Kategoriarkiv: Ryssland

Blandade nyheter från fredagen!

Man skulle kunna tro att det är nyhetstorka även inom försvarsområdet så här i sommartider och mitt under semesterperioden. Men så är icke fallet. Här är ett axplock av händelser och nyheter enbart från dagen. 


Dagens största nyhet är att delar av våra försvarspolitiker tagit bladet från munnen och uttalat sig om den enorma ryska beredskapsövningen som omfattade 160.000 man. Något som fullständigt slog hål på försvarsberedningens bedömningar av rysk förmåga. Det är den kristna tidningen inblick som förvånansvärt nog lyckats med detta scoop. Om detta har redan Cornucopia och Wiseman förtjänstfullt rapporterat. Noterbart är att ”nyckelpersonerna” Enström (m) och Widegren (m) inte sagt någonting alls.


I Ryssland ägnar man sig åt gammal hederlig kalla kriget-retorik när det kommer till andra länder och dess övningar samtidigt som man själv sysslar med samma saker, men i större omfattning.

I går rapporterade RIA att Ryssland känner sig förvirrade över övningsmålsättningarna för höstens NATO övning Steadfast Jazz som går av stapeln i Östersjöområdet i november månad och anser att det sker i en gammal ”kalla kriget anda”. Övningscenariot kommer att vara att Polen blir angripet och att överiga NATO-nationer ska bistå enligt artikel 5.

“I can’t hide the fact that the Russian Defense Ministry was bewildered by the proclaimed goal of this exercise, which envisages the application of Article 5 of the Washington Treaty triggering a response to an aggression against Poland. These drills are in the spirit of the Cold War,” Antonov said.

När man pratar om sin egen övning Zapad som Rysslandska genomföra under hösten så framställer man den som en anti-terrorist övning, något som verkar vara täckbenämningen för all rysk verksamhet numera. Breznjev rapporterar på sin blogg att den ryska övningen nu ser ut att växa i omfattning.

“Övningen kommer att pågå på nio övningsområden i Ryssland och Vitryssland. Annonserad numerär av involverad trupp – 13.000 krigstjänstgöranden på båda sidor är inte en slutgiltig siffra, det är möjligt att den ändras.”


Från Ryssland kommer det även löpande nyheter som handlar om beställningar av ny försvarsmateriel eller uppgradering av befintlig.

Bland annat redovisade flygplanstillverkaren Tupolev i dag att man erhållit en beställning från försvarsministeriet på uppgradering av tre stycken strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack till ett ordervärde motsvarande 670 miljoner kronor. Tupolev uppger även att man bedömer att minst 10 av flygvapnets Tu-160 kommer att genomgå uppgradering innan 2020. Detta i väntan på den nya strategiska bombaren PAK-DA.

Även de ryska varven får löpande beställningar. I dag rapporterar Malakhit Marine Engineering Bureau att den nya attackubåten projekt 885M Yasen kommer att få ett helt nytt sonarsystem, bättre än alla tidigare system där detektionsräckvidden kommer att öka avservärt även i höga farter. Detta uppnår man genom att den främre delen av ubåten helt och hållet allokeras för sonarsystem. Torpedtuber kommer att placeras i andra delar av ubåten. Ubåten kommer även att utrustas med VLS anpassat för SS-N-26 och SS-N-27. Det här kommer med andra ord att bli en ubåt som kommer att skapa huvudbry hos västländernas flottor.

På ytfartygssidan kölsträcktes i går ett nytt fartyg i 20385 klassen. En stealthkorvett (som egentligen är en fregatt), en vidareutveckling av Steregushchy, det fartyg som för några månader sedan besökte Stockholm. Fartyget kommer bland annat att bestyckas med den marina versionen av den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400. Ryssland planerar att bygga 10 fartyg i serien för eget bruk.

När ska uppgifterna från vår egen regering om att Ryssland rustar från en mycket låg nivå upphöra?

Avslutningsvis en helt annan sak

BAE systems byggde för ett antal år sedan (2001-2002) tre stycken nya korvetter i Nakhoda Ragam-klassen för Royal Brunei Navy. När fartygen stod klara vägrade Brunei att ta leveransen och försökte sig dra sig ur affären. Mycket tyder på att man saknade utbildad personal för att bemanna de kvalificerade fartygen samt att man befarade större driftkostnader än vad man räknat med. Sedan dess har tvister pågått (som BAE vann och fartygen överfördes formellt till Brunei) men fartygen har alltjämt legat kvar förtöjda i England.

Fartygen som är 90 meter och deplacerar 2000 ton är utrustade med 3D-radar, kvalificerad eldledning, sjömålsrobotar, lv-robotar, sonarsystem och förberedd att landa helikopter (Sea Hawk).

Ett tyskt företag har därefter fått uppgiften att sälja fartygen för Bruneis räkning. Nu har Indonesien köpt fartygen till en sjättedel av priset de kostat att tillverka. Man har alltså fått köpa tre nygamla men oanvända fregatter för en summa som motsvarar 1,2 miljarder svenska kronor (400 miljoner styck).

Summan är ungefär densamma som för de planerade modifieringarna av våra svenska korvetter av Göteborgsklass där två (HMS Gävle och HMS Sundsvall) ska genomgå HTM och fortsätta som korvetter och där de andra två (HMS Göteborg och HMS Kalmar) ska bli vedettbåtar och ersätta alla bevakningsbåtar typ 80 (17. bevakningsbåtkompaniets fem båtar blir dock kvar) samt HMS Jägaren.

Hade Försvarsmakten tillsammans med regeringen varit framme här hade man alltså kunnat få tre större stridsfartyg för samma pengar som man skulle modifiera befintliga fartyg för. Nu krävs det givetvis en djupare analys än så för att kunna säga om det hade varit en bra affär för Sverige då det givetvis hade krävts viss anpassning för svenskt vidkommande. Några detaljer i sammanhanget är ett helt annat sjömålsrobotsystem (Exocet) än vad vi idag brukar. En annan kaliber på pjäsammunition (76 mm), andra dimensioner på torpedtuber (324 mm) och 30 mm vapenstationer. Även samband- och stridsledningsystem hade sannolikt behövt anpassas till nuvarande svenska standard vilket ökar totalkostnaden.

Det är ändå intressant att bara leka med tanken vad vi hade fått för samma summa pengar. Kanske är det så att det hade fungerat att bara ta fartyget som det är och köra då de befintliga dimensionerna är standard inom NATO. Hade det kanske till och med blivit billigare i längden att köpa sådant som ”finns på hyllan” än att köpa svenskt specialtillverkad materiel? Vi kommer inte att få veta, men upplägget hade onekligen varit mycket intressant, och vi hade fått mycket fartyg för pengarna!

Försvarssamarbete mellan Ryssland och Kina!




Att Ryssland för någon vecka sedan har genomförde den största militära övningen i världen sedan 1967 (Övning Dnepr i Sovjetunionen med 200.000 man var större) lär inte undgått någon. I media har det felaktigt spekulerats om att även Kina deltog i beredskapsövningen, något som är felaktigt. Det som sannolikt har förvirrat media är den Rysk-Kinesiska marina samövningen som genomfördes precis innan den av Putin beordrade beredskapsövningen i det östra och centrala militäromårdet. Om den Rysk-Kinesiska marinövningen har det inte rapporterats något om i svensk media varför det kan vara på sin plats att skriva några rader i ämnet. 

Övningarna mellan kommunistdiktaturen Kina och det under president Putin allt mer autktoritära Ryssland startade redan 2005 inom ramen för SCO (Shanghai Cooperation Organization) där även fyra ”stan-länder” ingår ( Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan.) Övningarna mellan Ryssland och Kina beskrivs av Kina på det här sättet.

Rather than being aimed at any third party, these drills are designed to strengthen ties in joint military training and improve coordination between the two countries’ armed forces, China’s General Staff chief added.


Antiterroristövningar

Till skillnad från den marina stridsövningen har alltså Ryssland och Kina sedan 2005 genomfört antiterroristövningar på land i Tjebarkul. Det var så det egentligen började. Där övar marktrupper och flyget för att bekämpa stora olagliga beväpnade grupper (benämnt terrorister). Men när militära experter studerat sammansättningen av förbanden och materielen som används under dessa övningar har man dragit slutsatser att det i själva verket handlar om förberedelser för ett lokalt markkrig och ingen egentlig terroristbekämpning


Den marina samövningen 5-12 juli

Ryssland och Kina påbörjade den marina samövningen den 5 juli i Japanska sjön mellan Ryssland och Japan. Man vill kalla dessa övningar för ”sjömilitära antiterrorövningar”. Militära analytiker från olika håll gör dock hela andra bedömningar som väcker stor oro i Asien med även i väst (dock ej i Sverige eftersom vi uppenbart inte mäktar med att bevaka militära händelser i den delen av världen…)

Cirka 20 större örlogsfartyg deltog från de båda sidorna. Jagare, robotkryssare, och ubåtsjaktfregatter samt stödfartyg har genomfört skjutningar mot såväl ytmål och luftmål samt regelrätt ubåtsjakt. Man har även genomfört gemensamma räddningsoperationer. Även flygplan och ubåtsjakthelikoptrar har deltagit.

Då Kina har köpt en stor mängd rysk materiel har tester av olika system genomförts i samverkan med Ryssland. Jagaren Shenyang  är bl.a. försedd med det rysktillverkade kraftfulla luftvärnssystemet S-300FM.

Omedelbart efter att den Rysk-Kinesiska marinövningen var avslutad drog alltså president Putin i gång den största ryska beredskapsövningen sedan 1967. Bloggrannen Cornucopia rapporterar även att mitt under den ryska beredskapsövningen så passerade kinesiska örlogsfartyg mellan Sakhalin och Japan för första gången någonsin.

Se en film inspelad under övningen här.

Redan förra året genomfördes en motsvarande övning. Beskrivningarna från denna övning, dess omfattning och momentövningarnas innehåll talar tydligt för att det inte alls handlar om någon terroristbekämpning som man officiellt vill framhäva. Behåll detta i minnet till dess att ni läser försvarsberedningens bedömning lägre ner i inlägget.

Interoperabilitet

Här hemma i Sverige brukar vi ofta ondgöra oss över interoperabilitetsproblem med NATO då vi inte är fullvärdiga medlemmar och inte har tillgång till alla system vi egentligen behöver för ett optimalt samarbete så som LINK 11,16 och 22, Secure Voice samt alla nödvändiga publikationer.

Man skulle kunna tänka sig att problemen mellan Ryssland och Kina kan vara likvärdiga, men sannolikt ännu fler. Samarbetet just nu skulle kunna jämföra med när svenska flottan för första gången deltog i Baltops 94 och var mer av banan än på. Men vi har under årens lopp blivit allt mer interoperabla, och är i dag mer kompatibla med NATO än flera fullvärdiga medlemsländer. Detta ska man ha i åtanke när man bedömmer Rysslands och Kinas interoperabilitet i dag. Den kommer med framtida övningar bara att öka.

Kina och Ryssland har dock inte ett gemensamt språk att hänga upp den militära verksamheten på. Förvisso finns ett gemensamt språk i mongolskan, men sannolikheten att ryska och kinesiska marinofficerare pratar mongolska är nog liten. Kompetensen att prata Engelska vet vi är mycket låg inom den ryska flottan, sannolikt ännu lägre inom den Kinesiska.

Inte heller lär det finnas några regelverk som styr upp standardprocedurer likt inom NATO. Det hade varit oerhört intressant att få medfölja en sådan övning som observatör bara för att se hur man arbetar, men den möjligheten är nog mikroskopisk…

Fördelarna är att man har mycket gemensam materiel, rysktillverkad sådan. Det gör att ledningssystem och sambandsinstallationer på fartygen mest sannolikt är fullt kompatibla med varandra.

Försvarmaterielexport

När vi ändå är inne på ämnet försvarsmateriel så kan vi konstatera att Ryssland redan har, och kommer att exportera stora mängder materiel till Kina. Under 2012 beställde Kina vapen och materiel för över 2 miljarder dollar. I detta ingick bl.a. 140 flygmotorer AL-31F och 52 helikoptrar av typen Mi-17.

Under 2013 spår man ett nytt rekord då Kina förväntas att köpa 24 jaktflygplan av typen Su-35S, fyra nya ubåtar Amur-1650 med kryssningsrobotar, den långräckviddiga luftvärnsroboten S-400 och transportflygplan Il-76. Enbart leveransen av Su-35 omfattar hela1,5 miljarder dollar.

Sedan tidigare har man köpt en hel del materiel som bedömarna tror kommer att moderniseras framöver. Det handlar om S-300P som ev. kommer att moderniseras till S-300PMU Favorit. Även jaktflygplan av typen Su-27 och Su-30 samt en stor mängd materiel på örlogsfartyg ska uppgraderas.

Detta stärker möjligheterna och förmågan till militärt samarbete ytterligare, och att ha gemensam materiel underlättar avsevärt, det vet alla.

Försvarsberedningens rapport

När man analyserar det Rysk-Kinesiska samarbetet så är det intressant att se vad försvarsberedningen skrev i sin rapport ”Vägval i en globaliserad värld”  som man släppte så sent som i våras. I rapporten skriver man så här om ett samarbete mellan Ryssland och Kina.

Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_02_20/Kina-bestallde-ryska-vapen-till-over-tva-miljarder-dollar-ar-2012/
Läs mera: http://swedish.ruvr.ru/2013_07_06/Ryssland-och-Kina-lar-sig-att-kriga-tillsammans/Försvarsberedningens rapportNär man analyserar det pågående samarbetet mellan Ryssland och Kina kan det vara intressant att återvända till försvarsberedningens rapport (Vägval i en globaliserad värld) som avhandlar omvärldsläget. En rapport som ska ligga till grund för fortsatta analys och inriktning av det framtida svenska försvaret. I sin rapport skriver försvarsberedningen följande rader om Ryssland och Kinas samarbeten.

”På den globala säkerhetshimlen syns för närvarande mest Ryssland och Kina, som båda dels rustar kraftigt, dels vill stärka sina roller som stormakter. Alla länder bör förhålla sig till detta faktum. Ett scenario som måste finnas med i varje global säkerhetspolitisk analys är risken för en militär allians mellan Kina och Ryssland, inte för att den är sannolik, utan för att den skulle kraftigt förändra det geopolitiska läget.”

Vi vet redan nu hur otroligt fel försvarsberedningen hade i sin analys rörande Rysslands förmåga att genomföra större övningar, och vi kan nu också konstatera att försvarsberedningen även hade fel rörande sin bedömning av de militära samarbeten inom ramen för SCO. Så här skrev man om detta i sin nyproducerade rapport.

”Det har varit svårt för medlemsländerna att fördjupa det ekonomiska samarbetet då inte minst Ryssland och i viss mån även de centralasiatiska länderna varit oroliga för att Kina skulle dominera detta. Länderna inom SCO har funnit det enklare att samarbeta kring säkerhet och då främst de hot man definierar som terrorism, separatism och extremism. Inom ramen för detta säkerhetssamarbete anordnas även militära övningar med SCO som samordnande ram och oftast med hot om terrorism och separatism som deklarerat scenario.”

Det visade sig alltså att försvarsberedningen hade helt fel i sin bedömning av SCO och ett Ryskt-Kinesiskt försvarssamarbete där man bedömt att det enbart skulle komma att handla om terroristbekämpning etc. Utöver de regelbundna övningarna har alltså Ryssland och Kina både i år och förra året genomfört regelrätta marina övningar med gemensamma stridsövningar i alla dimensioner. Har försvarsberedningen under sina resor till fjärran länder verkligen köpt den av Ryssland och Kina uttalade övningsmålsättningen ”antiterroristbekämpning” utan närmare analys?

Sammanfattning

Militära analytiker hävdar att genom dessa marina övningarna så demonstrerar Ryssland och Kina att en militärallians är fullt möjlig och budskapet i detta är helt klart avsett för USA och Japan.

Övningarna visar att Ryssland och Kina tänker försvara sina nationella intressen gemensamt.

Ryssland ser att Japan utövar viss påtryckning på Ryssland då Japan är bundsförvant till USA och att det finns det en stora amerikansk militära styrkor i Japan vilket även innefattar utbyggnad av robotförsvar. Även Kina har sina anledningar att se på USA och Japan med kritiska ögon då man oroar sig över kontroverser omkring de omtvistade öarna i Östkinesiska och Sydkinesiska haven samt i Malackasundet genom vilket Kina huvudsakligen får olja och gas.

I morgon är det dags igen för en nya Rysk-Kinesisk övning. Den 27 juli starar en antiterroristövning nära ryska staden Tjeljabinsk.övningarna pågår ända till den 15 augusti. Av förbandssammansättningarna kommer det bli intressant att se om det är regelrätt markstrid som kommer att övas. Detta överlämnas dock med varm hand till en annan bloggkollega att observera.

Utvecklingen är på flera sätt oroväckande när två mycket stora länder, militärt starka och ekonomiskt starka, närmar sig varandra allt mer. När ett auktoritärt styrt Ryssland och ett diktaturstyr Kina i samverkan blir en enorm maktfaktor i regionen kommer det precis som försvarsberedningen skriver – förändra det geopolitiska läget.

Kommer försvarsberedningen att bevaka utvecklingen, och kommer svensk media att börja rapportera i ämnet?
Länkar:
Rysslands röst 1 2 3 4 5 6 7 8 9

De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad!

Att De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad i sömmarna och utdömd som orealistisk på allehanda försvarsbloggar och av en enad expertis vet vi alla sedan länge. Men att detta nu har spridit sig till en större allmänheten och landets ledarskribenter och övriga debattörer är nu fakta. För De Nya är detta ett enormt bakslag, men för Sverige är det ett framsteg då det förhoppningsvis tvingar Moderaterna att göra om, och göra rätt?

På VLT skriver i dag en försvarsanställd och före detta moderat väljare ett debattinlägg med rubriken ”Det säger kras i det moderata glashuset”. Ett riktigt skarpt inlägg vilket jag lyfter fram i valda delar här nedan.

Widegren och Wallmark anklagar de rödgröna för att vilja minska försvarsanslagen. Då kan det var skäl att komma ihåg hur den respekterade moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick 2007, i protest mot att finansministern meddelat att man tänkte minska försvarsanslagen med tre miljarder.

Alliansregeringen har i stor brådska avskaffat värnplikten, utan att ta sig tid att utreda och förbereda detta, vilket fick till följd att det blev kaos med personalförsörjningen. Man har från försvarsdepartementets sida bedrivit en smutskastningskampanj mot överbefälhavaren.

Widegren och Wallmark verkar väldigt nöjda över sakernas tillstånd. Men deras verklighetsbild har knappast någon förankring bland oss som jobbar inom försvaret.

Men jag tror att de flesta lätt genomskådar retoriken. Vill man ha ett hyfsat starkt svenskt försvar skall man inte rösta på De Nya Moderaterna i riksdagsvalet nästa år.

Artikeln är en respons på Cecilia Widegrens och Hans Wallmarks egna debattartikel som publicerats os  flera tidningar den senaste veckan. Bland annat hos UNT. W & W skriver själva om Alliansens satsningar på Försvarsmakten…

Alliansregeringens försvarsbeslut 2009 var det första sedan mitten av 1990-talet som inte syftade till att spara. Senast i höstens budget tillförde regeringen 300 miljoner, sammanlagt två miljarder extra under de kommande åren. Statsminister Fredrik Reinfeldt har klargjort att Moderaterna är villigt att skjuta till ytterligare medel till försvaret i den kommande budgeten. Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär.

Vi vet sedan tidigare att renovering av stridsbåtar och underhåll av flygplatser benämns som ”satsningar” i den nymoderata retoriken. Något som de flesta har genomskådat vid det här laget. Men även ledarredaktionerna har vaknat till liv. Nya Wärmlands Tidning skriver en mycket skarp ledare med kritik mot hela det försvarspolitiska etablissemanget och den tystnad som fortfarande råder efter de ryska enorma övningar som just avslutats. Även försvarsberedningens rapport får skarp kritik för den enorma missbedömning man har gjort av rysk förmåga som inte alls är på en låg nivå längre…

Det kanske största offret för den gigantiska ryska militärövning som inleddes för en dryg vecka sedan är den svenska försvarspolitikens rosenröda drömmar. Ändå har det inte hörts ett ljud från ansvariga försvarspolitiker. Antingen är de för chockade eller också, mer troligt, befinner de sig alltjämt i en förnekelsefas.

Försvarsberedningens rapport, som kom så sent som i förra månaden, kan man därför lika gärna slänga i papperskorgen. Den är resultatet inte av skarpa analyser utan av politiskt önsketänkande och kompromissande och har definitivt blivit frånsprungen av verkligheten i och med den här senaste ryska militärmanövern. I rapporten hävdades det till exempel att Ryssland var långt från att kunna öva i samma storleksordning som det gamla Sovjetunionen.Likaså ter sig ursäkten om den ryska militära upprustningen att den sker från en ”låg nivå” skrattretande. Den låga nivån hade man på 1990-talet, inte nu.

De Nya moderaternas kort är nu synade från alla håll. Det går inte längre att förneka omvärldsutvecklingen i Ryssland, det duger inte att skönmåla Försvarsmaktens förmågor och problematiska personalförsörjningssystem, och det håller inte längra att fortsätta med den kontinuerliga underfinansiering som pågått sedan många år tillbaka. Det är hög tid att inse att ni har hanterat försvarsfrågan på ett felaktigt sätt och att ni missbedömt situationen. Det är därför dags att kavla upp ärmarna och börja ställa saker tillrätta!

Jägarchefen och bredsida från Småland

Ett tåg kommer lastat, och inte bara ett tåg.

Jag är störtimponerad av Jägarchefens analys av rekordövningen, den som just håller på att avslutas. Min enda kritik skulle vara att han missat att illustrera med klippet ovan från rysk militär-TV.

I övrigt kan jag bara hålla med om hur läsvärd den polska analysen är, trots att den alltså skrevs före senaste beredskapsövningen. Bara ett kort utdrag: ”They have no precedent in Russia’s recent history in terms of the size of the forces involved, the measures employed, the territorial span, the number of exercises, or the scheduling and mode of carrying out the drills […] at least some parts of the Russian army have reached the expected level of permanent readiness.”

Sist men inte minst ett citat ur Smålandspostens senaste ledare: ”grundantagandena för det senaste årtiondets försvarspolitiska beslut gäller inte längre”.

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår  komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen ”ryska påsken”. Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.

Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Eliten i Rysslands pågående rekordövning

Rysk stats-TV:s senaste inslag om den nu pågående rekordövningen.

Igår kom nyheten om en enorm oaviserad beredskapsövning. Siffran 160,000 deltagande var dock högre än Sovjets rekordövning 1981. DN gjorde rätt i att gardera sig med att ”det uppger ryska medier”. Men Rysslands försvarsminister general Shoigu har sedan dess bekräftat siffran, som framgår av det nedre TV-inslaget.

Med modern teknik är det inte svårt att kontrollera antalet trupper, så man kan utgå från att siffran ligger någorlunda nära den faktiska. Vad gäller icke-ryska medier ser det ut som Kinas engelskspråkiga partitidning blivit först med att ta upp Shoigus uttalande. Att man i Kina har stort intresse för övningen är förståeligt inte minst med tanke på den uppgift en brigad ur de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) fick för några timmar sedan: att med hjälp av luftlandsatt artilleri försvara den tidigare till hälften japanska ön Sachalin.

Som Wiseman redan konstaterat kan man nu värdera den svenska försvarsberedningens ord från i våras: ”det är långt till den omfattning som övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Naturligtvis kvarstår en rad problem för den ryska krigsmakten men att bortse från skalan av årets nu tredje oaviserade beredskapsövning, det kan knappast låta sig göras.

Hur länge till ska DN vara den enda svenska redaktion som rapporterat vad som hänt?

Förresten, hur långt bak i Sovjets historia måste man gå för att hitta en större övning än den nu pågående? Enligt vad jag känner till råder det koncensus om att övningen ”Zapad-81” (Väst-81), som hölls 1981, omfattade omkring 100,000 man och att ingen övning därefter varit större. Men vilken sovjetisk övning före ”Zapad-81” var större? Är det verkligen trettiotalet man måste gå tillbaka till?

General Shoigu bekräftar de ryska mediauppgifterna om övningens historiskt stora omfattning.

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Ryssland genomför största övningen sedan kalla kriget och media sover?

Man kanske skulle kunna tro att den största ryska övningen någonsin sedan kalla kriget möjligen skulle rendera i ett nyhetsinslag hos SVT eller TV4 och kanske en artikel hos de större svenska mediahusen? Men så är inte fallet. Inte ens en mindre blänkare från TT går att finna. Än så länge verkar det enbart vara rysk media som rapporterar om den oerhört omfattande övningen.  

Det var presedent Vladimir Putin själv som i fredags (enligt RIA Novosti) beordrade en omedelbar beredskapsövning i det östra militärdistriktet. En motsvarande beredskapsövning genomfördes tidigare i år inom det västra militärdistriktet där den numera ökända påskflyningen ”ryska påsken” utgjorde en del av övningen.

Under den pågående övningen har man inom de ryska styrkorna i det östra militärdistriktet redan i dag lördag på mindre än 24 timmar skrapat ihop:

  • 80.000 man
  • 1.000 bepansrade fordon
  • 130 flygplan
  • 70 örlogsfartyg

Huvudsyftet med övningen är att kontrollera beredskapen hos förbanden och dess möjlighet att lösa sina stridsuppgifter. Övningen kommer enligt uppgifter i media att pågå till den 20 juli.

President Putin har enligt uppgift också gett försvarsminister Sergei Shoigu (som f.ö. alldeles nyligen träffade Karin Enström och där hon uppmanat Ryssland att utbyta information om höstens övningar i Östrsjön för att undvika missförstånd) i uppdrag att informera granländerna i de östra delarna om att man nu genomför denna beredskapsövning. En övning man nu genomför för tredje gången under innevarande år fördelat på de olika militärdistrikten.

Redan senare under innevarande dag informerade Sergei Shoigu media om att man nu dessutom utökat övningen till att omfatta 160.000 man. En siffra som är näst intill obegriplig att man lyckas uppbringa under en helg vid en oförberedd(?) beredskapsövning.

Alldeles innan denna beredskapsövning drog i gång (5 juli) så hade ryska stilla havsflottan genomfört den största marinövningen någonsin tillsammans med den kinesiska flottan i japanska sjön under tiden 5-12 juli. En utveckling som är minst sagt oroväckande och som man från USA lär följa med stort intresse. Men man kan alltså notera att Putin drog igång den pågående enorma beredskapsövningen när delar av flottan fortfarande var till sjöss och precis hade avslutat en större övning.

Bloggrannen Jagarchefen gör en klarsynt notering att militära övningar som överstigande 9000 man enligt Wiendokumentet från 1999 ska föranmälas. Att detta inte har gjorts är nog alltför uppenbart. Bloggrannen Cornucopia gör en annan reflektion, nämligen att Irakkriget 2003 omfattade 112 000 amerikanska soldater och uppbyggnaden och aktiveringen tog månader. Ryssland har bara i det östra militärområdet på mindre än ett dygn skrapat i hop 160.000 man….

I sammanhanget kan man inte låta bli att citera en moderat riksdagledamot
”Ryssland genomför en modernisering från en mycket låg nivå” 

Bloggar: Jagarchefen, Conucopia
Media: BBC, PressTV, RIA 1, RIA 2

Uppdaterat: Nu på kvällen vaknade DN till liv och publicerade en kortare artikel i ämnet.

Största slaget i Europa före 1914

Mindre än ett år efter invigningen av slaget vid Leipzigs enorma monument utbröt första världskriget.

Minnet av det största slaget i Europa före 1914 är inte särskilt stort i Sverige. Vi närmar oss dock med stormsteg dagen då det blir exakt 200 år sedan.

Det är vårt krig mot Napoleon vi talar om. Men ingenting, mig veterligen, tyder ännu på att svenska medier insett hur enormt slaget var och hur viktigt det anses vara i många av Europas länder. Tysklands främsta militärhistoriska tidskrift har givetvis slaget vid Leipzig som största aktualitet. Nog kunde vi svenskar, som också direkt deltog i slaget, ägna det åtminstone en tanke?

För aktuell info om alla händelser kring 200-årsminnet av slaget vid Leipzig, se slagets hemsida.

Lida? Ah, Lida!

Ryska Odnakos syn på Eurasiska unionen, med engelsk översättning.

Amerikanska Stratfors syn på Eurasiska unionen.

Oplatsen har tagit upp placeringen för Rysslands första permanenta militärbas i Vitryssland/Belarus. Ortnamnet är Lida. Hmmm, Lida. Just det ja, Lida! Det var ju där en vän stötte på en krigsveteran som var svensk. Frågan som jag tyvärr aldrig fick besvarad var om han var estlandssvensk, ukrainasvensk eller rent av varit svensk medborgare.

Som läsare av Svenskar i krig kanske minns så var det flera hundra svensktalande på östfronten. En av dem slog sig alltså ner i vitryska Lida. Men för att nu byta perspektiv från mikro till makro, vad handlar egentligen militärbasen i Lida om? Varför sker detta nu? Närheten till Nato-landet Litauen är givetvis intressant, mindre än fyra mil och till Polen tio mil, men jag skulle även som en del av en förklaring vilja nämna ett av Vladimir Putins absolut största och mest ambitiösa projekt, den i svenska medier nästan aldrig omnämnda Eurasiska unionen (EAU).

Apropå nya militärbaser offentliggjorde Ryssland igår att man totalt ska bygga hundra nya baser av olika slag.

Första doppet för Rysslands första Mistral

Festligt i flottan igår.

I oktober är det meningen att Rysslands första Mistral-fartyg ska vara komplett, ett delmål dokumenterades igår, se ovan. I Sverige har TV4 visat två intressanta inslag om Rysslands upprustning. Klippet om en rysk reaktion på Nato-utvidgning har redan kommenterats i finsk svenskspråkig press.

Det andra TV4-inslaget tyder på att man på TV4 tydligen inte har koll på vare sig svenskt artilleri eller antalet ryska divisioner. Slutligen närmar sig öppnandet av den första permanenta ryska militärbasen i Belarus/Vitryssland.

G m/96, det var en låg nivå…

”Här skulle tio berusade trängsoldater med gevär m/96 och några stridsvagnsminor kunna fördröja ett mekaniserat regemente i en vecka….”. (Sagt av en infanteristisk reservofficer vid en fältövning i ÖN någon gång i mitten av 80-talet.) Via en av dessa fullkomligt oförklarliga och ologiska tankeloopar som förekommer ibland, dök detta yttrande upp ur minnets arkiv efter att jag läst […]

Mer öppenhet även från Marinens sida!

Som ni återkommande läsare har märkt så har det inte blivit något nytt blogginlägg på en hel vecka. Det finns givetvis andra anledningar till detta än att det varit midsommar. Det som i dag tände gnistan att åter igen sätta sig vid tangentbordet och författa detta inlägg var faktiskt ett inlägg som har bäring på sekretessen runt försvarsfrågorna, där man ofta har undrat ”för vem är detta egentligen hemligt förutom för svenska folket?”

Anledningen var helt enkelt att vår marintaktiska chef Jan Thörnqvist publicerade ett inlägg på marinbloggen om intensiv främmande marin verksamhet som pågår i närheten av vårt eget territorium. Ett ämne som tyvärr likt vad vår incidentberedskap sysslar med, under många år varit föremål för stor sekretess av oklar anledning. Att marintaktisk chef nu följer det goda exemplet som flygtaktisk chef, Micael Bydén statuerade på Flygvapenbloggen för bara några dagar sedan är vitaliserande.

Det är mycket glädjande att nu även Marinen tar bladet från munnen och dels förklarar vad Marinen (bland annat) gör där ute på böljan den blå, och att man faktiskt har koll på vad som pågår runt våra gränser. Av fotografierna att döma så är verksamheten minst sagt varierad vilket är ett gott tecken.

Just detta första inlägg i ämnet på marinbloggen var så pass glädjande att det föranledde ett nytt inlägg på denna blogg. Låt oss hoppas att såväl Flygvapnet som Marinen kommer att fortsätta med den här typen av rapportering. Den är helt nödvändig ur flera aspekter.

”FF LK” till både MTCH och FTCH.

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Oroväckande utveckling i Ryssland


När utvecklingen i Ryssland tas upp till debatt reagerar många allt för ofta med att använda ordet ”rysskräck” som kontring och andra liknande förminskande uttryck. Men faktum är att det händer saker i Ryssland som ger rätt i sak till de som försöker föra en mer saklig debatt runt frågan. Bevisen för att vi ser ett allt mer auktoritärt och nationalistiskt Ryssland radas nu upp.

I mitten av maj månad kränkte enligt finska myndigheter ett ryskt transportflygplan av typen An-26 finskt luftrum vid finska viken. Detta förnekades av det ryska försvarsministeriet bara någon dag efter incidenten. Man hävdade då bestämt att man flugit 15 kilometer utanför den finska gränsen och att man inte alls kränkt något luftrum.

Tidigare i veckan skedde ånyo en kränkning. Den här gången var det inget transportflygplan utan i stället samma laguppställning som under den ”ryska påsken”. Ett militärt flygföretag som enligt uppgifter från finska myndigheter kränkte det finska luftrummet. En skillnad från ”ryska påsken” då riktad mot Sverige var att Finland faktiskt hade egen jakt i form av F/A-18 att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Bloggkollegan Oplatsen har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet där han mycket riktigt konstaterar att en ny normalbild uppenbart håller på att etableras i vårt närområde. Det hör inte till vanligheterna att ryska bomflygplan Tu-22M3 eskorterade av Su-27 jaktplan uppträder så frekvent som man nu gör i Östersjön i ett helt nytt övningsmönster.

Men än mer oroväckande är det att Ryssland även den här gången förnekar att man kränkt finskt luftrum. Att Finland delger Ryssland information om att en kränkning av luftrummet har skett innebär i praktiken att Finland är säker på sin sak. Med dagens moderna utrustning är det inga större problem att återspela radarbilden och göra en analys av hur ett flygplan eller ett fartyg har färdats på havet eller i luftrummet. Att Ryssland nu två gånger i rad på kort tid förnekar att man kränker ett grannlands territorium kan tyda på att man anser att man kan göra som man vill utan att det får några konsekvenser för egen del. Huruvida en kränkning likt den senaste beror på ett misstag i navigeringen eller om det är en ”medveten” kränkning kan man bara spekulera runt.

Men det har även hänt andra saker där Ryssland är inblandade som i allra högsta grad tyder på en fortsatt negativ utveckling. Det gäller ryskt deltagande i internationell övningsverksamhet inom ramen för PfP som man nu har dragit sig ur.

Ryssland skulle i skrivande stund deltagit i den stora internationella marina pfp-övningen BALTOPS som varje år genomförs i Östersjön under ledning av US Navy där Sverige i år deltager med korvetten HMS Stockholm. Ryssland har tillsammans med Sverige och en rad andra NATO-länder deltagit i övningen under de senaste 20 åren och har genom denna till del utgjort en bra grund för stabiliteten i Östersjön, vilket i sin tur har medfört andra positiva effekter som utbyten genom örlogsbesök o.s.v.

Men inför årets IPC (Initial Planning Conference) som gick av stapeln i Norfolk var Ryssland som vanligt inbjudna att deltaga, men hade inför mötet inte ens bekräftat varken inbjudan eller deltagande. Man dök enligt uppgift aldrig upp på konferensen. Inför MPC (Main Planing Conference) hade man fortfarande inte bekräftat något, och ett ryskt deltagande var således inte att räkna med.

Mitt under pågående BALTOPS så skickar nu Ryssland ut ett pressmeddelande via Interfax

RUSSIA-FLEET-BALTOPS KALININGRAD. June 11 (Interfax-AVN) – The Russian Baltic Fleet is not taking part in the NATO (Baltic Operations) 2013 exercises held by NATO annually under the Partnership …

Via en litauisk sida kan man finna ytterligare information där en anonym officer uppger att Rysslandinte kommer att deltaga, men han vet däremot inte varför Ryssland vägrar att deltaga i övningen detta år. Det här är nästan lika oroväckande som enskilda kränkningar av andra nationers luftrum, men ur ett annat perspektiv. Är det en engångsföreteelse, eller är det ett permanent urdragande? Det är en intressant fråga man bör ställa sig.

Ryssland har de senaste 20 åren, ända sedan 1993, deltagit med ett eller flera fartyg i övningen BALTOPS. Varför Ryssland helt plötsligt väljer att dra sig ur övningen utan förklaring är inte ett steg i rätt riktning. En annan intressant fråga är varför man väljer att gå ut med ett pressmeddelande just nu när övningen precis startat?

Det här går stick i stäv med den Moderatledda regeringens ambitioner att utöka samarbetet med Ryssland. I stället väljer ryssarna nu att dra sig ur ett redan etablerat samarbete utan förklaring. Cecilia Widegren, försvarsberedningens ordförande skrev en debattartikel i samband med att beredningens rapport släpptes för någon vecka sedan där följande rader avhandlade samarbetet med Ryssland.

Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog och samarbete. De övriga länderna i vår region står inför likartade utmaningar som Sverige. Det är därför ett svenskt intresse att fördjupa samarbetet med länderna i vår region däribland de baltiska staterna och Ryssland. 

  
Även SvD rapporterar i dag om den negativa utveckling vi kan skåda från Ryssland. En mycket läsvärd artikel som rekommenderas att läsa. De avslutande raderna i artikeln är tyvärr mycket talande för vad som pågår i Ryssland.

Ja, det finns stor anledning till oro. Ryssland har inte varit på rätt väg på mycket länge. Ibland får man känslan att såväl Sverige som hela Europa fortfarande när ett svagt flackande hopp om att Ryssland bara är ute på en liten avstickare från sin egentliga kurs mot demokrati. Hoppfullhet är förvisso fint, men vi ska nog slå den önskan ur hågen. Den här grannen har inte demokrati som destination.

Vi ska givetvis hoppas på och önska att de goda diplomatiska kontakterna och det militära samarbeten som tidigare förevarit med Ryssland ska fortsätta. Vi kan också fortsätta att hoppas på att det som beskrivs i SvD:s artikel bara är en tråkig parentes här och nu. Men vi måste också förstå och inse att det sker förändringar i Ryssland just nu som vi på ett eller annat sätt måste förhålla oss till. Inte minst militärt. Det går inte längre att förneka att utvecklingen i Ryssland just nu är på väg åt fel håll.

.

Pass viktigare än säkerhetspolitik?

Igår och idag skriver svenska medier spaltmeter om hur utrikesminister Carl Bildt stoppade vid gränsen mellan Norge och Ryssland för att han glömt sitt diplomatpass hemma i Sverige. Bildt, liksom sina kollegor i grannländerna, befann sig i Kirkenes för Barentsmötet och avsåg passa på att besöka 1500-talskyrkan Boris Gleb på den ryska sidan gränsen, men stoppades av ryska gränsvakter då han saknade pass. Inga konstigheter med det, tyckte även Bildt.

Om detta skrivs alltså en uppsjö artiklar i svenska media. Men, precis som Observationsplatsen konstaterar, skrivs inget om den ryske premiärministern och tidigare presidenten Medvedevs uttalande vid samma möte om hur Ryssland ser på ett eventuellt svenskt och finskt NATO-medlemskap. Så vitt jag vet är det endast gratistidningen Metro och SvD som uppmärksammat uttalandet, men i mindre grad än diplomatpasset.

En av anledningarna till att Sverige under det kalla kriget aldrig ansökte om NATO-medlemskap torde ha varit att detta mycket väl kunde ha föranlett en sovjetisk annektering av Finland eller intervention i stil med Ungern 1956, vilket varken låg i svenskt, amerikanskt eller något annat västlands intressen.

Idag är fönstret för ett NATO-medlemskap för såväl Sverige som Finland mer öppet. Därmed absolut inte sagt att så kommer att förbli. Ett brådstörtat NATO-medlemskap i osäkrare internationell situation kan mycket väl få destabiliserande följder. Ryssland kommer av fullt naturliga skäl inte att uppskatta att Sverige och Finland blir NATO-medlemmar.

I samband med U-137 kritiserades den borgerlige försvarsministern Torsten Gustafsson av Olof Palme för att ha sagt att det inte råder någon tvekan om var vi hör hemma säkerhetspolitiskt även om vi är neutrala (det vill säga NATO). Det var ett uttalande som gick stick i stäv med den av Sverige och Palme tidigare förda öppna alliansfriheten och neutraliteten som samtidigt kombinerades med ett tätt samarbete med USA och NATO i hemlighet. För Sovjetunionen rådde det dock inga större tvivel om var Sverige hörde hemma.

Idag råder det absolut inget tvivel om var vi hör hemma, varken för Sverige, NATO eller Ryssland. Redan Sveriges agerande till stöd för Baltikum avseende militär förmåga samt luftrumsövervakningen på Island gör att vi gjort ett tydligt ställningstagande och i högre grad ”stöter” oss med rysk säkerhetspolitisk vilja. Det är något vi måste vara medvetna om.

Såsom påpekats i rapport efter annan kommer Sverige inte att kunna stå utanför en kris eller konflikt i Norden eller runt Östersjön vare sig vi vill eller inte och frågan om NATO-medlemskap blir därmed mer en fråga om huruvida vi vill vara förberedda utifall en krissituation mot förmodan skulle uppstå, samt ha inflytande i hur NATO styrs. Det är därför välkommet att kristdemokrater idag driver frågan vidare på SvD Brännpunkt. Frågan om ett NATO-medlemskap förtjänar att debatteras och tydligare belysas då den idag hämmas av såväl beröringsångest som mytbildning.

SR, SVT, DN, SvD, Aft, GP, SSV

Intryck av Försvarsberedningens vägval

(Tyvärr ett mycket långt inlägg. Rapporten är trots allt på 249 sidor)

I fredags avverkades en av de större milstolparna inför 2015 års försvarsbeslut då Försvarsberedningen presenterade sin omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mycket har hänt i världen sedan den förra försvarsberedningen och det förra försvarsbeslutet. Först och främst Georgienkriget, som gav direkt svar på det då formulerade lackmustestet och som fick Ryssland att än mer accelerera sin försvarsreform. En annan större händelse som tagit världen med storm har varit den ännu pågående arabiska våren.

Svensk utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har det senaste decenniet drastiskt förändrats, såväl i handling som i skrift. Alltför lever fortfarande kvar i tron att det ska handla om neutralitetslinjen, vilken sedan länge är borta medan alliansfriheten på pappret lever kvar. Överskådligast formuleras förändringarna i det förra försvarsbeslutet (inriktningspropositionen) av Bo Hugemark i boken ”Till bröders hjälp” (mina understrykningar):

”För det första sägs här för första gången i modern tid i ett regeringsdokument att vi är beroende av hjälp utifrån om vi hotas eller angrips;
För det andra avfärdar vi här uttryckligen möjligheten att försöka stå utanför en konflikt i närområdet;
För det tredje uttalar vi också möjligheten att ge militärt bistånd till andra länder i en sådan konfliktsituation.”

Sådan är verkligheten idag och det är viktigt att bära detta i åtanke både när man diskuterar svensk försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet, såväl som när man läser ”Vägval i en globaliserad värld”.

På det hela taget är jag positivt överraskad över rapporten i sin helhet. Jag befarade något blekare. I mångt och mycket påminner rapporten om den tidigare försvarsberedningens rapporter, där de största skillnaderna är att denna rapports syn på Ryssland av förklarliga skäl svartnat något liksom att synen på EU som lösningen på alla säkerhetspolitiska problem tonats ned något.

Baltikum

En av rapportens stora svagheter är att försvarsberedningen inte besökt Baltikum i sitt arbete. Baltikum tas upp i rapporten, men inget besök har gjorts där för att fördjupa bilden. Det är mycket olyckligt. Dels utifrån vår uttalade solidaritetsförklaring, men framförallt för att just Baltikum och Östersjön kommer att utgöra och utgör tyngdpunkten i svensk försvarsplanering och våra säkerhetspolitiska intressen. Sverige kommer på grund av sitt geografiska läge aldrig att kunna stå utanför ett försämrat säkerhetsläge eller konflikt i Baltikum (Se bara bilden från ”ryska påsken” över det strategiska bombflygets uppdrag). Av den anledningen hade det varit värt att liksom för övriga nordiska länder, samt Ryssland och USA, teckna en mycket utförligare bild av de baltiska länderna.

Koncensus och subjektivitet

En av försvarsberedningens stora nackdelar är dess bundenhet till respektive partis linjer. Oberoendet är kraftigt inskränkt och det blir trots alla konsulterade experter i hög grad en partipolitiskt färgad bild som tecknas. Häromdagen kunde man se kontot ”(M)försvarsosäkerhetsp” (sannolikt administrerat av försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren) meddela ”Försvarsberedningens Rysslandsanalys i linje med den analys alliansregeringen gjorde 2009, sid 23-27”, vilket väl också var i linje med mångas förväntningar på försvarsberedningens rapport.

Koncensusformens stora nackdelar blir att många delar med avsikt blir så intetsägande att alla kan tolka in sin egen verklighet i det skrivna, vilket vi fått ta del av i veckan i medias rapportering om utdragna och hårda diskussioner om formuleringarna om Ryssland. Utifrån den slutliga rapporten kan t ex Folkpartiet anföra sin linje om att utvecklingen i Ryssland ger skäl till ökade försvarsanslag, medan Vänsterpartiet kan använda samma stycken för att sänka försvarsanslagen och Moderaterna för att behålla nuvarande nivå.

Centralt för Försvarsberedningen och rapporter av det här slaget blir därmed begreppet ”överskådlig tid/framtid”. Ett i allra högsta grad subjektivt begrepp som därmed erbjuder alla möjligheten att tolka det till sin fördel. Det är inte för inte som begreppet förekommer inte mindre än 25 gånger i rapporten. När Försvarsberedningen då i sin slutsats på sidan 221 skriver att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid” inbjuder det till vitt skilda tolkningar. Vad är överskådlig tid i ett underrättelseperspektiv? För mig handlar det om enstaka månader till något år beroende på hur vi dessutom ska definiera ett angrepp. Tilläggas bör dock att jag finner ett ”enskilt militärt väpnat angrepp på Sverige” helt otänkbart.

Ändå måste man ha i åtanke att vi aldrig kan förutsäga något med den precision som det ges sken av i försvarsberedningsrapporter. 9/11, Georgienkriget och den arabiska våren är alla exempel på detta och där i alla fall de två förstnämnda fått mycket långtgående konsekvenser för svenska utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. I ett flertal rapporter genom åren har det varnats för konsekvenserna av miljöförstöring som konfliktskapande, vilket vi dock fortfarande har att möta i verkligheten. Därmed inte sagt att detta vidgade hotbegrepp är fel, men är det relevant inom den utredda försvarsbeslutsperioden?

Många gånger förväntar man sig också ett fortsatt resonemang i de förhållanden som identifierats, men där koncensuskravet verkar ha satt stopp, t ex vad gäller NATO och EU:s roller och utveckling.

Lackmustest

Vi återfinner heller inte i denna rapport något nytt ”lackmustest” liknande det i från förra omgången och som visade sig vara inte bara en indikator på Rysslands vägval utan även EU:s förmåga till gemensam utrikes- och säkerhetspolitik utifrån en liberal modell. Här blev resultatet närmast chamberlainskt när man inte kunde enas om en gemensam linje och där enskilda länder direkt efter kriget ingick stora vapenkontrakt med Ryssland. Inrikespolitik gick före unionens gemensamma säkerhetspolitiska intressen. På området oroar också EU:s utvidgning där allt fler viljor och intressen gör det svårare att enas. Finanskrisen har inte verkat stärkande på unionen.

Den förra försvarsberedningen identifierade till exempel CFE-avtalet som en centralt för europeisk säkerhet och ansåg det mycket viktigt att avtalet inte försattes ur spel. Inom militär planläggning benämner man ett kriterium liknande detta som den förra försvarsberedningen satte upp, som en indikator. Infaller indikatorn utlöser det en åtgärd för att hantera det nya läge som då uppkommer.

Redan en vecka efter att beredningen lämnat sin rapport då Ryssland frånträdde avtalet. Under våren, parallellt med ”ryska påsken”, genomförde Ryssland en storövning i Svarta Havs-området. Övningen borde ha anmälts i enlighet med Wiendokumentet, men så skedde inte då Ryssland inte ansåg det nödvändigt. Den gångna veckan började ryska media publicera artiklar som utmålade Open Skies-överenskommelsen om spaningsflygningar över deltagarländer i avtalet som del av rustningskontroller, som något västmakterna använder för att kartlägga Ryssland. Det är en retorik som påminner om hur man tidigare omtalat CFE-avtalet och Wiendokumentet.

Alla dessa tre avtal syftande till ökad säkerhet i Europa omnämns också i den nuvarande beredningens rapport. Däremot drar man inga slutsatser utifrån CFE-avtalet, som var ”centralt för europeisk säkerhet” nu i det närmaste upphört, utan beskriver att man måste eftersträva att modernisera detta avtal, liksom Wiendokumentet. Open Skies konstaterar man helt enkelt ”har fungerat förhållandevis väl” trots vissa kompliktioner kring ”Cypernfrågan”. CFE, Wiendokumentet och Open Skies beskrivs fortsatt som hörnstenar i europeisk säkerhet i rapporten, men vad blir slutsatsen när hörnstenarna inte längre ligger på plats eller börjar sjunka i marken?

Fortsatt på temat Ryssland, som efter vårens nyhetsrapportering ändå får anses som den mest centrala delen i rapporten, återfinner man naturligtvis beskrivningen hur Ryssland rustar från en låg nivå – fundamental i moderat försvarspolitik. Dock är rapporten här betydligt närmare sanningen då den beskriver hur den låga nivån faktiskt inföll för över tio år sedan. Detta understryks för övrigt också av Mike Winnerstig i en intervju i Studio Ett.

Sverige och Norden

En passage man kan förvånas över hur den slapp igenom i rapporten är ”Frankrike planerar att ligga kvar på ungefär samma utgiftsnivå vilket i praktiken innebär en successiv urgröpning av försvarsbudgeten.” Att så skulle vara fallet för den svenska försvarsbudgeten har regeringen idogt förnekat de senaste åren.

Försvarsberedningen nämner av förklarliga skäl heller inget om det stora vägval som Sverige står inför och som kommer att bli nästa stora debattfråga, nämligen huruvida Sverige ska gå med i NATO eller stå kvar utanför varvid en mycket omfattande satsning på försvaret måste ske. Vad man däremot skriver är att man anser att ”samarbetet med NATO bör fortsätta utvecklas inom ramen för det svenska partnerskapet. Sveriges samarbete med NATO begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser”. Envar som idag verkar i Försvarsmakten vet att det inte finns så mycket mer utvecklingsmöjligheter i NATO-samarbetet. Sverige är inte sällan mer NATO-kompatibelt och drillat i procedurer än många NATO-länder. Utvecklingsmöjligheterna existerar politiskt på pappret, men föga i verkligheten.

”Försvarsberedningen ser stora möjligheter till ett än mer fördjupat nordiskt samarbete – både civilt och militärt. Inom försvarsområdet finns, utifrån ett svenskt perspektiv, egentligen inga andra begränsningar än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det nationella försvaret såväl som för förmågan att genomföra insatser i närområdet och utanför närområdet. Det ligger i Sveriges intresse att samarbetet med de baltiska staterna utvecklas även inom det försvarspolitiska området.”

När Försvarsberedningen så rekommenderar ett fördjupat nordiskt försvarssamarbete blir det också något av en utopi. Norge och Danmark är som bekant NATO-medlemmar med strukturer som av naturliga skäl bygger på just NATO. En parallell nordisk försvarsplanering blir mycket svårhanterlig när Sverige och Finland som icke-medlemmar inte är betrodda och samtidigt är det svårt att begära att Norge och Danmark ska lägga ner avsevärda belopp på materielanskaffning för att bygga parallella strukturer i syfte att Sverige och Finland också ska kunna känna sig delaktiga.

En rekommendation från Försvarsberedningen, vilken faktiskt lanserades från moderat håll under våren är en gemensam nordisk incidentberedskap (denna har tidigare definierats som jaktflyg). Även denna rekommendation kan innebära politiska poäng på pappret, men visar sig i verkligheten vara helt orealistisk när man granskar grundläggande faktorer som avstånd, lagstiftning, resurser, regelverk och intresseområden. Det förvånar att man fortfarande driver frågan. Däremot bör man självfallet sträva efter möjligheten att utbyta information och att enklare kunna passera gränser vid insatser då det i grunden handlar om gemensamma nordiska intressen.

Man måste också inse att ett ökat svenskt samarbete med grannländerna och framförallt åtaganden i form av ”luftrumsövervakningen” på Island och det här föreslagna fördjupade försvarspolitiska samarbetet med de baltiska staterna, ställer Sverige på brantare kontrakurs mot Ryssland. Moraliskt är åtagandena berömvärda, men är detta något vi är beredda i Sverige att ta konsekvenserna av?

Att solidaritetsförklaringen, nordiskt försvarssamarbete och att inte vara medlem i NATO inte går ihop är nu något som även media börjat uppmärksamma vilket synts på rad ledarsidor den senaste tiden. Även bland NATO-länderna börjar man nu tröttna på den svenska mentaliteten att försöka åka snålskjuts utan att själv bidra. Att inte ta en klar ställning är det farligaste alternativet, och därför är det ju inte utan viss irritation man läser rätt utförliga beskrivningar och resonemang i ”Vägval i en globaliserad värld” om Lissabonfördraget och NATO-medlemskap, men som sedan inte mynnar ut i något alls. NATO-medlemskapet är en debatt som nu dragit igång och så smått accelererar. För att sticka ut hakan: Det skulle faktiskt förvåna mig om Sverige inte är NATO-medlem inom fem år.

”Vägval i en globaliserad värld” är som sagt en positiv överraskning jämfört med tidigare farhågor. Med risk för att bli klassad som vurmande för Sverigedemokraterna, måste jag ändå säga att den största överraskningen faktiskt var den av Sverigedemokraterna anförda avvikande meningen, redovisad i slutet av rapporten tillsammans med meningar från Folkpartiet och Vänsterpartiet. Man tar upp aspekter som i övrigt missats i omvärldsbeskrivningen, t ex att den huvudsakliga oppositionen mot president Putin är kommunisterna – inte liberala krafter, hur världen påverkas vid en allians mellan Kina och Ryssland, och behovet av lagändringar för att möjliggöra ökad nordisk försvarsplanering/samverkan och gemensamma övningar. Alla tre utgör frågeställningar jag faktiskt hade förväntat mig att läsa i den gemensamma delen av Försvarsberedningens rapport.

Nu blir det sommaruppehåll för Försvarsberedningen innan man tar tag i nästa del av arbetet, nämligen att analysera vilka konsekvenser ”Vägval för en globaliserad omvärld” får för det framtida svenska försvaret och vilka rekommendationer som därmed ska lämnas inför försvarsbeslutet 2015.

Morgondagen kommer sannolikt att bli ännu en höjdare i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten när Folk och Försvar håller seminarium om Försvarsberedningens rapport. Därefter lär det dröja till Almedalsveckan innan försvarsfrågorna är ordentligt på tapeten igen – såvida inget oförutsett dyker upp. Det är ju trots allt bara en prognos som gäller överskådlig framtid.

För vidare läsning rekommenderas tidigare försvarsberedningsledamoten (mp) Annika Nordgren-Christensens inledande analys av den nya rapporten.

Tidigare ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson (m) om rapporten


För övrigt undrar jag fortfarande vilka vägval rapportens titel syftar på. Är det Sveriges kommande vägval, vilka vägval de i rapporten omnämnda länderna gjort eller något helt annat?