Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket. En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml? Svaret är att det vet vi inte! Av historien […]

Det handlar om mer

Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska ”tunnelrollen” över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad – som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: ”Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle.” Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen ”Kalla kriget 1963-1980” som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte ”perfekta” tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare – inklusive vidrig mat – får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans ”Operation Ruthless”.

Läget är farligare, men…

Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Undervattenskränkningar varför? – Det kommer fler

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Det blev lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara, just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten komponent in i en större bild diskuterades sällan.

 Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de ögon vi då använde för att betrakta problemet.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats, och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

Idag, kanske mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent – när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är – det är ännu för tidigt att säga.

Jakten över Östersjön

Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara ”Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning”. I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: ”…unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses”.

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: ”Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source”. Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg ”En oönskad och farlig utveckling” som också har uppdaterats.

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor. Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen […]

Svensk varning från Baltikum

Kommande Nato-övningen i närområdet presenterad av Nato.

I senaste numret av Vårt försvar finns flera högintressanta artiklar om säkerhetsläget i Nordeuropa, men priset tar Jonas Öhman, som är synnerligen baltiskt erfaren.

Vill bara varmt rekommendera alla att ladda ner senaste numret av Vårt försvar och särskilt läsa Jonas Öhmans och Bo Hugemarks analyser av läget i Östersjöområdet just nu.

Zapad och jägarchefen

Senaste ryska höjdarklippet visar ett nytt spetsnazförband direkt under försvarsministern. Viss mtrl har amerikanskt och danskt (?) camomönster.

Huvudsyftet med den kommande storövningen ”Zapad-2013” (”Väst-2013”) blir enligt estniska försvarsexperter att ”hålla Nato-förstärkningar borta från regionen”. Tre verktyg nämns för detta: luftvärnssystem, ryska baltflottan och markrobotar.

Dessa uppgifter har på något sätt missats i den senaste vågen av svensk säkerhetsdebatt. Lite trist, eftersom nästa drag i Östersjön kanske borde vara viktigare än att ”Sverige har tappat ansiktet”. Andra uppgifter som svenska medier hittills (rätta mig om jag har fel) inte tagit upp är denna om Zapad-2013 och Öresund (svårt tro på den, men att Öresund tas upp – vad innebär det?) och etableringen av en första rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år.

Rysk TV om etableringen av rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år plus överföring av mer luftvärn. Klippet har engelsk textning, som dock behöver aktiveras under bilden.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma att det finns en ny högintressant blogg i listan till höger, Jägarchefen.

Polsk analys av ”ryska påsken”

I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.

I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.

Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:

The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.

Samt:

Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.

Läs hela rapporten via länken ovan.

Övningsangreppen mot två svenska mål

Två såna här Tu-22 plus fyra Su-27 knackade på hos oss under långfredagen.

Få bloggläsare har nog missat nyheten om övningsangreppen under långfredagen. Låt oss därför titta på en kortfilm (den nedanför) tagen under den nu rätt omskrivna flygövningen Ladoga-2013. Kanske vi i bild ser just de Su-27 som knackade på när vi inte var hemma.

Från flygövningen Ladoga-2013, via ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Nästa gång kanske vi borde vara lite artigare och möta våra kära grannar när de gör sig sånt besvär. Vad ska de annars tro om oss?

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40

”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”

Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:

”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.

Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.

I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),

”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”

Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.

/HW