Med semestern följer att det blir mer tid att skriva, men också mer tid att läsa och det är tur med tanke den osedvanligt stora mängd intressanta artiklar som erbjöds denna söndag. På Dagens Nyheters ledarsida gör chefredaktören Peter Wolodarski upp med både den ryske ambassadörens uttalanden i tidningen i torsdags, liksom med f.d. svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman debattartikel från Midsommaraftonen. En debattartikel som var till bredden fylld av motsägelser (läs gärna också SvD:s Säkerhetsrådet från igår om denna debattartikel).
I Expressen gör Anna Dahlberg på ett utmärkt sätt upp med den ryska inringsmyten, som bl.a. Hirdman spelar på. I samma tidning återfinns också en debattartikel av Oscar Jonsson som efterlyser en svensk nationell säkerhetsstrategi värd namnet, istället för det spretiga och föga genomtänkta sätt på vilket de svenska maktmedlen används idag.
Slutligen kan man läsa Aftonbladets Kultursida och försöka förstå vad den f.d. försvarsministern Thage G. Peterson försöker få fram av sitt resonemang runt svensk säkerhetspolitik. Vad som bekymrar mig mest är att en f.d. försvarsminister och talman verkar tro att Sverige fortfarande är neutralt. Det är en linje som försvann i och med EU-medlemskapet och som sista gången nämndes i en regeringsdeklaration hösten 2001.
Rekommenderar även intervjun med två brittiska piloter som i veckan genomförde incidentuppdrag från Baltikum mot de ryska långräckviddiga jaktflygplan och bombflygplan som uppträdde i Östersjön.
Ett mirakel – men hur länge håller det?
av Gunilla Herolf
Att EU ännu håller en enad front mot Ryssland beträffande sanktioner ses av många som ett mirakel. Vid det Europeiska rådets möte den 19-20 mars 2015 togs beslutet att sanktionerna skulle kvarstå åtminstone till årets slut och inför mötet 25-26 juni, då sanktionerna formellt ska förnyas, talas dessutom om skärpningar av dem. Ett av förslagen är att utesluta Ryssland ur det internationella betalningssystemet, något som skulle drabba landet oerhört hårt.
Hur länge till kan det hålla? Många EU-länder har ett intresse av att bryta fronten antingen på grund av sin sårbarhet gentemot Ryssland eller genom att de mister inkomster i och med EU:s sanktioner och de påföljande ryska embargon som införts.
Bakgrunden till de fortsatta sanktionerna är det ryska agerande i Ukraina. Trots de två Minskavtalen (det senaste i februari 2015) om bl a eld upphör och ryskt tillbakadragande fortsätter striderna. Under våren har de tilltagit samtidigt som man hindrat observatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) att utföra sitt arbete.
Den ryska politiken begränsar sig emellertid inte enbart till Ukraina. Den har åtföljts av ett aggressivt beteende mot en rad andra länder, bl a genom simulerade flygattacker, flygningar utan transponder med stor risk för kollisioner, inflygningar på andra länders territorier m m. Putin har vidare hotat med att utplacera kärnvapen på Krim och i Kaliningrad, och har i efterhand nämnt att han övervägt att sätta kärnvapen i beredskap i samband med annekteringen av Krim. Den senaste nyheten är att Putin meddelat att Ryssland tänker utöka sin kärnvapenarsenal.
Den ryska politiken har allmänt i Europa väckt starkt kritik men också oro över vilka mål som den ryske presidenten kan ha. Detta leder dock inte med nödvändighet till sanktioner. Att sådana kommit till stånd kan till stor del tillskrivas den tyska kanslern, Angela Merkel, som alltmer framstår som Europas ledare. I den s k Normandiegruppen har hon, tillsammans med Frankrikes president Hollande och Ukrainas president Porosjenko, lett de förhandlingar med Ryssland som utmynnade i Minsk I- och Minsk II-avtalen. Sanktionerna har beslutats av det Europeiska rådet, EU:s högsta beslutande organ. Inom EU har därutöver en rad aktörer deltagit, framför allt Europeiska rådets, Donald Tusk och den Europeiska utrikestjänstens höga representant, Federica Mogherini. Ledarrrollen är emellertid fru Merkels och hennes arbete går ut på att samla EU:s medlemsländer bakom en Rysslandspolitik som alla stödjer.
Att ett antal länder vacklar är dock tydligt. Förra året mottogs Vladimir Putin med stora hedersbetygelser i Österrike och i kandidatlandet Serbien. Framträdande politiker från EU-länder har också besökt Moskva, bland dem Cyperns president och Italiens premiärminister Matteo Renzi.
Geografi spelar en stark roll när det gäller ländernas hållning. I stort sett gäller att ju närmare Ryssland ett land är beläget, desto större är oron och därmed, beträffande vissa länder, kritiken. En annan stark faktor är sårbarheten, som leder en del stater (även några av dem som ligger nära Ryssland) till samarbete.
Energifrågor spelar likaså en mycket stor roll. Vissa länders beroende av rysk energi har satt dem i en svår situation. EU försöker genom att skapa en energiunion att minska ett sådant beroende men åtgärderna kommer att ta tid. Under tiden försöker man minska den stora roll som bl a Gazprom har i Europa. EU-kommissionen upplever nu att Gazprom försöker förhindra marknadsekonomin att fungera i Central- och Östeuropa för att på olika sätt utnyttja sin dominerande position. Kommissionen har vunnit vissa segrar, som t ex att stoppa South Stream, den pipeline som skulle ha lett gasen under Svarta Havet genom Bulgarien upp i Europa och givit Ryssland direkt tillgång till och ett starkt grepp över energimarknaden i sydöstra Europa. Ryssland har emellertid i stället initierat en gasledning via kandidatlandet Turkiet den s k Turkish Stream. Även Serbien, liksom Grekland och Ungern, är intresserade av att ansluta sig till gasledningen. För Grekland är givetvis den desperata ekonomiska situationen och behovet av billig energi en stark anledning till detta.
Samma erosion som energifrågan skapar inom EU åstadkoms också av det informationskrig som Ryssland bedriver mot vissa länder, däribland i hög grad de baltiska, liksom de massiva desinformationskampanjer som nu pågår. En liknande effekt skapas också av det sätt på vilket Putin infiltrerar europeisk politik genom politiska partier på ytterkanterna. Starkast är inflytandet i Ungern där såväl Fidesz som Jobbik, de två största partierna, är Rysslandsvänliga. Syftet att splittra EU kan också anas bakom de ryska antydningarna att man överväger att lyfta embargot för export från Cypern, Grekland och Ungern.
En följd av den ryska politiken är att europeiska länder agerar med stor försiktighet för att inte ytterligare irritera ryssarna. Det gäller i hög grad det Östliga partnerskapet, där det senaste mötet avhölls i Riga den 21-22 maj. När detta polsk-svenska initiativ trädde i kraft 2009 byggde det på principen att EU skulle ge ”mer för mer”. Det betydde att i den takt som länderna reformerade sina system och blev allt mindre korrumperade skulle också EU:s stöd till dem öka. Det Östliga partnerskapet har alltid varit omdiskuterat, bl a på grund av att EU-länderna haft olika åsikter om huruvida slutmålet skulle vara EU-medlemskap eller inte. Bristen på reformer i de sex partnerskapsländerna har också varit tillbakahållande. En helt ny situation inträdde emellertid när Putin i geopolitisk anda valde att tolka det Östliga partnerskapet som en aggressiv politik riktad mot Ryssland och hans utspel har lyckats med att påverka ett antal EU-länder, som därmed tonat ner sitt stöd till politiken. Att Rigamötets slutsatser skulle bli blygsamma var därmed givet och att det ryska utrikesdepartementet trots detta i en kommentar talat om ”antiryska komplex” och bristande respekt för demokratin är inte heller att förvånas över. Frågan som återstår är hur EU ska fortsätta att driva det Östliga partnerskapet. I vilken grad kommer de länder som förordar ökade kontakter med Ryssland med sikte på avspänning att lyckas med att i praktiken avveckla det Östliga partnerskapet för att därmed undvika ökad konfliktnivå med Ryssland?
De som vill återknyta nära kontakter med Ryssland har också ett annat argument i det att EU är beroende av Ryssland när det gäller en rad svåra problem som IS, Mellanöstern, Iran, Irak, Syrien osv. Här gäller förstås också vilka åsikter som andra aktörer har. Angela Merkel fick nyligen stöd vid G-7-mötet för en stram linje mot Ryssland, men med tanke på den skickliga ryska söndringspolitiken, det splittrade Europa och dessutom det faktum att sanktionerna slår hårt mot Tyskland, kan inget i dag tas för givet.
Författaren äe Fil dr och ledamot av KKrVA.
Informationsoperationer i all sin enkelhet
Vid frukosten i morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen när jag läste Dagens Nyheters intervju med Rysslands ambassadör i Sverige, Viktor Tatarintsev. Tatarintsev får svara på sju relativt enkla frågor och lägga ut sin och Kremls syn i svaren utan några uppföljande och fördjupande frågor. Sådana hade man nämligen kunnat ställa en uppsjö av.
Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att "Detta är en annonsbilaga".
Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.
*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på
Det är bara att gratulera till en väl genomförd informationsoperation.* Just denna form av intervjuer och publicitet är sådant många arkitekter bakom informationsoperationer bara kan drömma om att uppnå. Här ges publicitet i landets största dagstidning och i en form av meningsutbyte som har karaktären av högsta legitimitet. Det är precis den här effekten företag vill uppnå när de köper egna tidningsbilagor i de stora tidningarna och utformar dessa i samma form som huvudtidningen, men med en smal text längst upp i sidhuvudet att "Detta är en annonsbilaga".
Hade det här varit för ett år sedan hade jag själv ägnat någon timme åt att skriva ett dekonstruerande blogginlägg kring ambassadörsintervjun och inte minst de frågor som inte ställdes. Nu är dock läget så att idag slipper jag det. Tidningen Hela Hälsinglands utmärkte ledarskribent Patrik Oksanen har redan löst uppgiften och jag rekommenderar verkligen att man läser vad han skriver – och för den delen det mesta som han har skrivit tidigare.
*Innan man drar för stora växlar på att Dagens Nyheter skulle bistå Ryssland med att genomföra informationsoperationer, bör man fördjupa sig i just vad informationsoperationer är och den uppsjö av sätt de kan genomföras på
Verkligheten har hunnit i kapp troskyldigheten
av Stefan Forss
President Niinistö höll för tredje gången de s k Gullrandasamtalen den 14–15 juni vid presidentens sommarresidens i Nådendal. Inspirationen till dessa samtal fick han efter att ha deltagit i Sälenkonferensen för några år sedan.
Närvarande i Gullranda var hela finska statsledningen och militärledningen, hela den politiska eliten, utvalda prominenta diplomater, observatörer och journalister, sammanlagt drygt 100 inbjudna personer. Ryssland och Ukraina stod högt på dagordningen. Redan i sitt hälsningstal sände Niinistö en klar signal österut:
”När Sovjetunionens diktator Stalin lärde finländarna geografi på sitt karakteristiska sätt 1939 gjorde han också sitt eget land en björntjänst. Detta har lämnat ett djupt och bestående spår i finländarnas tänkande. Krisen i Ukraina har åter förstärkt finländarnas oro rörande Rysslands politik.”
För första gången fanns även tre utländska gäster på plats, USA:s tidigare biträdande utrikesminister Strobe Talbott (som bodde på Gullranda som presidentens gäst), förre ryska finansministern Alexej Kudrin och ambassadör Wolfgang Ischinger, som leder säkerhetskonferensen i München och även är OSSE:s representant vid Minsksamtalen för biläggandet av konflikten i Ukraina.
Vad som utspelat sig under Talbotts och Niinistös privata samtal eller vid seminariets slutna del är för mig obekant, men de för allmänheten öppna diskussionerna den 15 juni innehöll dock viss dramatik, särskilt som presidenten skulle träffa president Putin i Moskva följande dag.
Inget särskilt anmärkningsvärt att notera rörande Talbotts och Ischingers anföranden, förutom att Talbott i kraftiga ordalag varnade för vad som eventuellt kan komma att hända i Baltikum, där Ryssland möjligen avser att utmana Natos artikel 5 på allvar.
Det finska etablissemanget hade tydligen väntat sig att få höra ”oppositionspolitikern” Kudrin, inte en talesman för Putin som synnerligen bryskt tog ställning till Ukrainakrisen och särskilt Natos utvidgning. En biläggning av konflikten i Ukraina och en fredlig framtid i Europa är knappast möjlig med mindre än att Natos östutvidgning stoppas genom skriftliga bindande överenskommelser.
President Niinistö reagerade direkt på detta och ställde frågan till Kudrin om han hört och uppfattat saken rätt. Mellan raderna var det naturligtvis lätt att förstå att presidenten ville få besked om den ryska inställningen även gäller Finland. Det Kudrin framförde var faktiskt en direkt utmaning mot den finska säkerhetspolitiska linjens hållbarhet, som ju även innehåller den s k Nato-optionen. Presidentens reaktion var prompt och nödvändig, även om den inte var lika stark som efter ryska generalstabschefen Makarovs famösa tal i Helsingfors i juni 2012.
Kudrin syntes ta ett halvt steg tillbaka, men någon klarhet om att Finland skulle utgöra ett undantag blev det inte. Man kan förmoda att Kudrin ville låta sin statschef själv hantera den biten med Finlands president följande dag. Senare på kvällen gav Niinistö en längre intervju i teve, där han än en gång vägrade ta till sig det ryska budskapet.
Att de finska arrangörerna togs på säng förefaller uppenbart. De kommentarer som partiledare och insiktsfulla observatörer gett media tyder på det. Bestörtningen och överraskningen kunde noteras på alla håll. I efterskott kan det verka som om det var ett direkt misstag att inbjuda Kudrin.
President Niinistö reste så till Moskva utan större förväntningar. Trots de stora problemen mellan Ryssland och väst har man understrukit vikten av en fortsatt dialog. Mötet mellan Putin och Niinistö blev avsevärt längre än planerat, men åtminstone rörande säkerhetsfrågorna synes man snarast ha talat förbi varandra. Av bilderna att döma kände sig Putin minst sagt obekväm vid presskonferensen.
Yle:s redaktör ställde en fråga till Putin om vilket besked han ville ge de finländare som oroas av Rysslands och Natos styrkeuppladdning och ökade militära aktivitet i Östersjöområdet.
”Den bästa garantin för Finlands säkerhet är Finlands neutralitet”, svarade Putin kringgående och samtidigt mästrande. ”Så snart ett hot uppstår från något land vid vår gräns, är vi tvungna att forma vår försvarspolitik så, att hotet neutraliseras”, förklarade den ryska presidenten. ”Om någon hotar vårt territorium måste vi rikta vårt försvars förmåga mot de områden från vilka hotet kommer. Något annat alternativ finns inte”, meddelade han och påminde även om att ”det är Nato som närmar sig våra gränser, inte vi”.
Innebörden är klar. Om Finland ansluter sig till Nato kommer Ryssland att rikta sina vapen direkt mot Finland.
I sak innehåller detta inget nytt. Det man kan säga är att Ryssland grävt ned sig allt djupare i skyttegravarna. De första konkreta spadtagen noterade vi den 11 oktober 2007 vid finska Försvarshögskolans Rysslandsseminarium i Helsingfors. Där uppträdde den ryska diplomaten Vladimir Kozin extremt provokativt och avvek helt från seminariets tema om maritim säkerhet. I teve gav han Finland rådet att återgå till neutralitet och varnade i skarpa ordalag för finskt Natomedlemskap. Cirkeln sluten.
Vad göra? Ta sikte på en trovärdig regional nordisk-transatlantisk försvarslösning, med tonvikten på försvar och utan formell Natokoppling.
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.
Europa – en balansakt signerad Metternich
av David Lindén
Prins Klemens von Metternich (1773-1859) är en av Europas främsta statsmän genom tiderna. Men också den mest kritiserade. Som det habsburgska imperiets utrikesminister 1809-1848 – nästan ett halvsekel – var han en av Europas verkliga organisatörer, och vi lever än idag med hans strukturer. Detta trots två världskrig, och det är därför som han förtjänar att studeras också inför framtiden.
Alltsedan Westfaliska freden 1648 fanns det en ordning i Europa med nationalstater, och – trots flera krig – ett underförstått accepterande av nationalstaternas gränser och intressesfärer. En världsordning som i mångt och mycket baserades på monarkin och att monarker hyste en ömsesidig respekt för varandra, även om de med jämna mellanrum hamnade i krig.
Vad som höll på att riva upp den Westfaliska världsordningen var den franska revolutionen år 1789. Mitt i Europas hjärta fanns nu en statsbildning som inte accepterade tingens ordning, och som var beredd att med vapen i hand försvara de andra makternas försök att förgöra det som vår egen kung Gustav III kallade för ”Europas orangutanger”. En plan som skulle visa sig lättare sagt än gjord.
När Napoleon Bonaparte gick från revolutionsgeneral till kejsare ställdes Europa inför en av de mest framgångsrika fältherrarna sedan Julius Caesar. Det skulle ta nästan tjugo år att besegra honom, och under de hundra dagarna 1815 när han temporärt återvände till tronen var det många som trodde att det europeiska storkriget åter var i antågande. Men planerna på revansch mötte ett blodigt slut utanför den belgiska staden Waterloo och det är nästan två hundra år sedan på dagen som Napoleon besegrades.
Efteråt samlades ”segermakterna” till konferens i Wien och det gör dem nästan orättvisa att kalla dem för segrare. Det var istället en grupp länder vars representanter var så pass skakade att de svor att någon ny Napoleon aldrig skulle få komma tillbaka. Grovt sammanfattat i devisen att balansen i Europa inte skulle få rubbas.
Det är också här prins von Metternich skulle spela en avgörande roll som huset Habsburgs utrikesminister. Han visste att balansen i Europa inte fick rubbas. Så länge de gamla stormakterna Ryssland, Preussen, Frankrike – som under den nya Bourbonkungen åter hade tagits till nåder – och England respekterade varandra kunde man minimera risken för ett nytt storkrig. Resultatet blev en politisk realism som förvisso inte går fri från kritik, då den effektivt stoppade alla former av reformer i det Habsburgska imperiet och därmed kom att underblåsa oroligheter på Balkan, men som lever än i dag i det att man så långt det går försöker att respektera balansen i Europa.
Ledordet är att ingen stat får utvecklas till att bli för mäktig på bekostnad av andra. Det är därför som Metternichs tankar även spelar roll idag när det gäller krisen i Ukraina. Ryssland försöker att flytta fram sina fronter och hänvisar till balansen i Europa. Men då är det viktigt att ha i åtanke att inget land har tvingats in i Nato och att det därför inte går att hänvisa till stabilitetsdoktrinen när det gäller Vladimir Putin. Det är nämligen han som vill utvidga Rysslands intressesfär och därmed hota det demokratiska EU.
Prins von Metternich hade känt igen den utvecklingen från Napoleons tid och varnat för den. För med vissa ledare går det inte att kompromissa och det absolut mest realistiska man i nuläget kan göra är att bjuda Vladimir Putin motstånd. Det är det enda rätta när det gäller imperiebyggare och det är en lektion med månghundraåriga anor. Det är därför vi måste lyssna på den gamle statsmannen än idag.
David Lindén är pressansvarig för svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Västerviks-Tidningen, 12 juni 2015)
Veteranstöd i praktiken
Vid lunchtid uppmärksammades jag genom en tweet av David Lindén, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, på att veteranstödföreningen Veteran Rapid Reaction, VRR sökte stöd för en sjuk veteran med skulder hos kronofogden, där en försäljning av veteranens hus var nära förestående. Veteranen i fråga med tiotalet missioner bakom sig hade utöver ohälsan råkat i ekonomiskt trångmål utan att hans få kvarlevande släktingar visste om det. Kronofogden kände till VRR och hade rått en systerdotter att söka stöd där. Skulden hos kronofogden låg på 84 000 kr och på endast 4 h hade över 84 000 kr samlats in till veteranen, via appellen på VRR:s Facebooksida. Under kvällen hade summan nått över 145 000 kr genom att informationen flitigt delats i sociala medier och att frivilliga satt in pengar på VRR konto. Sannolikt stiger summan ytterligare när plusgiro-inbetalningarna kommer in under morgondagen.
Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.
För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.
Detta är veteranstöd i praktiken och visar på viljan att stötta veteranerna. Tyvärr visar det samtidigt också på luckorna i vårt sociala skyddsnät.
För er som önskar att bidra till VRR:s insamling håller den öppet till kl 08.00 imorgon bitti, den 17 juni.
Taktiskt transportflyg. Nästa steg och kanske men även det mest effektiva nästa steg.
Riksdagen fattade idag beslut om att bifalla Regeringens proposition 2014/15:109: Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. I denna kan man läsa att försvarsberedningen . I den avseende taktiskt transportflyg fanns det bland annat följande att läsa:
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.
"Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan."
"Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84"
Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.
Vilka slutsatser ger då detta? Jo:
Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.
När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.
Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB's ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med "benefits" skulle det vara.
Texten är förkortad men ej ändrad i övrigt.
"Befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls under försvars-inriktningsperioden och Försvarsmakten analyserar fortsatt möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan."
"Dessutom finns det stora omsättnings-, nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov i perioden från 2021 när det gäller t.ex.
– transportflygplan Tp 84"
Försvarsberedningen föreslog att fyra nya taktiska transportflygplan på sikt bör anskaffas för att ersätta dagens flygplan. Försvarsmakten har i sitt underlag till regeringen föreslagit att befintliga transportflygplan Tp 84 vidmakthålls och att myndigheten fortsatt analyserar möjligheterna att på sikt anskaffa nya transportplan. Försvarsmakten framhåller att en eventuell framtida anskaffning bör ske genom internationellt samarbete. Regeringen delar i huvudsak Försvarsmaktens bedömning och vill särskilt framhålla vikten av det pågående nordiska samarbetet avseende taktiskt transportflyg. De ovan nämnda satsningarna medger en ökad tillgänglighet på det taktiska transportflyget.
Vilka slutsatser ger då detta? Jo:
Initialt vill man att nuvarande Tp 84 ska kunna operera inom perioden 2016-2020. Detta medför att man kommer att ha tvingande åtgärder som FDR (Flight Data Recorder) och CVR ( Cockpit Voice Recorder) som tvingande installationer på Tp 84. Detta är en avsaknad av datainsamlande utrustning som har varit i avsaknad i Tp 84 sedan början på 2000-talet. Det är bara att fråga FlygI om hur detta ärende ligger i tiden och har behandlats. Med andra ord, inte en dag förtidigt.
När man sedan pratar om nyanskaffnings- eller uppgraderingsbehov så återfinns Tp 84 i detta. Behovet av snabba transporter inom riket vid ett skymmningsläge kommer att vara stort och vilket rättfärdigar ett behov av Tp 84. En analys av antalet flygplan för detta behovet bör återigen genomföras då man till stor del de senaste 15 åren har mer fokuserat på ekonomi snarare än nytta och handlingskraft. Det senaste exemplet är då Försvarsmakten istället för Tp 84 valde att frakta materiel mellan Bamako och Timbuktu i Mali på mer eller mindre existerande och kontrollerade vägar med lastbil. Denna avvägning med betydande förhöjd risk för personal ingående i lastbilskonvoj jämförelsevis med transporter med Tp 84 berodde på att timprisdebitering internt i Försvarsmakten. F7 och Tp 84 har fått ett antal flygtimmar budgeterat för att kunna ha en förmåga men då man ska flyga i Mali så ska denna förmåga betalas igen med att full täckning för flygningen ska betalas. VAd gör då F7? Jo, Tp 84 flyger egna övningar inom Sverige för att få rätt förmåga samtidigt som extra pengar läggs på landtransporter. Tyvärr är det ekonomer och inte do-ers som bestämmer detta. Helt galet. Dessa flygningar som är mycket värdefulla för F7 borde endast kosta beställaren med de överskjutande kostnader som den geografiska och hot-miljön genererar.
Slutligen som försvarsberedningen föreslår att Försvarsmakten ska anskaffa fyra nya taktiska transportflyg, vad innebär det? Jo, För det första så är numerären på fyra stycken flygplan en illa vald numerär. Varför? Jo, vid en analys som Norge har gjort så genererar fyrs stycken flygplan i princip en lika stor kader med personal för flygunderhåll som fem stycken flygplan gör. Detta för att de underhållsprogram som flygplan normalt har kräver denna mängd med personal för att kunna minimera stillestånd vid avhjälpande underhåll. Minskar man ner till tre så tappar man det totala i resurser för att kunna genomföra flygtransporter radikalt. Det man borde se på är att Sverige anskaffar fem till sex stycken nya transportflygplan för att kunna tillgodose behovet av snabba transporter inom ställda uppgifter. Kanske kan det vara så att Sverige och Finland köper in nya C-130 J för att lösa behovet. En sådan lösning vore att Sverige köper sex stycken C-130J och att Finland köper in två eller tre stycken C-130J. Med Norge och Danmark vore det att vi fyra länder tillsammans har en kapacitet med totalt 15 st. (i den bästa av världar) C-130J att tillsammans förfoga över och kunna genomföra nationella och internationella transporter. Till detta kommer ju även en gränsöverskridande samarbetsform vid till exempel FN och röda korset uppdrag mm. Detta skulle kunna reducera kostnader för utrikes stationering med korsvis besättningsbyte och även korsvis flygunderhållspersonals byte.
Ve den regering som skulle falla till föga för SAAB's ägare och falla för KC-390. Den må vara en bra strategisk flygtransportkapacitet men med största sannolikhet så kommer den inte att vara en taktisk. Det är bara att jämföra med A400M: Inget land som beställt dessa flygplan har de ekonomiska resurserna att använda A400M till en taktisk resurs. Enkom strategisk. Jämför C-17 där USA i undantagsfall använder den som en taktisk resurs men då med betydande understöd mot tilltänkt fäll- eller landningsplats. USA har ca 200 st. C-17. Sverige är med i ett samarbete där man har tre st- C-17. Numerären på flygplan har en starkt avgörande betydelse hur man avser att använda sin flygplansflotta. I detta avseende så har ju Tp 84 gång på gång bevisat att man är en taktisk flygtransportresurs för Sverige både inom och utom riket sedan 1965. En uppgraderad variant, C-130J, (sex stycken flygplan) skulle vara det mest kostnadseffektiva ur ett livscykelperspektiv och ur ett taktiskt flygtransportbehovsperspektiv vara det mest effektiva för Sverige. Lägg därtill att omgruppera resurser för att stödja dessa flygplan till deras utgångsgruppering skulle medföra ytterligare besparingar jämfört med dagens läge. Kanske kan till och med de nordiska länderna komma överens om att tillsammans inkomma med ett medlemskap i EATC för att ytterligare få synergieffekter av det medlemskapet. Vem vet, men en symbios med "benefits" skulle det vara.
Den inbyggda risken i svensk säkerhetspolitik
av Lars Holmqvist
Ett litet lands säkerhetspolitik bör präglas av tydlighet och förutsägbarhet. Den förda politiken bör ge omvärlden goda möjligheter att förstå landets politiska avsikter på både kortare och längre sikt. Så varför ser vår säkerhetspolitik inte ut på det viset?
Det är allmänt känt att Försvarsmakten övar aktivt med Natoländer. Några aktuella exempel är ubåtsjaktövningen Dynamic Moongoose i maj utanför Norges kust, flygövningen ACE15 över Nordkalotten, marinövningen Baltops i juni (Sverige deltar för 23:e gången) eller den norska övningen Cold Response där Sverige deltog 2014.
När det gällde ACE15 sade en talesman för FM helt öppet: ”Vi vill för det första sända en signal om hur vi uppfattar det uppdrag Försvarsmakten fått och hur Sverige uppfattar sitt uppdrag. Och det är att vi övar och ökar vår säkerhet tillsammans med andra. Rysslands tolkning får de självt stå för.”
Sveriges ökade engagemang i övningar tillsammans med Natoländer är nog inte så mycket att förvåna sig över, med tanke på hur säkerhetsläget i Europa har förändrats på kort tid. Vi väljer att samarbeta tillsammans med andra fria länder för att hantera det hot som vi ser komma från Ryssland.
Besynnerligt blir det först när man ställer den faktiska övningsverksamheten mot svensk officiell politik så som den uttryckts av olika ministrar.
Politikernas besked om Nato
”Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” skriver regeringen i den Försvarspolitiska inriktningspropositionen från 23 april. Det låter väldigt bra, men samverkan kräver att bägge parter vill spela boll om uttrycket tillåts. Vi kan inte vara helt säkra på att alla i vår nära omvärld uppskattar den svenska officiella linjen:
Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato. Ur Regeringsförklaringen 3/10 -14
”Den här utredaren tillsattes av den förra regeringen. Mitt intryck är att han har gjort ett seriöst och gediget arbete, men vad gäller Nato så har vi tydligt markerat att det inte är aktuellt. Vi kommer inte att ta initiativ till någon Natoutredning.” Försvarsminister Peter Hultqvist 29/10 om ambassadör Bertelmans förslag om Natoutredning
”SÄLEN. Socialdemokraterna öppnar nu sensationellt för en utredning om Nato-medlemskap.”
— Allting måste man kunna diskutera, säger utrikesminister Margot Wallström till Expressen på söndagen.” Ur Expressen 12/1
”Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
— För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt.” Stefan Löfvén, Sydsvenskan 30/4
Omvärlden, både våra vänner och andra, bildar sin uppfattning om vår säkerhetspolitik inte enbart på vad sittande regering gör och säger. I samband med att den försvarspolitiska uppgörelsen mellan fem av Riksdagens partier släpptes den 17 april visade det sig att regering och opposition hade olika uppfattningar om huruvida överenskommelsen innebar en natoutredning eller ej. Givet att man anser tydlighet och förutsägbarhet i säkerhetspolitiken vara något eftersträvansvärt, hade det varit positivt om regering och opposition hade rett ut den frågan innan den försvarspolitiska uppgörelsen publicerades.
EU:s relevans för säkerhetspolitiken
Blotta existensen av EU, och Sveriges medlemskap i denna allians, har positiva effekter på vårt lands säkerhet. Men man ska kanske inte dra nyttan alltför långt.
En viktig beståndsdel i vår säkerhetspolitik tycks vara artikel 42 punkt 7 i Lissabon-fördraget som tar upp medlemsstaternas skyldighet att ge en angripen stat ”…stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga…”
Men punkt 7 fortsätter. ”Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.” Understrykningen är min egen.
Kort sagt, Nato är grunden. Om Sverige får hjälp utifrån, så är det Nato som står för den. Inte EU. Bedömningen av vilken hjälp som kan lämnas till Sverige i ett utsatt läge, kommer att göras av Nato. Inte av EU. Att detta egentligen är en självklarhet kan man se genom att läsa hur några av våra grannar, tillika Natomedlemmar, uttrycker sig om det egna landets säkerhetspolitik:
- Danmark: ”NATO – hjørnestenen i dansk sikkerhed”
- Norge ”Vår sikkerhet trygges fremdeles best gjennom et forpliktende, kollektivt samarbeid med våre allierte”
- Tyskland: “Die NATO – Stabilitätsanker für Deutschlands Sicherheit“
Sverige och Finland
Som en följd av Sveriges tydliga avståndstagande till Natomedlemskap, är listan på lämpliga allianspartners väldigt kort. Finland.
I vår försvarspolitiska inriktningsproposition från den 23 april kan man läsa: ”Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är tydligt kopplad till EU-medlemskapet och Finland agerar aktivt för att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.”
Det kan säkert stämma. Annars utrycker sig Finland officiellt på följande vis: ”Grunden för Finlands säkerhetspolitik är en övertygande försvarskapacitet.”
Nyligen uttryckte Finlands statsminister Juha Sipilä: ”Vi har inga planer att ansöka om Natomedlemskap. Vi har konstaterat att vi inte överraskar varandra i den här frågan och det är en gammal överenskommelse som vi har mellan länderna.” Samtidigt innebär förstås ”inga planer” inte på något sätt att man utesluter möjligheten. Finland har Natooptionen, man har mer än en gång förklarat att den finns där och Finland kan därför inte sägas överraska någon om man faktiskt kommer i ett läge där man väljer att utnyttja den.
Så vi har en betydande skillnad mellan Sveriges Nej till Nato som upprepas med jämna mellanrum och Finlands lika tydliga val att hålla dörren öppen till Natomedlemskap.
Det är ännu för tidigt att se vilka olyckor det finländska folket kommer att drabbas av som en följd av Finlands öppna Natolinje, men detta får väl tiden utvisa.
Vi kan alltså inte utesluta att Finland, t ex vid en ytterligare försämring av det säkerhetspolitiska läget i vår omvärld, verkligen tar steget och ansöker om medlemskap i Nato. Frågan som vi då måste besvara är: ”Med vem bygger vi vår gemensamma säkerhet?”
Slutsats
Sveriges säkerhetspolitik kräver samverkan med våra nära vänner och grannar för att ge vårt land en rimlig skyddsnivå.
Men medan vi framhåller EU-samarbetet som centralt för vårt lands säkerhet, menar flertalet EU-länder (de som är både Nato- och EU-medlemmar) att Nato är grunden för deras säkerhetspolitik, andra viktiga länder (Norge och USA) är inte ens medlemmar i EU medan Finland (EU, ej Nato) utgår från sin egen militära förmåga när de bygger sin säkerhetspolitik.
Våra styrande politiker upprepar gång på gång budskapet om att medlemskap i Natoalliansen inte är aktuellt. Det för tankarna till någon som fullt medvetet målar in sig ett hörn för att sedan stå på en liten omålad yta med burken i hand och vaksam blick, redo att genast hälla på mer färg så snart det omgivande golvet visar minsta ansats till att torka.
Samtidigt blir det praktiska samarbetet med Nato allt tätare. Ord och handling hänger helt enkelt inte ihop.
Om, säger om, Finland faktiskt utnyttjar Natooptionen så skulle det lämna Sverige med alternativen att antingen stå kvar som ett allianslöst maktvakuum mitt i Nordeuropa eller göra en plötslig kovändning från dagens politiska linje genom att följa Finland med in i alliansen, med den minskning av trovärdigheten som normalt kommer med utrikespolitiska kovändningar.
Avslutningsvis. I Dante Alighieris verk Inferno kan man läsa följande:
”De mörkaste platserna i helvetet är reserverade för dem som förhåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”
Det hade varit intressant att få veta var den gode Dante hade velat placera politiker vars valda säkerhetspolitik bestämts av inrikespolitiska överväganden.
Författaren är egen företagare och reservofficer
Rekrytering via Försvarsmaktens hemsida
Denna blogg har även förr haft stora betänkligheter rörande den verbala rappakalja som ibland kan hittas på en stor statlig myndighets hemsida. Det senaste blogginlägget i frågan finns här:
Sedan dess har egentligen ingenting blivit bättre, utan snarare ännu sämre.
För det första finns det på avdelningen ”Jobba här” två ingångar - en som heter ”lediga jobb” och en annan som heter ”för dig som redan är anställd”. Det som rör till det är dock att en övervägande del av platsannonserna finns på båda ställena, vilket verkar fullständigt ologiskt.
Bättre vore enligt min mening att göra en radikal omstrukturering så att det införs rubriker enligt nedan:
- Lediga befattningar för dig som redan är anställd i Försvarsmakten och som söker en ny tillsvidareplacering
- Lediga befattningar för reservofficerare som söker en tillkommande tidsbegränsad anställning
- Lediga befattningar för dig som söker en nyanställning nationellt
- Lediga befattningar för dig som söker en tidsbegränsad anställning i en internationell militär insats
- Lediga befattningar i hemvärnet
- Kurs- och seminarieanmälningar
Med en sådan mer finmaskig struktur så uppstår inte den totala sammanblandning som idag förekommer. Det kommer att bli lättare söka på rätt ställe.
Försvarsmakten samarbetar också med Arbetsförmedlingen och andra rekryteringsföretag. Det är i så fall platsannonser enligt punkterna 3 och 4 som ska skickas till dessas kanaler, inte platser enligt punkterna 1, 2, 5 och 6.
Att göra en ny struktur som är alltäckande och enkel är en utmaning i sig - som det ser ut nu är det mesta dock obegripligt. Kloka förslag mottages tacksamt så kanske bloggens läsare gemensamt kan ta fram ett bra förslag.
Det finns tyvärr även annat som det är svårt att inte ha synpunkter på. Det handlar om att en stor myndighets hemsida måste upprätthålla en viss kvalitet för att myndigheten ska verka seriös. Enligt min mening har Försvarsmakten in detta avseende en lång väg att gå.
Det grundläggande felet är att det lär finnas över 3 000 befattningshavare som själva kan formulera och lägga ut platsannonser - detta kan dessutom ske utan att någon central kvalitetsgranskning sker.
I Försvarsmaktens personalstruktur finns elva unika militära personalgrupper. Det finns också engagemangsformer i Försvarsmakten vilka saknas hos andra arbetsgivare (anställning för tidvis tjänstgöring, hemvärnsavtal, frivilligavtal etc.). Allt detta gör att det faktiskt är svårare att tydligt beskriva vad som söks samt hur ett kommande engagemang är tänkt att fungera.
Det som tyvärr ofta blir fel är bland annat att anställning för tidvis tjänstgöring uttrycks som ”deltidsanställning”, ”deltidstjänstgöring”, ”tidvis anställning” eller något annat tokigt.
C LEDS har under 2013 beslutat att i kommunikativa sammanhang får begreppet ”deltidssoldat” användas i stället för GSS/T. Enligt denna bloggs åsikt har begreppet dock mycket lite i en platsannons att göra. ”Deltidsanställning” är ett arbetsrättsligt begrepp som inte har något med anställning som reservofficer eller tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman att göra. En platsannons ska vara korrekt formulerad.
Det är också ibland svårt att inte le när man ser hur den stackars sjunde manöverbataljonen hanteras och benämns. ”Livgardets 7.e bataljon” är en vanligt förekommande benämning men eftersom detta krigsförband är delat kan samma krigsförband också beskrivas som K 3:s 7. lätta skyttebataljon. Kan inte någon skapa ordning och reda?
Det är också så att det fortfarande ofta fattas befattningsnivåer i platsannonser, trots att det är beslutat att befattningsnivå alltid ska anges.
Förslag till lösning på det som relateras ovan är följande:
- Omstrukturering av undergrupperna av platsannonser så att de blir mer finmaskiga.
- Korrekturhandläggare införs på FM HRC så att alla platsannonser utan undantag måste godkännas av denne person.
Så här kan vi inte ha det.
GMY
Sinuhe
Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön.
Jag hade i veckan som gått äran och nöjet att tillsamman med Charly Salonius-Pasternak kommentera Katarina Tracz nya bok Fredens hav? Ökade spänningar i Östersjön. Det i samband med att boken presenterades hos stiftelsen Frivärld, där Katarina Tracz också är direktör.
Jag tycker att boken är mycket läsvärd och ägnar därför det här inlägget åt att redovisa mina kommentarer med hopp om att de ska leda till att en och annan införskaffar boken.
Mina kommentarer.
Boken kunde inte ha kommit ut lägligare i tiden då den täcker in den svenska Natodebatten, Rysslands agerande i Ukraina och Östersjön, informationskrigföring, Washingtons syn på Östersjöregionen och flera andra minst sagt aktuella frågor.
Det är utmärkt att författaren tar avstamp i att synen på säkerhetspolitik i Europa ändrats – drömmarnas tid är förbi – traditionell stormakts- och intressesfärspolitik är tillbaka, om den någonsin var frånvarande. En helt nödvändig insikt för att kunna utforma en fungerande säkerhetspolitik.
Att den här omprövningen när det gäller Östersjöregionen har slagit igenom starkare i Washington än i Europa och Sverige är kanske inte förvånande. Det var länge sedan europeiska länder hade förmågan att med militära maktmedel påverka andra makter, skälen att fundera i de banorna har försvunnit. Det i sin tur har lett till att man i Europa också efterhand tappat förmågan att se saker ur det perspektivet – man har svårt att sätta sig in i hur stormakter tänker. Sanningarna i Washington (eller Moskva) är inte desamma som i Stockholm eller Berlin.
Den bra inventeringen av ryskt agerande generellt och i Östersjöområdet visar på ett skrämmande sätt på hur vi fort vant oss vid en ny normalbild i regionen – utan att reagera. Den illustrerar väl talesättet – kokar man grodan sakta så hoppar den inte ur grytan. Men den visar också på hur svårt det är att frigöra sig från invanda tankemönster och förhoppningar, och börja hantera problem som både är obekväma och skrämmande.
Informationskrigföringens betydelse i denna ny säkerhetspolitiska miljö beskrivs väl i resonemangen om den s k ”sjätte generationens krigföring”, det är bra. En mycket nyttig påminnelse av vad Sun Tzu sa redan för 2500 år sedan ”Det bästa sättet att vinna ett krig är att inte behöva utkämpa det”, d v s motståndaren skall böja sig för din vilja utan att slåss.
Finns inte viljan eller modet att ytterst ta till ”kungarnas sista argument” - militärt våld så spelar det ingen roll hur bra ens krigsmakt är eller hur vackra idealen än är som man påstår sig försvara.
En annan viktig aspekt på informationskrigföring som författaren tar upp kopplad till situationen i vårt närområde är Rysslands strävan att förvränga perspektiven. Att förvandla offret till den skyldige bl a genom att framställa de baltiska länderas medlemskap i Nato som ett hot vilket Ryssland måste skydda sig mot och att peka ut de rysktalande befolkningsgrupperna som förföljda minoriteter. Allt i syfte att undergräva andra Nato- och EU-länders vilja att stödja de baltiska staterna.
I avsnittet som avhandlar ekonomi och energi som säkerhetspolitiska instrument, och som Ryssland använder som ett utpressningsmedel, skulle författaren kanske kunnat gå ett steg längre än att bara belysa baltiska beroenden och vad länderna själva gör för att minimera sitt behov av rysk energi. Frågan kunde ha ställts om inte svenskt ekonomiskt stöd till ökat baltiskt energioberoende borde betraktas som en del av svensk säkerhetspolitik. Det skulle beröva Ryssland ett påtryckningsmedel gentemot de baltiska länderna, och därmed indirekt öka även vår säkerhet.
Med risk för att blanda mig i den svenska energidebatten, men skulle t ex subventioner till svensk, idag olönsam, elproduktion och där ”överskottsenergin” exporterades till Baltikum kunna var en sådan åtgärd?
Ett mycket intressant avsnitt i boken är analysen av det ofta använda, vilseledande och till innebörden oklara, uttalandet att ”Det föreligger i nuläget inget direkt invasionshot mot Sverige”.
Författaren pekar här på att vi är medlemmar i EU med åtföljande förpliktelser, vi har ett nära samarbete med Nato, vi har utfärdat en Solidaritetsförklaring med våra grannar och militärgeografin ser ut som den gör – där Ryssland skulle ha mycket stor nytta av svenskt territorium vid en konflikt med Nato i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är entydig -sannolikheten för att Sverige dras med i en konflikt i Östersjöområdet är hög. Eller uttryckt på ett annat sätt - hotet mot Sverige är en funktion av hotet mot Baltikum. Tror vi att de baltiska länderna kan utsättas för ett militärt angrepp så är vi också utsatta för ett uttalat angreppshot.
Till detta kan läggas oklarheten i utrycket ”direkt invasionshot”, är det ett isolerat angrepp mot Sverige, är det ett angrepp överhuvudtaget, vad är en invasion – är det någon som vill besätta hela landet, täcker det även ”lån” av en mindre del av vårt territorium, eller vad?
I de delar av boken som avhandlar Nato och USA konstateras, helt korrekt, att det är USA:s vilja och förmåga att agera som utgör nyckeln till säkerhet i Östersjöregionen. Ett inte helt oproblematiskt konstaterande. USA:s globala intressen bl a i Asien och Mellanöstern också kräver uppmärksamhet och att resurser avdelas. Europa är inte den enda oroshärden där USA måste vara berett att agera, och resurserna är inte obegränsade.
Här redovisas också ”free rider” problematiken. Varför skulle USA satsa stora resurser, och potentiellt offra sina döttrar och söner, för att försvara länder som själva borde ha råd och möjligheter att skapa sig tillräcklig militär förmåga för att möta alla aktuella hot?
Det leder till kanske den mest centrala frågeställningen i boken – trovärdighet. Stabiliteten och säkerheten i Östersjöregionen styrs ytterst av hur man i Kreml uppfattar Natos vilja och förmåga att försvara sina baltiska medlemmar.
Ur svensk synvinkel finns här två nyckelfaktorer, eller snarare två faktorer vi kan påverka – att Sverige inte fortsatt utgör ett militärt vakuum som inbjuder till ”lån” av dess territorium och att Sverige kan bidra till att öka Natos trovärdighet när det gäller att kunna genomföra operationer i Östersjöområdet.
Författarens slutsats är att ett svenskt Nato medlemskap, förutom att Sverige bör återskapa förmågan att försvara eget territorium, skulle öka såväl vår egen säkerhet som till ökad stabilitet i regionen.
Sammantaget, mycket nyttig och intressant läsning för att förstå dagens säkerhetspolitiska situation i vår del av världen, och samtidigt en skarp uppgörelse med svensk oförmåga att förstå allvaret i utvecklingen och bristen på svenskt strategiskt tänkande.
Boken är dessutom välskriven och lättläst – bra sommarläsning.
Klickjakt, allmänintresse och sekretess
En av de goda konsekvenserna av att leva i ett demokratiskt samhälle är förekomsten av fri press. Man behöver inte anstränga sig för att hitta exempel på konsekvenserna av motsatsen till detta tillstånd.
Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.
Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.
Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller "jagar klick" på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.
När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.
När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.
När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.
När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd "pressträff" läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.
Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.
Några fiktiva exempel:
DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.
DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna "experter". Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.
Parallellerna till "tårtningar" och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och "Så blir vädret i juni, juli och augusti".
Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.
Jag konsumerar mycket media, prenumererar på fem papperstidningar och drar gärna en lans när någon tycker att journalisters möjligheter att göra sitt jobb bör inskränkas. När jag i arbetet kommer i kontakt med journalister ser jag att det är många med mig som uppskattar journalistikens intresse för vårt verksamhetsområde. Vi försöker ge en så rättvisande bild av verksamheten som är möjligt. Normalt är det sekretess som förhindrar att vi ger ytterligare information.
Allt detta bygger på ett förtroende för varandras yrkesroller. Om allmänheten uppfattar att det förekommer myndighetsmissbruk, korruption och oegentligheter i offentlig verksamhet är det medias uppgift att belysa detta. En helt rimlig konsekvens är att förtroendet för myndigheten minskar.
Om allmänheten uppfattar att media överträder sitt uppdrag och slött hänvisar till allmänintresse, rundar allmän rättsuppfattning eller "jagar klick" på ett negativt sätt kommer förtroendet för media att minska. Detta är allvarligt, då uppgiften att kritiskt granska bygger på förtroende.
När Expressen meddelar i nära realtid var och hur militära enheter opererar urholkas förtroendet för media. Ingen utom försvarsmakten och motståndaren har behov av den informationen.
När DN friades i HD efter att ha fotograferat skyddsobjektet Berga under pågående underrättelseoperation (ubåtsjakt) urholkas förtroendet för media. Jag har inte sett DN:s chefredaktör kommentera vad allmänintresset av bilderna skulle bestå i.
När GP berättar om att en identifierbar person tjänstgör på vad jag bedömer vara en skyddad befattning urholkas förtroendet för media. Vidare riskerar familjen en förändrad hotbild och förbandets framtida operationer äventyras. Möjligen måste personen omplaceras till annan befattning. Inget i denna information bidrar till förståelsen för det aktuella fallet.
När Expressens chefredaktör kl 00.30 efter en uppenbarligen hastigt förberedd "pressträff" läxar upp polisen på Twitter för att ge för lite information urholkas förtroendet för media. Twittertråden rekommenderas i sin helhet då chefredaktören förtjänstfullt tar diskussionen med flera av de som reagerat, vilket jag tycker är berömvärt och nödvändigt i sammanhanget.
Att schablonmässigt hänvisa till allmänintresset i ovanstående fall håller inte enligt min uppfattning. Det är för dåligt. Precis som ett beslut om att sekretessbelägga information ska kunna motiveras vid sekretessbedömningen och i efterhand bör publicistiska beslut kunna motiveras mer utförligt och begripligt än så.
Några fiktiva exempel:
DN har uppgifter om missförhållanden på sjöstridsflottiljen på Berga. Dokumenterar detta och publicerar efter att man gjort en noggrann bedömning om försvarssekretess onödigtvis röjs. Detta faller rimligtvis inom allmänintresset och är enligt min mening försvarbart. Grundlagen är överordnad skyddslagen.
DN tar bilder på fartyg och militära installationer för att illustrera en artikel som mest består av spekulationer från mediasugna "experter". Inget allmänintresse föreligger. Bilderna riskerar att röja försvarssekretess, åtminstone kan inte DN avgöra detta. Brott mot skyddslagen har begåtts.
Parallellerna till "tårtningar" och liknande ofredande av politiker och dess konsekvenser för den s.k. öppenheten är slående. Av operativa skäl riskerar vi att hamna i minskad öppenhet och lågt förtroende för journalistkåren och dess ansvariga utgivare. Detta förlorar myndigheten på, då den får svårare att nå ut till allmänhet och uppdragsgivare med korrekt information. Detta förlorar media på, då ett normalt förhållande till myndigheten riskeras med mindre information som följd. Detta förlorar allmänheten på, då allt som blir kvar i media blir sensationsjakt, spekulationer, roliga videoklipp och "Så blir vädret i juni, juli och augusti".
Låt inte klick-jakten bli överordnad journalistiken. Mycket står på spel de närmaste åren.
Kärnvapenretorik
Sammanfattning
En återgång till ett retoriskt utnyttjande av kärnvapen, kärnvapenretorik, förefaller vara i antågande. Likväl utnyttjande av kärnvapen som ett påtryckningsmedel för att påvisa sin rätt att agera i sakfrågor. Avsaknaden av säkerhetsmekanismer på lägra nivåer, kan ge snabba kedjereaktioner vid incidenter d.v.s. incidenter växer okontrollerbart i storlek. Detta kan snabbt, sprida sig till att omfatta andra geografiska områden, men även andra vapentyper, såsom kärnvapen, vid en incident som ej omfattar dessa. Sammantaget ger återkomsten av kärnvapenretorik samt avsaknaden av adekvata säkerhetsmekanismer på läger nivåer, en mycket instabil säkerhetssituation, betydligt instabilare än under det kalla kriget. Likväl börjar vi troligtvis närma oss ett slut i eskaleringen, i och med att kärnvapenretorik återigen förefaller vara på intågande, mellan Ryssland och Väst och en mer låst situation kommer uppstå.
Analys
 |
| Bild 1. Faktorer som gett upphov till kärnvapenretorik. |
Under en stor del av det andra kvartalet (KV II) 2015, har en retorisk ändring skett mellan främst USA å ena sidan och Ryssland å andra sidan, den retoriska ändringen har varit att kärnvapenretoriken än en gång har aktualiserats. En retorik och en säkerhetspolitisk kursändring som vi inte sett sedan de mörkare perioderna under det kalla kriget, såsom under första halvan av 1980-talet i Europa. Denna säkerhetspolitiska kursändring förefaller bygga på tre (3) orsakssamband, 1) INF, 2) BMD, 3) Krimhalvön.
Det första (1) delen i orsakssambandet är enligt USA, Rysslands brott mot INF-avtalet med utvecklandet av en långräckviddig markbaserad kryssningsrobot, mest troligt till Iskander systemet,1å andra sidan hävdar Ryssland att USA bryter mot INF avtalet till del genom utvecklingen av BMD (Ballistic Missile Defence).2Rykten om utveckling av en markbaserad kryssningsrobot i Ryssland, som skall bryta mot INF-avtalet, har cirkulerat en lång tid sedan 00-talet.
Ingen öppen information finns dock som kan styrka utvecklingen av en markbaserade robot som de facto bryter mot INF-avtalet. Likväl så är det inte förrän i Juni 2014, som man officiellt från USA sida har framlagt ett klagomål mot Ryssland vilket återupprepas även 2015, att de brutit mot INF-avtalet genom att utveckla en ejtillåten markbaserad kryssningsrobot. Härvid kan vi förutsätta att adekvata underrättelser rörande prestandan kring den aktuella robotmodellen inte fanns förrän 2012-13.
Vad klagomålet kring avtalsbrottet avser, är bedömt en robotmodell som benämns R-500 till Iskander systemet, R-500 är en utveckling av den ubåtsbaserade kryssningsroboten 3M10 som hade en räckvidd på 2600 km. Denna robotmodell avvecklades m.h.t. INF-avtalet.3 Enligt ej bekräftade uppgifter som framkom under 2014 så skall R-500 ha en räckvidd på cirka 2000 km,4vilket korrelerar väldigt väl mot 3M10 räckvidd. Obekräftade uppgifter gör även gällande att utvecklingsarbetet med R-500 var färdigt i slutet av 2010, samt sex (6) stycken långräckviddiga kryssningsrobotar av den aktuella modellen skall även då varit producerade.5
 |
| Bild 2. Iskander fredsgrupperingar längs Rysslands västra landgräns med 500 km robot räckvidd.22 |
Att USA tar situationen på allvar, visar på att det måste finnas en substans i uppgifterna kring utveckling av en landbaserad långräckviddig kryssningsrobot från rysk sida. Detta accentueras ffa. med att USA, överväger som ett alternativ, frambasering av egna landbaserade kryssningsrobotar till Europa.6 Detta har även givit upphov till tankegångar om att USA återigen skall basera kärnvapenbestyckade missiler på brittisk mark.7
Således har vi fått en situation där utvecklingen av en långräckviddig kryssningsrobot med trolig förmåga att bära kärnvapen, övriga robottyper i Iskander systemet har den möjligheten, har gett upphov till förslag om att, återigen frambasera markbaserade robotar med kärnvapen på Europeisk mark. Vi har alltså hamnat i en liknande situation som uppstod under slutet av 1970-talet som gav upphov till det s.k. "dubbelbeslutet" d.v.s. utplacering av dels medeldistansrobotar dels kryssningsrobotar. Vilket var ett svar på Sovjetunionens utplacering av SS-20.8
Då USA nu förefaller ta situationen på sådant allvar, så uppstår ett antal följdfrågor utifrån USA reaktion. De mest naturliga frågeställningarna blir, har Ryssland i det dolda tillverkat R-500 eller nu påbörjat tillverkning? Om tillverkning har genomförts i det dolda har man då påbörjat förbandsomsättning av robotmodellen ute på Iskander markrobotbrigaderna? Eller har man genomfört en frambasering av Iskander system i det dolda till Kaliningrad Oblast? Ett svar på dessa frågor lär vi inte få i närtid, men troligtvis är det någon av de fyra frågeställningarna som har orsakat USA nuvarande reaktion.
Den andra (2) delen är dels USA utveckling av BMD-system dels NATO utveckling av BMD-system,9 detta har Ryssland dels sett som ett hot mot deras förmåga att verka med kärnvapen dels att BMD utvecklingen är riktad mot dem.10 NATO och USA å andra sidan hävdar att systemet är ett skydd mot stater eller organisationer som på sikt kan erhålla långräckviddig ballistisk förmåga med enstaka missiler, vilket utgjorde skälet till att USA valde att bryta ABM-avtalet som undertecknades med Sovjetunionen 1972.11
Ser man dock till uppbyggnaden av det BMD system som just nu sker så är det ytterst begränsat, under 2015 kommer en aktiv del att upprättas i Rumänien, 2018 en del i Polen. Utöver detta så finns ett antal AEGIS kryssare i Europa med BMD kapacitet.12 Så utifrån den faktiska BMD kapaciteten så är det enbart mot enstakamissiler, på nära håll, man kan och kommer kunna verka mot. Här bör även påpekas att ryska luftvärnssystem såsom S-400 och den kommande S-500 har förmåga att verka mot ballistiska mål.13Likväl skulle NATO och USA, BMD förmåga, aldrig kunna stoppa den volym av både stridsspetsar och ballistiska missiler som Ryssland förfogar över. Det de facto USA och NATO BMD förmåga kan utgöra ett signifikant hot mot Rysk förmåga, är bekämpning av dess rymdförmåga i form av satelliter.14
USA och NATO utveckling av sin BMD förmåga, förefaller agerat som en form av katalysator för markrobotsystemet Iskander, ofta har Iskander systemet utnyttjats som ett påtryckningsmedel av Ryssland för att vissa sitt missnöje med BMD, främst vad avser frambasering till Kaliningrad Oblast, där de med sin ordinarie markrobot kan nå stora delar av Polen samt del av Tyskland.15 I dagsläget förefaller markrobotbrigaden i Kaliningrad Oblast vara den som sist erhåller Iskander systemet då införandet skall vara klart 2018,16vilket visar på att man fortfarande vill bibehålla möjligheten från Rysk sida att utnyttja systemet som ett politiskt spelkort så länge det går.17
Ur perspektivet att utnyttja Iskander systemet mot BMD, så krävs en frambasering av systemet, något som tidigare talats om från Rysk sida. Det geografiska område som nämnts är Kaliningrad Oblast, där även frambasering genomförts två (2) gånger, inom ramen för beredskapskontroller. Dock har verkan mot BMD systemet i Rumänien ej nämnts något i debatten, teoretiskt skulle Ryssland kunna lösa detta genom en frambasering av Iskander till de styrkor de har Transnistrien, detta skulle dock försvåras av OSSE övervakning som sker i Moldavien, vilket troligtvis är varför detta inte nämnts i debatten. Frambasering på Krimhalvön skulle kunna medge räckvidd med nu officiellt kända uppgifter på verkans avstånd för Iskander, men är precis vid gränsvärden.
Vad som även skett är i kölvattnet av BMD utvecklingen är hot vad avser utnyttjande av kärnvapen. Danmark meddelande under 2014, att man avsåg bidra med radarkapacitet till NATO BMD, genom att placera det på något eller några av sina örlogsfartyg. Detta kom att föranleda att Rysslands ambassadör i Danmark, i en intervju i Jyllands-Posten, publicerad 21MAR2015, förklarade att detta skulle göra de Danska örlogsfartygen till legitima mål för Ryska kärnvapen.18
Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, sa även under den internationella konferensen för säkerhet i Moskva 16-17APR2015, att stater som ej har kärnvapen, men baserar BMD förmåga på sitt territorium, blir mål för prioriterade åtgärder,19vad det exakt innebär förklarades ej djupare, dock kan vi dra slutsatsen av utspelet, Rysslands ambassadör i Danmark gjorde, att utnyttjande av kärnvapen är den troliga kontexten som åsyftades.
Den tredje(3) och sista delen är Rysslands annektering av Krimhalvön, som förefaller givit upphov till kärnvapenretorik vid minst ett bekräftat tillfälle och ett obekräftat tillfälle. Att den ryska militära operationen på Krimhalvön skulle ge upphov till ett försämrat säkerhetspolitiskt var givet, dock att en återgång till kärnvapenretorik skulle ske, var det nog färre som trodde.
Rysslands President, Vladimir Putin, var beredd under den militära operation på Krimhalvön, att försätta Rysslands kärnvapenstyrkor i larmberedskap.20 Innebörden av detta, försätta kärnvapenstyrkorna i larmberedskap d.v.s. vara beredd med omedelbart varsel skrida till verk, innebär att man troligtvis vidtog åtgärder för att möjliggöra intagande av larmberedskap. Vilket bör ha uppfattas av västliga underrättelsetjänster, varvid en tydlig signaleffekt bör ha uppnåtts från rysk sida, med innebörden blanda er ej i detta.
Obekräftade uppgifter gör även gällande att, Ryska militärer i ett möte med Amerikanska statstjänstemän, klargjort att varje försök att försöka återta Krimhalvön från Ryssland kommer mötas upp våldsamt även med kärnvapen.21 Här får man förutsätta att det som åsyftas från Rysk sida, är ett försök av västliga stater att återta Krimhalvön.
Således har vi haft två parallella säkerhetspolitiska linjer som utvecklats sedan Ryssland startade den militära operationen på Krimhalvön. Den ena linjen har varit den synliga och mycket tydliga försämringen i relationerna mellan Väst och Ryssland. Den andra linjen har gradvis, men sakta men säkert utvecklats i bakgrunden, för att nu under det andra kvartalet 2015 visa sig, kärnvapenretoriken.
Dock är det en ohälsosam samverkan mellan tre områden, INF-avtalet, BMD-utveckling och Krimhalvön som skapat den dolda linjen, som utvecklats i bakgrunden, bakom den synliga försämringen mellan Väst och Ryssland. Så vad alla hoppades skulle vara något som var dolt i bakgrunden sedan det kalla krigets slut, kärnvapenhotet och dess retorik, förefaller nu återigen vara en realitet i relationerna mellan stater.
Vad som är en avgörande skillnad mellan det kalla kriget och dagens konflikt mellan Väst och Ryssland som vi ser, är att mekanismerna för att förhindra att en incident går överstyr, ej längre finns. Förbindelselänken mellan Rysslands President och USA President, finns fortfarande kvar, detta förefaller dock vara det enda, dock när en incident når dessa två beslutsfattare kan skeden redan påbörjats som ej går att stoppa.22
Den största sannolikheten för att en konflikt uppstår mellan Ryssland och Väst idag, är troligtvis en incident som skapar en snabb kedjereaktion som lokala befälhavare svarar på. Utan mekanismer som möjliggör en snabb kontakt på lägre nivåer, så kommer en sådan konflikt snabbt accelerera. Då kärnvapenretoriken återigen förefaller vara under uppsegling, så kan en sådan kedjereaktion ge ett väldigt dåligt utfall i slutändan.
Slutsatser
Är då kärnvapenretoriken på väg tillbaka? Onekligen förefaller det vara så, då USA överväger att återigen frambasera markbaserade kärnvapenbärande robotsystem på Europeisk mark, som en konsekvens av den nu rådande utveckling. Det innebär återigen ett paradigm skifte i den säkerhetspolitiska utvecklingen, i en mycket negativ riktning. En utveckling som vi inte sett sedan de mörkaste partiet av det kalla kriget under inledningen 1980-talet.
Det farliga i situationen om kärnvapenretoriken återigen kommer bli en maktfaktor är avsaknaden av säkerhetsmekanismer, det kalla kriget var en gradvis uppbyggnad av själva ”konflikten”, parterna gick om vart annat i teknikutveckling m.m. vilket gav upphov till olika former av oskrivna regler. Denna gång förefaller vi kastas snabbt in i en rad olika säkerhetsprövningar, i ett rasande tempo, utan varken säkerhetsmekanismer eller regler.
Introduceringen av kärnvapenretoriken i dagens konflikt mellan Väst och Ryssland, kan dock medföra, att ett visst form av ramverk uppstår. För oaktat spänningarna mellan parterna, så är alla nyktert medvetna om att en konflikt mellan Ryssland och Väst, med kärnvapen, kommer ingen vinna. Detta i sig kan medföra att eskaleringen mellan Väst och Ryssland stagnerar och en låst situation uppstår mellan parterna.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Air Power Australia 1 (Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Center For Strategic & International Studies 1(Engelska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1 (Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
The Christian Science Monitor 1(Engelska)
The Washington Times 1(Engelska)
Wikileaks 1(Engelska)
Slutnoter
1U.S. Department of State. Adherence to and Compliance with Arms Control, Nonproliferation, and Disarmament Agreements and Commitments. 2014. Sid. 8-10
2http://tass.ru/en/russia/799803läst 150610
3https://wikileaks.org/gifiles/docs/17/1739377_-eurasia-fwd-insight-russia-iskander-missile-.htmlläst 150610
4http://www.washingtontimes.com/news/2014/jun/11/inside-the-ring-russia-accused-of-major-treaty-bre/läst 150610
5https://wikileaks.org/gifiles/docs/17/1739377_-eurasia-fwd-insight-russia-iskander-missile-.htmlläst 150610
8Larsson, Tor. Arbman, Gunnar. Tidningen Framsyn Nr 1. 2004. Sid 28
http://www.mda.mil/system/system.htmlläst 150611
http://www.mda.mil/system/aegis_ashore.htmlläst 150611
http://tass.ru/en/russia/730588läst 150611
12http://www.nato.int/cps/en/natolive/topics_49635.htmläst 150611
13http://www.ausairpower.net/APA-S-400-Triumf.htmlläst 150611
14http://bos.sagepub.com/content/71/3/84.fullläst 150611
15http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7710362.stmläst 150611
16http://tass.ru/en/russia/795113läst 150611
17https://wikileaks.org/gifiles/docs/17/1739377_-eurasia-fwd-insight-russia-iskander-missile-.htmlläst 150611
19http://mil.ru/pubart.htm?id=12016246@cmsArticleläst 150611
http://www.reuters.com/article/2015/03/15/us-russia-putin-yanukovich-idUSKBN0MB0GV20150315läst 150610
22http://warfare.be/db/catid/321/linkid/2225/läst 150612
http://warfare.be/db/catid/321/linkid/2227/läst 150612
Insikter eller åsikter kring svensk säkerhetspolitik?
av Håkan Edström
Självklart skall universitet och högskolor bidra till samhällsdebatten. Detta bör dock ske genom presentation av vetenskapligt framtagna slutsatser och insikter. Att gömma sig bakom akademiska titlar för att framföra personliga åsikter riskerar att underminera allmänhetens förtroende för inte enbart de berörda forskarna utan även för den forskning som bedrivs vid det aktuella lärosätet som helhet.
Tisdag den 9 juni publicerade Dagens Nyheter (DN) Linus Hagströms och Tom Lundborgs artikel ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert” om Sveriges säkerhetspolitik (http://www.dn.se/debatt/natomedlemskap-gor-sverige-mindre-sakert/). Trots att det inte självklart är frågan om en vetenskapligt framtagen text, utan kanske snarare om en debattartikel, undertecknade de båda författarna resonemanget med sina akademiska titlar.
Dessvärre riskerar detta således att missleda läsaren till att tro att professor Hagström och lektor Lundborg underbyggt sitt resonemang med insikter vunna från forskning vid Försvarshögskolan (FHS) kring de fenomen de berör i artikeln. Så behöver dock inte nödvändigvis vara fallet. De är t.ex. inte explicita med att belägga sina påståenden med forskningsresultat som sig bör i vetenskapliga sammahang. Och någon forskning vid FHS har de rimligen ännu inte hunnit med, nyanställda som de är.
Det kan därför vara nödvändigt att nyansera bilden av den forskning som bedrivs vid FHS och även att tillhandahålla läsaren med alternativa modeller för att tolka Sveriges säkerhetspolitiska optioner.
Den intresserade läsaren rekommenderas därför att ta del av motargument som andra FHS-forskare publicerat som en reaktion på professor Hagströms och lektor Lundborgs artikel. Härigenom kan läsaren själv bilda sig en uppfattning om det rör sig om förmedlande av vetenskapligt framtagna insikter eller enbart är frågan om framförande av personliga insikter.
Förslagsvis studeras Kjell Engelbrekts artikel på DN-debatt (http://dn.se/debatt/repliker/mearsheimer-utelamnar-viktiga-sakforhallanden) samt Jacob Westbergs m.fl. artikel i SvD (http://www.svd.se/kriget-pa-forsvarshogskolan-fem-forskare-svarar/om/sakerhetsradet)
Författaren är överstelöjtnant, Fil dr och forskare i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan.
Svensk frivillig hedrad
Jan Danielsen, svensk frivillig i finska vinterkriget och vid Narvik, har nu hedrats av Norge med en till medalj. Som författare till boken om honom, Jan och Nordens frihet, gläds jag mycket av detta liksom den nyliga artikeln om Jan i VG, Norges största tidning (enbart början finns öppet på nätet).
Innan semestern helt "tar över" vill jag kort passa på att tacka alla läsare av artiklar/blogg/böcker som har hört av sig. Det kommer sedan någon gång ifjol oftast dagligen flera brev och meddelanden och det är mäktigt som författare att få vara med om det. Ber om ursäkt att svar ibland blir sena och tyvärr händer det ibland att minneslappar kommer bort. Men alla ska veta att jag läser alla brev och att era upplysningar rätt ofta innebär nya uppslag och därmed nya artiklar etc.
Prestige inom sjöräddningsområdet?
Sjöräddning har ända sedan Estoniakatastrofen varit ett mycket omdiskuterat ämne med olika grad av intensitet. Min bild av läget just nu är att det idag tyvärr verkar finnas ett mått av prestige från vissa aktörer, något som är mycket olyckligt.
En liten klick av frivilligsjöräddarna inom SSRS, en i grund och botten helt fantastisk ideell organisation som jag hyser största respekt för, förmedlar ofta en mycket negativ bild av Försvarsmakten som en aktör inom sjöräddningsområdet. När SSRS stora beskyddare Robert Ashberg svamlar som mest luktar det riktigt illa. Läs gärna Commanders analys av en artikel som nämnda Ashberg skrev efter att maritimutredningen redovisade sina slutsatser för något år sedan. Ashbergs märkliga åsikter delas uppenbart av en rad anhängare inom den civila frivilligsjöräddningen, och här finns uppenbart mycket prestige. Dessa märkliga människor dyker bland annat upp på Twitter så fort jag skriver något om SAR, men aldrig annars. Man ser uppenbart Försvarsmakten som en oönskad konkurrent inom området. Inget kunde vara mer fel! Man har 1000 argument för att det enda rätta när det kommer till sjöräddning är civila resurser, och helst frivilliga sådana...
SSSR VD Rolf Westerström har bland annat uttalat i GP att "En civil räddningstjänst ska inte vara inblandad med det militära som tränar med vapen. Vi tränar för att rädda folk på sjön."
Till Sveriges Radio har samma Westerström sagt om maritimutredningens förslag att Sjöräddningen bör åläggas KBV som då bör vara en del av Försvarsmakten (på samma sätt som i Norge och Danmark) att "– Det är helt absurt. Civil räddningstjänst hör inte ihop med det militära"
Enligt en kommentar på tidigare nämnda blogg ska även en annan person med koppling till SSRS, Anders Jönsson använt argument i stil med att om icke svenskar från diverse krigsländer som kommit till Sverige och hamnar i sjönöd inte kommer känna sig trygga om det kommer en militärhelikopter. Om detta stämmer så är det ett riktigt lågvattenmärke. Han har uttryckt i bland annat GP att "Det nya systemet där Sjöfartsverket i stället upphandlar civila helikoptrar som står i beredskap är bättre än det gamla."
Det är således många negativa åsikter om Försvarsmaktens och man fastnar i att det i dag är kortare beredskapstider. Utöver detta argument har man väldigt lite fakta i målet. Men då glömmer man ofta bort en faktor som innebar att Försvarsmaktens helikoptrar under dagtid hade i stort sett noll och ingen beredskapstid då man alltid var på plats. Ofta kunde en helikopter från Försvarsmakten till och med vara i luften när ett larm gick och under övningar fanns helikoptrar med ytbärgare ombord tillgängliga H24. Under icke tjänstetid var beredskapen något lägre, men hade huvudmannen Sjöfartsverket betalat för samma tjänst då som man gör idag så hade givetvis Försvarsmakten haft personal på plats med samma beredskapstid som Sjöfartsverket betalar för nu.
Men den tiden är nu förbi sedan Försvarsmakten inte längre har den uppgiften sedan tio år tillbaka.
Härom veckan skrev jag en artikel i BLT om helikopterburen sjöräddning. Omgående skrev Sjöfartsverket ett svar i samma tidning där man i stort sett helt utelämnar den viktiga faktorn kapacitet. Min replik till Sjöfartsverkets sjöräddningschef Noomi Eriksson återfinns i slutet av samma artikel.Dessutom fastnar man från Sjöfartsverkets sida som vanligt enbart i beredskapstid som bara är en av de avgörande faktorerna.
Genast dök frivilligsjöräddarna upp igen med kommentarer om att någon stor helikopterkapacitet inte behövs, eftersom SSRS finns där med sina båtar. Det är givetvis så att båtar är bättre att ta upp en stor mängd nödställda passagerare än helikoptrar.... Men... Det dessa individer helt glömmer bort är att SSRS största båtar med sina 20 meters längd och 30 tons deplacement, även om de är extremt sjövärdiga, inte kan operera i alla väder fritt till sjöss. Vid en motsvarighet till en ny Estoniakatastrof med sådant väder blir antalet tillgängliga helikoptrar samt dess aktionstid och storlek helt avgörande.
Vid tiden för Estoniakatastrofen förfogade Försvarsmakten över ca 25 större sjöräddningshelikoptrar av typen Hkp 4 och Hkp 10. Eftersom FM då hade uppgiften helikopterburen sjöräddning så fanns där gott om besättningar inklusive ytbärgare att kalla in. Försvarsmakten hade dessutom sjuksköterska ombord vilket medgav att behandling av nödställda (hypotermi m.m.) kunde påbörjas redan i helikoptern av professionell personal. Men det var då, och den möjligheten är idag helt borta då båda dessa helikoptertyper är avvecklade så när som på två Hkp 10. Dessutom har inte Försvarsmakten uppdraget att dimensionera sig för eller att primärt öva och utbilda för att lösa uppgiften sjöräddning med helikopter.
Det är här jag vänder mig mot retoriken som förs fram av såväl vissa frivilligsjöräddare som Sjöfartsverket då man med en dåres envishet konstant hävdar att Sjöräddningsberedskapen fortfarande är lika bra i dag som den var då. Frågar man vissa frivilligsjöräddare så är dessutom förmågan bättre idag...
Sjöfartsverket har sju sjöräddningshelikoptrar. Försvarsmakten har idag i stort sett inga helikoptrar kvar som idag är godkända för att vinscha personal med, och utbildade besättningar som kan operera med ytbärgare i alla väderförhållanden är nog i stort sett noll.
Trots det hävdar Sjöfartsverkets Noomi Eriksson att "Försvarsmakten har dessutom i en överenskommelse med Sjöfartsverket förpliktigat sig att ge stöd i form av helikopterresurser vid större sjöräddningshändelser."
Antingen lever Noomi Eriksson på orealistiska förhoppningar, alternativt så har Försvarsmakten inte varit tillräckligt tydliga med att redovisa faktisk förmåga. Något stämmer i alla fall inte.
Debatten om helikopterburen sjöräddning har blivit infekterad. Dessutom genomsyras frågan tråkigt nog av prestige. Min uppfattning är att den rätta vägen att gå är den som maritimutredaren Jan Hyllander har redovisat. Det skulle dessutom få den fördelen att staten får en gemensam flygoperatör, vilket har många fördelar istället för idag då man har tre olika.
Skapa en NATO Brigad för Baltikum
av Magnus Nordenman och Wiley Barnes
Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar.
Sedan början av Ukrainakrisen har Östersjöregionen sett ett ökande antal ryska militära provokationer på land, till havs och i luften. Balternas oro om regional säkerhet delas nu brett inom NATO. För att stärka försvaret mot rysk aggression, och för att försäkra alliansens mest utsatta medlemmar om dess engagemang bör NATO skapa en baltisk brigad. Brigaden bör vara delad på tre bataljoner, en stationerad i vardera baltiskt land: Estland, Lettland och Litauen.
Baltikums geografi ger Ryssland en betydande militär fördel och lämnar samtidigt NATO och dess baltiska medlemmar extremt sårbara. Gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna är över 600 kilometer lång och avståndet mellan den gränsen och Östersjökusten är aldrig mer än cirka 40 mil. Detta ger Ryssland ett antal möjligheter, antingen för en offensiv med konventionella styrkor, eller för att ge direkt stöd till irreguljära styrkor i en hybridkrigföringskampanj. Detta korta avstånd gör det också möjligt för snabb transport av personal, bränsle, förnödenheter och ammunition från närliggande ryska baser. Ryssland kan även använda vapen med lång räckvidd baserade på rysk mark för att stödja operationer inne i Baltikum, samtidigt som man kan störa eller förhindra NATOs försök att förstärka den baltiska flanken.
NATOs förmåga att snabbt förstärka Baltikum är ytterst begränsat. För att förstärka till lands måste hänsyn tas till den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, vars geografiska läge begränsar NATO till en smal landväg via Polen till Litauen. Förstärkningar till havs eller genom luften över Östersjön skulle också vara hotade. Detta eftersom flyg och fartyg från NATO-länder kan nås av ryska vapensystem med lång räckvidd, såsom sjömålsrobotar och luftvärnssystem som S-300 och S-400. Den baltiska terrängen erbjuder inte heller mycket hjälp för en försvarare. Regionen är i regel platt med stora delar skog och skulle inte på allvar hindra en rysk framryckning med mekaniserade förband. Dessutom kan det relativt välutvecklade vägnätet i Baltikum, som gynnar handel och kommunikationer, även användas för en snabb marsch för ryska förband.
Geografin och terrängen i de baltiska staterna gör att NATO och USA måste fokusera på en trovärdig och långsiktig närvaro i regionen för att avskräcka rysk aggression. Nuvarande insatser, såsom NATOs utökade luftövervakning och samövningar med amerikanska arméförband, är synnerligen välkomna men de är inte tillräckliga mot de tiotusentals ryska trupperna i det västra militärdistriktet.
De baltiska staterna har tagit ansvar för sin del att möta den ryska utmaningen genom att öka sina försvarsbudgetar och fördjupa det regionala samarbetet. Det finns dock inget hopp om att de själva skulle kunna öka sin avskräckningsförmåga till den nödvändiga nivån. Svaret är istället att NATOs medlemmar bör skapa en baltisk brigad bestående av tre förstärkta bataljoner, en baserad i vart och ett av de tre staterna.
Brigaden bör innehålla både flyg och artilleridelar samt forward air controllers som kan integrera och koordinera flyganfall och luftburen spaning. Ett sådant förband skulle avsevärt öka NATOs förmåga till avskräckning i nordöstra Europa och signalera till Moskva dess beslutsamhet att försvara sina medlemmar. I likhet med Berlinbrigaden under kalla kriget skulle den baltiska brigaden utgöra en väl synlig politisk snubbeltråd som skulle få Ryssland att på allvar tänka efter i händelse av en kris. Till skillnad från Berlinbrigaden som var ett amerikanskt arméförband bör den baltiska brigaden bestå av styrkor från flera NATO-länder för att visa alliansens engagemang för ett gemensamt försvar. Brigaden skulle dessutom kunna fungera som en plattform för att bibehålla den interoperabilitet som arbetats fram under NATOs operationer i Afghanistan och på andra håll.
En baltisk brigad spridd över de tre baltiska republikerna skulle naturligtvis inte kunna stoppa en rysk storoffensiv. Den skulle dock innebära kännbara kostnader för angriparen, samt ge NATO tid att svara med mer betydande styrkor. NATO har visserligen vidtagit åtgärder för att förbättra sin responstid och höja sin avskräckningsförmåga. NATOs nya VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) kommer att ha 5000 soldater marktrupp som får stöd från både luft- och marinstyrkor samt specialförband. Trots detta är VJTF alltför långsam och för liten att avskräcka en rysk offensiv med syfte att ta ett mål som till exempel regionen kring Narva i Estland, eftersom Ryssland besitter betydande numerärer och hastighetsfördelar.
Den europeiska säkerhetsmiljön är den sämsta sedan slutet av kalla kriget. Detta ses särskilt tydligt i den nordisk-baltiska regionen. För att skicka ett starkt budskap till Moskva, och på ett trovärdigt sätt avskräcka aggression mot NATOs mest sårbara flank är det dags att skapa en baltisk brigad.
Av Magnus Nordenman, biträdande chef och överstelöjtnant Wiley Barnes, US Air Force Senior Fellow, båda vid Brent Scowcroft Center on International Security, Atlantic Council, Washington DC.
Denna artikel publicerades på engelska i tidningen Defense News 25 maj 2015. Den översattes från engelska till svenska av Albin Aronsson.
Min version av Almedalen 2015
Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.
Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:
Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?
Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.
Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.
10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.
Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.
Senare samma dag, kl 16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.
Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.
Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.
Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.
Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.
Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!
”Nato är den enda effektiva globala krishanteraren”
av Mikael Odenberg
Nato-övning. Foto: Petr David Josek
- ”På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken”, skriver Mikael Odenberg.
Jag har lätt att respektera Sven Hirdman för hans åsikt på SVT Opinion att det vore oklokt av Sverige att bli medlem i Nato.
Jag delar den visserligen inte men har svårare för hans argument för sagda ståndpunkt, liksom för hans ovilja mot svenskt samarbete med Nato i fredstid.
Sanningen är ju att Ryssland tidigare deltog i de militära övningarna i Östersjöområdet, intill dess att man genom sitt aggressiva uppträdande mot omvärlden mälde sig ur den internationella gemenskapen.
Östersjön beskrivs som ett område där krigsrisken var liten under det kalla krigets dagar men som nu plötsligt har förvandlats från lågspänningsområde till högspänningsområde.
I Hirdmans uttolkning beror det på att Nato ökat sin närvaro i området och att olika länder genom sitt inträde bidragit till att förvandla Östersjön till ”ett innanhav för Nato”. Utvecklingen har enligt Hirdman drivits av dem som skyller på Ryssland och på behovet att försvara sig mot hotfulla ryska avsikter.
Själv ser han i stället förklaringen i Sovjetunionens upplösning, rysk nationalism och en ovilja att känna sig kringränd av ett expanderande Nato. Det vore dumt att förneka eller blunda för hans djupa kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden efter ett decennium som Sveriges ambassadör i Moskva.
Sven Hirdmans psykologiska analyser av den ryska folksjälen och Kremls tänkande förklarar åtskilligt av det ryska uppträdandet men ursäktar intet.
Och det av två skäl:
1. Det som Kreml upplever som inringning i grunden inte är något annat än ett uttryck för att fria och demokratiska stater har valt sina egna säkerhetspolitiska lösningar.
Man har rätt att ha synpunkter på det ändamålsenliga i dessa lösningar. Men man har inte rätt att överpröva dem.
Sveriges säkerhetspolitiska mål ”att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld” är på intet sätt unikt.
Det är målsättningar som delas av bland annat Estland, Lettland och Litauen. Besluten om hur dessa länder bäst ska förverkliga sina ambitioner kan aldrig fattas i Moskva. De besluten måste tas i Tallinn, Riga och Vilnius.
Och det är vår moraliska skyldighet att stödja dessa demokratiska staters rätt att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.
2. Rysslands agerande i och utanför Ukraina har totalt torpederat den europeiska säkerhetsordningen, såsom vi kände den.
På det mest flagranta sätt har Ryssland – i strid mot folkrätten och ingångna avtal – ockuperat delar av ett fredligt grannlands territorium. Inga historiska band i världen mellan Ryssland och Ukraina kan ursäkta det övergreppet.
Jag tillhör dem som anser att efterkrigstidens säkerhetspolitiska koncept – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – gagnade Sverige och Europas säkerhet väl under det kalla krigets dagar. I dag är situationen dock en helt annan.
Sveriges riksdag har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte bara uttrycker ambitionen att Sverige ska komma sina grannländer till undsättning, utan också förhoppningen att omvärlden vid behov ska komma till vår.
Man kan säga att vi ensidigt har utfärdat en motsvarighet till Atlantpaktens artikel V om solidariskt stöd men utan att formellt omfattas av den.
Dagens Nato är inte en militärallians med syfte att konfrontera ett maktblock i östra Europa.
Det är ett politiskt samarbete för frihet och demokrati med vittgående militärt samarbete som omfattar snart sagt hela Europa och som är den enda effektiva krishanteraren med global räckvidd.
På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken.
Författaren är F d Försvarsminister (M), numera generaldirektör och Styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Glädjeämnen och bekymmer i säkerhets- och försvarspolitiken
av Göran Frisk
Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet. Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten har att ta hänsyn till denna samverkan. Såväl Finlands som Sveriges sjöstridskrafter är helt otillräckliga i antal men inte i kvalitet. Om vi kan hålla en hög beredskap avseende ubåtsjakt kommer inkräktaren att få en svår uppgift om han som hittills vill ge sig långt in i den svenska och finska skärgården. Hans förmåga att förbereda utplacering av kärnladdningar på svensk och finsk havsbotten kommer att minskas avsevärt.
Den nyss genomförda flygövningen i norra Skandinavien är ett annat glädjeämne. 115 stridsflygplan från nio länder som övar allt från luftstrid och spaning till attackanfall mot mål på ytan är en tydlig styrkemarkering. Vill ryssarna ge sig på delar av Skandinavien, Baltikum och Östersjöområdet så kommer väl samövade flygstridskrafter under NATO- befäl att vara en formidabel motståndare. Tvingar detta ryssarna till eftertanke!
Under kommande vecka ska det genomföras en stor övning till sjöss med sjöstridskrafter i regi av Nato varvid svenska örlogsfartyg deltar. Denna typ av övning har genomförts under många år av Nato-länderna varvid Sverige deltagit. Sjöstridskrafter övar för att kunna förstärka de baltiska staterna på olika sätt. Detta innebär t.ex. vapen och annan materiel inklusive markförband om en konflikt skulle segla upp i form av gröna män och hybridkrigföring etc. Den svenska solidaritetsförklaringen med de baltiska staterna får ett reellt innehåll.
Försvaret av Gotland är för närvarande inget glädjeämne. Under kalla kriget hade Gotland ett kustartilleriregemente, ett artilleriregemente, ett pansarregemente och en luftvärnskår. Idag har Gotland hemvärnsförband och ett dussintal stridsvagnar i förråd.
Det är alldeles nödvändigt att förstärka Gotland militärt. Denna genomförs bäst genom att förband ur alla tre försvarsgrenarna övar på, runt och över Gotland. Då kan ett överraskande anfall mötas omedelbart. Därvid kan Nato samla ihop såväl flyg- som sjöstridskrafter och avvärja ett anfall mot Gotland.
En egendomlighet i dagens försvarsdebatt är de som går ryssarnas ärenden, Sveriges förre ärkebiskop K-G Hammar och den förre svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman. Flera kan nämnas men dessa båda är tydliga representanter för defaitisterna. De vill inte att vi ska vare sig öva med Nato eller söka medlemskap. Glädjande nog har de inga ansvarspositioner i den svenska säkerhetspolitiken. De får nöja sig med att försöka påverka opinionen i ryssvänlig riktning.
När försvarsbeslutet börjar genomföras bryts den avrustningsperiod som såväl S-regeringar som borgerliga regeringar genomfört sedan muren föll d.v.s. under mer än 20 år.
Avslutningsvis vill jag travestera Mao, ”Varje land har en krigsmakt, sin egen eller någon annans.” Nu visar Sverige att vi inte tillåter någon inkräktare under vattnet, på vattnet, i luften eller på land!
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.
Mot väpnad konflikt II
Av Johan Wiktorin, avdelning I
För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.
Så här blev resultatet av den genomgången:
I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det gå väldigt fort.
Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.
När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.
De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.
Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.
Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.
Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.
Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.
Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.
Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.
I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en Utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.
Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.
——————————–
Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan läsa mer om detta här.
Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”
Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 och avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.