Kategoriarkiv: Julkalender 2014

Julkalender 2014: Lucka 24 – Att täta luckor

Som synes av tidigare luckor i julkalendern så är det en och annan lucka som uppstått i den svenska försvarsförmågan de gångna två decennierna och här har begränsningen ändå varit att hålla sig till sådan information som är öppen. Det har ju inte varit någon munter läsning och här är nu ambitionen att peka på att det faktiskt finns ljuspunkter – inte bara i form av det som Försvarsmakten faktiskt löser bra med de resurser man har, utan även vad gäller de tidigare beskrivna luckorna.

För att kunna ta itu med de luckor som uppstått måste grunden vara att inte förneka bristerns existens. Man måste vara villig att se dem och framförallt villig att informera sig om dem. Här var den nya norska försvarsministern Ine Marie Eriksen Søreide ett föredöme när hon förra året efter sitt tillträdande på posten beordrade upphör på all skönmålning av det norska försvarets verksamhet och så har i hög grad också skett. Förra veckan tillsattes en ny politiskt oberoende expertgrupp som liksom vår försvarsberedningen har att ge perspektiv inför den kommande försvarsinriktningen. Norge har dock valt en lösning där gruppen saknar politiska beroendeställningar. I Finland står man inför ett rejält stålbad då den stora organisation man valt att behålla och den mängd materiel man måste omsätta, inte på något sätt motsvaras av den ekonomi man förfogar över. Det råder i Sverige en mycket guldskimrande gloria över det finska försvaret och dess ekonomi jämfört med vad man på pappret förfogar över i form av försvar. Här löper dock tiden snabbt ut för Finland och till nackdel för landet är att försvarsdebatten är betydligt mer konform än den svenska, särskilt sedan försvarsbloggarnas framväxt.

Jag upplever att här finns det nu en möjlighet i Sverige med Peter Hultqvist som försvarsminister och Allan Widman som ny ordförande i Försvarsutskottet att på allvar börja syna de luckor som uppstått och göra något åt dem. Hultqvist har under sina tre månader hittills som försvarsminister imponerat inte minst när det gäller öppenheten kring de problem som finns i det svenska försvaret. Att höra Hultqvist på Krigvetenskapsakademien beskriva sin bild av läget i det svenska försvaret efter sina inledande månader, var något helt annat än den bild som förmedlats under tidigare regeringar. Det gäller också att Försvarsmakten tar till sig den anda som nu råder och är än tydligare med vilka begränsningar som i dagsläget råder och framgent och vad finansieringen räcker och framförallt inte räcker till. Tyvärr har ju i vanlig ordning inte finansieringen gått i takt med de politiska ambitionerna som Förvarsberedningen uttryckt, men jag håller det inte för otroligt att det kommer att ske en uppjustering med tanke på det möte försvarsministern hade förra veckan med Alliansen.

Medvetenheten finns nu om luckornas existens, men det gäller också att det växer fram en genuin vilja att åtgärda dem för att kunna få rätsida på det svenska försvaret, framförallt i form av ekonomiska medel. Att rationalisera samma verksamhetsram ytterligare en gång kommer aldrig att skapa mer förmåga, det gör endast genuina satsningar.

Vi får se vad tomten kommer med.

God Jul!

Julkalender 2014: Lucka 23 – Det psykologiska försvaret

Inom ramen för det gamla Totalförsvaret fanns utöver det militära försvaret och det ekonomiska försvaret, även det psykologiska försvaret. I den krigsorganisation som fanns under slutet av det kalla kriget och början av 90-talet, var detta en väl utbyggd organisation som syftade till motverka fiendens propaganda och samtidigt trygga svenska medborgares möjligheter till nyheter även under krigsförhållanden. Det i sig en nog så viktig uppgift.

Det brukar heta när man talar om det ”gamla” försvaret och tiden för det Kalla Kriget att ”då var det enkelt”. Fienden kom från öster och Europa var tydligt uppdelat mellan väst och öst med en järnridå i mitten. Frågar man dem som var med när det begav sig så var inte framtiden mycket mer säker då än vad vi upplever den idag. Osäkerheterna var desamma då. När det gäller det psykologiska försvaret så var det faktiskt enklare i den bemärkelse att de medel som nyttjades i informationsoperationer var mer lätthanterliga. Tidningar, radio och tv stod för informationsflödet. Det gjorde att folk visste vad som var en autentisk tidning. Programledare och journalister i radio hade kända röster och i tv var deras ansikten också kända. Detta ledde naturligtvis till att många av landets journalister också var krigsplacerade inom det psykologiska försvaret och att Sveriges Radio och Sveriges Television utgjorde mycket viktiga delar av Totalförsvaret. Så viktiga att man till och med hade egna bergrum för sin verksamhet i krig, bland annat ett bergrum i den ytterst hemliga högkvarterszonenen i Bergslagen. Ett bergrum som för övrigt förra året såldes för andra gången sedan dess avveckling ur krigsorganisationen.

För avvecklades gjordes även det psykologiska försvaret till största delen. Sista övningen med det psykologiska försvaret skedde 1997, därefter kom påbud att avbryta övningsverksamheten eftersom det var 5-10 års förvarning innan en situation åter kunde uppstå där man behövde en dylik organisation. 2008 lades resterna av Styrelsen för Psykologiskt Försvar ned och ansvaret övertogs av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. Vad MSB gör inom den verksamheten går att läsa på dess webbplats. Ett av områdena som MSB helt enligt instruktion har lagt ingen till lite arbete på är just det psykologiska försvaret i händelse av höjd beredskap eller krig. Istället har fokus varit på samhällsstörningar orsakade av naturen eller interna samhällsstörningar. På den militära sidan finns en mycket liten del kvar av den tidigare organisationen och då i form av Informationsstaben. Den är dock en dvärg i jämförelse med den krigsorganisation som det psykologiska försvaret tidigare hade om ca 1000 personer, spridda i allt från en central nivå ner till lokala avdelningar i försvarsområdena.

En av orsakerna till det psykologiska försvaret uppsättande var erfarenheter från andra världskriget. Efter kriget tillsattes en utredning för att se hur staten bäst skulle kunna motverka fiendens propaganda och samtidigt få egen information och man kan konstatera att vi åter befinner oss i samma läge. Just nu rasar runt omkring oss ett kraftigt informationskrig, där vi i Sverige både berörs av det och ibland utgör såväl slagträ som mål för det. Samtidigt är landet så gott som oförberett på detta informationskrig och även de som känner till den gamla typen av informationskrigföring är oförberedda på hur krigföringen nu kan genomföras med hjälp av internet och sociala medier. Det innebär möjligheter och hastigheter som tidigare var otänkbara när det gäller att få ut ett budskap. Det är naturligtvis ockupationen och annekteringen av Krim samt kriget i Ukraina som jag tänker på, men dessa har i sin tur även gett ringar på vattnet i vårt eget närområde och Sverige genom höstens ubåtsjakt och nu senast incidenten mellan Cimber och en rysk IL-20.

Här blir vi själva utsatta för infomrationskrigföringen och den biter bra när man inte är medveten. Det första exemplet utgörs av statsminister Fredrik Reinfeldts första uttalande om Krim att det i viss mån kunde vara förståeligt att Ryssland kände oro för en rysk minoritet. Ett uttalande som var som hämtat direkt ur det ryska narrativet som centrerades just runt förföljelser av ryssar på Krim. Ett liknande men mer närliggande exempel är utrikesminister Margot Wallström som i en intervju sade att det var vanligt att Sverige och NATO också flög utan tillslagna transpondrar i civilt luftrum. En uppgift som dessförinnan inte förekommit någonstans utom i ryska uttalanden och som därtill motsagts av Försvarsmakten. Wallströms uttalande har sedan dess använts flera gånger i ryska media. Ett tredje exempel är något som många gör sig skyldiga till, omedvetet precis som de första två exemplen. Man talar ofta om NATO-utvidgning när det gäller att Estland, Lettland, Litauen, Polen med flera gått med i NATO. Också detta är ett narrativ som har sitt ursprung i den ryska bilden. I själva verket handlar det om att respektive land har valt att ansluta sig. Det är skillnad på om en process är driven av en central makt eller lokalt. Här är det enskilda stater som sökt sin trygghet i en försvarsallians.

Som av en ödets ironi hade Jakob Ljungman den 17 juli en debattartikel i SvD om bristen på ett modernt psykologiskt försvar, det vill säga samma dag som en av tidernas största desinformationsoperationer någonsin drogs igång för att fria Ryssland från att ha skjutit ner MH17. En operation som fortfarande pågår och blossar upp då och då när nya fakta framkommer i utredningen om MH17, nu senast denna vecka i och med att det framkommit att holländsk åklagare har foton som ska utvisa rökspåret efter en luftvärnrobot som avfyrats mot MH17. En rysk tidning (under statlig kontroll som tyvärr nästan alla idag) publicerar då en intervju med en person som säger sig ha sett en ukrainsk Su-25 starta med jaktrobot R-60 hängd och komma hem utan. Nu är ju en sådan utsaga ingenting som skulle kunna hålla i rätten, men det är heller inte syftet utan att såsom all desinformation så tvivel om annan information. För den som har goda kunskaper i luftstrid framstår hela utsagan som patetisk. Får jag tid över ska skriva ett separat inlägg om det senaste ryska narrativet för det belyser väldigt bra hur desinformationen fungerar – och hur enkel den kan vara att syna. Se tills vidare detta inlägg från i somras när jag synade det narrativ som då sändes ut av den ryska generalstaben.

En styrka med det tidigare psykologiska försvaret var dess fredstida övningsverksamhet där man följde aktuella sändningar i omvärlden och analyserade propaganda. I och med att större delen av de krigsplacerade var journalister själva gav det också en god kunskap på redaktioner runtom i landet. Något liknande saknas närmast helt idag, även om ett fåtal journalister är aktiva inom Försvarsutbildarna.

Det finns oerhört mycket att lära från den pågående konflikten i Ukraina och där är informationskrigföringen en stor del av det hela. För just det psykologiska försvaret är det mycket viktigt att studera hur bägge sidor sett till att nå ut till världsopinionen och hur man nyttjat sociala media, både för att få fram egen information och desinformation, men också för att med ”judo” vända motståndarens desinformation mot honom genom dekonstruera den. En särskild tanke bör ägnas just målgruppen för vår information. Den är inte längre bara den egna befolkningen, utan måste i lika hög grad i detta tidevarv var den globala opinionen. Här är det viktigt vilket språk man för fram sitt budskap på och att budskapet är anpassat till målgruppen. Som de flesta svenska vet när de tänker efter så är svenska inte ett världsspråk utan talas av ca 10 miljoner människor och förstås av kanske 20 miljoner. Vill man nå ut globalt är det engelska som gäller. Att fundera på är därför hur mycket av våra nyhetssändningar och hur många av våra tidningar som finns på engelska. De som finns – är de svenska eller drivs de av någon annan? Finns det inte kvalitativa nyhetssajter etablerade redan idag på engelska kan man heller aldrig begära att människor i andra länder ska kunna bedöma om en påstådd svensk nyhetssajt verkligen är svensk eller i själva verket uppsatt av vår motståndare.

Lucka 23 är en av de absolut viktigaste att täcka, inte minst om Sverige fortsatt ska ha den utgångspunkten att stöd utifrån ska sökas först när det behövs. Ämnet informationskrigföring och psykologiskt försvar är så omfattande, mångfacetterat och viktigt att det skulle kunna ägnas en hel inläggsserie.

Lästips
Min artikel i Expressen om informationskrigföring. Ger grunderna i hur detta nyttjas i samtida krigföring
Minnesskriften för Styrelsen för Psykologiskt Försvar
SPF rapport om vilseledning på internet. Läs t.ex. om hur Bahnhof i slutet av 90-talet med en falsk nyhetsbyrå lurade världen att Pol Pot flytt till Sverige

Julkalender 2014: Lucka 22 – Pliktpersonal

För många var det ett mycket efterlängtat besked som kom härom veckan när regeringen meddelade man möjliggör för Försvarsmakten att kalla värnpliktiga till repetitionsutbildning så länge dessa kvarstår i krigsorganisationen. Beslutet att lägga värnplikten helt på is i fredstid och i ett slag ersätta det med anställda personal var enligt min mening ett av de mest överilade som tagit inom försvarspolitiken. Liksom många andra reformer inom försvaret brände man omedelbart broarna bakåt istället för att i lugn takt genomföra en gradvis övergång där man varit mindre exponerad för misstag och friktioner längs vägen. 5 år senare är man dock på väg att ta ett halvt steg tillbaka, när det nu visat sig bli precis så som många av oss varnade för, nämligen att de anställda soldaterna och sjömännen inte skulle stanna så länge som det krävs för att få systemet att gå runt. Istället för den snittid för anställning på 6 år som enligt beslutsunderlaget skulle krävas för att personalförsörjningen skulle gå runt, ligger idag tiden på 4,4 år enligt försvarsminister Peter Hultqvist. Det ska dock nämnas att än så länge har ingen varit anställd hela kontraktet om 8 år, varvid siffran kan komma att ändras ordentligt.

Frågan är då hur man ursprunligen hade tänkt sig att kunna hantera en värnplikt i icke fredstid med tanke på hur man omedelbart ändrade infrastrukturen och stödresurserna. De logement där värnpliktiga tidigare bodde är idag i hög grad ombyggda till kontor eller bättre boende för de anställda soldaterna som är under utbildning. Den organisation som Försvarsmakten idag har intagit och i än högre grad, den som ska intas 2016, är byggd kring krigsförbanden och inget annat. Det finns till skillnad från förut inte längre någon personal som har utbildning som huvuduppgift, utan alla är redan i fredstid placerade på sin respektive befattning i krigsorganisationen. Ett gott exempel på hur detta fungerar ges i senaste numret av Officerstidningen, där personal i staben på 42. minröjningsdivisionen plötsligt får släppa vardagsarbetet för att bemanna upp fartyg. Bra, för fartyget och inte minst för den då pågående insatsen, men inte så lyckat för stabstjänsten.

Att ta emot en större mängd värnpliktiga för grundutbildning när det i så fall börjar dra ihop sig till ofred hade helt enkelt varit görligt. Det hade aldrig fungerat, givet de förutsättningar som uppstått i och med Försvarsmaktens omorganisation på 10-talet.

Nu är dock beslutet fattat om att ge möjlighet att redan i fredstid repetitionsutbilda de värnpliktiga som fortfarande fyller en stor del av krigsorganisationen. Detta hade annars aldrig gått utan att regeringen höjt beredskap – och då hade det sannolikt varit för sent för att ge effekt. Nu kommer det dock dröja till tidigast slutet av 2015 innan någon repetitionsutbildning kan genomföras (vilket i sig får en att fråga sig vilken planering som fanns för att överhuvudtaget kunna genomföra repetitionsutbildning eller återuppta värnplikt). Tills dess har förhoppningsvis Försvarsmakten lyckats avhjälpa ett av de stora problemen med att hantera värnpliktig personal, nämligen hur de ska kunna hanteras i datasystemet PRIO så att de kan registreras, följas upp och få lön och resor på rätt sätt. De gamla databassystemen som hanterade värnpliktiga försvann nämligen mycket snabbt.

Man får nöja sig med att lucka 22 är på väg att tätas, även om det kommer att ta lite tid.

Läsvärt: FOI rapport om systemet med anställda soldater och sjömän från när systemet precis införs. Särskilt läsvärda är raderna om vilket andel unga som skulle behöva anställas i Försvarsmakten för att bemanna upp nuvarande organisation, jämfört med hur det ser ut i andra länder, samt känslighetsanalysen med kostnader om systemet inte skulle fungera enligt plan.

För egen del så undrar jag också vad som hände med alla de unga män som på 90-talet gjorde vapenfri tjänst/civilplikt och utbildades till t.ex. linjereparatörer? Sannolikt har de alla utgått ut krigsorganisationen.

Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften

En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.

Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

 I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit ”ni kan väl öva någon annanstans”. Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.

Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare.  Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.

Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Julkalender 2014: Lucka 18 – Luftvärn

I takt med att Försvarsmaktens uppgifter i allt högre grad riktades mot internationella insatser, tilldelades det svenska luftvärnet allt lägre prioritet. Till slut var man i princip ointresserad av andra förmågor hos luftvärnet än den att upptäcka upptäcka ammunition som färdades genom luften, i syfte att kunna förvarna personal på baser i insatsområden för en attack. Det gick dock aldrig så långt att någon verkanskomponent anskaffades.

Från att på 90-talet ha omfattat ett mycket stort antal bataljoner, är det svenska luftvärnet idag nere på endast två bataljoner. Tidigare var varje armébrigad tilldelad en egen luftvärnsbataljon. Utöver detta fanns det medelräckviddiga luftvärnet med robot 77 Hawk som skulle skydda högvärdiga mål. Fristående luftvärnsbataljoner fanns för att skydda annan infrastruktur och inte minst basområden, som t.ex. Flygvapnets baser. I Kustartilleriet, senare Amfibiekåren fanns eget luftvärn med robot 70.

I de stora avvecklingarna försvann för eldrörsluftvärnet i form av 40 mm automatkanoner. Dessa var radarriktade och undergick på 90-talet modifieringar för att få bl.a. även laserasvtåndsmätare. Till skillnad från robot 70, kunde automatkanonerna verka även i mörker och nedsatt sikt emedan robot 70 endast var för dagsljus. En utveckling av robot 70 skedde på 80-talet och infördes i form av robot 90. Här hade skytten flyttats från eldenheten med sikte där han varit utsatt för väder, vind och motverkan, till att istället fjärrstyra lavetter om två robotar från ett fordon. På så sätt ökades uthålligheten kraftigt, samtidigt som införandet av ett IR-kamerasikte gav god förmåga att verka i mörker och dessutom identifiera luftmålen.

I samband med de stora neddragningarna av försvaret i början av 00-talet gick avvecklingen av luftvärnet i rask takt i och med att det yttre hotet mot Sverige ej längre skulle kunna beröra vårt eget territorium. Automatkanonerna överfördes till de baltiska staterna. Robot 90 fick utgå till förmån för den äldre och mindre kapabla robot 70, med tanke på att detta system redan sålts i stora antal till exportkunder. Att mörkerförmågan försvann kompenserades med nattsikten på ett fåtal av de kvarvarande robot 70. Under slutet av 80-talet hade också utveckling påbörjats av ett nytt robotsystem benämnt robot 23 BAMSE som ersättning för automatkanonerna. Detta anskaffades till slut endast som demonstrator i ett lågt antal och lades närmast omedelbart i malpåse.

Kvar blev till slut endast två bataljoner med en blandning av robot 70 och robot 97 HAWK, som under 90-talet genomgått sin andra större renovering och modifiering. När omvärlden blivit mer otrevlig kan man konstatera att det är omfattande luckor i det svenska luftförsvaret vad gäller luftvärn. (Se bild i detta inlägg för jämförelse mellan dagens svenska luftvärns räckvidder och samma antal av modernt långräckviddigt luftvärn)

I och med att robot 70 också börjar gå mot slutet av sin livslängd, anskaffades hastigt ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem härom året i form av en markbaserad version av Flygvapnets värmesökande robot 98 IRIS-T. Försvarsmakten har också under flera år påpekat behovet av att ersätta robot 97-systemet. Systemet togs ursrpungligen fram i USA under 50-talet och var bl.a. insatt under Kubakrisen. Nu lutar det återigen mot att Sverige får renovera detta system istället för att anskaffa något mer kapabelt och långräckviddigt system – en faktor som Försvarsmakten satte upp som villkor om Riksdagen endast valde att beställa 60 JAS 39E.

Flera försvarsberedningar har under 00-talet pekat på kryssningsrobotar som ett av de största konventionella hoten mot Sverige. Kryssningsrobot är till följd av sin långa räckvidd svåra att skydda sig mot innan de fälls och roboten har i sig så liten radarmålyta att den är svår att upptäcka och bekämpa. Ser man till den aktivitet som Ryssland genomfört i Östersjön de senaste åren, med bland annat ”ryska påsken” riktad mot Sverige, handlar dessa övningar om bekämpning av markmål med just kryssningsrobotar. Ett annat hot är ballistiska robotar, likt det ryska Iskandersystemet, som konventionellt luftvärn av den typ Sverige idag förfogar över ej kan nå verkan mot.

Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad. Samtidigt kan konstateras att Spanien nyss köpt ytterligare långräckviddigt luftvärn ur det tyska överskottet till mycket lågt pris. Vill man så går det.

Föreslagen ytterligare läsning:
Om förra regeringens högtflygande planer på långräckviddigt luftvärn (idag utdömt av Försvarsmakten som omöjligt till följd av bristande finansiering)
Anskaffning av luftvärnssystemet Patriot

Julkalender 2014: Lucka 17 – samhällsberedskap

Det här en lucka i julkalendern med potential till rejäl lucköppning, nämligen den bristande samhällsberedskapen. I tisdags publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en rapport om hur det civila försvaret kan utvecklas och stärkas. Myndigheten fick i somras fick uppgiften att beskriva hur myndigheter och andra aktörer kan utveckla planeringen för det civila försvaret i händelse av krig och hur uppgifterna ska kunna lösas uthålligt.

I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.

Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.

Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. ”Vår beredskap är god”, uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.

Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.

Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Julkalender 2014: Lucka 14 – sjöräddningshelikoptrar

För ganska jämnt 20 år sedan inträffade en av de största katastroferna i svensk historia när färjan Estonia förliste en stormig höstnatt och 852 människor, varav 501 svenskar, miste livet. Att 147 människor trotsallt kunde räddas i det iskalla och stormiga havet kan tillskrivas den massiva insatsen med räddningshelikoptrar från i första hand Sverige och Finland (104 av 147 överlevande), och senare även andra nordiska länder. Totalt deltog under räddningsarbetet 26 helikoptrar. De flesta av helikoptrarna från andra nordiska länder kom dock tyvärr fram för sent p.g.a. den långa anflygningstiden eftersom människor utan rätt skyddsutrustning snabbt avlider av kyla i kallt vatten (vid riktigt dåliga förhållanden kan det handla om minutrar innan man frusit ihjäl, medan samma förhållanden med räddningsdräkt och underställ kan utsträckas till flera timmar i vattnet).

När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.

Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.

Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.

Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.

Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.

Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.

Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.

Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.

Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg

Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.

Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas ”med andra medel än militära” enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).

På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.

De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.

2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.

Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken ”Omöjlig Ubåt” av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.

*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som ”passiv och aktiv hydrofon”, där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Julkalender 2014: Lucka 11 Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

I augusti var det en rejäl lucköppning i den svenska krisberedskapen när norra Västmanland drabbades av en stor skogsbrand.

Branden fick med de starka vindarna ett mycket häftigt förlopp och de civila mindre helikoptrarnas vattenbekämpningsförmåga räckte inte till långt. Försvarsmakten ställde upp med vad man kunde, vilket visade sig vara tre st Helikopter 10 vilket då var den enda militära helikoptern som fortfarande kunde bära brandtunna. Helikopter 4 är avvecklad sedan några år och därmed även deras förmåga att bistå vid skogsbränder. Ersättaren Helikopter 14 har precis nått förband för att personalen ska kunna börja flyga in sig och tidigast sommaren 2015 finns brandtunnor att tillgå till dessa. Till Helikopter 16 som snabbt köptes in för att användas i Afghanistan, köptes aldrig någon brandbekämpningsutrustning. Sådan ska dock anskaffas nu.

Sverige fick alltså söka bistånd ute i Europa och brandbekämpningsflygplan från Italien och Frankrike visade sig kunna ställa upp. Denna insats blev dock fördröjd med några dygn, p.g.a. dåligt väder längs färdvägen och andra friktioner. Som befarat visade det sig att den hjälp man snabbt behöver och tror sig kunna köpa in från någon annan, inte alltid blir så snabb även om den finns att tillgå.

Logistiken för delar av de inblandade i insatsen visade sig också fungera dåligt sedan största delarna av civilförsvaret avvecklats under 90- och 00-talen, varvid frivilliga fick ställa upp med donationer av rätt enkla förnödenheter och utrustning. Att det finns en vilja till frivilliginsatser är en styrka, men samtidigt är en oerhörd svaghet när inte staten kan ombesörja de mest basala behoven till de som frivilligt väljer att ställa upp och hjälpa till att släcka branden.

På ett seminarium om skogsbranden fick en av de ansvariga för insats fråga vad har man hade lärt sig från tidigare stora skogsbränder? Ingenting, blev svaret. En av anledningarna till det är att den svenska modellen bygger på att den myndighet eller instans som i normala fall skulle hantera frågan, även i händelse av kris eller katastrof gör det. Av den anledningen ramlar ansvaret i första hand ner på respektive kommun – och därmed är det även så erfarenheter följs upp och senare ska omsättas.

Dåvarande försvarsministern Karin Enström summerade lucköppningen i krisberedskapen bra i en intervju i Aktuellt med att ”Vi måste komma ihåg att det här är en exceptionell händelse”.

De flesta torde vara överens om att det är just för exceptionella händelser som man har en krisberedskap. Nästa sommar lär dock beredskapen för skogsbränder vara högre än på flera år och ett större antal brandtunnor av och vattensäckar till helikoptrar finnas tillgängliga.

Julkalender 2014: Lucka 10 – Antiubåtsgranater

Under 80-talet ökade den främmande undervattensverksamheten i svenska vatten markant och därmed kraven på att genomföra ubåtsjakt. Ursprungligen var insatsreglerna sådan att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Marinen saknade vid den här vapensystem med graderad verkan. De sjunkbomber, antiubåtsraketer, torpeder och minor som fanns att tillgå var alla att betrakta som sänkande vapen, anskaffade för att nå erforderlig verkan i krig. Projektering påbörjades därför för ett vapensystem som skulle ha sådan verkan att det kunde tvinga en ubåt till ytan vid träff.

Resultatet blev antiubåtsgranaten ELMA som med riktad sprängverkan skulle kunna slå ett litet hål på ubåtens bägge skrov och därmed tvinga ubåten att inte ytläge. Granaterna skulle avfyras i salva och täcka ett större område med förhoppningen att någon skulle träffa ubåten. En fördel utöver yttäckningen var att det bekämpande fartyget ej behövde färdas över ubåten för att släppa sjunkbomber utan granaterna kunde skjutas några hundra meter. Systemet kom sedan att användas från 1985. Redan i början av 90-talet efter att insatsreglerna ändrats till att medge verkanseld utan att tvinga till ytläge, beställdes en modifiering av systemet med tyngre granater för att medge sänkning. Senare skedde även modifiering med rörliga granatkastare liksom helikoptermonterade fällarsystem.

Under 00-talet avvecklades dock ELMA-systemet eftersom behovet ansågs ha utgått. Redan från början hade ett liknande, men mer avancerat system planerats för Visby-korvetterna. Den största skillnaden var utöver att granaterna i Alecto-systemet var större, även att de var målsökande. Redan i mitten av 00-talet ströks dock Alecto från anskaffningsplanen eftersom de operativa behoven minskat och ekonomin tillät inte en anskaffning. Det råder inget större tvivel om att såväl ELMA som Alecto hade kommit väl till pass nu när ubåtsjakt åter är högaktuellt.

Informationsfilm om ASW-601, en av de sista versionerna av ELMA-systemet

Julkalender 2014: Lucka 9 – Målubåt

Utifrån erfarenheter från 1970- och framförallt 1980-talets ubåtsjakter beställde Marinen en miniubåt att använda som mål vid ubåtsjaktövningar. Då merparten av undervattensintrången på svenskt vatten under 80-talet bedömdes ha orsakats av miniubåtar, avsåg man med den egna miniubåten kunna öva ubåtsjakt på ett mer realistiskt sätt. Den svenskbyggda miniubåten kom att döpas till Spiggen II efter den ursprungliga miniubåten Spiggen som varit i tjänst från 1958-1970 som plattform för attackdykare.

Spiggen II gjorde god tjänst under 1990-talet och början av 00-talet och fyllde helt och hållet sitt syfte som realistiskt mål och bidrog även till taktikutvecklingen. Det är i mångt och mycket lärdomar från denna epok som Marinens förmåga till ubåtsjakt idag bygger på.

Under 00-talet såg man inte längre något större behov av att jaga ubåtar i Sverige – åtminstone inte ekonomiskt. Sålunda avvecklades Spiggen II och lades ett tag i malpåse. Så sent som på försommaren tillhörde ubåten fortfarande Försvarsmakten – ända tills den skänktes till Kalix kommun som museiföremål för att minna om ubåtsjakten i Törefjärden 1983. Föga visste man väl då att ubåtsjakt skulle komma i högsta ropet redan samma höst? (Helt oväntat lär det inte ha varit eftersom Försvarsmakten insatschef Anders Grenstad vid höstens underrättelseoperation berättade att det de senaste åren skett flera liknande händelser)

Nu är Marinen utan lämplig miniubåt att öva ubåtsjakt mot. I brist på sådan lär en lösning kunna bli att hyra in någon av de eventubåtar som finns. Representationen lär dock bli lidande med tanke på de på intet sätt är byggda för samma syfte som en militär. Att köpa tillbaka och iordningställa Spiggen II lär kosta motsvarande summa som att beställa en ny ubåt. Knappast något för Marinens mycket hårt ansträngda materielbudget.

Det är inte första gången Sverige går i fällan att avveckla ubåtsjaktförmåga. Samma misstag gjordes även på 70-talet när man parlmentariskt bestämde att Sverige skulle säkra fartygsskyddet med andra medel. Vilka medel lär aldrig ha klarlagts, varvid det på 80-talet fanns en lucka i Marinens förmåga just när det gällde ubåtsskydd. Redan för fyra år sedan uppmärksammades Marinens utdöende ubåtsjaktförmåga här på bloggen. Så rätt skribenten skulle komma att få. Vem vet, vi kanske hittar andra delar av den listan i kommande luckor?

Spiggen II vid dess ankomst till Töre hamn. Foto: okänd

Se gärna Göran Frisk tala om sina upplevelser av ubåtsjakterna på 80- och 90-talen och även höstens operation. Det är ord och inga visor och jag rekommenderar varmt att man lägger några minuter på att se hans framförande.

Lägger in en brasklapp om att lucka 10 kan komma att mycket sent eller också tillsammans med lucka 11.

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot

Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.

Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.

Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Julkalender 2014: Del 6 – Robot 75

Till Attackviggensystemet anskaffades i slutet av 70-talet en ny attackrobot för anfall mot markmål och fartyg. Roboten var den amerikanska AGM-65 Maverick och kom i Sverige att kallas robot 75 efter det år då den beställdes. Versionen som beställdes var den första av de många versioner som sedan skulle komma av AGM-65. Målsökaren var en TV-målsökare som innan skott låstes på det tilltänkta målets kontraster och därefter skedde avfyring och roboten sökte sig själv fram till målet och flygplanet kunde undanmanövrera. Då robotens målsökare själv ledde roboten mot målet kunde målet är vara rörligt och typmålet kan sägas vara en stridsvagn. Stridsdelen utgjordes i grundversionen av en drygt 50 kg laddning med riktad sprängverkan, vilket är något för reaktivt pansar att försöka motverka. I Sverige utvecklas även varianten Robot 75T (som i tung) med en tyngre minstridsdel (briserar efter inträngning), avsedd för fartyg, byggnader, brofästen etc.

Rb 75 infördes redan från början på JAS 39-systemet och gav möjlighet att bekämpa fordon och stridsfordon, mindre fartyg och mindre byggnader. Bekämpning kunde ske av rörliga mål och dessutom medgavs ett låghöjdsuppträdande där piloten i målområdet gjorde en upptagning från lägsta höjd (under radartäckning och med flygning på sådant sätt att korthållsluftvärn hade svårt att verka) under de sekunder det krävdes att låsa in målet och avfyra roboten, för att därefter göra undanmanöver och dra sig ur på lägsta höjd igen. Roboten gick dock att använda från högre höjder också. Det här gjorde att man också var mindre väderkänslig för lägre molnbaser vilka är frekventa i Sverige. Tyvärr intregrerades aldrig Rb 75T på JAS 39 eftersom historien hade tagit en ny vändning vid den avsedda tidpunkten då de sista Viggen gick ur organisationen.

I mitten av 00-talet blev istället fokus på internationella insatser och försvarsbudgeten krympte markant. Flygvapnet kom då att istället satsa laserstyrda bomber av typen GBU-12 som bättre skulle passa i internationella insatser och var det som de flesta NATO-länder använde. GBU-12 var därtill den minsta av de laserstyrda bomberna vilket gav lägre risk för ”collateral damage”, men betyder samtidigt en kraftig begränsning i de mål som kan bekämpas. För internationella insatser skulle detta inte vara något problem. Ej heller det faktum att man måste belysa målet från fällning till träff. Detta skulle antingen göras av markförband eller genom att man flög över luftvärnet, då de potentiella insatsområden inte skulle innebära något värre markhot än korträckviddiga luftvärnssystem. Robot 75 kom därmed aldrig att integreras på JAS 39C och därmed hade man också avsagt sig förmågan att kunna verka mot rörliga mål och reducerat förmågan att verka mot stridsvagnar och andra hårda mål, då stridsdelen på en GBU-12 är mindre än den på Maverick och ej avsedd för just hårda mål. Ska man vara ärlig så var heller inte målsökare på robot 75 så mycket att hurra för då den byggde på 70-talsteknologi. Exportkunden Ungern valde dock att köpa och integrera andra mer moderna versioner av Maverick på sina JAS 39 och använder dem med gott resultat idag.

Vid ungefär samma tidpunkt som beslut fattades om att ej låta robot 75 leva vidare i JAS-systemet hade Sverige fått ett erbjudande av robotens tillverkar om modifiering av befintliga robotar med moderna digitala tv-målsökare med valbar zoom och även IR-målsökare, vilket man dock tackade nej till trots utmärkt funktion hos dessa. Laserstyrda bomber bedömdes räcka för de insatstyper man såg som troliga, samt givet de ekonomiska ramarna.

Lucka 6 var alltså en lucka mellan verktygen i verktygslådan – även den uppkommen för att framtiden var utstakad. Hade det inte varit för att Thailand köpte JAS så hade även sjömålsroboten robot 15F varit försvunnen då en avveckling var planen under mitten av 90-talet. Ibland har man tur.

Nedan några klipp ur filmen Hotet, där en robot 75 får spela rollen som en störkapsel. Därutöver snygga bilder på en av målplatserna på Vidsel och än snyggare bilder på flygning med nu likaledes avvecklade helikopter 9 (och även helikopter 10 som just nu avvecklas i väntan på Hkp 14).