Kategoriarkiv: NATO

Ny regering – ny otakt mellan Stockholm och Helsingfors?

Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det: Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte […]

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in. Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej. – Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå […]

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Oviljan att förstå omvärldsutvecklingen

Ett av besöksmålen den gångna veckan
Det finns en otrevlig tendens av säkerhetspolitiska komplikationer när jag lämnar Sverige. Den gångna veckan har spenderats i fotspåren av den allierade landstigningen i Italien och knappt hade gränsen passerats förrän Ryssland drog igång en massiv beredskapsövning i det västra militärområdet. Förra gången var det den s.k. ryska adventen, gången dessförinnan massakern på Maidan och innan dess övningen Zapad 2013.

Skämt åsido så har den gångna veckan bjudit på en rad säkerhetspolitiska orosmoln. Det första var den massiva beredskapsövning president Putin beordrade direkt vid sin återkomst till civilisationen. Övningen kulminerade under fredagen och bör orsaka oro i Sverige. På mycket kort varsel och utan förvarning inleddes en övning som snabbt växte från drygt 30 000 man till 80 000 man och omfattade såväl den norra flottan på Kolahalvön som Östersjönflottan och 220 flygplan i Sveriges närområde.

Det sistnämnda kan jämföras med övningen Arctic Challenge Exercise 2015 (en flygövning som hålls varannat år i Norge, Sverige eller Finland) som hittills kallats årets största flygövning med drygt 100 deltagande flygplan. Den ryska beredskapsövningen ska också jämföras med den norska övningen Joint Viking i Finnmark för två veckor sedan, vilken väckte irritation i ryska medier som ett stort hot mot Ryssland. Den övningen omfattade 5000 man och var den första sedan kalla kriget så långt nordöst ut. Det påminner onekligen om hur höstens svenska ubåtsjakt i Stockholms skärsgård utmålades som ett hot mot hela Östersjöområdets ekonomiska utveckling.

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Retoriken mot Sverige har dock varit nedtonad de gångna veckorna, även efter Säpo:s årsrapport där man meddelar att var tredje rysk diplomat i Sverige sysslar med underrättelsetjänst. Spionaget inriktas mot militärteknologi och under underrättelser för stöd av militära operationer, vilket i klartext innebär krigsförberedelser. Istället har retoriken vänts mot Finland, där folk under firandet av årsdagen av Krims annektering skrek slagord om att ta tillbaka Finland. I slutet av veckan talade sedan Nikolaj Patrushev, sekreterare i det ryska säkerhetsrådet, fd chef FSB, om en ökande revanschism i Finland för att ta tillbaka Karelen (som landet förlorade till Sovjetunionen under andra världskriget). Det starkaste uttalandet kom dock från den ryske ambassadören i Danmark som hotade landet med att bli mål för kärnvapen om man fortsätter linjen att integrera avancerade luftförsvarssensorer på de nya danska fregatterna. Dessa skulle i så fall kunna användas i ett gemensamt robotförsvar i NATO.

Uttalandet från den ryske ambassadören är något som får utrikesminister Margot Wallströms hantering Saudi-Arabien att framstå som oerhört smidig. Det råder inga större tvivel om att såväl Danmark som övriga NATO-länder redan är mål för ryska kärnvapen, men så är även Sverige vare sig vi är medlemmar i NATO eller inte. Kärnvapen är en integrerad del av den ryska militära doktrinen och används där man så finner lämpligt. I den uppmärksammade ryska ”dokumentären” om Krims annektering som sändes förra söndagen, berättar Putin att han var beredd att säkra ockupationen av Krim med kärnvapen. Den ryska militärdoktrinen föreskriver egentligen att kärnvapen kan användas i försvar även mot konventionella vapen, men här ser vi alltså hur man är beredd att hota med kärnvapen även för att uppnå offensiva mål. Då ska man bära i åtanke att Ryssland bl.a. under Ryska påsken genomförde simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, liksom övningen Zapad 2009 som avslutades med simulerade kärnvapenangrepp mot Baltikum och Warzawa.

Under veckans ryska beredskapsövning frambaserades stridsflyg, men även Iskanderrobotar till Kaliningrad, samtidigt som ett amerikanskt luftvärnsrobotförband omgrupperades till Polen. Ett löfte sedan tidigare från USA till Polen. Den kraftiga ryska verkamheten, långt utanför proportion mot den verksamhet som genomförs av NATO-länder är mycket bekymrande. Den verksamhet som nu genomfördes är typfallet för hur en uppladdning skulle se ut inför ett anfall mot Baltikum särskilt då Ryssland väljer att genomföra verksamheten utan de förhandsmeddelanden som varit centrala för avspänningen sedan slutet av kalla kriget. Chefen för de amerikanska arméstridskrafterna i Europa varnade i början av mars just för att Ryssland skulle kunna utnyttja ett angrepp mot Baltikum för att försöka splittra NATO. Här är den amerikanska närvaron i Baltikum det bästa sättet att avskräcka från detta, då ett ryskt angrepp in i Baltikum, öppet eller dolt, skulle innebära att USA dras in redan från starten. Sista stycket i detta pressmeddelande från ryska UD är också ett intressant sätt att kommunicera – det ska framstå som att för Ryssland är det öppna kriget inte långt borta.

För svensk del lär vi få vår del av den ryska propagandasleven kommande veckor och senare under våren när först de svensk-finsk-amerikanska flygövningarna drar igång över Bottenhavet och senare i maj när flygövningen Arctic Challenge Exercise 2015 (ACE) börjar. ACE är en övning som genomförs vartannat år sedan 2013 och ersätter föregångaren Nordic Air Meet på det sättet att den både är större och nyttjar luftrum och basering i både Sverige, Finland och Norge. Med sina 100 flygplan från 8 länder blir den ungefär hälften så stor som den ryska beredskapsövningen. Ryssland har sedan tidigare reagerat starkt på övningar av det här slaget och lär så fortsätta. Veckan efter ACE drar sedan marinövningen Baltops 2015 igång. Ryssland har tidigare alltid deltagit i denna övning, men gör inte så sedan något år. Förra året genomförde Ryssland istället en egen beredskapsövning parallellt med Baltops, vilket föranledde en kraftig intensfiering i den militära verksamheten i Östersjön och för den svenska incidentberedskapen. Inte osannolikt kommer antalet observationer av främmande undervattensverksamhet att stiga i anslutning till dessa perioder.

Det finns de som inte vill kalla den nuvarande situationen ett nytt kallt krig. Inte osannolikt är det för att det skulle innebära att hela den säkerhetspolitik som förts under det gångna dryga decenniet varit helt felaktiga. Enligt min mening råder det inga tvivel om att det är ett nytt kallt krig vi just nu ser. Det är inte samma kalla krig som tidigare, men ett nytt kallt krig är vad det är. Där det gamla kalla kriget under sitt slutskede (vilket är det folk minns) var någorlunda förutsägbart i form av väl etablerade intressesfärer, är dagens situation mer jämförbar med decennierna efter andra världkriget. Skillnaden är också att vi nu har ett krig i östra Europa med en mycket skör vapenvila och att det nyttjas en retorik från rysk sida som inte går att jämföra med det kalla krigets slutskede. Då fanns väl implementerade funktioner och avtal för att understödja avspänning och undvika missförstånd, vilket det inte gör idag, särskilt inte då Ryssland lämnat CFE-avtalet och kringgår Wiendokumentet.

Våra grannländer hotas med kärnvapen, det genomförs simulerade kärnvapenanfall mot Sverige, det genomförs krigsförberedelser mot Sverige och vår territoriella integritet kränks gång efter annan även djupt in på svenskt vatten. Likväl kretsar försvarspolitiken fortsatt kring vårens försvarsbeslut, där regeringens bud är en bråkdel av det Försvarsmakten satt som en skamgräns för bibehålla nuvarande förmågor. Att nå nivån för försvarsbeslutet 2009, taget utifrån hur världen såg ut då, och innan Sveriges närområde kom att bli det primära området för friktionerna mellan Ryssland och EU/NATO, kommer det aldrig bli tal om. Medan omvärldsläget forsätter utför gör så även den svenska försvarsförmågan i brist på finansiering och politisk förståelse. Av allianspartierna är det endast Folkpartiet som valt en finansieringsnivå som skulle motsvara en ökning av försvarsförmågan, men ”decemberöverenskommelsen” kommer med all sannolikhet att innebära att regeringens förslag blir det som antas. 

 Bristen på förståelse för vad som händer i vår nära omvärld eller snarare viljan att ta in detta, forsätter att vara densamma i svensk politik. 

Läs gärna min krönika i dagens Expressen om hur Putins handlingsfrihet är på väg att minska och att landets problem inte försvinner bara för att Putin skulle göra det.

Fortsatta trovärdighetsproblem hos Nya M


Den senaste veckan har försvaret åter stått i medias fokus. Regeringens utspel rörande anslagsökningar under de kommande fem åren har följts upp av såväl media som de övriga politiska partierna. 

Men än så länge är det en lång väg att gå innan vi får se några konkreta förändringar. Att regeringen endast kan åstadkomma drygt 25% av Försvarsmaktens framställda behov, som dessutom är satt som ett absolut minimum tyder på att vi inte har förstått allvaret. Jag tror att vi svenskar har blivit ”fredsskadade” vilket jag skriver om i SvD imorgon fredag (som kan läsas på webben redan nu).

När det kommer till finansieringen så pågår det budgivning och miljonbingo just nu. Socialdemokraterna vill öka med 6,2 (5) miljarder. Moderaterna säger att de vill öka med 10 miljarder, och Folkpartiet toppar än så länge med 17 miljarder i ökning under de kommande fem åren vilket innebär att partiet är det enda som når upp till Försvarsmaktens minimibehov.

Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte lagt sina bud ännu. Men en gissning är att KD kommer att lägga sig mellan Moderaterna och Folkpartiet på runt 12 miljarder och att Centerpartiet inte kommer att ha någon uppfattning i ärendet. Möjligtvis gör man som vanligt och gör exakt likadant som Moderaterna vill. Så var det åtminstone under Alliansregeringens tid. Folkpartiet och Kristdemokraterna kan med hyfsat gott samvete kräva högre försvarsanslag. Även om  de satt med i Alliansen under tiden för alla ”satsningar” som i själva verket enbart blev innebar fortsatt reducering av försvaret så har de ständigt höjt rösten för försvaret, även då. Men de har tyvärr tvingats gå i moderaternas ledband när det kommer till kritan.

Men Nya Moderaterna och Centerpartiet har grava trovärdighetsproblem. Under sin tid vid regeringsmakten så har de drivit en linje där kostnaderna för försvaret ska minska. Det slog man fast redan när Alliansen bildades. Nu vill Moderaterna öka anslaget. Man vill dessutom att det ska ske omgående, och man kräver att ett NATO-medlemskap ska utredas. I sak helt rätt och något som både är välkommet och nödvändigt. Men….

Problemet är att Nya Moderaterna inte gjort en enda ansats under sin tid i regeringsställning för att åstadkomma detta, och därmed har grava trovärdighetsproblem. För det första så la man fram ett finansieringsförslag som havererade hela försvarsberedningen som hette ”5,5 miljarder till försvaret”. I förslaget så var det i sammanhanget enbart småpengar som tillfördes under den då kommande mandatperioden, d.v.s. nu. Allt för att slippa skjuta till pengar om man skulle ha vunnit valet i höstas. När man nu är i opposition så kräver man, förvisso helt rätt, att den stora ökningen skall komma mycket tidigare…  I DN skriver Erik Helmersson om detta som ”pinsamt”.

Ännu mer pinsamt blir det när Moderaterna nu kräver en NATO-utredning. Man hotar att det kommer bli svårt att komma överens om det inte blir någon NATO-utredning. Man glömde tydligen väldigt fort bort det faktum att man hade åtta (8) år på sig att driva igenom detta i regeringsställning, då partiet själva huserade på försvarsdepartementet. Men då försökte statsminister Fredrik Reinfeldt undvika Nato-diskussionen genom att konstatera:

–Ett Nato-medlemskap är inte aktuellt eftersom det inte finns något brett stöd för detta i riksdagen.

Samma budskap har även f.d. försvarsminister Karin Enström trummat in – trots att Moderaterna egentligen vill gå med i Nato. men nu ställs plötsligt tydliga krav, förvisso helt rätt även detta, på att frågan ska utredas. Det här leder givetvis till svåra trovärdighetsproblem då man byter fot så fort man hamnar i opposition. 

En annan mycket intressant iakttagelse från veckan är att ÖB inte längre vill kommentera de politiska utspelen. Han har tidigare använt en helt annan retorik där han deklarerat att han kan tvingas avveckla en hel försvarsgren om inte pengar tillförs, att det är den magnituden det handlar om. Men efter den olycksaliga sjukskrivningen så är den retoriken (tyvärr) borta. Är det någon gång det krävs klarspråk så är det nu.

Det går utför i allt högre tempo nu. SÄPO konstaterade i veckan att Rysslands spioneri mot Sverige har ökat i stor omfattning. Underrättelseexperten Wilhelm Agrell anser att vi är inne i ett nytt kallt krig. En av få aktörer i debatten som fortfarande tonar ner läget är Försvarsmakten. Så sent som i januari under Folk & Försvars rikskonferens så uttrycket ÖB bland annat

”Att tala om ett nytt kallt krig är missvisande…” och ”Någon förhöjd risk för väpnat angrepp mot Sverige ser vi inte idag.”

Tittar man på den senaste utvecklingen i Ryssland och i vårt närområde så anser jag att Agrells analys är korrekt. Om detta skrev jag den 12 oktober förra året i mitt mest lästa inlägg på bloggen ”Ny normalbild eller nytt kallt krig”. Sedan dess har det skett ytterligare ett antal händelser som pekar på att utvecklingen går åt helt fel håll. Under veckan så har man dessutom flyttat fram Iskander till Kaliningrad vilket, om uppgifterna stämmer, innebär ett stort kliv upp på kalla krigstrappan.

Läs även Rolf K Nilsson i samma ämne.

Moderatplakat?

Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari måste redan vara färdigt eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor. I samband med att den säkerhetspolitiska […]

Den potentielle fienden

I diskussionen om vem som skall vara den dimensionerande fienden till Sverige finner vi ofta att Ryssland pekas ut som den enda tänkbara fienden. Varför är det så och finns det fog för den åsikten? Jag tänker svara på denna problematisering genom att använda mig av den neorealistiska skolan.

Den neorealistiska skolan ser det internationella systemet på ett likartat sätt som de traditionella realisterna. Det finns ingen överordnad makt i systemet, den egna statens säkerhet bygger på förmågan att kunna avskräcka andra staters möjliga militära anfall. Till skillnad ifrån realisternas biljardborssyn på internationella relationer så ser neorealisterna staternas förmåga att interagera för att skapa och bibehålla relationer med varandra utan kravet på yttre hot. I hotbildsbedömningen använder neorealisterna staternas ekonomiska förmåga att producera förmåga. Belgien kan inte bli samma konventionella hot som Tyskland kan bli, vilket de traditionella realisterna anser är möjligt.

Geopolitikens grunder

Geopolitikens grunder är namnet på den lärobok som används i ryska militära skolor som lärobok dess författare Professor Alexander Dugin beskriver den ryska civilisationen i termer som den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington gjorde sig känd för i Sverige

Figur 1 Bilden beskriver S. Huntingtons syn på världen indelad i civlisationer.

Lars Gyllehaal beskriver Dugin i en artikel i Axess:

”Väl att märka är att Dugins raketkarriär i den akademiska världen ingalunda fått honom att göra avkall på politiken. Tvärtom lyfter MGU fram Dugin-centrets roll i utformningen av en ny, ”konservativ”, statsideologi för Ryssland. Av Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, framgår med samma förbluffande uppriktighet i avsnittet betitlat ”Den finska frågan” att Finland borde bevekas att godta ”basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”. Under Finlands ryska period 1809-1917 var gränstrupperna längs den svenska gränsen kosacker.” 

Maria Engström, fil.dr, Slaviska institutionen, Stockholms universitet beskriver Dugins syn så här:

”Hela världshistorien framställs i Dugins böcker som ett ständigt krig mellan två civilisationstyper – den euroasiatiska och den atlantistiska, eller med geopolitiska termer, mellan Landet och Havet. Genom historien har detta krig utspelats mellan Sparta och Aten, Rom och Kartago, idag mellan Eurasien och USA. Amerika med sina försök att skapa en homogen och liberal värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskligheten till livlöshet, entropi och död. Eurasien är tänkt som ledare i det apokalyptiska kriget mot globalismen, egalitarismen och den monopolära världen. Trots sin doktrin om den multikulturella och multikonfessionella staten, strävan att etablera en dialog mellan ortodoxa och muslimer, har neo-eurasianismen som ideologi alltså ganska lite att göra med Asien, utan det är ett nytt varv i det gamla välbekanta kulturkonflikten mellan Ryss-land och Väst. Skillnaden är att Dugin placerar det kontinentala Europa – Frankrike och Tyskland – på Rysslands sida.”

Den politiska antagonismen mellan USA och Ryssland beskrivs av Dugin enligt Maria Engström i SvD:

”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”

Vi ser alltså att vår kalla kriget fiende fortfarande arbetar efter en med väst konfrontativ ideologi där Europa bör ligga under asiatiskt-ryskt inflytande och med Finland under direkt rysk kontroll. I vår nära omvärld så ser vi hur den tidigare bipolära uppdelning av Europa mellan Warszawapakten och NATO har ersatts av ett mer unipolärt Europa där den säkerhetspolitiska gemenskapen heter NATO och inkluderar ett flertal av de före detta Warszawapaktsmedlemmarna. Det är bara Finland och Sverige som försöker förlita sig på den internpolitiska gemenskapen EU som säkerhetsgemenskap. Tittar vi utanför vår nära omvärld så ser vi USA som en supermakt, Kina som regional stormakt och Ryssland, Brasilen, Nigeria och Sydafrika som regionala stormaktspretendenter. I den här multipolära världen byggs det in spänningar mellan dessa makter. En faktor att titta på är den ryska uppbyggnaden och retoriken gentemot USA och synen på NATO. Den andra faktorn är Kinas ökade betydelse, där man i sitt närområde projicerar militär makt och förbättrar den förmågan. På längre avstånd ifrån Kina försöker man utöva mjuk makt och skaffa inflytande.

Vi kan också dra oss till minnes den ryske stabschefen Makarov när denne presenterade en karta för finsk publik var det ansågs oacceptabelt var NATO skulle placera ett robotförsvar:

Den här presentationen innebär inte att Ryssland oroar sig för att inte kunna duellera med interkontinentala robotar (ICBM) mot USA, dessa skjuts över Nordpolen. Ett försvar mot ICBM placerat i det här rödmarkerade området innebär försvar mot robotar som skjuts mot det här området. Vi ser att det här är en fråga att skaffa sig en handlingsfrihet att skjuta med fjärrstridsmedel mot eller förbi det här området mot mål i första hand inom det här området men också med kryssningsrobot mot delar av Storbritannien. Intressant nog anser man det problematiskt att NATO baseras ett robotförsvar i norra Norge.

I Europa har vi och Finland, genom samhörigheten mellan NATO och EU, också fastställt vår samhörighet med supermakten USA. NATOs utveckling med avseende på statsutgifterna inom försvarsområdet ställer högre krav på vårda banden till USA. Även fast vi är militärt alliansfria kan vi inte välja att närma oss en säkerhetsgemenskap med Ryssland, det vore att välja bort samarbete i EU då både NATO och EU har närmat sig varandra strukturellt. Vi är genom Partnerskapsavtalet med NATO också en integrerad del av Natomedlemmars gemensamma politiska agenda. I Sverige går vi också vidare med att skapa ett värdlandsavtal med NATO som ska underlätta basering av utländsk trupp i en NATO-ledningsstruktur på Svensk mark. Våra stridskrafter har i en rad internationella insatser och övningar visat sig vara interoperabla på en hög nivå med Natomedlemmars stridskrafter i en Natoledningsstruktur.

Vi gör inte ett aktivt val att göra Ryssland till vår fiende genom att peka på skillnader mot Ryssland eller eljest andra åtgärder. Vi har de facto valt Ryssland som vår potentielle fiende helt enkelt beroende på våra val att tillhöra den västliga gemenskapen och då genom att samordna utrikespolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik etc. Att inte att löpa linan ut med militär samordning inom vår politiska gemenskap är att göra det farligaste valet. Vi befinner oss i ett politiskt förkastningsområde mellan väst och öst men de åtgärder vi har vidtagit på fall att spänningarna utlöses motsvarar att förlita sig på våra förhoppningar om att våra grannar ska hedra vår ensidiga solidaritetsförklaring och stå oss bi farans stund.

Jag kan inte dra andra slutsatser än att det är färdigdiskuterat utan det som ska utredas är under vilka former vi fullt ut ska ansluta oss till det Nordatlantiska samarbetet.

J.K Nilsson

Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU – strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.

Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Återbesök hos solidaritetsförklaringen

I juni 2009 fastställde Riksdagen den svenska solidaritetsförklaringen i vilken Sverige utfäster sig att inte stå passivt om ett annat EU-land eller nordiskt land skulle drabbas av ett angrepp. Bakgrunden till solidaritetsförklaringen såsom den framställdes av den dåvarande regeringen läses bäst i dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010.

Solidaritetsförklaringen har sedan dess varit lika omhuldad av regeringarna och dess försvarspolitiska företrädare, som den varit ifrågasatt av försvarsdebattörer för dess ringa konkretisering. Inget sägs om vilket stöd som ska lämnas och än mindre om vem ska komma till Sveriges stöd, varvid den grundläggande planering som krävs för dylika fal, några månaders arbete, heller inte går att verkställa. Sedan annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina har dock tonen kring den svenska solidaritetsförklaringen inrikespolitiskt varit lägre än tidigare. Att diskutera hur Sverige ska ge stöd till grannländerna har inte alls varit lika populärt, även om 2014 inleddes med ett besked om att regeringen och Socialdemokraterna var överens om att Sverige ska öva tillsammans med NATO Response Force, NRF. NRF är NATO:s motsvarighet till EU:s stridsgrupper och Finland har sedan flera år haft den roll i NRF som Sverige nu ska använda för att ersätta det bortfall av erfarenhet som neddragningen i Afghanistan medför. Vad gäller att ta emot stöd har Sverige äntligen börjat titta på hur ett värdlandsavtal med NATO ska utformas i syfte att effektivt kunna ta emot stöd. Ett riksdagsbeslut är dock inte aktuellt förrän 2016.

För grannländerna är dock den svenska solidaritetsförklaringen mer intressant än någonsin och då framförallt för de baltiska staterna. Till följd av staternas ringa areal och deras utsatta läge, är de i sitt försvar beroende av snabbt stöd från andra NATO-länder. Den pågående och regelbundna övningsverksamheten från diverse NATO-länder i Baltikum och Polen är endast ett sätt att skapa ett farthinder. Ändå är det tillförseln av kvalificerade förband som krävs för ett försvar av länderna. Här enades NATO-länderna vid höstens toppmöte i Wales om att skapa en särskild snabbinsatsstyrka om 4000 man för försvaret av de östeuropeiska medlemmarna, läs Baltikum, inom ramen för NRF. Den nya styrkan benämns VJTF, Very High Readiness Joint Task Force. VJTF-styrkan ska till skillnad från konventionella NATO-resurser ha en mycket hög beredskap och sättas in på kortare tid än NRF, som liksom EU:s stridsgrupper ska kunna påbörja lösandet av uppgifter efter 10 dagar från beslut. Uppsättandet av styrkan förändrar dock inte det faktum att de baltiska staterna och NATO fortsatt är beroende av att Gotland och södra Sverige är i vänligt sinnade händer. Utan vänligt sinnad kontroll över Gotland och södra Sverige finns mycket ringa möjligheter att genomföra en tilltransport av förband över havet eller genom luften, och möjligheterna att uppträda med stridsflyg nära de baltiska staterna nedgår också. Detta är ett stort orosmoln för de baltiska staterna, vilket försvarsminister Peter Hultqvist vittnat om under hösten. Inte undra på att det då reses frågetecken kring vad den svenska solidaritetsförklaringen egentligen är värd, eftersom inga utfästelser görs.

Samtidigt har samtliga partier i Sverige återigen ställt sig bakom bedömningen att Sverige aldrig kommer att drabbas av ett enskilt angrepp utan ett krig eller en konflikt i vårt närområde kommer att drabba flera länder. Emedan man samtidigt fastställt att ett enskilt angrepp mot Sverige är osannolikt, säger man desto mindre om utsikterna för en konflikt som berör närområdet. Situationen är dock tillräckligt oroande för att våra grannländer nu drastiskt ska höja sin försvarsanslag redan 2015.

Vilka möjligheter har dock Sverige att för att verka dämpande i närområdet? Det kan konstateras att ett agerande i första hand kräver just ett aktivt ställningstagande, vilket traditionellt varit svårt att dra ur den svenska politiken när det gäller närområdet. Det är lätt att uttala sig hårt om något som händer i en annan världsdel, men när det gäller närområdet smyger man fram. Om man nu inte är redo att ta steget in i NATO, finns det ändå möjligheter att verka inom ramen för den tidigare avgivna solidaritetsförklaringen. Ett sådant sätt är i så fall att ställa upp med ett förbandsbidrag inom ramen för VJTF, vilket säkerligen skulle emottagas med öppna armar från de baltiska staterna. Samtidigt som det skulle innebära att Sverige ges fortsatt möjlighet till kvalificerade övningar, skulle det också innebära en dämpande effekt i och med att vårt stöd till de baltiska staterna i än högre manifesterades. Slutligen skulle det också ge Sverige en möjlighet till större insyn och påverkan avseende utvecklingen i Östersjöområdet.

Sänk blicken, titta söderut!

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO. Om […]

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett […]

Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?

Jag har härmed nöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting: Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada.  It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security. I […]

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

Tidsfönstret för att gå med i NATO är tidsbegränsat

Det finns ett begränsat tidsfönster för att gå med i NATO och det fönstret är på väg att stängas, menar jag och Mike Winnerstig i en debattartikel på SvD Brännpunkt. Ett vanligt argument bland dem som anser att Sverige inte ska gå med i NATO är att svensk neutralitet och alliansfrihet historiskt har hållit landet utanför krigets fasor. Vi menar på att det är att göra våld på historien. Snarare är det de svenska avstegen från neutraliteten som höll Sverige utanför andra världskriget. Likaså var efterkrigstidens säkerhetspolitik egentligen förankrad i ett nära, men hemligt svenskt samarbete med såväl USA som NATO. För Sovjetunionen rådde inget tvivel om vilken del av världen vi lutade åt, på samma sätt som det inte råder några tvivel för Ryssland idag. Däremot finns det all anledning för Putins och hans Ryssland att underblåsa den svenska neutralitetsmyten, eftersom ett Sverige utanför NATO innebär en högre grav av handlingsfrihet för Ryssland.

Fönstret för att gå med i NATO är dock inte för evigt öppet utan har en tidsbegränsning. Det går inte att säga exakt när det stängs för svensk respektive finsk del, men det kan konstateras att det idag hade varit helt omöjligt för de baltiska staterna att gå med i NATO. Det är bara att konstatera den ryska reaktionerna på Georgiens närmande till NATO, respektive Armeniens och Ukrainas avsikter att närma sig EU. I Finland har president Niinistö konstaterat att det hade varit enklare för Finland att gå med i NATO för 20 år sedan och att det nu skulle inflammera relationerna till Ryssland. Det finns inget som säger att det är lättare för Finland om 2 år. Snarare betydligt svårare. Argumentet att ”det bara är att gå med i NATO om behovet uppstår” klingar därmed mycket falskt.

Vår debattartikel är egentligen en replik till ambassadörerna Bergquist och Nyberg som inte vill att Sverige ska gå med i NATO.

Det har varit lite låg aktivitet på bloggen på sistone, men senare i veckan kommer två gästinlägg. Snart är det december och då är det också dags för en julkalender.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B). Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite […]

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS ”förstasida” 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s ”förstasida” 141024 09.50