Luftlandsättningar nära Ukraina och i Arktis

Dagens sammanfattning av ”Rossija 24” av övningarna intill Ukraina. Fordonen som fälls sannolikt BMD.

I slutet av detta Zvezda-reportage med fokus på motorskytteförbanden sägs att man ska öva ”till slutet av mars”.

Förutom luftlandsättningar intill Ukraina sysslar ryska VDV samtidigt med luftlandsättning av en bataljon (komplett?) i Arktis, se nedanför. Man säger att den ska ske i nordligaste Sibirien och att inget liknande någonsin har genomförts. Man glömmer då den fällning av en fallskärmsbataljon över nordpolen som Sovjet genomförde (se Ryska elitförband), men det var ju för mer än sextio år sedan.

När ska övningarna intill Ukraina egentligen sluta, i slutet av mars, som det sägs ovan, eller imorgon dvs den 14 mars som det sägs i detta synnerligen sevärda Zvezda-reportage som ännu inte lagts ut på Youtube.

Nu de två bästa klippen om den arktiska luftlandsättningsövningen, bägge från Zvezda:

OTROLIGT SEVÄRT: Blåa mot röda baskrar

Ukrainska luftburna soldater står nu mittemot Berkut-trupper som gått över till Ryssland.

Ukrainska VDV, luftlandsättningstrupper, står nu med pansar framme vid ett sorts ”Checkpoint Charlie” nära Krimhalvön. Mittemot dem står soldater som till nyligen tjänade samma stat, Ukraina.

I klippet ovan, släppt igår, får man först en inblick i stämningen hos ukrainska VDV-trupper, som vid parader bär blåa baskrar. Flaggan som vajar under Ukrainas är VDV-flaggan – i såväl ukrainska som ryska VDV (deras gemensamma ”pappa” föddes i Ukraina, se Ryska elitförband). Därefter får man hälsa på hos inte riktigt lika gästvänliga Berkut-trupper, alltså röda baskrar som till nyligen lydde under Ukrainas inrikesminister. Som jag tidigare bloggat om splittrades Berkut och flera av dem antog den 1 mars ryskt medborgarskap, som ryska UD med denna bild snabbt rapporterade.

Apropå en del Berkut-truppers sidbyte har det i övrigt, mig veterligen, inte varit några större deserteringar från ukrainsk sida. Det var givetvis på många sätt en stor motgång för Ukraina när deras nyss utnämnda marinchef gick över till Krim/Ryssland. Men än idag står tusentals ukrainska trupper kvar på själva Krimhalvön och de verkar beslutna att inte byta sida, trots reguljära ”rapporter” om det motsatta. Så frågan är närmast om man från Kremls sida kommer att välja att helt belägra dem till dess att de ger upp av hunger eller om man med våld kommer att avväpna dem.

Det är högintressant att i klippet ovan få se och höra både de blåa och röda baskrarna men minst lika viktigt är att få klart för sig att konflikten nu utspelar sig inte bara på Krimhalvön, vilket klippet ovan också klargör. Däremot har den våghalsige reportern helt enkelt fel i sitt antagande om att nutida ukrainska trupper skulle sakna stridserfarenhet. Som jag ingående beskrivit i min artikelserie MILITÄRT! har de – särskilt ukrainska VDV – efter Sovjets fall tjänstgjort i såväl Irak som Afrika, även i omfattande militära operationer. Flera äldre ukrainska befäl har lång stridserfarenhet från sovjetisk tjänstgöring i Afghanistan (Sovjetunionen var där i tio år).

För övrigt har idag Ny Teknik publicerat ”Rallarna vann Krimkriget” av den enastående Kaianders Sempler, som lyfter fram flera bortglömda militär- och teknikhistoriska aspekter av Krimkriget.

En rysk Tiger

Även ryska medier börjar nu ta upp närvaron av massor av pansarbilar av typen GAZ Tiger med ryska militära registreringsskyltar.

Att det rimligen bara kan vara den ryska arméns GAZ Tiger-pansarbilar som syns på Krim framförs nu även av två större medier i Ryssland. De återger även den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim.

De ryska medier som gör detta, med viss försiktighet, är tidningen Novaja Gazeta där Anna Politkovskaja arbetade fram till dess att hon mördades, samt ett privatägt mediehus. Novaja Gazeta inleder artikeln med ett bildpar som visar en GAZ Tiger (på ryska ”Tigr”) nu på Krim och en Tiger på paradträning utanför Moskva 2012. Registreringsskyltarna visar att de kommer från samma kompani eftersom de kommer från samma militärområde (21) och förband i området (78). Bägge kommer alltså från fjärde kompaniet av förbandet ”78” i ”21” och 21 är lika med det ryska Södra militärområdet.

Viktigare, ett av Rysslands stora mediehus, det privatägda RBK, går nu ut med ungefär samma uppgifter men lite andra bilder.

Den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim finns också med men kommenteras inte riktigt. Däremot påstår RBK även, av oklara skäl, att luftlandsättningssoldater från Pskov finns på Krim, med andra ord från den ur baltisk synvinkel väldigt relevanta 76. VDV-divisionen. Det är en uppgift som tidigare dykt upp och kanske får man nu anse att den har större sannolikhet. Även den 7. VDV-divisionen har nämnts av andra. Det förefaller dock ur min synvinkel som osannolikt att såväl 31. VDV-brigaden som 76. och 7. VDV-divisionerna skulle delta. Snarare en eller möjligen två av dem eller vissa delar av de tre.

Det som är säkert angående ryska förband i den överraskande operationen (ska bli intressant att en dag kanske få veta operationens namn) är att de ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, har starkt bidragit till den men också GRU:s spetsnaz (sannolikt den utpekade 22. brigaden) och Svartahavsflottans marininfanteri.

Om en vecka + några timmar är det dags för Krims hastigt organiserade folkomröstning. Frågan är om den ukrainska militären som ännu står kvar på Krim ska tvingas kapitulera/elimineras före dess, eller först efter valet.

En bildnyhet från Ukraina idag av särskilt svenskt intresse är klippet här nedanför.

I detta CNN-klipp syns inte reguljär rysk trupp men däremot en svensk kapten, en militär observatör, som avvisas.

Gästinlägg: Gaz



Vad som sig tidigare i Monrovia tilldragit haver

I Monrovia i Liberia steg för länge sedan en förhoppningsfull yngling iland. Likt en grekisk havsgud, brunbränd, sexpacket på plats och med ett blont hårsvall lämnar han fartyget som ligger i hamnen för att lasta malm från landets gruvor, för vidare transport till Dagenham där Ford hade sin engelska bilfabrik. Förmodligen bidrog just denna fabrik till Fords dåliga rykte. Bl.a. tillverkades här Ford Escort, som i folkmun snabbt döptes om till Ford Eskrot. Fabriken stängdes 2002, varvid en kvalitetshöjning kunde förmärkas av den som fortsatte att köra fordbilar.

Med säkra steg styr sjöman Sumatra mot No Go Area, där han så småningom kommer i slang med en norsk kvinna. Hon är telegrafist på ett norskt fartyg i hamnen och inte alls avogt inställd till brunbrända svenskar med sexpacket på plats och ett blont hårsvall och inte helt olik Poseidon själv. Som redan då handlingskraftig och initiativrik sjöman hamnade vi i hennes hytt för en liten tête-à-tête. Likt en ninja smög jag sedan iland tidigt om morgonen, för det var stark konkurens ombord om den unga nymfetens gunst och det är inte i alla sammanhang en svensk sjöman är väl sedd. Oskadd tog jag mig ombord på eget fartyg.

Detta var min första och enda kontakt med ett norskt Höegh-fartyg. Även utan min medverkan går det sedan länge utmärkt för norsk sjöfart, till skillnad från svensk, likaledes utan min medverkan. Bra går det också för Höegh. Hur det går för den norska telegrafisten vet jag inte, men jag hoppas att jag efterlämnade ett gott intryck av svensk förmåga och kompetens.


Flytande naturgas

Jag återkommer strax till Höegh-rederiet men först vill jag berätta lite om flytande naturgas. Naturgas är världens tredje viktigaste energislag. För att kunna transporteras i bulk långa distanser eller för att ”komma runt” det omfattande nätet (grid) av fasta pipelines kan man kyla gasen till ca 160 grader Celsius. Den är då i flytande form och volymen på vätskan är ungefär 640 gånger mindre än motsvarande volym av gasen och kan sedan lastas på specialbyggda fartyg, s.k LNG-fartyg (liquefied natural gas). Fartygen fungerar sedan som ”flytande pipelines”. För att sedan kunna använda gasen i mottagarlandet krävs en anläggning för ”återgasning” av vätskan, en s.k. LNG regasification unit.

I mars i år finns det totalt 367 LNG-fartyg och 105 fartyg i orderböckerna vid olika varv. En riktig tillväxtbranch, helt enkelt.

Litauen och LNG

Förra året betalade Litauen 15 % mer för gasen från Ryssland än övriga europeiska länder gjorde i snitt enligt EU. Endast Bulgarien betalade mer för gasen än Litauen, för där har ryska Gazprom så gott som monopol. På nyårsaftonen 2009 stängdes den sista reaktorn på Ignalina kärnkraftverk efter krav från EU, vilket gjorde Litauen väldigt beroende av rysk gas.

Detta inlägg började ombord på ett av Höegh-rederiets fartyg och nu återvänder vi till Höegh. Rederiet har beställt fyra FSRU (Floating Storage Regasification Unit) för återgasning av LNG. Det första chartras ut till Litauen av Höegh och beräknas ankomma till Klaipeda från Sydkorea i november i år. När Klaipedos Nafta fått igång anläggningen kommer man att kunna hantera 11 miljoner kubikmeter gas om dagen. Detta är 25 % mer än Litauens behov.

Poängen

Fartyget heter Independence finurligt nog och det man blir oberoende av är ryska gasleveranser. USA och Norge har nämnts som gasleverantörer.

Här öppnar sig nya perspektiv. Ta av EU:s överdimensionerade jordbruksstöd och överför resurser till FSRU för Rumänien, Bulgarien m.fl. fattiga och Gazprom-beroende EU-länder. Så mycket effektivare och billigare än att skicka olika EU-bidrag. Detta är dessutom mycket effektivare än de handelsbojkotter som vissa ropar efter i samband med ukrainakrisen och här utöver höjer det inte friktionen mellan civilisationerna.

Beställer man sedan dessa FSRU från något krisande varv i sydeuropa så blir effekten dubbel.

/Sumatra

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet ”skräcksoldater” i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall ”inleda proceduren” för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Gästinlägg: Den nya krigföringen

Krim-krisen pågår. Ryssland har använt sig av en del ovanliga metoder för att säkerställa eget inflytande i Ukraina. Ryssland jobbar med mjuka storheter och Joint effect, som ju kännetecknar modern krigföring.
Solid State Society skriver här ett gästinlägg om den nya krigföringen.


/C
_____________________________________________________________________________

Den nya krigföringen

Förord

Den nya krigsföringen är princip som alla andra krigsföringsmetoder enbart applicerbar under vissa omständigheter och vid vissa målbilder. I fallet vi studerar nedan är de geostrategiska omständigheterna och geopolitiska omständigheterna gynnsamma samt att målbilden bedömt är att i sämsta fall göra Krim autonomt och i bästa fall göra Krim till en del av Ryska Federationen.

Utan att ha gått på djupet skulle Åland vara en lämplig kandidat om oroligheter skulle uppstå på ön. Människor med mer kunnande kan säkert avfärda den iden och ersätta den med egna.

Bakgrund

Klockan 14:00 140226 beordrar Rysslands president Vladimir Putin att beredskapsövningar skall göras i Militärdistrikt Väst och Militärdistrikt Central. Detta enbart 4 dagar efter att Ukrainas president blivit avsatt efter omfattande proteströrelse som slutade i ett veritabelt blodbad beordrat av ex-president Janukovytj.

 
Fas 1 – Nyskapande traditionalism

Fas 1 börjar med att pröva fiendens handlingsvilja genom att passera gränsen för tidigare avtal. I fallet Ukraina genom att sända bedömt kompani stridsfordon in i Krim från flottbasen i Sevastopol. Samtidigt skapar man här om fiendens handlingsvilja visar sig stor en distraktion. Medan Ukrainas regering och media från hela världen frågade sig om det verkligen var ryska stridsfordon och vad de i så fall gjorde där. Kunde specialförband lämna bas och framrycka mot viktiga framtida brohuvuden. De mycket väl utbildade soldaterna hade en mycket tydlig ROE (Rules of Engagement) som möjliggjorde att de kunde med överlägsen styrka ta flera flygplatser, viktiga myndigheter och inringa flottbaser utan att bruka våld och innan någon han reagera.

Fas 2 – Den psykologiska krigföringens återfödsel och dop

Fas 2 utmärker sig precis som i den traditionella synen på krigsföring i att påbörja styrketillförsel i brohuvuden. Men nu även dold av en veritabel storm av psykologisk krigsföring och propaganda. Den ryska paradgrenen propaganda och psykologisk krigsföring bedrivs inte bara på papper och i diplomatiska samtal längre. Den har dessutom flyttat in på internet. På twitter, på facebook, på humorsidor för ungdomar, på den Ryska nyhetsbyrån RT, ja i princip överallt kan man se den ryska propaganda maskinen arbeta för att göra livet svårt för alla som vill förstå vad som händer på Krim. Än idag när västerländska underrättelsetjänster som MUST klargjort att det är ryska styrkor som agerar på Krim förnekar Putin och hävdar att det är självförsvarsgrupperingar. Som vi redan tagit upp sker här även en del styrketillförsel. Från ca 2000 man som kontrollerar det viktigare på KRIM forslas ungefär 10000 extra soldater in från beredskapsövningarna.

Fas 3- Skapa tryck

I fas 3 skapar man ännu mera tryck. Man startar avancerade övningar kring objekt som andra länder upplever som hotande för att binda upp deras resurser. Man börjar även agera som om invasionen skall fortgå in i Ukraina från Krim. Även här för att skapa tryck, ge sig själv mer valmöjligheter och tvinga andra att agera. De diplomatiska arbetet börjar här.

I viss mån flyter fas 2 och 3 ihop i frågan kring de ukrainska flottbaserna. Väldigt snygg propaganda där Ryssland hotar om att anfalla de belägrade baserna men sedan inte bekräftar det själv skapar ett enormt tryck på Ukraina och de nämnda baserna samtidigt som man har all möjlighet i världen att bara låta saker hända. Ger Ukraina upp har man vunnit, ger de inte upp så är hotet inte bekräftat och då kan man få det att framstå som att Ukraina ljuger och propagerar. Samtidigt dör ingen och trycket kvarstår. Man har allt att vinna, inget att förlora.

Fas 4 – Eskalera eller de-eskalera

Vi har än så länge enbart sett hur alternativ två ser ut. Därför kan jag inte avhandla alternativ ett. Min bedömning är att Ryssland hoppades få en konflikt där Ukraina sköt första skottet och därmed legitimerade sig själva att eskalera konflikten och beslagta långt mer än Krim. När Ukraina istället kunde hålla samma goda ROE och samtidigt lyckades mobilisera sin reserv blev det för kostsamt att gå vidare. Man skall dock ha klart för sig att Fas 2 och Fas 3 kan jobba vidare ur sina nuvarande positioner utan att röra speciellt många fingrar. Beredskapsövningen som hade stått för ytterligare styrketillförsel för ett storkrig är under nedrustning. Men 12000 ryska soldater kvarstår på Krim och kommer nog inte lämna i första taget. Vad man ska vara medveten om är att det inte är billigt att hålla hela Ukrainas försvar mobiliserat. Ej heller är det billigt att mobilisera. Ryssland kan alltså genom att balansera mellan provokation och invasionshot tvinga Ukraina att mobilisera ihjäl sig självt.

Är den nya krigsföringen här för att stanna? Vad kan vi göra för att försvara oss mot den? Förlorar man sitt moraliska övertag av att skjuta först? Har man vunnit ytan om man har soldater där först?

Försvaret – Att vara på rätt plats i rätt tid och våga

 Man sitter fast mellan en klippa och ett hårt ställe. Man måste antingen vara på plats först och därmed antingen få motståndaren att vända innan man nått fullbordat faktum. Eller ta första steget och första skottet. Är man inte på plats först måste man anfalla och ta tillbaka den förlorade marken och därmed stänga brohuvudet. För att kunna göra detta måste man skjuta det första skottet och därmed ev. eskalera konflikten. Alternativet är att förlora Fas 1 av konflikten och ge hela initiativet till fienden. Jag är övertygad om att Ryssland kunde ha rullat över Ukraina långt innan de lyckats mobilisera. OM det hade passat deras syften.

// Solid State Society

Om Solid State Society
Jag/Vi är person/-er som har stort intresse för samhällsfrågor. Primärt inom försvar och säkerhet. Men även andra samhällsfrågor som rättvisa och jämställdhet. De kunskaper jag/vi har är inhämtade genom öppna källor och inte genom militär eller annan utbildning. Jag/vi hoppas dock kunna påbörja konflikt- och krishanterings utbildning med inriktning mot beredskap inom en snar framtid.

Spetsnaz på Krim

De ”mystiska” soldaternas varningsskott. De skjutande är ryska soldater men exakt förbandstillhörighet oklar.

Under gårdagen avlossades de första skotten – av ”okända” trupper mot obeväpnad ukrainsk flygvapenpersonal. Tack och lov bara varningsskott. Den ukrainska militären har nu släppt uppgifter om vilka de ryska förbanden på Krim är, bland annat ingår en spetsnaz-brigad.

President Putin talade igår länge inför ryskspråkiga journalister. Han sade bland annat att de trupper som belägrat respektive intagit ukrainska baser med mera inte är ryska, utan ”lokala självförsvarsstyrkor”. Han sade även att Ukrainas militära styrkor på Krim nu helt ”är i Krimbefolkningens händer”.

Jag har kontrollerat vad Putin sade och har gått igenom hans framträdande i skrift, bild och ljud. Kort sagt stämmer svenska och andra mediers rapportering om Putins besynnerliga påståenden.

Var och en kan dock lätt konstatera att betydande mängder ukrainsk militär på Krim, sannolikt flertalet, inte har bytt sida. Alla som känner den moderna ryska militären kan av tusentals bilder och filmklipp tagna på flera platser även se att det inte bara är de omärkta ryska uniformerna (av senaste modell) som kommer från den ryska armén, utan även kevlarhjälmarna, automatvapnen och holografiska sikten stämmer in helt på ryska styrkor. En av hjälmtyperna finns enbart inom ryska elitförband, modellen 6B26.

Lägg därtill de fordon som det nu kommit ut allt fler bilder av, och särskilt då den pansarbil som syns på många bilder och i klippet ovan, GAZ ”Tigr” från Ryssland. Fordonet ifråga finns i den aktuella regionen enbart i rysk tjänst. Närmsta andra land som har GAZ ”Tigr” är Armenien.

Att en betydande andel, sannolikt det absoluta flertalet, av de ”lokala självförsvarsstyrkorna” kommer från Rysslands väpnade styrkor, till stor del från ryska elitförband, är kalla fakta. Av uniformer och utrustning går det att se att många ryska soldater är från luftburna förband och marininfanteriet. Ukrainas militär har nu också släppt uppgifter om mer exakt vilka förband som tillförts de ryska styrkor som helt legitimt fanns på Krim sedan tidigare. Enligt dessa uppgifter rör det sig om den 31:a luftburna brigaden ur VDV, den 18:e mekaniserade brigaden (pansar) och den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden.

Vi författare av boken Ryska elitförband anser att de ukrainska uppgifterna är sannolika, både på grundval av alla bilder och filmklipp och de utpekade förbandens karaktär. Den 22:a spetsnaz-gardesbrigaden råkar vara en av de brigader som Joakim von Braun och jag beskriver mer ingående i vår bok (s. 67-68). Den är kort sagt särskilt stridserfaren – hade på sovjetisk tid personal i både Angola och Afghanistan. På senare år har den stridit i Tjetjenien och Georgien. Som vi skriver i boken ingår i denna brigad även en grupp för psykologiska operationer.

Frågan man nu verkligen kan ställa sig är varför Rysslands president och ryska statsmedier fortsätter att desinformera om soldaternas nationalitet. För det andra, existerar fortfarande möjligheten för Ryssland att dra sig tillbaka till utgångsläget, om man nu skulle önska göra det? Förtroendet mellan de ryska och ukrainska styrkorna på Krim måste vara så gott som omöjligt att återupprätta, och därmed kommer en av parterna att inom kort försvinna, på ett eller annat sätt. Att den ryska parten helt skulle försvinna från Krim är fullständigt otänkbart av en lång rad skäl.

För att återvända till Kremls insisterande på att kalla sina egna trupper för ”lokala självförsvarsstyrkor” skrev igår Johan Wiktorin en extremt läsvärd lägesanalys och särskilt dessa ord i den tog jag till mig: ”Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen?” Det är en möjlig tolkning av de till synes utomjordiska uttalandena. Men hur rationellt är det egentligen att vilja projicera en bild av att man är irrationell? Är det inte irrationellt?

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken



Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som ”rysskräck”. Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att ”vem som helst kan ju köpa en uniform”. Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för ”ytterligare förstärkningar”. Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad ”Skaraborgssatsning” där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.

Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett ”plusförslag” och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.

Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet – det kommer att kosta – väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.

Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är ”helt fel” (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.

  • Ansök om ett medlemskap i NATO omgående
  • Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)
  • Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående – här finns inte tid att vänta
  • Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående
  • Säkerställ svensk ubåtsförmåga
  • Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet
  • Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan
  • Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 
  • Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO


Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.

Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.


Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

”Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009.”

Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.

Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.

Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en ”värderad partner” och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att  kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.” (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen



Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation? 

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear

———————————


Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.


/ Skipper