Kategoriarkiv: Sverige

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager – som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen – så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. ”En dag skall gry” (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien ”Någonstans i Sverige” (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen ”1939” som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av ”God afton, herr Wallenberg”. Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen ”Frostbiten” (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige – denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen ”Gränsen”. Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med ”Gränsen” var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre ”En fiende att dö för” (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. ”Simon och ekarna” (2011) och ”Dom över död man” (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både ”Gränsen” och särskilt ”En fiende att dö för” blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen ”God afton, herr Wallenberg” och ”Dom över död man”. Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

Tidtabell för nya värnplikten

Fler kommer att få gratis smink, men långt ifrån flertalet av varje årskull.

DN har i dagens tidning vad som sannolikt blir tidtabellen för värnpliktens återupplivande. Mikael Holmströms artikel ”Mönstring nästa år och inryckning till värnplikt 2018” klargör flera saker om vad den nya värnplikten lär innebära. Men det finns också skäl att blicka bakåt på vad som stod på DN:s ledarsida efter att värnplikten gjorts ”vilande” med bara tre rösters marginal i riksdagen.

Problemet med nuvarande personalförsörjning sammanfattas i dagens DN: ”Men vid ingången till 2016 saknade försvaret 7.400 soldater och sjömän i krigsorganisation”. Därefter följer en rad nyheter inklusive att lokalförsvarsförbanden också ser ut att få en comeback. Hela artikeln är verkligen en högintressant sammanfattning och analys av den färska utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret. I ljuset av det begränsade antal ungdomar som lär få göra värnplikt (grundutbildning) under 2018-2025 (tabell år för år finns i DN-artikeln) kanske det är dags att ge den nya värnplikten ett rättvisande namn? För den senaste tiden har man kunna läsa en hel del om allmän värnplikt, exempelvis artikeln ”Stort intresse för allmän värnplikt”. Det är dock mycket länge sedan svensk värnplikt i praktiken (inryckning) verkligen omfattade nästan alla i en årskull. Man får då gå tillbaka till 1980-talet och det finns ingenting idag som tyder på en återgång till den nivån.

Som DN sammanfattar det handlar det nu i konkreta termer om 4,000 ungdomar 2018 och därefter en gradvis höjning till det dubbla från och med 2022. Är det många av varje årskull? Nej, inte med tanke på att varje kull är på kring 100,000 pers.

Här vill jag passa på att tipsa om den dödsruna jag 2010 skrev över värnplikten i samband med att den gjordes vilande. Så här sex år senare med ett Europa delvis i krig (Ukraina) och under stor påverkan av krig i Mellanöstern så kan jag konstatera att jag kanske var lite för snäll när jag tog upp den där ledaren i DN. Tänk att ledarsidan då kunde skriva saker som ”Runt om i landets skogar fanns mobiliseringsförråd med materiel som aldrig användes”. Intresset för svenskt försvars syfte och system har sedan 2010 onekligen ökat, men samtidigt finns det nog tyvärr kvar stora kunskapsluckor om både omvärldsläget och vad ett totalförsvar innebär. Är du inte redan med i Försvarsutbildarna? Då bör du börja med att granska Försvarsutbildarnas hemsida.

”Jamtland, Jamtland, jamt å ständut”

Rubriken för detta inlägg kan vara svårbegriplig för den som inte haft förmånen att tillbringa en del av sitt liv i Jämtland. Därför kommer här en översättning till vanlig svenska: ”Jämtland, Jämtland jämt och ständigt”. Orden uttalas med fördel under hyllningstal till denna ovanligt vackra del av vårt avlånga land.

Nåväl, varför detta utbrott av kärlek till just Jämtland? Jo, därför att det är svårt att inte bli imponerad av denna militärhistoriska fjällvandring i 1700-talskläder som nyligen gjordes mellan Tydal i Norge och Handöl i Jämtland. Snacka om att gå in för att försöka förnimma en del av det förgångna.

Som av en händelse har en entusiast för Jämtlands militärhistoria – inklusive rätt nylig sådan – startat en blogg om just det länets militärhistoria. Därför återfinns den bloggen, ”Militärhistoria Z”, nu i den öppna bloggläslistan här intill, lite nedanför.

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns om slaget.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget – vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger – litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur stort slaget var och ännu är ännu är i österled – det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten ”Säkerhet i ny tid” släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis – se FOI-rapporten ”Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering”.

Hemliga föremål för tredje världskrig

Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen

I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid – hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.

I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks ”befrielse”. Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.

Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.

Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.

Tre kronor mår bra

Målade 1940 och ännu fullt synliga. F.ö. bär jag inte kronans jacka utan en civil Arktis-smock i M90-mönster.

Vi gjorde en oväntad upptäckt högst uppe i Riksgränsens skidbacke. Som läsare av min bok Tyskar och allierade i Sverige så vet du att det där står en välbevarad gränspostering från 1940. Ordet ”SCHWEDEN” på vaktstugans vägg mot Norge (tyskarna i Norge) är mer svårläslig än när vi var där sist. Men vi gjorde andra fynd.

Det var en annan sak på vaktstugan som framträdde mycket bättre denna gång, tre kronor, också målade 1940 (årtalet är också målat). det var inte så att någon fyllt i färgen sen sist men genom att det regnade mot väggen ifråga så gjorde vattnet att kronorna syntes tydligare. Eftersom kronorna syntes så svagt förra gången så finns det ingen bild av dem i boken. Men nu får du alltså se dem här.

På vägen ner gick vi först på norsk sida av gränsen för att se om vi kunde finna några tyska ställningar som vi tidigare missat – och vi fann några. I en del av dem låg även några föremål kvar, bara så där, på markytan. Två av dem satte fantasin i rörelse och du får mer än gärna komma med tips eller gissningar.

Min egen vilda gissning är att den övre delen visar en del av en pump för att förse en ”bostadsställning” med vatten. Asken ser ut att vara ett handarbete och var måhända en sorts skydd för att hålla formen på cigarettpaket? Detta är som sagt rena gissningar.

Sedan gick vi åter in i Sverige och ned till samhället Riksgränsen och kunde på vägen ner konstatera att sannolikt alla delar av den av svenskt luftvärn nedskjutna Junkers Ju 52 som fanns där ifjol ligger kvar. Bilden nedan visar bara några av delarna.

Låt oss hoppas att det så även förblir, så att fler vandrare får uppleva vrakdelarna på plats, där de berättar en dramatisk historia. Det var fallskärmsjägare ombord planet och några bilder av dem finner man i Tyskar och allierade i Sverige.

Att förstå nya och gamla konflikter

Vykort från en svensk frivillig i Spanien, som jag fann i hans fotoalbum.

”Alla på krigsstigen” står det på vykortet ovan från regeringssidan i spanska inbördeskriget (hjälmen ser kanske tysk ut men är spansk). Igår var det exakt 80 år sedan det kriget inleddes. Orden känns otäckt aktuella med tanke på att fler konflikter nu sker nära eller rentav i Europa.

Svårigheten att förstå nutida konflikter, trots alla nya medier, illustreras av helgens militärkuppförsök i Turkiet. Det kan verka lite gammalmodigt, men för att sätta sig in i Turkiets flera samtidiga konflikter skulle jag vilja rekommendera en närmare betraktelse av president Recep Tayyip Erdogans uppväxt och tidiga lärdomar – som dagens DN tar upp. Artikeln ifråga finns nu fri på nätet: ”Erdogan vänder bakslag till Triumf”.

Samme DN-skribent, Nathan Schachar, hade i DN igår en högintressant artikel om spanska inbördeskriget: ”Då Spanien satte kniven i sig självt”. Den artikeln gör både upp med flera seglivade myter om kriget och ger en inblick i hur häpnadsväckande svårt det är än idag i Spanien att försöka skildra inbördeskriget 1936-39. För mer om de över 540 svenskarna på regeringssidan och den handfull som slogs på den andra sidan – se Lennart Westbergs och min Svenskar i krig 1914-1945.

En DUBBELT svensk Tarzan

En bild från tiden i Sydafrika som jag fann i Thord-Grays arkiv inom Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Galapremiären för ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård i huvudrollen är huvudnyheten i dagens DN Kultur och filmen lär få globalt genomslag. Men filmskribenterna har hittills missat själva filmens svenska bakgrund. Ja, författaren bakom Tarzan var amerikan, Edgar Rice Burroughs, men vem var det som gav Burroughs uppslaget till en av världens mest kända litterära figurer? Mycket tyder på att det var en makalöst energisk svensk äventyrare.

Alexander Skarsgård väljer att låta den stora DN-intervjun med honom ske på Södermalm. Där föddes Thord Ivar Hallström 1878. Liksom Skarsgård, som han utseendemässigt var rätt lik (se bilden ovan), gjorde han en fenomenal karriär utomlands. Hallström bytte dock namn för att underlätta detta. Han blev Ivor Thord-Gray och utgör det märkligaste öde som Lennart Westberg och jag skrivit om i våra två böcker om svenskar i krig. Bara att som svensk under 1900-talet ha krigat i fyra världsdelar är unikt. Lägg därtill att han kom att strida under totalt tretton fanor och hann bli general i både rysk och amerikansk tjänst.

Bilden visar Ivor Thord-Gray som brittisk frivillig i Sydafrika, där han deltog i infångandet av en pojke som levt med en flock babianer under flera år. Författaren Joakim Langer har funnit de första spåren av denna händelse i Kapstaden (se hans bok Mannen som hittade Tarzan). Det var på Mount Nelson Hotel som Thord-Gray i september 1906, alltså för snart 110 år sedan, berättade för en lokal journalist om en pojke som uppfostrats av apor. Intervjun blev senare citerad i amerikansk press. Likheterna mellan Thord-Grays berättelse och den 1912 ”födda” karaktären Tarzan är i sig talande. Sedan bör man också, som Joakim Langer gjort, titta närmare på Tarzans namn. Alltså, bokens och filmens Tarzan är ”egentligen” Lord Greystoke. I början av 1900-talet stavade Thord-Gray sitt namn Thord-Grey. Likheten mellan Lord Greystoke och Thord Grey kan anses vara en liten men fin blinkning.

För övrigt finns Alexander Skarsgård nämnd i min bok Elitförband i Norden – detta eftersom han genomförde sin grundutbildning som värnpliktig vid marinens bassäkerhetsförband. Nu ser jag fram mot att se honom på vita duken, igen.

Upplysande respektive förvirrande

Den övergripande bilden av kärnvapenbalansen fram till härom året.

Dagens DN är ovanligt tung, tidningens senaste gräv indikerar allvarlig korruption i den svenska statsapparaten. Men frågan är om inte DN idag också slagit något av ett rekord i att ge för lite utrymme åt två andra nyheter, då de kan påverka allas framtid betydligt mer:

1. DN:s säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström rapporterar från Warszawa om den sannolika bakgrunden till det ryska flygvapnets uppvaktning av Sverige med kärnvapenbombare 2013, dvs den så kallade ”ryska påsken”. Kremls ökande användning av kärnvapen i både retorik och övningar intill andra stater, kopplat till ett visst ryskt övertag i antal kärnvapen, har nu fått Nato att förändra sin öppna kärnvapenstrategi. Men just efter citatet från toppmötet om förändringen är det punkt. Alltså, ingen analys av uttalandet. Frustrerande nog finns inte heller denna artikel på nätet, åtminstone inte den 11/7 klockan 15. Men, sök rätt på en papperstidning (DN 11/7).

2. Kinakorrespondenten Torbjörn Petersson sammanfattar den stora gränskonflikt i Asien som tveklöst måste anses vara den viktigaste på flera årtionden och som just imorgon, den 12 juli, kommer att nå en milstolpe i en domstol i Haag.

I övrigt anser jag att SR Ekot har skapat ett allvarligt och mycket olyckligt frågtecken kring sin trovärdighet inom säkerhetspolitik, eftersom de synpunkter som framförts av bland annat Niklas Wiklund och Jägarchefen är både relevanta och rimliga.

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.

En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Simulerade kärnvapen under svenska övningar

Kärnvapenexplosioner simulerades i Dalarna och Halland.

Nog visste man att det i glesbefolkade delar av Norrbotten simulerades kärnvapen under 1950-talet. Men i den helt nya boken Svenska atomvapen (red: professor Kent Zetterberg) får man se ett fejkat svampmoln över Knäred i Halland 1964. Dylika laddningar användes även vid större övningar i bl a Dalarna och Östergötland.

I Svenska atomvapen får man ta del av den samlade kunskapen om både de kärnvapen som Sverige planerade att skaffa sig, tänkta vapenbärare inklusive inte minst stridsflygplanet A 36, många bilder jag aldrig sett förr samt en hel del fint bonusmaterial, som det om Sverige i sovjetisk operativ planläggning.

Kort sagt är boken ett måste för den med intresse för Sverige under det klassiska kalla kriget. Senaste numret av Pennan & Svärdet innehåller även en ny och högaktuell thriller om Gotland i en nära framtid, Bricka i stort spel. Till den kommer jag att återkomma men kan direkt rekommendera den.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Vass bok om Afghanistan-insatsen

Det finns en hel del frispåkighet i denna nya bok.

Grattis på veterandagen, veteraner. En hel del av er har tjänstgjort i Afghanistan och nu släpps inom kort en ny bok med en hel del mycket uppriktiga och högintressanta texter om olika aspekter av de svenska insatserna i landet. Plus ett otroligt bildmaterial – bland det absolut bästa jag sett från landet.

Boken heter Uppdrag Afghanistan…

Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

Ryska ubåten och kärleksgåvorna

Den ryska ubåten ”Som”, på svenska ”Malen”.

Det är idag exakt 100 år sedan den ryska ubåten Som på svenskt territorialvatten kolliderade med det svenska civila fartyget Ångermanland. Det skrevs ifjol mycket om fyndet av ubåten, men än idag har få medier (några alls?) tagit upp den krigsrelaterade last Ångermanland hade.

Ifjol kunde jag efter en del arkivsökande berätta om vad lasten ”kärleksgåvor” innebar. Jag presenterade även den 25-årige ryske ubåtschefens korrekta namn, Chrisanf Bugurajev. Svenska riksmedier har dock vad jag sett ännu inte tagit upp dessa rön (rätta mig om jag har fel) eller att det är 100-årsdagen idag.

En lokaltidning, Norrtelje Tidning, kan dock idag rapportera några nyheter om ubåten, att en kompass just har bärgats och vilka ståndpunkter det finns om en fullständig bärgning. Det är bra med lokaltidningar!

Guld för uteliv och överlevnad

Författaren Lars Fält är grundaren av Försvarsmaktens överlevnadsskola.

Ray Mears skriver i förordet till Lars Fälts Uteliv på sommaren: ”Vi har båda färdats till öde trakter i Arktis och haft privilegiet att under perioder få leva med naturfolk. Men det som förenar oss allra mest är övertygelsen att traditionella kunskaper och färdigheter bara kan utvärderas genom att testas under långfärder.”

Uteliv på sommaren är dock inte bara guld för den avancerade vandraren utan här har Lars samlat decennier av både grundläggande och vidareutvecklande kunnande om uteliv i Norden sommartid. Lars ger även goda råd om kläder, knivar, kartläsning, kanoting med mera. Allt illustrerat av särskilt framtagna färgillustrationer av den enastående Alf Lannerbäck, plus färgfoton.

Insprängt i texten finns många rön om både gammal och ny teknik och hur vi människor brukar reagera i olika situationer.

Det är en förmån att få ta del av så här välformulerat kunnande. Det här är en bok som varje vandrare och soldat borde få njuta av. Uteliv på sommaren finns i senaste numret av Pennan & Svärdet.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.

Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta – som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare – även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Det handlar om mer

Som CNN nu rapporterar har idag ytterligare en incident över Östersjön mellan Ryssland och USA inträffat. Den innebar den andra ryska ”tunnelrollen” över ett amerikanskt flygplan bara under denna månad – som i övrigt inneburit extremt nära avstånd mellan ryskt flyg och ett amerikanskt örlogsfartyg på internationellt vatten.

Det råder nu ett läge i Östersjön som måste betecknas som det mest spända sedan Kreml inledde sina operationer mot Ukraina. Har svårt att kommentera detta på annat sätt än vad Johan Wiktorin redan har gjort, härom veckan. Han skrev om vikten av att vi stärker vårt totalförsvar omedelbart: ”Det är en skyldighet mot tidigare generationers mödosamma arbete med att bygga ett bättre samhälle.” Ja, det handlar nu inte så mycket om Försvarsmaktens tillstånd. Det handlar om mer, om att bry sig om sitt samhälle, sitt land.

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade ”Kampen om tungvattnet”? Ja, det kan man säga att det gör – men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, ”Kon-Tiki”, med bl a Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.