Fait accompli

Reflektion

General Phil Breedlove, Chef för Amerikanska European Command och Supreme Allied Commander Europe, höll den 30APR15 en föredragning (kortare sammanfattning finns här) för den Amerikanska Senatens försvarsutskott. Föredragningen innehöll ett antal intressanta delar, varav den mest intressanta delen troligtvis är att USA och därmed även NATO enligt honom vid ett flertal tillfällen har överraskats av Ryska övningar, bedömt beredskapskontroller. Det vill säga, man erhöll ingen förvarning kring vad som höll på att ske.

Detta innebär ett flertal saker, den första är att Ryssland vid ett flertal tillfällen lyckats dupera de samladeunderrättelseresurserna som väst kan uppbåda. Detta är i sig en imponerande bedrift av Ryssland. Dock är det föga förvånansvärt då västlig underrättelseinhämtning i huvudsak är baserad på teknisk inhämtning kontra personbaserad inhämtning. Trots det är det en imponerande bedrift av Ryssland att man lyckats kringgå de västliga tekniska inhämtningssystemen.

Det andra är att Ryssland troligtvis ej har visat sin fulla förmåga att dupera den västlig inhämtningsförmågan, då man förefaller tillämpat vissa metoder vid ett antal övningar, så kan vi förutsätta att Ryssland har mer avancerade metoder att kunna tillämpa i händelse av en försämrad säkerhetssituation mellan NATO och Ryssland, för att kunna dölja sina avsikter.

Den tredje faktorn blir ur ett svenskt perspektiv såsom militärt alliansfri stat, om än med bilaterala samarbeteninom underrättelsesfären, att vi troligtvis har en än lägre förmåga att upptäcka överraskande militär rysk verksamhet. Under hela det kalla kriget, framhöll vi vikten av att ha en väl fungerande underrättelsetjänst för att effektivt kunna vidta åtgärder för att möta ett hot. Utifrån de uppgifter som General Breedlove la fram för Senatens försvarsutskott, så kan vi nog förutsätta om NATO samlade underrättelseresurser kan bli "tagna på sängen", så är situationen ej något bättre i Sverige.

I och med den tydliga begränsningen NATO förefaller ha i inhämtningsförmåga mot Ryssland, så har Ryssland därmed i dagsläget uppnått dels ett underrättelseövertag dels ett operativt övertag. Vi har även fått en liknade situation som under 1950 och 60-talet då man talade om "bomber gap" och "missile gap". Då bristfälliga underrättelser gjorde att främst USA trodde att Sovjetunionen hade ett övertag i bärförmåga av kärnvapen. Det vi ser nu, blir istället kopplat till de konventionella styrkorna och dess agerande, vi har således fått ett "intelligence gap".

Underrättelseövertagetinnebär att Ryssland i dagsläget kan påbörja större militära operationer utan att t.ex. NATO underrättelsestruktur erhåller någon förvarning om detta förrän operationen påbörjats. Detta övertag kommer Ryssland bedömt inneha under en längretidsperiod. Då underrättelseförmågor tar år att bygga upp.

Det operativa övertaget blir en förlängning av underrättelseövertaget. NATO eller enskilda nationer i Rysslands närområde kommer ha små till obefintliga möjligheter att parera Ryska militära operationer, utan att ha stora mängder förband dels i hög beredskap dels på plats. Det försvårar markant även förstärkningsåtgärder d.v.s. förstärkningar kommer troligtvis ej hinna fram innan en händelseutveckling kan vara överspelad.

Utifrån General Breedlove uppgifter, så blir den amerikanska tankesmedjan RAND Corporations uppgifterrörande scenarion som de studerat kring ett möjligt Ryskt angrepp mot de baltiska staterna mer trovärdiga, då de har gjort en bedömning att de Baltiska staterna i huvudsak skulle kunna vara ockuperade inom 48 timmar från det att ett angrepp påbörjades. Därefter skulle NATO troligtvis ställas inför ett faitaccompli.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsöverenskommelsen – avtryck i omvärlden

av Helge Löfstedt

Vill föra fram några reflexioner kring vilket avtryck den svenska försvarsöverenskommelsen från 17 april kommer att göra i omvärlden. Och detta då i form av hur man tolkar utvecklingen i form av försvarsutgifter som andel av BNP. Först en förklaring: försvarsutgifter som andel av samhällsekonomin dvs (bruttonationalprodukten) utgör ett index som används både när man vill jämföra försvarssatsningar i olika länder med varandra och vid jämförelser över tiden. Motsvarande index används inom andra samhällssektorer.

Den senaste uppgiften i Military Balance 2015 är att de svenska försvarsutgifterna år 2014 utgjorde 1,17 % av BNP. Detta kan jämföras med motsvarande värden i de nordiska grann-länderna (Danmark, Norge och Finland). Här väljer jag att använda medelvärdet för dessa tre länder som år 2014 var 1,36 %. Det vill säga de svenska försvarsutgifterna utgjorde en mindre andel av samhällsekonomin än vad de gjorde i de nordiska grannländerna

För tio år sedan var de svenska försvarsutgifterna 1,60 % av BNP, medelvärdet för de nordiska grannarna var 1,43 %. För tjugo år sedan var motsvarande värden för Sverige 3,0 %, och medelvärdet för de nordiska grannarna var 2,17 %. Dvs i Sverige satsade vi för tio år sedan mera på försvaret än grannarna och för tjugo år sedan ännu mera. Sedan några år är däremot förhållandet det omvända – Sverige satsar mindre på försvar än vad man gör i de nordiska grannarna.

Om Sverige år 2014 skulle haft motsvarande värde på andelen av BNP till försvar skulle förvarsutgifterna 2014 behövt höjas med ca 7 Mdr kr från konstaterade 41,7 till 48,8 Mdr kr,
vilket utgör en avsevärd höjning .

Försvarsbeslutet som det publicerade den 17 april innebär en höjning under femårsperioden 2015 till 2020 till 46,7 Mdr kr, dvs en höjning med 5 Mdr. Det kan tyckas vara ganska nära värdet 7 Mdr som behövdes för att nå till det värde som de nordiska grannarna hade 2014.

Men man måste också beakta att även BNP ökar. Om man antar att BNP ökar med 2 % under de fem åren till 2020 måste det svenska försvarsanslaget öka i motsvarande grad för att behålla konstandsandel av BNP. Det innebär en ökning med 4,3 Mdr kr till 2020. Den ökning av försvarsanslaget som försvarsöverenskommelsen innebär skulle då medför bara en marginell ökning av den andel av Sveriges BNP som går till försvar.

Men detta var bara första steget i de bedömningar som behövs. Nästa steg är att också beakta allmän inflation och den kompensation som försvaret får för de prisökningar som ingår i inflationen som totalt sett väntas förbli låg under de närmaste åren. Samtidigt tyder mycket på att försvaraet inte kompenseras fullt ut för de prisökningar som faktiskt föreligger. Detta innebär att försvarsanslaget nominellt kommer att utvecklas svagare än BNP så att den redan marginella ökning av försvarsutgifter som andel av BNP kommer att ytterligare reduceras. Sammantaget tyder de bedömningar jag kan göra att försvarsanslaget för år 2020 uttryckt i andel av BNP kommer att ligga kvar mycket nära det värde som angavs för 2014.

Den marginella höjning i försvarsutgifterna uttryckt i andel av BNP motiverar då på sin höjd att termen trendbrott används som karakteristik av försvarsöverenskommelsen, men knappast termen upprustning.

När man skall jämföra med grannländerna måste vidare hänsyn tas till att det inte är osannolikt att de kommer att öka sina försvarsbudgetar uttryckt i andel av BNP. Detta med hänsyn till att Nato har satt som mål att samtliga länder skall öka sina försvarsutgifter så att nivån 2 % nås år 2025. Om de nordiska grannarna i jämn takt höjer sina försvarsanslag enligt denna Natoambition kommer det gemensamma medelvärdet för deras försvarsanslag att höjas till ca 1,7 % av deras BNP år 2020. Detta medan det svenska värdet ligger kvar nära 1,17. Dvs gapet mellan grannarna och Sverige ökar påtagligt. Nu är det långt ifrån säkert att de nordiska grannarna höjer försvarsanslaget i så hög grad som denna enkla beräkning förutsätter. Men höjningar blir det och det är inte osannolikt att det blir en viss höjning med avseende på försvarsutgifterna som andel av BNP.

Sammantaget verkar det således troligt att Sverige trots höjningarna i försvarsbeslutet, så som det rapporterades, fortfarande kommer att sticka ut som avvikare när det gäller satsningar på försvar.

Avslutningsvis några reflexioner kring tolkningen av dessa siffror. Här vill jag föra in ett resonemang om solidaritet. Små länders bästa chans att militärt stå emot stormakter är att samverka – formellt eller informellt, reellt eller indirekt. Viktigt i detta är då att solidariskt och likvärdigt svara för den ekonomiska bördan för samhällsområdet försvar. Tolkningen av de siffror som jag här har ”jonglerat” med blir då att den svenska politiska opinionen visar fortsatt svagare vilja än grannarna när det gäller att solidariskt ta ansvar för den militära säkerheten i närområdet.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

Ett nytt Högkvarter

Det börjar nu bli ganska klart att förbandet Högkvarteret kommer att se radikalt annorlunda ut från och med 2016-01-01. Förändringen förefaller vara driven av den nye C HKV/C LEDS - generallöjtnant Dennis Gyllensporre. Det som jag skriver nedan är inga hemligheter utan har redovisats officiellt i många sammanhang - dock kanske inte så mycket utanför Högkvarteret.

Det som verkar komma att hända är följande.

De tre mindre staberna (personalstaben, informationsstaben och juridiska staben) planeras att upphöra att vara egna enheter och i stället inordnas i ledningsstaben.

Den nya ledningsstaben planeras att byta namn till det förpliktigande namnet försvarsstaben!

Det hela ger anledning till flera reflektioner.

Jag tror att i sak är detta en bra förändring, som kanske borde genomförts för länge sedan. Mindre enheter i Högkvarteret kan ibland ha svårt att få genomslag för sina aktiviteter - framför allt jämfört med de båda ”jättarna” produktionsledningen och insatsledningen. 

Om de tre mindre staberna nu blir en del av försvarsstaben så bör detta innebära att de olika sakområden de hanterar kommer att bli bättre integrerade på högsta försvarsmaktsnivå - det är ju de facto ledningsstaben som på övergripande nivå styr Försvarsmakten.

En detalj är att personaldirektören, informationsdirektören och chefjuristen dels alla ingår i Försvarsmaktens ledningsgrupp (FML), dels också idag (som personer) är direkt underställda överbefälhavaren. Hur detta kommer att se ut i framtiden är det svårt att sia om. Viss vägledning kan kanske fås av det faktum att ekonomidirektören ingår i FML men inte är direkt underställd överbefälhavaren. Blir det likadant kanske för de båda direktörerna samt chefjuristen?

Nuvarande STF C LEDS är ekonomidirektören. Vem blir STF C LEDS när det tillkommer ytterligare tre individer till den nya försvarsstaben och alla dessa är civila arbetstagare på befattningsnivå CF 7 (vilket motsvarar generalmajor eller konteramiral). Mitt stalltips är att befattningen som STF C LEDS nu blir en O-befattning (militär befattning) på befattningsnivån OF 7.

En annan fundering man kan ha är att Högkvarteret efter denna förändring kommer att bestå av tre stora enheter samt som tidigare de mer oberoende mindre enheterna (generalläkaren, säkerhetsinspektionen, revisionen samt flygsäkerhetsinspektionen). Detta kan kanske rikta ljuset på de andra två stora enheterna - insatsledningen och produktionsledningen. 

Det är ingen hemlighet att det förekommer mycket dubbelarbete och att det av många upplevs som en mindre bra lösning att dra ett så tydligt streck mellan produktion (tillverkning av militär förmåga) och insats (användning av militär förmåga). Problemet accentueras sannolikt av att man sitter i olika hus (Lidingövägen 24 och Banérgatan 62) med en kvarts promenad mellan.

Denna blogg har för flera år sedan publicerat ett långt inlägg om varför försvarsgrenarna borde återuppstå. När den äldre versionen av försvarsstaben fanns så existerade försvarsgrenarna. Blogginlägget jag refererar till föreslog en lite oortodox metod att hantera de både ”extra” stridskrafterna LEDUND och LOG. Min idé var att marinen också skulle få huvudansvar för försvarslogistiken samt att flygvapnet skulle få huvudansvar för verksamheten inom LEDUND. 

Den försvarspolitiska inriktningspropositionen pekar dock på en annan tänkbar variant eftersom den flera gånger nämner något som den benämner ”försvarsmaktsgemensamma stridskrafter”. Detta skulle man kunna tolka som ett embryo till en fjärde försvarsgren, innehållande stridskrafterna försvarslogistik, ledning och underrättelsetjänst. 

Vad tycks?

GMY

Sinuhe

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.

För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 

Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.

- Personal (Välutbildad i rätt mängd)
- Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
- Övning (Personal och materiel är övade och prövade)




För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.

Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 


Avveckling av ubåtsjaktförmåga - två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att "ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära". Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.

Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.

Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.


Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.

Nostalgi enligt principen "det var bättre förr" tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu - OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet - indirekt - att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att "det är för jävligt" borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.

Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 


Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.

Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.

Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.

Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.

Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 

Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju.... Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.

Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin


Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 

Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.


Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att "Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen". Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.

Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.

Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas - om man vill!

Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.


Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.

HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.

De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.


Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.

Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.

Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.

Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.

Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.

Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket... Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.


Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?

Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!


Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.

Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är "sakletare" av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften.... Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.

I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.


Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 


Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 

Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.


Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medel. Det här är som Allan Widman brukar säga "en lågt hängande frukt". Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den....

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.


”Jag stannar tiden”


Huvudpersonen i "Jag stannar tiden" följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade "svarta döden", så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

"Jag stannar tiden" handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och... klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte "Jag stannar tiden".

Varför skall vi inte sälja vapen till Saudiarabien?

av Magnus Sjöland

I Sverige och speciellt inom vissa grupperingar har det blivit en sanning att vi inte skall sälja vapen till Saudiarabien. Gynnar detta framväxten av mer liberala lagar, mer mänskliga rättigheter, friare ställning för kvinnorna eller större tolerans mot andra religioner? Mig tycks det inte så.

Saudiarabien är ett av jordklotets rikaste länder med enorma oljefyndigheter, vilka är  lätta att utvinna. Oljan ligger bildligt talat precis under sanden i öknen och är en av de största kända fyndigheterna. Saudiarabien har också några av de muslimska ländernas största helgedomar inom sina gränser, Kaba i Mecka och profeten Muhammeds grav i Medina. Landet har styrts av ett kungahus under många år, Islam är statsreligion och 85% av befolkningen är sunnimuslimer.

Saudiarabien har ett svårt säkerhetsläge med många instabila stater i närheten och ett expansivt Iran, samt att IS har styrkor i dess närhet. Enligt folkrätten har Saudiarabien en skyldighet att ha ett försvar och skydda sin befolkning mot aggressiva inkräktare. Om de inte har något försvar så finns en icke ringa sannolikhet för att Iran, IS eller någon annan skulle försöka ta över landet med dess stora rikedomar och helgedomar.

1992 fick Saudiarabien en ny grundlag som reglerar hur landet skall styras, samt stadgar vissa personliga rättigheter. Dessa rättigheter, samt de mänskliga rättigheterna är under omfattande internationell kritik. Domsluten är oförutsägbara då domstolarna tolkar sharia, islamisk rätt, individuellt och domsluten blir svåra att förutse. Politiska partier, fackföreningar och andra religioner än Islam är förbjudna. Kvinnorna har inte samma rättigheter som männen. Dödsstraff tillämpas även om antalet dödsstraff per år sjunker år för år. Dödsstraff kan utdömas för bland annat mord, smuggling av droger, våldtäkt, samkönad sexuell aktivitet och väpnat rån.

På många områden har vi samsyn mellan länderna och på andra har vi fundamentalt olika kulturella åsikter i moral och etik. Vi anser i Sverige att det är rätt med abort och samkönade äktenskap. Vi anser att det inte är allvarliga brott att stjäla eller häda Gud eller med utomäktenskapligt sex eller ljuga eller att dricka sig redlös på alkohol. I Sverige anser vi att dödsstraff inte är acceptabelt, inte ens om en massmördare tas på bar gärning. Här skiljer vi oss från Saudiarabien, som har en helt annan kultur. Båda kulturerna har en moral som växt fram under många generationer, vilken som är ”rätt” kan man fundera över, men både vi och dom förfasar sig över hur de andra lever! Båda kulturerna tar intryck av varandra och av nya moraliska idéer, t ex kommer man nu 2015 att kunna välja kvinnor i kommunalvalen för första gången i Saudiarabien och vi i Sverige har skärpt våra lagar runt prostitution.

Förändringar av människors etiska och moraliska ståndpunkter är en långsam process, som inte kan stressas fram. Vissa åsikter, om t ex abort, kommer nog att vara en evig fråga för mänskligheten. Om vi tittar på Sverige så är det inte så många år sedan vi ändrat vår lagstiftning inom områden där vi idag kritiserar Saudiarabien. Fri abort infördes 1975. Kvinnor hade inte samma rättigheter som män i Sverige för inte så många år sedan.  Vi införde kvinnlig rösträtt 1921, då även gifta kvinnor blev myndiga. Vi var en icke-demokrati för inte så många år sedan där Kungen (t ex Gustav III) styrde efter eget gottfinnande. Homosexuella har ansetts psykiskt sjuka, och det har varit olagligt även här. Blev lagligt 1944 och slutade ses som en psykisk sjukdom 1979. Fram till i början av 1800-talet var dödsstraff det vanligaste straffet i Sverige och avskaffades i två steg, 1921 i fredstid och 1973 i krigstid.

Vad är det som de som inte vill sälja vapen till Saudiarabien vill uppnå? Vill de att någon skall attackera landet och ta över det? Vilka i så fall? Eller är det en mer och större medmänsklig önskan om att om inte Saudiarabien får köpa vapen från Sverige, så kommer säkerheten att öka i världen? Om Sverige slutar sälja vapen till Saudiarabien, kommer de ha möjlighet att köpa dessa från någon annan? Vad jag vet är Sverige det enda landet som pratar om att inte sälja till Saudiarabien och därmed så verkar det hela verkningslöst. 85% av alla vapen som säljs till Saudi kommer från USA.

Saudiarabien styrs av ett kungahus och inte på samma sätt som i EU med demokrati och med allmänna val. Vi har även i Sverige ett kungahus och i många länder i världen så styrs man av någon annan form än demokrati enligt Västeuropeisk modell. Skall man då automatiskt inte få rätt att försvara sig och sin befolkning mot en invasion? Vad är det som gör att ett land som inte är demokratiskt inte skall försvara sig? Blir ett land automatiskt demokratiskt om det inte får köpa vapen? Är det demokratiska länder som skall invadera det icke-demokratiska landet och sedan införa demokrati?

Europa har jordklotets blodigaste historia under de senaste 1000 åren, med en enorm mängd krig och barbari. 30-åriga kriget, 1:a och 2:a världskrigen för att nämna några. Vi har haft de mest krigiska staterna i världen och nu tror vi att vi har kommit på lösningen för att äntligen få fred i Europa. Det stavas samarbete mellan länderna, inte sanktioner, blockader och att försöka sko sig på sina grannars bekostnad. Vi har bildat EU, som det största fredsprojektet i mänsklighetens historia. Vi har nu handel, studentutbyten, gemensam valuta, forskning, utvecklingsprojekt, ekonomi, lagar och försvarsprojekt tillsammans. Detta för att minska på klyftorna mellan ”vi” och ”dom”. Exempelvis så bygger Frankrike och Tyskland (gamla arvsfiender) stridsflyg tillsammans, vissa delar kommer från Tyskland och andra från Frankrike, svårt att kriga med ett flygplan som saknar motor, som byggs av fienden!

Vore det inte en bra idé att sprida detta fredsprojekt och dess tankegångar och framgångar, i stället för blockad och sanktioner? Om vi i stället ökar handeln, kulturutbyten och studentutbyten så ökar vi chanserna för att goda idéer sprider sig och vi på sikt får då mer mänskliga rättigheter, bättre hälsa, bättre miljö och bättre ekonomi i världen.

Om vi säljer vapen till Saudiarabien så kan vi skriva in villkor i avtalen, vi kan öka utbyten på andra områden mellan länderna och bygga samarbete i stället för murar. Vi kan överföra bättre miljöteknik, bättre skolor, högre utbildning och berätta om våra värderingar. Vi kommer att lära oss av dem och de av oss, livet är komplext och vi är inte av en mer överlägsen kultur än deras. Vi har alla olika bekymmer i livet, livspussel som skall läggas, ekonomi som skall gå ihop, barn som skall fostras och ett liv som skall levas. Sverige har gängkriminalitet, högst andel singelhushåll i världen, stor konsumtion av lyckopiller, droger, socker och alkohol, svårt att motivera våra ungdomar och på många områden ett moraliskt förfall. Vi kanske också har något att lära?

Vi kan studera två länder som varit under blockad i många år av ett enat väst, Nordkorea och Iran. Har det blivit bättre i dessa länder efter alla år av blockader? Har de vapen, trots att de inte får köpa några? Mitt svar är att de har så mycket vapen de vill ha, det går alltid att få tag på om du kan betala. I dessa två stater finns det även nukleära anläggningar, trots alla sanktioner.

De som inte vill sälja vapen till Saudiarabien, vill de att landet skall bli ett nytt Nordkorea? Isolerat med en svältande befolkning, det kan väl inte vara intentionen? De som vill sluta sälja vapen, vill de även sluta sälja annat också? Som mat, kläder, teknologi, papper, bilar och utbildning? Om det bara är vapen som skall blockeras, vad är det för speciellt med denna handelsvara i jämförelse med lastbilar eller kläder?

Om Sverige avsiktligt slutar sälja vapen, så kanske Saudiarabien inte vill köpa något annat heller från Sverige? I så fall krymper Sveriges ekonomi, Saudiarabien missar några av våra paradprodukter och båda länderna blir fattigare. Färre arbetstillfällen i Sverige och i Saudiarabien och ett minskat kulturutbyte och därmed en minskad chans att få till förändringar på människosyn och den enskilda människans rättigheter enligt vårt västerländska synsätt.

Det tycks mig som om den effektivaste och mest humana lösningen vore ett ökat utbyte mellan länderna, inom kultur, skola, miljö, forskning och handel. Inte genom sanktioner och blockader. Då kommer vi på sikt att få en större öppenhet och fler mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Saudiarabien har en flera tusen år gammal tradition, ett arv och en kultur att försvara, det är deras skyldighet att försvara sig mot inkräktare.

 

Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.



Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.






------------------

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.


Elevbataljon Gotland

Försvarsmaktens personalförsörjning och försvaret av Gotland är två ämnen som har debatterats flitigt de senaste åren. Båda är problemområden för Försvarsmakten. Man vill ha fler deltidstjänstgörande och man vill ha trupp på Gotland.

Här ger vi staten en gratisidé, helt utan konsultarvode, som kan utgöra bas för en nyordning som löser problemen:

Etablera samarbete mellan Försvarsdepartementet och Utbildningsdepartementet samt mellan Försvarsmakten och Uppsala Universitet Campus Gotland. En gemensam satsning skulle möjliggöra att hugade skulle kunna kombinera studier med tjänst i FM.

Den enskilde får möjlighet att kombinera militärtjänst med studier och sina högskolestudier betalade.


Genomförande
  • Elever söker programmet och antas av både FM och Uppsala Universitet Campus Gotland.
  • Elever förbinder sig att genomföra hela studiegången OCH delta i Försvarsmaktens verksamhet.
  • Vissa kurser och program kopplas till Försvarshögskolan.
  • Kostnader delas mellan departementen och studierna finansieras i sin helhet av staten.
  • Elevbataljon Gotland upprättas med hög beredskap.
  • Elever studerar vid högskolan och tjänstgör vid studieuppehåll. Vid behov anpassas studietakten.
  • Allt eftersom kan elever utvecklas i sin tjänsteutövning och kan lösa andra uppgifter, tex instruktör GMU.

Sverige får:
  • Trupp på Gotland.
  • Kontinuitet i förbandet.
  • En attraktiv anställnings- och studieform.
  • En välutbildad militär.

Se detta som en grundidé. Det finns många knutar att lösa såsom infrastrukturella problem, rekryteringsförfaranden, lagstiftning, avtalsfrågor, vilka kurser och program som ska kunna sökas, elevbataljonens förmåga och annat. Sånt behöver analyseras fram.

Idén är inte i stället för andra förband utan som ett komplement och ett sätt att kombinera FM:s behov av personal och försvaret av Gotland.


Bonus:Efter någonstans 4-6 år på Gotland finns det viss sannolikhet att den enskilde har rotat sig och blir kvar på Gotland.


Edit 301630: Uppmärksamma läsare har upplyst mig om att Högskolan på Gotland numera är en del av Uppsala universitet. Därav justering i texten.

Med "elev" avses person som genomgår studier. I Försvarsmakten är man elev även vid högre studier, även om det kanske känns främmande för vissa.

/C

Hitlers död och nya färgbilder från 1945


Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget "Tid för glädje, tid för hämnd" i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 - dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: "Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna". Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

Sukellusvene

Reflektion

   Bild 1. Ålandsförträngningen.
Så var det återigen dags för främmande undervattensverksamhet, denna gång i Finland, främmande undervattensverksamhet var väntad under denna period, dock bedömde jag om sådan aktivitet skulle uppdagas, så skulle det vara i Bottenhavet, utifrån de materielförsöksom just nu genomförs i det området. Då denna försöksverksamhet genomförts tidigarekan det mycket väl vara denna undervattensverksamhet som Försvarsmakten tidigareerhållit indikationer på.

Vilket skulle falla in till del, i det mönstersom uppvisade sig under 1980-talets ubåtsjakter, då teknisk försöksverksamhet genomfördes, så fick man ofta indikationer på att främmande undervattensverksamhet genomfördes i anslutning till detta. Nu utesluter inte det ena det andra, att antingen försöka ta sig in eller ut ur Ålandsförträngningen med en undervattensfarkost kan kräva en avledningsmanöver i någon riktning av en främmande makt som skall genomföra eller har genomfört inhämtningsverksamhet i det området.

Ett annat mönster även går att skönja i den främmande undervattensverksamhet, något som den finska bloggaren Corpral Frisk även berör i ett blogginlägg, är minst tre incidenter av främmande undervattensverksamhet har skett då en ny regeringen har tillträtt, två i Sverige – Hårsfjärden 1982, Kanholmsfjärden 2014 – och en nu i Finland 2015. Detta mönster kan nog enklast förklaras med att om man skulle vilja genomföra en mycket känslig operation såsom utplacering av materiel o.dyl. kan det vara klokt att genomföra det i ett sådant läge. Då lednings- och lydnasförhållanden är nya, politikerna oprövad och kan ge upphov till viss tvekan att fatta tidskritiska och känsliga beslut.

Ser man till Svenska förhållanden så är rättigheten och därmed även skyldigheten för vapeninsats delegerad ned till fartygschef om sådan verksamhet upptäcks på inre vatten, varvid man gör en viss risktagning från främmande makt att utnyttja ett sådant tillfälle, dock så kommer troligtvis rapportering ske uppåt i organisationen innan vapeninsats genomförs enligt IKFN varvid Regering blir informerad, vilket kan utlösa vissa reaktioner som försenar vapeninsats.

En annan intressant reflektion man kan genomföra är att man förefaller bibehållit kontakten med den främmande undervattensfarkosten under hela 1½ timme innan varningsinsats genomfördes. Således har man dels detekterat med troligtvis undervattensensorer då farkosten gick över territorialvattengränsen dels med hjälp av fartyg följt farkosten. Detta måste ses som en rejäl underrättelsekuppav den Finska Försvarsmakten, då man troligtvis både har ljudupptagningar och sonarbildupptagningar av undervattensfarkosten.

Förhoppningsvis så utnyttjas nu det fördjupade samarbetet mellan Sverige och Finland och ett erfarenhetsutbyte genomförs, utifrån de två incidenterna som har skett i dels Sverige dels Finland under 2014 respektive 2015. Då båda nationerna utifrån det skulle kunna förbättra sin taktik och stridsteknik för att kunna möta det aktuella hotet.

Nästa intressanta reflektion man kan genomföra är att nu har två nationer, vad som är känt, under loppet av mindre än ett år blivit kränkta med främmande undervattensfarkost/-er i Östersjöregionen. Det faktum att det är två militärt alliansfria nationer gör det även mer intressant. Nu håller jag det inte för otroligt att andra nationer kan ha blivit kränkta under samma tidsperiod eller tidigare ffa. utifrån Rory Stewarts uttalandefrån 2014, att ett av de viktigaste områdena för att förbättra försvaret av de Baltiska staterna är att förstärka förmågan att verka mot undervattensfarkoster.

I sig visar det på vikten av att en förstärkning av Sveriges förmåga att möta hotet "under ytan" måste ske, då det hotet de facto är reellt, nationers gränser kränks grovt. Likväl så visar det på vikten av sensorkedjor som kan detektera verksamhet under ytan, då det var detta som gjorde att Finland i ett tidigt skede kunde agera mot kränkningen, något som man nu förefaller ska åtgärda utifrån den liggande försvarspropositionen. Vad man dock skall beakta är att Sverige har dryga 270 mil kust, det kommer krävas en ordentlig analys av vilka områden som man bör utplacera dessa sensorkedjor vid.

Avslutningsvis så visar denna incident på att det säkerhetspolitiska klimatet återigen har tagit ett steg i negativ riktning i säkerhetsspiralen för Östersjöregionen och Norden.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarspolitikens Hårda Kärna

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.

 

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.

USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

"Vi är solidariska med dig Vietnam!" säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

Regeringens försvarspolitiska proposition (2)

Det finns lite till i propositionen som är värt att kommentera sett ur ett personalförsörjningsperspektiv.

Låt mig börja med följande textavsnitt från sidan 69.

”Tillgänglighet i fredstid för deltagande i operationer eller övningsverksamhet kräver därför att kontraktsförbanden aktiveras. Kontraktsförbanden kan aktiveras efter beslut av Försvarsmakten och mobiliseras för intagande av höjd beredskap.”

Detta kan tolkas som ett välkommet klargörande. Det har inom HKV förekommit en diskussion om hur begreppen ”aktivering” respektive ”mobilisering” ska tolkas. Detta klargör regeringen nu genom att möjligen förtydliga att aktivering är en myndighetsintern åtgärd, medan mobilisering sker genom beslut av regeringen.  

Nu kommer vi till sidan 69-70.

”Hemvärnsförbanden ska vid intagande av höjd beredskap kunna verka med huvuddelen av förbandens styrka inom ett dygn. Efter beslut av regeringen eller Försvarsmakten om aktivering bör hemvärnsförbanden även i fredstid snabbt kunna lösa ålagda uppgifter inklusive stöd till samhället vid kris. Hemvärnsförbanden ska med delar kunna vara tillgängliga även utan särskilt beslut om aktivering, t.ex. för vissa bevakningsuppgifter eller stöd till samhället. Hemvärnsförbanden bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl och soldater med hemvärnsavtal.”

Nu kan man tycka att det börjar svaja lite i stringensen. Plötsligt kan både regeringen och Försvarsmakten aktivera krigsförband.

Den senaste delen av avsnittet är dessvärre helt felaktigt. Hemvärnet bemannas enligt gällande förordning med a) hemvärnsmän, b) frivillig personal och c) anställda i Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

Begreppen officer och specialistofficer är baserade på att den som det handlar om är antingen anställd som yrkesofficer eller som reservofficer. Om man inte uppfyller det ena av dessa två kriterier kan man inte sägas vara officer eller specialistofficer. Andelen yrkes- och reservofficerare i hemvärnsförbanden torde vara ganska lågt.

Man kan dock tolka avsnittet ovan som ännu ett sätt att markera att alla delar av Försvarsmakten är likadana och att alla bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Denna bloggs uppfattning är dock att så inte är fallet.  

Sedan kommer sidan 88.

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Denna formulering speglar inte den nuvarande personalförsörjningen korrekt. 

För det första är även en hemvärnsbataljon ett krigsförband och detta verkar skribenten ha glömt bort. Hemvärnet berörs dock på annat ställe i propositionen.

För det andra så är, som jag skrev i det första inlägget i ämnet, det inte alls så att det finns krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän som saknar ett anställningsförhållande. Det som författningsenligt finns är krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Denna blogg vill värna om GSS-begreppet och dess koppling till en anställningsrelation och anser det vara oklokt att begreppet degenereras till GSS/P och andra nypåhittade förkortningar.

Vi går vidare till sidan 92.

”I december 2014 tillkännagav riksdagen för regeringen som sin mening vad försvarsutskottet anfört om att införa ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation liksom andra typer av incitament för vissa personalkategorier inom Försvarsmakten. Utskottet betonade vikten av att Försvarsmakten kan behålla sin personal och bedömer att alternativet till att inte behålla anställda soldater kontraktstiden ut är mycket dyrt. Utskottet anser vidare att för att öka viljan hos soldaterna att fullfölja sina kontraktstider bör ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation, liksom andra typer av incitament, införas för en sådan personalkategori som kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.”

Försvarsutskottet talar med kluven tunga och inte i överensstämmelse med gällande arbetsrätt på det statliga området.

Något ”kontrakt” har aldrig funnits och det är ur en pedagogisk synvinkel inte bra att regeringens egen proposition rör till begreppen.

Individen har en anställning som förtydligas i form av ett anställningsavtal. Något kontrakt finns inte, vilket även försvarsutskottet borde känna till!

Nu drar jag ett streck i skrivandet om denna proposition. Nilens vatten ser inbjudande ut och det ser ut att bli en trevlig kväll i hyddan vid dess strand. 

Regeringen vill nog väl med sin proposition (som trots allt är ett steg åt rätt håll) men det hade varit en styrka att dels följa sina egna författningar, dels låta någon med ”örnblick” läsa hela dokumentet. Kom till Egypten så hjälper Sinuhe och hans eller hennes medhjälpare gärna till.

GMY 

Sinuhe


50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: "Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?".

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva....

J.K Nilsson

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

"Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet."


En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).


Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.


Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna "JAS", till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.


På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

Some impressions from 2015 Lennart Meri conference (24-26 April)


 
The Lennart Meri conference is most important annual conference in the Baltic Sea region on security.

 The conference was, as always, extremely well organized. Russia, Ukraine and the West´s reactions were, quite naturally, the main topics. Below some views I found especially interesting, that were presented at the conference.

 
On Russia
There is an “ideological” factor behind Russian policies today that shouldn´t be neglected. It consists of components as religion, “Russian culture”, Russia being neither a part of the East nor the West and the nearly metaphysical role of the state.

For others the main drivers are geopolitical (often in combination with “ideology”). A Yalta – Potsdam approach. The world should be managed by great powers having spheres of influence. Ukraine, the Baltics and other neighbouring states should according to such a way of thinking be part of Russia´s sphere of influence.

Regarding Russia´s military strength there were some differing opinions. From, Russia not being able to conduct any large scale military operations in Europe to comments like, 90-100 000 well trained and well equipped troops should at least be able to achieve something, for example conducting a reasonably large operation. The presentations and discussions concerning this topic didn´t lead to any firm conclusions.

An area where all seemed to agree was that Russia´s military spending was nearing some 6 % of GDP, probably more if the costs for the operations in Donbas and Luhansk were included.

In the discussion concerning “correlation of forces”, Russia versus NATO, this quip perhaps is worth remembering “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.

 
Europe´s reactions
Most discussants were disappointed how Europe had reacted to the aggression in Ukraine. Europe had more or less been on the defensive all the time, not making it clear that Russia had violated, among other, the UN charter and the Helsinki Final act. And that Europe hadn´t acted on that, instead it had continued to see to the egoistic interests of different countries.

This and Europe´s inability to speak with one voice “who is Mr. Putin supposed to call” has led to a situation where Russia has lost respect for Europe. Europe´s reluctance, or rather refusal, to consider military means as a political tool has not helped in this respect.

As someone said “why are we surprised?”

 
US/NATO military priorities
The US is relearning how to reinforce Europe. In this context freedom of movement is vital, especially in the Baltic Sea region.

Exercises as Zapad 2013 but also the annexation of Crimea have shown that we have to increase our abilities when it comes to early warning, and also take Russia´s electronic/cyber warfare capabilities seriously. The Very High Readiness Joint Task Force (VJTF)is a vital component when it comes to show that we are ready to meet different contingencies in Europe, and should train deployment to possible hot spots frequently.

 

Of course much more was said during the conference. Follow the link below to see the different sessions on video.

 

http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351

 


2015 års Lennart Meri konferens (24-26 april)


 
Lennart Meri konferensen är den mest betydelsefulla årliga konferensen i vår del av världen som rör regional och global säkerhet. Den genomförs varje år i Tallinn med deltagare från i stort sett alla Nato-medlemmar inklusive USA, Ryssland, de nordiska länderna och även andra länder. I år var t ex Ukraina starkt representerat.

                                                                               -------
 
Som vanligt var konferensen utomordentligt väl arrangerad. Ryssland, Ukraina och Västs reaktioner på den ryska aggressionen var av naturliga skäl huvudtemat. Nedan redovisar jag några av de i mitt tycke intressantaste sakerna som kom upp under konferensen.

 
Ryssland
Det finns en ”ideologisk” faktor i dagens ryska politik som inte bör negligeras. Den består av bl a religion, ”rysk kultur”, Ryssland ses som varken en del av Öst eller Väst och den nästan metafysiska betydelse som staten tillmäts.

För andra är det geopolitiska faktorer som är avgörande (ofta i kombination med ”ideologin”). En Jalta-Potsdam syn. Världen bör hanteras av stormakterna och där de har olika inflytelsesfärer. Ukraina och Baltikum och andra grannländer skulle med ett sådant synsätt vara en del av den ryska intressesfären.

När det gäller Rysslands militära styrka gick åsikterna isär. Från att Ryssland de närmaste åren skulle sakna förmåga till större militära operationer i Europa, till att 90-100 000 väl utrustade och väl övade soldater borde nog trots allt räcka till ganska omfattande operationer. Diskussionerna här ledde inte till några klara slutsatser.

Ett område där dock alla tycktes vara överens var att Rysslands militärutgifter nog närmade sig 6 % av BNP, sannolikt mer om man räknade med kostnaderna för operationerna i Donbas och Luhansk.

I diskussionen om styrkeförhållanden mellan Nato och Ryssland var det någon som fällde kommentaren (gör sig bäst på engelska) “In Russian eyes it is probably not a question of correlation of forces – rather a question of correlation of will”.  Kanske något värt att minnas.

Europas reaktioner
De flesta var besvikna på hur Europa reagerat på aggressionen mot Ukraina. Europa hade mer eller mindre varit defensiva hela tiden, och inte gjort klart för Ryssland att man grovt brutit mot internationell rätt, bl a FN-stadgan och Helsingforsavtalet.  Och att Europa inte agerat utifrån det utan snarare sett till olika länders egoistiska intressen.

Detta och Europas oförmåga att tala med en röst ”vem skall Putin ringa till” har lett till en situation där Ryssland förlorat respekten för Europa. Europas ovilja, snarast vägran, att utnyttja sin militära potential som ett politiskt medel har inte gjort situationen bättre.  

Som någon sa ”varför är vi förvånade?”

 
USA:s/Nato:s prioriteringar
USA håller på att återuppliva kunskapen om hur man förstärker Europa. Här är det vitalt att man har frihet att kunna genomföra truppförflyttningar, speciellt i Östersjöområdet.

Övningar som Zapad 2013 (i Östersjön) och annekteringen av Krim har visat på att Nato måste förbättra sin förmåga att till förvarning, och att vi måste ta Rysslands förmåga till elektronisk/cyberkrigföring på stort allvar. Nato:s beredskapsstyrka ”Very high Readiness Joint Task Force (VJTF) är en vital komponent för att möta olika av händelseutvecklingar i Europa. Den måste öva ofta.

 

Självfallet sas det väldigt mycket mer under konferensen. Följ länken nedan för att se de olika sessionerna på video.

 
http://lmc.icds.ee/index.php?option=com_content&task=view&id=235&Itemid=351

CJSE – inte bara Afrika

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad "Neland", betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)...

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

I Skuggan av Baltikum Del 1 – Dåtid vs Nutid

Sammanfattning

Ur ett historiskt perspektiv är varken det Nordiska försvarssamarbetet eller Sveriges numera omfattande samarbete med NATO någon ny företeelse. Vad man nu gör officiellt genomförde man inofficiellt under hela det kalla kriget. Vad som dock är en avgörande skillnad jämfört med tidigare är att Sverige som under hela det kalla kriget sågs som en stabiliserande faktor för Norden, troligtvis nu måste ses som en destabiliserande faktor, då man orsakat ett säkerhetsvakuum inte bara i Östersjöregionen, utan i hela Norden.

Analys

Allmänt.Denna inläggs serie om tre delar kommer försöka belysa den säkerhetspolitiska situationen i Norden och då främst Nordkalotten, detta inledande inlägg kommer dels beskriva historien d.v.s. de nordiska aktörernas säkerhetspolitiska ställningstaganden under det kalla kriget. Dels försöka beskriva skillnaderna mellan dåtiden och nutidens säkerhetspolitiska ställningstaganden, de fåskillnader som de facto finns.

Nordkalotten under det kalla kriget.Norge med sina erfarenheter efter det andra världskriget, kom att bli en av de ursprungliga medlemsstaterna i NATO, det övergripande syftet med det Norska medlemskapet var/är att kunna motstå ett militärt angrepp då Norges geografiska utbredning i förhållande till dess befolkningsmängd ej medger ett eget ändamålsenligt försvar, vilket kräver hjälp av andra vänligt sinnade stater, därav ett medlemskap i NATO. Likväl syftade/syftar medlemskapet till att bevara Norges politiska oberoende d.v.s. ingen annan stat skall genom militära eller politiska påtryckningar kunna diktera Norges inrikes- och/eller utrikespolitiska vilja.1

För att minska spänningarna under det kalla kriget antog Norge även självpåtagna restriktioner rörande sin militära verksamhet i Nordnorge, såsom att man har varit mycket restriktiv med övningar i Finmarksområdet, även förhandslagringen av den amerikanska marinkårsbrigadens utrustning placerades långt söderut, Tröndelag, för att visa på att det ej var en offensiv förhandslagring, likväl tillåter man ej stationering av förband i fredstid i Norge m.m.2

Sverigekom efter Norges anslutning till NATO, utåt inta en strikt neutralitetslinje, en av de stora faktorerna kring detta var att Finlands situation ej skulle försvåras som randstat till Sovjetunionen. Säkerhetspolitiken kom att baseras på att dels påtala Sveriges neutralitet och att man ej avsåg ansluta sig till någon part i händelse av en konflikt dels säkerställa en sådan hög tröskeleffekt att ingen presumtiv motståndare skulle vilja angripa Sverige.3

Sverige kom att ha ett mycket starkt försvar under hela det kalla kriget och kom i praktiken att utgöra ett östligt flankskydd för Norge. Detta var en grundförutsättning för att Norge skulle kunna tillämpa sin icke baseringspolitik i fredstid, det starka Svenska försvaret skulle fördröja en snabb Sovjetisk framryckning via Norra och Mellersta Sverige in i Norge under så pass lång tid att NATO förstärkningarna skulle hinna nå Norge.4

Styrande för Finland under hela det kalla kriget var relationen till Sovjetunionen som en av dess randstater, detta kom praktiskt visa sig genom Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, VSB-pakten, samt Paasikivi–Kekkonen-linjen i dess utrikespolitik. VSB-pakten, tillkom på Sovjetiskt initiativ 1948.5 Denna pakt får ses som en av de mildaste tvångspolitiska åtgärderna av Sovjetunionen tillämpad på någon av sina randstater efter andra världskriget, en av anledningarna till detta kan vara att Sovjetunionen ville undvika att Sverige knöts närmre väst och då de länder som kom att bilda NATO, vilket ett kraftigt inskränkande fördrag mellan Sovjetunionen och Finland hade kunnat göra.6

Huvudlinjerna i VSB-pakten var att Finland skulle förhålla sig neutral d.v.s. inte ingå i koalition med andra stater riktad mot Sovjetunionen, Finland skulle försvara sig vid anfall från Tyskland eller med Tyskland förbunden makt och ingen av staterna skulle blanda sig i den andra statens inre angelägenheter. Man skulle även rådfråga sinsemellan, om det konstaterades att det förelåg ett hot om angrepp som pakten föreskrev.7 I omvärldens ögon kom det ses som stora inskränkningar i Finlands möjligheter att föra en självständig säkerhets- och utrikespolitik, man talade i termarbete av "finlandisering" vilket i grunden kom att innebära en mindre stats anpassningspolitik gentemot en större.8Vilket i praktiken var Paasikivi–Kekkonen-linjen, som i grunden syftade till att vinna Sovjetunionens förtroende, varvid det skulle garantera Finlands självständighet.9

Således hade man under hela det kalla kriget en form av balanseringspolitik mellan främst Sverige och Norge för att underlätta Finlands situation som randstat till Sovjetunionen, samtliga tre stater var i en form av symbios, där symbiosen främst kom att ta sin tull på Sverige, som upprätthöll ett mycket stort territorialförsvar, för att dels kunna bibehålla en egen nationell vilja dels kunna utgöra Norges östliga flankskydd i syfte att kunna bibehålla en form av avspänning i Norden, för att ej Finlands situation gentemot Sovjetunionen skulle bli mer ansträngd.

Dubbelspelet.Både Robert Dalsjö och Mikael Holmström har på ett mycket tydligt sätt med sin forskning, visat på hur Sverige under hela det kalla kriget förde en officiell säkerhetspolitisk linje och en inofficiell säkerhetspolitisk linje. Den officiellalinjen är den tidigare genomgångna neutralitetslinjen, den inofficiella är ett mycket djupt militärt samarbete på olika bilaterala nivåer.

En del i grunden till det dubbelspel som fördes går att spåra till dels försöket att skapa ett nordiskt försvarsförbund dels NATO och USA syn på dess norra flank. Redan 1952 konstaterade man inom NATO att Norden ej går att se som enstaka stater utan måste ses som en helhet ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.10Samtidigt kom Sverige 1952 få tillstånd ett avtal så militär utrustning kunde köpas av USA på samma villkor som för NATO länderna, varpå man 1953 fick en garanti om flygbränsle m.m. för 90 dagars strid av USA. Detta kom att utvecklas för att 1960 omfatta militärt stöd i händelse av ett Sovjetiskt angrepp mot Sverige.11

Vad bestod då samarbetet i, med de NATO anslutna länderna? Dels omfattade det förberedelser för att kunna motta militärt stöd i händelse av ett angrepp dels praktiskt samarbete både i fred men även planerat i händelse av krig. Det fredsmässiga samarbetet bestod i huvudsak av ett underrättelsebetonat samarbete d.v.s. man utbytte information och analyser med olika länder. Men förberedelser genomfördes även i fred för att kunna lösa de mer praktiska samarbetet i händelse av krig.12

De mer praktiska förberedelserna omfattade bl.a. minutläggning, samverkansgrupper i olika NATO anslutna länder, anpassning av flygbassystem, möjlighet till mottagning av flottförband, inordnande av motståndsrörelse m.m. Det var således omfattande förberedelser som genomfördes av Sverige för att i händelse av ett väpnat angrepp få stöd eller kunna stödja grannländer.13

Någon egentlig neutralitet och alliansfrihet var det ej att tala om under det Kalla kriget, utan man hade en officiell linje och en dold mer realpolitisk linje i den svenska säkerhetspolitiken. Något som våra grannländer var fullt medvetna om likväl något som Sovjetunionen var mycket väl medvetna om,14 de enda som ej var medvetna om det var det Svenska folket.

Ett mer praktiskt exempel kring de djupgående samarbetet som Sverige hade trots sin s.k. alliansfrihet, är vid den s.k. Polenkrisen 1980. Under hösten 1980 utbröt en landsomfattande strejk i Polen, konsekvensen av detta blev att Warszawapakten kom att påbörja omfattande övningsverksamhet längs med Polens gränser, som en förberedelse för en intervention, utifrån Brezjnevdoktrinens riktlinjer.

Vad som praktiskt kom att ske var att Norges försvarsstabschef kom att flyga över till Sverige med hemliga dokument från NATO:s militärkommitté för att informera om hur NATO såg på den pågående krisen i Polen. Den Svenska försvarsstabschefen å sin sida kom att informera om hur Sverige såg på den aktuella situationen och vilka åtgärder man avsåg vidta. Samtal fördes på samma sätt med den Danska Försvarsstabschefen kring situationen under den aktuella dagen, avslutningsvis så informerade Sverige, Finland kring den rådande situationen.15

Norge var en förbindelselänk mellan NATO och Sverige, Sverige i sin tur var en förbindelselänk vidare till Finland, informationen löper således friktionsfritt inom Norden.16 Att den säkerhetspolitiska situationen var mycket spänd vid den aktuella tidpunkten vittnar mobiliseringsförberedelserna om, bl.a. fick ÖB regeringens tillstånd att inkalla 250 krigsplacerade sjömän, man vidtog även förberedelser för att påbörja mobilisering av krigsplacerad personal i MILO Syd.17 Vad man således har under stor del av det kalla kriget, är ett nordiskt försvarssamarbete utifrån den utredning som genomfördes 1948 kring ett nordiskt försvarsförbund med vägar in i NATO.

Nutid vs Dåtid. Är då det nuvarande nordiska försvarssamarbetet som med de Nordiska Försvarsministrarnas gemensamma uttalande den 10APR15 blev en relativ högprofilsnyhet18, något nytt? I praktiken var det, det vi i Sverige genomförde under hela det kalla kriget om än dolt, likväl kan man se det som en öppen realisering av den s.k. "lilla lösningen" i utredningen av ett Nordiskt försvarsförbund från 1949.19Vad som får ses som en nyhet i det hela är Finlands deltagande, som ej kunde delta i liknande säkerhetspolitiska arrangemang under det kalla kriget.

Två tydliga punkter i den svenska säkerhetspolitiska debatten har varit värdlandsavtalet med NATO och det fördjupade partnerskapet med NATO. Som vi sett är detta historiskt, inget nytt för Sverige. Vad som skedde efter det kalla krigets avslutande, var att det dolda samarbetet gradvis har blivit "officiellt sanktionerat", för att nå den punkt man nu nått i Försvarspolitiskinriktning – Sveriges försvar 2016–2020, proposition 2014/15:109. Det vill säga att öppet vilja realisera det man dolt genomförde under det kalla kriget.

Då såsom nu fanns inga ömsesidiga försvarsförpliktelser varken mellan Sverige och NATO eller Sverige och något av de Nordiska länderna. Dock då, såsom nu, ser man Norden som en militärgeografisk helhet, i händelse av en konflikt kommer samtliga länder att beröras, varvid förberedelser och samarbeten genomförs för att kunna genomföra militära operationer tillsammans, i händelse av ofred.

Dock så finns två avgörande skillnader mellan dåtid och nutid, den första är det svenska försvarets totala nedmontering, vilket man ofta har påpekat orsakat ett säkerhetsvakuum i Östersjöregionen, den springande punkten blir nog om inte denna nedmontering har orsakat ett säkerhetsvakuum i hela Norden. Dels så saknar Sverige idag all form av trovärdig tröskeleffekt, detta i sin tur kan mycket väl i en säkerhetspolitiskt trängd situation hämma vår politiska vilja då en annan part kan diktera villkoren.

Detta ger troligtvis även upphov till att våra grannländer ej anser att vi kan ta ansvar för vår egen säkerhet, vilket i förlängningen orsakar en instabilitet, då man tvingas planera för en stor mängd olika händelseutvecklingar d.v.s. för att lyckas med sitt eget försvar får man en påtvingad situation att man kontinuerligt måste ta hänsyn till den svenska oförmågan till försvar av sitt eget territorium, då norden rent militärgeografiskt måste ses som en helhet.

Dels så byggde Norges icke-baseringspolitik på ett starkt svenskt försvar, vid en än sämre säkerhetspolitisk utveckling än den vi nu ser i vårt närområdes norra och södra del skulle, mycket väl kunna ge upphov till en Norsk revidering av denna politik, då försvaret av norskt territorium bygger på att allierade förband hinner komma till Norge i tid, varav förhandslagringär en del av det hela. Krymps denna tid i händelse av en konflikt för att föra fram förband till förråden samt organisera dessa, minskar försvarseffekten markant.

Den andra avgörande skillnaden är som tidigare nämnts Finlands numera tydliga västliga orientering. Denna västliga orientering kom att ske gradvis fr.o.m. 1980-talet för att efter Sovjetunionens upplösning ta fart, om än med en viss försiktig hållning. Denna försiktiga hållning tjänande troligtvis Ryssland väl efter Sovjetunionens upplösning, då man var säkerhetspolitiskt svag. Dagens Finska säkerhetspolitik har nog orsakat en hel del huvudbry i Ryssland, då man tidigare varit van med ett Finland som kontinuerligt har anpassat sig efter dess östra granne, vilket nu ej är fallet, utan man nu för en självständig säkerhetspolitik.

Slutsatser

I grunden så är det nordiska försvarssamarbetet, likväl Sveriges samarbete med NATO inte något nytt, det genomfördes under hela det kalla kriget, utifrån det faktum då liksom nu, en konflikt i Norden kommer inte ske isolerat, samtliga nationer kommer på ett eller annat sätt omfattas av den. Vad som är nytt är det finska försvarssamarbetet då de ej längre hämmas av VSB-pakten.

Den av Sverige självpåtagna strategiska "time-outen" för dess försvar, har i grunden kastat om den säkerhetspolitiska ordningen i Norden och Nordkalotten vid det nu försämrade säkerhetspolitiska läget. Vad som en gång i tiden sågs som en garant för den säkerhetspolitiska stabiliteten, har nu orsakat en domino effekt i dels östlig dels västlig riktning, utifrån en icke trovärdig säkerhetspolitik.

Den öst-västliga dominoeffekten är ett säkerhetspolitiskt vakuum som tvingar in Sveriges grannländer i en i grunden ohälsosam symbios, då man utan bindande försvarsförpliktelser måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar för sin egen säkerhet genom att "täcka upp" för det vakuum som Sverige lämnat, ett vakuum som den nu lagda försvarspropositionen på intet sätt täcker upp, varpå situationen har blivit omvänd kontra under det kalla kriget, Sverige sågs då som en garant för stabilitet nu kan det vara troligt att Sverige mer ses som en destabiliserande faktor. Denna destabiliserande effekt, kan i förlängningen ge upphov till ett antal olyckliga säkerhetspolitiska scenarion.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1(Norska)
DN 1, 2, 3(Svenska)
Norska regeringen 1, 2(Norska)
Nationalencyklopedin 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
Sydsvenskan 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
Regeringen 1 (Svenska)

Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011

Slutnoter

2Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 116
3Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 401
4Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001.Sid 399, 400
Utrikesdepartementet. Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. 2001. Sid 113
10Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 114-115
11Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. Sid 290-291
13Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 97, 99-102, 128, 135, 368, 370, 374, 401, 407, 496, 499
14Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 274
15Ibid. Sid 92-95
16Ibid.
17Ibid.
Holmström, Mikael. Dolda Alliansen. 2011. Sid 98-100
19Ibid. Sid 97, 99