Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.
av Ulf Henricsson
Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.
Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.
Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen.
Till det första. Jag fick för några år sedan frågan avseende försvarsmaktens personals deltagande i försvarsdebatten av f d ÖB Bengt Gustafsson: ”Du Ulf – var det så här lågt till tak när vi höll på”? Mitt svar var – nej. Äldre kollegor vittnar om att de uppmuntrades av sina chefer att ha synpunkter även om dessa stred mot den officiella ståndpunkten. I samband med försvarsminister Tolgfors avgång ringde en av våra TV-kanaler och undrade vad man tyckte inom Försvarsmakten. ”Då tycker jag du skall ringa någon som arbetar i försvaret – jag är pensionär sedan tio år” svarade jag. ”Jovisst – men det är ingen där som törs säga något” var det nedslående svaret. Det var inte första gången jag fått den kommentaren avseende angelägna försvarsfrågor och när jag påpekar den uppfattningen för generaler och informationsfolk slår de ifrån sig och säger att vi ställer alltid upp och här är högt i tak.
Talar jag med yngre officerare tycker de inte alls det är högt i tak. Oavsett vad som är sant borde detta göra försvarsledningen bekymrad. Jo – jag vet att vi har major Carl Bergqvist och örlogskapten Niklas Wiklund som skriver, men märk att de under många år skrev under pseudonymer (Wiseman och Skipper) och kom ut på arenan med egna namn när de var etablerade och svåra att få tyst på, utan alltför mycket uppmärksamhet.
Vilka skall debattera försvarsfrågor om inte yrkesfolket får eller törs? Vi pensionärer och civilister? Ok – men skyll er själva och demokratiministern borde vara bekymrad eftersom tystnaden sprider sig mer och mer i offentlig förvaltning. Men märk väl, hemligheter diskuterar man inte offentligt.
Och så till döden. Uppgiften att David under en övning inte fick visa bilder på ”döden” skulle jag tagit som ett dåligt skämt om jag inte upplevt samma sak själv. I början av 2000-talet skickade vi från FHS in ett uppdragsförslag för forskning till Försvarsmakten med rubriken ” Militär organisation och döden”. Ett ganska angeläget ärende eftersom svenska soldater understundom dör i tjänsten både i utlandsmissioner och hemmavid. Svaret fick mig att häpna! –” behov saknas” Är detta några få tillfälligheter utan betydelse? Nej, under min tid som fördelningschef mötte jag officerare som tänkte säga upp sig i händelse av krig för att undvika konfrontationen med döden – då har man missat något under rekrytering och utbildning! Det var länge sedan – javisst men för någon månad sedan under ett fördrag för en officerskurs fanns det några kadetter som inte kunde tänka sig att döda.
Många soldater som varit i utlandstjänst uppger att ”döden” lämnades utanför utbildningen inför missionen. Själv fick jag kritik för att låta alla soldater på första Bosnienbataljonen fylla i Fonus ”Vita arkivet” där du planerar din begravning. Mitt syfte var att få alla att tänka efter före.
Kanske var det civila personer närvarande vid det tillfälle David relaterar till? – så mycket bättre – civilsamhället är lika dåligt på att hantera döden som försvaret. Trots att vi alla den vägen skall vandra. Att hantera dessa frågor seriöst före en utlandsmission skulle minska antalet PTSD fall att behandla efteråt.
En organisation med det yttersta syftet att utöva statskontrollerat våld genom väpnad strid måste förberedas för detta och i detta ingår att vara beredd att hantera död och elände. Och det gör man inte genom att låtsas som om problemet inte finns.
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
av Mats Bergquist
Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.
I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt.
Plan B har under årens lopp haft mycket olika skepnader och ibland varit mera implicit än explicit. I november 1855, då Oscar I under Krimkriget 1853-1856 för att återvinna Finland eller i alla fall Åland, var frestad att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, ingick Sverige ett formellt fördrag med Frankrike och Storbritannien. Dess innebörd var att Sverige-Norge inte skulle avstå territorium till Ryssland (man tänkte på en möjlig isfri hamn längs Ishavet), mot att de allierade makterna garanterade de förenade kungarikenas territoriella integritet, alltså en defensivallians.
Så långt har ingen svensk regering därefter gått. Ibland har Plan B mera baserat sig på nära dynastiska och politiska kontakter, som t.ex. Oscar II:s och Gustav V strävanden att, efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget 1870-1871, orientera sig mot den nya stormakten Tyskland. De ledde egentligen inte längre än till vissa militära överläggningar. Men de nära kontakterna mellan Stockholm och Berlin föranledde Ryssland att frukta att Sverige skulle ansluta sig centralmakterna, om ett krig skulle komma. Detta fungerade som en sannolikt effektiv avskräckningsmekanism. År 1910 sade utrikesminister Arvid Taube i en föredragning för regeringen att Sverige borde fullfölja sin neutralitetspolitik, men samtidigt försäkra sig om stöd utifrån, och detta i tid. Det var Tyskland han tänkte på.
Under första världskriget gjorde sig regeringen Hammarskjöld (1914-1917) till ovän med flera stormakter, främst England, vilket förorsakade stora försörjningsproblem. Vänstermajoriteten i riksdagen beslöt 1920 att ansluta vårt land till Nationernas Förbund. Detta motsatte sig både högern, bondepartierna och yttervänstern, som alla sade sig vilja värna alliansfriheten. Under större delen av medlemskapet av NF 1920-1936 skulle man kunna säga att Plan A och B fusionerades, då man naivt nog hoppades att det kollektiva säkerhetssystemet kunde fungera. Men 1936 förklarade sig de nordiska länderna inte längre bundna av den artikel 16 i stadgan som symboliserade den kollektiva säkerhetstanken.
Efter det andra världskriget, slutpunkten för den tioårsperiod då Sverige var helt utan någon Plan B, ville den politikergeneration som gjorde sina lärospår under kriget (Erlander, Sträng, Torsten Nilsson, Sven Andersson), inte en gång till fångas med byxorna nere. Därför sanktionerade de under det kalla kriget ett allt närmare samarbete med först Storbritannien, sedan USA och våra Nato-grannar Norge och Danmark. Olof Palme fortsatte samma politik. Detta var då okänt för det svenska folket, men väl känt av Moskva, inte minst genom spionerna Wennerström och Bergling. Den amerikanska beslutet att föra in vårt land under kärnvapenparaplyet blev självfallet den mest effektiva avskräckningsmekanismen. Hur känd denna garanti var är förstås osäkert. Men i Moskva kunde man kanske ana det hela.
Sedan regeringen Löfven tillträdde 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist, under betonande av att alliansfriheten består, ingått bilaterala samarbetsavtal med Finland, där samverkan enligt statsminister Löfvens tal på det finsk-svenska seminariet kan sträcka sig bortom fredstida förhållanden, och flera Nato-länder, inkl USA. Förra månaden antog Riksdagen det s k värdlandsavtalet med Nato som reglerar utländska truppers närvaro för den händelse Sverige skulle begära militärt stöd. Denna Hultqvists Plan B är givetvis avsedd att signalera att om vår alliansfrihet inte respekteras, har vi byggt upp ett säkerhetsnät som skall verka avskräckande. I denna politik, som i motsats till det kalla krigets år skett i all öppenhet, har regeringen Löfven och Hultqvist, mot bakgrund av en ökad spänning i vårt närområde, gått längre än någon sedan Oscar I. Dock är det en principiell skillnad mellan Novembertraktaten och regeringen Löfvens samarbetsavtal.
Denna politik har således föranlett både inhemska och utländska kritiker av den nuvarande politiken att anklaga Sverige för dubbel bokföring och bristande moral. Men i mina ögon är denna politik rationell, men kräver givetvis ett starkare försvar än det som olika regeringar före 2014 rustat ned; om Plan A fallerar, får man lita till Plan B. Den period som Sverige inte haft någon form av Plan B, 1936-1945, är således den farligaste i senare århundradens historia. Då var landet utan något som helst politiskt eller militärt stöd från något håll och således mer eller mindre prisgivet åt stormakternas nycker och intressen. Denna situation vill vi inte se igen.
Tanken på en Plan A och en Plan B är det svenska folket tydligen inte främmande för. När Göteborgs universitets årliga undersökning om Nato-sympatierna i år visade ett visst ökat stöd för medlemskap, uttalade 60 % av de tillfrågade
Hur Plan B skulle fungera i ett krisläge vet varken vi själva eller omvärlden. Det beror, som den nestorn på det finsk-svenska seminariet, Jaakko Iloniemi, påpekade, på stormakternas intressen och bedömning av det akuta läget. När en internationellt känd strategisk tänkare för inte så länge sedan frågade en svensk politiker om vederbörande trodde att den amerikanska kärnvapengarantin till Sverige från det kalla kriget fortfarande gällde, uteblev svaret, vilket strategen fann märkligt. Men, som jag svarade på en liknande fråga under det finsk-svenska seminariet, varför skall man svara på sådana frågor?
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.
I början av juli presenterade Officersförbundet en medlemsundersökning.
Det är bra att Officersförbundet gör undersökningar, dessa tillsammans med våra egna medarbetarundersökningar gör att det finns en stor kunskapsbas att analysera.
En av slutsatserna i Officersförbundets undersökning var att av många av officerarna och soldaterna har funderat på att sluta och att 78 procent inte anser att de har tillräckligt med materiel, personal och utbildning i sina krigsförband.
Försvarsmakten är inne i en stor förändringsprocess, det har vi varit under en lång tid. Vi har gått från ett relativt stort förrådsställt invasionsförsvar, till ett mindre försvar fokuserat på att bygga säkerhet tillsammans med andra i internationella insatser långt borta. Nu har vi ett nytt försvarsbeslut sedan ett halvår med en tydlig inriktning på insatsförmåga med ett nationellt fokus. Den viktigaste uppgiften Försvarsmakten har fått är att öka den operativa förmågan i försvarsbeslutsperioden.
Att i början av en sådan stor förändring se att siffrorna i undersökningen visar på att cirka 85 procent är med på förändringen, både vad gäller förtroendefrågan och arbetsgivarfrågan är enligt min mening positivt.
En alldeles för stor del av de tillfrågade anser att man inte har tillräckligt med materiel, personal och utbildning. Det är bekymmersamt och en mycket viktig fråga. I sammanhanget är det viktigt att förhålla sig till att försvarsbeslutsperioden nyss har börjat och därmed också arbetet med att öka den operativa förmågan. Vi kommer inte heller tomhänta in i perioden, vi har med oss mycket kompetenta medarbetare, vi har viktiga erfarenheter från internationella operationer och vi har i många fall materiel i världsklass. Men vi har inte allt vi vill ha och vi har ännu inte fått hela systemet på plats.
Att ha tankar eller funderingar på att byta jobb någon gång är ju inget konstigt. Det har väl i princip alla. Om det blir för ofta kan det vara ett tecken på att något inte är bra. Den viktigaste faktorn som nämns är bristande framtidstro. Förhoppningsvis så kan den nya inriktningen till Försvarsmakten och de ökade ambitionerna förbättra framtidstron.
Jag kan konstatera att det förra året slutade 124 officerare på egen begäran och 26 genom karriärväxling, alltså totalt 150 officerare. Siffrorna för 2014 var ungefär desamma. Detta av totalt 9000 officerare. Vi ser också att vi har en hel del återrekryteringar av officerare som tidigare slutat. Även om det finns tankar på att sluta så visar siffrorna på att officerskåren är mycket stabil. Vi är glada för att så är fallet och vi vill också att det ska fortsätta vara så.
I kategorin gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS) så anger vad tredje i Officersförbundets undersökning att de vill utvecklas till att bli officerare. Dessutom anger 20 procent att de vill arbeta mer än åtta år. 87 procent anger att de vill arbeta fem till sex år eller mer som soldater. Det är glädjande siffror. Systemet med heltidstjänstgörande soldater börjar sätta sig. Vi närmar oss fem år i genomsnittlig anställningstid. Rörligheten ut ur Försvarsmakten bland soldater och sjömän är cirka tio procent vilket är lägre än för den ålderskategorin generellt i samhället.
Klas Eksell
Stf Personaldirektör
av Lars Wedin
Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.
Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.
Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer.
Det konstiga är att Försvarsmakten och dess förmåga inte har diskuterats tydligare. I stort sett alla vet att försvarsöverenskommelsen 2015 var underfinansierad; målet att nå den organisation som fastställdes 2009 kan inte nås. Och då är detta mål alldeles för lågt satt. För Marinen, som denna blogg handlar om är målet sju korvetter, fem ubåtar och sju minröjningsfartyg alldeles för litet. Det dubbla skulle ligga närmare sanningen. Femton korvetter fördelade till Stockholms, Karlskronas och Göteborgs skärgårdar förefaller vara en rimlig utgångsgruppering. Härtill kommer att Marinen tillsammans med luftvärnet borde bygga ett antal luftvärnsfregatter för försvar av hamnar och Gotland.
En försvarssatsning om knappt 1 % av BNP är alldeles för låg. Sverige ligger i botten av ”Europaligan”. Som allianslös nation vore minst 2 % rimligare. Försvarsbeslutets ramar behöver alltså (minst) dubblas!
Dubbla försvarsbudgeten vore ett mål som alla med insikt i försvaret borde kunna enas om. Kanske en kampanj: ”Försvaret dubbelt upp – nu!”
ICDS-rapporten Closing Nato’s Baltic Gap[1] visar för övrigt att Nato inte har några stora resurser att avsätta till Sveriges försvar.
BREXIT är kanske början på en stor geopolitisk omvälvning. I sådana tider behöver ett land kunna lita till sina egna krafter OCH vara en intressant partner. Att vara fripassagerare duger inte.
För Marinen är läget allvarligt givet att det tar åtminstone tio år att få en ny fartygstyp operativ. Eftersom ingenting utom två ubåtar tycks finnas i planerna är Marinens själva existens i fara.
Arméchefen Brännströms avgång aktualiserar en annan viktig fråga – försvarets ledning. Krig förs med stridskrafter: armé-, marin- och flygstridskrafter. Men ingen av stridskraftscheferna ingår i Försvarsmaktens ledning; denna är i stället dominerad av stödfunktioner som ledning, kommunikation och produktion. Undertecknad känner inte till något annat land med en sådan organisation.
Vi bör därför snarast återgå till en organisation där armé-, marin- och flygvapencheferna är ÖB närmaste rådgivare avseende respektive stridskraftområde med entydigt ansvarig för sina stridskrafter; låt oss kalla dem försvarsgrenschefer. Produktion, kommunikation m.m. bör växlas ned till att bli stödfunktioner.
Sveriges överbefälhavare har en unik ställning. Det finns knappast något annat land som i fredstid har en militär som ”supreme commander”! Detta må vara en del i den besynnerliga svenska författningen och dess historiska rötter. Men det har också inneburit att försvarsgrenscheferna har fått munkavle. Regering, riksdag och press har ingen ordentlig insyn i försvaret och dess avvägningar. Tidigare, när en försvarsgrenschef kunde avge en ”avvikande mening” fick våra styrande också en insikt i försvarets olika avvägningsproblem; problem som alltid kommer att finnas. Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har ju inte försvunnit utan bara flyttat in i Försvarsmaktens högkvarter. Denna konkurrens är dessutom inte enbart av ondo, tvärt om; bedriven med ansvar handlar ”försvarsgrensstrider” om olika strategier; var tyngdpunkten i försvaret skall läggas. Sådan debatt, också bedriven av militära chefer, är en väsentlig funktion i en demokrati.
För Marinen vore en sådan nyordning av särskilt stor betydelse eftersom Marinen inte bara är en del av försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige. Armén och Flygvapnet har säkert också argument för en sådan nyordning men här är det Marinen det handlar om.
Regeringen har 2015 lagt fram en maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:
Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av maritim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima aktiviteter utgör svenska havs- och kustområden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…
Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.
Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.
Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.
Den maritima strategin ställer ökade krav på statens samlade förmåga att agera till sjöss i fred, kris och krig. För att ta ett exempel: när vindkraftverk till sjöss får allt större betydelse för elförsörjningen så ökar också skyddsbehovet.
Sverige drar traditionellt en skarp skiljelinje mellan fred och krig. Detta återspeglas också i den marina uppgiftsfördelningen: Kustbevakningen i första hand i fred (den är ju obeväpnad) medan Marinen skall ha förmåga för väpnad strid, d v s krig. Denna skarpa skiljelinje har för länge sedan upphört att existera i verkligheten; det går inte att dra skarpa gränser mellan inre och yttre säkerhet, civilt och militärt. Det finns naturligtvis ytterlighetsfall. Vi behöver inte kustkorvetter för att kontrollera nykterheten till sjöss på midsommarafton och Kustbevakningens fartyg har knappast någon förmåga vid ett invasionsförsök. Men däremellan finns en lång rad scenarier med mer diffus och komplex hotbild: organiserad brottslighet, terrorism och nu hybridkrigföring. Den senare typen kännetecknas just av osäkerhet om intentioner och aktörer.
Nu är det knappast troligt att Marinen och Kustbevakningen slås ihop. Det faktum att det finns en militär och en civil marin organisation ger också statsmakterna ett ökat spelutrymme. Däremot är det absolut nödvändigt att skapa så mycket synergi som möjligt; både den civila och den militära flottan är otillräcklig. Kustbevakningen har visserligen många båtar men inga snabba fartyg för kontinuerlig patrullering av vår ekonomiska zon.
Ett förslag vore anskaffandet av ett antal OPV – Offshore Patrol Vessels – på marknaden. Materielen bör så långt möjligt vara lika. Teknikutvecklingen underlättar detta genom att fler och fler uppgifter kan lösas av drönare (drones). Det bör understrykas att även Kustbevakningen behöver ha beväpning – nödvändigt med hänsyn till det ökade hotet från terrorister. Ett skräckscenario är ett terroristangrepp på ett stort kryssningsfartyg.
Med ett sådant upplägg skulle fartygen kunna växla uppgift mellan civila och militära uppdrag även om de givetvis skulle vara specialiserade för det ena eller det andra ändamålet. När så behövs kan marina fartyg ta ombord kustbevakningspersonal med polisiära befogenheter.
Härutöver måste personalramarna ökas så att alla fartyg kan vara fullbemannade och, helst, med dubbla besättningar.
En väsentlig fördel med att återinföra försvarsgrenarna är att försvarsgrenschefen skulle ”äga” utbildningen. En blick på Försvarsmaktens hemsida avseende GMU (Grundläggande Militär Utbildning) visar att det är fråga om att utbilda infanterister. För den som är intresserad av ett yrkesliv till sjöss förefaller GMU inte så lockande. Visst behövs vakt- och vapenutbildning men den blivande sjömannen behöver i första hand sjömanskap.
Den blivande sjöofficeren behöver också läsa ett antal ämnen som hans kamrater inte behöver (det omvända gäller givetvis också): internationell rätt (FN havsrättskonvention m.m.), hydrografi, sjömanskap, det maritima regelverket samt, för blivande nautisk personal, navigering. Visst behöver också sjöofficeren statskunskap men denna bör då inriktas på hans/hennes yrkessfär. Militärhistoria är ett nödvändigt ämne för alla officerare – sjöofficeren skall givetvis i första hand läsa marinhistoria.
Ingenting hindrar att en marin officersutbildning vilar på vetenskaplig grund. Kanske kan det nordiska samarbetet leda till en gemensam sjökrigsskola (och krigs- respektive flygkrigsskola). Utbildningen kan sedan avslutas med ett gemensamt halvår avseende specifika nationella frågor.
BREXIT visar att dagens geostrategiska verklighet inte är evig. Visst bör Sverige bli medlem i Nato samt drivande när gäller försvarsutvecklingen inom EU. Men svensk politik måste grundas på svensk förmåga.
Försvarsmakten måste åter få en professionell ledning där försvarsgrenschef, under ÖB, har ett odelat ansvar. Detta är speciellt viktig för Marinen som inte bara är en del av Försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.
Det nära samarbete med Kustbevakningen som är nödvändigt av finansiella och operativa skäl kräver att Marinen kan agera även utanför Försvarsmaktens område.
En nyanskaffningsplan måste snarast utformas. Den nuvarande, i FB 2009 fastställda, marina styrkan är alldeles för liten och dessutom inte hållbar på sikt. Här borde synergi med Kustbevakningen kunna skapas.
För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste försvarsanslaget höjas rejält. Det finns inga pengar att överföra mellan försvarsgrenarna, alla har för små resurser.
Starta en kampanj med mottot ”Försvaret dubbelt upp – nu!”
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
[1] Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms, Richard Shirref, ”Closing Nato’s Baltic Gap”, International Centre for Defence and Security, Tallin, 2016.
Flera medier rapporterade under torsdagen om en misstänkt gruppvåldtäkt på Norrbottens flygflottilj, F 21 i Luleå. Händelsen inträffade i februari månad och är känd av Försvarsmakten. Det var också jag som chef för F 21 som anmälde händelsen till polisen.
Av medias rapportering kan man få intrycket att Försvarsmakten försökt mörka det inträffade och avsiktligt dröjt med att polisanmäla händelsen. Det är fel.
Åtgärder vidtogs omedelbart så snart jag och övriga förbandsledningen fick kännedom om det som inträffat. Fokus låg, naturligtvis, på att lämna stöd till den kvinna som utsatts för de misstänkta övergreppen. I de samtalen uppmanade vi som arbetsgivare kvinnan att själv polisanmäla det som inträffat. Två och en halv timme efter att hon meddelat att hon valt att inte göra en polisanmälan lämnade jag som förbandschef istället in en polisanmälan.
Parallellt med detta genomfördes samtal med de tre misstänkta förövarna. En av dem valde att själv att avsluta sin provanställning. De andra två fick beskedet att deras provanställningar skulle upphöra. Efter händelsen har också förbandet fortsatt att lämnat stöd till den utsatta kvinnan.
Försvarsmakten är demokratins yttersta försvarare. Vi ska stå upp för alla människors lika värde. Vår uppgift – att ytterst med vapen i hand – försvara Sverige, ställer extra stora krav på alla oss som är anställda eller frivilliga i Försvarsmakten.
Låt mig därför vara tydlig:
Kränkningar är i alla former helt oacceptabla och strider mot Försvarsmakten värdegrund.
Vi kommer även fortsättningsvis kraftfullt agera om den här typen av händelser inträffar igen.
Carl-Johan Edström
Flottiljchef för F 21
Fakta:
Händelsen inträffade lördagen den 6 februari 2016 (natten mellan fredag och lördag).
Lördagen den 6 februari fick flottiljledningen en indikation på att något hänt. Inte vad som hänt.
På måndagen den 8 februari påbörjade F 21, som arbetsgivare att följa den fastställda checklista (för händelser liknande det inträffade) och förde samtal med de inblandade. Ingen internutredning genomfördes.
På eftermiddagen den 8 februari visste arbetsgivaren vad som hänt. Arbetsgivaren stöttade då den utsatta att göra en polisanmälan.
Arbetsgivaren kontaktade Juridiska avdelningen vid Försvarsmaktens högkvarter för råd. Rådet som gavs var att följa Lagen om offentlig anställning (LOA) som stipulerar att en arbetsgivare är skyldig att göra en polisanmälan.
Tisdagen den 9 februari får arbetsgivaren kännedom om att den utsatta inte avser göra en polisanmälan. 2,5 timmar senare polisanmäler arbetsgivaren händelsen.
Den utsatta har fått stöd och hjälp från Försvarsmakten genom kamratstöd, chefsstöd och Företagshälsovården. Den utsatte hade aldrig kontakt med någon jurist från Försvarsmakten.
Den utsatta har aldrig övertalats av någon jurist att dra tillbaka sin anmälan. Det var arbetsgivaren som gjorde polisanmälan.
Vad avser de tre misstänkta soldaterna valde en att själv avsluta sin provanställning och två meddelades av arbetsgivaren att provanställning upphör/avslutas.
Efter att arbetsgivaren lämnat in polisanmälan är det upp till rättsvårdande myndigheter att hantera ärendet.
En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten
av David Bergman
”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”
Trots den centrala del som våldsanvändning och handlingen att döda utgör i krigföring, är diskussioner om ämnet relativt begränsade. Debatter om framtidens konflikter kan även ibland ge intrycket av att dessa kommer att kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade informationskrig som kommer att avgöras utan att en enda kula avlossas.
Att verka i väpnad strid är bland det mest stressfyllda en människa kan utsättas för. Det betyder att du riskerar att skadas, eller att dödas men även att du kan komma att behöva korsa den psykologiska tröskeln som det innebär att ta en annan människas liv. Alla texter om krigföring som utelämnar eller förskönar dessa grundläggande fakta är ofullständiga och missvisande.
Våldshandlingar begränsas i samhället inte bara i lagar och religiösa skrifter, utan även i kulturella och sociala normer. Genom dessa socialiseras vi under vår uppväxt (förhoppningsvis) till en inneboende aversion gentemot explicit våldsutövning som måste överkommas för att kunna fungera på slagfältet.
Att ikläda sig en uni-form är en betydande del i en avindividualisering genom vilken soldaten inte längre är en individ utan genomför legitima handlingar som del av ett kollektiv. En annan av de mest centrala aspekterna i dödandet är avhumanisering, vilket används som en naturlig och inneboende del i militära utbildningar. Soldaten lär sig tidigt under sin grundutbildning att skjuta inte på människor, utan på silhuetter med grova attribut och elak uppsyn. Genom denna process förvandlas målet för det egna våldet från en människa med tankar och känslor till ett objekt: Fienden. Avhumaniseringen förstärks inte sällan utöver de avsiktliga processerna genom att motståndaren ges öknamn eller framställs som obildade, blodtörstiga vildar (animalistisk humanisering) eller rigida robotar utan emotioner eller känslor (mekanisk humanisering).
Den inneboende avindividualiseringen och avhumaniseringen i militär utbildning är naturlig och måste finnas. Men dess effekter har sina begränsningar. Eftersom våra soldater är intelligenta individer som ofrånkomligen kommer att fundera och resonera runt sina handlingar krävs även senare i utbildningsstegen omvänt en humaniseringsprocess där samtal om våldshandlingar, att döda och om döden, är naturliga moment.
Trots detta är diskussioner runt och utbildning i psykologin bakom våldsutövning, med några få undantag och insatser av enskilda eldsjälar, relativt sällsynt i den militära organisationen. Tvärtom finns det stundtals närmast en beröringsskräck inför diskussioner om våldsanvändning och en tendens att överintellektualisera krigföring. När våld blir systematiserat diskuterar vi oftare krigföring i termer av att ”komma innanför motståndarens OODA-loop” och att ”orsaka systemkollaps” än att uttryckligen tala om att det är våldsverkan och dödande som uttrycken avser.
”Det här är väl ändå inte särskilt smakfullt” sade en hög officer vid ett tillfälle under en större stabsövning och jag blev bryskt tillrättavisad på grund av att bilder på dödade civila användes på en fingerad propagandaprodukt. Min roll var att spela ”röd” sida och agera som motståndarens special- & psyopsförband. Den kritiserade propagandaprodukten pekade falskt ut att civila lokalinnevånare skulle ha dödats av den fredsbevarande styrkans artillerield mot motståndsmännens positioner. Den högre officeren menade att bilden ”kunde missförstås” och inte hade något i övningen att göra. I viss mån hade kollegan rätt; Bilden var inte smakfull. Men mina argument, att det var så civilt lidande i en konfliktzon mycket väl kunde se ut, men framförallt att motståndarens verksamhet och propaganda i ett skarpt läge sannolikt skulle sett mycket värre ut, föll för döva öron. En direkt order gavs att inga bilder på skadade eller döda fick användas inom övningen och mina efterföljande inspel blev så kraftigt detaljstyrda och koreograferade att de inte orsakade någon som helst inverkan på övningsspelet.
Trots att krigets grundläggande natur sannolikt kommer att förbli oförändrad, ser vi i kontrast en omfattande utveckling och diskussioner kring metoder för att föra krig. Inte minst vad gäller en kraftig ökning av specialoperationer, informationsoperationer och cyberkrigföring. Inför denna utveckling är det lätt att få intrycket att framtidens slagfält med hybridkrigföring kommer att vara kontaktlöst, fritt från blod och helt utspelas i informationskanaler och digitala domäner. Men termen ’hybrid’ betyder just korsning och att olika metoder för krigföring utnyttjas samordnat och på nya sätt – inte att det traditionella sättet att föra krig skulle upphöra eller krigets natur ändras. Tvärtom ser vi att även konflikter som anses vara skolboksexempel i användandet av informationskrigföring, i allra högsta grad även innehållit våld och dödande.
Utvecklingen av metoder för krigföring kan få som en följd att frågan om just våldsverkan och dödande blir svårare att beröra som en effekt av en överintellektualisering av synen på krigföring. Men att utöva våld och att vid behov också döda kommer högst sannolikt att vara en central del även i framtida konflikter och något som måste behandlas inom all militär utbildning.
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.
av Bo Richard Lundgren
Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”
Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt.
Denna oförmåga att komma igång med planeringen på civil sida finns också inom Nato. I slutet av maj i år höll chefen för Nato:s civila planering – Lorenz Meyer-Minnemann ett uppmärksammat tal där han framhöll behovet av att medlemsländerna och partners på allvar tar itu med den civila planeringen.
Som vägledning har Nato nyligen gett ut Riktlinjer och baskrav för den civila planeringen (RESILIENCE GUIDELINES FOR SEVEN BASELINE REQUIREMENTS). Dessa riktlinjer och krav är genomarbetade och ganska detaljerade och är väl lämpade att utgöra en grund för ländernas analys och genomgångar av viktiga områden. De sju områdena är:
Dessa områden har stor relevans även för det svenska civila försvaret. Meyer-Minnemann använde uttrycket restart the engine. Men han ansåg att det inte räckte med att återstarta maskinen. We also havet to re-design it. Det stämmer också på svenska förhållanden. Vi behöver återstarta under nya moderna former. Enligt min mening skulle Natos inriktning kunna utgöra en bra grund och en inspiration för en sådan återstart.
Statsmakterna har framhållit att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och i samverkan med andra länder. Vi har nu möjlighet att i handling visa att vi menar allvar med dessa deklarationer. Vi kan på det civila försvarets område bygga upp vår säkerhet efter gemensamma mål och riktlinjer. Det gagnar oss själva. Och det gagnar alla.
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.
av Magnus Sjöland
Vi går in i en helt ny värld med helt nya hotbilder, vilket kräver helt nya strategier. Många ropar att det var bättre förr och att vi skall kopiera gamla strukturer för att möta de nya hoten. Detta tror jag är helt fel väg att gå.
Vi kommer i framtiden att möta nya hot mot vårt samhälle som vi inte kunnat fantisera om, många av dessa är riktade mot infrastruktur, kommunikation, information och media. Dessa behöver inte vara fysiska utan kan vara olika sätt att ta sig in i våra informationssystem för att där ändra, kopiera eller radera information. Vilket kan vålla stor materiell skada, lidande och död.
De senaste åren har vi fått se hybridkrigföring i vår närhet och cyberattacker mot vårt samhälle. Det konstiga är att detta inte har fått något större avtryck vid rekryteringen till Försvarsmakten och de svenska försvarsmyndigheterna. Nya strategier behöver också snarast tas fram för hur vi skall skydda oss. Även hur vi skall organisera vår stat, vissa av hoten berör polis, andra MSB eller FM. Många av hoten verkar hamna i ett ”vakuum” där ingen har ansvar?
Cyberhot och cyberattacker har vi pratat om sedan 80-talet och är inget nytt, det som har hänt är att hela samhället idag är uppkopplat mot Internet och datoriserat på ett helt annat sätt än på 80-talet. Försvarsmakten, försvarsmyndigheterna och försvarsindustrin är ofta väl skyddade mot cyberattacker då de levt med hoten under lång tid. Det nya är att hela samhället idag är mycket mer sårbart och intrikat sammanbundet av ett stort antal informationssystem. Många funktioner i samhället har inte ens tänkt tanken på cyberhot, därför är det viktigt att vi nu kraftsamlar och skyddar oss. Samhället är idag beroende av att dessa funktioner fungerar, ofta även Försvarsmakten direkt eller indirekt.
Det är inte OK att något kan få vår flygtrafik att stoppa eller våra tåg att stanna, att våra tidningar inte går att läsa eller att vi i värsta fall inte får någon el mitt i kalla vintern. Oavsett om det är någon som utför en cyberattack eller om det är inbyggda ”felbuggar” i programvaran, skall det inte få så allvarliga konsekvenser på för Sverige livsviktig infrastruktur. Det finns metoder, programmeringsspråk och erfarna IT-specialister som kan se till så att våra IT-system blir motståndskraftiga mot inbyggda fel eller attacker. I de fall samhället är beroende av rent kommersiella system, bör vi via skattemedel se till så att de blir mer tåliga via skattsedeln eller om det blir billigare bygga robusta statliga system för de mest centrala funktionerna.
Det är inte OK att någon kan leka med oss eller jävlas med oss på rent pin kiv! Det är inte OK att vi inte förstår vad som händer i vår omgivning och att vårt öppna samhälle är hotat. Den nya hybridkrigföringen ställer alla gamla invanda mönster på hur ett krig utkämpas på ända, här krävs också att vi rekryterar in riktigt stora tänkare som kan ”se utanför boxen”.
För att dra ett parallellt exempel för att belysa hur fel det kan bli när gårdagens försvar möter helt nya hot. Jag tänker på när en koalition med ett högteknologisk USA i spetsen invaderade Irak i Kuwait-kriget. De hade inte en chans på natten då USA hade moderna mörkerhjälpmedel och Iraks armé var ”blind”. På samma sätt kan man dra paralleller i framtiden om nya högteknologiska hot inte går att möta med ”blinda” soldater, när fienden slår ut elförsörjning, banker, tidningar, telefoner, tåg och flyg, utan att avfyra ett enda skott. Vi kommer även i framtiden få möta mer konventionella fysiska hot där inga soldater är inblandade, t ex autonoma (en robot kör utan att någon människa styr eller behöver vara inblandad) farkoster i stora mängder, dessa kan vara lastbilar, fåglar, insekter, missiler, humanoider, stridsvagnar, flygplan, båtar och ubåtar. Dessa krig kommer mer att innebära att ingenjörer krigar mot ingenjörer och professorer. I båda dessa fall behövs avancerade algoritmer och stort teknik- och datakunnande för att skydda vårt samhälle.
Många är rädda för att de inte kan hitta tillräckligt många soldater i det nya svenska systemet, jag håller med om att detta är ett bekymmer. Vi måste kunna bemanna de befattningar som är beslutade.
Men vi har ett mycket större bekymmer med att hitta de experter och talanger som behövs för att möta de stora utmaningarna som vi står inför ovan. De framtida krigen kommer mer och mer att ske i cyberrymden, av autonoma enheter och mindre och mindre av soldater. Vi kommer att behöva färre soldater och fler riktigt duktiga tänkare och ingenjörer. De två största hoten just nu är:
För att klara av att möta cyberhoten behöver vi rekrytera de bästa ingenjörerna, inte vanliga soldater. Det krävs världsledande kunskap för att möta hoten i Cyberrymden, och riktigt skärpta filosofer, schackspelare, matematiker eller andra tänkare för att förstå hur den innersta kärnan av olika hybridkrigföringstekniker kan appliceras. Vi måste kunna se mönster tidigt och hur dessa kan utgöra ett hot mot oss.
Att arbeta med cyberattacker är något helt nytt och på en helt annan nivå än den traditionella krigföringen. Vi saknar idag kunskap och det är skriande brist på cyberspecialister i Sverige. Om vi tittar på den ström av duktiga unga vuxna som lämnar skolorna så står inte försvaret högt i kurs, i topp ligger bolag som Facebook och Google. FMV, FRA, FHS, FOI, FM ligger långt ner i popularitet bland dem som går ut våra bästa skolor med de högsta betygen.
Hur skall vi göra för att locka till oss de som är kapabla att lösa problemen? Det fina är att det inte behövs speciellt många personer för att trenden skall vända, då de dels i sig själva lockar till sig fler, men att de i sin tur även kommer att sysselsätta många med att lösa problemen. Kan vi kraftsamla IT-branschen och försvarsbranschen mot Cyberhoten? Kan vi visa Sveriges ingenjörer och tänkare att försvaret är en hel bransch med massor av spännande arbetsuppgifter, spännande ny teknik och många olika arbetsplatser som man kan välja mellan och byta jobb emellan? Det finns allt från jobb i små och medelstora spetsföretag, stora exportbolag, flera olika myndigheter med spännande forskning, drift och operativa insatser, internationell standardisering till att ställa krav på vad som skall införskaffas. Vore det inte bra om vi kan visa upp en palett av vad som finns inom försvarsbranschen, så kanske fler skulle bli intresserade av att leta sig dit? Detta skulle även ge mycket större chans att finna folk till alla de tjänster som behöver tillsättas, som t ex soldater, administratörer, inköpare, forskare och programmerare.
Om vi i Sverige kan gå i bräschen för att lösa de gigantiska problem som ett öppet samhälle med ett fritt Internet innebär, så finns det enorma möjligheter att detta kan bli vår nya exportindustri. Här kan vi ta fram både tjänsteprodukter i form av rådgivning och konsultinsatser, samt avancerade IT-produkter för skydd av samhället. Jag tror att även försvaret behöver en rejäl omorganisation och att helt nya tjänster behöver inrättas. För att lyckas med detta måste vi få talangerna att stanna i Sverige och börja jobba med våra säkerhetsbrister.
Jag anser att vi behöver:
Detta skulle leda till ett säkrare och tryggare Sverige med stora chanser till en ny stark exportindustri. För att locka folk till dessa viktiga poster kan vi profilera mot samhällsskydd, inte krig. Jag tror att många ryggar tillbaka vid tanken på krig och försvar, däremot kan många vara intresserade av att skydda vårt samhälle.
Författaren är VD och ledamot av KKrVA
– Som jag ser det ger vi bara försvaret möjlighet till mer realistisk övning, det finns flera sådana här områden kring Östersjön.