredagens händelser (ryska påsken) som syns i Östersjön – för det är väl den enda gången något liknande detta har inträffat de senaste åren…?

Utifrån bilden går en hel del intressant information att utläsa, varav Observationsplatsen tar upp några aspekter. Det torde därutöver också framgå med all önskvärd tydlighet vilken omväg det är att ta sig runt Finland och Sverige om man vill verka mot mål i Norge och i Nordatlanten. Naturligtvis gäller även vice versa. Detta var högaktuellt under det kalla kriget och en anledning till västmakternas starka intresse av ett starkt svenskt försvar, men som synes har de geografiska förutsättningarna inte förändrats, även om skjutavstånden för kryssningsrobotar ökat. Man behöver alltså inte befinna sig nära sitt mål, men däremot på kurs mot målet vid avfyrning för att inte robotens prestanda ska begränsas i onödan.

För den i ryska mindre bevandrade meddelas i bilden att reportaget är från Saratov Oblast, vilket är var det ryska strategiska bombflyget är baserat. Överst på kartan kan man utläsa ”färdplan”


Stillbilden är i tagen från ett TV-reportage från det ryska försvarsministeriets egen tv-kanal, Zvezda om den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes parallellt med flygövningen Ladoga, respektive den försvarsmaktsgemensamma beredskapsövningen vid Svarta Havet. På bilden beskriver chefen för det strategiska bombflyget, generalmajor Anatolij Zhiharev, den pågående verksamheten. Detta tv-inslag har det skrivits om tidigare på WW, men då ur aspekten att belysa att man sedan länge lämnat den ”låga nivån” som så ofta omtalas i svensk försvarsdebatt då inslaget bl a visar lufttankning med strategiskt bombflyg i mörker, vilket kräver sin pilot.

Som alltid med information av detta slag bör man värdera vad som är information respektive desinformation.

Senare idag kommer ett inlägg om Försvarsberedningens rapport.

Uppdatering 3/6 20.00: Inte helt oväntat uppmärksammar nu SvD den ovan nämnda bilden och tv-inslaget. Tyvärr utan att nämna ”@Reservofficer1” som på Twitter var den som uppmärksammade det hela.

Uppdatering 4/6 15.00: Även Aftonbladet uppmärksammar nu Zvezda-reportaget och ger dessutom verderbörlig cred till @Reservofficer1.

Mer och mindre medvetna val och risktaganden (uppdaterat 7/5 09.05)

Det har vid det här laget blivit en stor mängd inlägg om den ryska påsken och det är ju inte utan anledning eftersom frågan blivit central i såväl den allmänna politiska debatten (så mycket för särintressen…) som inom de försvars- och säkerhetspolitiska debatterna. Frågan har till och med blivit så stor att försvarsfrågorna igår togs upp i SVT:s partiledardebatt där Stefan Löfvén sträckte ut en hand till regeringen i försvarsfrågorna. Det ska bli intressant att se huruvida Alliansen vågar acceptera den inviten. Det skulle kunna vara ett sätt att visa handlingskraft och att man tar ansvar för landet genom att skapa en bred överenskommelse. Statsminister Reinfeldt verkar nu också ha gjort en helomvändning och uteslöt inte ökade försvarsanslag till hösten, vilket även försvarsministern kommenterade i SVT under kvällen. I TV4 talade man ikväll till och med om att försvaret kan bli en valfråga på riktigt. Låt oss se hur det blir med allt detta.

Apropå ryska påsken skriver finske försvarsbloggaren James Mashiri om det svenska uppträdandet och tar avstamp i NATO:s katalog för insatsregler, MC 362. Hur svenska förband uppträder såväl i nationellt som internationellt luftrum och hav styrs i första hand av IKFN. Därutöver finns även en specifik svensk katalog för insatsregler. Ämnet är dock intressant att diskutera avseende hur svenska stridskrafter ska agera och hur en situation kan tolkas.

Eftersom varken svensk incidentjakt eller annan nations incidentjakt var framme och visuellt identifierade de två TU-22M och fyra Su-27 som ryska påsken handlar om, är det svårt att uttala sig om vilken last dessa hade. Ser man däremot till en annan parallell händelse från i somras så annonserade Ryssland i efterhand att man genomfört en flygning över Östersjön med liknande resurser. I pressmeddelandet betonades två saker. Det ena var att flygningen skett med skarpa kryssningsrobotar och det andra att man genomfört den i internationellt luftrum och utan att kränka någon stats nationella luftrum. Det nationella luftrummet är luften ovanför en stats territorialvatten. Sverige, liksom de flesta andra länder, hävdar en territorialvattengräns på 12 sjömil. Således kan man utan att kränka någon stat flyga in till ca 22 km. Då stridsflygplan liknande de nu berörda ofta flyger i farter kring 500 knop handlar det alltså om sekunder mellan att flyga i internationellt luftrum och att vara djupt inne i en annan stats nationella luftrum (vilket inte minst illustreras av händelsen med den turkiska RF-4 som Syrien sköt ner i somras). Med tanke på pressmeddelandet i somras är det uppenbart att man ville sända ett tydligt budskap till stater runt Östersjön.

Det intressanta blir då hur man ska tolka en situation. Låt oss återgå till ryska påsken. I detta fall uppträdde de ryska flygplanen enligt uppgifter i media med avslagna transpondrar, utan att svara på radioanrop och flög an mot svenskt nationellt luftrum i vad man uttolka som profiler för att leverera kryssningsrobotar. Nu var inte svenska flygplan uppe på dessa företag varvid man ”slapp” göra en bedömning om hur man skulle agera.

Ponera då att svensk incidentjakt hade startat för att identifiera dessa flygplan som anflyger mot svenskt luftrum med avslagna transpondrar och utan att svara på radioanrop samt att dessa flygplan i likhet med i somras hade skarp robotar hängda. Väl framme vid de ryska flygplan över Östersjön kan de svenska piloterna i sina utöver automatkanonen obeväpnade JAS 39 se att samtliga flygplan är fullhängda med robotar och att man bibehåller kurs och hög fart mot svenskt territorium.

Någonstans här börjar det nu bli svettigt för ett antal personer som har beslut att fatta, särskilt om det rör sig om de avstånd till nationellt svenskt luftrum som SvD gör sken av. Det är inga lätta beslut att fatta och rent legalt kan man inte göra något förrän nationellt luftrum kränks. För piloterna i incidentjaktroten är situationen förmodligen minst av allt trevlig då man är underlägsen i såväl vapen som antal och måste exponera sig för jakteskorten, dess jaktradar och jaktvapen för att på ett ordentligt sätt kunna identifiera bombflyget. Vissa paralleller kan faktiskt dras till inledningsscenerna i Top Gun (om man bortser från en viss manöver…)

Låt oss då skifta perspektiv och se det från andra sidan. Här tar man en stor risk om man genomför en flygning på detta sätt att man med skarpa vapen hängda anflyger i hög fart mot annan stats luftrum och med kurs rakt mot. Vilka instruktioner i form av insatsregler ger man till sina flygbesättningar utifall den händelse att den svenska jaktincidentroten plötsligt skulle vara aktiv på natten och den eller en svensk befattningshavare råkar fatta ”fel” beslut? Det är en ytterst kalkylerad risk man tar om man beordrar en flygning att genomföras med det beskrivna uppträdandet. En svårhävd eskalation är bara en knapptryckning bort och har även den sina paralleller till filmens värld där folk står med dragna vapen siktandes på varandra utan att någon egentligen vill trycka av. Uppenbarligen fann man från rysk sida risken vara värd att ta för att genomföra uppdraget. Ändamålet var tydligen värt det, vilket måste vägas in i den totala säkerhetspolitiska bedömningen som Sverige och övriga nationer måste göra av det inträffade.

På Försvarsmaktens hemsida publicerades idag en artikel om ryska påsken och incidentberedskapen med ett klassiskt försvarsmaktsupplägg där man har en brödtext med budskap och där befattningshavare, i detta fall Försvarsmaktens insatschef generallöjtnant Anders Silwer, får figurera med ett antal direkta svar för att ytterligare förstärka budskapet i artikeln. Artikeln ska sannolikt ses som en pudel med tanke på de gångna veckornas dåliga publicitet för Försvarsmaktens beredskap och incidentjaktberedskapen i synnerhet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att det är en dålig pudel, framförallt för att budskapet inte överensstämmer med flera av de fakta som redan framkommit i media och som bekräftats av Försvarsmakten. I princip är det samma uppgifter som insatschefen uttryckte redan från början och som sedan kompletterades med helt andra uppgifter.

Budskapet inger inte det förtroende som man sannolikt eftersträvar att skapa med artikeln. En lyckad pudel kräver att man känner av vartåt det blåser och därtill analyserar vilka fakta som är kända i målet. Med tanke på den allmänna stämningen i opinionen och de fakta som redan framkommit hade en lyckad pudel varit att erkänna att misstag begåtts till exempel i form av att man gjort fel bedömning i kombination med bristande resurser, men att man nu avser att ändra uppträdande. Det är fakta som alla vid det här laget känner och hade såväl sänt en tydlig signal till den svenska allmänheten som till andra länder att Sverige tar sin territoriella integritet på allvar, vilket att döma av samtliga partiers uttalanden är vad som efterfrågas. För n:te gången i ordningen: Uppträdandet med svensk incidentberedskap är inte på något okänt för andra aktörer i Sveriges närområde. Det är bara den svenska allmänheten som hållits i ovisshet och tyvärr strävar inte den nämnda artikeln till en ökad öppenhet. Måhända är inte artikeln avsedd som en pudel utan som ett förtydligande och i så fall är det än värre.

För övrigt är det intressant att se i artikeln att Anders Silwer tydligen gör skillnad på incidentroten och jaktflyg. Om man använder incidentroten(?) eller spaningsflyg(sic!) så behöver man inte sända upp jaktflyg(!) för att identifiera andra flygplan…

Vill man läsa en mer seriös artikel bör man läsa överstelöjtnant Lars Helmrichs replik i DN på Stefan Hedlunds debattartikel att det inte finns något ryskt hot att frukta. En mycket väl avvägd retorik och analys av vad den ryska upprustningen kan medföra för det svenska närområdet.

En film av dokumentärt slag om hur det såg ut över Östersjön under Kalla kriget. Det var inte riktigt aktuellt då att öva med tungt bombflyg mycket nära svenskt luftrum

 Media: DI, 2, SvD, AB, SVT, GP, Exp, VK, DN, SR, 2
Bloggar: Skipper, Jägarchefen, Försvar och Säkerhet

Uppdatering 7/5 09.05: DN:s ledarredaktion hade gjort klokt i att läsa även Lars Helmrichs debattartikel innan man skrev dagens artikel, som även innefattar de klassiska ”upprustning från låg nivå” och ”Rysslands fokus ligger i söder och öster”.

Syds, SvD, NT

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet


Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet

I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten

En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten

Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.

SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall. 

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, ”Ryska påsken” och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka ”Vi syns, vi verkar, vi respekteras”. Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet ”Ryska påsken” ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.

2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.

Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.

Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27

Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Vilja vs förmåga

Ett axiom när det gäller att bedöma sina eventuella framtida motståndare är att inte fokusera enbart på uttalad politisk avsikt utan att istället mer se till förmågan. Vad kan aktören åstadkomma med de medel som vederbörande förfogar om viljan skulle finnas?

På Twitter rapporterar Skipper just nu ”vårt flyg i luften”. Det är söndag och klockan är halv åtta och Skipper blir överflugen av en rote JAS 39 på ostlig kurs. Detta tjänar som god illustration till det ovanstående. Efter att svensk försvars- och säkerhetspolitiks yttersta instrument i veckan avslöjats med byxorna nere av monetära skäl verkar det nu ha skett en snabb politisk viljeförändring. Försvarsmakten har haft förmågan att upprätthålla jaktincidentberedskap även dygnets mörkare timmar och helger, men viljan att betala för detta har saknats. Helt plötsligt finns nu viljan och en snabb omsvängning var därmed möjlig.

Ur denna synvinkel bör vi även se den ryska militära upprustningen med huvudsaklig fokus på det västra militärdistriktet (dvs Sveriges och Nordens närområde). Viljan och avsikten må ej finnas idag alternativt är något grumlig. Har man väl förmågan kan det gå mycket snabbt att ändra avsikten.

Det kan naturligtvis vara så att de flygplan Skipper berättar om är del av en övning, men jag håller det för otroligt. Förhoppningsvis har nu Sverige en mer omfattande incidentberedskap än vi inledde veckan med.


SvD:s Jan Blomgren är en av dem som förväxlar hot och förmåga

Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln

Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om ”ryska påsken” skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.

Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.

Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just ”ryska påsken” när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.

De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.

Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad ”fisken”, ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.

Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när ”fisken” anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt (”tally”) med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, ”då nya system snart skulle införas”. Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.

Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området ”nätverksbaserat försvar”. SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.

Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.

Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.

Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.

Smp, SvD, Aft, GD, 2, 3, Ab, Ssv, Kvp, NWT, SR, 

Grundproblemen med försvarsutskottet

Den nu pågående debatten kring att det inte fanns någon jaktberedskap att möta de ryska bombplan som flög oanmält i svensk flyginformationsregion* under långfredagen illustrerar ett av grundproblemen med försvarsutskottet. Gång efter annan anser sig ledamöter inte ha fått information för att i nästa sekund anse sig ha ”all information” efter att ha gjort ett enda förbandsbesök, sett några powerpointbilder och pratat med några soldater som ställts upp.

Det duger inte.

Förra gången något liknande var på tapeten var i höstas då ett antal ledamöter ansåg sig ha fått undermålig information om uppgraderingen av JAS 39 till JAS 39E. I själva verket hade Försvarsmakten lämnat över ett omfattande underlag, men som Försvarsutskottet beslutat låsa in oöppnat för att uppgifterna inte skulle störa pågående förhandlingar med Schweiz.

Gången dessförinnan var allvarligare och rörde den svenska insatsen över Libyen där det var först när utskottet besökte förbandet på plats på Sicilien som man insåg de begränsningar som det politiska mandatet innebar och som gjorde förbandet bakbundet och verkningslöst. Därefter gick det snabbt att ändra mandatet.

Försvarsutskottets ledamöter måste bli bättre på att informera sig själva och se till att få djupare kunskaper i det område de är satta att som experter för respektive parti i Riksdagen hantera. Som jag uttryckte till den intervju med mig som finns i nu aktuellt nummer av Försvarets Forum, måste ledamöterna sätta sig in i det faktiska läget i Försvarsmakten idag om man ska ha någon som helst möjlighet att fatta korrekta beslut om inriktning och investeringar som påverkar svensk försvarsförmåga under 20 år framåt. Bäst informerar man sig genom att ta del av de erfarenheter (inte genom någon slätstruken och överslätande powerpoint utan i form av faktiska resultat) som det senaste årets mer kvalificerade övningar medfört, t ex ledningsövningen Kompass -12 och flygvapenövningen som bägge syftar till ett återtagande och prövande av försvarets nu aktuella förmåga.  Dessa övningar ger en mer sann bild av svensk förmåga idag och nära framtid än den så ofta av moderater använda utvärderingen av långsiktig svensk försvarsinriktning, vilken är och förblir en renodlad pappersprodukt.

Uppryckning Försvarsutskottet!

SvD, DN, SVT, 2, SR

*Världen över är luftrummet uppdelat i olika flyginformationsregioner. Dessa är inte överensstämmande med nationellt luftrum då det senare endast sträcker sig till landgräns eller territorialvattengräns, medan FIR handlar om att ansvara för flygtrafikledning inom luftrummet. Det är alltså ingen kränkning av en stats suveränitet flyga in oanmäld i annan stats FIR, men det ställer till det för flygsäkerheten, särskilt när det handlar om flygplan som inte använder transponder (vilket militära flygplan ogärna gör när de flyger på t ex spaningsuppdrag i annat FIR) och som inte svarar på anrop. Detta föranleder oftast stater att starta sin incidentberedskap för att identifiera vad det är som flyger. Just detta förfarande är en anledning till att Island behöver hjälp med just incidentberedskap och air policing, vilket dock Sverige inte kan ställa upp med av politiska skäl. Att ryska flygplan flyger i svenskt FIR är alltså ingen kränkning mot svensk suveränitet. Däremot är det en avsevärd provokation om man uppträder på ett hotfullt sätt. Utan tvekan hade det ansetts som mycket provocerande om svenska JAS 39 anflugit på lägsta höjd i ryskt FIR och genomfört en sjömålsrobotövning mot ryska fartyg.

Dagens media

Debatten går fortfarande het om den ”ryska påsken” och dess fortsättning.

Insatschefen Anders Silwer ”besökte” i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.

För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.

Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.

Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!

Veckans%20politik

Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.
Nytt%20intr%C3%A5ng%20av%20ryskt%20spionplan

Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SvD, SvD2, SvD3, UNT, Debatt SVT,
Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.

Mikael ”Duke” Grev

Ryska påsken igen!


Skriver i kväll ett tredje inlägg om ”ryska påsken” då mediabevakningen och nyheterna i ämnet fortsätter att flöda samtidigt som nya uppgifter kommer fram.

Den mest uppseendeväckande nyheten levererar kollegan Antonsson då han framför uppgifter som varken SvD eller Försvarsmakten tidigare tagit upp. Uppgifterna gör gällande att en rysk Mainstay A-50 utrustad med störsändare (vilket förvisso inte är särskilt sannolikt då det är en flygburen radar, och inte ett flygplan avsett för att bedriva telekrig/störsändning) skulle agerat bakgrundsstörare under delar av flygföretaget. Om uppgifterna stämmer, vilket man dock bör ha ett kritiskt förhållningssätt till, så är det med stor sannolikhet väldigt unikt, och väldigt oroväckande. Har Ryssland genomfört aktiv radarstörning mot Sverige sedan kalla kriget?

Westerholm skriver i dag ett mycket läsvärt inlägg om dessa händelser och påstår indirekt att det skulle vara näst intill kriminellt att Silwer ljög för svenska folket och media om detta? Delar dock inte den uppfattningen då det är högst olyckligt att uppgifter som dessa läcker ut. Skulle Silwer eller någon annan företrädare för Försvarsmakten stå i TV och erkänna att ja, den ryska störsändningen var perfekt för att slå ut radarn vid X och X? Nej, Westerholm, det vore oerhört oproffsigt att bekräfta om vi nu blev blinda under en begränsad tid den där påsknatten. Nu vet vi inte om de uppgifter som olyckligt läckt ut stämmer, och man får hoppas att ingen heller kommer att bekräfta detta i så fall.

Det som Westerholm däremot har helt rätt i är att Försvarsmakten gärna ger förskönande bilder till det politiska systemet varför det politiska systemet gör fel prioriteringar. Detta är ett mycket stort problem inom Försvarsmakten generellt sett där politiker vid förbandsbesök allt för ofta får en glättig presentation av allt bra förbandet lyckas göra, och allt för sällan om de uppenbara bristerna och problemen. Vilken förbandschef vill framstå som negativ?

För den som vill sova gott så kan man gärna läsa sagan om det svenska försvaret. Men var inte oroliga. Sverige har beredskap med JAS 39 Gripen dygnet runt, året om.

Media: SvD 1 2 3, DN 1, YA, SMP, Sydsvenskan,
Bloggar: Cornucopia 1 2, Random thoughts, Svenska Freds, Wiseman, Wiseman

Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)

Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.

– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.

– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.

– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.

– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.

– Dagens största ”vad sysslar ni egentligen med” utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.

Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum.” Falsk varudeklaration?

Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?

Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom ”expertmyndigheten” Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om ”luftberedskap”. Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som ”luftförsvar” och ”luftslott”.

Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.

Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.

Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för ”radioamatörer”, vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)

SvD, 2, DN, 2, SR, Expressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet

Det svenska uppvaknandet

Så kom det alltså till slut, det svenska uppvaknandet? Den bistra upptäckten att världen inte är så fredlig och att försvaret är så nedmonterat att inte ens incidentberedskapen fungerar som sig bör.

Ryssland har anflugit mot Sverige med bombplan med eskort och Sverige har inte skickat upp sin incidentrote. De svenska planen stod på backen och Väpnaren beskriver på ett bra sätt varför det är som det är i Flygvapnet: Flygvapnets förmåga, ett inlägg som också publicerats på Newsmill.
I övrigt har Wiseman och Skipper skrivit bra om det inträffade och de politiska reaktionerna.

I ett uppföljande inlägg av Skipper har de politiska utspelen belysts djupare och en kommentar angående Flygvapnets förmåga under invasionsförsvaret är särskilt anmärkningsvärd:

”Jag är ledsen att säga det men vi hade inte Jaktberedskap H24 på den tiden heller. Jag kommer ihåg när jag såg filmen Fredens Hav första gången hur irriterad jag blev på Christer Åhströms snack om Jaktberedskap dygnet runt. Det är helt enkelt inte sant. Visst fanns det några dygn som vi hade Jaktberedskap H24 men det var mycket mycket få gånger. Varenda Strilare vet hur det ligger till.”


Om det stämmer finns det nog en skara grånade makthavare inom och utom Försvarsmakten som har en del att förklara.
/C

Uppföljning av debatten om incidentberedskapen


I går gick debatten om den ”ryska påsken” och den då obefintliga jaktberedskapen för högtryck. 

Det här är givetvis mycket pinsamt för alla inblandade parter vilket omfattar såväl regeringen som Försvarsmakten. På ett sätt måste man ha viss förståelse för alla som tycker det är anmärkningsvärt att det inte finns resurser till att hålla två JAS 39 Gripen i jaktberedskap dygnet runt trots att det avsätts drygt 40 miljarder skattekronor till försvarsanslaget varje år. Eller som miljöpartiets ledamot i försvarsutskottet Peter Rådberg uttryckte det.”Helt jävla obegripligt, på ren svenska”. Så kan man tycka vid en första anblick. Men om man är lite mer insatt i hur saker och ting hänger samman som Väpnaren är, så är det egentligen inte alls så särskilt konstigt att det blir så här dåligt under vissa perioder.

Det är flera saker som är anmärkningsvärt i hela den här historien, och runt mycket annat just nu. Detta inlägg kommer att avhandla några av de mest anmärkningsvärda sakerna som kommit fram under dagen.

Till att börja med är det högst anmärkningsvärt att inte ens försvarsutskottets medlemmar, d.v.s. våra så kallade försvarspolitiker (förutom Allan Widman som har koll på läget och Moderaterna) inte kände till detta faktum. Ånyo kan man konstatera att regeringen har brustit i att informera berörda riksdagsledamöter om läget. Inte ens försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) förstod hur illa ställt det var med möjligheterna att upprätthålla jaktberedskap från en flygplats 365/7/24.

– Jag har inte haft någon sådan information i utskottet de senaste två åren. För min del har jag utgått ifrån att man har 24 timmars beredskap, säger Peter Hultqvist.

Det kommer nu även kritik även från utländska experter som frågar sig varför inte Sverige har en bättre beredskap än så här? Allan Widman (fp) uttrycker att det är Försvarsmakten och inte regeringen som skall hålla riksdagsledamöterna i utskottet informerade. Men då kan man undra hur det ska gå till då Försvarsmakten som bekant enbart informerar uppdragsgivaren som i det här fallet är regeringen. Om riksdagen ska informeras i särskilda frågor så kräver det givetvis en särskild begäran. Så den lotten bör rimligtvis falla tillbaka på försvarsutskottet.

Nästa märklighet står försvarsminister Karin Enströ(m) för. Mitt i allt detta, där debatten handlar om en obefintlig svensk jaktberedskap. Där Ryssland övar attackföretag mot Sverige, och där de enda som var vakna på långfredagen var NATO i egenskap av Danska F-16 baserade i Baltikum(!) Efter att nu flera oberoende debattörer och politiker ånyo konstaterat att ett NATO-medlemskap är mer eller mindre ofrånkomligt, så kommer det fler konstigheter ur Karin Enströms mun. För en tid sedan var det huvudsakliga argumentet från ministerns sida mot att diskutera ett NATO-medlemskap, att socialdemokraterna inte är intresserade av att diskutera frågan. Något som i sig själv är ytterst anmärkningsvärt. Men nu levererar Enströ(m)  en kovändning där hon hävdar att argumentet mot ett NATO-medlemskap nu istället är att vi har försvarsgarantier från EU!

”Swedish defence minister Karin Enström has said her country is not in Nato partly because the EU treaty contains its own security guarantee.”

Även här kan man konstatera att ÖB är på kollisionskurs med regeringen då Sverker Göranson tidigare mycket riktigt konstaterat att EU inte är en försvarsallians. Frågan Enström måste ställa sig är vilka EU-länder som i händelse av krig/kris kommer att förfoga över en militär överkapacitet att ställa till Sveriges förfogande när vi ropar på hjälp? Dessutom är alla EU-länder utom fem dessutom redan NATO-medlemmar och har sin militära lojalitet där, vilket ytterligare ställer Enströms påstående på sin spets! Är det Finland, Cypern, Malta, Österrike eller Irland som Enström anser ska komma till vår undsättning?

Det allra mest beklämmande runt hela den här historien är de uppgifter som gör gällande att statsminister Fredrik Reinfeldts statssekreterare Gunnar ”Visslan” Wieslander, tidigare flottiljchef vid ubåtsflottiljen, har uttryckt att ÖB Sverker Göranson bör avgå! Om detta stämmer är det ett nytt försvarspolitiskt lågvattensmärke från det nymoderata hållet. Vi ska heller inte glömma att nämnda ”Visslan” tillsammans med försvarsdepartementets statssekreterare, den osäkra Carl von der Esch och finansdepartementets Hans Lindblad utgjorde ”genomförandegruppen v2.0” och som hade till uppgift att ”skapa balans i försvarets utgifter”. Statssekreterargruppen ska dock enligt uppgifter ha blivit stoppade av de övriga regeringspartierna men ska ha fortsatt sitt arbete i det tysta genom ”Visslan” och von der Esch egen försorg under stort hemlighetsmakeri.

– Den här speciella gruppen blev stoppad, men sedan har man fortsatt ändå, fast man kallar det internt regeringsarbete och det nu sker informellt, säger en källa.

Media från dagen

Kritik%20mot%20att%20F17:s%20incidentberedskap%20st%C3%A5r%20kvar%20p%C3%A5%20marken

Allt%20fler%20ryska%20flyg%C3%B6vningar 

Peter%20Hultqvist:%20Inte%20n%C3%B6jd%20med%20den%20svenska%20beredskapen
F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning 
Lyssna även på klippet från Studio Ett här nedan där Cecilia Widegren intervjuas om den ”ryska påsken” och försvarspolitiken. Widegren pratar om att vi ständigt har en ”luftberedskap” (suck!) Det Widegren egentligen menade var att Försvarsmakten ständigt upprätthåller ”luftrumsövervakning”. Men Widegren har egentligen helt rätt. Hela försvaret börjar dessvärre likna ”luft”. Även Rolf K Nilsson, PJ Anders Linder och f.d. försvarsminister Anders Björck kommenterar den nymoderata försvarspolitiken. I inlägget fortsätter Widegren att mangla sina lögner om att man satsar på Försvarsmakten, gör krafttag rörande försvarsförmågan och använder den s.k. NATO-värderingen som argument. Men tyvärr Cecilia, argumentent håller inte längre och det borde du förstå själv vid det här laget!



För den som vill vet hur ”det gamla värdelösa invasionsförsvaret som inte kunde någonting” fungerade (ironi förekommer). Det vill säga det försvar som enligt Widegren var mycket sämre då för 20 år sedan än nu, så rekommenderas nedanstående film. Den förklarar hur det fungerade när incidentberedskapen upprätthölls H24 från flera flottiljer på ett föredömligt sätt!




Media: SvD 1 2 3 4 5, AB, Corren 1 2, DN 1 2 (Allan Widman) 3, NT, Kuriren, NWT, Exp
Bloggar: Sjätte mannen, Rolf K Nilsson, Westerholm, Newsmill W&A, Gripen News

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Vår beredskap är god – eller? (Uppdaterat 21.00)


”Ett land har alltid en arme. Antingen sin egen eller någon annans”

Mikael Holmström på SvD vet hur att leverera ”bomber”. Vid årsskiftet handlade det om ”en-veckasförsvaret” och i dag fortsätter han att berätta om Sveriges incidentberedskap. Eller rättare sagt den obefintliga incidentberedskapen över påskhelgen.

Det var dessa flygplan Tu-22M3 som övade anfallsföretag mot Sverige
För den som är insatt i ämnet är det egentligen inga nyheter som Holmström förtjänstfullt nu lyfter fram i ljuset för allmänhetens beskådan. Att Ryssland numera genomför regelbundna flygningar över Östersjön med strategiskt bombflyg är inga nyheter. Försvarsmakten väljer normalt sett dessvärre att hålla dessa uppgifter hemliga (för vem kan man fundera över) och media har tidigare visat begränsat intresse för rysk aktivitet i vårt omedelbara närområde trots att aktiviteten har ökat kraftfullt.

Mer intressant är det däremot att först f.d. ÖB Bengt Gustafsson och att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer nu bekräftar hur dålig, eller rättare sagt begränsad, den svenska incidentberedskapen egentligen är. Uppgifter om beredskap är normalt sett en av de mest skyddsvärda uppgifterna Försvarsmakten har att hantera i fredstid.

Med tanke på vilken enorm mediabevakning denna händelse fått under dagen så kan man från detta dra en snabb slutsats. Skillnaden mellan vad media och folk i allmänhet tror att Försvarsmakten kan göra, kontra vad som egentligen är genomförbart och vad vi har för disponibla resurser här och nu är stor, till och med jättestor.

Det vi ser just nu är resultatet av den konstanta nedmonteringen av Försvarsmakten som pågått med stor kraft sedan 1996 och framåt där Försvarsbeslutet 2004 blev dödsstöten. Hur fyra stridsflygdivisioner ska kunna upprätthålla incidentberedskap H24 samtidigt som man ska genomföra nationella och internationella insatser, deltaga i övningar, utbilda nya piloter och tekniker kan man fundera över. Lägg därtill på svenska arbetstidsregler… Det kanske är dags att fundera på om åtminstone en av de två JAS-divisionerna på F7 möjligen borde ominriktas till att bli en operativ stridsflygdivision? Men det är klart, industristödet på uppdrag av regeringen får vi inte glömma bort…..

Som påpekats tidigare så är vi mitt uppe i systemkollapsen där skillnaden mellan regeringens beskrivning av Försvarsmakten och verkligheten växer sig allt större för varje dag.

Då bloggkollegorna och media redan skrivit allt som bör skrivas i detta ämne (länkar här nedan) så blir ytterligare kommentarer överflödiga i sammanhanget. Men när debatten om svensk beredskap nu är i gång så kan man hoppas på att all beredskap kommer att ses över, så även den marina. Den interna diskussionen mellan Regeringen och Försvarsmakten borde rimligtvis inte enbart handla om att Försvarsmakten upprätthåller beredskap utan också vad den beordrade beredskapen ska klara av att göra och om de avdelade resurserna för detta är tillräckliga med hänsyn taget till vårt lands unika geografiska förhållanden. För detta skall också ekonomiska resurser följa med!

Avslutar detta inlägg med ett citat från en klok man twitter.

”Nu kommer följande ske: Försvarsmakten åläggs hålla H24 beredskap året om. Inga ökade medel tillförs”


F%C3%B6rsvaret%20%C3%B6verraskat%20av%20rysk%20milit%C3%A4r%C3%B6vning

Uppdatering 130422 kl 21:00:
SvD publicerar nu en intervju med insatschefen Anders Silwer. Att Silwer inte kan, och inte ska kommentera när, var och hur den svenska incidentberedskapen ser ut i detalj är inget konstigt. Sådant är sekretessbelagt och skall så vara. Mer anmärkningsvärt är de tidigare uttalandena om att ”det inte är säker att man hade startat incidentroten även om man hade haft den i beredskap”

Här gör Silwer tyvärr ånyo ett självmål. Den omedelbara följdfrågan till Försvarsmaktens insatschef som tyvärr ingen förstod att ställa borde då vara ”Om man inte väljer att starta incidentroten mot strategiskt bombflyg på väg mot Sverige, som dessutom är eskorterat av jaktflyg, vad skulle då vara ett incitament för att starta incidentroten?”

Tyvärr är det inte första gången Anders Silwer gör något märkliga uttalanden. Minns när han på Folk&Försvar uttalade sig i ytterst märkliga termer, vilket även ifrågasattes av andra, om att luftvärnsrobotar på Visbykorvetter inte behövs för att skydda det egna fartyget.


Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, Aftonbladet 1 2, DN 1 2 3 4, Exp 1 2, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, NSD

Bloggar: Cornucopia 1 2, Westerholm 1 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, Sjätte mannen 1 2, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Wiseman

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

 Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

 Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

 Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

 Wiseman

 ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

”Pooling and sharing” av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg
Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.

Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.

Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.

Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.

Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.