En pyrrhussatsning


Ikväll kommenterar Skipper och jag dagens försvarsbudgetbesked på SvD Brännpunkt. Det är mer pengar, men det är mindre än hälften av vad Försvarsmakten konstaterade krävdes för att täcka de mest allvarliga bristerna. En pyrrhussatsning, helt enkelt.
För ytterligare historik se inlägget från i förrgår.

ÖB om dagens besked

Försvarspolitiska inriktningen 2016-20

"Huvuddelenav arméförbanden organiseras för att kunna verka som två brigader i hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare." - Försvarspolitisk inriktning 2016 tom 2020.

Denna ordalydelse är värd att reflektera något över, dels utifrån de nu överenskomna budgetramarna för Försvarsmakten, dels kommer denna ordalydelse vara utgångspunkten för resonemanget jag kommer föra i detta inlägg, då den är central för arméns utveckling under den kommande Försvarspolitiska inriktningen 2016 t.om. 2020.

Som ordalydelsen gör gällande, är huvuddelen av arméstridskrafterna organiserade för att kunna ingå i två brigader, brigadstridsgrupper är snarare ett bättre begrepp, då förbanden är så vitt utsprida och kommer ha ytterst små möjligheter till några egentliga samövningar utifrån de geografiska avstånden mellan dem.

Utöver brigadförbanden, så finns ett ytterligare antal förband såsom Jägarbataljonen, Underrättelsebataljonen m.fl. Om vi då börjar med två brigader, vet man nu med sig som politiker att man enbart kommer betala för en 50%-lösningav det som är beställt, då blir det ju mycket svårt att kunna verka med två brigader, logiskt så kommer det enbart vara en brigad man betalar för som politiker, då bör man inte skriva två brigader.

Om vi då för resonemangets skull säger att Försvarsmakten kommer anmäla till Regering och Riksdag att vi kommer enbart kunna verka med en brigad, så då har vi fortfarande kvar problematiken med högkonfliktnivå mot en kvalificeradmotståndare d.v.s. den absolut svåraste formen av väpnad strid är det man har sagt att denna brigad skall klara av. Detta kräver mycket övningstid och framför allt samövning av de olika förmågorna såsom logistik, bekämpning o.s.v. särskilt att beakta är att förbanden måste även vara personellt uppfyllda för detta.

Med den nuvarande personalreformen som varit gällande sedan 2010, så har vi enligt GenMj Brännströmnu lyckats uppnå en bemanning på cirka 10-20% av Armén, d.v.s. några tusen soldater, vilket i ren verkan enligt GenMj Brännström är några kompanistridsgrupper observera det är inteens bataljonsstridsgrupper vi talar om nu. Då brigadens byggstenar är bataljoner, så saknar vi just nu de "legobitarna".

Det vill säga, vi har i dagsläget inte ens personal för en brigad att tala om, likväl så utgör inte den inkallande delen av pliktpersonal under senare delen av 2015, någon grund för att utgöra en byggstomme på, för att kunna påbörja uppbyggnad av en brigad, då de är fördelade på ett antal olika förbandstyper inom armén.

Hur man nu får den politiska sidan har tänkt att Försvarsmakten dels skall få ihop två brigader med finansiering för en dels rekrytera och öva upp två brigader på fyra år för att kunna verka på den svåraste nivån av väpnad strid då vi inte ens i dagsläget har en brigad än mindre börjat öva brigadsystemet förutom i virtuella spel eller stabtjänstövningar, övergår mitt förstånd.

Vad som dock blir tydligt är att absolut ingenting av det Försvarsmaktsledningen kan ha/har anmält till våra politiker rörande situationen inom Försvarsmakten, kan man lyssnat på, för då hade de facto ordalydelserna varit annorlunda om man som nu valt att gå emot ÖB rekommendation rörande finansieringen av Försvarsmakten, istället för två brigader hade det kunnat stå en, vilket hade varit en realistisk målsättning utifrån nuvarande budgetramar.

Så här skulle jag kunna mala på med ett stort antal punkter rörande den "Försvarspolitiska inriktningen 2016 tom 2020" men jag väljer att avsluta där, då den inledande ordalydelsen exemplifierar väl hur ologiskt resonemang man fört från den politiska dimensionen i denna fråga. Avslutningsvis så får vi trots allt glädjas åt att vi fått en 50% förbättring, något mer än det kanske inte var att hoppas på i mellanmjölkens förlovade hemland, skutan börjar kanske så sakteliga att åter vända uppåt.

Have a good one! // Jägarchefen

SvD Kolumn: Betyg Icke Godkänt



Läs gärna min kolumn i dagens SvD där jag ger hela försvarsbeslutsprocessen betyget underkänt. 

Bara timmar efter publiceringen i papperstidningen fick vi resultatet. Återkommer i det ämnet senare under kvällen. Expressens ledarsida har förstått var det handlar om, så även BLT och på ledarplats i Hälsingland. I Borås Tidning så har man dragit det till sin spets och hävdar att vi nu kan komma att få ett en-dagarsförsvar.


En signal till omvärlden bör gälla närtid

av Hans Lindblad

Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning som kostade fyra gånger mer än som planerats. Staaff hade som vision ett planmässigt ordnat försvar. Men vid inget tillfälle de följande hundra åren har planmässighet fått vara vägledande, det har ständigt varit suboptimeringar. Allra värst under försvarsministrarna efter 1992, alltså Anders Björck och framåt. Möjligen innebär Peter Hultqvist en förbättring

Generallöjtnant Carl Björeman skrev i boken ”År av uppgång, år av nedgång” (2009) att den planmässighet Staaff eftersträvade sedan aldrig tillämpades och att Staaff därför framstår som ”den ende försvarspolitiker med framtidsvisioner under 1900-talet”.

Under första världskriget tillfördes flottan bara två jagare och två ubåtar, eftersom varvsresurserna koncentrerades till tre stora pansarfartyg (för övrigt föga lämpade för svenska försvarsbehov) färdiga 1917, 1921 och 1922. Under andra världskriget startades 1942 bygget av två kryssare som var färdiga 1947, dessutom närmast oanvändbara till följd av lufthotet.

När försvarsberedningen förra året uttalade sig för ytterligare tio JAS-flygplan någon gång i slutet av 2020-talet kändes det konstigt, eftersom ett sådant beslut inte behöver fattas förrän en bit in i det årtiondet. Under mina år som försvarspolitiker frapperades jag av att moderaterna alltid ville sänka skatten och därför utlovade ökade försvarsanslag först längre fram, en tidpunkt som sedan försköts allt längre fram i tiden.

På liknande sätt idag där väl alla partier vill ge begränsade tillskott i närtid men lovar mer längre fram. Det är konstigt med tanke på ett dramatiskt förvärrat ryskt uppträdande i nuläget, medan det kan finnas starkt olika scenarier rörande den fortsatta utvecklingen i Ryssland, till exempel ekonomisk kollaps eller ett folkligt uppror mot dagens despotiska regim. Få länder lär väl ta intryck av vad Sverige säger om försvarsutgifter in på 20-talet, eftersom de själva är osäkra om framtida belopp. Sverige måste som andra anpassa sig till vad som händer.

Vill man ge en tydlig signal inför omvärlden och främst våra grannländer om svensk beslutsamhet vore det vettiga en snabb insats. Jag skulle gärna se ett engångsanslag för 24 månader framåt på till exempel 15 miljarder. (Jämför med Per Albin Hanssons båda extraanslag en tid innan krigsutbrottet 1939). Det skulle medge en substantiell förbättring på något område där Sverige idag ligger illa till. Till exempel att importera ett luftvärnssystem med betydande räckvidd. Det kunde delvis baseras på Gotland, inte i första hand för försvar av ön i sig utan som skydd för Mellansverige (plus Baltikum om så blir aktuellt).

Vore jag finansminister skulle jag frenetiskt vända mig mot långsiktiga löften om stora anslagsökningar (det gäller naturligtvis inte bara försvaret). Binder man i förväg upp sig för stora områden blir framtida budgetarbete mycket svårt, om summan av löften är större än tillkommande inkomster. Ju mer man lovar, desto sannolikare naturligtvis att löftena sedan bryts.

Det är förmodligen lättare att hantera en akut situation, typ när utdelningarna från LKAB eller Vattenfall faller kraftigt från ett år till nästa. Om försvaret fick ett engångstillskott borde det inte leda till skattehöjning (om man inte som Staaff 1914 valde en tillfällig värnskatt). I första hand borde man söka en engångsintäkt, typ försäljning av någon statlig tillgång, inom eller utom försvaret. Eller också utöka upplåningen, vilket kanske är möjligt om man ser det anskaffade systemet som en investering i framtida trygghet.

Min erfarenhet är att myndigheter helst vill anställa fler. Så utlovar riksdagen ökade anslag för lång tid framåt är risken uppenbar att ÖB söker anställa fler. Detta trots att försvaret har en väldig obalans mellan heltidsanställda soldater och visstidstjänstgörande, (liknande de tidigare reservofficerarna). Försvaret har nästan helt misslyckats med rekryteringen av de senare, troligen för att man egentligen aldrig velat ha dem. Men den som är färdigutbildad soldat och inte är instruktör bör ut i ett civilt yrke, annars blir det oerhört dyrt.
 

Författaren är tidigare riksdagsledamot (Fp)

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.

Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.

det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.


Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför "basplattan" skulle innebära "en oacceptabel risktagning" – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Ett lärororikt 75-årsminne

av Bo Hugemark

Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.

De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.

Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.

Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.

Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.

I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.

På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.

Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april

När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.

Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.

Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.

Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till

  • Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
  • Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
  • Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
  • Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens

Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:

Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll

Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”

Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.

Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.

Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.

Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)

I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Angriparen har goda chanser att utdela ett bedövande slag då bara en bråkdel av våra förband som fanns under det kalla kriget finns kvar, vilket gör dem mycket mer sårbara för ett inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.

Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.

Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.

Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.

 

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket "allt för fältförbanden". Visa nu att detta fortfarande är fallet!


Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Klarläggande från Försvarsmakten runt bildanalysen

Under helgen blev det många turer runt ubåtsfrågan, vilket jag redovisade i gårdagens blogginlägg. I dag redovisar Försvarsmakten sin analys av bilden. Man är helt säkra på sin slutsats.

Turerna under helgen var flera. Uttalande av Anders Grenstad i lördags, uppgifter i SvD under söndagen och fler uppgifter i DN sent under kvällen. Allt handlade om huruvida det var en ubåt eller inte på bilden som togs av Sven-Olof Kviman i oktober.

Försvarsmakten har efter sin egen analys kommit fram till att det inte var en ubåt utan en arbetsbåt.
– Det gör vi för att bringa klarhet i vad det var som på ett fotografi uppfattades vara en ubåt, men som vi nu med visshet vet var en civil arbetsbåt. Det vi nu gör offentligt är en av flera delar i vårt analysmaterial kring observationen. Orsaken till att vi inte visar upp alla analysmetoder och förmågor är att vi inte vill röja dem, men den beskrivna analysmetoden är fullt tillräcklig. Vi är helt säkra på vår slutsats, säger Ola Truedsson.

Se gärna nedanstående film producerad av Försvarsmakten där Kommendör Bengt Lundgren förklarar arbetet och metoden man har använt för att komma fram till slutsatsen. Se även fler bilder här.




Vad som är bra i sammanhanget är att Försvarsmakten är tydliga med att särskilja observationen den 31 oktober med den konstaterade kränkningen under Operation Örnen tidigare i oktober. Det har under dagen från olika håll dragits flera olyckliga likhetstecken mellan gårdagens olika bud om att det inte var en ubåt, men den konstaterade kränkningen tidigare. Det är uppenbart svårt för gemene man att skilja på de olika händelserna.

I Rysk media har man givetvis nyttjat tillfället att sprida desinformation om att Sverige har spridit felaktiga uppgifter. DN har idag publicerat en artikel med den ryska propagandan. De ryska slutsatserna är i flera avseenden fel, och rena påhitt. Bedömningen om konstaterad kränkning tidigare i oktober kvarstår! Varken regeringen eller Försvarsmakten har pekat ut något land.

Vad som fortfarande inte är redovisat är den samlade bedömningen om de ytterligare uppgifterna som finns från den 31 oktober och den 1 november. Sannolikt redovisar Försvarsmakten dessa i den kommande sammanställningen som man fortfarande arbetar med.

Innehåll

Jag vet att utgångspunkten är att komma överens. Det är inte bara DÖ utan också en hävdvunnen, svensk tradition på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Tiderna är dock sådana att vi nu också måste bry oss om innehållet i våra famösa överenskommelser.

Jag försöker vara objektiv när jag säger att inget av det som var träffbilden i de pågående försvarsförhandlingarna nådde upp till vad som kan beskrivas som en anständig nivå.

Det är verkligen inget fel på Peter Hultqvists reflexer och magkänsla. Men han får, på sin planhalva, litet gehör. Ett fenomen som flera av oss har upplevt.

Min bedömning är att vår tid knappast kan hanteras inom ramen för femåriga försvarsbeslut. Det krävs mer flexibilitet, högre beredskap på den politiska nivån. Det kommer en dag i morgon också.

Allan Widman

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg "Militärt försvar - fredsbevarande?" Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.

                                                                                        ***


Som "gammal stridsflygare" från mitten av 1960 - talet och fram till mitten på 1970 - talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det "kalla kriget". Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad "Lystring" och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 - talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska "beredskapen" för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska "musklerna", där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula - respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta "fenomen" med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så "dök" alltid Nato - officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin "17:de medlem"!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och "stridsreserv". För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings - och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när "arkiven öppnades" efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.

                                                                                     *****

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.


Security Sanity

Civil planering måste komma igång

av Bo Richard Lundgren

Den ryska björnen har vaknat. Den rör på sig och skrämmer sin omgivning. Och det är först nu som också de svenska försvarspolitikerna vaknat och förstår den säkerhetspolitiska situationens allvar. Äntligen diskuteras seriöst hur det svenska försvaret skall få de resurser som motsvarar den förmåga politikerna beställt. Och här finns mycket att göra på kort och lång sikt för att täppa till hål och ta igen tidigare försummelser. Allt detta är bra. Men det finns en viktig aspekt som glöms bort i ivern att lappa och laga det militära försvaret. Det är det civila försvarets uppgift och roll.

Det civila försvaret skall under höjd beredskap, krig eller krigsfara säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett angrepp eller krig i vår omvärld. I Försvarsberedningens betänkande Försvaret av Sverige behandlas också det civila försvaret. Här framhålls insiktsfullt att ”det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig.” Försvarsberedningen gör bedömningen att det militära försvaret kommer att behöva särskilt stöd inom områdena transport och logistik, försörjning av livsmedel, drivmedel, elektricitet och telekommunikationer samt tillgång till sjukvårdsresurser.

Ja, och nu frågar sig då vän av ordning: Kan det civila försvaret bidra till denna förmåga?

En bild av verkligheten finns i en nyligen utgiven rapport som utarbetats av FOI på uppdrag av MSB. Rapporten heter Krigsorganisering och resursförstärkning i det civila försvaret. FOI har med hjälp av enkäter och intervjuer försökt få grepp om hur ansvariga civila myndigheter planerar för krigsorganisering och resursförstärkningar vid höjd beredskap. Resultatet är nedslående. Myndigheterna uttrycker tydligt att de inte vet vad de skall planera mot, hur de skall prioritera och vilka resurser som skall avsättas för försvarsplanering. Man efterfrågar nationellt framtagna grundscenarier och en nationell inriktning, något som Försvarsdepartementet alltså inte orkat med.

Det här innebär i korthet att vi idag inte har något civilt försvar. Det innebär att Försvarsberedningens förhoppning om civilt stöd till Försvarsmakten inte kommer att kunna realiseras. Det innebär också att statsmakterna kan skjuta till avsevärda resurser för militära ändamål men att vi trots detta inte kommer att ha en Försvarsmakt som kan fungera fullt ut i ett skarpt läge.

Här finns en viktig hemläxa att göra. Regeringen måste skyndsamt ta fram mål och inriktning för det civila försvaret med planeringsgrundande scenarier. Dessa måste vara förankrade på högsta nivå. Först då kan planeringen komma igång. Först då kan vi vara säkra på att även landets högsta ledning har förstått hur ett samlat svenskt försvar fungerar och måste byggas upp.

 

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Uppdaterat: Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat vad som mycket troligt är båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB och stämmer överens med beskrivning och måttuppgifter i SvD.

Arbetsbåten Time Bandit

Angående den aktuella observationen vid Stora Höggarn så skriver SvD redan den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad


Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg. Det framgår inte om det är Kvimans bild, eller om det är den samlade bedömningen av samtliga observationer som klassificerats ned till icke ubåt. Frantisek Alexander Zvrskovec säger till DN.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 
- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 
 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.


Uppdaterat 21.20

Expressen


Uppdaterat 22.30

DN publicerar ikväll en ny artikel i ärendet med anmärkningsvärda uppgifter.

Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.

Arbetsbåten Time Bandit

SvD skriver den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad


Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 
- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 
 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Läget är akut!

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev


Oroväckande oproffsig rysk propaganda

Den "förbättrade" bilden av en M1A2 Abrams som den ryska militära TV-kanalen använder. Notera vapenskölden på tornet.

Under rubriken "Amerikanskt pansar beskjuter Mariupols omgivningar" har de ryska väpnade styrkornas officiella TV-kanal Zvezda publicerat bilden ovan. Det tar bara några sekunder att hitta originalbilden.

Här är originalbilden av den amerikanska M1A2 Abrams som man "berikat" med ett blågult ukrainskt statsemblem på tornet. Den är alltså tagen i Texas 2013. Allt detta togs upp på Twitter för en vecka sedan, då Zvezda publicerade "nyheten". Jag förutsatte att i alla fall någon tidning skulle ta upp saken eftersom det var en så pass allvarlig anklagelse - amerikanska stridsvagnar vid fronten. Därtill inte från vilken källa som helst, Zvezda lyder under Rysslands försvarsdepartement. Jag trodde fel, eftersom detta inte verkar ha nått vanliga medier.

Betyder denna ovanligt oproffsiga propaganda något?

Kan vi lita på staten?



Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Katt och råtta lek över Östersjön

Reflektion

Då var det återigen dags för en nära incidentöver Östersjön, 07APR15, höll ett Ryskt jaktflygplan av modellen SU-27, bedömt på att flyga in i ett Amerikanskt signalspaningsflygplan av modellen RC-135, som närmast var det ryska jaktplanet enbart sex (6) meter ifrån det Amerikanska flygplanet. Det ryska agerandet mot det amerikanska signalspaningsflygplanet över internationellt vatten och i internationellt luftrum, har föranlett en skarp Amerikansk diplomatisk protestnot.

Enligtdet Ryska Försvarsministeriet, Generalmajor Igor Konashenkov, så flög det amerikanska signalspaningsflygplanet direkt an mot ryskt luftrum, s.k. "stöt", utan transponder påslagen, varvid rysk incidentberedskap lyfte för att identifiera den okända flygfarkosten. Enligt honom, fick det ryska agerandet signalspaningsflygplanet att ändra kurs.

Denna form av närgången uppvaktning har även skett mot svenskasignalspaningsflygplan, då flög man cirka tio (10) meter ifrån flygplanet kontra denna incident som var riktad mot det amerikanska signalspaningsflygplanet då man var så nära som sex (6) meter. Internationella regler stipulerar att man får ej gå närmre än 50 meter i sidled och 150 meter i höjdled. Ett ytterligare antal liknande incidenter har berörts i internationell press dels inom norden dels på andra geografiska platser i Rysslands närområde under 2014.

Att det Amerikanska signalspaningsflygplanet genomfört en s.k. "stöt"mot ryskt luftrum håller jag inte för otroligt, då det brukar vara en gängse procedur hos både Väst och Ryssland, för att framtvinga en reaktion, något som man gjort sedan 1950-talet, utnyttjandet av transponder eller ej blir svårare att kommentera, dock har både USA och NATO gjort en stor sak av att Ryssland ej utnyttjar det, varvid både USA och NATO skulle förlora mycket av sin trovärdighet vid ett sådant agerande.

Vad som dock bör vara utom allt tvivel är att en incident, d.v.s. kollision i luften, måste varit mycketnära, då det amerikanska utrikesdepartementet väljer att skicka en skarp protestnot till Ryssland för dess agerande över internationellt luftrum. Således blir bedömningen att vi den 07APR15 var mycket nära att få en kraftigeskalering av säkerhetsläget i Östersjöregionen.

Att Ryssland ogillar den svenska och amerikanska signalspaningen i Östersjön, även om den sker över internationellt vatten, blir mycket tydlig, då Rysslands Generalstabschef, ValerijGerasimov, enskilt nämnerSverige som ett av länderna som aktivt genomför signalspaning med flygplan mot Ryssland.

Varför genomför man då signalspaning från flygplan? Av den enkla anledningen att man förlänger sin räckvidd för att kunna fånga upp radiotrafik, nya radarsystem som utplacerats m.m. kontra om man enbart skulle förlita sig på sina signalspaningsresurser man har placerad på fastlandet. Exempelvis så kan en markpejl fånga en VHF signal inom 30 km avstånd, kontra ett flygplan på 3,000 m höjd kan fånga samma signal på 250 km avstånd, räckvidden blir ännu längre inom HF området.

Det finns inga internationella konventioner som förbjuder signalspaning likt den FRA genomför med signalspaningsflygplan över Östersjöns internationella luftrum. Signalspaningen är bedömt indelad i två kategorier dels en strategisk som syftar till att erhålla en normalbild kring signal verksamheten över Östersjön dels en riktad signalspaning då försök, övningar av intressant karaktär sker eller när särskilda underrättelsebehov föreligger.

Ser man historiskt så förefaller det vara den riktade signalspaningen som erhållit mest uppvaktning d.v.s. jaktflyg sänds upp för att få den spanande parten att avbryta sin verksamhet och varit den med dödlig utgång för nationer. I Östersjön är det mest kände exemplet den Sovjetiska nedskjutningen av den svenska DC-3 som genomförde signalspaning för FRA, som skede i samband med en Sovjetisk flottövning i Östersjön och s.k. "stöt"genomfördes även.

I December 2014, skrev jag ett bedömande rörande händelseutvecklingar i Östersjöregionen under första och andra kvartalet 2015, där nämnerjag att sannolikheten för en incident i luften över Östersjön får ses som hög, detta baserade jag på utifrån de tidigare incidenterna och den ökande övningsverksamhet i Östersjöregionen, denna incident bekräftar det antagandet och gör att denna bedömningen kvarstår.

Bedömt kommer vi få se fler incidenter under KV II 2015, då Rysslands President, Vladimir Putin, 09APR15 bekräftadeatt den nuvarande höga övningsverksamheten kommer fortgå under 2015, vilket kommer föranleda ökad signalspaningsverksamhet i Östersjön av de västliga nationerna. Förhoppningsvis inträffar ingen incident, inträffar en så får vi hoppas att det enbart blir materiella förluster och inte mänskliga oaktat vilken av parterna som blir den drabbade.

Vad som dock är säkert, är att incidenten den 07APR15 höjt spänningen i Östersjöregionen ytterligare ett snäpp och sannolikheten att relationerna kommer normaliseras mellan Väst och Ryssland ytterligare flyttats bortåt ett snäpp.

11APR15 20:40 Ändrat i begreppsapparaten, till stöt som är den korrekta svenska termen för anflygning.

12APR15 18:15 Enligt U.S. European Command (EUCOM) talesperson, Kapten Greg Hicks, var RC-135 planets transponder operationell under flygningen.

Have a good one! // Jägarchefen

Om nationaldagen och symbolernas betydelse

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Ett försvar har två uppgifter. Dels som symbol för riket eller nationen, dels genom den våldsmakt det har att utöva mot en angripare. Det förstnämnda har varit i debatten under dagen genom den diskussion som uppstått kring Försvarsmaktens närvaro i Umeå under det gemensamma nationaldagsfirandet.

Som garnisonschefen sagt i intervjuer så för han bäst diskussionen gentemot Umeå kommun genom samtal framöver. Hur det kommer att se ut i Umeå nu och i framtiden är en fråga som kommer att adresseras lokalt. Är fordon ett problem så är fördelen med militär att närvaron går att anpassa. Det går utmärkt med fanvakt och musikkår också om viljan finns. Däremot väcker som sagt ämnet ett antal principiella frågeställningar som väcker känslor tvärs över åsiktsspektrat och såväl Aftonbladets, Dagens Nyheters som Svenska Dagbladets ledarsidor har kommenterat frågan med likalydande uppfattning.

Det finns ingen lag eller skyldighet att en arrangör ska bjuda in Försvarsmakten att delta i olika ceremonier. För nationaldagen ser det olika ut i landet och där det finns garnisonsorter eller hemvärn så är oftast ett militärt förband närvarande med självklarhet. Men det är upp till arrangören. Passar det inte, så passar det inte.

Motiven i Umeå för att Försvarsmakten inte ska vara med är dock enligt min mening inte genomtänkta. De är inte vanliga men heller inte ovanliga och dyker upp ett par gånger per år i anslutning till evenemang, övningar och liknande.

Orsaken skulle vara att nya medborgare kan ha med sig traumatiska erfarenheter och att blotta åsynen av militär skulle vara problematisk. Att exkludera Försvarsmakten från sådana sammanhang med någon slags förment omtanke blir faktiskt mera galet då det skapar känslan och bilden av Försvarsmakten som något farligt, och som medborgarna behöver vara rädda för. Med Sverige som nytt land är det precis motsatsen som är sanningen.

För att förklara detta behöver jag återvända till symbolfrågan som är mycket viktigare än vad vi normalt reflekterar över. Sverige är utan jämförelse ett av världen mest sekulära och progressiva länder. Det visar relevanta internationella jämförelser.1 Det som starkast kommer till uttryck är de värden som Sverige och dess medborgare ger uttryck för som viktiga. Här återfinns hälsa, frihet, ärlighet, familjetrygghet, rättvisa och en värld i fred.2

Det är till denna värdegemenskap som alla nya medborgare söker sig till. Detta då Sverige är ett av världens mest generösa flyktingländer sett till sin storlek som erbjuder människor en fristad utan våld och förtryck.

Det som kritiken mot militär närvaro eller övningar helt missar är att rikets samhällsbärande funktioner har till uppgift att skydda och upprätthålla just denna fristad och att ge alla människor i Sverige en förutsättning för att leva just utefter den värdegemenskap som alla i landet själva önskar. Det gäller försvar, polis och rättsväsende. Svärdet, spöknippen, bilor och vågskål i kombination med tre kronor blir därmed symboler för dessa grundläggande värdens själva existens och inte som något som ska eller kan förknippas med en repressiv stat. Utan försvar, utan polis, utan rättsväsende finns inte förutsättningar för en självständig demokratisk stat med trygghet för alla.

Är det någon gång det är lämpligt att markera just detta och att Sverige har dessa funktioner som garant för självständig nation fri från yttre tryck eller påverkan är det vid ceremoniella tillfällen då värden, solidaritet och ny gemenskap ska högtidlighållas. En patriarkal syn på att nya medborgarna inte kan tänka eller sätta saker i sitt nya sammanhang förminskar dessa som fria individer.

Jag ifrågasätter inte att nya medborgare eller asylsökande kan ha våldsamma erfarenheter från var man kommer. Det ställer stora krav på ansvariga att förklara, berätta och visa att i Sverige så är myndigheter med våldsmonopol inte medborgarnas fiender utan dess försvarare. De får då också en insikt i att just försvar och polis går i bräschen för integrering och att vi välkomnar medarbetare med skilda ursprung och etnicitet som få andra myndigheter. Nationaldagen är dessutom ett tillfälle för alla att möta veteraner som gjort insatser för FN och Sverige i världens konfliktområden till skydd för den enskilde. Att exkludera Försvarsmakten är också att exkludera dessa.

Oaktat hur nationaldagen firas är det ett tillfälle för alla i Försvarsmakten att bära uniform och med fasthet och stolthet möta allmänheten och dess frågor. För oss handlar det inte bara om att i skydd av hemmets trygga hörn säga att yttrandefrihet och människovärde ska försvaras, vi är också beredda att de facto med våra liv göra det.

Jag tjänstgör i Försvarsmakten och jag försvarar dig!

Erik Lagersten
Försvarsamaktens informationsdirektör

1 World Values Survey
SOM institutet – Svenska trender

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.