Oundvikligt luftburet hot

Filmen ”Nationens beredskap — händelser med farliga ämnen” ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln ”Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi” (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: ”Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig”. Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på – vilket Anna Bratt gjort – är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att ”frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi”.

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium ”tätt som en ubåt” och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige – särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

”I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används […] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan.”

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det ”system av system” som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Svenskar i världskriget

Det är alltid en särskild känsla att första gången hålla i en ny bok som man arbetat med.

Det har inte varit lätt att skriva detta inlägg. Saker har kommit emellan. Som deadlines för artiklar och, hela tiden, läget i Ukraina. Senast igår kväll blev jag rejält engagerad av hur rysk TV visade upp ID-brickan för den svenske officer (inbjuden observatör från Högkvarteret) som nu sitter fången som ”krigsfånge”.

Det är alltså med en ytterst absurd känsla som jag dock vill skriva om något som inte direkt handlar om det ödesdigra drama som nu utspelar sig i ett europeiskt land under blågul flagg. Men indirekt finns det väl kopplingar. Jag har alltså fått mitt första exemplar av en bok jag haft en del att göra med. Jag fann ett ex av de sällsynta upplagorna från 1917 för kanske tolv år sedan. Det kom inga fler upplagor efter 1917. Boken hette då Svenska hjältar vid fronten och författaren var den då nyligen stupade Elow Nilson, svensk frivillig i fransk uniform. Nilson blev en viktig del av kapitlet i Svenskar i krig 1914-1945 (första gången publicerad 2004) om de tusentals svenskarna i ententens och USA:s tjänst 1914-18. Jag hoppades också att något förlag i framtiden skulle ge ut Elows egen bok på nytt, för det var den verkligen värd. Så har nu alltså skett genom SMB och jag hade förmånen att få skriva ett nytt förord för den första upplagan sedan 1917.

Boken heter i dess första moderna upplaga Svensk frivillig vid Verdun 1916 och har fått tillägg som kartor och foton. När jag skrev förordet för upplagan 2014 hade jag faktiskt en viss känsla av att detta år på ett obehagligt sätt skulle komma att likna 1914, och avslutade därför med en jämförelse 1914-2014.

Låt oss trots nya illavarslande tecken dock inte drabbas av handlingsförlamning. Låt oss istället dra lärdom av gångna kriser och krig i Europa, hålla huvudet kallt och var och en göra något för svenskt totalförsvar. Känner du för militärt eller civilt försvar men har ingen uppgift? Då bör du bekanta dig med de frivilliga försvarsorganisationer som trots många svårigheter har överlevt och nu arbetar med större motivation. Själv tillhör jag Försvarsutbildarna och Hemvärnet och kan intyga att dessa organisationer har gett mig både personlig utveckling och goda vänner. Jag funderar på att även gå med i Civilförsvarsförbundet.

Uppställning!

”Thank you for coming” säger Putin vid 3:54 i Zapads finalklipp ovan.

Militärövningen från Polen till Ishavet, Zapad-2013, har avslutats och slutsatser börjar dyka upp, se blogglistan intill. Vill här dock främst flagga för en artikel från i lördags, om att Rysslands statsledning nu kraftigt signalerar till det ryska näringslivet att man förväntar sig att det ställer upp för ett trovärdigt ryskt totalförsvar.

Totalförsvar är något som rätt sällan tas upp i svensk försvarsdebatt. Vilket kanske inte är så märkligt. Under det klassiska kalla kriget hade vi förutom Försvarsmakten även en myndighet för ekonomiskt försvar, en för psykologiskt försvar och en för civilförsvar. Den 20 maj 2008 röstade riksdagen igenom ett regeringsförslag om att det som fanns kvar av myndigheterna skulle läggas ned och ersättas av en ny myndighet utan försvar i namnet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Även svenska medier som DN börjar nu ta upp den dragkamp mellan Ryssland och EU som pågår sedan en tid: ”Vapnen är övertalning, sanktioner och hot. Segraren vinner inflytandet över sex östeuropeiska länder”. Man får verkligen hoppas att vi får veta mer om vad som nu pågår mellan EU och Ryssland (hallå, public service?). Sen får man väl hoppas att dragkampen inte resulterar i våldsamma konflikter.

Men helt oavsett nya europeiska energi- och handelskrig och risken att de urartar till något värre (särskilt i Ukraina) har vi nu en ny och mycket allvarlig FN-rapport att ta ställning till.

Kort sagt, kanske dags att damma av totalförsvaret?