Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt.

nuke-wallpaper-1280x720

Det finns en typ av kärnvapenkrig som man inte kan gardera sig mot – det plötsliga anfallet av en dåre. Oavsett om vi har kapabelt luftvärn (vilket vi inte har, men skulle kunna skaffa) eller inte så är förvarningen för kort för att hinna reagera. Men jag finner det mycket osannolikt att detta skulle hända eftersom det utan tvekan skulle leda till ömsesidig förintelse när andra sidan kommer att se sig tvingade att svara med samma mynt.

Tröskeleffekt räddar

Den största risken för kärnvapenkrig är istället att en mindre konflikt eskalerar så till den milda grad att ena sidan anser sig nödgad att använda kärnvapen, kanske för att inte förlora ett konventionellt krig eller som ett beslut grundat på felaktig information. Så genom att minimera risken för konventionella krig så minskar man även risken för kärnvapenkrig.

Notera att detta går stick i stäv med det bakvända resonemanget, att det inte är någon mening att höja tröskeleffekten mot konventionella konflikter eftersom vi ändå inte skulle klara oss i ett kärnvapenkrig.

Moment 22

Just nu befinner Sverige sig i ett säkerhetspolitiskt moment 22. Sakkunniga i den politiska ledningen är, vad jag bedömer, fullt medvetna om att vi i praktiken inte har ett effektivt försvar mot Ryssland, inte ens för den marginaldoktrin som alltid varit gällande. Detta kommer dessutom att bestå inom överskådlig framtid då Ryssland dessutom rustar fortare än vad vi någonsin kan. Samtidigt så är man medveten om att vi inte får visa oss svaga mot den typen av motståndare då det göder dess sturskhet och sänker tröskeln för våld. Detta leder till att man är ovillig att medge den grava underfinansiering och problematik som finns i Försvarsmakten, som i sin tur innebär att det inte skapas tillräcklig press på ej sakkunniga att släppa till medel.

Detta moment 22 leder till att vi idag har en låg tröskeleffekt mot militär konflikt och uppåt. Vi har en organisation som inte är dimensionerad eller organiserad för de moderna ballistiska robotar och kryssningsrobotar som Ryssland förfogar över och garanterat kommer att utnyttja. Vi har genom vår snoozning av försvarsmakten sänkt tröskeln för militära påtryckningar som kan råka eskalera till militära konflikter, och så vidare hela vägen upp till kärnvapenkrig.

Genom att ta ansvar och återskapa den tröskeleffekt vi hade fram till början på 90-talet så motverkar vi också kärnvapenkrig genom att stävja en konflikt innan den får möjlighet att eskalera.

Taktiska kärnvapen

Det finns dock en mellannivå som måste hanteras, taktiska kärnvapen. Dessa är så små (motsvarande några ton TNT) att de skulle kunna misstas för riktigt stora konventionella bomber. Den psykologiska tröskeln att sätta in dessa är mindre än för de konventionella kärnvapnen – som är hundratals gånger kraftigare – trots den uppenbara risken för storlekseskalering.

Även här är svaret att minska de taktiska kärnvapnens fördel samt öka kostnaden, vilket sammanfattas tröskeleffekt. Genom att ha ett kapabelt luftvärn som kan bekämpa inkommande taktiska kärnvapen från till exempel Iskander M så ökar man kostnaden för fienden då de behöver mätta våra system för att garantera eftersökt effekt i målet. Om vi dessutom antar en taktik som innebär extrem spridning så minskar vi än mer möjligheten för fienden att få effekt av sina taktiska kärnvapen och därmed risken för att de planeras för användning.

Sammanfattning

Jag tror i skrivande stund att vi passerat möjligheten att med avtal minska kärnvapnens numerär. Det tåget har passerat för denna gång (men kommer tillbaka i nästa cykel) och vi måste med öppna ögon se en tid av sämre säkerhetsläge där snarare dess antal kommer att öka. I detta läge så är det effektivaste sättet att försvara Sverige och omvärlden mot kärnvapen att:

  • öka tröskeleffekten mot konventionella konflikter som riskerar att eskalera till kärnvapenkrig,
  • införskaffa luftvärn som gör användandet av alla typer av kärnvapen mindre effektiv och kostsammare,
  • ta fram en ny försvarsmanktsidé som bygger på extrem spridning av förbanden så kärnvapen i alla storlekar blir förhållandevis mindre effektiva.

Vänligen,
Mikael Grev


Ubåtsjaktförmåga här och nu!




Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal. 

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.



Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014



För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14,  så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade "1-4 klausulen" enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för "Marinflyget". Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade "miljöpengen" som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum

Undrar åt en vän

Bloggens läsare kanske kan bistå min vän med ett svar, apropå finansministerns besked idag att det inte blir några extra pengar till försvaret?








Se även regeringens förslag till nytt försvarsbeslut

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige


Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier - att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan "Hotet mot Sverige" läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska "permittenttrafiken" genom Sverige. Liksom bilden av "Engelbrecht-divisionen" 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt "kvitto" om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart

Den kranka verkligheten

Reflektion

Ibland kan det vara nyttigt att göra en återblick, i detta fallet berör det den retorik som blivit allt tydligare från Rysslands sida och då dels mot Sverige dels mot våra nordiska grannländer. Retoriken har stundtals varit mycket hätsk, men en spårbarhet går att finna i retoriken som man fört och troligtvis vad den syftar till.

Ser vi till Sverige är det främst två uttalande som faller utanför ramen. Det ena uttalandet kom vid den av Försvarsmakten genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård under oktober 2014, då ansåg det Ryska Försvarsministerietatt den av Sverige pågående underrättelseoperationen underminerade den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen. Det andra uttalandet kom från Rysslands ambassad i Sverige, där man beskriv hur Sverige var en av de bidragandeorsakerna till konflikten i Ukraina, genom dess drivande del i EU östliga partnerskapsprogram.

Vill man ironisera är det ju relativt smickrande att dryga 300 soldater och dussintalet fartyg kan underminera hela Östersjöregionens maritima ekonomiska utveckling genom att ”planlöst” fara omkring i dess inre vatten kring dess farleder, detta i sig tyder ju på att vår försvarsreform definitivt når framsteg. Dock medger situationen ej ironi, då hindrande av ekonomisk utveckling mycket väl kan ses som ett legitimt casus belli. Att Sverige varit en drivande part i EU östra utvidgningsprogram går ej att förneka, däremot att se Sverige som en drivande part till, enligt Ryssland, statskupp och inbördeskrig är definitivtatt överskatta svensk förmåga till s.k. dolda underrättelseoperationer.

Här hade man nu kunnat säga att, jaja, det är den normala ryska retoriken, det är några berusade män som kommit på detta, tyvärr är ju sanningen något bittrare, då inget uttalande av lägre tjänstemän, ja här räknas även individer på t.ex. ambassader upp till ambassadören in, sker utan godkännandeovanifrån i den ryska hierarkin så är det inget s.k. "fyllesnack" man bedriver. Det är den officiella linjen och synen.

Nästa uttalande som fått något större spridning och diskuterats, är den ryska ambassadörens hotmot Danmark om dess fortsättning i NATO missilförsvar, kommer föranleda att Danmark blir ett mål för kärnvapen. Att Danmark som ett NATO anslutit land redan nu ej vore ett mål för Ryska kärnvapen, vore direkt naivt att tro, då t.ex. under det kalla kriget insatser med över hundratalet taktiska kärnvapen var en planeringsförutsättning av Sovjetunionen mot Danmark. Dock att hota ett annat land med kärnvapen är en mycket kraftig eskalering och återigen, inget uttalande av lägre tjänstemän sker utan förankring ovanifrån i den ryska hierarkin.

Det avslutande uttalandet kommer från ordföranden i det Ryska nationella säkerhetsrådet, Nikolai Patrushev, som ser ett möjligt finskt hot i det Ryska Karelen. Då den växande antiryska retoriken i väst enligt honom, givit upphov till en ökad aktivitet av nationalistiska och revanschistiska finska organisationer inom det geografiska området. Vad som troligtvishär avses, utan att det uttalas, är att det finns finska organisationer och rörelser som enligt honom aktivt arbetar för att återansluta det ryska Karelen till Finland. Återigen inget uttalande i Ryssland sker utan förankring högre upp i den officiella hierarkin, detta är inget uttalanden ”skjutit från höften”.

Vad kan man dra för slutsats av dessa uttalanden då? Ryssland ser Sverige, Finland och Danmark minst som ett presumtivt hot. Här drar nog många åt sig öronen, men, varför skulle en nationalstat annars komma med dessa uttalanden? Det är officiella personer och sändebud som sagt detta, inte valfri ryss, ergo det är en officiell linje och hållning man förmedlar. Att då bortse från dessa uttalanden som de facto vissa gör, ingen nämnd – ingen glömd, är ett väldigt farlig spel man för.

Vad syftar retoriken då till? I grunden syftar den till att anpassa dessa länders agerande utefter den Ryska viljan, tar vi t.ex. Danmarks anslutning till ABM så blir den relativt blek i förhållanden till införandet av bl.a. luftvärnsmissilen S-500i Ryssland med dess ABM förmåga, likväl är Sveriges förmåga att förhindra den maritima ekonomiska utvecklingen i Östersjöregionen mycket liten. Uttalandena syftar till att skapa en rädsla och därmed begränsa handlingsalternativen, för dessa stater.

Ser man till helheten, så finns det således en samordning med alla dessa uttalanden, man utsätter samtliga stater som ligger inom Rysslands västliga intressesfär för ett "tryck", detta tryck syftar till att påverka staterna att foga sig till Rysslands vilja d.v.s. att följa dess säkerhetspolitiska och utrikespolitiska agenda inom dess intressesfär, det är svårt att finna något annat syfte än detta bakom dessa uttalanden av officiella personer.


Have a good one! // Jägarchefen

Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan verkade hävda främmande hand-syndrom och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Det går bra att fylla på mer hypoteser i kommentarerna.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Vem skulle rycka på axlarna om det visat sig att någon varit inne sovrummet, medan de sov, bara för att det inte är klarlagt exakt vad som hänt? Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt hus så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i svenska säkerhetspolitiska termer för Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev


Tröskeleffekt med svenska tigrar och lojalitet

När jag studerade statsvetenskap i början av 1990-talet hade den s.k. maktutredningen med den synnerligen kompetenta professors Olof Petersson som ordf. fått ett stort genomslag.

En viktig del i utredningen handlade om mediernas roll i Sverige. Att yttrandefriheten är grundlagsfäst är en vår demokratis allra främst hörnpelare. Men varje demokratiskt system inrymmer värdekonflikter och yttrandefriheten kolliderar ibland med andra värden.

SNS, där Olof Petersson varit verksam, har fortsatt att granska och debattera makt och maktrelationer i samhället. I Demokratirådets rapport 2007, Medierna och yttrandefriheten debatteras ämnet vidare. De skriver:

”Yttrandefriheten begränsas av hänsyn till personlig integritet och andra skyddsvärda intressen. Vid dessa avvägningar händer det ofta att yttrandefriheten hamnar som »god tvåa«. Det finns argument för att inskränka yttrandefriheten som i dag har brett stöd både bland väljare och bland politiker. Det bräckliga stödet för yttrandefriheten får ses mot bakgrund av att debatten om yttrandefrihetens grundläggande principer varit snäv och ytlig.

Behovet av en sådan principdebatt är särskilt stort eftersom de värdekonflikter som yttrandefriheten aktualiserar många gånger är svårlösta. Staten spelar här flera olika roller. Staten står som konstitutionell garant för rättsstat och medborgerliga fri- och rättigheter och svarar därigenom för det rättsliga skyddet för det fria ordet. Men staten sätter också gränser för yttrandefriheten och bestämmer om tystnadsplikt och sekretess.”

I en myndighet som Försvarsmakten, likväl som andra försvarsmyndigheter m.fl, hanteras stora mängder sekretessbelagd information. Enligt 15 kap 2 § offentlighets- och sekretess-lagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift som berör verksamhet för att försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas att det skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Sådan sekretess utgör s.k. försvarssekretess.

Grundlagen om yttrandefrihet och sekretesslagen skapar därmed de ramar som vi alla har att röra oss inom. Som försvarsanställd och medborgare i övrigt är detta något man måste förhålla sig till och reflektera över – vad ska jag, vad vill jag och vad kan jag säga & skriva offentligt? Det blir ytterst en omdömesfråga.

När det gäller media och journalister och andra som offentligt ger ut tryckt och otryckt information i olika media finns en kombination av drivkrafter; allt från vinst- till egen- och allmänintresse. Det kan vara bra att ställa sig frågan om vilken drivkraft som ligger bakom att en viss text eller information publicerats i vårt brokiga medielandskap – att källkritiskt granska och vid behov blottlägga tendensiösa artiklar och inlägg är inget självändamål men ändock viktigt. Man kan nog också utgå ifrån att vissa som skriver i social media och på bloggar etc. medvetet avser sprida desinformation eller information som syftar till att destabilisera och skapa en för Sverige negativ opinion.

Jag har vid några tillfällen andats kritik mot försvarsjournalisten Mikael Holmström. Min kritik går ut på att han till stor del byggt sin journalistik på sensationer och på ”sina källor” i försvarsetablissemanget, något som också varit hans grundlagsfästa skydd. Emellertid finns det således personer i min organisation som medvetet läcker ut sekretessbelagd information –  där meddelarfriheten är inskränkt – till honom.

En fråga man kan ställa sig angående Mikaels Holmströms bevakning av försvarsrelaterad frågor är bl.a. vad det gett för effekter och hur det tjänat Sverige? Hans intervju med ÖB sent på året 2012 som briserade som en bomb i början av 2013 skapade ju debatt – det vet vi. Vi vet också att ÖB blev sjukskriven strax efter och att relationen mellan Försvarsmakten och Regeringskansliet frös till rejält, vilket ingen tjänat på. Mikael har förvisso genom sensationer som En-veckas försvaret och Ryska påsken bidragit till ökad debatt. Ur mitt perspektiv dock ofta utifrån en delvis förlegad syn på säkerhets- och försvarspolitik. Att jämföra olika nationers antalsmässiga innehav av stridsvagnar, fartyg och flygplan säger mycket lite om militär förmåga och kapacitet numera. Kalla krigets realiteter och krigföringsprinciper finns inte längre och hotbilden har tagit sig andra uttryck än enbart hot från ryska kinetiska vapensystem.

Personligen tycker jag att det är mycket välkommet att det kommit igång en rejäl debatt om vår nations mest grundläggande värden – förmågan att kunna försvara sin suveränitet och integritet. Vi har en unik ställning med ett fysiskt säreget säkerhetspolitik läge som i kombination med vår unika militärgeografi skapar särskilda förutsättningar. Men också genom ett mycket säreget arv där hela nationen helt igenom varit totalförsvarsorganiserad. Det nya läget utan kallt krig mellan två alliansblock men med ett Ryssland som armbågar sig fram i sitt nära utland och som skramlar vapen, är förstås en realitet att hantera. Att försvarsbloggare debatter detta är förstås är bra. Emellertid kan debatten ibland uppfattas lite ensidig där det bara är hotet från den regionala stormakten i öster som manifesteras, samtidigt som mer eller mindre detaljerade analyser av Försvarsmaktens alla tillkortakommanden läggs i dagen. Men som jag påpekat – här finns avgörande skillnader mellan att vara mer eller mindre autonom bloggare eller om man har ett formellt ansvar, t.ex. i ett militärt Högkvarter. Det formella ansvaret för ett statsråd regleras emellertid i regeringsformen och där det vidare föresägs att det finns ett kollektivt ansvar för regeringsbesluten. Det innebär att alla viktiga regeringsbeslut – inom alla politikområden – berör alla statsråd med krav på att skapa och ansvara för en helhet i svensk politik och förvaltning. Frågan om hur bra man tycker att detta utövas är förstås knäckfrågan och som ska bevakas och debatteras.

Avslutningsvis – man kan reflektera över ordet lojalitet och vad det innebär. De flesta av oss har flera lojaliteter samtidigt; familj, idrottsklubb, nationen, arbetsgivare, underställda, chefer etc. För mig som arbetar i ett uniformsyrke där min yrkesprofession t.o.m. finns reglerad i en regeringsförordning, finns ett starkt patos för såväl mitt yrke som sådant, men också lojaliteten till min arbetsgivare – Försvarsmakten och svenska staten. Då Försvarsmaktens verksamhet är väsensskild från huvuddelen av annan statlig verksamhet – att med vapenmakt samt list & metod kunna försvara vårt territorium och våra nationella intressen – ja då kan man reflektera över vad som är omdömesgillt och inte i försvarsdebatten i vår strävan att skapa och ha en Försvarsmakt som ska inge respekt och leverera hög tröskeleffekt mot alla typer av angrepp.


Gästinlägg: Frihetens garanti



Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns "vanliga människor" i Sverige som - på riktigt - är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper

-----------------------

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.


Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Ska uniformsmotståndarna få styra?

av David Bergman

”Beroende på aktuellt säkerhetsläge kan i fredstid bärande av uniform vara olämpligt vid besök utanför militär anläggning, vid färd till och från arbetsstället och under tjänsteresa.”

Det har nu gått drygt två veckor sedan debatten om försvarsmaktens råd för bärande av uniform och mitt gästinlägg hos Wiseman. Reaktionerna har varit lika massiva som positiva. Att mer än en erfaren kollega skickat en selfie på sig själv i uniform från Arlanda eller Stockholms Centralstation understryker att uniformen är en kraftfull symbol för trygghet och säkerhet och att många hängivna medarbetare värnar om att upprätthålla denna symbol.

Uniformsdebatten har nu tagit fart igen. Dagens Opinion uppmärksammade tisdagen den 25 mars att det inom Försvarsmakten råder en oenighet om hur anställda bör bära uniform och att försvarsutskottet informerats i frågan. Samtidigt har flera lyft fram det citat som finns angivet ovan och som tyvärr understryker att det inom organisationen fortfarande finns en farlig otydlighet i synen på bärande av uniform.

Det inledande citatet kommer från remissutgåvan av nya ”Uniformsreglemente för Försvarsmakten 2014” (FM2014-2132:3).  Jag vet inte om den olyckliga formuleringen kommer att kvarstå i slututgåvan. Men bara att det ens återfinns i remissen av ett så tongivande och betydelsefullt dokument är i sig djupt olyckligt. Citatet är inte del av en fotnot eller en förklaring för något undantag, det är tvärtom det inledande stycket i det allra första kapitlet i skriften som reglerar hur vi ska bära (eller tydligen inte ska bära) uniform. Som jämförelse för reglementets prioriteringar så regleras statschefens ceremoniella status först längre in i kapitlet. Skrivningen kan ha avsetts som ett råd eller tips för kommande situationer, men när värdeord som ”olämpligt” används och skrivningen utgör den allra första meningen i ett reglemente vars bestämmelser medarbetarna måste följa kommer det att få en stor effekt på hur våra soldater och sjömän agerar.

Om den allra första meningen i ett reglemente antyder att det kan vara för farligt att bära uniform i fredstid, vad kommunicerar det då för budskap om vår förmåga i krigstid?

Skrivningen borde självklart varit den omvända. Allmänhetens bild och förtroende för försvaret grundas i hur dess representanter bär upp sin uniform. ”Av det sätt, på vilket befälet uppträder, bedömer utomstående personer krigsmakten”, står det i Kungl. Krigsskolans klassiska skrift Blå Boken om uppträdande utom tjänsten. Ett lands uniform står för säkerhet, styrka och trygghet och ju sämre säkerhetsläget i landet blir desto viktigare är det att våra soldater och sjömän syns i uniform. Ett försämrat säkerhetsläge borde föranleda styrningar i reglementen att synas mer, inte mindre. Soldater och sjömän skall bära uniform om så jorden är på väg att gå under, och faktiskt speciellt just då.

Det farligaste är inte den aktuella hotbilden eller att det finns uniformsmotståndare som anser att vårt sätt att möta hot skall vara genom att ta av oss uniformen. Det farligaste är när denna nederlagsdoktrin tillåts bli så tongivande att den till och med präglar vårt uniformsreglemente.

Parallellt har en liknande diskussion förts om bärandet av polisuniform vid den nya Polisutbildningen på Södertörns Högskola. En polis skrev på Twitter den 20 mars: ”Stockholms polisutbildning ligger nu förlagd till Södertörns högskola. Där är man nu provocerad över att uniform bärs på skolan. Otroligt.” Södertörns högskola har i ett svar förtydligat vid vilka tillfällen polisstudenterna tillåts bära uniform men att det utöver det krävs speciell tillåtelse.

Vad exemplen har gemensamt är att de båda vittnar om farliga grundläggande meningsskiljaktigheter inom respektive organisation. Förhållningssättet till att bära uniform inom uniformsyrken borde vara så självklart att ingen medarbetare känner den minsta tvekan eller upplever sig pressad av myndighetens råd, men den rådande debatten visar tyvärr att så inte är fallet.

Förutom att fortsätta bära min uniform så ofta jag har möjlighet – rakryggat och med välputsade kängor – vill jag härmed avge ett remissyttrande till nya uniformsreglementet. Jag föreslår att det inledande stycket omedelbart raderas och ersätts med följande:

”Uniformen skall bäras med stolthet och på ett sådant sätt att den gentemot allmänheten inger en känsla av styrka, säkerhet och trygghet. Försvarsmakten är den yttersta garanten för rikets säkerhet och du är dess företrädare. Befolkningens förtroende för vår verksamhet grundas i hur du uppträder i uniform, både inom men framförallt utom tjänsten. Bär därför uniformen ofta och med stolthet.”

 

Författaren är Kapten och  Doktorand i Psykologi

Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan uppbringa av underrättelser och som inte kan ha kommit dit de är på grund av deras oförmåga att uppfatta information. De är inte onda och de vill säkert väl.

Så vad beror denna skillnad mellan försvarsbloggare och svenska politiker på? Låt mig bjuda på en version, det kan vara så att alla har rätt, i sin världsbild.

Om en husägare ska ta ställning till huruvida han ska skaffa larm, vilken kvalitet (och därmed kostnad) som ska inhandlas, så görs en bedömning av risken för inbrott. Här kan man ha minst två angreppssätt för att räkna ut denna risk. Man kan se till sin personliga hotbild, varför skulle någon vilja råna just mig, och man kan se till den mer objektiva hotbilden, hur många inbrott sker i området.

Människan är normalt mycket bra på att distingera mellan dessa två sätt beroende på hur mycket information som finns, även om det finns en tendens att välja information som ligger närmare i tid över mängd och därmed konfidens. Finns det accepterad statistik om antalet inbrott så övertrumfar det den egna hotbilden. Man förstår att inbrotten är opersonliga och tar istället information från det mer statistiskt relevanta brottsfrekvensen i området.

Problemen uppstår när det inte finns tillräckligt mycket objektiv information, det vill säga när antal inbrott inte är känt eller när den statistik som finns inte känns relevant för den egna situationen. Då uppstår ett informationunderläge och man går från objektiv betraktelse till subjektivt bedömande. I stället för “vad är inbrottsfrekvensen i vårt område” blir frågan “varför skulle någon vilja göra inbrott hos mig”. Tyvärr är det senare, subjektivitet, behäftat med en större mängde konfirmationsbias, det vill säga att ju mindre tillgänglig objektiv information ju mer subjektiv blir den och därmed baserad på egna uppfattningar och tidigare erfarenheter.

Här någonstans börjar Löfvens uttalande bli logiskt. Statistiken för länder som invaderar andra länder är skral och fjärran i tid. De länder som Ryssland invaderat, Georgien och Ukraina, är inte på vår bakgård, de är på något sätt på någon annans bakgård. Kanske till och med på Rysslands bakgård. Statistiken rör oss inte, den behöver inte tas som objektivt underlag.

Man kan jämföra det mer att bo i ett trevligt villaområde – A – som gränsar till en mer problematiskt område – B -. Det som händer i B berör inte A, man vill tänka bort det. Det är inte bra för huspriserna, det är inte bra för barnen och skapar kognitiv dissonans som alltid hjärnan försöker undvika. Så länge som brottsstatistiken i område A är låg så går frågan tillbaka till jaget och “varför skulle någon vilja göra inbrott hos just mig”. Allt är lugnt, frid och fröjd, idyllen lever.

Det man kanske inte tänker på är vad det är som håller inbrotten kvar i område B. Man har ingen insyn, man förstår inte hur de tänker. Deras agerande verkar för boende i A ologiskt men tryggt. De håller sig nog kvar i sitt område för att de … och så kommer alla orsaker som är baserade på okunskap och konfirmationsbias.

Det finns stor risk att anledningen att de i område A inte känner sig hotade av dem i områden B är baserade på helt fel logiska slutsatser. A-laget kanske tror att det är pengar och smycken som hägrar, och baserar sina beslut utifrån detta med att köpa kassaskåp, medan innevånarna i B-laget agerar utefter rivalitet, skrämseltaktik och gängkrig.

Risken med denna felaktiga bild av vad som separerar olika länder är att man använder sina egna mycket begränsade erfarenheter som beslutsunderlag medan den faktiska hotbilden är baserad på helt andra förutsättningar. För att fortsätta analogin med bostadsområden så kan det från A:s sida verka vara en stabil tillvaro medan det ur B:s synvinkel kan förändras om det dyker upp ett nytt gäng och området behöver expanderas. Det är inget personligt utan vilket område som läggs under deras “beskydd” kan nästan bero på slumpen, eller vem som råkar föreslå något först.

Tar vi tillbaka detta till Löfvens resonemang så tror jag att han, och för övrigt Reinfeldt innan honom, verkligen tror på vad han säger. För honom så finns det ingen som skulle vilja invadera och ta Sverige för vad som han ser som Sverige. Vad har vi som ryssen vill ha? Majstången, våra pengar, vad?? Inget Sverige har kan väl vara värt en knapp veckas krig, uteslutande i världssamfundet och skarpa diplomatiska fördömanden?

För ryssen ter sig det hela helt annorlunda. Deras verklighet är uppbyggd kring helt andra förutsättningar, sånt som vi inte förstår. Maktkamp, heder, misstro och positionering kanske driver dem, vem vet? Och när helt andra mekanismer styr ett skede än de man tror så är man i farans riktning. Man tar beslut på logik som inte gäller. Tidsramar som tänkts ut och lackmustest blir värdelösa.

Löfven har rätt i att ryssen inte vill ha svensk mark för att den är svensk, eller har våra svenska män och kvinnor som sexslavar. Men det kan mycket väl hända att Sverige blir en viktig bricka i ett maktspel som vi inte förstår eller vill vara del av. De som inte kan eller vill se dessa samband kommer alltid att stå förvånade, att se motståndaren som irrationell, kanske till och med uttala det. För oss andra är dessa skeenden helt logiska och det är vår plikt att upplysa om risken med denna introverta navelskådning.

Vänligen,
Mikael Grev


Gästinlägg: Svar från (sd) på öppet brev från Mattias Lagerqvist

Nedan följer ett svar från Mikael Jansson (sd) på Mattias Lagerqvists öppna brev till Sveriges försvarspolitiker (publicerat igår). Mottagare av brevet från andra partier är givetvis också varmt välkomna att svara i form av gästinlägg.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Hej Mattias!

Till att börja med vill jag tacka för ditt brev! Jag uppskattar det och inte minst ditt engagemang i denna för Sverige väldigt viktiga fråga. Det är alltid positivt att få ta del av synpunkter från er som arbetar inom Försvarsmakten – det tillför ett mycket viktigt perspektiv – inte minst för mig som försvarspolitiker.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget i omvärlden ser även vi i SD som oroande, ända sedan kriget i Georgien har det varit uppenbart att vi behöver förändra inriktningen för försvarsmakten och öka dess anslag. Under det senaste året har jag tillsammans med såväl ledamöter från Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd, som försvarsutskottet, besökt ett antal förband runtom i Sverige. En stark vilja att lösa tilldelade uppgifter och en professionell inställning har mött mig och oss på samtliga förband. Dessvärre har även önskemålen varit desamma på de olika förbanden; de anser sig ha för lite pengar för övning, för lite ammunition, de har utrustning som behöver ersättas osv osv.

Så ja, jag delar helt din syn och din oro över de brister inom materielsidan som du tar upp, bristen på modernt luftvärn, ny ubåtsjaktmateriel och en fungerande reparations/logistikkedja är – som du själv är inne på - minst lika allvarlig.

Jag tänker inte fokusera på vad ”de andra” gör eller inte gör, utan istället lägga fokus på vad vi Inom Sverigedemokraterna vill göra inom försvarspolitiken;

*Till att börja med har vi varit och är Vi tydliga med att vi önskar en bred överenskommelse i denna fråga – vi sträcker därför ut vår hand till samtliga övriga partier för att snarast lösa detta! Läget är allvarligt så vi har inte tid att jaga politiska poäng!

*För att lösa behoven för den s.k ”Bottenplattan” vill vi här och nu, genom lånefinansiering, direkt tillföra 50 Mdr sek till Försvarsmakten. Genom detta kan grundläggande brister åtgärdas, övningsverksamheten ökas rejält och viktig materiel ersättas. Del av summan skall gå till MSB för att snabbutreda och därefter snabbt bygga upp ett civilt försvar igen.

*Vi vill återinföra värnplikten, genom detta kan vi öka volymen soldater och sjömän, samtidigt som vi har råd att öva mer. Tanken är inte att återgå till den ”gamla modellen” helt, utan mer gå mot den modell Norge använder, där det finns värnpliktiga men även viss mängd heltidsanställda soldater/sjömän inom nyckelfunktioner.

*Utöver ovan nämnda 50 Mdr, vill Vi tillföra 24Mdr sek för de kommande fyra åren, därefter ökande - målet är en anslagsnivå motsvarande Minst 2,5% av Sveriges BNP senast år 2025.

Kort innebär vår organisation att:
– 200 st JAS 39 Gripen E/F har införskaffats.
– Långräckviddigt luftvärn (ex Aster 30) inköps i erforderlig mängd till Flygvapnet.
– 10 stridsflygdivisioner agerar från fem flygflottiljer.
– Flottan består av minst 8 ubåtar och 16 ytstridsfartyg
– 5 amfibiebrigader finns krigsplacerade
– Armén har fått större volym och baseras på 7 armébrigader.
– Ett stående försvar av Gotland har upprättats (en brigad).
– Hemvärnet har fått mer materiel och utökats.
– Civilförsvaret har återinförts.
– En försvarsallians med Finland har bildats

Får vi igenom våra förslag, är hela vår organisation utbildad, sjösatt och utrustad senast år 2030.

Jag kan lova dig Mattias, att jag och mitt parti till fullo insett hur läget är i Försvarsmakten, men också förstått hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde blivit. P g a detta kommer Vi att kämpa hårt för kraftigt ökade anslag till Försvarsmakten, så att en försvarsförmåga värd namnet Åter kan återupprättas innan det är för sent!


Med vänlig hälsning

Mikael Jansson (SD)

Ledamot Försvarsutskottet
Gruppledare för Sverigedemokraternas ledamöter i försvarsutskottet

Finns det gengångare? Samma debattörer 1938 som 2014?



 Hade idag skäl att bläddra lite i gamla tidningar på Kungliga Biblioteket. Upptäckte då några artiklar som visade på skrämmande likheter i argumentationen i dag avseende Ukraina och den från 1938 när Tjeckoslovakien styckades. Det verkar för mig tämligen uppenbart att vi (väst) accepterat att Ryssland tagit och tänker behålla delar av Ukraina, och att vi försöker förtränga tanken att Ryssland skulle kunna ha mer långtgående ambitioner – precis som människorna då. Likaså tycks vi tro (hoppas) att Ryssland har samma rädsla som vi för ett eventuellt krig. Då, 1938, motiverade man det med de fasanfulla minnena från första världskriget, idag är det ekonomiska argument ”inte kan väl Ryssland riskera sin ekonomi genom att riskera en väpnad konflikt”. Då som nu fanns det röster som varnade för diktaturernas maktambitioner men där man inte ville lyssna. Citaten nedan ger självfallet inte en heltäckande bild av debatten 1938, men kan kanske mana till eftertanke om vi är så mycket klokare i dag jämfört med de som levde då. Ursäkta bildkvalitén, mobilkamera inte idealinstrumentet för att fotografera mikrofilmsläsare. (missa inte sista bilden – vissa problem tycks var eviga – i Sverige i alla fall)
 
 
                                                        Aftonbladet 1 oktober 1938

Även diktaturer böjer sig för folkets ovilja mot krig”. ”Tjeckoslovakien ingen riktig stat, bara nitton år gammal”.
Kommentar: Är liknande argument mer sanna idag än vad de var då – när de visade sig vara en chimär?

                                                             Aftonbladet 2 okt 1938
 
Kommentar: Duff Cooper och Anthony Eden var två av de som stod Winston Churchill närmast i parlamentet. Angreppen mot dem var inte mindre hätska i brittisk press när de ifrågasatte Munchenöverenskommelsen och varnade för Nazityskland (observera att Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, också får en släng av sleven).

 
Aftonbladet 2 okt 1938

                                              ”Krafter mäktigare än diktatorns absoluta vilja”
                                   Kommentar: Kanske det är så i dag, vem vet. Vi kan hoppas det.
 
 

                                      Dagens Nyheter 2 okt 1938, saxat från Social - Demokraten

                                                Kommentar: Hemsk spådom, blev alltför sann.

 
 
 

Svenska Dagbladet 2 okt 1938
                                        ”Tyskland svagt” ”…engelska flottans mobilisering…”
Kommentar: Även ”svaga” länder kan gå i krig. England ”markerade” genom att mobilisera flottan, och det ledde till?  Övertro på symbolhandlingar, i dag och i går?
 

 

                                                      Svenska dagbladet 2 oktober 1938
                                                 Kommentar: Vi väntar på inriktningspropositionen
                               
 
                                                                                   *****
 
 

Svik inte det svenska folket!

När alla röster räknats i valet 2014 så hamnade Sverige i en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Detta har belysts mycket väl i media. Det ledde fram till den s.k. Decemberöverenskommelsen som också har vänts ut och in på i media.

Nu när vi närmar oss den stund då regeringen skall lämna in den försvarspolitiska inriktningspropositionen så är det dags att påminna politikerna om att mandatfördelningen i riksdagen vad gäller försvarsfrågor trots allt med en förkrossande majoritet är för ett svenskt försvar och även för en förstärkning av detsamma.

NATO-frågan måste lämnas därhän till dess att partierna har nått en bred majoritet för anslagshöjningar. Att kasta in NATO-frågan nu är oansvarigt vilket också Anna Kinberg Batra fick erfara för några veckor sedan. Klokt att hon snabbt rättade sina uttalanden då. NATO-frågan får inte blockera en bred överenskommelse om höjda anslag.

Det är dessutom så att propositionen handlar om så mycket mer än höjda anslag. Det finns inget självändamål med höjda anslag. Det skall inte heller leda till höjda skatter och inte heller till försämrad välfärd. Det vi söker är höjd försvarsförmåga och därmed en höjd tröskel för fientligt väpnat angrepp.

Därför är det så oerhört viktigt att regeringen, statsrådsberedningen och försvarsutskottet nu får en möjlighet att i lugn och ro mejsla ut de ack så viktiga detaljerna.

Räknar man socialdemokraterna, alliansens partier och sverigedemokraterna som försvarsvänliga så är 86 % av riksdagen för ett starkt försvar. Tittar man på valresultatet så är 5 190 922 väljare i så fall positiva till ett starkt försvar.

Även de traditionellt försvarsovänliga partierna kan ha sina ljusa stunder. Bl. a. anser vänstern att värnplikten skall återinföras. Utan att värdera förslagets realiserbarhet så måste det ändå betraktas som försvarsvänligt.

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ driver oerhört viktiga frågor men de kan knappast anses försvarsvänliga. Man skall dock komma ihåg att i valet röstade 623 994 personer på dem. Och i riksdagen har V och Mp endast 14 % av mandaten.

Sverigedemokraternas politik bygger på förslag om förändringar i invandringspolitiken som 5 488 838 röstberättigade svenskar inte ställer sig bakom. Och deras förslag om hur försvaret skall utvecklas bedöms av många experter som ofullständiga och orealistiska. Men de representerar 801 178 röster i valet och de är ett försvarsvänligt parti.

Alla de väljare som gick till val (valdeltagandet var över 85%) på en ansvarsfull säkerhetspolitik och försvarspolitik måste bemötas med respekt. Mycket få svenskar röstade på att särintressen skulle prioriteras högre än en säker och trygg tillvaro. Sannolikt har försvinnande få svenskar röstat för att Sverige skall utgöra ett säkerhetsvakuum och ge signaler till Ryssland att landet inte kan försvara sig.

Nu måste regeringen och övriga riksdagspartier ta sitt ansvar så att den försvarspolitiska inriktningspropositionen blir så bra så att lugn, trygghet och stabilitet kan byggas med de till buds stående medlen.

Och vi anser fortfarande att Sverige bör gå med i Nato. Men låt den frågan mogna till dess att vi har en samsyn på hur försvaret av Sverige skall förstärkas.

Gästinlägg: Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Nedan följer ett gästinlägg i form av ett öppet brev från Mattias Lagerkvist.


Öppet brev till Sveriges försvarspolitiker

Jag skickade under måndagen följande brev till de politiker som just nu håller på att utarbeta en försvarspolitisk inriktningsproposition. Denna är med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde det viktigaste förslag som utarbetats i försvarsutskottet på mycket lång tid. Jag uppmanar alla utnyttja sina demokratiska rättigheter och låta ansvariga politiker veta vad ni tycker.

Hej!
Jag heter Mattias Lagerqvist och jag arbetar som officer i Försvarsmakten. Jag skriver detta brev baserat på information jag fått i mitt arbete men skriver som privatperson, som väljare och skattebetalare. Detta brev skickas till försvarsministern, finansministern samt samtliga ordinarie ledamöter i försvarsutskottet. Brevet kommer även publiceras på bloggen Wisemans Wisdoms.

Ni är nu mitt uppe i processen att utarbeta en ny inriktningsproposition som ska ge Försvarsmakten styrningar, uppgifter och resurser för perioden 2016-2020. Som ni alla vet befinner vi oss nu i ett kraftigt försämrat omvärldsläge. Samtidigt är vår Försvarsmakt fortfarande till stor del inställd på internationella insatser och försvaret av Sverige har haft väldigt låg prioritet. Ni politiker har sedan något år tillbaka återigen givit försvaret av Sverige högsta prioritet men det kommer ta flera år innan detta får praktisk effekt på vår förmåga. Eftersom alla materielprojekt, all utbildning, all avveckling av infrastruktur samt hela logistikfunktionen under femton års tid riktats mot ett annat mål har Försvarsmakten inom många områden en lång, och kostsam, väg att vandra innan vi återigen fullt ut är anpassade för försvar av rikets gränser.

Dessutom är Försvarsmaktens verksamhet sedan flera år underfinansierad. Riksrevisionsverket, FOI och Försvarsmakten har alla kommit fram till att verksamheten saknar ca 3-5 miljarder/år och har gjort så en tid. Detta innebär bland annat att materielinköp skjutits på framtiden och detta börjar nu märkas. Dels råder det brist på så enkla saker som uniformer och ammunition, dels närmar sig flera materielsystem nu slutet på sin tekniska livslängd och måste avvecklas eller utvecklas. Som exempel kan nämnas att inom två av våra viktigaste förmågeområden, luftvärn och U-båtsjakt, används luftvärnsrobotar från 60-talet och sjunkbomber från 30-talet.

Det är mot bakgrund av detta som jag med stor förvåning följt de senaste veckornas utspel om olika nivåer av förstärkningar till Försvarsmakten. Försvarsmakten behöver alltså ca 4 miljarder/år för att dagens minskning av förmåga ska upphöra. Ges en anslagsökning på denna nivå kan riksdagsbeslutet från 2009 förverkligas. Att då göra diverse utspel om lägre summor som dessutom innehåller nya uppgifter som ska lösas är oseriöst. Jag kan bara se två alternativ: antingen har ni inte förstått hur läget är i Försvarsmakten och vår omgivning eller så är ni inte villiga att ge svenska medborgare det skydd som de förtjänar och även folkrätten kräver. Eftersom jag innerligt hoppas att det inte är det senare vill jag ge ett exempel på hur läget är i Försvarsmakten. Hur omvärldsläget är idag och utvecklas i framtiden finns det andra som är bättre på att förklara.

I vår verksamhet använder vi dagligen mycket kvalificerad materiel. Denna kräver tillsyn och reparationer som självfallet blir en kostnad för Försvarsmakten. På förbanden ses detta ibland som en slags hyra på materielen som vi använder. Armén är nu i en tillväxtfas där både antalet kontinuerligt anställda soldater och tidvis anställda soldater ökar och i fler och fler plutoner och kompanier ersätts nu värnpliktiga med nyutbildad och övad personal. Detta gör att mängden materiel i bruk ökar och därför även materielunderhållskostnaden. Underfinansieringen av Försvarsmakten gör dock att materielunderhållsbudgeten legat still sedan 2014 och gör så även 2016 trots att priserna ökar. Detta gör att vi nu inte har råd att använda mer av vår materiel. Arméförbanden har av högkvarteret fått beskedet att det inte finns ekonomi för materiell tillväxt. Vi är alltså nu i ett läge där arméns tillväxt stannar i stället för accelerera som omvärldsläget kräver. Organisationen som beslutades i propositionen 2009, Insatsorganisation 2014, är beräknad vara färdigutbildad 2023. Men detta endast om de 4 miljarderna/år tillförs! Med nuvarande ekonomi blev det bara en halv brigad som dessutom helt saknar artilleri. 2016 är det planerat att börja utbilda förband i större skala på den nya artilleripjäsen Archer. Med nuvarande budget finns inte pengar att ta dem eller lastbilar för att transportera deras ammunition i bruk. Dessutom står ca 1000 fordon i reparationskö. Detta är fordon som behövs i insatsorganisationen men som inte används dagligen. De har därför i brist på pengar ställts i förråd med kvarvarande fel med förhoppningen om att det finns pengar att reparera dem när de behövs. Det är bland annat detta som den så kallade ”bottenplattan” består innehåller. Att få saker som borde, och de flesta sannolikt tror redan fungerar, att fungera. Betänk detta innan ni nästa gång lägger fram ett förslag som innehåller mindre pengar än 4 miljarder/år och samtidigt nya uppgifter.

Jag anser precis som de flesta av er som får detta brev att det finns många förmågor inom Försvarsmakten som behöver utvecklas. Försvarsförmåga är relativ och flera av våra grannländer ser numera Sveriges låga förmåga att skydda eget territorium som en säkerhetsrisk. Men för att åtgärda detta och tillföra nya förmågor behövs ännu mer pengar, utöver de 4 miljarder/år som nuvarande riksdagsbeslut kostar. Försvarsbudgeten uppgår idag till ca 1,1% av BNP och med en ökning med 4 miljarder/år når vi nästan halvvägs till de 2,5% som gällde under 80-talet. Situationen i vårt närområde är på många sätt lika allvarlig som då men samtidigt mycket mer oförutsägbar. Har vi råd att inte närma oss de nivåer som gällde då?

Jag vill avsluta med att önska mig några saker:

1. Vi befinner oss nu i det sämsta säkerhetsläge på många år. Behovet av både enighet och förstärkningar är stort. Visa att ni kan ta ansvar för Sverige i detta allvarliga läge och gör inte partipolitik av detta.

2. Behovet av nya förmågor är mycket stort, men gör inte misstaget att satsa på dessa utan att först åtgärda de grundläggande problemen.

3. Lyssna till de experter inom tex MUST, FOI och MSB som har som huvudsakliga arbetsuppgifter att förse er med beslutsunderlag.

4. Påbörja snarast återuppbyggandet av ett fungerande totalförsvar.


Med vänlig hälsning
Mattias Lagerqvist

Krigare under främmande flagg


Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren "Det 19:e Fabergéägget".

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria... Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord - ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: "De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum".

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger - det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: "Nej, inte ännu en Hitlers-bok!" men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka - för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: "En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland". Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Gästinlägg: Kanonen på Gotland

Nedanstående text är en kommentar till föregående inlägg. Försvarspolitiken kan behövas lättas upp med ett något ironiskt/humoristiskt/sarkastiskt inslag mitt i allt allvar. Därför fick kommentaren istället bli ett gästinlägg  / Skipper

-----------


Agendan är dock uppenbar". Dessa ord fastnade och jag började tänka på hur agendan egentligen ser ut.

Alla partier är i totalt samförstånd eniga att den "nya" omvärlden kräver en ny kanon på Gotland.
(på något oförklarligt nymoderat sätt blir detta också en stor satsning i Skaraborg som gagnar hela landet)

FM anser att kanonen i nuvarande ekonomiska läge gör mest nytta någonstans på fastlandet.
Dessutom skall de numera alltid levereras i par och döpas som en av varje kön. Exempel; kanonerna
Astrid och Sture.

Centern vill givetvis tillsätta minst en utredning och en analysgrupp.

Vänsterpartiet tycker inte om kanoner och om det skall finnas en så ska den peka åt ett annat håll.

MP vill göra hela ön till ett natura 2000-område och där växer inga kanoner. Dessutom vill man minska på tillträdet till stränderna vid sjöfåglarnas häckningstider.

Fp vill ha en kanon genast och reser runt på landets museer och letar "lågt hängande frukter".

Efter att ha konsulterat finansen ser inte de nya Moderaterna något behov till ett sådant särintresse. Vem kan vara intresserad av Gotland när det inte är Almedalsvecka? Flytta veckan till Grästorp och gläd Skaraborgarna.

Förre Fömin vill, i sann samförståndsanda, att beskrivningen till kanonen, om det blir någon, skall översättas till flera språk.

KD inväntar de nya Moderaternas beslut och ståndpunkt.

S tycker ÖB och FML pratar skit och vill ha minst en kanon installerad på ön snarast. (obs. snarast ej definierat) UD vill dock ha med ett förbehåll om att Putte skall vara med i remissrundan så han inte skrämmer vår utrikesminister igen. Hon undrar också om man inte köpa kanonen från Saudi?

Sd vill finansiera ett flertal kanoner på ön och samtidigt förklara hela ön som skyddsområde där utlänningar ej är tillåtna att vistas.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit.

Vad blir då resultatet av alla dessa beslut och funderingar.

V inget.
MP inget.
C sedvanligt svammel om utredningar och mer analyser.
Fp djupa brösttoner som sakta klingar av till ett ynkligt pip som ingen annan i alliansen någonsin hör.
De nya Moderaterna, ivrigt påhejade av KD, föreslår historiskt stora satsningar, som är bra för Skaraborg, finansierade krona för krona. De letar i skrivande stund efter den första kronan.
Sd lägger fram ett nytt finansierat förslag med vissa förbehåll. Ingen verkar bry sig.
S vill men förmågan brister.
ÖB och FML försöker på ytterligare sätt att förklara de olika stegen, trappan som skall besegras och andra tungomål. Man konstaterar dock på slutet att allt går enligt plan och är frid och fröjd. Eventuellt kan man tänka sig att placera någon av de högt prioriterade tunga orkestrarna på ön.

Bland bloggnördarna debatteras kalibrar, räckvidd, kustrobotsystem, sensorer och vissa dillar om underhåll och sån skit ett varv till.

När agendan är genomkörd återstår bara att konstatera att det ute i verkligheten, som pessimisten beskriver det, inte kan bli sämre.
Jag som då är en obotlig optimist säger att det kan det visst:-)


F.d. Teaterdirektören.

P.S. Blir det då någon kanon på Gotland? Om Alliansen vinner nästa val så kommer de troligtvis tillsätta en bred utredning om behovet av eldunderstöd för hela landet efter 2045.

P.S.2 Letar man ivrigt kan man eventuellt hitta spår av ironi i kommentaren.
P.S.3 En firma vid namn ISIS, verksam bl.a. i Irak är villig att sälja en 40 cm f.d. fartygskanon till billigt pris. En svensk delegation som inspekterat pjäsen har dock invändningar mot att mynningen är igensvetsad. Enligt firman skall detta inte begränsa pjäsens verkan eller syfte?

Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

En av de svårare delarna i luftstrid är hur den ska övas. Många av de ingående delarna, till exempel olika robotvarningar, störning (radio, radar o.s.v.) och en kaotisk stridssituation är svåra att träna i fred. Beväpnad med löften om den eviga freden i kombination med välvilja och ökad flygsäkerhet så har regelverk införts som gör stora och komplexa övningar med realistiska inslag svåra och dyra att genomföra. Detta, i kombination med att vi dagligdags har mycket få flygplan tillgängliga (uppskattningsvis runt 10 per pass totalt på samtidiga skarpa divisioner i riket) gör att det mesta som övas är moment som man tror kommer vara dimensionerade.

Luftstrid Beyond Visual Range (BVR) är svårare att förklara än cricket. Wiseman har gjort bundransvärt försök. Detta är rekommenderad läsning för att förstå vissa delar nedan.

Dagens utvärdering

Det är svårt att överskatta vikten av att öva under realistiska förhållanden. När Gripen i Sverige övar BVR-strid så finns inget realtidssystem för att veta om man träffat sin motståndare eller inte. Istället så får piloten uppskatta om han träffar sin motståndare, något som blir fel ganska ofta.

En robot som går 100-talet kilometer, tar minut(er) från skott till eventuell träff, är direkt beroende av hur en motståndare – som man inte längre ser eftersom man lagt benen på ryggen och flyr hans förmodade robotar – manövrerar, är svårt gränsande till omöjligt. Likväl är detta det förfarande som används vid övningar i Sverige. Skjutande pilot bedömer om han träffade, vilket är nästan omöjligt att avgöra utom i tydliga fall.

Men det blir värre. Sverige har aktiva jaktrobotar i och med AMRAAM och METEOR. Detta betyder att robotarna har en egen radar för att själv kunna styra mot sitt mål den senare delen av robotbanan. Detta är bra eftersom så fort roboten själv hittat målet så kan det skjutande flygplanet svänga bort och undgå fiendens robotar. Men det har även en negativ aspekt då motståndaren enkelt kan upptäcka denna robotradar, förstå att han är beskjuten och göra en undanmanöver. Strid med denna aktiva robotvarning får andra förutsättningar än utan. Ändå så kan vi av naturliga skäl inte öva genom att avfyra riktiga robotar mot varandra. Detta får följden att målflygplan inte uppträder som de skulle i krig – med riktiga robotar – eftersom varningarna uteblir. Man får således felaktig bild av motståndarens uppträdande.

Men det blir ännu värre. Det är nog få som inte tror att en anfallande fiende skulle använda enorma mängder störning under ett anfall. Den anfallande (inte vi) har normalt initiativet och kan planera för olika händelseförlopp på ett helt annat sätt än den försvarande sidan som måste reagera på vad fienden försöker göra och koordinera sig utefter detta. Anfallaren har således fördel av att göra striden i luften så kaotisk som möjligt så att de kan rinna igenom vårt försvar och utföra sina primäruppgifter. Radio- och radarstörning är en given del i detta.

Problemet är att Sverige likt ubåtsjaktsförmågan nästan helt tappat möjligheten att öva med den typ av störning som fienden förväntas använda, framförallt i rätt mängd/styrka, typ och detta regelbundet. När det gäller radiostörning finns dessutom problematik i reglementen som gör det svårt att störa radiokanalerna när man dessutom har fullt på alla andra reglar i en realistisk strid. Samtidigt är det mycket svårt att öva just störning eftersom det är en ständig kamp mellan störning och undertryckning av densamma och fiendens förmåga är svårbedömd. Men den är helt klart inte på noll som är det scenario som övas nästan jämnt.

Men det blir ytterligare värre. Fienden kommer inte att komma en och en i en ordnad ordnad rad så att vi hinner formera oss och uppställt slåss likt gentlemen. De kommer att komma i vågor med 30 flygplan, förmodligen fler. Det kommer att vara kaos med flygplan överallt, stress, problem med att veta vem som är vem (man ser ändå inte varandra) fullt på alla radiokanaler och så vidare. Det är inte så vi övar. Man får vara glad om vi kan öva 4 mot 2 i normal övningsstrid på en flottilj. Är man prioriterad (vilket man kanske är vart tredje år) så får man vara med om fler än en övning per år där man övar med över 10 flygplan samtidigt i samma stridsområde.

Skillnaden på strid mellan ett fåtal flygplan och det antal som förväntas i ett krigsscenario är som att öva boxning för att stävja upplopp. Helt andra egenskaper blir dimensionerande när antalet ökas. Som ett upplättande inslag kan man tänka sig hur mycket enskilda polisers boxningsförmåga påverkar effekten i denna intressanta video:

Sverige har ingen “aggressor squadron” http://en.wikipedia.org/wiki/Aggressor_squadron som med typlika flygplan kan agera fiende. Vi använder oss själva på b-sidan förutom i internationella övningar. En professionellt spelad fiende, från en aggressor squadron, har som uppgift att läsa in sig på fiendens förväntade uppträdande och kan bli professionell i den rollen. Fiendens flygplan går dessutom fortare och har mer bränsle än Gripen vilket gör det svårt att gestalta fienden på ett trovärdigt sätt. Då b-sidan i Sverige besätts av oss själva – med våra egna flygplan – så riskerar vi också att öva mot vår egen taktik. Dessutom så slösas värdefull flygtid på att gå mål. Slösas eftersom piloten inte tränas i svensk taktik utan i en semi-fientlig taktik men med ett svenskt mind-set, som är svårt att tänka bort.

Det som dock verkligen sätter fingret på övnings- och utvärderingsproblematiken är att vi inte samövar stridsflyg med eget och mot fientligt luftvärn på ett meningsfullt sätt. Jag tror att de flesta förväntar sig att luftvärnet och stridsflyget är väl samordnat i allt ifrån taktik till strategi. Det finns mycket liten möjlighet och mening att öva tillsammans och ingen möjlighet att utvärdera i realtid annat än genom mycket schematiska “är du inom den LV-ringen så är du död”. Verkligheten är mycket mer komplex.

Orsaken till ovan

Man kan tycka att det är konstigt att inte ett bättre och mer realistiskt och holistiskt sätt att öva är införskaffat till flygstridskrafterna. Det är åtminstone till del resultatet av att varenda krona vägs på guldvåg och krigas för internt i Försvarsmakten innan beställning.

Det är intuitivt att köp av ett nytt vapen, en sensor eller mer bränsle i flygplanet ger operativ effekt. Det är påtagligt och man kan citera siffror. Det är också något som leverantörer är bra på att lösa och enkelt kan använda i marknadsföring. Att införa system som enbart används i fredstid men som övar upp organisationen för högre effekt under krig och väpnad konflikt är inte lika lätt att föra i bevis. Speciellt inte om effekten kommer om tidigast X år.

I en försvarsmakt som konstant hålls på svältgränsen så är det enklast att beställa system som kan förklaras för icke sakkunniga i en elevator pitch. Beslut om beställande av dyrare system trycks i en svältfödd organisation uppåt i hierarkin till en nivå (ofta politisk!) där sakkunnigheten (helt förståeligt) inte är den bästa. Då är det svårare att förklara varför ett utvärderings- och simuleringssystem ger effekt i målet. Det är enklare att få medel för inköp av radar som ser lite längre än ett mindre militärt sexigt utvärderings- och simuleringssystem, oavsett operativ effekt.

Del av problemet ligger också i försvarsmaktens avoga inställning till utvärdering. För stridsflyg – och jag förmodar andra vapengrenar – så sker lite eller ingen systematisk uppföljning av hur väl vi står oss mot olika dimensionerande hot. När jag berättar detta för våra nordiska kollegor i försäljningen av vårt flygplaneringssystem Wing så tittar de på mig som om jag vore tokig. Om man inte utvärderar kontinuerligt, jämför med historiska data och återkopplar detta i nya sätt att öva så vet man varken var man står, vart man är på väg eller hur man ska komma dit man vill.

När jag läste till flyglärare för ett par år sedan så skrev jag en uppsats baserad på en enkät till samtliga piloter om deras åsikter gällande utvärdering. Det var tydligt att piloterna själva ansåg att de utvärderades för lite och att de gärna såg hur detta förbättrades samt att det skulle ge operativ effekt. Man kan tycka att det borde vara de högre cheferna och inte piloterna som hade denna inställning.

Man kan utveckla förklaringen till nuvarande läge mycket mer men det finns stora paralleller att göra till Stridseffekt eller specifikationsonani? som jag publicerade hos Wiseman.

Utvärderings- och Simuleringsystem 2030

Kärnan i UTSIM 2030 är att i fred kunna öva med så nära krigslika scenarion som möjligt och utvärdera resultat både i realtid och jämföra dem över tiden med historiska data. Detta innebär framförallt att

  • simulerade flygplan och andra enheter kan tillföras på båda sidor precis som om de vore med i striden,
  • övningar genomförs på ett väl definierat sätt som går att jämföra med tidigare övningar,
  • de system som inte kan användas fysiskt (robotvarning, störning o.s.v.) simuleras i realtid.

Genom att öva med rätt antal flygplan, som uppträder på samma sätt som fienden förväntas göra och som exercerar alla tekniska system som förväntas behövas i det man övar för så ökar man effekten när det blir verklighet utöver vad som är möjligt genom momentträning. Det går inte att öva straffar och slagskott och tro att en eller två träningsmatcher på försäsongen leder till vinst.

Hur man ska genomföra punkterna ovan är en komplicerad fråga som är både teknisk och strukturell. Det viktiga är att förutsättningarna är med i designen redan från början när de olika flygsystemen byggs. UTSIM 2030 är svårt att påföra som en eftertanke när övrig design är klar.

Teknik

Grunden i hela systemet och det som dimensionerar dess möjligheter är förmågan att med låg fördröjning kunna kommunicera mellan de deltagande enheterna samt med marken. Det som underlättar är att man kan förutsätta en ostörd miljö eftersom det bara ska användas i fred.

En annan grundförutsättning är att varje deltagande enhet (ex. Gripen E, StriC eller ASC 890) måste ha så pass mycket datorkraft att de kan simulera de ingående modellerna av flygplan och kanske framförallt vapen. Till exempel så måste både skjutande och påskjuten enhet kunna simulera hela eller delar av en vapenleverans. Fördelen med detta är att det minskar kravet på bandbredd då båda enheterna kan simulera förloppet mellan kommunikationspaketen individuellt.

Den fullständiga och ackrediterade datormodellen för vapnet bör om möjligt användas för att slippa den rörliga kostnaden för att hålla flera modeller för samma vapen uppdaterade samt för att slippa diskrepanser mellan resultaten i realtid och senare utvärdering.

Beräkningskapaciteten för detta är uppskattningsvis en storleksordning högre än vad som finns tillgängligt för motsvarande funktioner i dagens flygplan men helt inom ramen för vad som är möjligt. Lyckligtvis är det beräkningsprestanda som inte nödvändigtvis behövs i krigsfallet så man kan tänka sig en väl isolerad enhet som har lägsta nivå av avionik-certifiering.

Det trixiga med framförallt simuleringsdelen är att den är distribuerad men måste hållas hyfsat synkroniserad. Därav kravet på låg latens och datorkapacitet på enheterna så att bandbredden går att hålla nere.

Direkt feedback

Det är väl belagt att lärandet blir bättre ju närmare i tid det som utvärderas själva utvärderingen sker. Det bästa är direkt feedback på det man gör. Med UTSIM 2030 sker all utvärdering direkt, precis som i en simulator. Om en pilot skjuter en robot så simuleras den av samtliga relevanta deltagare. Om den träffar får den beskjutna reda på det direkt och kan dra sig ur striden samtidigt som radarekot försvinner från den skjutandes radarskärm. Flygplanet försvinner direkt i StriC och det påverkas således inte striden längre.

Genom att roboten simuleras även i det påskjutna flygplanet så kan det genereras syntetisk radarvarning i det flygplanet, precis som om roboten var skjuten på riktigt. Enbart detta skulle öka kvaliteten på övningsutbytet enormt.

Luftvärn kan ge adekvata varningar i flygplanen under övning och om de är spelade av riktiga luftvärnsenheter – om än kanske i simulator – så kommer det att leda till viktig träning för både piloter och luftvärnsoperatörer. Framförallt så kommer man att få ökad förståelse för varandras förutsättningar redan i fred, vilket kommer att ge högre operativ effekt i krig.

Simulerade enheter

En av de svåraste utmaningarna med att öva realistiskt är att kunna uppbringa det antal enheter som behövs för att skapa en realistisk övning. Genom att blanda en simulerad verklighet med de fysiskt ingående flygplanen så ökar värdet på flygtiden enormt. Man kan starta med fyra flygplan och delta i en övning med 30 realistiska fiender som flyger helt enligt fiendens taktik. Möjligheterna att öka kvaliteten på flygtiden är stora.

Jag vet med säkerhet att det med små medel går att skapa CGF (Computer Generated Forces) som agerar helt autonomt och dessutom mycket likt hur piloter agerar och flyger. Detta är en förutsättning för simuleringsdelen. Det går inte att använda sig av “dumma” generade styrkor som bara går mot förutbestämda mål och kanske har några regel för undanmanövrar. Om de simulerade enheterna inte agerar trovärdigt så riskeras en felinlärning alternativt “gaming” där de riktiga piloterna lär sig hur de simulerade enheterna (som inte lär sig) agerar och enklast bekämpas.

Den svåra biten att lösa med simulerade enheter är förmodligen inte den tekniska. Det gick som nämnt i en tidigare del ganska fort att skapa dessa på FOI/FLSC. Den svåra delen är hur de påverkar flygsäkerheten. Hur påverkar det pilotens uppfattning om riktiga flygplan om det finns massor som är simulerade? Är en nära kollision med en simulerad enhet att betrakta som tillbud? O.s.v. Detta är frågor som måste lösas och lösas direkt eftersom de måste inarbetas i regelverk, vilket tar tid.

Standardövningar

En förutsättning för att utvärdera den operativa effekten för luftstridskrafterna är att det med jämna mellanrum genomförs övningar med över tiden fasta parametrar, en sorts evaluering. Dessa övningar ska vara gjorda för att kunna resultera i ett eller flera mätbara resultat som kan jämföras över tid. Flygdivisioner med olika nivåer av prioritet, och därmed tilldelad flygtid, kan om övningarna är listigt utformade kravsättas att uppnå en nivå som motsvarar förväntad operationell effekt.

När man kombinerar ett ombordssimulerings- och träningssystem (embedded training) med standardövningar så kan man skapa ett effektivt återkopplat system för budgetering och prioritering av medel. Över tiden kommer man skaffa sig information vad det faktiskt innebär för den operativa effekt man mäter om man till exempel drar ner på flygtid. Bara genom möjligheten att trovärdigt rikta flygtid dit den behövs för att uppnå en viss operativ effekt just där, och inte dela ut den med bedömningar mellan två kända fingrar, borde ge en effekthöjning värd hundratals flygtimmar – och därmed miljoner – per år.

Med ett bra och kvalitetssäkert utvärderingssystem blir det inte som idag en bedömningssport där divisionschefen bedömer sin egna divisions färdigheter, något som alla nog förstår innebär viss problematik. Speciellt eftersom en divisionschefs bedömningar kan bli föremål för ändringar högre upp i hierarkin när de inte stämmer överens med vad man förväntat sig, så kallad skönmålning.

Simulering för utveckling

En av de största långsiktiga fördelarna med UTSIM 2030 är att man kan simulera framtida system, eller utvecklade versioner av nuvarande, och med hög konfidens mäta dess operativa effekt under vanlig övningsverksamhet. Man kan till och med syntetiskt skruva upp radarns upptäcksavstånd eller mäta hur en ny typ av sensor påverkar den operativa effekten.

Med en bra och effektiv utveckling av de modeller som simuleringen baserar sig på kan Försvarsmakten i direkt samarbete med industrin veta innan beställning vad ett system ger och inte behöva beställa i blindo på flashiga Power Points.

Då det inte är troligt att Försvarsmakten kommer att ha möjlighet att bygga upp en egen organisation med beställarkompetens inom stridsflyg, då det kräver dedikerade piloter med speciell kompetens över lång tid, så är simulering av nya vapensystem under ordinarie övningar en bra lösning som skapar synergier. Det gör också att piloter som flyger på de divisionerna kan delta i utvecklingsarbetet redan från början och hjälpa ingenjörerna få operativ förståelse.

Slutsats

Med UTSIM 2030 kan

  • piloterna varje pass öva ett trovärdigt scenario som inte är avhängigt antal tillgängliga flygplan till en bråkdel av kostnaden att flyga med dessa enheter på riktigt,
  • resultat av striden återmatas direkt för snabbare inlärning och mer korrekt utfall,
  • en trovärdig feedbackloop där både enskilda piloters och hela divisioners operativa effekt mot relevanta scenarion mäts och jämförs över tiden för att kunna prioritera bättre,
  • utveckling ske kontinuerligt och samtidigt med övning och utvärderas i rätt kontext för att erhålla högre konfidens på operativ effekt för olika lösningar.

Vänligen,
Mikael Grev


En viskning från förr – del 2

Sammanfattning

Säkerhetspolisens årsredovisning för 2014 den 18MAR15, var mycket ovanlig, då den explicit utpekade Ryssland som det land som utgör det största underrättelsehotet mot Sverige, detta bör även sättas i perspektivet med fjolårets avslöjandefrån SÄPO då man delgav att Ryssland genomför krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer i Sverige. Det Ryska spionaget är bedömt mer omfattande än 1/3 av den Ryska diplomatkåren, då Ryssland utnyttjar flera olika typer av underrättelseofficerare, likväl kommer troligtvis SÄPO utpekande leda fram till Ryska motreaktioner enligt klassiskt manér.

Analys

Allmänt.Den svenska säkerhetspolisen, SÄPO, delgav 18MAR15 sin årsrapport för 2014, likt årsrapporten för 2013 så var SÄPO även i år, ovanligt öppen med vad man traditionellt varit restriktiva med att delge. Det vill säga olika staters underrättelseverksamhet på svenskt territorium och då i synnerhet f.d. Sovjetunionen och numera Rysslands förehavande på svensk mark.

Denna årsrapport kommer i en tid då det ryska spionaget förefaller nått samma nivå som de mest intensiva åren under det "kalla kriget" dels i Sverige1 dels utomlands.2 Till del beror den ökade underrättelseaktiviteten på konflikten i Ukraina,3dock skall man vara medveten om att spionage är en mycket långsiktig verksamhet, det tar lång tid (ca 5-7 år) att utbilda och få effektiva underrättelseofficerare,4 varav det vi ser nu är en långsiktig satsning som bär frukt.

Sett till den utbildningstid och därefter inskolning som krävs för att få en effektiv underrättelseofficer, som skall kunna genomföra rekrytering av agenter m m, så bör den ökning vi nu ser av rysk underrättelseaktivitet i de västliga länderna påbörjats mellan 2008 och 2010. Det vill säga efter Georgien konflikten, som blev en ny fas i relationerna mellan Väst och Ryssland, varav Ryssland efter Georgien, bör ha gjort tolkningen att relationerna mellan Väst och Ryssland skulle försämras, varvid en ökning av den personbaserade inhämtningsförmågan krävdes.

Vad som är intressant är att man även i årsrapporten nämner s.k. "icke-traditionella plattformar" för underrättelseinhämtningen och bekräftar att vissa underrättelsetjänster utnyttjar dessa för sin informationsinhämtning i Sverige.5 En "icke-traditionell plattform" kan t ex vara ett bolag som utgör en fasad för den utländska underrättelsetjänsten, t ex bilföretaget MATRECO under tiden Sovjetunionen existerade var en sådan fasad, vilket främst fungerande som en stödpunkt.6 Motsvarande metoder förefaller utnyttjas fortfarande av främmande makt, då SÄPO explicit nämner t ex understöd vid underrättelseoperationer från "icke-traditionella plattformar", dock anges ingennation explicit.7

Indirekt bekräftar man även att icke-officiell täckbefattning”förefaller utnyttjas av främmande makt i Sverige, då man berör underrättelseofficerare utan diplomatiskt skydd, som kan arbeta såsom affärsmän o.dyl. i Sverige.8 Utbildningstiden för en underrättelseofficer med ”icke-officiell täckbefattning” eller en illegalist och innan den kan påbörja sitt arbete aktivt som underrättelseofficer i ett främmande land, är betydligt längre än för en legal underrättelseofficer, i vissa fall kan den vara upp till ett decennium, för t ex en illegalist, beroende på vilken täckhistoria vederbörande har fått uppbyggd kring sig.9

Enligt SÄPO utgör Ryssland det största underrättelsehotet mot Sverige, likväl är omfattningen av spionaget i (läs inom landets gränser) och mot (läs utom landets gränser) Sverige omfattande.10SÄPO bedömer att cirka en tredjedel av de ackrediterade Ryska diplomaterna är underrättelseofficerare11 med täckbefattning d.v.s. man arbetar med informationsinhämtning men innehar en annan arbetstitel.

I dagsläget har Ryssland 56 ackrediterade diplomater i Sverige,12det skulle innebära att 18 stycken av dessa är underrättelseofficerare, i själva verket bör siffran vara kring 20 stycken om man inräknar försvarsattachéerna som de facto genomför en öppen inhämtning inom ramen för sin befattning. Det kan jämföras med den Ryska ambassaden i Tjeckien som består av 125 diplomater, varav man bedömer 30 stycken arbetar som underrättelseofficerare under täckbefattning.13 Vilket ger ungefär 1/3 är underrättelseofficerare även i Tjeckien.

Hur utbildas då dessa underrättelseofficerare och hur skiljer sig kategorierna åt och vad kan vi se av s.k. icke-traditionella plattformar? För att få svar på dessa frågor måste vi titta utanför Sveriges gränser, där ett antal avslöjanden skett sedan 2010 och framåt, rörande rysk underrättelseverksamhet.

Underrättelseofficerare.Tre kategorier av underrättelseofficerare förefaller utnyttjas av Rysslands underrättelseorganisationer, den första är den klassiske underrättelseofficeren som jobbar under diplomatiskt skydd med en täckbefattning på ambassad eller konsulat. Den andra varianten är s.k. "icke-officiell täckbefattning" det innebär att underrättelseofficeren arbetar under förevändning att vara något annat såsom finansman, dock med ett ryskt ursprung, vederbörande saknar diplomatiskt skydd. Den tredje och sista varianten av en rysk underrättelseofficer är illegalisten, som officiellt saknar all koppling till Ryssland.

Vad avser ålder för rekrytering så är det troligtvis ingen större skillnad mellan de tre kategorierna. SVR, Sluzhba VneshneyRazvedki, den civila underrättelsetjänsten i Ryssland, förefaller rekrytera individer mellan 22 – 35 års ålder, individen skall även, men undantag genomförs bedömt, erhållit en universitetsexamen, innan utbildningen påbörjas till underrättelseofficer. Individen skall även ha god förmåga att tillgodogöra sig språk samt inneha en hög analytisk förmåga.14

Ämnesområden som underrättelseofficeren erhåller utbildning i, är bl.a. praktiskt underrättelsearbete d.v.s. agenthantering, överföring av information, metoder för att undvika upptäckt, närkamp, vapenhantering m m. Utöver detta läser underrättelseofficeren även, språk, filosofi, sociologi, ekonomi, psykologi, litteratur- och konstvetenskap m m. Dessa vitt skilda ämnesområden skapar en underrättelseofficer som väl kan interagera i olika sammanhang och därmed knyta upp kontakter o.dyl. för att senare kunna rekrytera en spion.15

Den ovanstående utbildningen kan man se som en bottenplatta, för alla underrättelseofficerare, oaktat om de senare går vidare till att jobba med en täckbefattning, "icke-officiell täckbefattning" eller illegalist. Den ovanstående utbildningen tar som minst två (2) år att genomföra, om individen redan besitter goda språkkunskaper för det land stationering är påtänkt, men vanligtvis tar den tre (3) år.16

Inledningsvis måste vi definiera vad en illegalist är, en illegalist är en individ som erhåller omfattande utbildning i att kunna verka som en dold underrättelseofficer i ett land. Illegalisten har en s.k. "legend", legenden syftar till att få individen att framstå som en invånare i det land som arbetet skall ske i, oftast utnyttjas döda individers identiteter17 i ett land för att därefter söka uppehållstillstånd i ett annat land och bli medborgare där, innan illegalisten förflyttar sig vidare till det egentliga arbetslandet och söker medborgarskap där.

Detta gör i teorin om allt har genomförts korrekt, så finns inga band mellan illegalisten och dess ursprungsland och den underrättelseorganisation som vederbörande arbetar för. Dock finns exempel där man utnyttjat förfalskade födelseattester, varvid man ej genomfört de ovanstående stegen, vilket markant förkortar tiden innan en illegalist kan påbörja sitt arbete.18 Den totala utbildningstiden för en illegalist kan vara upp mot ett decennium.19

Tilläggsutbildning för en s.k. "illegalist" omfattar bl.a. kommunikation mellan illegalister d.v.s. utnyttjande av s.k. "levande-" (meddelande överförs mellan två individer) och "fältbrevlådor". Utnyttjande av radioutrustning samt mottagande av radiomeddelande och kryptering samt dekryptering av meddelanden, ytterligare fördjupad utbildning i underrättelsekunskap såsom åtgärder mot förföljande, maskering och destruktion av materielslag som utnyttjas i tjänsten, utnyttjande av legend samt täckbefattningar (arbeten) m m.20

Mellan en underrättelseofficer med täckbefattning och en illegalist utnyttjar man underrättelseofficer med en "icke-officielltäckbefattning". Detta är en underrättelseofficer som antingen nyttjar sitt eget eller ett falskt ryskt namn. Underrättelseofficeren döljer ej att sitt ursprung från Ryssland, oftast arbetar vederbörande inom någon form av privat näringsverksamhet, för att därigenom skaffa sig en täckbefattning, vederbörande kan även utnyttja yrken som ger viss rörelsefrihet såsom journalist.21

Den utbildningen som underrättelseofficeren vilket skall arbeta under en "icke-officiell täckbefattning" genomför, omfattar i stora drag samma områden som illegalisten får, dock är utbildningstiden markant kortare, då kraven på att kunna assimilera in i samhället, där vederbörande skall arbeta, är lägre hos denna typ av underrättelseofficerare än illegalisten.22Fördelen med denna typ av underrättelseofficerare är att de numera inte drar till sig lika mycket uppmärksamhet som tidigare, då handelsförbindelser o.dyl. mellan Ryssland och Väst är markant mer utvecklade än under Sovjettiden.23

GRU, Glavnoyerazvedyvatel'noye upravleniye, den ryska militära underrättelsetjänstens utbildning bör ej skilja sig nämnvärt mot den civila underrättelsetjänsten. Dock blir inriktningen givetvis en annan, då den civila främst sysslar med civila frågor, inriktas den militära mot de militära frågorna.

Icke-traditionella plattformar. Detta begrepp omfattar även individer, dock kommer jag här beskriva fysiska objekt, som en icke-traditionell plattform. En traditionell plattform där en underrättelseofficer arbetar ifrån är t ex dess ambassad där vederbörande har en officiell täckbefattning.24 Denna plats möjliggör kommunikation med dess organisation i hemlandet, helt legalt, vederbörande kan även arbeta ostört, utan risk för upptäckt, med sammanställning och analyser av den information som inhämtats.

En icke-traditionell plattformar, är då t.ex. ett företag, en nyhetsbyrå o.dyl.25 från vilket underrättelseofficeren kan arbeta, antingen under täckbefattning eller utnyttja platsen för att ostört kunna arbeta med analyser o.dyl. men även i vissa fall kunna kommunicera med dess underrättelseorganisationen. Detta kan även vara vad man benämner den illegala residenturen, d.v.s. den plats som kommer träda in för att leda underrättelsearbetet i händelse av en konflikt.

Plattformen kan även vara t.ex. ett svenskt företag som köps upp via olika bulvanföretag, där arbetet till synes fortsätter enligt tidigare, dock tillförs kanske några nya anställda i och med den nya ägaren, dessa individer arbetar i själva verket med underrättelsearbete, en relativt säker fasad har då skapats för dessa individers underrättelsearbete. Finns det då några kända exempel på detta i Sverige i nutid? Nej det gör det inte officiellt, dock får vi förutsätta att dessa plattformar utnyttjas då SÄPO tydligt beskriver uppbyggnaden av dessa.

Dock finns det både i Finland och Norge beskrivna exempel på ovanstående konstellationer, vad som EJ har gått att klargöra är om de, de facto, är knutna till Rysk underrättelsetjänst. Tar vi det Finska exemplet så är det ett företag, med ryska ägare i bakgrunden, som bl.a. har flera miljoner euro i skulder samt sedan dess grundande 2007, kontinuerligt gått i förlust, dock lyckas man trots detta köpa upp öar i Åbo skärgård, likväl har man inhandlat utrangerade finska örlogsfartyg som bibehåller sin originalmålning, som utnyttjas i företagsverksamheten, trots miljoner i skulder och en ej vinstdrivande företagsverksamhet.26

Det finska exemplet är snarlikt det tidigare omnämnda MATRECO exemplet från Sverige under det "kalla kriget. Vilket även gick under sin tid i Sverige med flera miljoner i förlust, trots detta valde man att expandera sin verksamhet, likväl etablerade man sig på mycket konstiga platser, oftast i militärgeografiskt känsliga områden för det svenska totalförsvaret.27 Dock skall tilläggas att i det finska exemplet finns det enbartindicier, dock är det intressanta indicier som man i Finland förefaller reagerat på.

Slutsatser

Den första slutsats man kan dra är att det ej kan vara oväntat för dels SÄPO dels andra västliga säkerhetstjänster att den ryska underrättelseverksamheten har ökat, då utbildningen av underrättelseofficerare tar tid, så har ökningen gradvis skett, däremot kan informationsinhämtningen blivit mer aggressiv, sedan konflikten i Ukraina inledes, vilket gör att den syns tydligare, dock är det en långsiktig rysk inriktning som nu bär frukt för dem, då man uppnåt tidigare storlek på sina underrättelsetjänster.

Den andra slutsatsen man kan dra är att Ryssland bör ha både underrättelseofficerare med "icke-officiell täckbefattning" och illegalister i Sverige, då detta enligt FBI förefaller vara det arbetssätt man utnyttjar. Det innebär i förlängningen att det inte enbart rör sig av 1/3 av det Ryska diplomatbeståndet som genomför underrättelseinhämtning i Sverige. Varpå den egentliga siffran kanske rör sig som dubbelt så många underrättelseofficerare, vilket skulle i sådant fall vara 36 stycken, något som kan kännas rimligt, vilket givetvis kan ökas eller sänkas med hjälp av underrättelseofficerare med s.k. "icke-officiell täckbefattning".

Den tredje slutsatsen man kan dra är att SÄPO genomförde något mycket ovanligt vid denna årsrapport, 18MAR15, man var väldigt tydlig med att beskriva den Ryska underrättelseverksamheten, vilket är mycket bra då allmänheten får upp ögonen för detta, dock kommer detta mest troligt föranleda en rysk motreaktion, vilket oftast brukar innefatta utvisningar av diplomater eller avslöjanden av olika saker. Varpå slutsatsen är, en tydlig rysk motreaktion kommer komma.

Den fjärde och avslutande slutsatsen får bli, det ryska modus operandi som tillämpas skiljer sig inte nämnvärt mot det tidigare Sovjetiska, skillnaden förefaller vara utnyttjande av yngre underrättelseofficerare och en mer utnyttjning av underrättelseofficerare i s.k. "icke-officiell täckbefattning", dock är det sammantaget ingen större skillnad.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Amerikanska Kongressen 1(Engelska)
Amerikanska Justitiedepartementet 1, 2, 3, 4(Engelska)
CNN 1(Engelska)
Daily Express 1
FBI 1(Engelska)
Ilta-Sanomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Newsweek 1, 2 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Respekt 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)

Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015
Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010
Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010
Frånstedt, Olof. Spionjägare del 1. 2013
Bennett, Gordon. The SVR Russia's Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000

Slutnoter

5Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
6Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83
7Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
8Ibid.
10Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
14Bennett, Gordon. The SVR Russia's Intelligence Service. Conflict Studies Research Centre. 2000 Sid 17
15Ibid. Sid 18
16Ibid. Sid 26
17Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
18Ibid. Sid 16
20Department of Justice. United States Of America vs Christophe Metsos, Richard Murphy, Cynthia Murphy, Donald Howard Heathfield, Tracey Lee Ann Foley, Michael Zottoli, Patricia Mills, Juan Lazaro, Vicky Pelaez. 2010. Sid 4-5
21Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 3-4
22Department of Justice. United States Of America vs Anna Chapmand, and Mikhail Semenko. 2010. Sid 3
23Department of Justice. United States Of America vs Evgeny Buryakov. 2015. Sid 4
24Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
25Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens Årsbok. 2014. Sid 28
27Frånstedt, Olof. Spionjägaren del 1. 2013. Sid 82-83


Ryska påsken – två år senare

Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.

Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.

Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.

Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet "Ryska påsken":


Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som "militären" hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen - förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser ("satsningar").

Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom - Operation ÖRNEN - den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men - ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte - även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.

Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var "Ganska dålig" eller "Mycket dålig". Endast 5% tyckte att den var mycket bra.

Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.

Det är då som det stora vemodet rullar in... Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette "Den store illusionisten" och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?

Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa - Rysslands grannländer - avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.

Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland - liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.

Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav - och även i Svarta havet - är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.

Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.

Studera den här kartan:



Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.

Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.

Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.

För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue

Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.

Så kommer då knäckfrågan - ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.

Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.

Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga - Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.

Och en sak är säker - Rysslands riktigt stora handelspartner i EU - Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.

Vad drar vi då för slutsats?

Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.

Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk "fredsbevarande styrka". Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.

Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.

Och den största frågan är obesvarad - varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?

Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.

Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.