Kategoriarkiv: Rekrytering

Med anledning av Lars Freskers debattartikel i Svenska Dagbladet

Fackordföranden Lars Fresker menar i sin insändare på SVD Debatt 2/3 2018 att personalförsörjningen är en akut krisfråga och att Försvarsmaktens ledning inte är tydliga med hur allvarlig krisen är samt att det skönmålas. Detta kunde inte vara mer fel. Personalförsörjning kommer över tid vara en utmaning för Försvarsmakten. Särskilt i den positiva förändring som […]

Våra kampanjer väcker stort intresse

Just nu och fram till mitten av maj genomför Försvarsmakten en riktad kampanj till unga vuxna. Kampanjen Hur många skäl behöver du? har som övergripande syfte att öka attraktionskraften för Försvarsmaktens militära grundutbildning och för Försvarsmakten som arbetsgivare, både hos de som söker frivilligt och de som är aktuella för totalförsvarsplikt. Vi fokuserar på målgruppen […]

Sälen 2014: ÖB – Vilka frågor är avgörande?

Följande artikel publicerades i Dagens Industri 11 januari 2014. Imorgon börjar kanske årets viktigaste händelse för alla säkerhets- och försvarspolitiskt intresserade. Då inleds nämligen Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Jag välkomnar att debatten kring försvarspolitiska frågor blivit mer … Continue reading →

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag


Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)
———————————————————
I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 
En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora
Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!

 

Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

För stora avhopp efter genomförd GMU

Foto: Försvarsmakten
Höstens viktigaste inlägg presenterades under morgonen hos Wiseman. Ett riktigt skarpt och viktigt gästinlägg av Berndt Grundevik som talar klarspråk! Hans inlägg behöver knappast kommenteras ytterligare då det är oerhört rättfram. Låt oss hoppas att våra folkvalda politiker läser detta inlägg! Men det finns även annat att lyfta fram som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. I senaste numret av officerstidningen reflekterar Maria von Below, andre vice ordförande i  över att det är för stora avhopp under tiden, alternativt efter genomförd GMU. Avhoppen är så stora som 35%

I artikeln ställer sig von Below själv den retoriska 10.000-kronorsfrågan varför avhoppen är så stora?

Ett problem jag fått beskrivet för mig är att GMU faktiskt är en lite för bra utbildning. Och hur kan det vara ett problem? Jo, det finns de som redan innan de påbörjar GMU är rätt övertygade om att de aldrig kommer att söka anställning i Försvarsmakten, de ser bara utbildningen som meriterande för att få ett arbete. 

FM själva driver tyvärr på detta fenomen genom att på hemsidan saluföra utbildningen med ”ÖB, VD eller PT? GMU är värdefull var du än hamnar”, istället för att tydligare påpeka hur välkommen och behövd man är in i FM om man genomgår GMU.

Det här är givetvis ett generalfel. Fokus bör självklart vara på att så bra som möjligt beskriva den verklighet som kommer att möta individen både under utbildning och när de påbörjar sin anställning, inte att sälja in utbildningen som en språngbräda mot andra yrken redan från start. Det här ligger dock helt i linje med vad moderaternas man i försvarsutskottet Johan Forssell ständigt återkommer till. Nämligen civilt meritvärde. I sak håller jag med. Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare, men det civila meritvärdet kan inte stå i främsta fokus.

Ett annat problem som von Below lyfter fram är att försvarsmaktens rekryteringskampanjer inte heller har speglat den verklighet som rekryten möts av efter genomförd utbildning. Kampanjerna har fått mycket uppmärksamhet genom att vara annorlunda, men är det verkligen rätt väga att gå? von Below fortsätter.

Och när man på GMU sedan blir informerad om de befattningar man kan söka till och det går upp för den unga spänningssökande individen att man i många befattningar inte alls undsätter drabbade efter storm, försvarar mänskliga rättigheter i krigshärjade länder eller säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer, så falnar intresset.

Ja, så är det nog tyvärr för många. Värre kommer det att bli i framtiden, för när det tidigare så viktiga ”köksbordssamtalet” där pappan, morfar eller farfar i familjen och på senare tid även mamman kunde berätta historier från sin tid i ”lumpen”, nu inte längre existerar p.g.a. att dessa inte tillhör den generation som fick göra värnplikt, så är den unga individen som precis avslutat gymnasieskolan helt utelämnad till den information som Försvarsmakten säljer in. I bästa fall har man någon kamrat som kan berätta hur det är som anställd GSS.

Rekryteringsfrågan är ett ständigt hett ämne som alltid tål att belysas ur flera aspekter. Jag är inte helt säker på att vi gör rätt, men samtidigt är det svårt att föreslå ett annat koncept helt utan brister där intresset fångas upp på bred front.

Men jag hävdar ändå bestämt att ”ärlighet varar längst”!

Tidigare i samma ämne: Väpnaren

Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen

Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så ”kärnfulla”, men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.

Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.

Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän – en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.

Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.

Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.

Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger ”Jag har inget bättre för mig just nu”. Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.

Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV – något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.

Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt – jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.

Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.

Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.

Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.

91:an


Försvarsmakten – Ett äventyr eller säkerhetspolitiskt medel?

TV4 och reportern Anders Pihlblad gjorde strax innan Almedalenveckan ett besök i Djibouti och medföljde då även HMS Carlskrona till sjöss där man gjorde ett antal inslag. Ett bra initiativ och glädjande att se att riksmedia besöker ett marint insatsområde trots att piratverksamheten nu är lägre än någonsin tidigare i området utanför Somalias kust. Men i inslagen diskuterades även Försvarsmaktens problem med rekryteringen till förbanden.

I inslaget talar man om att rekryteringsunderlaget kan minskas om de internationella insatserna reduceras.

”Försvarsmakten befarar att färre ska söka sig dit eftersom antalet utlandsuppdrag minskat. Just möjligheten till utlandstjänst är ett av de viktigaste argumenten när försvaret rekryterar personal.”

Problemen med rekryteringen håller nu på att ta sig nya skepnader som jag anser är mycket olyckligt. Att genomföra regelbundna internationella insatser med våra olika förbandstyper för att överhuvudtaget kunna rekrytera och behålla personal anser jag som en helt felaktig och osund väg att gå. Dessvärre är jag väldigt medveten om att det är långt i från alla som delar den uppfattningen.

Redan i riksdagens proposition från 2009 ”Ett användbart försvar” slog man fast att Marinen och Flygvapnet primärt skulle inriktas mot det nationella försvaret. D.v.s. skalförsvaret av Sverige, något man helt prioriterat bort under ett antal år efter FB-04. Trots detta har den nygamla inriktningen inte förrän under de senaste åren börjat få genomslag och en återtagning har kunnat påbörjas inom Flygvapnet och Marinen.
Min bestämda uppfattning är densamma som jag alltid har haft under alla år, den att Marinen behöver all tid som kan skakas fram för att fortsätta återtagningen efter den strategiska time-outen då försvaret av Sverige inte längre var politiskt intressant, och där Försvarsmakten gjorde allt för att legitimera sin existens. För Marinens del blev halmstråt först terroristhantering och därefter piratjakt. Något som kommer surt tillbaka nu när det åter igen ställs samma krav som tidigare.
För att kunna göra detta hävdar jag bestämt att det måste ges tid och möjlighet till att på riktigt ta tag i detta. Varje gång vi gör något annat så skjuter vi berget framför oss. Det är egentligen enkel matematik. Provtursverksamhet, internationella övningar i olika former och som nu en förnyad insats i Adenviken påverkar detta i olika omfattning, i synnerhet med ett mycket svårt personalläge som lök på laxen.
Marinen genomför numera varje år två maringemensamma nationella övningar med syftet att återta och utveckla de marina förmågorna till kvalificerad väpnad strid. En övning genomförs under vår respektive höst under namnet SWENEX. Det är enbart vid dessa två unika tillfällen som möjlighet bereds för att samöva HELA Marinen samtidigt och återta den förmåga som MI regelbundet återkommer till och som han bland annat kommenterade på ett bra sätt i en replik till bland annat den här bloggen i januari 2012. 
Men hur prioriterar förbanden SWENEX? Hur många av Försvarmaktens totala numerär av (på papperet sex) korvetter deltog under vårens övning? Är marintaktisk chef nöjd med uppslutningen? Av minröjningsfartygen deltog mer eller mindre samtliga ska tilläggas. Nu finns det givetvis anledningar till både det ena och det andra, men det är till synes tydligen svårt att kraftsamla Marinens ytterst begränsade resurser till två ynka tillfällen under ett helt år. Det blir i sammanhanget dessutom svårt att beklaga sig över att Marinen inte har tillräckligt med fartyg att skapa en B-styrka om man inte ens samlar ihop det som faktiskt finns. Vi får hoppas att man lyckas bättre med den manövern till höstens övning.
Men detta var ett sidospår till den egentliga frågan som handlade om att deltaga i internationella övningar bara för att locka ungdomar till yrket. Jag anser att det är en felaktig väg att gå och det rimmar inte med Marinens behov av verksamhet. Det rimmar framför allt inte med den omvärldsutveckling vi nu ser i vårt omedelbara närområde här och nu. Det rimmar heller inte med tidigare politisk inriktning. Det skulle förvåna mycket om inte nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut kommer att vara än tydligare på den punkten.
Min bedömning är att en eventuell reducering av internationella insatser inte kommer att vara avgörande för rekryteringen. Resurserna skulle i ett sådant läge läggas mer på nationella övningar och försvaret av Sverige, vilket av den stora massan mest sannolikt ses som väldigt viktigt och angeläget.
Det kommer alltid att finnas de som söker till Försvarsmakten för äventyret att få åka utomlands i tjänsten, i synnerhet under en insats som i Adenviken där risken för liv och hälsa inte är överhängande, samt att man drar in lite extra pengar under en insats. Frågan man bör ställa sig om det är den typen av individer vi verkligen vill rekrytera till Försvarsmakten. Det kanske till och med är den kategorin av människor vars anställning ändå blir kortvarig då de redan från början bestämt sig för att stanna en kort tid, deltaga i en utlandsinsats och därefter lämna Försvarsmakten för civila studier etc. 
Jag tror heller inte intervjuerna i repotaget här nedan speglar samtliga anställdas syn på saken. Som man frågar brukar man få svar heter det…
Ska Försvarsmakten i första hand vara ett säkerhetspolitiskt medel med rätt förutsättningar? Eller ska den vara ett äventyr för unga människor? Det är en fråga både politiker och Försvarsmaktens ledning måste ställa sig.

Frågan om hur att rekrytera och behålla personal är en större fråga än så med många bottnar. Att det behöver göras något råder det ingen tvivel om, men att utlova internationella insatser skulle inte vara rätt väg. Till tiotusenkronorsfrågan – om hur att rekrytera och behålla får vi återkomma till framöver.

Minskad%20nyrekrytering%20oroar%20F%C3%B6rsvarsmakten
För formens skull ska det tilläggas att jag anser att insatser utanför Sverige är viktiga och att HMS Carlskrona på ett bra sätt bidrar till säkerheten i dessa pirathärjade vatten. Men insatser som denna kan inte vara helt styrande då det finns hål som måste täppas till på andra ställen p.g.a. felaktiga politiska bedömningar under ett antal år.

Bästa rekryteringen

I tisdags genomfördes uppvisningsflygningar med JAS 39 Gripen i Linköping. Ett flygplan gjorde höghastighetsmanövrar, loopade, snurrade, dök, svängde och allsköns konster, allt på mycket låg höjd.
Detta skedde vid den civila flygplatsen och allt kunde bevittnas av flanörer i östra delarna av staden.

Samtidigt pågick ett par idrottsläger för ungdomar i staden. Dessa fick möjligheten att se militärens version av formel 1, 100 m, Stanley Cup eller vilken topsport man nu identifierar sig med. Det var hundratals ungdomar som stod och blickade mot skyn. Garanterat blev ett antal mycket mer intresserade av det militära. Jag hörde flera upphetsade kommentarer efteråt. Det var det ballaste de sett!

Att visa upp bra verksamhet är den bästa rekryteringen.

/C

Att vårda sitt varumärke

På nätet går diskussionen just nu högljutt om framtiden för FV veteranflyg, d.v.s. 32 Lansen och 35 Draken som fram tills nu bedrivit sin flygverksamhet i Flygvapnets regi på F 7 i Såtenäs. Man vill från flottiljledningens sida att verksamheten ska övergå i Swedish Air Force Historical Flights regi, då veteranflygverksamheten ”stör 39 produktionen”.

Kanske inte en så dum idé. På så sätt samlar man alla ägg i en korg. SwAFHF är en förening som bedrivs av entusiaster med ekonomiskt stöd från bl.a. industrin, Försvarsmakten och stödjande medlemmar. Man opererar idag ett flertal veteranflygplan.

SwAFHF opererar J29F Tunnan, Hawker Hunter, DH Vampire, Sk16, SK50, SK60 och SK61. Ännu ej flygande projekt är SK35C och SK 37 Viggen.


Utöver dessa kom AJS 37 Viggen upp i luften förra året.

Men att föra över flygplanen till civil verksamhet är dock inte så enkelt som det låter. Det tog många år att få upp 37 Viggen i luften igen. Detta trots att flygplanet hela tiden var tekniskt flygbart. Orsaken heter byråkrati!  Flygverksamhet som drivs utanför Försvarsmaktens regi måste ha civila certifikat, vilket försvåras av att många av apparaterna i militära flygplan saknar denna typ av dokumentation. Om jag inte minns helt fel så var ett av problemen med att få 37 i luften att regulatorn i RM8A motorn saknade ursprungstillverkarcertifikat.

Att operera dessa typer av flygplan är heller inte billigt och SwAFHF kommer att vara beroende av fortsatta bidrag från bl.a. Försvarsmakten för att kunna hålla flygplanen i luften. Även de lokaler m.m. som man idag nyttjar på F 7 är svåra att ersätta om man skulle behöva flytta på verksamheten. För att inte tala om den personal som idag ställer upp på sin fritid.

Nu är det ju inte omöjligt att få upp flygplanen i luften, men det kommer att ta tid och kosta pengar. Lansen har redan tidigare flugit i civil regi i Sverige och Draken har flugit i civil regi i USA. Så någon typ av dokumentation finns säkert någonstans, frågan är bara var då det nog var före de digitala arkiven på Internets tid.
Det som är trist i sammanhanget är att Flygvapnet släpper ytterligare en av sina reklampelare. Redan tidigare i år meddelande min bloggkollega Borneo att Team 60 inte kommer att flyga i år. Orsaken var att man hade brist på piloter vilket innebar att man tvingades att välja mellan att utbilda nya piloter eller bedriva Team 60 verksamhet. Nu lovade i och för sig chefen för Flygskolan att det skulle bedrivas uppvisningsverksamhet under året.

”Grundproblematiken kvarstår tyvärr fortfarande, vi är inte tillräcklig många piloter för att både lösa utbildningsuppgiften och samtidigt köra Team 60 (Vilket för övrigt inte är något som man bara skakar ur rockärmen så fort man får flygtid och ekonomi. Ett uppvisningsprogram av Team 60 kaliber kräver, med erfarna uppvisningspiloter, nästan ett års återtagning)

Team 60 kommer inte att återuppstå 2013 men till glädje för engagerade i detta forum så kan jag meddela att Flygvapnet/Flygskolan kommer att genomföra ett antal förevisnings-/uppvisningsflygningar i 6-grupp under året, visserligen inte under Team 60 varumärke, men ni kan ju gissa vilka som sitter i och styr.”

Flygvapnet har liksom övriga Försvarsmakten inte helt lätt att rekrytera nya medarbetare. Att då lägga ner en av de bästa rekryteringsförmågor man har är inte helt lyckat. Deltagande på flygdagar väger i mina ögon betydligt tyngre än allt som reklammupparna kan hitta på för att rekrytera ungdomar. Dock så ska man i sammanhanget nämna att även andra Försvarsmakter i ekonomisk kris tvingas göra liknande åtgärder. Bl.a. så kommer USAF Thunderbirds att kraftigt skära ner på sin uppvisningssäsong 2013. 

”As the Air Force braces for potential sequester, leadership has cancelled all aviation support to public events for at least the remainder of the fiscal year and is standing down the Thunderbirds aerial demonstration team to save flying hours to support readiness needs.

Effective today, active-duty, Reserve and Guard units will cease all aviation support to the public. This includes the cancellation of support to all air shows, tradeshows, flyovers (including funerals and military graduations), orientation flights, heritage flights, F-22 demonstration flights and open houses, unless the event includes only local static assets.

Additionally, the Air Force will cancel the Thunderbirds’ entire 2013 season beginning April 1.”

I andra länder så är dock vården av varumärket viktigt, även om pengarna tryter. Dels för att komma ihåg sin historia och dels som flygande rekrytering.

I Storbritannien så finns både RAF Battle of Brittian Memorial Flight och Royal Navy Historical Flight. Där är minnet av VK1, VK2, Falklandskriget, Gulfkriget, Afghanistan m.m. starkt. Genom att visa upp vad man gjort genom åren så får skattebetalarna en förståelse för vad man måste göra i framtiden. Att få vara divisionschef vid någon av dessa två förband är liksom uppvisningsgruppen Red Arrows en ära som väger tungt i framtida karriärer.

I Kanada så har man det senaste åren målat om ett antal flygplan för att hedra personer som anses bidragit mycket till landets utveckling. Slöseri tycker en del, respekt tycker andra. Men det ger mycket uppmärksamhet och massor av gratis reklam. Hmm, en Gripen med Astrid Lindgren på vore kanske något? Att kanadensarna fick inspirationen från vårt grannlands flygbolag Norwegian gör inte saken sämre.

Därför är det bra att det finns initiativ i Sverige att bevara vår historia och bevara den i flygande skick. På ett antal av flygvapnets nuvarande samt nedlagda flottiljer finns flygklubbverksamhet som bedriver flygning i f.d. Flygvapnets SK 50 Safir eller SK 61 Bulldog. Många av dessa klubbar ställer upp med att åka runt på flygdagar runt omkring i landet och visa upp flygplanen. Jag är självmedlem i en sådan klubb och ser fram emot att åter få flyga flygplan med kronmärket på vingarna till sommaren. 
Vi får se hur uppvisningsverksamheten blir i sommar. SwAFHF fortsätter nog som vanligt även om FV veteranflyg tar time-out under året. Jag hoppas att vi återigen kan se en grupp Saab-flygplan på samma sätt som under 2012. Tills vidare så rekommenderar jag alla att stötta SwAFHF genom att bli medlem.

P.S: En liten film om veteranflyget på F7.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.

Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.

Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av ”just nu har vi ingen antagning” utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet…

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 

– Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  

Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  

– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 

– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
——————————————————————————

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så ”dåliga försvaret” innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla ”pappersförbanden”. Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 

Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.

Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

——————————————————————————

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen ”vad håller du på med” uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att ”försvarsgrenscheferna” använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)

Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.

Wiseman

___________________________________________________

När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.

Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet ”Arbeta som soldat/sjöman”. Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt – ut till den breda massan – för att bygga kunskap och efterfrågan.

För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.

Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.

Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.

Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.

Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.

Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)

Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.

Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.

Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.

Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.

Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?

Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.

Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.

Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.

Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.

Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.

Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.

 Hanna

Rekrytering – del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.

En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.

Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.

Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.

Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.

Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.

Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT

Rekrytering då och nu.

Fortfarande jobbar jag med det utlovade avslutande inlägget kring stridsvagnarna på Gotland. Arbetsnamnet på inlägget är nu ”logistikerns mardröm”, vilket innebär att jag problematiserar kring hur en manöverbataljon kan transporteras till Gotland vid ett ”skymningsläge” i Östersjöområdet. Jag kommer därmed lämna stridens grunder helt för stunden, detta på inrådan av alla konstruktiva kommentarer jag fått på bloggen. Men jag avser att återkomma till detta i en serie inlägg som enbart handlar om militärteori.

Men för stunden avser jag beröra något som är ganska omdebatterat i dagsläget, nämligen Försvarsmaktens rekryteringskampanier.

För ingen har väl missat försvarsmaktens reklamer, som avslutas med budskapet ”vad håller du på med?”.

Innehållet i reklamfilmerna och framförallt vilken målgrupp försvarsmakten faktiskt riktar sig till har varit föremål för debatt i media och online. Den ”tunga” försvarsbloggaren Wiseman med bloggen ”Wiseman´s wisdoms” har reflekterat lite kring vilken målgrupp som faktiskt är lämplig att rekrytera, med tanke på vad en soldat faktiskt arbetar med. 

Debatten om målgrupp och rekryteringen har även kommenterats med ett gästinlägg på ovan blogg från Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten.

Ur ett rent historiskt perspektiv kan det vara intressant att se hur rekryteringsmaterialet har förändrats under åren. Från andra världskriget till dagens rekryteringsförsök. Vad vi vet är att tiderna har onekligen förändrats. Från ett omfattande invasionsförsvar, som i slutet på 1980-talet kunde iallafall på pappret mobilisera närmre 850000 man, till dagens insatsförsvar. Ett försvar där man, beroende på hur man räknar, och vad man anser är realistiskt, kan mobilisera ungefär 50000 män och kvinnor.

Syftet med inlägget är att visa hur Försvarsmaktens rekryteringskampanier har förändrats under åren. Jag fördjupar mig därmed inte i jag anser om utvecklingen.

Signaturen ”Henke_SoldF” har gjort en alldeles utmärkt sammanställning av ytterligare reklamkampanjer som Försvarsmakten genomfört. Du finner sammanställningen i kommentarsfältet till detta inlägg. Tack Henke_SoldF!

Copyrighträtten för bilderna är G. Dahlin 1939, samt försvarsmaktens informationsstab från 1965.

Året är 1939 och finska vinterkriget är ett faktum. Kriget är trettio mil bort. Symboliken är slående – Hotet är påtagligt. Frivilligkåren var en fristående organisation, men det har framgått med all tydlighet att i modern historisk litteratur att det fanns ett omfattande stöd för organisationen. Detta i såväl riksdagen, och i dåvarande krigsmakten.
I mitten på 1960-talet behöver Kustjägarförbanden modiga och starka män för att driva tillbaka en presumtiv fiende i skärgården.

Året är 1988 (se 1:45 in i klippet). Kalla kriget närmar sig slutet, i snart ett helt decenium har man jagat ubåtar i skärgårdarna. Melodin från den svenska nationalsången spelas i bakgrunden, samtidigt som tittaren får se den svenska marinens förmågor ”in action”.

Året är nu 1994. Det kalla kriget är slut, och försvarsmakten lider lite av en identitetskris. Det numera traditionella fienden, Sovjetunionen, är i spillror och Ryssland styrs av Boris Jeltsin. Nu är fokusen placerad  på att ”ta befälet”, och försvarsmakten bjuder därmed på häftiga utmaningar för unga vuxna.

2010-tal. Fokusen är på att jobbet som soldat eller sjöman inte erbjuder actionfilmsliknande arbetsuppgifter. Men man kan göra en skillnad. Börjar man här rikta sig mot idealister, istället för individer som är intresserade av utmaningar och spänning?

2013, året då parollen ”vad håller du på med” spreds över landet. Kommer den få avsedd verkan? Ansökningstiden gick ut den söndagen den tionde februari, så vi får vänta en stund till innan vi har svaret.



/HW

Gästinlägg: Stolthet och Fördom

Ingenstans utnyttjas väl våra fördomar så mycket som inom reklambranchen. Ibland kan kopplingen mellan reklamen och själva den produkt man försöker att sälja bli väl långsökt, som i Försvarsmaktens nya rekryteringskampanj: ”Vad håller du på med?”. En välbehövlig städning i bokhyllan ställs mot en anställning i Försvarsmakten som soldat eller sjöman. Tjejen på bilden nedan kan lugnt städa vidare och det skulle jag också behöva, så försvarsanställd jag är. Nu finns det böcker både högt och lågt hemma och fler blir det hela tiden.

Mitt råd till grabben på bilden nedan är att fortsätta med det han håller på med. Om det inte är så att han bor hemma hos far och mor, så lär han inte ha råd med den lägenhet som syns på bilden när han tagit värvning.

Genom att spela på allmänna fördomar kan man framstå som förtroendeingivande vilket missbrukas av kriminella bedragare och av politiker. Många som blivit lurade tycker att bedragaren verkade så pålitlig eller att avgivna vallöften verkade så ärligt menade. Vem kunde t.ex. tro att försvarets främsta tillskyndare moderaterna, så totalt skulle komma alla förhoppningar på skam om att en ljusnande framtid var vår. Så går det när man låter en fördom baseras på sannolikhet och empiri istället för på faktakunskap. Å andra sidan; vem kunde veta att de Nya Moderaterna skulle bli så nya?

Visst blir man väl stolt när t.o.m. vår försvarsminister säger att hela landet skall försvaras eller när själve finansministern i Svd proklamerar att ”Jag är en stark anhängare av ett starkt svensk försvar”. Hur ser då en svag anhängare av ett starkt svensk försvar ut? Nåja, ingen har kvävts av att svälja sin stolthet eller var uttalandet inte så avsett?

Stoltheten eller närmast dess resultat högmodet (eng. pride) är en av de sju dödssynderna. Den står i kontrast till ödmjukheten, som i sin tur tillhör de sju dygderna. Å andra sidan är detta ett papistpåfund men man kan ju inte låta bli att spekulera; är det himmel eller helvete som väntar våra folkvalda. Höstvete, vårvete eller helvete undrar nu säkert någon centerpartist. Därom kan vi intet veta.

Om du, käre läsare, nu inte har några Fördomar mot kultur, så kan jag med Stolthet presentera mitt senaste poem:

Finansministern och hans svans av fans,
inte känner jag någon Stolthet eller relevans.
Var finns väl han som staten rätt kan värna?
Var finns vår tids Oxenstierna?
Kanske, så klart, en Tokmoderat
eller rent av en rättvänd socialdemokrat?
En Fördom från fordom,
en lärdom som lät som en svordom?
Vi vet nog alla vad som skall göras,
för att Stolthet skall återinföras.

Låt ej din Stolthet falla,
faller en så faller alla.
Vad finansen må spara är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men aldrig slitas väl dessa band,
mellan finansministern och hans högerhand?

/Sumatra