Ryska motövningar ökar riskerna

HMS Malmö och stridsbåt ur Amfibiebataljonen deltar i BALTOPS-15 (Foto: Försvarsmakten)

Trogna bloggläsare har säkert noterat att inläggsfrekvensen har nedgått sedan ett antal månader tillbaka. Anledningen är att det helt enkelt inte har funnits tid att skriva på grund av olika anledningar. Brist på ämnen att avhandla är det verkligen inte, snarare tvärt om. Snart stundar även årets upplaga av Almedalenveckan där jag har rapporterat från de mycket intressanta försvarspolitiska seminarierna under de senaste åren. Dessvärre så har jag ingen möjlighet att göra det i år då jag är upptagen med annat.

Men ni som gillar att läsa blogginlägg, hav förtröstan. När mer ledig tid finns så kommer inläggsfrekvensen att öka igen.

Till dess så får ni hålla tillgodo med mina kolumner i SvD och krönikor i BLT.

Idag skriver jag i SvD om riskerna som de oannonserade ryska motövningarna innebär. Nästa vecka startar den stora marinövningen BALTOPS i Östersjön där korvetten HMS Malmö som enda svenskt fartyg deltar tillsammans med delar ur 2. Amfibiebataljonen och ett antal JAS 39 Gripen från F 17.








På filmerna här ovan, filmad ombord den amerikanska kryssaren av Ticonderogaklass USS Yorktown under transit (oskadlig genomfart) i Svarta havet kan man se hur en rysk fregatt av typen Krivak rammar kryssaren flera gånger. En händelse som sägs vara de sista incidenten under kalla kriget. Även jagaren USS Caron blev rammad av ett annat ryskt fartyg vid samma tillfälle. När vi nu har ett nytt kallt krig så ökar ånyo riskerna när marginalerna är små.  


På lördag skriver jag krönika i BLT.

Löfvendoktrinen tegs ihjäl – länge leve debatten!

Igår var det dags. Statsministerns uttalanden i Sydsvenskan om ”fria ytor” och annat skulle avhandlas genom de interpellationer som moderaterna Karin Enström och Hans Wallmark har ställt till Löfven. Det blev naturligtvis utrikesminister Wallström som fick svara, flankerad i debatten av partivännerna Hillevi Larsson och Pyry Niemi (som hon för övrigt hade klarat sig bättre utan).

Den främsta försvarslinjen utgjordes av att inget har hänt – Sveriges linje ligger fast och den är man ju dessutom överens om, så varför bråka om formuleringar i en tidningsartikel? Detta i kombination med ett indirekt skuldbeläggande av att Moderaterna söker strid i säkerhetspolitiken trots svåra tider.

Enström inriktade sig på vad Löfven baserade uttalandet om att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle bidra till Sveriges säkerhet på, medan Wallmark försökte få förklarat vad Löfven menar med sin ”kuriösa säkerhetsdoktrin”? Det blev inga svar och möjligen är det bra vad gäller det sistnämnda. Som Wallmark sade:

Det är klokt av utrikesministern att försöka bortse från Stefan Löfvens resonemang.

Men är då moderaterna bara grälsjuka, som Niemi hävdade? Det är klart att de tar varje tillfälle att tvåla till statsministern, men denna gång finns större fog för kritik än många andra gånger.

Sådär alldeles glasklar har nämligen inte regeringens linje varit. Inte om man jämför regeringsförklaringen vid tillträdet (en icke obetydlig förändring gentemot tidigare) med formuleringarna i utrikesdeklarationen senare (som var mer lik tidigare linje) – och så vidare till Löfvens bufferttänkande. Det är självklart att det måste redas ut bland de folkvalda. Tidigare och pågående underlåtenhetssynder vad gäller att förklara, förankra och öppet diskutera svensk säkerhetspolitisk doktrin förskräcker. Man bör rimligen inte begråta kunskapsnivån hos allmänhet och medier samtidigt som man tycker det är opassande att debattera ordval och överväganden i parlamentet.

Min slutsats är att det är bra att Wallström inte på något sätt bekräftade Löfvens uttalanden. Å andra sidan känns det svajigt att statsministern pratar (pratade?) på ett sätt som gör att utrikesministern varesig kan eller vill sluta upp bakom det. För alla som eventuellt tvivlar på att omvärlden lägger märke till nyanser i svensk debatt och att det spelar roll för hur man på olika sätt värderar oss och eventuella samarbeten, rekommenderas läsning av Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program inför det finska valet – dvs Finlands nya utrikes- och försvarsministrars parti:

I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

PS. Interpellationsdebatten kan läsas här, from sid. 16.

Ny regering – ny otakt mellan Stockholm och Helsingfors?

Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det:

Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

Det låter inte precis som den inriktningsproposition som riksdagen i Stockholm just nu behandlar, där man bl.a. säger att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar.

Men denna sannfinländska partilinje – inklusive omdömet om Sverige – ska nu hanteras jämte de överenskommelser som regeringspartierna redan har gjort inför regeringsbildningen, där det bland annat sägs att Finland behåller möjligheten att ansöka om medlemskap i NATO (vilket även upprepades vid dagens presskonferens).

Sannfinländarna är kritiska mot NATO, men motsätter sig inte (ännu) en NATO-utredning. I det ovan nämnda programmet skriver man också att

Den mest sannolika katalysatorn skulle då vara en ansökan från Sverige.

Sammantaget skulle en preliminär bedömning vara att det finska intresset svalnar något, vad gäller ett så fördjupat försvarspolitiskt samarbete som Sverige önskar. Detta medan NATO-optionen bekräftas – i alla fall verbalt – trots att Sannfinländarna leder både försvars- och utrikespolitiken. Möjligen hörs en suck av lättnad i Moskva, samtidigt om det måste vara en smula uppseendeväckande. Särskilt om man jämför med Sverige där man skulle kunna säga att den omvända linjen råder.

Man ska inte underskatta betydelsen av personliga relationer. Försvarsminister Hultqvist hade omvittnat lätt för att komma överens med tidigare försvarsminister Haglund och jag är övertygad om att det gjorde skillnad. Hur ska det gå att samarbeta med utrikesminister Soini och hans kommande försvarsministerkollega vet vi ännu inte, men det är uppförsbacke och det är helt fel tid för det.

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap


Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda "megaövning" för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara "världens största militärövning". Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning... Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: "38,000 soldater i rysk övning i Arktis". Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör "researchen" indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen - bägge uppgav att marsövningen "bara" omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära - varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt "provocerande nära" agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen "Tsentr-2015". Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars...

Arga Akademikern – NPM, Varför effektiviseringar gör oss ineffektiva

av David Bergman

Professionsförskjutning

Jobbar du inom försvaret, polisen eller vården och har någon gång upplevt att en ”effektivisering” inom myndigheten tvärtom har gjort er ineffektiva? Har du saknat materiel som ni tidigare hade i mängd ”på hyllan”? Känns det som att administrationen blir allt mer framträdande och samtidigt som tiden för faktiskt arbete minskar. Då kan det hända att förklaringen har sin grund i en ledningsfilosofi som kallas New Public Management, NPM.

Problemet med offentliga organisationer har länge varit deras ineffektivitet. Det finns en anledning att termen ”kommunalarbetare” kommit att bli synonymt med overksamhet och hur många har inte någon gång irriterats över myndigheters byråkrati och långa handläggningstider? New Public Management kommer ursprungligen från 80-talets Storbritannien och var konceptet som skulle ändra på detta. Förebilderna sågs inom näringslivet och privata företag där organisationerna optimerades för att på bästa sätt nå målen och onödiga utgifter kunde minimeras. Termen kom till Sverige under nittiotalet och har därefter kommit att bli alltmer framträdande som styrfilosofi inom offentlig sektor.

NPM är inte ett sammanhållet koncept utan snarare en samling teorier och begrepp som syftar till att få ut mer verksamhet för mindre resurser ur ett företag.  En av dessa är den så kallade agentteorin (Ross, 1973; Rees 1985a, Rees 1985b). Det är en ekonomisk teori som något förenklat menar att människor, om de får tillfälle, agerar ur egenintresse vid beslutsfattande. Följden blir en noggrannare styrning av ekonomiska medel och noggrannare bestämmelser för kontering samt en grundligare uppföljning.

En annan bärande del av NPM har ofta varit kvantifierbara målsättningar. På samma sätt som en fabrikschef får tilldelade resurser får han även tydliga krav på antalet enheter han förväntas producera per månad. Exempel på hur dessa delar av NPM implementerats i offentlig verksamhet är polisens mål att nå ett visst antal anmälda brott och genomförda kontroller samt vårdens krav på att en läkare skall ta emot ett högre antal patienter per timme

Till detta följer normalt logistikkoncept med begrepp som Outsourcing, Lean Production och Just In Time. Just In Time är en beprövad metod inom industrin som syftar till att maximera återkastning på investering genom att förhindra slöseri och minska lagerkostnader. Metoden togs fram av Toyota redan på 50-talet. I en produktion där en bil kan bestå av 30,000 delar var det avgörande att få fram ”Vad som behövdes, när det behövdes och till den kvantitet som behövdes”. Lean Production är i viss mån en utveckling av JIT som enkelt uttryckt syftar till att eliminera aspekter av tillverkningsprocessen som inte skapar ett värde för slutkunden. En ytterligare metod att minska utgifter är outsourcing av stödfunktioner eller för kompetenser som ej är kostnadseffektiva att upprätthålla inom företaget.

All styrning i Försvarsmakten och de övriga offentliga organisationerna idag härstammar inte från NPM. Men det är den filosofi som inspirerat och genomsyrat många av de senaste 20 årens organisationsförändringar. Det har gjort att modeller för näringsliv och företag har påverkat mycket av vår nuvarande ekonomistyrning, försvarslogistik samt hur vi lejer in arbetskraft.

Arga Akademikerns kommentar:

Åtgärderna som beskrivits ovan är inriktade mot en tydlig affärsidé: att effektivisera produktion av en vara till en kund samt att maximera avkastning genom att minska svinn och lagerhållning. Men om en officer, polis eller läkare reagerar på att begrepp som ”affärsidé”, ”kund” och ”avkastning” känns malplacerade i deras verksamhet så finns det en anledning till det. NPM har många förespråkare men Professor Stephen Osbourne, och fler med honom, påpekar klokt att många av grundstenarna i NPM:s styrfilosofi avser produktion av varor. Den offentliga sektorn sysslar dock sällan (eller aldrig) med att tillverka fysiska produkter, och att tillhandahålla service åt samhället och dess medborgare kan inte styras på samma premisser (Osborne, 2010).

Att använda ledningsprinciper för vinstdrivande företag till tjänsteinriktade organisationer som sjukvården, polisen och försvaret är att tvinga ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Inte helt fel, men absolut inte rätt.

Kvantifierbara produktionsmål fungerar i en bilfabrik, men för en läkare som mäter kvalitet i den vård han ger kan en strävan att öka antalet patienter få en omvänd effekt. Och inom polisen där uppgiften är att lösa men även förebygga brottslighet kan en press att öka antalet anmälningar eller avslutade utredningar få poliser att lägga tid på fel saker eller hitta sätt att kringgå systemet (Holgersson, 2011).

Samma förhållande gäller för logistikkoncepten som följer med NPM. Att minska lagerkostnader för att öka vinsten är fullt logiskt i ett företag med löpande-band-produktion. Men hos militära förband där handlingsfrihet och underhållssäkerhet är nyckelord krävs tvärtom en stor, decentraliserad lagerhållning för att möjliggöra förbandens verksamhet. Just In Time & Outsourcing är dessutom metoder som fungerar bäst på soliga vardagar mellan 09-15 med medvind i logistikkedjan men som är oerhört sårbara, för att inte säga obrukbara, under kris eller krig.

Hos polisen, försvaret och i sjukvården är ekvationen oftast så enkel som att billigare betyder sämre, och att kvalitet i de tjänster de upprätthåller till allmänheten måste få kosta.

Åtgärder som vidtas för att skapa ”effektivitet” i näringslivet eller privata företag kan bli kontraproduktiva om de överförs direkt till offentliga organisationer där effektivitet i arbetet snarare förutsätter en hög tillgänglighet, god personaluppfyllnad och välfyllda lager för underhållssäkerhet.

Men om åtgärderna kan vara kontraproduktiva, hur kommer det sig då att de oftast utvärderas som framgångsrika? En stor anledning är att utvärderingar ofta utgår från de specifika mätbara målsättningar som diskuterats ovan och då riskerar att bli falskt positiva; de mätbara målen uppnåddes men var detta verkligen en förbättring? Att de anställda tillfälligt kan öka sitt arbete för att uppnå satta mål benämns ibland för Hawthorne-effekten (Landsberger, 1958), att förväntanseffekter och uppmärksamhet från chefer gör att omorganisationer och effektiviseringar alltid får ett positivt utfall på kort sikt. En annan del av förklaringen kan ligga i det som inom psykologin benämns för confirmation bias (Wason, 1960) där människor, inklusive chefer, medvetet eller omedvetet söker indikatorer som bekräftar deras egen uppfattning.

En ännu större fara ligger dock i hur förändringarna kan påverka chefer och organisationskulturer. Ett överfokus på att nå mätbara målsättningar tillsammans med striktare regler i en ”ekonomifiering” av verksamheten riskerar att skapa rädda organisationer och chefer fokuserade på att inte göra fel. Något som går emot tanken med uppdragstaktik och initiativrikedom. Då stödpersonalen utövar allt större inflytande över myndighetsstyrningen kan det dessutom göra att professionsutövarnas inflytande över utvecklingen i den egna organisationen minskar.

Den svenska regeringen håller med när de skriver om styrning av offentlig förvaltning:

”De åtgärder (NPM) som var tänkta att effektivisera offentlig verksamhet har dock i många fall fått motsatt resultat: den administrativa bördan har ökat och yrkesprofessionernas roll har försvagats.”

– Prop 2014/15:1, Styrning av offentlig förvaltning, Sid 66

Det är dock tyvärr inte så enkelt som att kommendera ”NPM Upphör” och beordra helt om. NPM har påverkat mycket av den lagstiftning och de regler för myndighetsstyrning som vi har idag. Att bara upphäva dessa är inte görbart, inte heller är det önskvärt att gå tillbaka till den byråkrati som tidigare gällde. Vissa har förordat kortsiktiga lokala lösningar som att anställa administratörer på de militära förbanden i syfte att underlätta för yrkesfolket. Men det är administrationen, inte bristen på administratörer, som är grundproblemet. Ogenomtänkta åtgärder riskerar därför att bli ytterligare kontraproduktiva då det skulle stjäla lönemedel utan att lösa grundproblemet.

Den stora utmaningen ligger snarare i att centralt styra utvecklingen i en riktning med minskad kontroll och administration över de offentliga organisationerna och att åter medge professionsutövarna ett större mått av frihet i att styra utvecklingen.

 

David Bergman är Kapten och Doktorand i psykologi.

 

Referenser:

Holgersson, S. (2011) Polisens arbete mot narkotika, Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion, rapport 2011:1
Landsberger, H. (1958) Hawthorne Revisited, Ithaca
Liker, J. K. (2004) The Toyota Way, McGraw-Hill, New York
Osborne, S.P. (2010) The new public governance: Emerging perspectives on the theory and practice of public governance, Routledge
Rees, R. (1985a) The Theory of Principal and Agent—Part I. Bulletin of Economic Research, 37(1), 3-26
Rees, R. (1985b) The Theory of Principal and Agent—Part II. Bulletin of Economic Research, 37(2), 75-97
Regeringen (2014) Budgetproposition 2015, Prop. 2014/15:1, Finansdepartementet
Ross, S.A. (1973) The Economic Theory of Agency: The Principal’s Problem, American Economic Review, vol. 63, issue 2, sid 134-39
Wason, P. (1960). On The Failure to Eliminate Hypotheses in a Conceptual Task, Quarterly Journal of Experimental Psychology 12 (3): 129–140

Efter TIR-bilar och fisketrålare

Reflektion

Under 1980-talet diskuterades den TIR-registrerade lastbilstrafiken från Warszawapaktsländerna flitigt i Sverige, ett antal teorierlades fram kring dessa lastbilars verksamhet, vilket bl.a. kom att omfatta rekognosering, intransport av materiel för sabotageförband men även signalspaning.

Vad avser TIR-lastbilarnas trafik, så var fenomenet inget unikt för Sverige, vad som skede var en gradvis ökning av trafiken under 1970-talet i hela Europa, för att öka än mer under 1980-talet. Trafikökningen var möjlig, genom att de östliga transportfirmorna tog låga priser för transporterna, inom Europa och därmed kunde trafiken öka. Därmed fick underrättelsetjänsterna troligtvis en möjlighet, inom ramen för den ökade lastbilstrafiken, dölja inhämtningsoperationer utifrån den normalbild, som hade uppstått.

Bild 1. Signalspaning i lastbil (ur Sovjethotet mot Skandinavien.)
Den del av TIR-lastbils trafiken under 1980-talet som kan knytas till underrättelseverksamhet, syftade med hög sannolikhet till rekognosering i olika former. Då varje nation enligt TIR-konventionenhar rätt att genomföra stickprovs kontroller på TIR-registerade fordon. Den risktagning det skulle innebära att antingen genomföra signalspaning eller transportera in materiel för sabotageaktioner är för hög, utifrån möjligheten att visitera fordonen.

Vad som dock är intressent är teorierna kring signalspaning, då dessa fordon i mer än ett fall, påträffats längs med radiolänk stråk o.dyl. Frågan blir då kan man lösa och genomföra signalspaning på något mer ändamålsenligt vis i nutid, än att gömma signalspaningsutrustning i lastbilar? Först och främst, signalspaning genomförs längs våra gränser mer eller mindre kontinuerligt, antingen med luftfarkoster eller fartyg.

Respektive typ har sin fördel, luftfarkosterna kan fånga upp signaler på längre avstånd, då de har höjden till sin fördel, fartygen har en längre uthållighet då dessa kan verka längre i tid, än vad luftfarkosterna kan. Båda systemen har dock en avgörande begränsning, de är hänvisade till internationellt luftrum eller vatten, varvid dess position och avstånd kan omintetgöra en adekvat inhämtning. Likväl blir det svårt att kunna inhämta signaler från t.ex. radiolänk som har en mycket riktad sändning och därmed begränsat täckningsområde.

Ovanstående resonemang, var troligtvis en av bakgrunderna till teorin om markbaserad signalspaning i form av TIR-lastbilar. Dock har teknikutvecklingen sedan 1980-talet gått i ett rasande tempo, varvid markbaserad inhämtning av signalunderrättelser av främmande makt, mycket troligt kan genomförs på betydligt smidigare och riskfriare sätt, i dags datum.

En mycket enkel lösning som kan tillämpas för detta, är internet. Numera finns utrustningsom radioamatörer kan införskaffa för att kunna utöva sin hobby även om man t.ex. bor i en lägenhet, i en stadskärna. Tekniken bygger på att man placerar ut antenn, radio och fjärrstyrningsenhet på en plats, därefter utnyttjar man en internetanslutning och styr sin radio hemifrån via sin dator.

Systemet fungerar lika bra som en passiv mottagare, detta innebär att t.ex. radioamatörer kan ha egna nät med utsprida mottagare eller sändare över en större yta, och därmed förbättra sin möjlighet att sända eller mottaga meddelanden. Men detta system skulle lika väl kunna fungera för signalspaning av en främmande makt. Ponera att ett antal mottagare placeras ut av rekryterade "radioamatörer" av en främmande makt.

Mottagare eller sensorer placeras ut längs radiolänk stråk, repeterstationer för flyg eller marintrafik eller i anslutning till försöksplatser för FMV motsv. Mottagarna eller sensorerna tar därefter in trafiken och vidarebefordrar detta till den främmande makten. Operationen är i princip riskfri och mycket svår för kontraspionage och signalspaningsorganisationer att upptäcka om den genomförs korrekt.

  Bild 2. Principskiss på markbaserad signalspaning i ett målland.
Tänker vi oss principiellt så bör följande system vara fullt möjligt, främmande makt placerar ut ett antal radiomottagare eller sensorer i mållandet. Trafiken tas därefter in från mottagarna till en centralpunkt i mållandet, troligtvis är antalet mottagare inom ett målland och centralpunkter sektionerade, d.v.s. en centralpunkt har ett begränsat antal mottagare, för att begränsa skadeutfall vid upptäckt.

Vid den centrala punkten krypteras därefter trafiken och den delas upp och skickas vidare till ett flertalet andra länder som ett antal "paket, troligtvis genom "tunnelteknik". Väl i dessa länder skickas trafiken vidare till den främmande makt som bedrivit signalspaning inom mållandets gränser. På detta sätt så försvåras upptäckt av trafiken, den döljs i den övriga internettrafiken som ett "bakgrundsbrus".

Om nu detta genomförs har jag absolut ingen aning om, men det var en tanke som kom upp i samband med en djupdykning inför ett senare blogginlägg, kring främmande makts olika former av underrättelseoperationer i slutskedet av det kalla kriget på svenskt territorium. Principiellt bör det som sagt vara, fullt möjligt att genomföra.

Stort tack till @uascan på Twitter för att reda ut ett antal tekniska frågar och titel på inlägget.

Have a good one! // Jägarchefen

”Världens största militärövning” och verkligheten


Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från "ryska påsken", flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden "Världens största militärövning inleds i Norrland". Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet "Världens största militärövning inleds i Norrland" är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först "bara" 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara "världens största militärövning" och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om "Ja idag inleds världens största flygövning" är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet "alliansneutral" från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten - detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan "Med lögnen som vapen" synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: "USA-plan släpper minor i Sverige" (själva artikelns rubrik var "USA släpper minor över svenskt vatten"), som i den digitala versionen dock blev bättre: "B-52-plan ska släppa minor över Östersjön". Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska "släppa minor på svenskt territorium". Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från "ryska påsken" 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var "provocerande nära". Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: "Ryskt mål: en flygplats i Småland". Två citat ur den artikeln: "Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet" samt "Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen". När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt - då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Plikten tillbaka?

Regeringen beslutade under slutet av år 2014 att återinföra plikten att som totalförsvarspliktig genomföra repetitionsutbildning. Den första omgången med totalförsvarspliktiga kommer att med plikt som grund genomföra repetitionsutbildning kommande höst (cirka 400 personer med tyngdpunkten på P 4, I 19 och Amf 1).

Avsikten med beslutet var främst att öka möjligheterna för Försvarsmakten att genomföra repetitionsutbildning med hela krigsförband, dvs. med både anställd, frivillig och totalförsvarspliktig personal.

Det som kan anas runt hörnet är att komplettera den frivilliga grundutbildningen med personer som även genomför grundutbildningen inom ramen för värnplikten. En utbildningsomgång om cirka 9 månader kan alltså om några år innehålla både rekryter som vill genomföra utbildningen och totalförsvarspliktiga som inte vill.

Värnplikt är inte detsamma som totalförsvarsplikt. Totalförsvarsplikten omfattar alla som är skrivna i i Sverige och är mellan 16 och 70 år gamla (alltså även personer som inte är svenska medborgare).

Värnplikt och civilplikt är något helt annat. Dessa plikter omfattar endast svenska medborgare i åldersspannet 19-47 år. Förutom en övergripande plikt att mönstra består dessa båda plikter vardera av fyra ”delplikter”:
  • Plikten att genomföra grundutbildning 
  • Plikten att genomföra repetitionsutbildning
  • Plikten att genomföra beredskapstjänst
  • Plikten att genomföra krigstjänst
Ett omfattande regelverk finns i olika författningar, där den viktigaste är lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

Jag tänker nedan försöka teckna ett troligt scenario som är tänkt att beskriva vägen från dagens situation till en ny situation där vi har unga kvinnor och män som genomför militär grundutbildning (i detta inlägg hädanefter förkortat till MGU) med totalförsvarsplikten som grund.

Den första inryckningen till MGU om 4-12 månader är planerad att ske runt halvårsskiftet år 2016. Merparten av rekryterna kommer att genomföra cirka 9 månaders utbildning. Det exakta utseendet av MGU är inte beslutat än, så vissa förändringar kommer säkert att ske.

En stor osäkerhet är hur attraktiv MGU kommer att vara för de blivande rekryterna.

Det som ur rekrytens perspektiv kanske kan sägas vara en försämring är att befattnings- och förbandsutbildningsskedet (BFU) om cirka 6 månader idag genomförs inom ramen för en anställning, dvs. med månadslön och arbetstidsreglering. När MGU är införd genomförs detta skede som rekryt, dvs. med månadsersättning om cirka 4 500 kr och utan arbetstidsreglering. Regeringen har därutöver också aviserat att man vill införa en utbildningspremie. På plussidan finns möjligen att detta kanske inte spelar någon stor roll för en ung människa - man har ju redan siktet inställt på en relation med Försvarsmakten och sex månader med lägre inkomst kanske inte spelar så stor roll.

Frågan är hur unga kvinnor och män kommer att reagera inför dessa förändrade villkor.

Denna bloggs gissning är att förändringen totalt sett för Försvarsmakten kommer att medföra fördelar. Utbildningen kan bedrivas med en helt annan intensitet om rekryterna inte är arbetstidsreglerade. För blivande officersaspiranter planeras 12 månaders utbildning innan kursstart på utbildning till yrkes- eller reservofficer. Detta är en mycket stor förbättring jämfört med dagens GMU + FOK.

Det finns dock tecken i skyn som tyder på att intresset från kvinnor att genomgå MGU kommer att minska jämfört med dagens trots allt ganska goda siffror rörande andelen kvinnor på GMU.

Försvarsmakten har idag egentligen inga problem att rekrytera blivande GSS/K, förutom inom vissa särskilda arbetsområden. Utmaningen kommer att bli att öka rekryteringen från andra målgrupper än ”unga spänningssökare” samtidigt som man kan anta att den längre grundutbildningen i sig kommer att minska benägenheten från andra målgrupper att söka. Det är också så att andelen kvinnor kan komma att minska eftersom kvinnor har en lägre representation inom gruppen ”unga spänningssökare” än inom andra definierade målgrupper. Det finns också tecken som tyder på att kvinnor kan ha viss reservation gentemot utsikten att bo på logement under nio månader.

En särskild fråga är rekryteringen av blivande GSS/T och hemvärnsmän.

Beträffande GSS/T så är det ju så att det lite grann är kommunicerande rör mellan personalgruppen ”totalförsvarspliktig personal” och personalkategorin GSS/T såtillvida att dessa till stor del kommer att bemanna liknande befattningar, främst i kontraktsförbanden. Ett för litet inflöde av blivande GSS/T skulle alltså rent principiellt kunna kompenseras med att man återinför plikten att genomföra grundutbildning samt sedan helt sonika krigsplacerar de totalförsvarspliktiga som genomgått MGU med godkänt resultat. Plikten att delta i repetitionsutbildning finns ju redan.

Rekryteringen av blivande GSS/T har ju de facto inte uppnått olika måltal. Denna bloggs åsikt är dock att det fortfarande finns möjlighet att använda olika rekryteringsverktyg bättre - det handlar om att skapa ökad samhällelig förståelse och kunskap om systemet med tidvis tjänstgörande personal. Tyvärr har jag ännu aldrig sett någon kampanj som särskilt adresserar denna fråga. Normen på svensk arbetsmarknad är ju att man har ett arbete och inte två. Försvarsmaktens rekrytering har historiskt varit helt fokuserad på blivande GSS/K.

Beträffande hemvärnsmän så ter det sig inte sannolikt att med totalförsvarsplikten som grund tvinga unga kvinnor och män att genomföra MGU för att sedan tvinga dem till hemvärnet med krigsplacering där.  Hemvärnet bygger på frivillighet och har alltid gjort. Att ändra denna gamla princip innebär ett helt nytt hemvärn.

Ska man fundera på ett troligt scenario rörande införande av användning av totalförsvarsplikt för att  tvinga kvinnor och män att delta i MGU så kan man alltså tänka sig något enligt följande.
  1. Den nya grundutbildningen startar sommaren år 2016.
  2. Antalet utbildningsplatser fylls men andelen kvinnor minskar samtidigt som andelen som vill bli GSS/T också blir lägre än Försvarsmaktens måltal.
  3. Resultatet utvärderas efter genomförd första utbildningsomgång, dvs. efter sommaren år 2017.
  4. En aktivering av plikten att delta i grundutbildning sker någon gång under 2017-2018.
  5. Första inryckning av totalförsvarspliktiga till grundutbildning sker sommaren 2019.
  6. Första krigsplaceringar kan ske sommaren 2020.
Denna bloggs slutsats är att effekten kommer för sent. 

Att öka intresset för en anställning som GSS/T parat med användning av nya verktyg för att rekrytera kvinnor kommer att ge bättre och snabbare effekt.

GMY

Sinuhe







Operativ effekt är inte detsamma som den billigaste lösningen

Rote SK 60 vid flygutbildning. Foto Försvarsmakten

I Dagens Industri idag kan man läsa att FMV nu fått i uppgift att upphandla en ny flygutbildning åt Försvarsmakten. Det rör sig inte bara om själva utbildningen utan även om ett nytt skolflygplan, då det nuvarande SK 60 faller för åldersstrecket innan 2020. Här har dock den liggande försvarspropositionen skjutit såväl denna anskaffning som nya transportflygplan bortom 2020, trots att två Tp 84 Hercules redan hamnat i malpåse i en situation med ständigt ökande transportbehov.

Den lösning som omskrivs i DI är om man läser mellan raderna den som bygger på en gemensam flygskola med andra länder i behov av flygutbildning och det flygplan som nämns som huvudkandidat är det schweiziska PC-21, där Saab som ett resultat av den uteblivna Schweizaffären har en andel.

Jag är av uppfattningen att det som omskrivs inte är en lösning som gynnar operativ effekt för Försvarsmakten, trots att värdeorden ”nordiskt samarbete” och ”billigare och bättre” för en politiker låter som en given succé. Operativ effekt innebär i försvarssammanhang förmåga till väpnad strid. Det är inte en fråga om ekonomiska besparingar och ekonomisk vinst, såsom flera av de i stödorganisationerna civilt rekryterade cheferna tror. Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte sig mycket tydligt på Försvarsföretagsdagarna att i ljuset av den rådande omvärldsutvecklingen får det nu vara slut på att söka fredstida rationalitetslösningar. Det är krigets krav som är det dimensionerande och det är bara för försvarsindustrin och myndigheterna att rätta sig efter.

Fyrgrupp SK 60 under raketskjutning i mitten av 80-talet. Foto Försvarsmakten

Läget inom den militära flygutbildningen just nu är att tiden håller på att rinna ut. Skolflygplanet SK 60 behöver en ny ersättare. Flygplanet försvann ur krigsorganisationen redan under 1990-talet och hade redan då passerat bäst föredatum avseende den stridsmiljö det var tänkt att verka i. Idag finns flygplanet kvar som i första hand skolflygplan på Luftstridsskolans detachement i Linköping, men i andra hand också på flottiljerna som målflygplan, flygplan för allmän flygträning och inte minst som sambandsflygplan. Det är en roll som den fyrsitsiga versionen av SK 60 fyller på ett fantastiskt sätt och vars motsvarighet inte går att uppbåda i övriga världen. Vid beredskapshöjningar där flygstridskrafterna ska spridas till krigsbaser, kan fyrsitsiga SK 60 användas för att snabbt sända ut den personal och utrustning som behövs för att igångsätta operationer från krigsbasen när de första JAS 39 landar in. Likaså kan man snabbt flytta teknisk personal och reservdelar från en plats till en annan där ett flygplan varit tvunget att landa p.g.a. väder eller tekniska problem. En erfarenhet som jag själv varit med om att göra både i Sverige och vid övningar i utlandet och en förmåga som gjort andra nationers flygvapen gröna av avund. Tyvärr försvinner denna förmåga helt nu när SK 60 går ur tiden då inget flygplan idag tillverkas med motsvarande kombinerade persontransportförmåga och lämplighet för skolning.

Offentlig-Privat Samverkan inom flygutbildning
För ca 10 år sedan var förmågan och möjligheten till persontransporter ännu högre. Då opererades nämligen SK 60 till fullo av Försvarsmakten. Sedan dess har dock underhåll och klargöring lagts ut på entreprenad till Bromma Air Maintenance, idag en underkontraktör till Saab, eftersom detta skulle vara mycket billigare och bättre. Det innebar samtidigt att svenska militära flygtekniker sedan dess inte får röra vid SK 60, trots att flygplanen ägs av Försvarsmakten. Detta är förbehållet de civila teknikerna, vilket samtidigt innebär att där man tidigare kunde flyga till vilken flygplats som helst i Sverige och ta med sig en militär tekniker eller utnyttja en som redan fanns på marken, måste man idag i förväg beställa tjänsten av Bromma Air Maintenance så att deras tekniker kan förflytta sig till rätt plats.

Någon insyn i om det verkligen blivit billigare går ej att uppbåda eftersom avtalet är hemligstämplat, vilket Officerstidningen fått erfara flera gånger då man försökt undersöka läget. Likaså kan man ställa sig frågan vad avtalet säger om att kunna nyttja SK 60 för de mycket nödvändiga persontransporterna i händelse av krig.

När försvarsindustrin tappar pengar på materielkontrakt, såsom skett under 00-talet, måste man hämta igen dem på underhåll och andra tjänster, samtidigt som dessa tjänster framstår som attraktiva för försvarsmakter världen över som lever under ständiga politiska krav på att reducera sina personalorganisationer då detta är det enda måttet som man tyvärr verkar bry sig om politiskt. Det säger sig självt att ett årligt rationaliseringskrav på 1,5-2 % är vansinne för en statlig myndighet vars ursprungliga personalvolym bestäms genom riksdagsbeslut och som är tänkt att i väpnad strid besegra en motståndare som inte omfattas av några liknande New Public Management-krav. Följden blir att för både försvarsindustri och försvar framstår lösningar som av försvarsindustrin tillhandahållen flygutbildning som attraktiv. Industrin behöver långsiktiga kontrakt då materielkontrakten blir allt färre och kortare och försvarsmakterna behöver möta de ofta artificiella rationaliseringskrav som man åläggs.

Pilatus PC-21. Foto Schweiziska flygvapnet

 Nya skolflygplan
Flera europeiska länder är i behov av att förnya sin flygutbildning. Vissa länder har valt att köpa in tjänsten från andra länder och ta de nackdelar som detta betyder i form av minskat inflytande på utbildningsinnehåll och flygkultur. Andra fortsätter med egen nationell utbildning. I Norden är det bara Sverige och Finland som på egen hand genomför flygutbildning från grunden till krigplacering på tungt flygsystem. (Vad avser helikopterutbildning köper Sverige utbildning i Tyskland sedan mitten av 00-talet av flera anledningar och med blandade erfarenheter)

Som ovan nämnt är nu huvudkandidaten till ett nytt skolflygplan den schweiziska PC-21 som Sverige så att säga fått på halsen i och med den uteblivna Gripenaffären med Schweiz. I dagsläget finns det fyra större alternativ på skolflygplansmarknaden. I propellersegmentet är det först och främst den brasilianska Super Tucano som används av flera flygvapen för skolning såväl som lätt attack och markunderstöd vid företrädesvis gerillabekämpning. Brasilien har använt typen i flera år för operationer mot narkotikasmugglingen och USA har valt ut typen som framtida lätt understödsflygplan. Utöver Super Tucano finns så uppstickaren PC-21 som är en utveckling av tidigare modeller från den schweiziska tillverkaren Pilatus med något bättre prestanda än Tucano, men utan att hittills ha sålts med beväpning, varvid den kund som önskar sådant kommer att få betala för sådan integration. I jet-segmentet finns den äldre, brittiska Hawk, ursprungligen något yngre än SK 60, men idag betydligt mer utvecklad samt slutligen den helt nya italienska M-346 med mycket goda prestanda och liksom Hawk möjlighet till beväpning. Av förståeliga skäl är jetflygplanen betydligt dyrare i både drift och inköp.

Den första Aermacchi M-346 för israeliska flygvapnet. Foto Aermacchi

 Flygvapnets roll och behov utöver flygutbildning
Ser man till Flygvapnets stridsuppgifter är det i första hand att skapa luftoperativ kontroll, d.v.s. att tillse att vi kan nyttja luften för egna operationer och framförallt förneka motståndaren att nyttja luften för operationer mot våra stridskrafter. I andra hand rör det sig om anfall mot mål av högt värde på ytan, såsom t.ex. motståndarens landstigningsfartyg, utskeppningshamnar, brohuvud och liknande högvärdiga mål.

Några resurser för direkt flygunderstöd till markförband (close air support) kommer aldrig att finnas, vare sig med 100 JAS 39C eller för den delen med 60 JAS 39E. Det hindrar dock inte att den uppgiften utöver att kunna lösas av utländska stridskrafter, till del skulle kunna lösas med just ett mer avancerat skolflygplan eftersom detta i så fall inte skulle stjäla resurser från den luftoperativa kontrollen.

Super Tucano i den version som offererades till USA

Utöver de ovan beskrivna behoven i närområdesperspektivet, finns också det för mer avlägsna internationella operationer, likt den pågående i Mali och Kongo där upprorsbekämpning är i fokus. I områden som dessa kommer verkligen flygplan liknande de mer avancerade och vapenbärande skolflygplanen till sin rätt eftersom den luftoperativa kontrollen inte är en faktor man behöver väga in i hotmiljön. Här skulle Sverige kunna bidra med de ofta efterfrågade flygstridskrafterna och göra det både effektivt och till ett lågt pris för skattebetalarna. Det skulle möjliggöra att i högre grad bibehålla stridskompetensen hos de piloter som ska tjänstgöra på den militära flygskolan. Det skulle också frigöra resurser från JAS-divisionerna vad gäller att öva markstridskrafterna och specialförbanden i direkt flygunderstöd, vilket idag stjäl mycket tid och resurser för en uppgift som aldrig kommer att vara aktuell i händelse av krig.

Det erfordrar dock att man köper in en handfull fler flygplan än det egentliga behovet för flygutbildning. Behovet för att genomföra en traditionell internationell insats bör inte överskrida sex flygplan, särskilt inte om det gäller understöd till specialförbanden.

Tillskyndare av lösningen för ”offentlig-privat samverkan” (OPS) där industrin ska leverera en ”billigare och bättre”-tjänst, vill hävda att denna är betydligt gynnsammare för dagens personalmässigt fattiga svenska flygvapen, där piloter blir en bristvara och bemanningen av flyglärartjänster är ett ständigt problem. Att en OPS-lösning skulle lösa dessa problem är dock icke fallet. De piloter som ska tjänstgöra som flyglärare eller instruktörer inom industrin, kommer fortsatt att rekryteras ur Flygvapnet eftersom detta är den enda möjliga bakgrunden för den kategorin av personal, särskilt när det gäller att ha de operativa erfarenheter som krävs för att kunna erbjuda en attraktiv, aktuell och konkurrenskraftig utbildning. Här kommer också industrin att behöva erbjuda högre löner utöver de bättre arbetsvillkoren för att skapa incitament för övergång av personal. Vem som i slutändan får betala för detta, torde vara självklart för alla.


Operationer liknande de ovanstående beskrivna blir betydligt mer komplicerade och dyrare att genomföra om ”tjänsterna” ska delas med andra länder och köpas av försvarsindustrin för att detta upplevs vara ”billigare och bättre”. Vem äger egentligen flygplanen, underhållskedjan och personalen? Krigets krav är precis som försvarsminister Peter Hultqvist uttryckte det på Försvarsföretagsdagarna i december 2014 inte detsamma som den fredstida rationalitet som varit ledstjärnan för svensk försvarspolitik, materiel- och logistikstrategi sedan mitten av 00-talet och som gett ”världsunika” lösningar såsom centrallagret i Arboga – helt modellerat efter företag som inte har det ringaste krav på funktion eller fungerande logistik i händelse av krig och samhällspåfrestningar.

Den lösning som skulle leverera störst operativ effekt vore att ett nytt skolflygplan skulle kunna fylla en sekundär stridande roll inkluderande hög operativ handlingsfrihet. Jag ställer mig tveksam till att detta ens kommer att bli faktorer som övervägs i den nya upphandlingen. Istället kommer denna i högre grad att präglas av faktorerna nordiskt försvarssamarbete respektive ingångna avtal inom försvarsmateriel. Det må bli billigare, men det betyder inte att den operativa effekten blir högre.

Alliansfri vs neutral på två minuter

Det har för mig blivit klart att vissa i vårt avlånga land har lite otur med att hålla isär alliansfri och neutral samt huruvida Sverige är det ena eller det andra. Nedan är vad varje medborgare bör veta.

Neutral

Låt oss börja med neutral eftersom det är enklast. Först, man kan inte vara neutral om det inte finns något att vara neutral till. Är du neutral? Till vadå? Men man syfta till att vara neutral till något redan innan frågan kommer upp genom att innan meddela sin avsikt. Det är så Sverige beskrev sig innan 2002: “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, min kursivering. Efter 2002 så har Sverige tagit bort skrivningen om att vi syftar till att vara neutrala och bytt ut dem mot en – av många bedömare felaktig – skrivning: “neutraliteten tjänat oss väl”.

Summa summarum, neutral kan man bara vara i krig och vi syftar sedan 13 år inte att vara neutrala i krig. Detta är helt oomstritt även om många slirar på orden, förhoppningsvis inte med vilje.

Alliansfri

Alliansfri är lite knepigare att bena ut eftersom det är ett större begrepp. Vi får anta att man i säkerhetspolitiska sammanhang menar militärt alliansfri, något annat vore förvånande. Många hoppar här direkt till Nato och menar att så länge vi inte är med där så är vi alliansfria eftersom Nato är den enda stora militära alliansen. Men så är det inte. Det finns många typer av allianser även om man av politiska skäl inte vill kalla dem för det, likt att man inte vill kalla arbetsgivaravgift för skatt.

Allians är ett militärt samarbete, speciellt om det definierar ett vi och dem-förhållande. Så även om Regeringen inte vill kalla det finländska samarbetet för allians så är det nog det, om än inte alls lika långtgående som Nato-alliansen.

Vår solidaritetsförklaring från juni 2009, där vi avser hjälpa andra (oklart med vilka resurser dock) och tror oss får hjälp från dem (trots den ljumma svarsvilligheten) är tveklöst en allians, om än mest från vår sida. Så länge de andra länderna uttryckligen inte svarar på vår chans-fråga så är alliansen implicit, men en sorts allians är det allt.

Slutligen så har vi solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009 innebär vissa förbindelser vid katastrofer, terroristattacker och väpnat angrepp. Varje land får dock själv välja vad man ska bidra med och det behöver inte vara militärt. Men, så är det även i Nato. Artikel 5 innebär inte att ett medlemsland per automatik måste förklara krig mot någon som anfaller ett annat Nato-land, utan man lämnar bidrag av den typ och mängd som varje land beslutar. Dock så är så klart Nato betydligt mer militärt inriktat än EU och en tydligare och mer explicit militär allians.

Summa summarum, Sverige är inte längre helt alliansfritt även om framförallt de som inte vill gå med i Nato argumenterar att så är fallet. Förmodligen för att man vill dra en tydlig gräns och göra det till en binär fråga utan tolkningsutrymme.

Vänligen,
Mikael Grev


48 Timmar

Reflektion

Litauens President, Dalia Grybauskaitė, uttaladesig den 27MAR15 att de baltiska staterna måste vara beredd att försvara sig själva för att få stöd av NATO. Tesen i hennes resonemang är att de baltiska staterna, ej kan kräva av dess allierade att de skall offra sig till deras försvar, om man själva inte är villig att offra sig.

Den 13MAJ15 publicerade tidningen politico en artikelsom beskriver hur de Baltiska staterna tillsammans med Polen mer och mer börjat se till sin egen förmåga. Främst för att kunna hålla ut intill dess att allierad hjälp kommer. Som ett exempel kan ses när de baltiska staterna samt Polen begärde en ökningav luftstridskrafter som en konsekvens av konflikten i Ukraina under 2014 tog det nästan fyra (4) dygn för dessa flygplan att ombasera.

Den Amerikanska tankesmedjan RAND Corporation, har i ett bedömandekommit fram till att de Baltiska staterna, i huvudsak kan ockuperas inom 48 timmar vid ett Ryskt angrepp. Då ter sig fyra (4) dygn som en väldigt lång tid. Likväl skall man komma ihåg att NATO nya snabbinsatsstyrka, Very High ReadinessJoint Task Force, skall kunna påbörja förflyttning till ett operationsområde 48 timmer efter det order givits.

Hur man skall lyckas lösa frågan rörande konsensus beslut inom NATO generalförsamling som krävs för aktiveringav förbandet inom dessa 48 timmar återstår även att se, risken är att man hamnar i en efterhandssituation då ett verkligt hot uppenbarar sig. Då dagens konflikter har ett långsamt smygande inträde och sedan ett kort men våldsamt genomförande.

Tidsförhållandena arbetar ej till NATO fördel utifrån det perspektivet. Likväl måste man ha sådana tydliga indikationer på att ett angrepp är nära förestående, att man väljer att påbörja aktiverande av VJTF för att ej hamna i en efterhandssituation. Vad avser indikationer så förefaller den västliga underrättelseförmågan i dagsläget vara oförmögen att tyda det ryska agerandet, då NATO ett flertal gånger överraskatsav rysk övningsverksamhet.

Vid ett möte mellan NATO Generalsekreterare, Jens Stoltenberg, och Rysslands Utrikesminister, Sergej Lavrov, så framfördeNATO Generalsekreterare en önskan om att Ryssland skulle bli mer transparent i sitt övningsagerande och avbryta de omfattande beredskapskontroller som har genomförts sedan 2013. Troligtvis är det dessa beredskapskontroller som NATO har haft svårigheter att erhålla förvarning om genom sin underrättelsetjänst.

Som ett exempel kan nämnas den s.k. ”Ryska Adventen” där Litauen höjde sin militära beredskapmedan övriga NATO länder ej gjorde det, vilket visar på hur differentierad underrättelsebilden inom NATO medlemsländerna förefaller vara. Så att tyda dessa beredskapskontroller som Ryssland genomför är mycket svårt.

De Baltiska staterna utgör NATO svaga flank, dels p.g.a. sin militära svaghet dels p.g.a. sin geografiska utformning. Om försvaret av de Baltiska staterna skall genomföras på ett seriöst sätt, kommer det kräva stationering på permanent basis av större förbandsenheter i Baltikum av NATO. Något som även RAND påtalar, som minst krävs en brigadstridsgrupp, för att skapa en tröskeleffekt.

Utifrån de ovannämnda tidsförhållandena blir det förståeligt att NATO generalsekreterare lyfter frågan rörande de s.k. beredskapskontroller som Ryssland genomför. Ser man till de av Ryssland genomförda beredskapskontrollerna fr.o.m. 2013 och framåt, så har förbanden normalt inom 24 timmar förflyttat sig till koncentrationsområden, därefter mellan 36-48 timmar senare påbörjat själva övningsmomenten.

Beredskapskontrollen kan liknas med ett trafikljus. De första 24 timmarna kommer ligga inom normalbild, förband larmas i olika skeden och kommer förflytta sig till olika koncentrationsområden, inom de första 12 timmar, samt genomföra olika förberedelser, vid denna punkt kommer grundövningar genomföras, vilket kan likställas med färdiga till strid, något som även faller inom normalbilden.

De nästkommande 12 timmar brukar normalt sett omfatta förflyttning till den egentliga övningsterrängen, beroende på hur man väljer att utgångsgruppera sina förband så kan detta antingen falla inom eller utom den tidigare normalbilden, d.v.s. finns det övningsfält i områden förband förflyttar sig mot. Detta kan liknas med gult ljus, man kan köra med då finns även risken att krocka.

Utifrån förbandens gruppering och verksamhet så är de efter 36 timmar anfallsberedda, då går det tydligt att uttyda vilka intentioner man kan ha, antingen i form av ett angrepp eller en styrkedemonstration, i någon av de baltiska staternas närområde eller Baltikum som helhet. Detta område kan liknas med rött ljus, kör man mot det så blir det oftast en trafikolycka.

Vad som förefaller skett ett antal gånger är att NATO har överraskats av de ryska beredskapsövningarna d.v.s. innan man påbörjat dem har man inte erhållit några indikationer. Vid ett angrepp, om en beredskapskontroll utnyttjas som maskering för det, kommer ett antal grundförmågor behövas. Ser man till larmskeden o.dyl. brukar bilden vara relativt klar efter ca 12 timmar vilka förband som ingår i beredskapskontrollen.

Korrelerar denna bild mot, vad man kan förmoda NATO har, en checklista kring vilka förmågor och förband som bör ingå vid ett angrepp mot de Baltiska staterna, så bör vissa åtgärder vidtas, dock är det tidigast efter 24h timmar som några säkra indikationer kan finnas på att ett angrepp är förestående. Likväl är det inte heller rimligt att de går upp i beredskap för att t.ex. förflytta VJTF vid varje beredskapskontroll inom MD V, något som även Ryssland är fullt medvetna om.

Om vi antar att en order ges om att påbörja ilastning av VJTF efter de första 12 timmarna, utifrån att förbandssammansättning korrelerar mot ett angrepp. Så är förbanden mest troligt inte förflyttningsbara förrän tidigast efter 24 timmar från det att order givits, utifrån att transportflyg måste koncentreras till flygplatser, likväl skall materiel flyttas och lastas. I princip skulle detta innebära att förflyttningen påbörjas när angreppet påbörjas d.v.s. en efterhandssituation har uppstått.

Utifrån ovanstående resonemang blir det väldigt förståeligt varför de Baltiska staterna samt Polen ökar sin egen förmåga, så länge NATO förband ej är stationerade permanent främst i de Baltiska staterna kommer NATO vara i en efterhandssituation i händelse av ett angrepp. En konflikt mellan Ryssland och NATO kring Baltikum avgörs på olika plan inom 48 timmar.

För NATO krävs det att man 48 timmar innan t.ex. en rysk beredskapskontroll som kan vara inriktad mot ett angrepp har erhållit sådana indikationer på att ett angrepp är förestående så de kan aktivera VJTF. För Ryssland handlar det om att kunna maskera sina intentioner i 36 - 48 timmar innan. För de Baltiska staterna handlar det om att i händelse av ett angrepp påbörjas att kunna hålla ut längre än i 48 timmar så NATO förstärkningar kan komma.

Have a good one! // Jägarchefen

Plikt att försvara Sveriges territorium och medborgare

av Jan Wickbom

 

Jag påstår att 1990-talets svenska säkerhets- och försvarspolitik var rent kriminell och att vi det därpå följande decenniet uppförde oss infantilt (jag tänker på mina barnbarn, sittande på golvet i barnkammaren,  skrikande för att de inte har några leksaker och att de därför nödvändigtvis vill iväg till dagis för att busa). Då konstaterar jag att vi deltagit i en destruktion av Sveriges försvar, som varit både kriminell och barnslig. Men de då agerande  behöver fördenskull varken vara förbrytare eller dumma. Tvärt om kan de ha varit pålästa idealister.

Både Sverige och Ryssland ligger där de ligger och alltid har legat. Putin uppträder som hans företrädare alltid har gjort. Putin är kanske inte allt djävulskaps moder och Jean Baptiste inte en förbrukad auktoritet; trots att vi nu har USA närmare inpå oss och Ryssland har krympt sedan Jean Baptistes tid.

I stället för att idka grämelse personförföljelse bör vi nu enas om konstaterandet att vi i dag inte organiserar vårt militära väpnade våld effektivt och rationellt. Vi måste organisera det militära våldet på ett nytt sätt, utgående från att svenska folket – människorna och soldaterna – har plikt att försvara sig själva och varandra, sitt territorium och sin konstitution.

Det viktigaste är att vi återinför plikten som försvarsorganisationens grund. Vidare måste beaktas att svenska folket, vi själva, inte vill och kan satsa obegränsade resurser på denna organisation – all verksamhet och alla projekt måste vara kostnadseffektiva.

Dessa krav innebär att det är en försvarspolitisk organisation vi bör satsa på, dess hårda kärna (HK). Försvarspolitikens Hårda Kärna bör sedan i sin helhet vara säkerhetspolitikens militära plattform; det är ett rationellt beväpnat/utrustat folk som är vår – sin egen – säkerhet.

I dagens militära våldsorganisation finns inom marinen och flygvapnet ofullständiga, dyrbara system som kostnadseffektivt kan renoveras och ingå i den Hårda Kärnan. Armén, däremot, måste göra en helomvändning – från frivillighet till plikt.

Trots att riksdagen i dag är handlingsförlamad får man hopps att decemberöverenskommelsens säkerhetspolitiska kompromiss möjliggör att försvarspolitiken nu kan skapa en kostnadseffektiv försvarsmakt, en Hård Kärna.

Inte bara bombflyg!


Idag har två ryska Tu-22 åter igen flugit över Östersjön, vilket jag via mina källor (mycket kvalificerad civil SIGINT) fick uppgift om när flyget var i luften vid 10-tiden på förmiddagen. 

Senare under dagen, ca fyra timmar senare uppmärksammade även svensk media detta och det har varit dagens nyhet sedan dess. ÖB som var gäst i P4 Extra uttalade sig också om den ryska flygningen liksom att Försvarsmakten gick ut med information på sin webbsida.

I media talas det enbart om "bombflygplan" vilket i sig är korrekt. Uppgifter gör gällande att det inte bara var bombvarianten Tu-22M3 som var i luften. Minst ett av flygplanen var nämligen en mycket ovanlig variant av flygplanet som inte är avsedd för att bära bomber, nämligen Tu-22MR (eller Tu-22M3R) Backfire-D som istället är avsedd för spaning. Exakt vilken kapacitet flygplanet har är oklart. Flygplanstypen är mycket ovanlig och är tillverkad i ett mycket begränsat antal varav ett enligt uppgift sköts ned under Georgienkriget. I det interna bombutrymmet finns enligt uppgift en rad olika sensorer och kameror.

Intressant är att flygningen med den här versionen av Tu-22 över Östersjön sammanfaller med den finsk-svenska marina övningen FINSWEEX som för tillfället pågår.

Värt att särskilt notera är det förändrade uppträdandet avseende Tu-22 som efter "ryska påsken" 2013 nu är ett allt mer frekvent återkommande inslag över Östersjön som en del av det NYA kalla kriget. Senast Tu-22 flög över Östersjön var den 24 mars och även då skedde något ovanligt, nämligen att man flög överljud, något man inte gjort tidigare.




Med lögnen som vapen

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde.

Till och med självaste FSB:s. Viktor Kremenyuk är ställföreträdande chef för den ryska säkerhetstjänstens tankesmedja Institute of U.S. and Canadian Studies of the Russian Academy of Sciences. I vanlig ordning var det en blandning av lögn, vinklingar och sanningar för att uppnå önskad effekt.

Kremenyuk hävdade helt obekymmersamt att Gotland var neutralt under 1920-talet, vilket är en ren och skär lögn. Sen fortsatte han skrockande vidare att den svenska tragedin är att vara klämd mellan Ryssland och Nato.

En försåtlig sådd av en tanke som ska fungera på den noga studerade målgruppen, svenska folket. FSB och Kreml försöker ge oss redskapen för att forma en självbild som stående utanför konflikter mellan några slags block.

Men så är inte fallet. Sverige är i en politisk allians (EU) som till sin absoluta huvuddel innehåller de europeiska Nato-medlemmarna. Vi har också ett par decennier gammalt partnerskap med organisationen, som dessutom ska fördjupas. Vår riksdag har dessutom antagit en doktrin som bland annat innehåller att skrivningar om att vi inte kommer att förhålla oss passiva, om grannar attackeras, och att vi ska kunna ge och ta emot militärt stöd.

Sverige är en del i det västliga försvarssystemet.

Vi deltar i operationer tillsammans med andra, övar med andra, utvecklar och handlar försvarsmateriel med varandra och byter underrättelser med många stater i samma krets. En av Sveriges stora tillgångar är landets geografiska läge och storlek.

Av två anledningar har vi hittills inte gått med som medlemmar i Nato. För det första föreligger inte förutsättningar för vare sig folkets eller partiernas stöd för ett medlemskap. En sådan positionsförflyttning måste ha en klar majoritet bakom sig.

Den rödgröna regeringen och vänsterpartiet hyser dessutom av allt att döma hypotesen att en sådan förflyttning skulle bidra till instabilitet i närområdet. De kan ha rätt, de kan ha fel, det är svårt att göra bedömningar om hur en sådan skulle mottagas i realiteten i Moskva. Den skulle i vart fall utnyttjas utomordentligt kraftigt i informationskrigföringen (därav behovet av en stor folklig uppbackning). I realiteten antagligen en mindre reaktion än motsvarande rörelse från Finland, vars position också övervägts i den första parametern av både förra och nuvarande regeringen.

Problemet med en Nato-gir är att den inte skulle lösa det grundläggande svenska försvarsproblemet. Vi har ett för litet försvar i förhållande till vår storlek och vårt läge, bara för att upprätthålla vår territoriella integritet. Lägger vi dessutom till den ökade risken genom ökad rysk militär förmåga och uppvisad vilja att utöva militärt våld, så blir diskrepansen mellan behov och tillgångar än större.

Ett Nato-medlemskap skulle inte på kort eller medellång sikt komma till rätta med denna brist. Amerikanska hangarfartygsgrupper går inte fortare över Atlanten för att vi är med i Nato, amerikanska förstärkningar kommer att flygas in till de baltiska staterna och Polen i första hand, även vid ett svenskt medlemskap.

Däremot är det inte strategiskt klokt att kategoriskt utesluta ett sådant. Den svenska staten behöver så mycket handlingsfrihet som möjligt, och Finlands formulering att hålla dörren öppen är därför så mycket effektivare. Delvis fångad i retoriken söker därför vi nu djupare bilaterala band med USA som ska öka vår säkerhet, vilket är ett beskt piller att svälja för delar av regeringsunderlaget. Detta uttrycks som kritik mot vårt deltagande i övningarna ACE och Baltops som genomförs den närmaste månaden. Något eget trovärdigt alternativ för att öka vårt oberoende lyser dock med sin frånvaro, för det skulle ju kräva kraftiga investeringar i den egna försvarsförmågan.

………….

Detta är kontexten för de oförblommerade ryska försöken att påverka vår vilja och beteende. Vi ska isolera oss mentalt, och senare i handling, från de baltiska staterna.

Kremenyuks utspel är bra kvitto på att försvarsöverenskommelsen är på rätt spår när det gäller Gotland. I det tidigare läget hördes ingenting, men nu när den politiska viljan är att stärka öns försvar kommer detta.

Visst skulle jag önska att denna förstärkning sker både snabbare och starkare än skisserat, men den strategiska processen är i alla fall igångsatt. Detta får följande konsekvenser jämfört med dagens läge:

1. Det blir mentalt lättare att förstärka Gotland för beslutsfattarna vid en kris
2. Det kommer efter hand finnas en infrastruktur som kan stödja militära förband
3. Försvarsmakten kommer att med större frenesi öva förstärkningsoperationer
4. Statsmakterna kommunicerar försvarsvilja till en utsatt del av landet och i förlängningen till omvärlden (något som jag misstänker spelat en stor roll för beslutet)

Genom svensk kontroll över Gotland blir det svårare för Ryssland att temporärt utvidga en luft- och kustförsvarszon i Östersjön för militära operationer mot de baltiska staterna. Här bör vi särskilt notera det ryska nollsummetänkandet. Det är som är bra för dig, är dåligt för oss. Därför skall förstärkningen till Gotland motarbetas.

Vi däremot, har en förståelse om säkerhet som något gemensamt. Det som är bra för dig, är bra för oss. Därför är försvaret av de baltiska staterna vitalt för Sverige och våra intressen.

Om Ryssland i ny skepnad skulle ta över de baltiska staterna, så skulle kostnaderna bli väldigt stora för folken i dessa länder och för oss.

För det första, så talar vi om de mänskliga kostnaderna. Att komma under utländskt förtryck och mista sin frihet är en oerhörd förlust i sig. Vissa skulle sätta sig till väpnat motvärn, och en del skulle mista livet eller skadas.

För det andra skulle vi drabbas av sociala kostnader i form av en migrationsvåg. Rimligen skulle 10 000-tals människor fly till sina grannländer, däribland Sverige.

För det tredje skulle Sverige bli en ny frontstat och tvingas till en våldsam militär upprustning. Vid antagandet av en återgång till nivåer vid Kalla krigets slut, så talar vi om minst 60 Mdr/år.

För det fjärde skulle vår ekonomiska säkerhet påverkas drastiskt. Svenska bolags tillgångar om > 80 Mdr i dessa länder skulle konfiskeras, tvångsinlösas eller i bästa fall sjunka kraftigt i värde. Handeln som uppgår kring 50 Mdr/år skulle sjunka ihop ordentligt, även om viss handel skulle fortgå. Utländska direktinvesteringar i regionen skulle också påverkas till obestämda indirekta effekter.

Därför spelar vi en viktig roll för stabiliteten i närområdet, och därför är den stabiliteten helt i linje med svenska intressen. Nu gäller det att inse att säkerhetsparadigmet sedan Sovjetunionens kollaps är vräkt över ända genom Rysslands väpnade aggression i Ukraina.

Baltikums sak är både svår och vår. Lyssna inte på FSB/Kreml!

Man blir förbannad!

I Dagens industri idag visas ett TV-inslag där den ryske "analytikern" Viktor Kremenyuk föreslår att Gotland inte skall återmilitariseras utan istället få en "neutral" status. I inslaget förklarar han inte detta närmare än att det med all önskvärd tydlighet framgår att det vore bäst för Ryssland och enligt dem också bäst för Sverige. Han håller en vänligt ton och skrattar nästan fram budskapet vilket gör det extra provocerande att höra. Kremenyuk talar om "Gotlands neutralitet under 20-talet" och att "vi" skall utarbeta regler.



Detta är ett exempel på rysk arrogans i dess värsta form. Det finns givetvis inte en enda vettig människa som anser att Gotland, eller någon annan del av Sverige, skall återmilitariseras för att det är så jäkla kul eller för att alla svenskar är militärt överintresserade personer. Skälet är självklart att Ryssland uppträder hotfullt, kränker andra länders territorier och inte minst - invaderar andra länder. Om Kremenyuk istället hade sagt att man nu tydligt kan se att Ryssland uttrycker en mer försonlig ton, man återinför demokratiska rättigheter i landet och man återlämnar det territorium man stulit av Ukraina - då kan vi börja fundera på ett annat handlingsalternativ för Gotland.

Skall man läsa något skrivet av en ryss så är det bättre att välja Sergej Gurievs ledare i DN från igår. Han beskriver hur Ryssland nu börjar knapra på sin reservfond för att klara landets ekonomi. Att dra ner på militära utgifter är det inte tal om. Guriev skriver:

"Att reservfonden nu förbrukas representerar ett avgörande steg i en utdragen debatt om Rysslands militärutgifter. Den började 2011 när dåvarande president Dmitrij Medvedev föreslog att militärutgifterna under en tioårsperiod skulle ökas med 600 miljarder dollar, från under 3 procent till över 4 procent av BNP. Dåvarande finansministern Alexej Kudrin – som hade åstadkommit budgetöverskott, bidragit till att reservfonden byggdes upp och betydligt minskat statsskulden – hävdade att Ryssland inte hade råd med en sådan ökning, varpå han blev avskedad. Planen antogs kort därpå."

Om detta fortsätter är Ryssland på väg mot mycket svåra ekonomiska trångmål och om inte något mirakel inträffar (som Kina ligger bakom) så innebär det att några av Johan Wiktorins otäcka scenario (sid 17-21) rycker allt närmare.

För övrigt ser vi med stor glädje fram emot Baltops 15. Så väl flygvapnet som marinen har fått känna på ett antal skarpa lägen orsakade av rysk aktivitet under 2014 och 2015 men dessa är ändå små och begränsade händelseförlopp jämfört med hur krig och örlog på Östersjön skulle te sig om Ryssland väljer att invadera ett baltiskt land eller på annat sätt försätter länderna runt Östersjön i en krigssituation.

Övningen pågår under en lång period jämfört med många andra övningar. Och dessutom genomförs den under samma period som många andra Nato-övningar och självklart också ryska övningar. Jens Stoltenberg, Nato's generalsekreterare, varnade igår för att ryska beredskapsövningar kan trissa upp läget utom kontroll, särskilt när så stora Nato-styrkor övar i samma område.

Under övningen kommer amerikanska marinkåren att landstiga på Ravlunda skjutfält samtidigt som B-52 flygplan kommer att skydda flanken bl a genom att simulera fällning av minor över svenskt territorium. Ett tydligt budskap.

Samtidigt talas det en del om att även hantera den infrastrukturella situationen på Gotland. Bör man kunna spränga hamnen i Slite? Ja, men först om man misslyckas med att i första hand försvara den och i andra hand minera för att skydda den. I sista hand bör man kunna blockera hamnen och en av metoderna är förstås att permanent förstöra lastkajer etc. Tyvärr hjälper det inte mot anfallande marininfanteri men väl för förstärkningar och försörjning. Det kan dock också lösas på andra sätt än att man måste lägga till vid en kaj.

För övrigt anser vi att Sverige bör bli medlem i Nato, även om PfP ger oss möjligheter att öva t.ex. på Baltops.


Det är skillnad på veteraner och veteraner

Igår fattade Stockholms stad beslut i Socialnämnden om stadens strategi mot våldsbejakande extremism. Eftersom jag inte hört något som tyder på motsatsen (protokollet ännu ej publicerat), förutsätter jag att den omdiskuterade strategin antagits. Det är nämligen en strategi som väckt berättigad kritik för sin naivitet och då framförallt avseende dess efterperspektiv. Efterperspektiv definieras enligt strategin som nedan (min fetstil):

"Efterperspektiv: när en person vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands är det avgörande med anpassade inkluderande insatser. Även då är det viktigt med ett lokalt samarbete emellan olika aktörer. Frivillig-organisationer kan erbjuda målgruppen stödinsatser och råd. Även trossamfund arbetar med rådgivning, men också psykosocialt stöd.

När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).

När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.

Slutligen, är boendefrågan en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet."


Det är vid det här laget många som uppmärksammat och reagerat mot strategin. En är Per Gudmundson som även visar en mindre trevlig bild på en av stockholmarna som kan omfattas av strategin och som om han återvänder till Stockholm alltså ska hjälpas med vård, jobb och bostad.

En annan som reagerat är Erik Jennische som konstaterar att straffrihet för våldsbejakande extremister också är en kränkning av mänskliga rättigheter och konstaterar att det hade varit helt otänkbart att i en motsvarande strategi för mäns våld mot kvinnor att inte nämna de egentliga offren – kvinnorna.

Den ansvarsfrihet som medges dessa jihadister och övriga extremister som strider för icke-statliga aktörer, är förbluffande. Det finns tydligen inte på kartan att dessa personer har gjort ett aktivt val. Lika lite verkar det överlag finnas några tankar på hur de ska kunna utredas för eventuella krigsbrott och lagföras. Helst verkar man inte vilja diskutera märkligheterna i strategin överhuvudtaget.

Samtidigt som Stockholm  fortgår kampen för att de afghanska tolkar som har stöttat den svenska insatsen i Afghanistan ska få komma till Sverige. Här har ursäkterna varför detta är omöjligt staplats på varandra av såväl myndigheter som ministrar, varvid nu en JO-anmälan gjorts av hanteringen.

I åratal har Fredsbaskrarna, Kustjägarveteranerna, enskilda politiker (inte minst Allan Widman och den veteranutredning han lade fram för några år sedan) och Försvarsmakten försökt få till ett veteranstöd värt namnet till de svenska soldater och sjömän som är och har varit i internationell tjänst. Det är ett arbete som trots idoga ansträngningar, kantats av de ena besvikelsen efter den andra där flera instanser anser att veteranfrågan inte ska beröra dem utan är Försvarsmaktens ansvar. En av få framgångar i veteranarbetet har varit inrättandet av en nationell veterandag som firas varje år den 29 maj. Det är tidpunkt som medger åminnelse av de svenskar som gjort det yttersta offret för att verkställa den säkerhetspolitik som beslutats av Riksdagen, men även alla de andra svenskar som genom åren gjort stora uppoffringar i landets tjänst.

Fortfarande får man dock kämpa för att skadade och traumatiserade veteraner ska få den vård och det stöd de borde ha rätt till. Ett "efterperspektiv" likt det Stockholms Stad nu beslutat om, är något veteranerna får fortsätta drömma om. Läs gärna om Pontus respektive Kongos öden, eller hur David och hans kollegor bemöttes när de kom hem skadade från Afghanistan. Det har visserligen blivit mycket bättre sedan dess, men fortfarande återstår mycket.

Det finns all anledning för svenska myndigheter att reflektera ytterligare några gånger över hur egna veteraner ska behandlas, liksom hur man ska behandla svenska medborgare som valt att delta i det som benämns våldsbejakande extremism.




Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow

 

Debatt om civilförsvar

Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om

  • ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller
  • skydda det civila samhället eller
  • båda delar.

Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil Beredskap, som kan leda arbetet och därmed göra den nödvändiga distinktionen mellan de olika huvuduppgifterna och utdela resurser och befogenheter därefter. Det tänkandet utgår från föreställningen om en beredskap inför ett totalt krig.

Ett problem blir då också att ett totalt krig i den svenska politiska debatten inte uppfattas vara något som är att förväntas inom överskådlig framtid. Beredskapslagar, ransonerings­bestämmel­ser, förfogande­lagar, skyddsrum, lotta-kårer, frivilliga sjukvårds- och brandvärnsorganisationer framstår inte som särskilt relevanta.

De kan inte användas som reaktion inför en utmaning som till exempel ryskt importstopp för livsmedel från EU-länder, som i sin tur var ett svar på de ekonomiska sanktionerna för Rysslands agerande i Ukraina. Det ryska importstoppet har inte drabbat Sverige särskilt mycket, men det är kännbart för baltiska och polska odlare. Vad skulle vi göra, om Ryssland plötsligt stoppade export av olja till EU-länder? ( Vi tar ungefär en tredjedel av vår oljeimport från Ryssland). Ryssland anser sig vara utsatt för ekonomisk krigföring och Sverige är en av dess motståndare.

USA:s strategiska tänkande påverkas av Kinas

En sådan hopkoppling av frågor verkar säkert främmande för många, men det är inte något nytt i historien. Att det tänkandet är på väg att få ny aktualitet antyds av en nyutkommen bok av en tidigare säkerhetsrådgivare åt flera amerikanska presidenter. Han är nu analytiker åt kongressen med huvudansvar för informationsbehandlingen om Kina. Han har också ett antal uppdrag åt CIA, FBI och andra underrättelseorgan, vilket ger honom en unik position för att påverka USA:s syn på Kina. Det är Michael Pillsbury, som har skrivit ”The Hundred-year Marathon”. Han har hittills framstått som en stark förespråkare av konstruktivt samarbete med Kina, men han har nu växlat attityd och vill väcka Amerika inför hotet om att förlora rollen som världens enda supermakt till Kina. Boken har redan väckt uppmärksamhet i USA då det tidigare hänt att Pillsbury’s råd har gjorts till amerikansk politik.

Vad säger oss då denna potentiellt viktiga bok? Jo, dess tema är att Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare.

Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. I och med globaliseringen har spelet kommit att föras över hela världen. Det tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. Nu tror sig Pillsbury spåra att kineserna redan anser sig ha kommit oväntat nära detta slutmål genom att ha försvagat USA och splittrat dess allierade. USA har hela tiden varit Kinas huvudmotståndare, med undantag för en period, då Sovjetunionen spelade den rollen. Spelet förs med svek och bedrägeri och alla andra till buds stående medel. Pillsbury´s slutsats är att USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – och samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt.

De praktiska konsekvenserna blir att USA bör göra allt, som landet kan i syfte att försvaga Kinas förmåga på alla områden. Dess bundsförvanter bör motarbetas och dess allianser bör splittras. Det gäller också att motarbeta alla tendenser till att någon annan större spelare kan få för mycket makt och styrka. Egna bundsförvanter måste stärkas, men inte för mycket, och de måste hållas under strategisk kontroll.

USA:s attityd sannolikt redan påverkad

För USA innebär detta att motarbeta allt som gynnar Kina. Dess allianser, såsom Shanghai Cooperation Organisation, måste splittras. Dess klienter såsom Pakistan och Nordkorea måste bekämpas. Ryssland måste försvagas ytterligare genom att bibehålla sanktionerna och undvika en varaktig fred i Ukraina. Detsamma gäller Iran. Japan måste fås att ta på sig ett större försvar och stöttas på alla sätt, Kinas grannländer skall ges stöd så länge de står upp emot Kinas ambitioner, men Europa som är svagt och opålitligt skall ses som en korg där man inte skall lägga många ägg.

Det märks tydligt att Pillsbury är en politisk realist. Hans omvärldsbild kan kritiseras för att den alltför mycket påminner om världsuppfattningen hos en tonåring, som har spelat mycket TV-spel. Det skulle dock vara att undervärdera Pillsbury. För det första återger boken vad han har uppfattat vara kinesernas världsbild och inte hans egen världsbild.

För det andra är hans rekommendationer om motåtgärder inte av det våldsromantiska slaget, de är nästan tvärtom. Han utgår inte från att USA har råd att använda sin militära styrka för att lösa problemen. Bokens främsta lärdom är att vi befinner oss i ett nytt slags kallt krig, och det kriget förs främst med ekonomiska medel. Det viktiga är att inte tappa perspektivet utan hela tiden hålla i minnet vad man egentligen håller på att ställas inför. Detta är en totalt hänsynslös och skrupellös motståndare.

Skäl för Sverige att ta intryck

Kinesiska media innehåller verkligen mycket idag, som stödjer Pillsbury´s teser om den kinesiska regimens världsuppfattning. Att han är den han är och uttrycker en amerikansk världsuppfattning som är så pass påverkad av den kinesiska får nog anses vara ett gott skäl för att vi i Sverige skall fundera över hur vi kan anpassa oss till den nya värld som kan komma att präglas av ”The Hundred-year Marathon”.

I den kampen tillhör vi i Sverige ett löst sammanhållet block (”Väst”), som inte ger oss militärt skydd, men väl ett visst ekonomiskt skydd (EU) och en relativt samordnad utrikespolitik. Å andra sidan ingår vi – antingen vi vill det eller inte – i begreppet ”Väst” och kommer av Ryssland (och Kina) att behandlas därefter, dvs i vissa situationer som en motståndare.

Hur kan vi anpassa vår säkerhetspolitik inför dessa nya betraktelsesätt, och hur stort inflytande kan vi bedöma att de kommer att få? Den frågan måste beaktas när vi börjar fundera på vad för något det är som vi vill skapa och kalla för vårt ”Civilförsvar”.

Ekonomisk krigföring under fredstida förhållanden pågår redan i form av ”Västs” ekonomiska sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina Den antyder en typ av hot, som vi kan förvänta oss att ställas inför i framtiden. Huvuduppgiften är i det läget inte att skapa ett totalförsvar, som kan skydda oss under ett totalt krig. Det rör sig om att anpassa oss till en lång utnötningskamp under fredstida förhållanden eller åtminstone ”icke krig” såsom i Ukraina. Kampen förs mellan stormakter, där vi också berörs genom att räknas in i en grupp av spelare i en maktkamp.

De praktiska konsekvenser man måste ta tag i för att ge nationen frihet att manövrera i spelet medför svåra frågor om i vilka situationer statliga/nationella intressen bör sättas över medborgerliga rättigheter, företags och kommuners intressen. Cyberkrigföringen är en bra illustration. Vår egen rådvillhet inför det problemet, metoder för terrorbekämpning, religionsfrihetens gränser och immigrationsfrågan är några andra exempel. Vår brist på central planering för en försörjningsberedskap under ”fredstida” konflikter är nog den fråga som pockar på mest omedelbar uppmärksamhet.

Att nya problem måste lösas innebär å andra sidan inte att de gamla måste få nya lösningar. Vi har fortfarande att räkna med de sämsta alternativen såsom att behöva förbereda oss inför att dras in i en väpnad konflikt, inklusive ett totalt krig. Metoder för att anpassa oss till ekonomisk krigföring, där vi själva kan vara inblandade, samt cyberkrigföring, terrorism med flera ”fredstida” hot bör inte ses som ett alternativ till beredskap för traditionella väpnade konflikter. De ”fredstida” frågorna bör bara ges fokusering nu därför att det är dessa frågor som vi ännu saknar svar på. De kan komma att kräva snabba svar, och det bör vi kunna ge nu, om det behövs.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Lägga sig i detaljer

av Olof Santesson

Det har sagts att politikerna inte har lagt sig i militära detaljer så som i den senast senaste fempartipartiuppgörelsen. Kritiken ter sig lätt fånig. Dels är påståendet inte riktigt sant. Man kan enklast gå till Per Edvin Skölds beslutsamhet under beredskapsåren och kolla.

Dels borde vi uppskatta att politiker, som vi med rätta klagar för brist på militärt kunnande, faktiskt försöker lägga sig i även i delar av försvarspolitiken och inte bara nickar ja och amen. Hur skulle vi annars få en second opinion? Departementet verkar inte orka, forskarna deltar sällan i dagsdebatten och medier och allmänhet flaxar än hit, än dit – även när som nu intresset har vaknat.

Man ska nog vara blåögd att tro att Sverker Göransson på egen hand skulle ha satt en aldrig så liten trupp på Gotland, eftersom detta tydligen skulle ha rubbat hans tågordning. Högkvarteret är ju rätt skickligt på att förhala eller förvanska beslut som det finner fel eller i varje fall onödiga. Nu sa Peter Hultqvist med sin tilltagande kunskap och pondus hur det ska vara. Det var väl bra!

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Ordens betydelse – Krigsmakten eller Försvarsmakten?

Om kriget kommer

Om kriget kommer

Ord har betydelse, i synnerhet för en myndighet under regeringen. I en diskussion brukar, när någon vill märka ord, hävda att det ”är semantiskt”, och därför indikera att ordvalet inte har någon betydelse. Det gäller i nästan alla sammanhang, utom när det är frågan om liv och död, eller krig och fred.

Tomas Ramberg, Ekots erfarna politikreporter och jag har lättsamt jabbat, eller som Ramberg uttrycker sig i podden ”Det politiska spelet”, haft ett lågintensivt krig om korrekt benämning på myndigheten Försvarsmakten. Ramberg brukar i sin rapportering regelmässigt återkomma till ”Krigsmakten” och jag brukar regelmässigt besvära mig.

 

Jag är den första att erkänna ett visst underhållningsvärde i meningsutbytet, men det finns också ett allvar i mina invändningar,

”Det politiska spelet” frågar sig om mina invändningar är en konsekvens av att jag vill att det är noga med vad det heter, eller för att det är en PR-fiering av samhället. Det är det förstnämnda, jag har mycket lite problem med att kalla ett äpple för ett äpple eller ett krig för ett krig. Sanningen är en underskattad kommunikationsstrategi och för en informationsdirektör skulle det vara enkelt att vara mindre eftertänksam och mer rakt på sak. Men nu är det inte så enkelt, av flera skäl. De är dels relaterade till regeringsformen, dels Försvarsmaktens defensiva doktrin men också vad som underförstått kan antydas genom felaktig benämning.

Om kriget (utan referens till Clausewitz, 1832)

Krig och vad som är krig är en politisk fråga. Omständigheterna är särskilt reglerade i regeringsformens 15 kapitel. Om riket hamnar i krig, eller befinner sig i ett sådant, inträffar en rad omständigheter. Detta är för övrigt med dagens problematik kring hybridkrigföring förknippat med utmaningar för rikets ledning att avgöra om krig råder eller ej.

Men det är också så att svensk militärt engagemang internationellt eller vår utrikespolitiska hållning påverkas av om det är ett krig eller inte. Det är en väsensskilda fråga om Sverige deltar i en inom- eller mellanstatlig konflikt eller i ett krig. Begreppet krig och användandet av ”krigsmakten” skapar vid svenska militära operationer internationellt en felaktig bild av vad riksdagen har beslutat om eller om Sverige är en part i ett pågående krig, med de konsekvenser detta får folkrättsligt och juridiskt. Oaktat regering är ordvalet av central betydelse och dessutom oaktat om Sverige bidrar med militär personal eller ej. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om Förvarsmakten som defensiv aktör

Försvarsmaktens doktrin och uppgifter är defensiva. Vi saknar sådana vapen, uppgifter eller förmåga att genomföra offensiva operationer långt in på motståndaren territorium. Det finns ingen uppgiftställning att erövra främmande territorium. Så har det varit i princip sedan 1809 års förlust av Finland, möjligtvis med undantag från vår gemensamma historia med Norge och Åland. 1945 års försvarskommitté initierade begreppet Försvarsmakten och det verkställdes genom 1974 års regeringsform. Begreppet försvarsmakten påvisar därmed myndighetens uppgifter under det att krigsmakten indikerar något våra beslutsfattare sedan länge inte önskat eller för den delen tillfört medel för. Att delta i internationella insatser under FN-mandat innebär inte en offensiv krigsförmåga, inte ens om konflikten innebär svenska förluster. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om krig som begrepp vs. försvar

Begreppet krigsmakt är inte neutralt, det har en betydelse. Debattörer som menar att Försvarsmakten vilar på lagrar från fornstora dar eller inte är förankrade i den svenska demokratiska myllan, återkallar gärna Krigsmakten i syfte att påvisa en argumentation som inte håller eller är direkt stötande. Nu tror jag inte att Ekots Tomas Ramberg menar detta men andra som gärna t.ex. pekar på Ådalen 1931 som referens för dagens Försvarsmakten får näring av en icke-precis begreppsapparat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Våra krigsförband

En problematiserande redogörelse över skäl till att avstå Krigsmakten är inte komplett utan att konstatera att det finns en dualism internt i myndigheten. Våra förband som är organiserade för konflikthantering och väpnad strid inom och utom riket benämns krigsförband. Våra egna krav på dessa förband benämns krigsförbandsspecifikationer. Men det som menas är Försvarsmaktens förmåga att klara krigets krav vid ett väpnat angrepp mot Sverige. Försvarsmaktens huvuduppgifter nationellt och internationellt, samt demokratiska uppdrag ges av försvaret och inget annat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

P.S. En helt annan sak som inte är relaterad till en intressant begreppsapparat är hur central försvarsfrågan blivit i det svenska politiska samtalet. ”Det politiska spelet” som produktion, för säg 10 år sedan, hade inte berört försvaret överhuvudtaget. Nu är ÖB ”veckans spelare”, som det kallas i podden, mest utnämnd som sådan av alla svenska beslutsfattare, eller åtminstone second to none. D.S.