Försvarsbloggare

av Magnus Sjöland

Många konflikter som pågår just nu i världen beror på uppfattningen ”ni har fel, vi har rätt!”. Ofta rör det sig om olika kulturer som under många tusen år växt fram. Det handlar om icke överensstämmande moral, etik, lagar och religion. Några exempel på värdeomdömen där någon säger sig ha rätt och någon annan att denne har fel, kan vara om det är rätt med aktiv dödshjälp, att könsstympa män som begått en våldtäkt, att utdöma dödsstraff på någon som begått ett massmord eller att det är rätt med abort. Jag skall i detta inlägg försöka bidra med lite filosofiska funderingar inom området värderelativism.

En stor del av vårt tänkande från de gamla grekerna 400 f.kr till idag har handlat om logik, argumentation, få rätt och att ”vinna”. Vi har gjort fantastiska framsteg inom teknik och vetenskap, men mindre inom det mänskliga området. Vi är lika primitiva idag som för 2000 år sedan när det gäller konfliktlösning, det har inte hjälpt att vi utvecklat väldigt avancerade vapensystem. Är det möjligt att våra begränsade tankemönster är otillräckliga och har blivit farliga? Att vårt sätt att tänka vad gäller att ”ha rätt” inte fungerar när det gäller konfliktlösning, etik och moral?

Vårt traditionella tankesystem grundas på att få fram sanningen, som skall kontrolleras med vetenskapliga metoder, logik och argumentation. Resultatet har en stark tendens mot negativitet. Av många anses detta vara ett snabbt och effektivt medel för att nå sanningen. Det blir enkelt att snabbt få poänger på motståndarsidan, då man själv väljer referenssystem. Vid mer intensiv argumentation är det inte heller ovanligt med aggressivitet som inkluderar personangrepp, ofta utan koppling till sakfrågan. Inte ovanligt inom juridik och politik.

Jag tror att ett av de största problemen med vårt sätt att lösa konflikter är språkets begränsningar. Först skall vi översätta verkligheten i språk, sedan skall vi föröka lösa konflikten med vårt språk. Vårt tänkande är mycket större än språket, vi tänker i bilder, ljud, känslor, rörelse, lukter och olika former av förnimmelser, språket passar dåligt för att använda som ett verktyg för vårt tänkande. Sedan när vi tänkt klart så skall det översättas till språk igen, vilket inte är så lätt. Tänk t ex på när du vill förklara din kärlek till någon eller när du vill beskriva en skönhetsupplevelse i ett konstverk eller ett musikstycke.

Det är en stor fara för oss idag att vissa samhällen och grupperingar har blivit mer intoleranta och aggressiva, samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar rörande det man uppfattar vara ociviliserat, ökar risken för krig dramatiskt.

Hur skall vi se på olika kulturers olikheter? Finns det någon som kan döma av dessa frågor? Finns det någon objektiv sanning? Kan dessa olikheter mildras och förståelsen mellan kulturer öka? Om en person säger att ”detta är rätt” och en annan säger ”du har fel”, kan då båda ha rätt?

Folk har olika åsikter, ofta tänker vi att vi själva har rätt och de andra har fel. Ibland kan vi gå med på att vi har fel, speciellt om den andre kommer med ett övertygande argument, t ex att denne har varit med om något som vi själva har missat. Kan det finnas en tredje möjlighet som innebär att vi båda har rätt trots att vi säger emot varandra? Kan det vara så att mina omdömen är riktiga ur min synpunkt och dina ur din synpunkt? Om vi jämför med ett exempel inom fysiken så kan det vara så att jag säger att en bil är ”snabb” så jämför jag med en traktor, medan du säger emot för du jämför med en ny Ferrari som är mycket snabbare än den rostiga gamla bil som jag pekade på. Våra värdeåsikter blir relativa.

När någon säger att denne har rätt i värdefrågor (t ex det är rätt med dödsstraff eller att abort måste förbjudas) måste vi acceptera att dessa påståenden är relativa, då vi måste acceptera en relativism i synen på världen. Vi har vuxit upp på olika sätt, varit med om olika erfarenheter och kanske levt i skilda kulturer.

Denna artikels teoretiska fundament vilar på en gren inom filosofin som heter värderelativism och om du vill kan du studera vidare genom att läsa några kända filosofer som t ex Immanuel Kant, Michael Dummet eller Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det inom en kultur växer fram ett gemensamt och med tiden föränderligt begreppssystem. Detta begreppssystem krävs för att social samlevnad skall vara möjlig och kräver en mycket stor enighet i den existens av de i vardagen uppkomna situationerna. En gemensam värdegrund växer fram. Någon objektiv sanning är svår att hitta, men en sanning i förhållande till de begreppssystem som växer fram går att hitta. Om vi antar detta så är inte längre en sanning en egenskap för våra omdömen (”du har fel, jag har rätt”), utan en relation som råder mellan omdömet och det begreppssystem det relaterar till. Detta betyder att något är sant i förhållande till ett begreppssystem, men kan vara falskt i förhållande till ett annat. Detta innebär att sanningsbegreppet är relativt.

Jag skall i den fortsatta texten förutsätta att det finns viss sanningshalt i åtminstone vissa värdepåståenden, ett bevis för detta är ju att folk kan bli så upprörda att de kan starta slagsmål och i värsta fall även krig för att få rätt. Detta för att oförenliga värdeomdömen kan vara lika berättigade, lika rationella, lika väl argumenterade, lika stabila (oberoende av konfrontation med nya situationer) och lika välgrundade. Detta kallas Kunskapsteoretisk relativism och innebär att det finns välgrundade påståenden och stabila teoretiska påståenden som är oförenliga, detta gäller inte enbart inom vissa värdeomdömen, utan även avseende vetenskapliga påståenden.

Hur skall man bete sig i verkligheten när olika kulturer krockar? Om man bekänner sig till Speciell normativ relativism säger man att man inte skall lägga sig i, inte ta avstånd från och inte kritisera moraluppfattningar som råder i andra samhällen än sitt eget. Den uppmanar till tolerans mot andra och främmande moraluppfattningar. Dessa fördömer ofta t ex missionärerna som reste till Afrika på 1800-talet och som skulle lära ut den rätta läran. Det låter liberalt och till en början attraktivt och är bra som ett allmänt förhållningssätt. Men ibland kan man behöva ha berättigad kritik av andra moraluppfattningar om de går emot vad de flesta moralfilosofiska system accepterar t ex tortyr, kannibalism, incest, blodshämnd, miljöförstöring eller förtryck av politiska motståndare.

Ett diametralt motsatt förhållningssätt är Kulturell moralisk relativism, som hävdar att man skall handla i enighet med den moral och värderingar som finns i det egna samhället. Enligt denna så är det rätt med dödsstraff i USA, men fel i Sverige. Denna relativism är stark och anser att det är FEL att utföra dödsstraff i Sverige och RÄTT i USA. Inte att det anses fel i Sverige och anses rätt i USA. Detsamma kan sägas om kvinnlig omskärelse, det är FEL i Sverige och RÄTT i vissa stater i Afrika. Den Kulturella moraliska relativismen kan bli farlig om det anses moraliskt riktigt och önskvärt att införa den egna moralen i andra samhällen.

Om ett samhälle uppmanar att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden blir det oftast konflikter. Även om man ser ut att ha ”lyckats” så brukar det inte hålla i längden, se t ex på de kolonier som vissa Europeiska stater lade under sig och skulle civilisera eller de östeuropeiska lydstaterna under Sovjetunionen. Ett dagsaktuellt exempel är IS, som med våld försöker införa sin civilisation i Syrien och Irak

Ett mer individualistiskt förhållningssätt kan vara att alltid handla efter sitt eget samvete eller sitt egna sunda förnuft, detta kallas Individuell moralisk individualism. Man hör ofta människor säga ”om vi alla på jorden kunde handla efter sunt förnuft så lätt det skulle vara” eller ”tänk om våra politiker kunde begripa sig på vanligt hederligt sunt förnuft!”. Det känns dock inte rimligt att något är rätt bara för att någon anser att en handling är rätt och att detta skulle innebära att detta gör handlingen rätt. Om var och en skulle handla enligt sin egen kultur, sitt eget samvete, sitt egna sunda förnuft eller de samhällen de kommer ifrån så tror jag att det skulle bli kaos. Och hur skall vi göra med våra invandrare? Detta leder till problem, eftersom vi svenskar inte är speciellt toleranta mot främmande kulturer. Det känns inte acceptabelt att de som kommer till Sverige skulle ta med sig sin moral om den inte kan accepteras av svenskar, t ex könsstympning och blodshämnd. Hur mycket av de olika kulturerna kan och bör förenas? Vi kanske kan vara mer toleranta inom kultur än inom moral?

Sammanfattningsvis är det en fara för oss alla om ett samhälle uppmanar sin befolkning att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden får ett starkt fotfäste i vissa kulturer, att vissa samhällen och grupperingar blir mer intoleranta samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar och det påbjuds att införa den egna moralen i ociviliserade områden, ökar risken för krig dramatiskt.

Våra tankemönster känns begränsade av språkets tillkortakommanden och begränsar vårt sätt att tänka när det gäller konfliktlösning. Vi behöver komma på nya verktyg, kanske mer visuella och emotionella? Språket begränsar oss och ibland kan det bli så att fast vi menar samma sak så missförstår vi varandra, då vi säger olika men menar samma sak. Saken blir inte lättare av att vi talar olika språk och att det då krävs översättningar, som kan göra att missförstånden ökar.

Vi måste vara mer toleranta mot varandra och förstå att ”båda kan ha rätt” utifrån att bådas värdeomdömen kan vara lika välgrundade och väl genomtänkta. Man kan också hoppas på att vi om några hundra år kan ha kommit så långt att nästan alla människor på jorden har närapå en gemensam värdegrund, det tar lång tid att fundamentalt ändra en värdegrund, men tittar vi på vår svenska såg den helt annorlunda ut för 100 år sedan; dödsstraff, omyndiga kvinnor, rasbiologiska institut, statare, kastrering av ungdom etc. Jag tror och hoppas att det kan gå fortare än 100 år att hitta en gemensam värdegrund, då detta minskar riskerna för nya konflikter radikalt. Det som gör att det kan gå fortare är globaliseringen, IT-teknologin, smart-Phones, nya kommunikationssätt som t ex Facebook, mail och SMS.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

av David Bergman

Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka.

Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny officersutbildning innehåller den, med undantag för vissa tankar om olika ingångsvägar till officersyrket, få större nyheter. Tvärtom föreslår utredaren att dagens utbildningsstruktur med samma skolsteg behålls intakt.

Det grundläggande officersprogrammet föreslås lämnas orört, medan vidareutbildningarna till major/örlogskapten och överstelöjtnant/kommendörkapten kvarstår men infogas än mer tydligt i den akademiska strukturen under beteckningen Magister- & Mastersprogrammen HOP 1 samt 2. Utredningen presenterar två mindre varierande alternativ där de antingen skall genomföras direkt efter varandra eller med viss tidsseparation. Den mest märkbara förändringen är att den akademiska ribban för vilka examina som eftersträvas höjs.

Utifrån detta blir två frågor centrala:

Den första frågan rör utbildningarnas innehåll. Även om förmågekrav diskuteras i rapporten hade ett resonemang om innehållet i de föreslagna vidareutbildningarna varit behövligt och att rekommendationer för en specifik examensform hade härletts utifrån dessa. En masterexamen är (förhoppningsvis) självklart inget mål i sig.

Den andra frågan rör vem som skall hålla utbildningarna. Det är glädjande att utredningen berör behovet av disputerade officerare som en förutsättning för att leda utbildning och utveckling. Men att behovet finns är sedan länge fastställt, det är hur detta skall uppnås som kräver en lösning.

Man kan alltid diskutera om officersutbildningen skall vara en högskoleutbildning. Att undervisning har en hög kvalitet och bygger på vetenskaplig grund måste inte betyda att den leder till formella poäng och examina. Men om detta är viljan – och fler än Ekenberg har uttryckt att så är fallet – så kan förhoppningsvis alla vara överens om att utbildningen skall genomföras på bästa sätt och att vi har lärare som är kompetenta för uppgiften.

Redan 1992 sågs officerare med doktorsexamen som en förutsättning för att kunna genomföra en akademisering och en stor satsning gjordes på dåvarande ”ÖB:s doktorandprogram”. Men efter mer än 25 års kostsamma satsningar är endast enstaka individer som genomfört programmet kvar inom Försvarsmakten och det saknas fortfarande konkreta planer för karriärvägar och befattningar för disputerade officerare.  Detta är självklart ett slöseri med både ekonomiska och personella resurser.

Riskerna är uppenbara och ekvationen väldigt enkel. Om vi fortsätter att höja den akademiska ribban för officersutbildningen utan att ha en konkret plan för disputerade officerare att leda denna utveckling kommer beroendet av extern akademisk kompetens fortsatt öka och möjligheten för officerarna att påverka vår egen officersutbildning att minska.

Rapportens tydliga fokus på att behålla nuvarande utbildningsstruktur, men ge den en ökad akademisk status gör att rapporten känns mindre som en utredning för en ”ny officersutbildning” utan mer som ett rättfärdigande för den redan inslagna vägen och som ett positioneringsdokument för Försvarshögskolans roll i det framtida arbetet.

”Är detta nödvändigtvis fel?” kanske någon frågar sig. Inte nödvändigtvis vad gäller vägvalet i sig. En utredare styrs självklart också av det mandat som getts. Men en utredning om ny officersutbildning kan tyckas någon överflödig om inga egentligen nya handlingsalternativ utreds. Att bara bekräfta det som sker hade inte krävt en utredning. Och om den inslagna vägen redan är cementerad torde en diskussion om innehåll, inte examina och formalia, vara mer välbehövlig.

Men det finns en ännu större fara. Den utveckling vi är inne i bygger på professionsteori vilket utredningen även hänvisar till. I dessa teorier utvecklas det särskilda krav på expertis, yrkesetik och kåranda som gör att en profession särskiljer sig över andra yrken. Men redan 1959 varnade den amerikanske militärsociologen Morris Janowitz för risken för militär överprofessionalisering.

En överprofessionalisering uppstår i en yrkeskårs utveckling när en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet. Janowitz varnade att en överprofessionalisering kan vara direkt skadlig för den militära professionen om det leder till att avancerade examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig.

Det finns all anledning att kontinuerligt sträva efter att förbättra officersutbildningen. Få saker kan vara viktigare än de framtida cheferna för våra militära förband. Men oaktat vägval måste vi säkerställa att vi har officerare som driver utvecklingen och att vi aldrig förlorar fokus på förmågan till väpnad strid.

PS: Kalla mig gärna gammaldags, men jag tror att myndigheters språk i allra högsta grad bidrar till den trovärdighet som läsare tillskriver deras budskap. Om det finns klara brister i språket, vad kommunicerar det om innehållet? Mindre stavfel kan självklart slinka igenom i långa dokument, men fragmenterade meningar och brister i syntax måste hanteras innan en rapport publiceras. Att dubbelskrivningen ”krigskrigsförband” återfinns hela 13 gånger på 121 sidor i rapporten är mindre imponerande, särskilt i en rapport som förespråkar högre akademisk nivå.

 
Författaren är Kapten och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi

av Bo Richard Lundgren

Vi har nyligen läst i dagspressen om hur Tysklands befolkning uppmanas att bunkra livsmedel och vatten i händelse av krig. Medborgarna rekommenderas att lägga upp ett individuellt förråd för tio dagar. Vad gäller vatten är beräkningen att förrådet bör innehålla två liter vatten per person och dag.

Bakgrunden är den att den tyska regeringen anser att ”ett angrepp på Tyskland som kräver ett konventionellt försvar är osannolikt, men det är nödvändigt att vara förberedd på en existenshotande utveckling som principiellt inte kan uteslutas.”

Hur ser vi i Sverige på dessa frågor? Som bekant gör den svenska Försvarsberedningen ungefär samma bedömning: ”Ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

En fråga man nu måste ställa sig är hur det står till med de svenska medborgarnas individuella beredskap i händelse av krig.  Regeringen har slagit fast att individen har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom. Det är först när individen inte klarar detta längre som det kan bli ett åtagande för det allmänna att ingripa. Och från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kommer nu signaler om att man avser att starta en nationell kampanj efter årsskiftet i syfte att lyfta fram individens ansvar. Dock är det svenska perspektivet 72 timmar, dvs. tre dygn, något som också Civilförsvarsförbundet går ut med i sin informationssatsning. Här sägs: ”För att klara de första 72 timmarna utan hjälp vid en krissituation är det viktigt att du själv kan tillgodose de fem grundläggande behoven: mat, vatten, sömn, värme och information.”

Nu inställer sig fråga nummer två. Hur ser den offentliga sektorns förmåga ut att ingripa och hjälpa sina medborgare efter 72 timmar? Denna fråga har studerats inom ramen för KKrVA:s projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet, KV21. I rapporten ”Vem skyddar civilbefolkningen?” finns svar, och de är inte uppmuntrande. Det är i själva verket en dyster läsning. Här slår man fast att Sverige idag inte kan skydda sin civilbefolkning på ett tillfredsställande sätt om vi utsätts för ett väpnat angrepp. Ett viktigt skäl är att vi inte kan upprätthålla samhällsviktig infrastruktur t.ex. elförsörjningen på ett effektivt sätt och att beredskapen för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och läkemedel är oacceptabelt låg.

Regeringens ambition att öka Försvarsmaktens operativa förmåga är hedervärd. Även de aviserade satsningarna på psykologiskt försvar är bra. Men det fattas en viktig pusselbit i total­försvars­ansträng­ningarna, nämligen civilförsvaret, d v s befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Vi behöver, liksom tyskarna, fundera över hur den svenska civilbefolkningen skall skyddas i krig. Ett civilförsvar behöver återuppbyggas. Att skydda sina medborgare är en av statens kärnuppgifter. Hultqvist och Ygeman! Vad väntar ni på?

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Magnus Haglund

Efter det stora nedrustningsbeslutet 1925 fanns det olika inriktningar och läger, som talade för en återtagning och hur det skulle gå till. Generalstabens – som senare skulle ombildas till Försvarsstaben – uppfattning var, att man i princip skulle återgå till en krigsmakt, som funnits 1914 och som nu borde återställas. Mot denna uppfattning uppstod inför tillsättandet av 1930 års försvarskommission ett alternativ och som presenterades i boken ”Antingen – eller.” Där hävdades, att ett moderniserat svenskt försvar snarare borde bygga på möjligheten att göra en solidarisk NF- insats i Finland och att det därför borde förstärkas för att möjliggöra detta. I de inledande förhandlingarna med finländska företrädare hamnade dock de svenska yngre arméofficerarna, som var väl representerade i försvarskommissionen, i trångmål, då den finländska uppfattningen var att man främst behövde stöd med luft- och sjöstridskrafter, om ett NF- ingripande skulle bli aktuellt. I ”Antingen – eller” hade man ju skissat på en förstärkning med fyra armékårer och en kavalleribrigad, men den finländska bedömningen av den sovjetiska arméns usla kvalitet motiverade inte något behov av tillförda markstridskrafter. Det krävdes mycket märkliga och odiplomatiska övertalningsförsök – eller snarare – krav – på att det finländska underlaget också skulle innehålla markstridsförband och det ”råkade” bli precis så som det framgick av ”Antingen – eller” och som dåvarande majoren Helge Jung – sekreterare i kommissionen – i maj 1931 hade framfört till de finländska kollegorna vid de underhandssamtal, som fördes helt vid sidan om!

Är vi möjligen på väg att göra något likande idag? Flera debattörer uttalar ju att vi måste förstärka det svenska försvaret; den här gången inte för att försvara Finland mot en sovjetisk attack, utan de baltiska staterna mot en rysk! Borde vi inte nu i stället tankemässigt först försöka bygga upp ett nationellt svenskt försvar? Ett sådant borde bygga på möjligheter att genomföra säkerhetspolitiskt väl motiverade insatser redan i dag under fredsförhållanden och därigenom bidra till säkerheten i vår del av Europa, så att konfliktriskerna inte eskalerar. Planeringen kunde därefter ske utefter en stegrad kravtrappa och förhoppningsvis så att vi faktiskt inte själva blir utsatta för några former att våld mot vårt samhälle, vare sig av brottslingar, terrorister eller av andra stater. Med ett sådant resonemang blir ju det egna försvarsbehovet blir styrande för utformningen av vårt försvar och inte ett eventuellt ryskt angrepp på Estland eller Lettland.

Ett alltför omfattande svenskt engagemang i försvaret av de baltiska staterna kan därutöver få mycket allvarliga konsekvenser för Nato sammanhållning och för trovärdigheten i det amerikanska kärnvapenskyddet, som nog får anses vara betydligt viktigare än en eventuell svensk konventionell stödoperation via Gotland. Vi vet inte vem som blir president i USA i januari nästa år, men vi ska nog vara försiktiga med att åta oss en så stor del av försvarsuppgiften för de baltiska Nato-medlemmarna, att trovärdigheten i Washingtons kärnvapenskydd kan komma att ifrågasättas.

Det är nog bättre att argumentera och satsa på den egna säkerheten och inte på den förmenta bristen hos någon granne och som i värsta fall kan leda till ett nytt ”Varken – eller”!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

av Stefan Forss

”Kärnvapnens återkomst på den europeiska scenen har överrumplat västländerna. I en värld där icke-spridning ersatte kärnvapennedrustning, kom den plötsliga återupptäckten att kärnvapen kan utnyttjas för att uppnå politiska och strategiska fördelar – och möjligen även användas – som en chock.”

Det politiska huvudbudskapet i citatet ovan, hämtat från den finska Natoutredning som publicerades våren 2016 (http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=345687), är träffande. Tre av skribenterna är medlemmar i Kungl Krigsvetenskapsakademien.

De uttryckte också mellan raderna en uppfattning att Ryssland och USA skulle ha systematiskt uppgraderat sin kärnvapentriad likvärdigt, givet de något olika prioriteringar som länderna haft sedan decennier tillbaka. (Rysslands första prioritet är som bekant de markbaserade strategiska kärnvapnen, medan USA:s motsvarande är de havsbaserade vapnen.) Sett i ett halvsekelsperspektiv är detta kanske korrekt, men om man begränsar tidspannet till tiden efter kalla kriget blir bilden klart annorlunda. Det finns alltså starka skäl att reda ut de verkliga förhållandena på kärnvapenområdet, men också dess andra sida, missilförsvaret. (Första delen av denna analys behandlar kärnvapnen. Missilförsvaret och övergripande slutsatser följer i ett senare blogginlägg.)

Nedrustningsprocessen

Till de goda nyheterna hör resultaten från den kärnvapennedrustning som USA och Sovjetunionen inledde vid slutet av kalla kriget. Processen framskred stabilt i över tjugo år.

Enligt den senaste deklarationen från april 2016 rörande implementeringen av det nya START-avtalet har USA 1481 strategiska kärnstridsdelar i operativt bruk. Siffran ligger redan nu under det tak på 1550 som länderna förbundit sig att nå 2018. I Hiroshima upprepade president Obama den 27 maj 2016 för tredje gången USA:s långsiktiga ambition om en värld fri från kärnvapen. Först skedde det i Prag den 5 april 2009, sedan i Berlin den 19 juni 2013.

Det är uppenbart att Obama känner starkt för kärnvapennedrustningen, men för att man ska kunna nå fortsatt goda resultat måste det råda samförstånd mellan de båda kärnvapenstormakterna om processens nödvändighet. Sådana förutsättningar föreligger dessvärre inte i dag. Ryssland tänker i helt andra banor. Mer om det senare.

Men president Obama ville helst lämna någonting mer konkret efter sig. I juli 2016 blev det offentligt bekant att han önskade se USA förändra sin kärnvapenpolitik och anta doktrinen om icke första bruk (”no first use”. Se t.ex. https://www.washingtonpost.com/opinions/global-opinions/obama-plans-major-nuclear-policy-changes-in-his-final-months/2016/07/10/fef3d5ca-4521-11e6-88d0-6adee48be8bc_story.html?utm_term=.59cd99175006).

Obama lovordades av olika försvarsexperter och nedrustningsförespråkare. Självfallet skulle USA aldrig vara den som först grep till kärnvapen. Varför då inte göra slag i saken och formalisera detta, står det på tidigare försvarsministern William Perrys hemsida (http://www.wjperryproject.org/notes-from-the-brink/obama-no-first-use-policy).

Men Obama mötte även stark opposition inte endast bland USA:s allierade utan också i egna led (Se http://thebulletin.org/declaring-no-first-use-nuclear-policy-would-be-exceedingly-risky9689). Att frågeställningarna är mycket komplicerade är uppenbart för alla seriösa observatörer. I slutändan handlar det om avskräckningens trovärdighet. I det nuvarande osäkra världspolitiska läget lär ”no first use” få vänta.

Den sovjetiska arsenalen innehöll ofattbara 45 000 strategiska och taktiska kärnstridsdelar och var då sammantaget dubbelt så stor som den amerikanska.

Låt oss titta litet på siffror. I mitten av 1980-talet var den amerikanska strategiska kärnvapenarsenalen till sin numerär nästan tiofaldig jämförd med dagens.

Presidenterna Reagan och Gorbatjov begrep att dessa siffror var sanslösa och att den massiva kärnvapenupprustningen under 40 år hade varit ett monumentalt misstag. De startade en process som med tiden kom att ge spektakulära resultat. Processen byggde på deras gemensamma insikt om att man inte kan vinna ett kärnvapenkrig och att det därför aldrig heller får utkämpas (”a nuclear war cannot be won and must never be fought”).

Rysslands och USA:s enorma dominans syns bäst genom att jämföra den med de övriga kärnvapenländernas i bilden knappt synliga arsenaler.

De s k icke strategiska kärnvapnen var ett mer känsligt område för kärnvapenstormakterna att reglera med avtal. Juridiskt bindande blev endast INF-avtalet som slöts 1987 och som förbjöd landbaserade ballistiska missiler och kryssningsmissiler med en räckvidd i området 500 – 5 500 km, oberoende om de var kärnladdade eller ej. INF-avtalets symbolvärde som murbräcka för fortsatta nedskärningar på hela kärnvapenområdet kan inte nog understrykas.

Presidenternas ensidiga initiativ

De taktiska kärnvapnen, en samlande term för s.k. slagfältsvapen, har visat sig vara en mycket hård nedrustningsnöt att knäcka. Men under den optimism som rådde i början av 1990-talet förmådde både USA:s och Sovjetunionens/Rysslands presidenter ändå ensidigt deklarera sina positiva och förtroendeskapande avsikter till radikala nedskärningar på det området.

För USA:s del innebar det att kärnvapnens antal skars ned drastiskt och att endast US Air Force kom att inneha ett antal taktiska bomber med kärnladdningar i operativt bruk. Armén och marinkåren blev helt kärnvapenfria, medan flottans roll blev att stå för huvudparten av USA:s strategiska kärnvapenavskräckning. Flottans taktiska kärnvapen avvecklades helt, med undantag för att flera hundratal kärnstridsdelar till Tomahawk hölls i reserv i förråd på land under ett antal år. Men dessa lager tömdes slutligen år 2011 i stillhet. Kärnladdningarna till Tomahawk (TLAM/N) har nedmonterats. ”The U.S. Navy is finally out of the non-strategic nuclear weapons business”, skrev Hans Kristensen redan i mars 2013 (http://fas.org/blogs/security/2013/03/tomahawk/). Tomahawk är därmed uteslutande ett konventionellt vapensystem.

Ryssland gjorde under Jeltsins tid i stort sett liknande beslut, men insynen i hur åtgärderna implementerades var inte särskilt goda. Klart är dock att den ryska demonteringen av utrangerade system kom i gång på allvar och genomfördes med fart. Att de operativa taktiska kärnvapnen i praktiken koncentrerades till ett rätt litet antal centralförråd har även ansetts bekräftat. Några trovärdiga uppgifter om att skarpa taktiska kärnladdningar därefter skulle ha placerats på förband finns inte. Till den synnerligen hårda ryska kärnvapensäkerhetskulturen hör också att själva laddningarna står under en separat myndighets, försvarsministeriets 12. huvudavdelnings kontroll. Även i ett s k skymningsläge är praxis att förvara stridsdelarna fysiskt rätt långt borta från lavetterna.

Det har dock en längre tid stått klart att Ryssland inte längre respekterar de ensidiga utfästelserna från Jeltsins tid. Alla försvarsgrenar har alltjämt taktiska kärnvapen, åtminstone som option. Ännu efter kriget i Georgien hävdade vissa ryska forskare i USA att icke-strategiska kärnvapen (s.k. non-strategic nuclear weapons) inte ens ingår i ryska arméns militära planering (http://cns.miis.edu/opapers/pdfs/reducing_tnw_april_2010.pdf). På ryska artilleri- och missilstyrkornas hemsida har man dock hela tiden kunnat läsa denna vapengrens huvuduppgift:

“The Missile Troops and Artillery (MT & A) are an Arm of the Land Force, which is the primary means of fire and nuclear destruction of the enemy during conduct of combined-arms operations (combat actions).” (http://eng.mil.ru/en/structure/forces/ground/structure/rvia.htm)

De senaste årens debatt om kärnvapnen

Redan innan presidenterna Obama och Medvedev hade undertecknat det s.k. nya START-avtalet i Prag i april 2010 ställde man sig från rysk sida helt kallsinnigt till propåerna om att turen nu kommit till förhandlingar om begränsningar av taktiska kärnvapen. Ministrarna Carl Bildt och Radek Sikorski hade argumenterat sakkunnigt för saken i sin artikel Next, the Tactical Nukes i New York Times den 1 februari 2010 (http://www.nytimes.com/2010/02/02/opinion/02iht-edbildt.html?_r=0). Bildt uppträdde strax efteråt vid Global Zero seminariet i Paris. Den franska kärnvapenexperten Thérèse Delpech som var närvarande, sände ett lakoniskt mejl: ”What I can tell you is that the Russians were furious.”

Den ryska attityden till visionen om en kärnvapenfri värld har trots fredspropagandan genomgått en helomvändning och är numera klart negativ. Detta är desto mer anmärkningsvärt eftersom Reagans och Gorbatjovs vision från mötet i Reykjavik 1986 blev från sovjetiskt håll officiellt deklarerad i FN:s generalförsamling ett par år senare.

Dr Adam Daniel Rotfeld som i FN var generalsekreterarens specialrådgivare i nedrustningsfrågor försökte 2008 få det amerikanska förslaget om kärnvapennedrustning på den officiella agendan. Den ryska representanten Anatolij Antonov motsatte sig förslaget starkt. Han ledde senare Rysslands delegation bl.a. vid förhandlingarna om det nya START-avtalet. Efter 30 år som diplomat övergick han 2011 i ryska försvarsministeriets tjänst som biträdande försvarsminister och befordrades till armégenerals rang. Han är nu en av landets nyckelpersoner vid snart sagt alla diskussioner och förhandlingar om militära frågor.

Biträdande försvarsminister, armégeneral Anatolij Antonov.

Orsakerna till Rysslands förändrade inställning till kärnvapnen kan sammanfattas i några punkter. Från ryskt håll påpekas att de är nödvändiga för att upprätthålla den globala styrkebalansen. De ses som motvikt mot USA:s och Natos konventionella styrka. Privat nämner ryska tjänstemän också Kina.

Det andra argumentet är banalt. Kärnvapnen är det enda område där Ryssland faktiskt alltjämt har stormaktsstatus.

Fortsatt kärnvapennedrustning enligt samma modell som under de senaste decennierna är inte längre möjlig. Utrikesminister Lavrov lät en mindre politisk bomb brisera den 20 juni 2013, då han tog ställning till president Obamas invit i Berlin om nya samtal i avsikt att ytterligare minska antalet strategiska kärnvapen. Lavrov deklarerade att nästa förhandlingsomgång inte längre kan hållas bilateralt mellan Ryssland och USA, utan bör inkludera även de andra kärnvapenmakterna (http://archive.mid.ru//brp_4.nsf/0/811C84AB73DC248F44257B92003B1CC0). I praktiken gav Lavrov då även START-processen dödsstöten.

Dagens ryska kärnvapenpolitik är emellertid väl genomtänkt. Dess primära mål är att förhindra att landet marginaliseras. I en kärnvapenfri värld skulle den risken vara stor. Rysslands roll som en betydande global aktör skulle reduceras på ett sätt som är helt oförenlig med de ryska imperierestauratörernas självbild. Ett Ryssland utan kärnvapen är helt enkelt en mardröm. Redan förbundskansler Helmut Schmidt hade ju 1977 karaktäriserat Sovjetunionen som ett ”Övre Volta med atomraketer” (http://research.handelsblatt.com/wp-content/uploads/2014/03/2014-3-7_Lichter_Russland-Obervolta-mit-Atomwaffen.pdf).

I väst brukar Rysslands massiva satsningar på kärnvapnen ses som ett onödigt och obegripligt slöseri. Men västländerna har än en gång överraskats och står villrådiga då Ryssland börjar inkassera fördelar när de nyrestaurerade ryska kärnvapenstyrkorna når full förmåga. Samtidigt börjar de operativa amerikanska strategiska styrkornas livscykel närma sig sitt slut.

Den ryska tajmingen ligger alltså helt rätt. Ryssland tvingar särskilt USA att i ett ytterst stramt budgetläge anslå mycket betydande summor till politiskt motbjudande långsiktiga satsningar på kärnvapen. De pengarna är då inte tillgängliga för nya konventionella vapenprogram, ett område där Ryssland haft svårt att hänga med.

USA:s kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Utvecklingen av strategiska kärnvapen har efter kalla kriget gått i olika spår i USA och Ryssland. De amerikanska operativa systemen utvecklades alla under kalla kriget. De som förblivit i bruk har efter hand moderniserats. Några goda exempel är flygvapnets arbetshäst B-52, strategiska ICBM-missilen Minuteman III och flottans Trident D5 SLBM. Både MM III och Trident D5 har f ö i test visat förmåga till sådan precision att de kunde introduceras i en konventionell roll. Militären har varit sugen på det inom ramen för programmet Prompt Global Strike, vars yttersta mål är att kunna träffa vilket som helst mål inom en timme efter given order. De politiska beslutsfattarna ser dock så stora problem här att man inte godkänt militärens önskemål. MM III och Trident D5 förblir kärnvapen.

Parallellt med moderniseringen har också en mycket anmärkningsvärd minskning av stridsspetsar, bomber och kryssningsmissiler ägt rum. Vissa av de modernaste systemen introducerades aldrig – strategiska missilen MX/Peacekeeper är ett gott exempel – eller utrangerades överraskande snabbt, t ex den avancerade stealth-kryssningsmissilen AGM-129. Strategiska bombplanet B1-B Lancer togs ur bruk som kärnvapenbärare och fick en uteslutande konventionell roll.

För närvarande har USA ett enda kärnvapensystem i ett avancerat utvecklingsskede, den fritt fallande bomben B61-12 (https://s3.amazonaws.com/pbs-ingest/newshour/20151105_nuclearbomb.mp4).

http://www.pbs.org/newshour/extra/daily_videos/america-updates-its-nuclear-bombs

B61-12 är ett nödvändigt projekt för USA och Nato, eftersom den ryska överlägsenheten på det substrategiska området är stor. Tröskeln för kärnvapenbruk från USA:s sida kommer trots det att fortsättningsvis vara väldigt hög.

I USA debatteras nu även planerna på modernisering av landets strategiska kärnvapen intensivt. Hård kritik (http://fas.org/blogs/security/2016/06/dod-lrso-letter/) riktas särskilt mot det s.k. Long Range Stand-Off (LRSO) projektet, en ny nukleär strategisk kryssningsmissil avsedd att ersätta Boeings AGM-86 som utvecklades på 1970-talet och togs i operativt bruk 1982. Dessa långsamma strategiska kärnvapens operativa roll har med goda skäl ifrågasatts i decennier – under kalla kriget var ett rätt bisarrt motiv för deras existens s k third strike suppression – men det är förståeligt att man i USA håller noga koll på utvecklingen på detta område särskilt i Ryssland och Kina.

Ansedda amerikanska tankesmedjan Arms Control Association har nyligen publicerat en utförlig studie om moderniseringen av USA:s kärnvapen (https://www.armscontrol.org/factsheets/USNuclearModernization). I Pentagons kalkyler kommer den s.k. kärnvapentriaden att bevaras och kostnaderna över en tjugoårsperiod beräknas enligt försvarsminister Ashton Carter vara 350 – 450 miljarder USD. En väldig men nödvändig satsning, menar Carter. Kostnaderna stiger sannolikt till minst det dubbla ifall man avser att ersätta hela triaden på nuvarande nivå och räknar med en 30 års livscykel.

Rysslands kärnvapenutveckling efter kalla kriget

Efter kalla krigets slut har Ryssland utvecklat och tagit i bruk Topol-M ICBM med en stridsdel i två versioner (silo och mobil) och RS-24 Jars med fyra stridsdelar.

En lättare version av Jars, tvåstegsmissilen RS-26 Rubezj är formellt en ICBM, efter att i sitt första test med lätt eller tom last ha flugit ca 5 800 km från Plesetsk till Kamtjatka. Missiler med räckvidd över 5500 km klassificeras per definition som strategiska.

Enligt planerna kommer RS-26 Rubezj att introduceras 2017 och kommer operativt att fylla samma roll som SS-20 Saber (ry. Pioner), det sovjetiska eurostrategiska flaggskeppet hade. SS-20 skrotades i INF-avtalet. Eftersom Rubezj är formellt strategisk, är detta inget avtalsbrott och antalet missiler i bruk kommer att räknas med i det nya START-avtalets kvot.

De ryska strategiska missilstyrkornas flaggskepp, tunga missilen R-36M2 Voevoda (SS-18 Mod5 Satan), som är det kanske mäktigaste strategiska kärnvapensystemet någonsin, kommer att tas ur bruk omkring 2023. En ersättare, RS-28 Sarmat är snart klar för testflygning och skall enligt planerna introduceras på förband omkring 2020.

För Ryssland är det en prestigesak att ha en tung ICBM, eftersom USA saknar det. En ICBM klassificeras som tung om startvikten överskrider 100 ton. Mastodonten SS-18 väger ca 210 ton, men den nya RS-28 Sarmat ”bara” hälften. Den verkar snarare vara en litet större version av UR-100NU (SS-19 Stiletto) vars startvikt är snäppet under 100 ton.

Ryska strategiska flottans situation var mycket svår ännu under det första decenniet efter Sovjetunionens sönderfall. Båtarnas skick och sjövärdighet hade fallit till den grad att patrulleringen till havs nästan upphörde. Därmed var den ryska andraslagsförmågan med en gång ifrågasatt. Samtidigt hade man kolossala problem med utvecklingen av en ny strategisk missil för de väldiga Typhoon-ubåtarna. Det projektet förföll och i stället fick samma konstruktionsbyrå som producerade Topol-M uppdraget att ta fram en ny sjöbaserad strategisk missil, R-30 Bulava. I testprogrammet har man därefter upplevt stora motgångar, men de största problemen synes nu vara avklarade.

Som plattform för Bulava introducerade man en ny strategisk ubåtsklass, Borej och avser att bygga åtta båtar. Tre har redan överlåtits till strategiska flottan och tagits i operativt bruk och arbetet på fyra andra är i full gång.

Vid sidan av detta har man också iståndsatt sex båtar i den sista sovjetiska strategiska ubåtsklassen Delta IV, och vidareutvecklat deras missiler, R-29RM (SS-N-23). Två varianter Sineva och Lajner med förbättrad precision och penetreringsförmåga har införts i samband med större grundrenoveringar.

Över huvud taget kan man säga att de åtgärder som Sovjetunionen/Ryssland startade efter Reagans ”Star Wars” tal i mars 1983 nu införs med kraft. Flera av de nya missilerna accelererar betydligt snabbare än äldre modeller och kan styras i låga banor för att hållas längre tid under radarhorisonten. Alltmer avancerade penetreringsmedel som genererar falska mål introduceras. Vissa stridsdelar görs styrbara, vilket försvårar bekämpning.

Ryska flygvapnets strategiska bombplan verkar utåt vara mycket lika plantyperna från kalla krigets slutfas. På vapensidan har dock genomförts operativt mycket betydelsefulla utvecklingsprojekt. Ett sådant är strategiska kryssningsmissilen Kh-101/Kh-102 (konventionell och nukleär version) som enligt uppgift ska ha godkänts av flygvapnet för operativt bruk 2012 och kan ha en räckvidd på över 5000 km (http://russianforces.org/aviation/, http://www.globalsecurity.org/wmd/world/russia/kh-101.htm).

Missile launches Kh-101 on board the Tu-160 ”Vladimir Sudets” Russian Air Force, from the rear and from the front payload compartment on 17.11.2015 (video footage of the Ministry of Defense of Russia, http://mil.ru).

Tu-95MS Bear-H med Kh-101-attrapper under vingarna år 2008.

USA har redan under några år hävdat att Ryssland brutit mot INF-avtalet genom att testa nya landbaserade kryssningsmissiler med alltför lång räckvidd. Men man har ännu inte velat dra slutsatsen att Ryssland målmedvetet går in för att i praktiken återta hela den i INF förlorade arsenalen och därmed helt åsidosätta avtalet.

I den pågående politiska debatten missar Ryssland sällan något tillfälle att framhålla att nya taktiska vapensystem – Iskander och Kalibr-NK är goda exempel – även kan ges en kärnvapenroll. Utvecklingen av dessa ryska ballistiska missiler och kryssningsmissiler pekar på en klar ambition att återta de sub-strategiska vapensystem som gick förlorade i INF-avtalet. En teknisk utvärdering av Iskander-systemets prestanda gav vid handen att räckvidden klart överstiger tillåtna 500 km (http://urn.fi/URN:NBN:fi-fe201210029314).

RS-26 Rubezh må räknas som ett strategiskt system men operativt fyller den samma ”eurostrategiska” roll som SS-20 efter 1976 då den förbandsattes. Då man i Nato hade upptäckt de sovjetiska euromissilerna stod man inte handfallen. Resultatet blev att Natos fattade sitt dubbelbeslut om utplacering av Pershing II och landbaserade kryssningsmissiler 1979. Resten är historia.

I dagsläget är ett nytt liknande Nato-beslut politiskt otänkbart och några praktiska möjligheter att snabbt bygga upp en offensiv motvikt är likaså omöjlig. Man kan även utgå från att Ryssland inte kommer att formellt meddela om utträde från INF-avtalet, utan lämnar det till motparten att bevisa. INF:s symbolvärde som grundpelare i nedrustningsprocessen är mycket stor.

Men USA och Nato kan inte stå helt passiva inför Rysslands hårda kärnvapenretorik och direkta hot mot även mindre länder i vårt närområde. Natos få taktiska kärnvapenbomber i Europa är närmast värdelösa i avskräckningsavseende. Flygplanen som kan bära dem är tredje och fjärde generationens stridsflygplan, som inte kan penetrera det hårt luftförsvarade ryska luftrummet utan stora förluster. Insats i ett inledningsskede av en konflikt är uteslutet.

Det enda systemet med avskräckningsförmåga, alltså möjlighet att bomba mål i Ryssland med taktiska kärnvapen med låg laddningsstyrka och återvända hem intakt, är USA:s strategiska stealth-bombplan B-2. Men dessa finns bara i litet antal (18 i operativt bruk) och de börjar bli ålderstigna. En ny modell B-21 planeras, men innan den är utvecklad och i serieproduktion, måste främst B-2 stå för den västliga eurostrategiska avskräckningsförmågan.

Då västs samverkan i partnerskap med Ryssland förbytts till sin motsats är det avskräckning som gäller.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

av Jan Leijonhielm

Återigen har det ryska agerandet ökat omvärldens oro för vad som kan bli resultatet. Påstådda ukrainska provokationer på Krim med påföljande ryska hotfulla uttalanden och militära kraftiga förstärkningar till området innebär en ökad spänning med oviss utgång. Putin kan lika gärna vilja skapa en bättre utgångspunkt i Minskprocessen, som att förbereda en ny offensiv i östra Ukraina. Vi kan som vanligt bara gissa, det enda som med visshet kan konstateras är att Putin använder sin egen oförutsägbarhet som ett säkerhetspolitiskt instrument.

Utvecklingen bör enligt min mening dock också ses mot den inrikespolitiska situationen, som alltid är intimt kopplad till utrikespolitiken i en rysk kontext. Putins popularitet har varierat något under senare tid, allteftersom sanktioner i kombination med lågt oljepris börjar bita. Hotbilden behöver således förstärkas, och då passar ju några påstådda incidenter som initierats av de nazistiska kuppmakarna i Kiev utmärkt.

Ännu föreligger dock inga allvarliga hot mot makten, endast ca 30 procent av befolkningen anser enligt en färsk opinionsundersökning att en förändring av politiken bör genomföras och av dessa anser lika många att det bör ske uppifrån som nedifrån, dvs genom ökad demokratisering och ett starkare civilsamhälle. En deprimerande liten skara på ca 15 procent av den vuxna befolkningen. Det pekar på att det är en mycket lång väg till en reell demokrati och rättsstat, något som också bekräftas i befolkningens syn på demokrati. Närmare 60 procent av ryssarna anser nämligen att landet har en helt eller delvis fungerande demokrati och ca hälften tycker att den ryska varianten bör vara en specifik rysk sådan, ett arv från tidigare debatt om en suverän rysk demokrati som inpräntades för några år sedan.  Endast ca 11 procent tycks anse att landet går i negativ riktning.

Samtidigt som vi ser ett allt hotfullare språk från Kreml i utrikespolitiska frågor, pågår en utbytesprocess i den politiska ledningen. Under senare år har ett antal gamla medarbetare till Putin, nu senast Sergej Ivanov, som en gång tippades som efterträdare, bytts ut mot den yngre Siloviki, utan direkta personliga band till presidenten. Skälen är många och inte alltid konsistenta: delvis är förklaringen klanstrider, men äldre starka kumpaner får emellanåt också en alltför stor strävan efter makten, något som inte fungerar i en auktoritär stat, där besluten tas i en allt mindre krets. Putin behöver dessutom tydligen inte längre någon second-opinion­funktion eller kritiska synpunkter, vad han knyter till sig idag är akolyter, för att citera en rysk analytiker, ett faktum som borde öka omvärldens oro. Putins omvärldsförståelse är bevisat synnerligen klen, och med enbart jasägare omkring sig ökar risken för felaktiga och farliga beslut.

Därutöver stundar dumaval i september. Även om Putins parti Förenade Ryssland är ohotat efter att regimen med diverse okonstitutionella medel krossat oppositionen, är det inte särskilt populärt, trots sitt stöd på 45-50 procent. Opinionsundersökningar ger det mindre andel av rösterna än i det senaste, starkt manipulerade, valet.  Oppositionen, om den nu kan kallas en sådan, representeras av kommunistpartiet, som stadigt ligger runt 10 procent, liberaldemokraterna något högre och det enda reella oppositionspartiet, Ett Rättvist Ryssland, på 7-8 procent. Mordet på den ledande oppositionspolitikern Boris Nemtsov sätter sina spår-oppositionen saknar i en samlande gestalt.

Sammantaget behöver man således inte vara alltför dystopiskt lagd för att konstatera ett antal oroande och negativa trender i rysk utveckling. Frågan är då om vi kan påverka denna på något rimligt sätt? Min syn är att den enda vägen är att visa fasthet i sanktionerna, annekteringen av Krim får inte accepteras och att göra klart för den ryska ledningen att de kan bli långvariga och utvidgas.

Putin betraktar alla eftergifter som en seger för sin politik. Hotet om att flera länder, som Sverige och Finland -mot bakgrund av rysk aggression-kan överväga Natomedlemskap skulle i teorin kunna vara verksamt. Problemet här är att den ryska ledningen målat in sig i ett hörn, att backa även så lite kullkastar tidigare politik och narrativet om den hotfulla rysslands­fientliga omvärlden och skulle förmodligen allvarligt skada legitimiteten. Att troskyldigt hävda att en dialog och bättre kontakter borde förbättra situationen, som några neutralitetsnostalgiker nyligen gjorde i en debattartikel, visar bara att de inte kan eller vill förstå de bakomliggande faktorerna i

 
Författaren är tidigare Byråchef och är ledamot av KKrVA.

av Magnus Haglund

Det är flera intressanta frågor som presenteras på KKrVA hemsida och som uppges vara slutsatser av de studier som bedrivits i akademins projekt. Tyvärr innehåller de ambitiösa slutsatserna inte den framåtsyn, som jag tycker att de borde ha, men framför allt – och som man dessvärre gjort i Sverige sedan 1960-talets inledning – saknar jag alla funderingar eller slutsatser rörande en eventuell användning av kärnvapen, som ju också är den del av en rysk doktrin och som projektet ju faktiskt hänvisar till. Det handlar alltså inte enbart om överraskning, vilseledning och konventionell krigföring, som annars kunde studeras ungefär på samma sätt som vi i Sverige gjort i vår försvarsplanering under det kalla krigets huvuddel. Då ansåg vi oss också kunna ställa försvaret på krigsfot i ett angrepps inledning, vilket sannolikt inte hade varit möjligt alls efter mitten på 1960-talet, då ju det stora sovjetiska angreppet västerut – inkluderande Sverige – planerades ske efter en inledande, mycket omfattande, kärnvapeninsats. Även om det redan då fanns bedömare även i Sverige, som hade en bättre insikt i krigets verkliga omfattning, så kunde förstås denna angreppsform knappast läggas till grund för vår försvarsplanering, som den då fungerade och som den troligen fortfarande gör! Vi har alltså ett behov av att ta ett steg tillbaka och tänka efter lite bättre, än att bara fortsätta med den föråldrade planeringsmodell, som ju finns i bakgrunden också i studien.

En annan aktuell fråga handlar förstås om vår alliansfrihet och om vi vill och kan upprätthålla den i fred. Det finns ju flera aspekter på detta, men vi tillhör ju faktiskt EU, vars försvarspolitik främst är inriktad på verksamheter under det som kallas för fredsförhållanden och som syftar till att tillsammans möta de säkerhetshot som kan riktas mot vårt samhälle redan i dag och i form av terroristaktioner av olika slag. Det är väl också i det perspektivet man främst bör se Lissabonavtalets bestämmelser för den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiken. Och om vi uppfattar tydliga ryska förberedelser för ett anfall västerut och att vi då skulle bedöma oss stå inför ett krigshot, så borde vi förstås snarast och öppet gå med i Nato. Vi kan ju föröva praktiskt taget hur mycket som helst med Nato redan i dag så att en eventuell anslutning mest blir en formell fråga, om den dagen skulle inträffa.

Man kan å andra sidan verkligen hålla med om en inledande slutsats av studien och det handlar om att vår nationella underrättelsetjänst borde förstärkas – eller skulle man kanske inledningsvis slå samman de underrättelsedelar som vi ju faktiskt redan har – om än under olika myndigheter? Under det kalla kriget fick ju den militära underrättelsetjänsten dölja eller begränsa sina västkontakter av förment neutrala skäl, men detta skäl föreligger knappast längre och vi skulle nu kunna etablera en samlad, nationell underrättelsetjänst i stället, för de delar, som nu finns spridda på olika myndigheter.

Hur ska då vårt försvar utformas och vad ska målet för verksamheten vara idag och med dagens säkerhetspolitiska förutsättningar? Ska försvaret fortfarande byggas upp för att kunna möta ett alltmer osannolikt konventionellt angrepp eller för att stärka vår säkerhet redan i dag och därigenom söka motverka en eventuell eskalering av de konfliktanledningar, som ju ändå berör oss och vårt närområde? Vi kanske borde fundera på ett annat sätt rörande landets säkerhet än vi gjort tidigare?

En ny strategisk tankebana kunde ju handla om att vi i dag ska ha och använda de resurser, som vi anser oss behöva för att upprätthålla en rimlig säkerhet för vårt land och för våra medborgare och inte för att möta ett konventionellt angrepp av en ”angripare”. Därutöver bör förberedelser ha gjorts för att kunna möta de påkänningar, som vi bedömer oss behöva kunna möta inför en mera kuppartad aktion mot landet. Detta kunde kanske innebära, att vi skulle skapa ett nytt och fungerande samhällsförsvar, som grund för vår säkerhet i bredaste bemärkelse.

• Frivillig tjänst i försvaret – gärna med högskolepoäng för de som tjänstgjort kanske fem år?
• Verksamheter i samhället på kommunal eller regional nivå som behöver förstärkningar då och om påkänningarna blir för stora? Varför inte beredskapsbrandmän att kalla in vid stora olyckor och bränder?
• Och varför inte personal i form av frivilliga ”anhöriga” i äldreomsorgen eller ”Lugnagatanverksamheter”? Samhället – staten, regioner och kommuner – har ett omfattande behov av frivilliga. Varför inte bygga upp samhällsförsvaret med detta för ögonen?

För de mera försvarsnära uppgifterna kunde en första ambitionsnivå exempelvis innebära ett rimligt skydd mot kränkningar och incidenter såväl på marken, i luften och till sjöss. Förband för sådana uppgifter bör ständigt finnas tillgängliga och kanske kunna användas som grund för en uppbyggnad för verksamheter vid högre konfliktnivåer. Det är ju en slags första markering av att staten Sverige finns!

Om vi dessutom tar bort det mesta av den byråkrati, som byggts upp av vår försvarsplanering de senaste 50 åren, så skulle kanske en anslagsnivå på 2 % av BNP räcka till många kompletterande resurser så att vi kan möta säkerhetshot mot vårt samhälle på högre nivåer på ett bra sätt och också till att bygga ett mera omfattande tröskelförsvar än vad vi har i dagsläget och som kan kallas in redan under fredsförhållanden. En hel del av denna byråkrati skapades för övrigt en gång i tiden för att militära chefer inte skulle få samverka med våra samarbetspartners i väst och det skälet finns ju inte längre. Det betyder att våra försvarsgrenschefer skulle kunna återuppta sina traditionella uppgifter om de återuppsattes och kompletteras med en fjärde – ett cyberförsvar. ÖB-funktionen är ju också antikverad och mest ett arv från förr och ett ”omtänk” kunde innebära att ÖB ersätts med en ”Generalinspektör”, placerad i Försvarsdepartementet som direkt militärpolitisk rådgivare åt regeringen. Dagens högkvarter skulle då kunna läggas ner och ersättas med en operativt inriktad insatsledning, som arbetar direkt under försvarsdepartementet, så som man exempelvis har gjort i Tyskland.

Ett annat synsätt alltså! Och en ledning som kan fungera redan i dag och på dagens konfliktnivå. Skulle vi sedan anse oss behöva flera och större resurser redan nu i fred, så skulle det förstås kunna tillkomma efter särskilda och rimliga politiska beslut. Med en helt annorlunda syn på landets försvar skulle vi förhoppningsvis kunna freda oss – själva eller tillsammans med våra partners och någon trovärdig avskräckning har vi nog inte kunnat bestå med själva de senaste femtio åren, även om det tydligen finns folk som tror så.

Vårt försvar ska alltså i första hand verka för vårt lands egen säkerhet. Det ska aktivt och redan under fredsförhållanden kunna användas för att möta de konfliktanledningar, som kan finnas i vårt närområde och som kan hota vår säkerhet eller orsaka någon form av eskalering av dagens hotnivåer. Därmed kan vår och våra grannars framtid säkerställas. Detta innebär samtidigt att vi har ett behov av att samarbeta med våra grannar för att stärka vår gemensamma säkerhet.

Grunden för vårt försvar bör vara att vi alltid och redan i dag ska kunna upprätthålla vår nationella suveränitet i luften, till sjöss och på marken.

Inledningsvis handlar detta om att vi för att detta behöver ett fungerande underrättelse- och ledningssystem, som har förmåga att följa verksamheter kring våra gränser och kunna leda insatser mot kränkningar och helst innan de inträffar eller blir akuta.

För denna mycket grundläggande förmåga måste vi ha resurser för ett täckande incidentförsvar, som ständigt kan hävda vår suveränitet i luften, till sjöss och på marken. Detta är också ett folkrättsligt krav på oss som suverän stat.  Därutöver behövs ett hemvärn med en god krisberedskap, som kan fungera vid olika typer av krissituationer som uppstår i ett alltmer komplicerat samhälle.

Förband och kapaciteter, som kan ta en betydande tid, att sätta upp, måste också redan här övervägas och förberedas, som exempelvis markstrid i sammansatta förband – eventuellt även helt eller delvis anskaffas exempelvis markrobotsystem, luftvärnsrobotar med viss räckvidd och ubåtar. Vid överväganden rörande denna kategori av resurser, bör särskilt beaktas om de också kan vara användbara för uppgifter på lägre konfliktnivåer.

Nästa nivå borde vara en rimlig förmåga att kunna möta lågnivåangrepp enligt de riktlinjer som anges i EU säkerhetspolitiska riktlinjer från 2003 och i EU strategi för sjöfartsskydd från 2014.

För uppgifter på denna nivå krävs även en tillgång på sådana markförband, som främst kan avvärja terroristangrepp mot statsledningen eller på andra håll i landet och som kan förstärka eller ersätta polisen vid sådana angrepp; möjligen i form av gendarmkompanier.

För internationella säkerhetsåtaganden kan det därutöver behövas en tillgång på beredskapsförband (bataljoner), som snabbt kan organiseras för insatser enligt FN eller EU önskemål. Sådana förband kan omsättas i ett löpande system och antalet enheter kan anpassas efter det aktuella säkerhetspolitiska läget och även för en beredskapshöjning inom landet, om så bedöms behövas. Efter tjänstgöring krigsplaceras sådana förband och de borde kunna kallas in vid en beredskapshöjning.

Därutöver bör det finnas tillgång på fartygs- och flygenheter, som kan fungera vid internationella operationer; eventuellt efter enklare modifieringar. För en inledande anpassning till EU strategi för sjöfartsskydd kunde en fartygstyp med längre uthållighet och transportkapacitet anskaffas – patrullfartyg. En sådan fartygsklass kan bli ett gemensamt ”EU-projekt”, som vi inleder i Sverige! Ett cyberförsvar bör organiseras som en självständig försvarsgren inriktat på samhällets skydd mot angrepp via nätet.

Kunna skydda sjötransporter längs vår kust i ett krisläge – inte minst till och från Gotland och Bottenhavshamnarna.

Detta innebär, att handelsfartyg ska kunna eskorteras och skyddas mot överraskande insatser från flyg, båtar, övervattensfartyg eller ubåtar så att inte civilsamhällets funktioner stoppas. Det behövs därutöver en betydande bevaknings- och försvarsfunktion i våra större hamnar.

Här ungefär på denna nivå kan vi anse, att det svenska försvaret borde finnas idag.

Vid ett befarat allvarligt krisläge snabbt kunna bygga upp ett tröskelförsvar för att tydligt förhindra någon form av strategiskt överfall.

Vid en allvarlig kris i vårt närområde bör ett Nato-medlemskap aktualiseras. För denna nivå behövs det en rimlig tillgång på reservistbemannade förband, som snabbt kan organiseras och sättas in; eventuellt kan en omskolning då ske, om så anses behövligt. Bedömningsvis skulle ett antal beredskapsbataljoner då snabbt kunna markera en nationell beredskapshöjning exempelvis på Gotland, I östra Svealand/Uppland, i Skåne, på Västkusten och i norra Norrland. Något eller några av dessa förband kan med fördel vara amfibieförband eller helikopterburna. För deras understöd borde en tung markmålsrobot tas fram.

För denna nivå behövs även ett större antal luftvärnsrobotförband som skydd av våra flyg- och marinbaser samt av riksledningen.

Även denna nivå bör vara förberedd i dagens säkerhetspolitiska situation.

Om hotet inte kan avvärjas genom en tydlig beredskapshöjning.

I den här nivån ungefär borde ett öppet svenskt-finländskt Nato-medlemskap vara rimligt. Samtidigt bör en markerad beredskapshöjning ske för hela samhället. Kanske några beredskapsutrymningar borde planeras för särskilt hotade orter? Överraskande kärnvapenanfall kan befaras mot exempelvis Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Boden, Ronneby.

Försvarsoperationer inleds i samverkan med Nato för att möta ett hot om väpnat angrepp mot oss själva eller i form av hybridkrigföring (”små gröna gubbar”) mot någon av våra grannar; främst Finland, Estland, Lettland eller Litauen.

Även på denna nivå bör vi i det längsta verka aktivt och för att undvika att kärnvapen kommer till användning.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

av Björn Körlof

De ryska påståendena om ukrainska våldsaktioner på Krim leder osökt till två latinska sentenser som stämmer till eftertanke.

Den första lyder ”cui bono?” och brukar översättas med ”vem gynnas?” (underförstått vem gynnas av det som skett”) och innebörden är enkelt den att när något hänt där orsaken är dunkel bör man fråga sig vem som drar nytta av händelsen och där ligger ofta svaret på vem som ligger bakom den. Vad gäller den aktuella händelsen på Krim, om den nu överhuvudtaget har ägt rum, är det svårt att tro att Ukraina med berått mod skulle iscensätta en kraftig våldsaktion mot ryska säkerhetstjänstemän på Krim. Även om det inte kan uteslutas att ukrainska ultranationalistiska krafter varit i rörelse, skulle ukrainska intressen, inte minst i omvärlden vad gäller att söka åstadkomma en fred med Ryssland, självfallet lida svårt av om det uppdagades att Ukraina låg bakom ett våldsdåd mot ryska tjänstemän på Krim. Den som gynnas av att det skulle kunna gå att göra trovärdigt, särskilt för rysk hemmaopinion, att Ukraina genomfört ett våldsdåd mot ryssar på Krim, är naturligtvis Putin och hans pågående hybridkrig mot Ukraina.

Det som väcker stor oro är därför att den ryska propagandan mycket väl kan tolkas som att den vill väcka rysk opinion och t o m förbereda den för att en rysk militär ”motaktion” är nödvändig. Förberedelser för ett större angrepp i någon riktning mot Ukraina kan tolkas ligga i de stora övningar som genomförts nyligen (fallskärmsoperationer) och genomförs med flottenheter i Svarta Havet.

Den andra latinska sentensen lyder ”vestigia terent” och översätts med ”spåren förskräcker”. Innebörden är att på en viss typ av återkommande kvarlämnade spår går det att igenkänna ett visst sätt att agera som förskräcker. Dem minnesgode erinrar sig att det sovjetiska angreppet på Finland i november 1939 föregicks av en våldsprovokation som Finland anklagades för att ha gjort sig skyldigt till. Finland anklagades nämligen för att med artilleri ha beskjutit byn Mainila på den ryska sidan om gränsen på Karelska Näset. Finland erbjöd sig omedelbart att låta en oberoende internationell kommission undersöka de sovjetiska påståendena, något som genast harmset avvisades av Sovjet. Kort därpå angrep Sovjet Finland, bl a med Mainilahändelsen som skäl. Efter Sovjets fall konstaterade en rysk undersökning att händelsen i Mainila var beordrad av Stalin och iscensatt av NKVD.

Är vad som nu skett i den Ukrainska konflikten inledningen på en ny rysk militär aktion mot Ukraina?  De gamla latinska uttrycken stämmer som sagt till eftertanke.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.