Kategoriarkiv: Sverige

Svenska frivilliga till Egypten

Denna brittiska krigsschlager från 1956 ska enligt uppgift vara delvis svensk, någon som vet mer?

Göthe Svensson har hört av sig med ett bra tips. I november 1956 utgick ett meddelande i Sveriges Radio om att armén behövde 340 frivilliga för en fredsbevarande styrka till Egypten. Det blev den första svenska FN-bataljonen, som hamnade i en kris som inkluderade både flera västländer och Sovjetunionen. Göthe Svensson var med.

Tipset från Göthe är att han startat Suezbataljonen, en blogg om sin till stor del bortglömda bataljon. Förutom att berätta om dramat i Egypten visar Göthe upp en mängd bilder som jag aldrig tidigare har sett. Mitt förslag är att du börjar läsa bloggen från dess första inlägg.

Tack för tipset Göthe, och trevligt att du läser min artikelserie!

Polsk analys av ”ryska påsken”

I brist på ryska kommentarer till långfredagens uppvaktning, en färsk rysk videomix som återspeglar hur då-nu-framtid ofta flyter ihop i ryskt tänkande.

I den svenska rapporteringen kring långfredagens märkliga ryska nattövning har det bara kort nämnts att den polska regeringen reagerat kraftigt på övningen. Bland annat har den polske utrikesministern personligen tagit upp det hela med Natos generalsekreterare.

Nu finns även en polsk forskares analys av det svenska agerandet öppet publicerad på engelska. Bara två citat ur rapporten:

The lack of a reaction from the Swedish Air Force to the Russian exercises proves that this most important branch of the Swedish Armed Forces has structural problems and may be unable to cope with all the tasks it has been entrusted with.

Samt:

Russia resumed flights of strategic bombers capable of carrying nuclear warheads in the High North in 2007 and in the Baltic region in 2011 (in international airspace). However, the manoeuvres of 29/30 March were probably the first Russian exercises to simulate a direct attack on Sweden since the end of the Cold War.

Läs hela rapporten via länken ovan.

Övningsangreppen mot två svenska mål

Två såna här Tu-22 plus fyra Su-27 knackade på hos oss under långfredagen.

Få bloggläsare har nog missat nyheten om övningsangreppen under långfredagen. Låt oss därför titta på en kortfilm (den nedanför) tagen under den nu rätt omskrivna flygövningen Ladoga-2013. Kanske vi i bild ser just de Su-27 som knackade på när vi inte var hemma.

Från flygövningen Ladoga-2013, via ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Nästa gång kanske vi borde vara lite artigare och möta våra kära grannar när de gör sig sånt besvär. Vad ska de annars tro om oss?

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Perspektiv på Nordkorea

Den ökade spänningen på koreanska halvön har satt ljuset på en av världens farligaste konflikter, som levt i ett vapenstillestånd i närmare 60 år. Nordkorea är mitt uppe i en ny runda av hot-förhandling-ekonomiskt understöd som närmast blivit en affärsmodell för det svårgenomträngliga landet. Omvärldens medier är fulla med försök att förstå sig på hur […]

F&S tolkar regeringens hållning om de afghanska tolkarna

Så här inför påsk är det dags att fånga upp var vi befinner oss i frågan om de afghanska tolkarna. De senaste veckorna har frågan utvecklats ytterligare. Först ut var ÖB, som åter i tjänst på plats i Afghanistan, sa att han ville se någon form av asylprogram för dessa. Han bekräftade instschefen, generallöjtnant Anders […]

Steiners brittiska SS-frivilliga

SS-generalen Felix Steiner framkallar känslor i filmen ”Undergången”.

Flera nya uppgifter om SS inklusive dess mer militära gren Waffen-SS publiceras nu för första gången på svenska i SS – en ny historia av Adrian Weale. Jag har läst boken och kan utlova både nyheter och tänkvärd analys.

Den brittiske underrättelseofficeren och författaren Adrian Weale lyckas i sin nya bok beskriva hela den komplicerade och mytomspunna SS-organisationen på ett både givande och nytt sätt. Nytt genom att han själv forskat fram flera nya uppgifter och genom att hans analys av Waffen-SS lär bli citerad många år framöver.

De drygt 60 brittiska SS-frivilliga får särskild belysning av Weale. Bland den miljon män som bar SS-uniform var de brittiska frivilliga en droppe i havet men icke desto mindre är det synnerligen läsvärt och med lite svensk koppling, eftersom de under en tid tillhörde samma kompani som flertalet svenskar i division ”Nordland”. Bland SS-britterna fanns både en tidigare medlem av RAF och specialförbandet SAS. Weale kommer även med kontroversiella uppgifter om britternas chef och beskyddare under krigets sista dagar, general Felix Steiner. Jag har diskuterat uppgifterna med några författarkollegor och vi finner dem vara möjliga, fortsättning följer.

Som om SS-britterna inte var nog bisarra presenterar Weale även nya rön om den handfull amerikaner, inte bara av tysk börd, som kom med i SS. Två var till och med från samma delstat, Missouri.

SS – en ny historia kostar som månadens premiebok 98,- inom SMB. Premiebok förutsätter att man beställer en till bok/film/pryl.

Afghanistan – nya strategier igen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare [Red anm – Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.] NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska […]

Fallskärmspionjären på svensk bio

En suverän film om mannen som startade den första militära fallskärmsskolan i Sverige.

Thor Heyerdahl, kaptenen ombord Kon-Tiki över Stilla havet, spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj F 21 i Luleå.

Som Norge-fan har jag köpt den nya norska storfilmen ”Kon-Tiki” på norsk DVD och har alltså redan sett filmen, två gånger. Kort sagt är det en sanslöst vacker äventyrsfilm med en del psykologi också. Thor Heyerdahl bidrog med uppgifter till min genombrottsbok Slaget om Nordkalotten. Jag fick inte möjlighet att träffa honom, även om jag var väldigt nära en gång, men jag fick i alla fall trevliga brevsvar från honom och nu tittar jag på breven och gläds åt dem.

Tyvärr, tyvärr görs bara mycket korta referenser till krigsupplevelser i den nya spelfilmen ”Kon-Tiki”… Men se den ändå! I Sverige har den biopremiär om en vecka.

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet ”Vietnamization”. D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta ”fel” sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. ”You got the watches, we got the time” är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är ”här och nu” som gäller?

”Jag bjuder!”

Klipp från den första snabbinsatsövningen av ny typ, härom veckan.

Under 2013 behöver de ryska väpnade styrkorna enorma rekryteringsframgångar om man ska nå de rekordhöjda målen. Hur ser då Rysslands rekryteringsknep ut?

Den ofta citerade ryske militäranalytikern Pavel Felgenhauer sammanfattade nyligen på engelska de senaste militära beskeden från president Putin och hans nye försvarsminister general Shoigu. Att Nato-utvidgning och Arktis står högt på agendan har redan framkommit genom svenska medier (inte minst genom en viss musikvideo). Mindre känd är dock den ökade satsningen på att få till stånd en snabbinsatsstyrka vars kärna skall vara 22 (tjugotvå) helprofessionella elitbataljoner (VDV) samt de nya målsättningarna vad gäller antalet kadetter. Felgenhauer skriver att femton tusen kadetter är målet för 2013, vilket enligt honom innebär en femfaldig ökning. Att målet verkligen är 15 000 kadetter framgår av ryska försvarsministeriets officiella hemsida. Att det skulle innebära en femfaldig ökning finner jag inte nätbelägg för, men helt klart rör det sig om mer än en fördubbling jämfört med förre försvarsministerns period.

Uppenbart är också att Peter den stores militärakademi är prioriterad, som är rakettruppernas. Där går man nu från 70 till 1200 kadetter.

För övrigt har försvarsministern beordrat en fördubbling av ledningsapparaten för flygvapnet och att den tekniska underofficerstyp som förre försvarsministern avskaffade ska återinföras vilket konkret innebär att man behöver 55 000 tekniska underofficerare. Rätt tvära kast kan man tycka. Undrar förresten hur man från ryskt håll ser på svensk rekrytering?

Följande två ryska rekryteringsfilmer kan nog sägas sammanfatta rekryteringsargumenten i vårt stora grannland.

Bli rysk yrkessoldat – så får du råd att bjuda laget runt på discot.

På senare tid betonar rekryteringsfilmerna i högre grad häftig teknik och särdragen (truppslagen) i de olika försvarsgrenarna.

Stockholms mer okända armémuseum


Två av tusentals märken man finner på Hemvärnsmuséet.

Att det skulle ta så många år innan jag till slut besökte Hemvärnsmuséet! Gör inte om mitt misstag, besök muséet i en nära framtid.

I muséet får man inte bara se i princip vartenda plagg, vapen och märke med koppling till hemvärnet, flera unika prylar finns utställda som delar av tyska flygplan vars besättningar infångades av hemvärnet under andra världskriget. Flera av muséets föremål och foton har jag faktiskt aldrig sett någonstans tidigare.

Muséet ligger i anslutning till Hemvärnets stridsskola i Vällinge, en bra bit från tunnelbanan men väl värt ett besök och kan med fördel kombineras med en långpromenad i de mycket vackra omgivningarna. På denna sida finner du info om öppettider och hur du tar dig till muséet.

Jag tog fler bilder vid mitt besök men denna bloggs inlägg ska inte vara långa. Vill du se bilderna får jag hänvisa till min yrkesmässiga Facebooksida, där jag lägger ut bonusmaterial.

Kalasjnikovs med svenskt krut

”Partiet har alltid rätt” (Die Partei hat immer recht) var inget skämt. Det bara görs inga såna här låtar längre (iaf i Europa).

Operation Norrsken är den hittills starkaste boken om den östtyska säkerhetstjänstens infiltration av Sverige. Författaren Christoph Andersson kommer med en mängd nya och omskakande uppgifter om kalla kriget i Sverige.

Operation Norrsken beskriver hur svenskt krut hamnade i östtyska Kalasjnikovs och varför den mystiskt försvunna Rapportjournalisten Cats Falck kunde ha blivit en av Sveriges mest kända journalister om hon fått fortsätta med sin story om svensk kärnvapenteknologi till DDR. Cats Falcks död berör mig fortfarande, kanske för att jag känner igen mig i hennes ungdomliga entusiasm och för att en av de första sakerna jag gjorde som frilans handlade om östtysk krigsmaterielsmuggling. Hennes död var kanske trots allt en olyckshändelse. Men det spelar nu, efter att Operation Norrsken släppts, mindre roll. För genom boken får vi veta mer om hennes fantastiska och skrämmande story. Och vilken story!

Minst lika gripande, men av helt andra skäl, är det att följa Christoph Andersson hem till den svenska f.d. nazisten och sedermera Stasi-medarbetaren ”IM Kungen”. Klockren research.

Operation Norrsken är tyvärr inte bara historia, den säger oss mycket om hur underrättelsetjänster agerar även i nutiden. Visst har mycket tekniskt förändrats sen murens fall, men de svagheter som boken suveränt dokumenterar ligger främst på det mänskliga planet.

Apropå kalla kriget och något väldigt mänskligt måste jag bara nämna lappen på toadörren som finns med i senaste Soldat & Teknik (2/2013). Vad som står på lappen? Läs artikeln ”Kanonerna på Landsort”…

Boken presenteras ytterligare i senaste Pennan & Svärdet (3/2013).

Syftet med ”Russia attacks Sweden”

Musikvideon [nu borttagen av den som lade upp den] om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands största TV-kanal.

Både ÖB Sverker Göranson och försvarsminister Karin Enström figurerar i en proffsig musikvideo om svensk försvarspolitik som har sänts av Rysslands rikstäckande Kanal 1 i programmet ”Yesterday Live”.

Det finns många kul detaljer i videon som fokus på de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) och att de fjolliga svenska soldaterna läser Karlsson på taket, alla ryssar känner till Karlsson mycket väl. Ett bord från IKEA finns också med i en klockren poäng.

När man väl skrattat färdigt åt videon kan man dock fundera på det stora invasionsscenario som den påstår att svenska militärer och politiker tror på alternativt vill att vi ska tro på. Vilka svenska försvarsdebattörer är det som hävdar att Ryssland önskar ta över Sverige? För två veckor sedan skrev Wiseman texten ”Den för uppenbara frågan” ur vilken jag citerar:

”Tyvärr verkar diskussionen ofta fastna i huruvida det finns ett ”invasionshot” eller ej. Framförallt är företrädare för den rådande försvarspolitiken mycket måna att framhålla att det inte finns något invasionshot mot Sverige och att det inte går att se något sådant i framtiden heller.

Det är att slå in öppna dörrar och ett argument man gärna använder i debatten eftersom det kan förlöjliga dem som vill se en förstärkning av försvarsanslagen, respektive oroar sig för utvecklingen i Ryssland. Ryssland har inget som helst intresse av att invadera Sverige.

Säkerhetspolitiken och internationella relationer är, för att travestera ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren, betydligt mer ”komplex, gränslös och oförutsägbar” än om det finns ett invasionshot eller inte.

Sverige kommer inte ensamt att bli indraget i en konflikt med t ex Ryssland. Däremot kan exempelvis motsättningar mellan Ryssland och andra länder, framförallt forna sovjetrepubliker med rysk befolkning snabbt få efterverkningar även för Sverige. Detta är just ett sådant scenario som våra baltiska grannländer oroar sig för och av den anledning välkomnade man också utrikesminister Carl Bildt utfästelse om att Sverige aldrig skulle vara neutralt vid ett angrepp mot Baltikum. Vare sig man vill det eller inte är Gotland en ovärderlig spelpjäs vid en sådan konflikt, och framförallt vid risken för en sådan konflikt. Varken NATO eller Ryssland har råd att låta den andra sidan ha denna spelpjäs. Dagens läge med ett militärt vakuum på Gotland är det farligaste av alla.”

(Ursäkta att citatet blev så långt Wiseman)

Man kan även fundera över musikvideons slut. Det är ungefär samma uppmaning som den ryske generalstabschefen Makarov kom med till Finland ifjol (då utan skämt), att det vore bättre att gifta sig med Ryssland än med Nato.

Tack för tipset om videon, Ulf!

Svensk prickskytt blev amerikansk kursetta

Kort klipp om marinkårens prickskytteutbildning.

Håkan är till vardags officer vid Arméns jägarbataljon (AJB) i Arvidsjaur. Som AJB:s egen blogg nu meddelat har Håkan just genomfört den amerikanska marinkårens Scout Sniper Team Leader Course. Resultat: kursetta.

Är du intresserad av prickskyttar och prickskyttevapen kan jag rekommendera dig att läsa min artikelserie MILITÄRT! i vilken jag hittills tagit upp ämnet i två artiklar, och fler lär det bli. Artikelserien får man i pdf-form helt kostnadsfritt via webbplatsen för MILITÄRT!

Vårt krig mot Napoleon


Till minne av en av de stupade svenskarna i vårt nu 200 år gamla krig mot Napoleon. Stenen står i Karlbergs slottspark.

Nyligen bloggade jag om hur okänt det verkar vara att det är 2014 som det är 200 år sen Sverige som nation formellt var i krig. Det är nu dags att påminna om att vi mycket snart kan minnas Sveriges näst senaste krig, vårt krig mot Napoleon 1813-1814.

I dessa dagar för två hundra år sedan lät kung Karl Johan upprätta diverse krigsplaner för att i mars 1813 ingå ett avtal med England. Kort sagt skulle Sverige skicka 30 000 soldater till kontinenten för att bidra till nedkämpandet av Napoleon. Så skedde även – den 24 mars började den stora svenska styrkan att överskeppas. Den stod under befäl av en av de mest speciella svenska officerarna någonsin, Curt von Stedingk, som utmärkt sig så i närstrid som svensk frivillig i USA:s armé att han dekorerats av George Washington personligen (se Svenskar i krig).

Bland de slag mot Napoleon som den svenska styrkan aktivt kom att delta i märks slaget om Leipzig, då Wilhelm von Döbeln stupade. Det är till hans minne stenen ovan restes i Karlbergs slottspark. Gissningsvis lär det nutida Sverige endast i mycket begränsad mån uppmärksamma detta 200-årsminne, men intresserade kan med fördel bege sig till Leipzig i höst, för att uppleva slagets återskapande:

Från 2011 års reenactment av slaget om Leipzig.

ISAF i Boden

Utställningen som invigs i Boden handlar om FS 21, som detta klipp också handlar om.

”På farligt uppdrag – med FS 21 i Afghanistan” heter den fotoutställning som visas på Försvarsmuseum i Boden mellan den 16 februari och den 5 maj.

Utställningen består av ett femtiotal fotografier som tagits av SvD-fotografen Yvonne Åsell, som följde första plutonen i kompani Romeo Lima under utbildningen i Sverige, under insatsen i Afghanistan och vid hemkomsten. Åsells foton visar i hög grad soldaternas vardag i Afghanistan. Betraktaren får följa verksamheten vid campen, under patrulluppdrag och i kontakt med lokalbefolkningen.

Invigning den 16 februari kl 14. Utställningen invigs av överste Torbjörn Larsson, som var chef vid Afghanistanstyrkan FS 14 och FS 23.

Curt Johansson förde befäl över far och son

Frid över major Curt Johanssons minne.

Som framgår av minnesrunan på SMB:s huvudsida har major Curt Johansson avlidit. Han gjorde en ovanligt strong insats för svenskt försvar och var medgrundare av stiftelsen SMB. Själv kommer jag alltid att minnas honom främst för att han utbildade både min far och mig.

Som framgår av bilden längst ner i minnesrunan tillhörde Johansson på 40- och 50-talet flygvapnet. Det var då han var närmsta chef för min far, närmare bestämt då min pappa gjorde sin värnplikt 1953-54 på Flygkrigshögskolan. Rätt exakt 35 år senare hade jag förmånen att under några dagar utbildas av samme man, men då inom armén. Liksom min far minns jag Johansson som en ordentlig och vänlig instruktör. Med tanke på Johanssons långa karriär skulle det förvåna mig om vi är unika, min far och jag. Alltså, har även du och din far utbildats av Curt Johansson – lämna gärna en kommentar.

Stay behind och Palmemordet

Ett militärt Palmemord utan prickskyttevapen, ljuddämpare och taktik?

I söndags publicerades debattartikeln ”Hemlig motståndsrörelse kopplas till Palmemordet” av den tidigare medlemmen av Palmekommissionen Inga-Britt Ahlenius. Kort därefter intervjuades jag av Expressen eftersom jag skrivit två böcker med koppling till denna ”motståndsrörelse”.

Rättare sagt nämligen motståndsrörelser. De var minst tre stycken i Sverige, vilket också framgår av Expressens intervju med mig. F.ö. framgår inte av artikeln att jag sade att det även i den statliga svenska motståndsrörelsen ingick några veteraner ur Waffen-SS (oklart hur länge). Men det kan var och en konstatera genom att gå till det näst sista kapitlet av min och Lennart Westbergs bok Svenskar i krig (se även kapitlets utförliga noter).

Jag uppskattade inte artikelns rubrik och ingress men står för mina egna ord i artikeln och nyckelordet skulle jag säga är ”osannolik”. Förutom min generella skepsis inför större konspirationer (de brukar inte hålla) finns det en sak till som gör att jag står för ”osannolik” vad gäller det så kallade militärspåret, ända till dess att något revolutionerande uppkommit. Det andra, som inte kom med i intervjun, är att jag finner det märkligt att en militär/paramilitär organisation skulle avstå från att använda både sprängmedel, prickskyttevapen, ljuddämpare och ett taktiskt tillvägagångssätt. Varför ha en omaskerad gärningsman så pass nära när man kunde haft en prickskytt med ljuddämpare på ett tak eller i en bil? Även om man på något sätt kunnat säkerställa att inga poliser var i närheten kunde ingen förutsäga antalet vanliga medborgare kring paret Palme, samt dessa medborgares reaktioner.

Själva skotten talar inte heller för någon militärt (special)utbildad. Det var två skott på nära håll, det dödande skottet i ryggen sköts på ett avstånd av ca 20 cm. Det andra skottet missade. Varför säkerställde inte gärningsmannen att det blev två träffar? Hur veta säkert att Olof Palme inte bar skyddsväst? Varför sköt gärningsmannen inte två skott mot huvudet?

Men skytten kanske inte var militärt (special)utbildad utan bara på något sätt anlitad av en organisation? Då undrar jag, skulle en militär/paramilitär organisation anlita en oerfaren/slarvig person och därmed både äventyra resultatet (ingen träff/enbart såra) och riskera att skytten åkte fast? Jag har bara svårt att tro det. Därmed inte sagt att det skulle vara uteslutet och, som jag säger i artikeln, ”Stay behind” i Sverige bör utredas.

Vad vill Sverige?

Jag liksom många andra har under lång ifrågasatt vad den svenska regeringens och Försvarsmaktens ”Exit strategy” är i Afghanistan? Vilka mål är det vi vill ha uppfyllda för att kunna lämna landet?`I dagsläget så verkar det vara tidslinjen och USA:s dåliga ekonomi som driver fram det planerade uttåget 2014. Samtidigt så talar man om en förlängd närvaro i form av utbildningsinsatser. Men hur länge ska det pågå? Vilka risker kommer dessa soldater att ta då talibanerna med stor sannolikhet kommer att på ett eller annat sätt försöka ta tillbaka makten?

Libyen var en mer begränsad insats där Sverige militärt uppfyllde alla mål, och det med råge. Men vilket var egentligen det ursprungliga syftet? Frankrike drev på insatsen och Sverige hängde i slutändan på. För den som kommer ihåg så var det under mycket stor politisk vånda som Sverige skickade iväg de Gripenflygplan som stått i beredskap som del av EU Battlegroup. Vilket syfte hade Sverige? Var det bara att knyta banden närmare till NATO? Den stora frågan är kanske vilket syfte hade Frankrike? Gamla koloniala band? Franska medborgare i fara? Civilbefolkning som behövde hjälp? Olja? Kom ihåg att Frankrike bara något år innan insatsen legat i förhandling med Khadaffi om att sälja Rafale till Libyen.

Just nu står Mali på tur. Liksom i Libyen så har Frankrike tagit lead och bombat rebeller innan övriga nationer hinner vakna till. Sverige ställer sig snällt in ledet och skickar C-17 för att bistå med transporter. Men vilka är det vi i praktiken stöder?

I december 2012 antog FN:s säkerhetsråd en resolution att upprätta en afrikanskledd stödinsats i Mali. FN:s medlemsstater uppmanades då att stödja insatsen bland annat med utbildning, utrustning och logistik. Sverige har beslutat att lämna stöd i form av transportflyg. Stödet ställs till medlemsländerna i det västafrikanska samarbetsorganet Ecowas.

På papperet är det Ecowas vi stöder, men är det inte lite märkligt att det svenska stödet kommer först när Frankrike ökat trycket på rebellerna? Ecowas har heller inte imponerat i sina försök att ta ansvar för närområdet.

For about eight years, efforts have been made to establish an effective Ecowas Standby Brigade as part of the AU’s African Standby Force. Nigeria ought to be able to play a key role because of its experience.

Nigeria, som är den stora spelaren inom Ecowas, är kända för att använda metoder som kanske inte är fullt förenliga med FN-uppdrag.

The Nigerian force in Sierra Leone in the late 1990s, known as Ecomog, faced a daunting challenge: Preventing marauding, brutal rebels from seizing power in a broken country.

They played a major role in pulling Sierra Leone back from the brink, although the tactics were often heavy-handed and included summary executions.

The same accusations are being made today as the Nigerian military fights the Islamist militant group popularly known as Boko Haram in the north of the country.

Amnesty International says people are caught between the military and the Islamists. An Amnesty report entitled Nigeria: Trapped In The Cycle Of Violence says the army’s tactics are even boosting support for Boko Haram.

Omvärldens deltagande i insatsen kan t.o.m. förvärra läget.

”In my view though it is not going to be a cakewalk. My biggest fear is that could attract fellow Islamists from elsewhere as we saw in places like Iraq or Afghanistan,” says Abuja-based Mr Aderemi.

If there is a military fight, the Islamists’ rallying call would be given extra impetus by the fact that the United States, France and other European countries are offering support to the Ecowas mission – in every way possible except boots on the ground.

Vad är Ecowas drivkraft att ställa upp med trupp? Är det verkligen för att hjälpa civilbefolkning i nöd, eller är det för att stoppa de islamistiska rörelserna från att spridas till de egna länderna? Man kan likna detta vid USA:s dominoteori från Kalla Kriget. Faller ett land för islam (kommunism) så faller snart grannlandet.

De svenska politikerna börjar sluta upp bakom ÖB i hans kritik om att Försvarsmakten inte längre har förmåga att försvara Sverige. Frågan är vad detta kan leda till? Ett svenskt medlemsskap i NATO eller satsningar på nationellt oberoende. Minskningarna på det svenska försvaret har faktiskt ökat behovet av att Försvarsmakten används i strid. Insatserna utomlands och då särskilt mot islamistisk terrorism ökar sannolikt hotbilden mot Sverige. Nu säger jag inte att Sverige ska ge upp och låta terroristerna vinna, men vi måste också vara fullt medvetna om potentiella konsekvenser av våra insatser.

Tyvärr så pekar reaktionerna på ÖB:s uttalande att Regeringen inte vill ha en offentlig debatt om vad Försvarsmakten kan eller inte kan.

Jag tycker att det första politikerna borde göra är att analysera våra internationella insatser. Kanske inte enbart det militära värdet, utan framför allt det politiska. Vad är egentligen syftet med vårt deltagande och vilket mål vill/kommer vi att nå? I stället för att bara ställa upp när omvärlden ber oss så borde vi fråga vad är syftet med insatsen och vad vill vi egentligen själva?

DN1, DN2