Försvarsbloggare

av Håkan Edström

 
Självklart skall universitet och högskolor bidra till samhällsdebatten. Detta bör dock ske genom presentation av vetenskapligt framtagna slutsatser och insikter. Att gömma sig bakom akademiska titlar för att framföra personliga åsikter riskerar att underminera allmänhetens förtroende för inte enbart de berörda forskarna utan även för den forskning som bedrivs vid det aktuella lärosätet som helhet.

Tisdag den 9 juni publicerade Dagens Nyheter (DN) Linus Hagströms och Tom Lundborgs artikel ”Natomedlemskap gör Sverige mindre säkert” om Sveriges säkerhetspolitik (http://www.dn.se/debatt/natomedlemskap-gor-sverige-mindre-sakert/). Trots att det inte självklart är frågan om en vetenskapligt framtagen text, utan kanske snarare om en debattartikel, undertecknade de båda författarna resonemanget med sina akademiska titlar.

Dessvärre riskerar detta således att missleda läsaren till att tro att professor Hagström och lektor Lundborg underbyggt sitt resonemang med insikter vunna från forskning vid Försvarshögskolan (FHS) kring de fenomen de berör i artikeln. Så behöver dock inte nödvändigvis vara fallet. De är t.ex. inte explicita med att belägga sina påståenden med forskningsresultat som sig bör i vetenskapliga sammahang. Och någon forskning vid FHS har de rimligen ännu inte hunnit med, nyanställda som de är.

Det kan därför vara nödvändigt att nyansera bilden av den forskning som bedrivs vid FHS och även att tillhandahålla läsaren med alternativa modeller för att tolka Sveriges säkerhetspolitiska optioner.

Den intresserade läsaren rekommenderas därför att ta del av motargument som andra FHS-forskare publicerat som en reaktion på professor Hagströms och lektor Lundborgs artikel. Härigenom kan läsaren själv bilda sig en uppfattning om det rör sig om förmedlande av vetenskapligt framtagna insikter eller enbart är frågan om framförande av personliga insikter.

Förslagsvis studeras Kjell Engelbrekts artikel på DN-debatt (http://dn.se/debatt/repliker/mearsheimer-utelamnar-viktiga-sakforhallanden) samt Jacob Westbergs m.fl. artikel i SvD (http://www.svd.se/kriget-pa-forsvarshogskolan-fem-forskare-svarar/om/sakerhetsradet)

Författaren är överstelöjtnant, Fil dr och forskare i säkerhetspolitik och strategi vid Försvarshögskolan.

av Mikael Odenberg

Nato-övning. Foto: Petr David Josek

”På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken”, skriver Mikael Odenberg.

 
Jag har lätt att respektera Sven Hirdman för hans åsikt på SVT Opinion att det vore oklokt av Sverige att bli medlem i Nato.

Jag delar den visserligen inte men har svårare för hans argument för sagda ståndpunkt, liksom för hans ovilja mot svenskt samarbete med Nato i fredstid.

Sanningen är ju att Ryssland tidigare deltog i de militära övningarna i Östersjöområdet, intill dess att man genom sitt aggressiva uppträdande mot omvärlden mälde sig ur den internationella gemenskapen.

Östersjön beskrivs som ett område där krigsrisken var liten under det kalla krigets dagar men som nu plötsligt har förvandlats från lågspänningsområde till högspänningsområde.

I Hirdmans uttolkning beror det på att Nato ökat sin närvaro i området och att olika länder genom sitt inträde bidragit till att förvandla Östersjön till ”ett innanhav för Nato”. Utvecklingen har enligt Hirdman drivits av dem som skyller på Ryssland och på behovet att försvara sig mot hotfulla ryska avsikter.

Själv ser han i stället förklaringen i Sovjetunionens upplösning, rysk nationalism och en ovilja att känna sig kringränd av ett expanderande Nato. Det vore dumt att förneka eller blunda för hans djupa kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden efter ett decennium som Sveriges ambassadör i Moskva.

Sven Hirdmans psykologiska analyser av den ryska folksjälen och Kremls tänkande förklarar åtskilligt av det ryska uppträdandet men ursäktar intet.

Och det av två skäl:

1. Det som Kreml upplever som inringning i grunden inte är något annat än ett uttryck för att fria och demokratiska stater har valt sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

Man har rätt att ha synpunkter på det ändamålsenliga i dessa lösningar. Men man har inte rätt att överpröva dem.

Sveriges säkerhetspolitiska mål ”att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld” är på intet sätt unikt.

Det är målsättningar som delas av bland annat Estland, Lettland och Litauen. Besluten om hur dessa länder bäst ska förverkliga sina ambitioner kan aldrig fattas i Moskva. De besluten måste tas i Tallinn, Riga och Vilnius.

Och det är vår moraliska skyldighet att stödja dessa demokratiska staters rätt att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar.

2. Rysslands agerande i och utanför Ukraina har totalt torpederat den europeiska säkerhetsordningen, såsom vi kände den.

På det mest flagranta sätt har Ryssland – i strid mot folkrätten och ingångna avtal – ockuperat delar av ett fredligt grannlands territorium. Inga historiska band i världen mellan Ryssland och Ukraina kan ursäkta det övergreppet.

Jag tillhör dem som anser att efterkrigstidens säkerhetspolitiska koncept – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – gagnade Sverige och Europas säkerhet väl under det kalla krigets dagar. I dag är situationen dock en helt annan.

Sveriges riksdag har utfärdat en solidaritetsförklaring som inte bara uttrycker ambitionen att Sverige ska komma sina grannländer till undsättning, utan också förhoppningen att omvärlden vid behov ska komma till vår.

Man kan säga att vi ensidigt har utfärdat en motsvarighet till Atlantpaktens artikel V om solidariskt stöd men utan att formellt omfattas av den.

Dagens Nato är inte en militärallians med syfte att konfrontera ett maktblock i östra Europa.

Det är ett politiskt samarbete för frihet och demokrati med vittgående militärt samarbete som omfattar snart sagt hela Europa och som är den enda effektiva krishanteraren med global räckvidd.

På sikt är ett svenskt medlemskap i Nato den logiska konsekvensen av Riksdagens solidaritetsförklaring – och det även om Ryssland i det korta perspektivet skulle ogilla saken.

 
Författaren är F d Försvarsminister (M), numera generaldirektör  och Styresman i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

av Göran Frisk

Det största glädjeämnet f.n. i den svenska försvarspolitiken är det svensk-finska samarbetet.  Under de senaste veckorna har svenska och finska sjöstridskrafter övat tillsammans på finskt och svenskt vatten. I övningarna ingick också en ubåtsjaktövning i den svenska skärgården. Det preliminära resultatet är mycket positivt av de gemensamma övningarna. Den kränkande makten har att ta hänsyn till denna samverkan. Såväl Finlands som Sveriges sjöstridskrafter är helt otillräckliga i antal men inte i kvalitet. Om vi kan hålla en hög beredskap avseende ubåtsjakt kommer inkräktaren att få en svår uppgift om han som hittills vill ge sig långt in i den svenska och finska skärgården.  Hans förmåga att förbereda utplacering av kärnladdningar på svensk och finsk havsbotten kommer att minskas avsevärt.

Den nyss genomförda flygövningen i norra Skandinavien är ett annat glädjeämne. 115 stridsflygplan från nio länder som övar allt från luftstrid och spaning till attackanfall mot mål på ytan är en  tydlig styrkemarkering. Vill ryssarna ge sig på delar av Skandinavien, Baltikum och Östersjöområdet så kommer väl samövade flygstridskrafter under NATO- befäl att vara en formidabel motståndare. Tvingar detta ryssarna till eftertanke!

Under kommande vecka ska det genomföras en stor övning till sjöss med sjöstridskrafter i regi av Nato varvid svenska örlogsfartyg deltar.  Denna typ av övning har genomförts under många år av Nato-länderna varvid Sverige deltagit.  Sjöstridskrafter övar för att kunna förstärka de baltiska staterna på olika sätt. Detta innebär t.ex. vapen och annan materiel inklusive markförband om en konflikt skulle segla upp i form av gröna män och hybridkrigföring etc. Den svenska solidaritetsförklaringen med de baltiska staterna får ett reellt innehåll.

Försvaret av Gotland är för närvarande  inget glädjeämne. Under kalla kriget hade Gotland ett kustartilleriregemente, ett artilleriregemente, ett pansarregemente och en luftvärnskår. Idag har Gotland hemvärnsförband och ett dussintal stridsvagnar i förråd.

Det är alldeles nödvändigt att förstärka Gotland militärt. Denna   genomförs bäst genom att förband ur alla tre försvarsgrenarna övar på, runt och över Gotland. Då kan ett överraskande anfall mötas omedelbart.  Därvid kan Nato samla ihop såväl flyg- som sjöstridskrafter och avvärja ett anfall mot Gotland.

En egendomlighet i dagens försvarsdebatt är de som går ryssarnas ärenden, Sveriges förre ärkebiskop K-G Hammar och den förre svenske Moskvaambassadören Sven Hirdman.  Flera kan nämnas men dessa båda är tydliga representanter för defaitisterna. De vill inte att vi ska vare sig öva med Nato eller söka medlemskap. Glädjande nog har de inga ansvarspositioner i den svenska säkerhetspolitiken. De får nöja sig med att försöka påverka opinionen i ryssvänlig riktning.

När försvarsbeslutet börjar genomföras bryts den avrustningsperiod som såväl S-regeringar som borgerliga regeringar genomfört sedan muren föll d.v.s. under mer än 20 år.

Avslutningsvis vill jag travestera Mao, ”Varje land har en krigsmakt, sin egen eller någon annans.” Nu visar Sverige att vi inte tillåter någon inkräktare under vattnet, på vattnet, i luften eller på land!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

För drygt åtta månader sedan gjorde jag en skattning med hjälp av den ryske generalstabchefen Gerasimovs modell av var längs konfliktskalan vi ligger mellan väst och Ryssland i allmänhet.

Så här blev resultatet av den genomgången:

I det följande kommer ett försök att bedöma hur de olika faktorerna har förändrats sedan slutet av september. Nya skattningar med rutmönstrade stjärnor. En varning är på sin plats. Modellen ger intryck av en linjär utveckling. Så är inte fallet, utan när man närmar sig en kris kan det gå väldigt fort.

Formandet av politiska allianser har bara rört sig genom konsolidering/kvalitativt genom tätare kinesiskt och ryskt uppträdande. På segerdagen 9/5 paraderade för första gången PLA på Röda torget och veckan efter avslutade de bägge länderna en gemensam flottövning i Medelhavet. På infrastrukturområdet fortsätter också närmandet dem emellan, även om vissa projekt är försenade på grund av oenighet kring vem som ska utföra arbetena. Det pågår också en process att uppta Iran i SCO, under förutsättning att man uppnår ett avtal kring det iranska kärnenergiprogrammet. I veckan möttes organisationen i Moskva och det är tydligt att Kreml prioriterar relationerna i Asien.

När det gäller att sätta politiskt och diplomatiskt tryck, så är också förändringarna mindre. Det är framförallt sammankallandet av säkerhetsrådet vid olika tillfällen, senast igår, och vid de direkta förhandlingarna som exempelvis vid upprättandet av Minsk II som vi sett detta. Under gårdagens sammanträde i säkerhetsrådet pekade USA ut att ryska styrkor används i SO Ukraina, på ett sätt som inte gjorts tidigare. USA:s utrikesminister Kerry förhandlade också med den ryska ledningen i Sochi nyligen. Det är uppenbart att USA fortfarande är beroende av rysk medverkan i ett avtal med Iran. Intressant nog har Ryssland å sin sida annonserat sin avsikt att sälja kvalificerat luftvärn till Teheran.

De ekonomiska sanktionerna har skärpts lite grann sedan september. I oktober införde Ryssland små skärningar på livsmedelområdet och i december godkände den amerikanska kongressen nya sanktioner mot Ryssland. EU har kopplat hävandet av sina sanktioner till Rysslands implementering av Minskprotokollet. Den mest illavarslande signalen kom dock häromveckan, när president Putin annonserade att det ska bli möjligt att göra sin värnplikt i försvarsindustrin, vilket innebär en strukturell förändring som ska underlätta övergången till en krigsekonomi.

Under perioden har också de diplomatiska relationerna försämrats märkbart. Västs ledare bojkottade firandet av segerdagen i Moskva, medan Ryssland införde visumsanktioner mot politiker och tjänstemän från drygt hälften av EU:s stater. I morgon startar också G7-mötet i Tyskland utan Ryssland samtidigt som förbundskansler Merkel har sagt att det inte är aktuellt med en återkomst för rysk del. Däremot fick den ryske presidenten komma på G20-mötet i Australien som hölls i november. Mottagandet var dock uttalat svalt från västs ledare och Putin åkte hem tidigare från mötet.

Att organisera politisk opposition hos sina motståndare fortsätter också. I mars hölls ett stort möte i St Petersburg för nationalistiska högerpartier i Europa. Lån från ryska banker till Front National har också uppmärksammats i medierna. I samband med den grekiska regeringsbildningen uppdagades det kontakter mellan ryska aktörer och bägge ändarna av det politiska spektrumet i den nya regeringskonstellationen. I ett utslag av klassiskt spgeltänkande har Ryssland också antagit en lag mot ”icke-önskvärda element” som utgör ett hot mot liv, hälsa ordning och den nationella säkerheten.

Informationsoperationerna, främst i form av psykologiska operationer via medier, fortsätter med ökad frenesi. Den nya budgeten för 2015 i Ryssland innebar en signifikant ökning av anslagen till såväl RT som Rossiya Segodnya. Margarita Simonyan tjänstgör som redaktionschef i bägge entiteterna och Rossiya Segodnya lanserade i november en kraftig expansion utomlands genom etablerandet av nyhetsbolaget Sputnik i 34 länder. Vi kan klart se hur Ryssland ordnar en struktur för en eskalering av informationsoperationerna som nu också tagit fart ordentligt. Bland annat så klarar inte medier i väst i alla lägen att granska nyheter källkritiskt längre. På västsidan har vi nu börjat tala om hur vi ska möta denna flodvåg av strategisk kommunikation och inbyggd desinformation, men utan några större uppväxlingar i kvalitetet eller kvantitet. Just denna operationslinje är en intressant indikator vartåt utvecklingen går. En följd av den ryska modellen är att det gäller att bädda för ett kommande användande av väpnat miliärt våld.

Den strategiska avskräckningens skärpning är synlig på bägge sidor. Nato har börjat rotera förband till de baltiska staterna och andra öststater som Polen och Tjeckien. Övningsverksamheten har intentifierats främst i väst. I höstas hölls den nationella övningen Anakonda i Polen och sedan genomfördes Bold Alligator med amerikansk ledning. Igår startade dessutom Baltops, som även om den bygger på ett FN-mandat som svårligen skulle komma i den här regionen, så är det en maktprojicering. Inte minst övningsmomentet med amerikanska B-52 med simulerad minfällning utanför Ravlunda och sedan övningsfällning utanför Bornholm är exepel på just strategisk avskräckning.

Strategiska förflyttningar har märkts i beslutet att reversera tillbakadragandet av amerikanska stridsvagnar från Europa. Nu har motsvarande en pansarbrigad börjat flytta tillbaka till Tyskland och möjligen med delar till Polen eller någon av de baltiska staterna. I december flög Ryssland med Tu-95 i Östersjön för första gången sedan kalla kriget. Detta strategiska bombflygplan har inget behov att flyga så långt fram för att kunna skjuta långräckviddiga kryssningsmissiler, utan det var mera en maktdemonstration. Tydligt är dock att Ryssland börjat flytta fram ytterligare resurser till Kaliningrad, särskilt som man förra året började trilskas med Open Skies-flygningar över exklaven. En kraftig uppbyggnad pågår också på Krimhalvön, där man annonserat en stationering av både Tu-22 och Iskandersystem, något som implicerar framflyttandet av taktiska kärnvapen.

Genomförande av stridsoperationer har vi inte sett några än, men väl förberedelser för detta förutom ren övningsverksamhet. Sorgligt nog riktas en del av detta mot Sverige. Vi hade i mitten av oktober en konstaterad undervattensarkränkning med så tydliga bevis att samtliga partiledare intygade att så var fallet.

I samband med den ryska alarmövningen i december, så gjorde den polske försvarsministern Siemoniak dessutom ett sensationellt uttalande, då han hävdade i polsk TV att övningen i första hand var riktad mot Sverige. Säpo har för andra året i rad i sin årsbok poängterat att Ryssland bedriver krigsförberedelser mot Sverige, och generaldirektören Anders Tornberg framträdde nyligen på en Utbildning i Folk och Försvars regi med mycket tydliga budskap i den riktningen. Av förklarliga skäl kan inte Säpo demonstrera vad man vet, men min erfarenhet säger mig att man inte kan vara så tydlig och övertygad utan grundliga bevis för detta.

Summa summarum, så rör vi oss alltså enligt min mening fortfarande mot en väpnad konflikt mellan väst och Ryssland. Inom samtliga fält har spänningarna ökat med skärpningar i existerande handlingar eller etablerandet av nya former. Ryssland har visat både politisk vilja att använda militärt våld och genomför fortfarande sitt stora upprustningsprogram genom omfördelningar från den sociala sektorn på ett sätt som är otänkbart för oss.

——————————–

Under samma tid, så har vi fått en försvarsuppgörelse som innebär ett trendbrott, men ett otillräckligt sådant. Dels i förhållande till den stora yta på c:a 500 000 km2 (inkl territorialvatten) som vi är skyldiga att hävda, och dels i förhållande till omvärldsutvecklingen, vilket ska betraktas som en rörlig risk. Det största problemet för vår del är inte att vi inte är med i Nato, utan att vi har en alldeles för liten försvarsmakt i förhållande till försvarsbehoven. Du kan läsa mer om detta här.

Den ryske tsaren Alexander den III sägs ha yttrat: ”Ryssland har bara två allierade: Armén och flottan.”

Sverige har idag sin minsta armé och flotta sedan Gustav Vasa dog 1560 och avslutat bildandet av nationalstaten Sverige. Det sambandet kan du reflektera över när du firar Nationaldagen idag. En framtid i frihet som inte kommer utan uppoffring.

by René Nyberg

Who could ever have anticipated that a great empire would implode just like that … and with a minimum of bloodshed? Nobody, but that is what happened in the Soviet Union in 1991.

An authoritarian regime that is not able to use force against its own people is doomed. In the wake of the breakup, the killing took place far from Moscow in the Soviet periphery. Most of the action was in the area stretching from Tajikistan to Moldova, not forgetting the wars between Armenia and Azerbaijan over the Karabakh and the war in Georgia over Abkhazia. The most momentous war, of course, was the one in Chechnya that Yeltsin unleashed in 1994. The notable fact is that all of these conflicts still simmer, including Chechnya. The North Caucasus is an area that brings to mind the North-West Frontier Province of Pakistan.

Frozen conflicts describe the post-Soviet world in a striking way. Smoldering conflicts not only tell us about a lack of will and inability to resolve disputes, but also that such frozen conflicts have proven to be an expedient instrument for Moscow in controlling recalcitrant post-Soviet states and keeping them on a short leash.

Russia has no compunction about using beggar-thy-neighbor policies to achieve its goals. This is a striking contrast to the European goal of not just creating stability and promoting prosperity through integration, but extending that stability and prosperity throughout its neighborhood.

The best example remains modern Germany. Never before in its history has Germany been surrounded by only friends and allies. All of its immediate neighbors, with the famous exception of Switzerland, are members of the EU and/or NATO. The contrast is stunning. Russia has problems with all of its neighbors with the single exception of Finland, and even there it has to be said that Finland’s stable relationship with Russia is solely a Finnish accomplishment.

History has finally caught up with Moscow with the war in Ukraine. By occupying Crimea and starting a war in eastern Ukraine, Russia now challenges the European security order it helped to negotiate. It is a gamble not seen in Europe since the Berlin crises and the crushing of the Hungarian rebellion in 1956 and the Prague Spring in 1968.

The war in Ukraine is the latest chapter of the demise of the Soviet Empire. The war is a gambit of global proportions. The loose talk about nukes is something we have not seen since the days of Khrushchev. But it is not a game changer. Its significance is psychological, rather than political or military. The usability, or rather the non-usability, of nuclear weapons has not changed.

When it comes to nuclear weapons, words are deeds.

Russia remains the other nuclear super power, and makes a point of reminding the United States and everybody else of this fact. The really worrying development is the lack of a confidential dialogue between Moscow and Washington about nuclear weapons, something that existed throughout the Cold War and after it.

The ongoing struggle over the European security structure also resembles the fight in the 1980s over the deployment of intermediate-range missiles. Angela Merkel faces the same challenge as Helmut Kohl. In a dramatic domestic fight, Chancellor Kohl pushed through the so-called double decision, whereby Germany would accept NATO’s decision to deploy missiles on German soil if the Soviet Union refused to negotiate. The rest is history. It is all about holding onto something that is important for the West.

Russia without Ukraine is no empire. Zbig Brzezinski has rehashed this inference of the Imperial German General Staff in 1915. It reminds us of the stakes involved. The frail cease-fire known as the Minsk agreements proves that Putin is not ready to relinquish Russia’s hold on Ukraine. As time passes, however, it becomes increasingly clear that Ukraine poses a challenge as a variation of the Russian theme. A Ukraine marching to a different drummer defies the Muscovite system and threatens its foundation. It also upsets Kremlin plans to collect the pieces of the dissolved Soviet Union under the Eurasian Economic Union.

The Kremlin’s intransigent position, where geostrategic interests triumph over economic ones, has led to the use of military force. The Kremlin’s calculus remains that the decadent West Gayropa in the long run will be unable to resist Russian power in Ukraine. The Kremlin’s operating assumption seems to be that Russian reserves will last longer than European patience.

Nobody, not even the Kremlin, should doubt Angela Merkel’s “Churchillian resolve” to defend the European security system. The grand coalition of Christian Democrats and Social Democrats provides the popular chancellor with strong support. The ghost of German angst – pacifism, neutralism (the dream of a big Switzerland) and anti-US feelings – is still a reality in German society. When it comes to EU questions, and Ukraine in particular, the chancellor´s consistent policy also enjoys the support of the Greens. The mighty German export industry recognizes the primacy of politics, das Primat der Politik. The defenders of Putin, the Putin Versteher, have been marginalized, though the fight is hardly over.

According to statistics published recently by the Russian newspaper Kommersant, Putin has spoken on phone during his present presidency seventeen times with the German chancellor, thirteen times with the President of Kazakhstan, ten times with the President on Ukraine, seven times with the President of Belarus; six times with the French President, Israel’s prime minister and the Netherlands’ prime minister; five times with President Niinistö of Finland and four times with President Obama and former European Commission President Barroso.

At the same time, we are observing Putin’s authoritarian regime circling the wagons. The propaganda onslaught has attained an unprecedented level. Unlike its Soviet predecessor, Russian propaganda is sophisticated and fairly effective. Its main instrument remains obfuscation. Facts and fabrications, news and rumors, are all entangled and jumbled in a way that effectively confuses the Russian TV viewer.

Since the war in Ukraine, over a million Russians have lost their right to travel abroad. The right to travel was one of the great achievements of the Russian Revolution of 1991. We are talking about Government employees, especially those serving in the security services and police.

Putin is no dictator. Russia remains a market economy in which the central bank mitigates the effects of crisis by letting the ruble float. It is still true that never before in history have the Russians been as free as they are today: free to choose where to live, free to choose how they spend the money they have earned and free to travel. Against this background, restricting travel, even for a special group, is not a trivial measure.

In his brilliant Stalin biography, Stephen Kotkin of Princeton University describes how two groups, led by the interior and finance ministers, constantly lobbied the last Czar.

As 19^th century satirical author Mikhail Saltykov-Shchedrin remarked: “Everything changes in Russia in five years, nothing in a hundred years.”

Today we see Putin lobbied by security services and the military, the so-called siloviki, and the financial lobby led by former Finance Minister Alexei Kudrin. Russia is slipping into recession after being hit with the double-whammy of sanctions (especially financial sanctions) and a steep decline in oil prices. Reforms that were never carried out or postponed cannot be enacted overnight by fiat. And while the financial cushion of Russia’s reserves is considerable, it is not unlimited. The reserves were prudently amassed during the fat years in the 2000s when the oil price just kept rising. Russia copied Norway, which famously created the world’s first large sovereign wealth fund to protect its oil income for future generations. Kudrin’s claim to fame remains his advice to Putin to follow the Norwegian example.

Russia today is an upper-middle-income country by the World Bank definition. This is a major achievement and the foundation of Putin’s undeniable popularity. A deep recession would endanger the whole system. Putin has consolidated his power, yet failed to reform the economy and constantly put off creation of even a modicum of legal guarantees for business. Russia is not a country ruled by law.

Russia has no real opposition to speak of. Most of the liberals have been silenced and the media stifled. But the financial lobby, with Kudrin as its spokesman, keeps the pressure on Putin publicly. Indeed, nobody has described the Russian dilemma better than Kudrin: “Either the TV or the fridge will carry the day.”

Against this background, rolling the iron dice in Ukraine and the pivot to China seem like acts of desperation. And if this was not enough, Chechnya is acting up. The murder of Boris Nemtsov, an outspoken critic of Putin has in a spectacular way demonstrated that Chechnya, ruled by a loyal chieftain, is not really controlled by Moscow. This is a serious blow to Putin’s prestige and visibly irritates the security services.

Putin is yet another successor of Peter the Great, who three hundred years ago started to reform Russia and famously opened a window to the West by founding the city of St. Petersburg at the far end of the Gulf of Finland. Since then, reform has been an on-again-off-again proposition. Attempts to reform have been abandoned and resumed repeatedly. Stephen Kotkin characterized Stalin as a Georgian incarnation of Stolypin. Stolypin was the last reformer-prime minister of Czarist Russia. He was murdered in 1911 in the opera of Kiev with the Emperor in attendance.

Let me entertain you with an exquisite Stolypin quote. When Stolypin was accused by conservatives of abandoning Russia’s “historic mission in the world” he retorted: “Our internal situation does not allow us to conduct an aggressive foreign policy.”

A pivot to China is no alternative to the modernization partnership with Europe. The Middle Kingdom has never known allies, only vassals paying tribute.

There is no way to predict the future. The only thing we should be aware of is that the development will not be linear and we should brace ourselves for surprises, including nasty ones.

 
The author is a Finnish  ambassador and fellow of  RSAoWS

av Claes Arvidsson

”Åter” har blivit det nya nyckelordet i svensk försvarspolitik. Sverige har åter blivit första prio. Gotland ska återmilitariseras. Åter gäller också – trots resurstillskott – underfinansieringen av ännu ett försvarsbeslut. Inget åskådliggör dock det senkomna uppvaknandet till ett nytt läge (som ju varit nytt många år nu), som att inriktningspropositionen signalerar totalförsvarstankens återkomst. Det civila försvaret bör återupptas, och med fokus både på kris i fred och vid höjd beredskap.

Tyvärr handlar inte FB 15 om ”återtagande” utan om att återuppbygga vad som raserats under de år evig fred i Europa utgjorde planeringsförutsättning för försvaret av Sverige. Det är bara att hugga in. Ett exempel är beredskapspolisen.

”Jag vill ta upp en fråga om glappet mellan militären och polisen.” Frågan dök upp på Folk och försvars seminarium om Samhällets krisberedskap den 27 maj och riktades till inrikesminister Anders Ygeman:

”Jag tror att det var 2012 man avskaffade beredskapspolisen. Finns det några planer på att återupprätta den?”

Svaret från inrikesministern blev:

”Det finns en diskussion men inga planer.”

Att det finns en diskussion är en början på vägen åter. Men det räcker inte och det borde vara möjligt att agera. För det är viktigt.

Beredskapspolisen med en kår civilpliktiga poliser utgjorde en förstärkningsresurs för polisen. Grupperna leddes av yrkespoliser. Den särskilda beredskapspolisen var bättre utbildad, beväpnad och kunde verka i även fredstid (när Gudrun drog fram 2005 och under fågelinfluensan 2006). I det kommande numret av Vårt Försvar beskriver Lars Nicander den särskilda beredskapspolisen som ett antisabotageförband med förmåga att till exempel strida i ett kringränt Stockholm.

Beredskapspolisen försvann 2009. Den särskilda beredskapspolisen bildades först 1996 och kom att omfatta 1 500 personer. Den gick samma öde till mötes 6 år senare.

I budgetpropositionen 2011/12 skrev alliansregeringen att:

”Mot bakgrund av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling med en förändrad personalförsörjning för totalförsvaret där uttag med bl a civilplikt inte längre sker samt den kraftiga ökningen av antalet poliser i tjänst, har Rikspolisstyrelsen framfört att polisen inte längre har behov av den förstärkningsresurs som beredskapspolisen utgör. Till detta kommer även att polisen har ökat sin förmåga att vid behov förstärka utsatta områden med en nationell förstärkningsorganisation. Regeringen gör bedömningen att det mot denna bakgrund inte finns tillräckliga skäl att upprätthålla beredskapspolisen. En avveckling av organisationen bör genomföras under 2012.”

Samtidigt slogs det fast att regeringen vid höjd beredskap eller vid totalförsvarsplikt kan ”återinföra organisationen”.

Det är dock lättare sagt en gjort, eftersom inte organisationen finns kvar utan det handlar om att återuppbygga. ”Åter” är dock nödvändigtvis inte detsamma som retro, men i avvaktan på den utredning som Ygeman borde tillsätta skulle man inom ramen för den nya polisorganisationen kunna börja med att kalla in den senast utbildade gruppen beredskapspoliser.

Så vad är problemet – mer? Ådalen 31 – i filmversionen från det röda 1960-talet med försvarsmakten i skurkrollen – hänger kvar. Men ”filmen” från Krim visar hur viktigt det är att bygga ut förmågan. Beredskapspolisen behövs både vid fredstida kriser, och nu i ett läge med förhöjd gråzonsproblematik där polisen blir första instans att hantera situationen.

Det är i sig något som också aktualiserar frågan civilt-militärt i en annan mening. Ett steg i rätt riktning är att Nationella insatsstyrkan och Särskilda operationsgruppen får öva tillsammans.

Fint om dagens polisledning och polisförbund inser att beredskapspolisen behövs – och byter den tidigare negativa inställning till frivilligrörelsen mot en konstruktiv medverkan i den utredning som Ygeman alltså borde tillsätta. Det är trots allt krig i Europa.

Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Kommentatorsfälten till Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg har stängts på grund av ändrade arbetsuppgifter för redaktören.