Försvarsbloggare

av Mats Bergquist och René Nyberg

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.

av Lars Wedin

Inledning

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.

Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har tynat bort och något ännu odöpt har tagit över dess roll.

Men, även utan kopplingen är det svårt att hänga med. Alla tycks vara överens om att det skett trendbrott, men sen går åsikterna isär. De hårt kämpande försvarspolitikerna såg glada, eller rättare sagt lättade ut, när överenskommelsen presenterades. Andra menade att det var ett totalt svek mot försvarsbehoven.

Här kommer ett försök att reda ut vad som förhåller sig till vad och när i alla underlag och tidigare beslut. Längs nollinjen går den tidigare planerade ekonomiska nivån.

I samband med att Försvarsberedningen förra året vid den här tiden presenterade sin överenskommelse, så såg uträkningen ut så här.

I denna var avdrag gjort för så kallade satsningar genom omfördelningar från det internationella anslaget samt administrativ rationalisering. Som synes i diagrammet nedan, så kännetecknades denna överenskommelse av för lite och för sent. Först 2024 skulle försvarsbudgeten ha ökat med 4,9 Mdr/år (presenterat som 5,5 Mdr/år). 10 år efter Ukrainakrigets början.

I december och januari var det så dags för Försvarsmakten att svara på den gamla regeringens anmodan om vad pengarna skulle räcka till. Något som kommit bort i debatten var att myndigheten utgick från de planerade nivåerna, det vill säga beredningens förslag som omsatts i Finansutskottets betänkande under hösten 2014. Det framgår av myndighetens svar (s. 32) i december.

I januari återkom Försvarsmakten med förtydliganden kring ekonomin. Nu angavs bristen i fast prisläge till 15,5 Mdr för 2016-2019 och 6 Mdr för 2020-2024. I Försvarsutskottets utfrågning nyligen angav ÖB att det enskilt för året 2020 var 2 Mdr, vilket tentativt innebär 1 Mdr/år ytterligare för 2021-2024. Nedan är Försvarsmaktens underlag omräknat i förhållande till beredningens med 4 Mdr extra för 2016-2019 och 3,5 för 2019 = 15,5 Mdr.

Den nya överenskommelsen förhåller sig också till beredningens resultat. Här har 3-400 milj kr dragits bort varje år för att kompensera de höjda ungdomsarbetsgivaravgifter som blir verklighet enligt den nya regeringens planer från 2016. Intressant nog är FÖK på en högre nivå 2020 än vad Försvarsmakten är. Om man prolongerar därefter, så gäller det 2021 och 2022 också. I byråkratier är det nivåerna som är viktigast

Här har också överenskommelsen inneburit en utredning av materielförsörjningen som bedömt kommer att förbättra den ekonomiska bärkraften i materielplanen. Viktigast är att få kompensation för teknikinflationen på försvarsmateriel.

Eftersom de ekonomiska nivåerna höjs samtidigt som FÖK inte tar in beredningens önskelista från förra året, så blir obalansen mellan uppgifter och resurser mindre än tidigare.

Problemet är att den reala uppgiften är för liten. Det blir allt tydligare att vi får ett försvar för Territoriell integritet som klarar av försvar i en riktning under alltför kort tid. Under förutsättning att vi får en lång förvarningstid.

Något som det går att sätta både ett och två frågetecken för. I slutet av april vittnade SACEUR tillika USA:s högste befälhavare i Europa för senaten och medgav att flera stora ryska övningar överraskat honom. Det finns enligt general Breedlove stora brister i både inhämtning och analysförmåga för detta land, som har mer i underrättelsebudget än vad hela vårt försvar kostar.

Vid Folk och Försvars utbildning i fredags uppträdde Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Thornberg med beskedet att den ryska militära underrättelsetjänsten (GRU) är det största hotet mot Sverige med sin krigsförberedande verksamhet.

Något säger mig att den informella försvarsgruppen som ska vårda FÖK och det nybildade Säkerhetspolitiska rådet kommer att få snabbinkallas både en och två gånger det kommande året för att ta nya beslut. Risken är nämligen stor att Finansdepartementet för åttonde året i rad har tagit fel på omvärldsutvecklingen. Kanske dags att låta svensk säkerhet vägledas av analys istället för förhoppningar? Ansvaret faller nu tungt på den nya regeringen.

——————–

Lästips: Tillsammans med Blue Institute har undertecknad tittat på den geopolitiska risken och Sveriges ekonomiska exponering i NO Europa för Svensk Tillväxtbarometer. Vad står på spel? är titeln på rapporten, och vi har mycket att förlora om vår del av världen förlorar sin tidigare stabilitet.