Ryssland hävdar att de fått Sveriges tillstånd att bärga ubåten SOM



I somras skrevs det ett antal artiklar om den ryska ubåten SOM, som hittades, eller åtminstone då offentliggjordes av Ocean X Team. Vrakletarna försökte då föra media och allmänheten bakom ljuset och antydde att det var en nyare ubåt som man funnit på havets botten trots att man visste att det var den tsar-ryska ubåten SOM från 1916 som låg där.

Läs gärna mina tidigare artiklar i SvD här och här samt längre blogginlägg här och här. Det var genom en gemensam snabb insats som "bluffen" kunde avslöjas och att vi därmed kunde lägga korten på bordet. Detta bara några timmar efter Ocean X Team utspel i Expressen.

Av en händelse så hittade jag idag ny information i ärendet på den ryska flottans webb .

I artikeln hävdar Ryssland att svenska myndigheter i december 2015 ska ha gett "forskare" tillstånd att bärga ubåten.

Åter igen är det ryssen Max Michailov som är inblandad och är den som uttalar sig. Det är möjligen också han och hans kamrater i Ocean X Team som är den "forskare" som avses i artikeln. Han påstår även att "det finns en tydlig plan för att genomföra en bärgning av ubåten den 23 maj 2016, då det skulle vara exat på 100-årsdagen efter att ubåten sjönk. Artikeln på ryska finns här.

Jag ifrågasätter kraftfullt huruvida uppgifterna som sprids i denna artikel stämmer överens med verkligheten. Jag har nämligen väldigt svårt att tro att regeringen har gett ett tillstånd till vare sig Ryssland, ett ryskägt företag, eller för den delen ett svenskt företag med starka kopplingar till ryska intressen, d.v.s. Ocean X Team.

Den enda möjligheten jag bedömer är möjlig i det här fallet är att Sjöfartsverket skulle vara huvudman för en bärgning och att den i sin helhet finansieras av ryska staten. Något som givetvis skulle föregås av ett godkännande via UD.

Bedömer att mer information i ärendet kommer inom kort.

ÖB och de rådande omständigheterna

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Micael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger.  ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju  på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Hydén bland annat följande:

  • En trend har brutits, så stämningen i organisationen präglas av en framtidstro som det är länge sedan vi hade.
  • Vi kan mycket, vi har fantastisk personal, vi har högkvalitativa vapensystem.
  • Ryska hot – det må vara kärnvapenhot eller hybridhot – skall mötas med en inställning hos soldater och sjömän att även om jag är ensam och bara har mitt vapen skall så skall jag ställa mig i vägen, det är min uppgift.
  • Hot mot Gotland skall mötas med ett operativt rörligt försvarskoncept
  • ÖB hoppas att personalförsörjningssystemet kan justeras så att det blir mer flexibelt.

Beskedet från ÖB är sammanfattat: Vi ska kunna möta både kärnvapenhot och hot om hybridkrig

I en liten bok, som på svenska heter ”Svärdseggen” (Ystad 1965: på franska utgavs den 1932) anger författaren, dåvarande kaptenen Charles de Gaulle vad som är befälhavarens viktigaste uppgift, nämligen ”Att skapa sig en bild av de rådande omständigheterna i varje särskilt fall är alltså befälhavarens viktigaste uppgift. Känner han dem, bedömer han dem riktigt och utnyttjar dem, står han som segrare. Känner han dem inte, bedömer  han dem fel eller försummar att utnyttja sina kunskaper, blir han besegrad.” Enligt min mening är de Gaulles teser tidlösa.

När man läser igenom ÖB Micael Hydéns besked, relaterat ovan, inställer sig osökt frågan: Har han skaffat sig en riktig bild av de omständigheter som har som har inverkan på hans möjligheter att fullgöra sin uppgift.

Det förefaller högst sannolikt att ÖB gjort felbedömningar när det gäller bland annat följande omständigheter:

  • Personalförsörjningssystemet. ÖB tror att det räcker med en justering, med frivillighet i grunden. Frivillighet i grunden innebär att försvarsmakten gör sig beroende av arbetsgivares, skolmyndigheters och enskilda tilltänkta soldaters konjunkturkänsliga bedömningar av försvarsmaktens attraktivitet. Frivillighet i grunden förhindrar vidare erforderlig rekrytering till ett meningsfullt nationellt försvar. Det krävs värnplikt som grund.
  • Effekten av att försvarsmakten i större utsträckning talar om vad den gör. ÖB bedömer att det blir en positiv effekt. Det är minst lika troligt att effekten blir negativ. Medborgarna vill ha nationell säkerhet och de är sannolikt inte lika imponerade som ÖB av vad försvarsmakten presterar i Mali  och i Nato-övningar.
  • Tilltron till ett operativt rörligt försvarskoncept, t ex för försvar av Gotland. Gotland kan i framtiden hotas av hybridkrig i den mening som Ryssland tillämpat på Krim. Mot detta hjälper inget rörligt försvar. Det krävs ett territoriellt försvar.
  • Slutligen: Bydén verkar ha missbedömt svenska folkets syn påbehovet av försvar.  Det är inte det försvar för uppvisning i fredstid som han erbjuder. Det är ett nationellt försvar som man vill ha, ett försvar som i tider av konflikt och hot ger trygghet.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA

Media om framtida materiel- och logistikförsörjning

I artikeln ”FMV under attack” i Dagens industri 12 januari framförs åsikter om att Försvarets materielverk borde slås ihop med Försvarsmakten.

Den nuvarande lösningen till materiel- och logistikförsörjning mellan Försvarsmakten och FMV togs fram i ett annat omvärldsläge och utifrån en annan inriktning för Försvarsmakten. Utifrån de förändrade förutsättningarna har regeringen tillsatt utredaren Ingemar Wahlberg för att ta fram förslag till förändringar av materiel- och logistikförsörjningen.

I tidigare underlag till statliga utredningar har Försvarsmakten uttryckt att den effektivaste lösningen för materiel- och logistikförsörjningen vore en enmyndighetslösning. I nuläget uppfattar vi dock inte detta som en aktuell framtida lösning.

Försvarsmakten stödjer utredningen och bidrar med underlag. Vilka förslag som diskuteras och kommer ut ur utredningen är helt och hållet en fråga för utredaren och vi kommenterar inte detta vidare.

Tills utredningen är klar och eventuell ny styrning från statsmakterna kommer, så jobbar Försvarsmakten och FMV tillsammans för att implementera dagens lösning.

Dennis Gyllensporre
Chef för ledningsstaben

Om ingenting

Visst kan väl en blogg också var ett forum för lösa och närmast osammanhängande funderingar? Jag har nu lämnat Högfjällshotellet bakom mig och är tillbaka i huvudstaden. Någonstans inbillar jag mig ändå att det är här i riksdagen allt till sist avgörs. Åtminstone nu, när de parlamentariska förhållandena är djupt oförutsägbara.

Sälen är i första hand en tummelplats för av stunden ingivna utspel. Utspel som knappast har ambitionen att förändra något i sak, men som kanske i bästa fall skapar en illusion av en sådan vilja.

Svensk politik är fortfarande en form av demokratiskt hantverk. Motioner skickas till partistämmor, prövas och diskuteras, för att sedan komma till ett avgörande. Det är i alla fall min föreställning. När beslut väl fattats kan dessa partier sedan med visst förtroende kommunicera budskapen med allmänheten.

Liberalerna har fattat beslut om återupprättande av en selektiv, könsneutral värnplikt för grundutbildning av soldater. Ända sedan 1999 att Sverige ska söka medlemskap i Nato. Vid det senaste landsmötet kunde jag, som ordförande i utskottet för utrikespolitik och försvar, konstatera att ett enigt parti också ställde sig bakom att Sverige på sikt bör uppnå att minst två procent av BNP avsätts för det militära försvaret.

I utspelens Sälen tycks långt mindre förankrade budskap saluföras. Det är min tro att detta undergräver en folkligt förankrad, och därmed trovärdig, försvars- och säkerhetspolitik.

När jag nära midnatt vandrade mot mitt övernattningsrum på Riksdagen såg jag en tämligen välgödd brunråtta springa från Helgeandsholmen över Riksbron mot Rosenbad på Drottninggatan. Under snart fjorton år i Riksdagen har jag aldrig sett detta förut. Som naturintresserad förstår jag naturligtvis att man inte ska utläsa något alls av detta, men det var en sällsam iakttagelse. Som jag vill dela med eventuellt kvarvarande läsare.

Allan Widman




Krigsförbanden är fyllda

Det har i media framkommit uppgifter om att Försvarsmakten saknar 7 500 soldater. Det är fel. Krigsförbanden är idag i allt väsentligt bemannade.

I händelse av höjd beredskap och mobilisering bemannas krigsförbanden med alla de som är krigsplacerade, även de som inte har Försvarsmakten som sin huvudarbetsgivare och därmed inte tjänstgör kontinuerligt. I detta återfinns hela hemvärnet samt reservofficerare och deltidsanställda gruppbefäl, soldater och sjömän men även tidigare värnpliktiga. De sistnämnda är placerade med stöd av pliktlagen. Därmed är krigsförbanden i allt väsentligt bemannade.

Försvarsreformen med övergång till frivillighet har i huvudsak gått enligt plan. FM har fler kontinuerligt anställda soldater och sjömän än planen men färre deltidsanställda. Pliktpersonal (i huvudsak tidigare värnpliktiga) används därför för att fylla upp krigsförbanden. Krigsförbanden är därför inte uppfyllda enligt den metod som ursprungligen var tänkt.

Regeringens beslut i december 2014 om att pliktpersonal kan kallas in till övningsverksamhet innebär att kompetensen hos pliktpersonalen nu kan vidmakthållas, och att de kan träna ihop med sina krigsförband. Försvarsmakten planerar att genomföra krigsförbandsövningar med samtliga krigsförband under försvarsbeslutsperioden.

Sammantaget ger detta idag att huvuddelen av krigsförbandens befattningar med soldater och sjömän är bemannade.

Anders Silwer, Försvarsmaktens produktionschef

En försvarspolitik vilande på lösan sand

av Lars Wedin

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)

Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d v s bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.

Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.

Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?

Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.

Låt oss nu granska detta beslut. För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.

För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?

För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d v s den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl a med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.

Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen. För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.

För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt. För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m m Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.

Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna. En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.

En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.

Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.

Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar, som hårt drabbar försvaret, måste exempelvis vara extremt lätt att fatta.

Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Utbildning, värnplikt med mera

Just nu är det mycket som händer med beröring på Försvarsmaktens personalförsörjning.

För det första har kollegan Wiseman upplåtit plats till Lars Fresker att problematisera om försörjningen med nya yrkesofficerare.

För det andra verkar vårt land plötsligt ha blivit fyllt av värnpliktskramare, där utrikesminister Wallström just nu är den senaste att hurra för ett system där unga kvinnor och män med plikten som grund förväntas ge sin tid (och i värsta fall sitt liv) till staten.

Om vi börjar med försörjningen med yrkesofficerare så har Fresker i stort sett rätt i att det  nuvarande systemet inte riktigt levererar. Problemen finns främst inom officersprogrammet (OP), där ett för litet intag kombineras med en genant stor andel officersaspiranter vilka efter tre års akademiska studier inte ens klarar av att skriva en enkel C-uppsats. 

Beträffande specialistofficersutbildningen (SOU) så ser det lite bättre ut, men även där fylls inte utbildningsplatserna.

För SOU finns det också en anpassad variant, där ett anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman efter viss anställningstid kan invärdera sina redan erhållna kunskaper och därigenom genomgå en förkortad variant av utbildningen (minst en termin kortare). Detta kan i de flesta fall även ske med i stort sett bibehållna förmåner enligt ett särskilt regelsystem.

Man bör här känna till att någon motsvarande anpassad variant inte finns för OP - ska denna utbildning resultera i en officersexamen (yrkesexamen) så blir det svårt eller omöjligt att invärdera kunskaper av "oakademisk" karaktär.

Fresker menar också att anställda gruppbefäl, soldater och sjömän ska kunna medges att genomgå hela OP (tre år) med "bibehållen lön". Hej och hå - det blir ett ekonomiskt klipp för individen eftersom det förmånspaket som regleras i officersförordningen är tvingande (140 kr/dag, fri mat, fria resor, fri logi med mera). Individen skulle alltså tjäna betydligt mer under utbildningen än hon eller han gör före eller efter utbildningen.

Men - det kanske ändå trots allt kan vara en god idé att exempelvis öronmärka 10 platser av OP för redan anställda gruppbefäl, soldater och sjömän samt att låta dem erhålla "dubbla förmåner" under utbildningen. Det som kan trassla till de hela är möjligen att OP är en akademisk utbildning där FHS står för antagningen. Exakt hur detta skulle kunna matchas med att Försvarsmakten fördelar till tio platser vet denna blogg inte riktigt. 

Det finns dock också en annan variant och det är att Försvarsmakten köper tio platser som så kallad uppdragsutbildning. Detta sker redan idag när det gäller särskild officersutbildning av försvarsmeteorologer och -ingenjörer. I dessa fall får individen dock ingen officersexamen, men däremot motsvarande kunskaper. 

Med tanke på de rekryteringsproblem som finns till OP så kan det finnas goda skäl att prova nya verktyg enligt ovan.

Fresker nämner ingenting om reservofficersutbildning. Spaning ger dock tyvärr vid handen att rekryteringen till den nya ettåriga reservofficersutbildningen och det grundutbildningsår som den ska inledas med går uruselt. 

Nästa ämne att behandla i detta lite längre inlägg är det stora intresset för värnplikten (eller egentligen en plikt att genomföra grundutbildning som värnpliktig).

Denna blogg har tidigare varit tveksam till en övertro att värnplikten med ett Alexanderhugg kan lösa Försvarsmaktens rekryteringsproblem. Kritiken har varit baserad på ett oomkullrunkeligt faktum: problemet är inte för få som söker och blir antagna, problemet är brist på utbildningsplatser.

Försvarsmakten har kända problem vad avser rekrytering av både tidvis tjänstgörande personal och hemvärnsmän. Man kan dock inte säga att dessa problem skulle försvinna om plikten användes för att få in unga kvinnor och män till grundutbildning, följd av krigsplacering efter utbildningen. Det finns lik förbannat för få utbildningsplatser! 

Det är också så att många som får frågan om det inte vore trevligt att återinföra plikten att genomgå grundutbildning baserad på plikt inte inser eller fattar att en utbildningsvolym om 4 000 individer av en årsklass på över 100 000 individer rimligen inte kan sägas vara allmän värnplikt.

Det finns också romantiska fantasier om att värnplikten skulle underlätta integration och assimilering av kvinnor och män med sina rötter i andra länder. Detta argument faller dock även det platt till marken med hänsyn till den begränsade utbildningskapaciteten.

Slutligen så har minister Wallström också fantasier om "civil värnplikt" och "militär värnplikt".

Man skulle kunna hoppas att en minister skulle vara bättre påläst. Civilplikt finns redan beskriven i lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Det är fullt möjligt för Wallströms regering att fatta beslut om plikt att genomföra grundutbildning som civilpliktig. Då får Wallström dock också berätta vilken myndighet som ska genomföra utbildningen, hur uttagning ska gå till samt vad personalen ska användas till efter genomförd grundutbildning. 

Att med plikt som grund utbilda unga kvinnor och män för att de ska kunna hjälpa "nyanlända" kan inte sägas vara av sådant nationellt intresse att någon ska kunna tvingas till det. 

Jag ber om ursäkt för detta lite flummiga inlägg, men tycker att båda ämnena kan samsas rätt bra.

Det ska bli intressant att följa Folk- och Försvars konferens. Kanske någon kan tipsa minister Wallström om vad som redan är beslutat i en lag.

GMY

Sinuhe

Plikt…. Värn, civil, total?

Att pliktfrågan väcker intresse kanske främst har haft att göra med utmaningarna att personalförsörja Försvarsmaktens förband.

Dessa utmaningar, att personalförsörja Försvarsmaktens förband med soldater och gruppchefer (GSS – denna dumma förkortningen), finns främst inom arméstridskrafterna och delvis inom ledning och logistik. Marin och flygstridsförband har traditionellt och fortfarande en större andel yrkesofficerare.

vpl

I generella termer består en ålderskull av ca 100 000 personer. Det totala behovet – framräknat i FM underlag till regeringens proposition för ett drygt år sedan – var 10 000 GSS/T och 6 500 GSS/K.  Således skulle Försvarsmaktens behov av en ålderskull vara drygt 15 %. Emellertid kommer det alltid att finnas behov av mer eller mindre heltidsanställda soldater och gruppchefer – särskilt som framtida konfliktmiljöer och tekniknivåer blir allt mer komplexa. Därmed kanske behovet skulle kunna uppgå till mellan 5-10 %. Utmaningen här blir förstås att plikta in vissa medan andra anställs. Det kan bli en fråga om ersättningar, subventioner och andra lockande förmåner. Förvisso kan ju behovet ändock öka om Försvarsmakten skulle växa sig större. I jämförelse med en åldersklass volym bedöms det ändå som hypotetiskt marginellt.

Personligen tror jag att det skulle gå att personalförsörja Försvarsmaktens förband med till huvuddel anställd personal om löner och förmåner var konkurrenskraftiga och attraktiva – läs för övrigt förbundsordf. Lars Freskers inlägg på Wiseman: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2016/01/gastinlagg-officersforbundets-lars.html  .

Att öka volymen pliktpersonal kräver också en adekvat ”produktionsapparat” – att ta hand om och utbilda pliktpersonal på ett seriöst sätt är ett mycket grannlaga och krävande arbete. T.ex krävs:

  • Ett omfattande anpassat regelverk med skyldigheter, rättigheter och ersättningar etc.
  • En betydande kår av duktiga och omdömesgilla ”truppare” med anpassat ledarskap och pedagogik
  • Fysisk infrastruktur där såväl mat, logi, samkväm- och rekreationsmöjligheter medges.

Då det i den pågående debatten nu höjs röster från opinionsbildare och politiker även för totalförsvarsplikt eller civilplikt manar det till eftertanke. Även om det vid en första anblick kan verka bra och konstruktiv så får man inte hemfalla till ogenomtänkta eller populistiska uttalanden. All PLIKT kräver att staten gör sitt yttersta att både förklara varför, likväl som den på ett övertygande sätt måste sörja för den som med PLIKT ska tjäna sitt land.

Jag har själv varit såväl pluton-, kompani- som bataljonschef över värnpliktsförband. Den särklass svåraste uppgiften var att som bataljonschef år 2006-2007 upprätthålla riksdagens pliktlagstiftning. Att som ordförande i regementets Granskningsnämnd avgöra huruvida en vpl skulle vara kvar eller inte när det då var färre än 10 000 som fullgjorde värnplikt – här kan vi prata om myndighetsutövning! Ja, det var både svårt och ibland rent av dumt, inte minst genom att det samtidigt var frivilligt för kvinnor.

 

P.s

På Brix Ski Blogg finns ett utmärkt inlägg idag. https://brixski.wordpress.com/2016/01/10/varfor-varnplikt-varfor-ska-vara-ungdomar-reparera-politikens-tillkortakommanden/

D.s


Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!


Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.


Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.



Hopp om fred i Syrien?

av Michael Sahlin

Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit mångahanda och oddsen svåra, men Kerry kämpar på oförtrutet. Han är verkligen beundransvärd, en stor tillgång för sin president, sitt land och för världen i stort, i ett läge när världen brinner och behovet av amerikanskt ledarskap är stort. Och en del framgångar, om än med oviss varaktighetshalt, har den febrilt verksamme Kerry onekligen kunnat registrera, tillsammans med chefer och kollegor: det brokiga året 2015 har också bl a levererat ett avtal om Irans nukleära kapacitet och ett klimatavtal i Paris.

I stark konkurrens från andra katastrofala oroshärdar får väl det fleråriga Syrien-dramat anses som det som är allra mest nödvändiga att bringa till ett slut, givet alla enorma humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser, samtidigt som fredsoddsen just där är som svårast. De svåra oddsen beror ju på dels att det handlar om minst tre samtidiga krig (upproret mot Assad-regimen, den internationella mobiliseringen mot monstret IS/ISIS/ISIL/DAESH och kriget mellan turkiska armén och det gränsöverskridande kurdiska PKK), dels att kriget/krigen varit och är ett s k ”proxy war” där olika regionala och globala parter stöder olika lokala falanger, dels på den extrema fragmentiseringen av stridsmiljön, och dels att de syriska konflikterna är nära förbundna med konflikterna i Irak (liksom andra grannländer), mm.

Den nu återuppstådda internationella, Kerry-ledda, prioriteringen av Syrien-krisen har som vi sett flera grunder:

  • det framväxande terrorhotet med direkta och indirekta kopplingar till främst just IS och höstens spektakulära dåd i bl a Ankara, Beirut, Paris,
  • den för Europa och EU synnerligen svårhanterade flyktingkrisen,
  • det ryska militära ingripandet på Assad-regimens sida och den rysk-turkiska krisen efter nedskjutningsincidenten – och
  • insikten om att en framgångsrik kampanj mot IS trots svårigheterna närmast kräver att ekvationen förenklas genom en fredsprocess i det syriska inbördeskriget.

Och nu, framemot årsskiftet 2015-2016, har alltså ett flämtande ljus av hopp tänts, i och med att FN:s säkerhetsråd äntligen lyckats enas om en resolution om en vägkarta mot fred i den ena konflikten i Syrien, den mellan Assad-regimen och floran av rebellgrupper på den icke-jihadistiska sidan. Den bristande kompromissvilja mellan regionala och globala makter som hittills, under långa och förödande krigsår, blockerat säkerhetsrådet – främst på grund av oförenliga ståndpunkter beträffande Assad-regimens roll – har nu ersatts av en vilja, i säkerhetsrådet och mellan närmast involverade regionala makter (Turkiet, Saudiarabien, Iran, m fl), att i förekommande fall ”agree to disagree” och trots oenigheter och oklarheter i mängd satsa kraft och prestige i ett vanskligt syriskt fredsprojekt.

Framsteget i FN:s säkerhetsråd hade, under övergripande ledning av den energiske och optimistiske Kerry , i strategisk samverkan med Ryssland/Putin, föregåtts av möten i Wien med alla ”stakeholders” utanför Syrien, nu inklusive Iran, en process för att söka enighet om vilka rebellgrupper som kunde anses tillräckligt ”moderata”/icke-jihadistiska för att platsa i en seriös fredsförhandlingsprocess, och möten, främst i saudiska Riyad, mellan utvalda rebellgrupper för att skapa en enad förhandlingsplattform. Och vägkartan föreskriver (optimistiskt) förhandlingsstart mellan Assad-regimen och oppositionen redan i årets början, följt av vapenvila, överenskommelse om övergångsregering till sommaren och så allmänna val efter 18 månader. Den bakomliggande tanken verkar vara att Ryssland och Iran ska kunna ”leverera” Assad, att USA ska kunna hålla Turkiet och Saudiarabien i örat och att dessa tre tillsammans ska kunna ”leverera” anti-Assad-grupperna, och att dessa olika tyglar sammantaget ska möjliggöra en parallell krigföring mot i första hand IS, i andra hand övriga jihadister, som Al Nusra. Och att FN (arme De Mistura!) ska leda och sammanhålla förhandlingsprocessen, med stöd av ”stakeholders”.

Risk finns förstås, uppenbar risk, att detta upplägg spricker redan innan det hinner sjösättas.

Går det överhuvudtaget att i praktiken ”separera” kriget mot IS från det ursprungliga syriska inbördeskriget, är ett närtida eld-upphör mellan inbördeskrigsparterna tänkbart och övervakningsbart samtidigt med ett pågående och eskalerat krig mot IS m fl, går det att uppnå enig kompromiss om i sammanhanget legitima rebellgrupper (vilka som skall ses som del av lösningen snarare än del av problemet), kan saudiska, iranska och turkiska intressen alls bringas till i praktiken fungerande samverkan, vilken roll är Turkiet berett att ge syrisk-kurdiska PYD/YPG i en fredsprocess i Syrien samtidigt med pågående väpnad konflikt med den kurdiska systerorganisationen PKK i Turkiet, och, inte minst, hur länge går det att hålla undan den kvardröjande oenigheten i synen på Assads och Assad-regimens roll under övergångsperioden?

Frågorna är många, liksom tvivlen. Fler finns, listan är lång.

Och så här strax efter årsskiftet påminns vi därtill, ganska brutalt, om hela det västasiatiska läggspelets inbyggda spänningar och sårbarheter – detta att i den syriska (och irakiska) krishanteringen ett avslutande av kriget ( och IS´ besegrande) är endast ett av flera mål i parternas målhierarki, och av flertalet parter/aktörer inte det högst prioriterade. Som spön i backen står de regionala exemplen på detta.

En sekvens härvidlag började med det Putin-ryska ingripande i Syrien-krisen som alla kännare definierat som nr 1 bland ”game changers”, bl a eftersom detta ingripande kom att i grunden ändra förutsättningarna för den turkiska AKP-ledningens Syrien-politik, följt den 24 november av den turkiska nedskjutningen av ett rysk SU-24 plan som bombade turkmenska Assad-fientliga rebeller i gränstrakterna i det för turkisk Syrien-politik viktiga Hatay-området (vars införlivande i Turkiet officiell syrisk politik aldrig erkänt!).

Incidenten har dramatiskt försämrat de tidigare goda, på ömsesidigt ekonomiskt och energipolitiskt beroende baserade, relationerna, och ännu vid årsskiftet skymtar inget slut på serien av Putin-ryska straffåtgärder eller eljest försoningssignaler, även om båda parter visat viss vilja till återhållsamhet vid valet av medel (Putin har inte varslat om stopp för de vitala gasleveranserna, och kollega Erdogan har inte varslat om att stänga Bosporen-utloppen, för att nämna några uppenbara exempel, förutom hittillsvarande avstående från militär eskalation).

Samtidigt konstateras att incidenten dels föranlett Putin-Ryssland att flytta fram sina militära positioner i och intill Syrien (bl a lv-systemen S-300 och S-400), dels därmed blockerat Turkiets handlingsfrihet att kunna medverka i USA-ledda koalitionsföretag mot IS – ytterligare en motgång för Turkiets Syrien-politik, och dels (därmed) skapat ytterligare svårigheter i det globala och regionala arbetet med att koordinera en effektiv anti-IS-kampanj. Det tillkommer ju att en fortsatt eskalation av den turkisk-ryska konflikten ofrånkomligen blir eller redan är en (i detta sammanhang starkt oönskad) konflikt mellan Ryssland och NATO. Det tillkommer också att Putin-Ryssland också sitter inne med ett trumfkort vars användande kan tillföra regionen ytterligare höjder av farlig komplikation: nämligen det kurdiska kortet, att säkerställa evig turkisk fiendskap genom att öppet militärt stödja PYD/YPG i Syrien och därmed PKK i Turkiet.

En annan sekvens gäller det saudisk-iranska förhållandet, den statliga nivån av det historiska sunni-shia rivaliteten inom Islam, inom och utanför arabvärlden. Kerrys triumf att i höstas äntligen få till stånd ett internationellt Syrien-format där såväl saudier som iranier (och turkar, ryssar och amerikaner, m fl) fanns med – det som senare i höstas beredde vägen för beslutet i FNs säkerhetsråd om vägkartan för fred i Syrien – har nu kring årsskiftet blivit Kerrys huvudvärk: de saudiska massavrättningarna med en känd shia-ledare bland offren har fått ledningen i Teheran att varsla om ”gudomlig hämnd”, och stor oro finns nu bland bedömare för att denna bilaterala saudisk-iranska hätskhet, redan stor p g a Jemen, ska få allvarliga regionala följdverkningar och därvid försvåra en redan närmast hopplös fredsuppgift i Syrien.

Under några korta månader sedan i höstas, då terrorattentat och flyktingkris tycktes bereda vägen för kompromissvilja, trots de skilda/motstående agendorna, och ensning av synen på vad som borde prioriteras, har alltså ett antal ytterligare försvårande omständigheter tillkommit med bäring på Syrien-krisens tre separata (men sammanvuxna) krig, Assad-regimen och allierade mot de många olika rebellgrupperna, det internationella samfundet mot IS och, icke att förglömma, det turkiska, gränsöverskridande kriget mot PKK i Turkiet och norra Irak och (om än hittills mindre i militära former) mot systerorganisationerna PYD/YPG i norra Syrien.

Hur ska, mot den bakgrunden, saudier och iranier, turkar och ryssar, turkar och kurder, amerikaner och shia-irakier (osv, osv) kunna enas om en kompromiss i känsliga frågor som de rörande Assads nuvarande och framtida roll, och vilka rebellgrupper som ska anses fähiga att delta i samtal med Assad-folk under Staffan de Misturas ledning? Svaret är väl, kanske, att detta kan ske om parterna trots allt finner alternativen (till någon form av förhandlingsframsteg) värre.

Så beslutet i FNs säkerhetsråd, även om det i väsentliga drag handlar mest om att ”agree to disagree”, får ändå anses vara ett flämtande ljus i mörkret i egenskap av nödvändigt första steg, oavsett hur många ytterligare steg, med eller utan John Kerry, som kommer att krävas innan en riktig, hållbar och kännbar process mot fred finns att registrera. Bättre med ett steg i rätt riktning än full rusning i katastrofal riktning. Måtte vi hinna ordentligt hedra Kerry för hans kringflackande fredsoptimism innan han går i väggen eller eljest måste lämna in.

Så under 2016 kommer vi att fortsätta brottas med paradoxen: att Syrien-krisen å ena sidan blir allt brutalare, allt mer ”oacceptabel”, för varje dag som går, å andra sidan ger upphov till en internationell nevrotisk diplomatisk häxkittel, med idel infernaliska kopplingar och komplikationer, som tycks leda längre och längre från en lösning.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Inför Folk&Försvar 2016



Som vanligt inleds det försvar- och säkerhetspolitiska året med Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. På söndag drar det igång och pågår i dagarna tre. "Alla" nyckelspelare från politiken, försvar och säkerhetsmyndigheterna samt media är givetvis närvarande.

Från partiledarhåll är det däremot relativt tunt i år. Det brukar tyvärr vara det i de så kallade mellanåren när det inte stundar ett riksdagsval, för då är alla där, I år närvarar Anna Kinberg Batra (m) och Ebba Busch Thor (kd). Men från politiken finns förutom ledamöter från försvarsutskottet flera ministrar som Margot Wallström, Peter Hultqvist och Ander Ygeman vilket gör konferensen extra intressant.

Jag avser inte skriva något längre inlägg om vad som komma skall i Sälen, för det har redan Annika Nordgren Christensen gjort ytterst förtjänstfullt, så det skulle bara bli kaka på kaka.

Jag tänkte dock uppehålla mig vid en del i Annikas text tillsammans med det som jag tar upp i min nyskrivna SvD-kolumn. Annika skriver....
Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. 
De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. 
Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Vad avser politiken så tror jag tyvärr att det blir likt tidigare, dvs. att man rundar den viktiga frågan huruvida vi faktiskt har ett tillräckligt starkt och fungerande försvar givet omvärldsläget. Finansieringen vill man absolut inte prata om, förutom att framhålla att försvarsbeslutet "är ett trendbrott och att man skjuter till en betydande summa pengar". Det har vi hört förr, samtidigt som alla vet om att dessa pengar inte på långa vägar räcker till att skapa ett nationellt försvar anpassat för att kunna möta nuvarande omvärldsläge. Det täcker som bekant inte ens bristerna från det föregående inriktningsbeslutet och situationen avseende anskaffning och vidmakthållande av försvarsmateriel blir tyvärr bara värre med tiden. Pengarna räcker helt enkelt inte till.

Den andra delen i min senaste kolumn berör Försvarsmaktens beskrivning av läget i stort. Här har de flesta noterat att det förmedlade budskapet är något helt annat nu än för mindre än ett år sedan.

Vi har som bekant tidigare haft en omfattande debatt om "en-veckasförsvaret" samtidigt som man också förklarade att bara ett av fem områden kunde försvaras. Den debatten var olycklig och inte särskilt bra för Sverige på det större planet, men den positiva utkomsten var trots allt att både politiker och det svenska folket skakades om och vaknade upp ur en lång dvala. Plötsligt blev försvarsfrågan begripligt.

Försvarsmakten har tidigare också varit mycket tydliga avseende anslagsnivåerna, och för något år sedan deklarerade man att politikerna måste välja bort en hel försvarsgren om inte stora summor pengar tillfördes (drygt 4 miljarder per år) och det var för att kunna nå upp till det som beslutades i det tidigare försvarsbeslutet från 2009. Dessa pengar fick Försvarsmakten aldrig. Istället blev man anvisade att spara ytterligare på personalkostnaderna genom det ödesdigra RB5 från 2013.

Inför det senaste försvarsbeslutet som trädde i kraft från årsskiftet så gav Försvarsmaktens analys i det inlämnade underlaget vid hand att det för perioden 2016-2020 saknades cirka 18 miljarder för att täcka de absolut mest kritiska hålen. Dvs. det absolut mest kritiska underskottet efter att försvarsbeslutet från 2009 visat sig vara allvarligt underfinansierat. Det politiska beslutet blev istället att skjuta till 10,2 miljarder. Då ska man också vara medveten om att 1,7 miljarder av den föreslagna ökningen om 10,2 miljarder försvinner på grund av ökade ungdomsarbetsgivaravgifterna och Fortifikationsverkets höjda avkastningskrav. Därmed återstår 8,5 miljarder i friska pengar och således når man inte ens upp till hälften av det som enligt Försvarsmakten är en kritisk lägstanivå. Till detta skall även läggas nya uppdrag så som att sätta upp ett permanent förband på Gotland.

Kopplat till ovanstående och bedömningen av den operativa förmågan så höjde tidigare ÖB Sverker Göranson ett varningens finger när han under rikskonferensen för ganska exakt ett år sedan i sitt anförande slog fast att...

"Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”

Med ovanstående samlade bild skulle man kunna tro att läget i Försvarsmakten är nu är kritisk. 

Men istället kommer det nu nya budskap om läget i försvaret. Idag menar Försvarsmakten att det aldrig har existerat något enveckasförsvar. "En-veckasförsvaret är ett begrepp vi ska tvätta bort. Vi har inget en-veckasförsvar, och vi har aldrig haft något en-veckasförsvar"

Det nya budskapet är också att försvaret är bättre än någonsin förr, och i en intervju med vår nya ÖB i Sveriges Radio Studio 1 så klarades det ut att pengarna räcker till att lösa de tilldelade uppgifterna samtidigt som ÖB slog hål på den tidigare förmedlade bilden av försvaret genom att bland annat uttrycka att...
”Jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga ... I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”
Precis som jag skriver i min kolumn i SvD så har jag grubblat mycket över hur den förmedlade bilden har kunnat förändrats så pass snabbt? Jag har identifierat följande möjliga anledningar.

1. Budskapet är missuppfattat/feltolkat och att det egentligen inte är någon skillnad jämfört med tidigare.

2. Försvarsmakten har gjort nya operativa värderingar av uppgifter kontra förmågor och fått ett nytt och bättre utfall än tidigare.

3. Försvarsmakten vill förändra bilden av myndigheten och dess verksamhet, och istället för att förmedla problem istället entusiasmera den egna personalen. Det har nya ÖB redan lyckats med väldigt bra skall särskilt tilläggas. ÖBs tal från chefssamlingen i höstas har verkligen skapat positiva ringar på vattnet!

Alternativt handlar det om en kombination av ovanstående.


Men för att sammanfatta det hela inför den kommande konferensen... Precis som Annika skriver så kommer alla i Sälen att lyssna noggrant på de budskap som kommer att förmedlas från politiker och myndigheter. Från Försvarsmaktens sida så tror jag det är oerhört viktigt att kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Den ena, att förklara allt bra som personalen i Försvarsmakten åstadkommer värjde dag och därmed skapa en positiv bild både utåt och inåt. Den andra är att parallellt med detta kunna föra en öppen nödvändig debatt om brister och behov. Att enbart föra den senare debatten bakom stängda dörrar mellan myndighet och departement tror jag inte gynnar vår försvarsförmåga. Jag är nämligen helt övertygad om att anslagsökningen i det senaste försvarsbeslutet hade varit betydligt mycket lägre om det inte hade föregåtts av en omfattande öppen debatt där allmänhetens "krav" fick möjlighet spela en roll. 

Det kommer oavsett att bli en mycket intressant konferens i Sälen! 
Läs även min nyskrivna kolumn i SvD

Strategi i Gotlandsscenariot

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns  någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt.  Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.

Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015.  De fyra författarna  skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.”  Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn.  På sidan 112 förklarar man nämligen:

”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande  eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)

Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärk­ningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.

Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns.  Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt?  Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld?   Vidare får jag intrycket att  den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrens­orienterade kretsar.

Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen.  Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många  småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.

Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.

Transporter till och från Gotland

Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad på­verkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat.  Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.

Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för  diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av  buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.

Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?

I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila tran­sporter  av nödkaraktär.  De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken.  Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.

Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.

För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter.  Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsle­celler. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.

Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor upp­märk­samhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka  ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.

Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.

Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet  – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.

Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätt­håller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot upp­trädande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.

Re­sone­manget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplo­matiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrke­demon­strationer i flera steg.  Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.

Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot  bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med när­luftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.

I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den  svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför  dessa.  Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.

Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler  mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska poli­tiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militär­strategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i  scenariot.

En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthållig­heten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror.   Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.

En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.

En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på för­beredelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris.  Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av  vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.

En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.


Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.



Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.


I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.


Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Har vi fred i Europa idag?

av Magnus Sjöland

Nedan följer två ordböckers och ett uppslagsverks definitioner av fred. Kan man med dessa definitioner avgöra om det råder fred i Europa i januari 2016?

Wiktionarys ordbok:

  1. Fred = tillstånd som kännetecknas av avsaknad av krig
  2. Fred = ostördhet, lugn, ro

Svenska Akademiens Ordlista: fred (låta ngn) vara i fred = vara ostörd

Wikipedia: två former av fred finns (positiv och negativ fred):

Negativ fred ”är avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är traditionellt och huvudsakligen statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våld för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra stater från aggressioner”.

Positiv fred ”är en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv.”

Vi upplever i dag terrorism, gränskränkningar, cyberattacker, trollfabriker, militära hot, olagliga underrättelseoperationer, rasism och separatister stödda av grannländer. Vad skall vi kalla fred och vad skall vi kalla det tillstånd då vi inte har lugn och ro?

Har vi fred i Europa idag? Det beror på vilken definition vi har av begreppet fred. Det är frågan om ens begreppet negativ fred kan tas som utgångspunkt för att vi har fred i Ukraina? Om vi använder oss av positiv fred, kan vi definitivt säga att det inte är fred i Ukraina, men antagligen inte någonstans i Europa idag på grund av bland annat terrorister och rasism.

Kanske skall vi ha fler beteckningar än de gamla och lite ”klumpiga” begreppen krig och fred?

En sak är dock säker, vi har inte lugn och ro i Europa idag!

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Försvaret – ett vanskött ”särintresse”; försvarspolitiska beslut i historisk belysning




Nedanstående gästinlägg är författat av Olof Holm, professor i Management och Kommunikation. Han har verkat som forskare och lärare vid Stockholms Universitet, Försvarshögskolan, Polishögskolan, Högskolan i Borås och Göteborgs Universitet Han är docent i Ekonomisk Politologi (statsvetenskap med ekonomisk inriktning) vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Professor Olof Holm är även reservofficer i flottan och ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Han har publicerat flera artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet, senast nr 1/2013.  

Artikeln är ursprungligen publicerad i KÖMS Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 3, 2015, sid 273-288.

/ Skipper

-------------------


Föreliggande artikel belyser den svenska försvarsmaktens fortlöpande försvagning. Denna process har med få undantag fortgått under närmare ett sekel. Min utgångspunkt är att studera skeendet utifrån försvarspolitiska riksdagsbeslut och att följa förändringarna med försvars­maktens andel av BNP som mått. För överskådlighet och konkretion har framställningen begränsats till att skildra den centrala innebörden i varje beslut och dess huvudsakliga konsek­venser. En begränsning som innebär att nog så väsentliga aspekter, händelser och konsekven­ser inte kunnat medtas. Den kvalificerade läsaren kan antas ha överseende med den bristen. Översikten syftar till att ge läsaren ett historiskt perspektiv på förändringsförloppet och att därigenom kunna sätta in den svenska försvarsförmågan i nutid, i en situation där förhållan­dena i vårt närområde har förändrats med en förhöjd internationell hotbild.


Rysslands annektering av Krim, det pågående kriget i Ukraina, den ryska militära upprustningen, inte minst avseende den marina slagkraften, de baltiska staternas och Polens inträde i Nato, de över­vägan­den som görs av den finska regeringen är några exempel. Också i Sverige sker ett gradvis närmande till organisationen, dock utan att ett fullt medlemskap synes vara politiskt möjligt med nuvarande regeringskonstellation. En avslutande analysmodell sätter in det skildrade sammanhanget i ett mer teoretiskt perspektiv följt av reflektioner och slutsatser.

Överbefälhavaren klargjorde 2012 att Sverige kan militärt försvaras under en veckas tid under förut­sättning att fienden anfaller på en begränsad plats. Den bedömning ÖB då gav uttryck för har varken han eller någon annan reviderat även om sporadiska försök görs av Försvarsmaktens egen reklambyrå att putsa upp bilden. ÖBs uttalande kan tolkas som en beskrivning av den faktiska situationen, som ett skrämskott, som bara ett medialt utspel i syfte att initiera en seriös debatt om Sveriges säker­hets­po­li­tik, hotbilden och vårt försvar. Om vi antar att ÖB menar allvar och är sanningsenlig är emellertid den omedelbara slutsatsen att Sverige står försvarslöst. 


Försvarsbesluten och deras konsekvenser


Vägen till detta tillstånd är lång och kantad av en rad beslut. Vi skall här ge en kort beskrivning av stegen fram till dagens situation. En logisk utgångspunkt är de omedelbara följderna av första världs­kriget slut.

Den försvarsutredning, som tillsattes 1919 (regeringen Edén) lade fram sitt betänkande 1923 inne­bärande en sänkning av försvarsanslaget med 34 procent jämfört med 1914. Partierna gjorde skilda bedömningar av det kommande läget och Sveriges behov av ett militärt försvar. Social­demok­ra­terna såg framför sig en varaktig och stabil period av fred, ett läge som knappast motiverade ett försvar dimensionerat för att slå tillbaka ett omfattande överraskningsangrepp. Under överskådlig tid behöv­des i Sverige ett neutralitetsförsvar mot gränskränkningar.

Ett framtida storkrig i Europa skulle sannolikt föregås av en längre period av försämrade inter­natio­nella relationer och då ge tid för nödvändig upprustning. Endast högerpartiet bedömde Sovjetunionen som ett långsiktigt hot mot Sverige.


Försvarsbesluten 1925 och 1936


1925 års försvarsbeslut, fattat den 26 maj, trädde i kraft den 1 januari 1928. Sverige nedrustade över hela linjen. Armén reducerades till fyra fördelningar. Kustflottans äldre fartyg utrangerades samtidigt som nyanskaffning reducerades. Flera av kustartilleriets förband lades i reserv, andra avvecklades. Flygvapnet uppstår som en själv­ständig vapengren och består inledningsvis av femtiosju plan, över­tagna från armén och marinen. Beslutet kom att gälla fram till 1936 då riksdagen den 11 juni fast­ställde den nya inriktningen innebärande en ökad kostnadsram från 118 till 148 miljoner kronor, ca 25 pro­cent. Anslaget till det svenska flygvapnet ökades från 11 till 28 miljoner, d v s 154 procent. Arméns resurser ökades från fyra till sex fördelningar. Flottan ökade något och 1937 upprättades KA3 och 1939 KA4. Betydande förändringar genomfördes av Försvarsmaktens övergripande organisation. Försvarsstaben samt Armé- och Flygstaberna upprättades1936 och ersatte den året därpå avvecklade Generalstaben. 1936 års försvarsbeslut kom att gälla fram till 1942.

Vid krigsutbrottet 1939, var den svenska försvarsmakten dåligt utrustad och dåligt samövad (Holm2013). Genom krigs­hän­del­serna i september och Sovjetunionens angrepp på Finland bildades en samlingsregering under Per Albin Hanssons (S) ledning.


Försvarsbeslutet 1942


Den av regeringen tillsatta försvars­kommis­sionen föreslog omfattande kvantitativa och kvalitativa förstärkningar avförsvaret. Flera viktiga riksdagsbeslutfattades under 1940: arméns krigsorganisation skulle dubbleras, flygvapnet skulle under tiden fram till och med 1946 tillföras flygplan och kryssare skulle levereras från Götaverken. En i stort enig riksdag fastställde den 17 juni 1942, FB42, den så kallade femårplanen, en kraftigt ökad kostnadsram med 600 miljoner kronor mer än vad som bedömts vara ramen 1936. På central nivå inrättades militärområden (Milo-indelningen), armén utökades med två fördelningar. Flygvapnets kostnadsramökades med 154 procent och tillfördes fem flottiljer. Marinens organisation bestod med utökad satsning på befälskadrar.



Per Albin Hansson dolde sanningen om den svenska beredskapen
”Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam.
Vi har intet otalt med andra, vi känna icke någon fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt.
Vår beredskap är god”
(Per Albin Hanssons beredskapstal på Skansen den 27 augusti 1939, tretton dagar innan den tyska inmarschen i Danmark och Norge)





Försvarsbeslutet 1948


En djupt splittrad försvarsutredning, tillsatt 1945, hade misslyckats med att utarbeta ett hållbart under­lag, vilket bidrog till att försvarsministern Allan Vougt inför 1948 års försvarsbeslut inte presenterade ett fullständigt förslag, utan endast riktlinjer för fortsatt utredande av krigsmaktens framtida, där flyg­vapnet förutsattes kraftigt förstärkt. Regeringen hade försatts i ett dilemma och tillsatte 1955 en bered­ning ledd av Torsten Nilsson och kunde 1958 presentera ett propositions­underlag. Den så kallade Prag­kuppen 1948, Koreakriget 1950-53, Ungern­revolten 1956och kärnvapenhotet kom att prägla den svenska försvarsdebatten och det försvarsbeslut som fattades av riksdagen den 4 februari1958.



Försvarsbeslutet 1958


Beslutet innebar en omfattande omfördelning. En mindre reducering av armén och en kraftig för­svag­ning av marinen gav möjlighet att kraftigt upprusta flygvapnet. Attackflyget fick en nyckelroll också som ersättare av flottans tyngre enheter, kryssare och jagare. Det totala försvarsanslaget skulle årligen räknas upp med 2,5 procent. Också detta beslut fattades med stor majoritet, samtliga fyra stora partier stod eniga bakom beslutet där nu samhälls­eko­nomiska, statsfinansiella och, inte minst, försvars­industriella aspekter spelade stor roll. Utveckligen av kärnvapen i Warszawapakten och i Nato, terror­balansen, betydelsen av the second-strike-capability (se även Kissinger 1962) kom att utgöra försvars­beslutets klangbotten. Ett framtida krigsscenario bedömdes innebära ett krig utan fronter, med stora krav på rörlighet och skydd och där kärnvapenbestyckade strategiska ubåtar skulle ha avgörande betydelse För armén innebar försvarsbeslutet tillförsel av en ny stridsvagn. Inför beslutet studerades tre alternativ: en amerikansk (M60 Patton), en tysk (Leopard1) och den svensktillverkade StridsvagnS. Svensk neutralitets- och arbetsmarknadspolitik avgjorde valet. Mellan 1967-71 tillfördes pansar­trupperna 290 exemplar av Stridsvagn S Under den kommande beslutsperioden1958–1963, påverka­des uppsättningen armébrigader av försvarsbeslutet. Fem infanteribrigader utgick 1958 helt och hållet ur krigsorganisa­tionen. Genom en mindre avveckling av flygflottiljer frigjordes utrymme för moder­nisering av vapnet genom införandet av Saab 32 Lansen och 35 Draken. Härutöver beslutades att till­föra ytterligare trettioen baser och därmed uppgå till sjuttio. Vid denna tid utgjordes det svenska flyg­vapnet av typerna J29 Tunnan, A32 Lansen, J34 Hawker och J35 Draken och var internationellt ett av de starkaste.1958 års försvarsbeslut innebar för marinen en budgetminskning från 18 till 12 procent. Än allvarligare på längre sikt var missgreppet att ytstridsenheterna med ubåtsjaktkapacitet fasades ut och ersattes av mindre attackfartyg, som dock inte utrustades för lokalisering och bekämpning av ubåtar. Den svenska ubåtsflottan bestod vid denna tid av 18 fartyg och 12 under ombyggnad eller planering (Marinkalender1961). Beslutet innefattade också projekt Sjöormen som ett led i utveck­landet av ubåtsvapnets effektivitet och utökat verksamhetsområde. 1958 års försvarsbeslut uppfattades på flera håll som ett stort framsteg, försvaret framstod som vinnare som dock visade sig vara en pyrrusseger (Björeman 2011,s.24)



Försvarsbeslutet 1963


I januari 1962 presenterade ÖB Torsten Rapp underlaget för 1963 års försvarsbeslut avseende perio­den fram till 1968. Han förutsatte årliga kostnadsökningar med 3,5 procent, en ökning i paritet med den dåvarande BNP-ökningen, främst motiverad av materiel­kostnadsutveckling, i första hand av­seende Draken och den nya Stridsvagn 103. ÖBs bedömning var att Krigsmakten med den dåvarande storleken skulle kunna möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt terri­torium och att en kust- och gränsinvasion av större omfattning och i samband med insatta luftlandsätt­ningsföretag samtidigt skall kunna avvärjas och att Sverige då förutsattes förfoga över egna kärn­vapen. Samtidigt fördes ett kostnads/intäktsreson­emang: det svenska försvaret skulle vara tillräckligt starkt för att en angripares möjliga utbyte inte skulle svara mot den nödvändiga insatsen. 1963 års försvarsbeslut innebar att armén utökades med pansarbrigader och den bandvagnsförsedda så kallade Norrlands­brigaden, bandkanoner, rörliga robotförband med Robotsystem 68 Blood­hound. Flygvapnets Lansenplan ersattes successivt av 35 Draken, som tillsammans med luftförsvars­systemet Stril -60 ansågs vara Västeuropas starkaste jaktförsvarssystem.

Flottans jagare avvecklades successivt, inrikt­ningen från 1958 års beslut kvar stod med övergång till lättare enheter, motortorpedbåtar, patrull- och torpedbåtar.



Försvarsbeslutet 1968


Försvarsbeslutet 1968 är historiskt avgörande ur två aspekter. Den ena gällde ekonomin. Social­demo­kraterna hade beslutat stoppa den årliga uppräkningen av den så kallade teknikfaktorn på två procent. Den andra aspekten var politisk.1968 års beslut fattades enhälligt av Socialdemokraterna och Vänster­partiet Kommunisterna.

Härigenom bröts traditionen att försvarsbeslut fattades av de fyra demokratiska partierna. Beslutet var ett säkerhetspolitiskt misstag och fick långtgående konsekvenser. En successiv nedrustning av det svenska försvaret inleddes. Flygvapnets beställningar av Viggenplanen halverades, bombflyget av­vecklades eftersom anskaffningen av kärnvapen stoppades.

Marinens anslag hade tidigare skurits ned, nu halverades antalet fartyg. Arméns sedan femtiotalet påbörjade mekanisering avbröts. Flygvapnet var det vapenslag som först drabbades av en förbandsavveckling.



Försvarsbeslutet 1972


Försvarsbeslutet 1972, FB72, fattades den 29 maj detta år. Krigsmakten skall i fortsättningen benäm­nas Försvarsmakten. Nedmonteringen av det svenska försvaret fortsätter i ökande takt. Den ekono­miska bakgrunden är i korthet följande. Den föregående tjugoårsperioden, 50- och 60-talen, de så kallade rekordåren, var Sveriges ekonomiska tillväxt närmast unik i västvärlden med en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,9 procent under tjugo års tid. Men omkring 1970 stagnerade svensk ekonomi. Den genomsnittliga tillväxten under perioden ända fram till början av 1990-talet sjönk till 1.48 procent per år medan den för OECD som helhet uppgick till 2.72 procent (2,61 procent för den europeiska delen). Verkningarna av oljekrisen1973sloghårt mot intjäningsförmågan i det Svenska näringslivet. Samtidigt rullade välfärdssystemen på i hägnet av de gångna decenniernas glansdagar. Politiken inriktades inte på det svenska försvaret. Den generella svenska försvarskapaciteten offrades. Nu gällde det att värna privat köpkraft, utbyggd barnomsorg med flera offentliga åtaganden. Med minskande intäkter och ökande kostnader blev den självklara följden att statens upplåning ökades och uppgick vid mitten av årtiondet till 70-80 procent av BNP (Holm 2002). Detta är bakgrunden till FB72. Flera beslut fattades med allvarliga konsekvenser. CM Bengt Lundvall föreslog att ett antal fregatter och landskapsjagare skulle byggas om och moderniseras. Palmes regering ogillade förslaget och angav i beslutet att ubåts­jakt skall skötas med andra medel än militära trots att rekognosering och utspaning av svenska marina baser varit känd sedan 1960-talet (Jansson 2015). Konsekvenserna av det aningslösa och olyckliga beslutet visade sig snart nog med 1980-talets ubåtskränkningar och särskilt U-137:ans grundstötning.

Flottan ansågs endast behöva resurser till invasionsförsvaret och eftersom man genom det ekonomiska försvaret hade lagrat stora råvaruförråd behövdes inte försvaret av sjövägarna. Feltänkandet i detta av­seende har belysts av Rask (2015). Också i detta avseende begick man ett säkerhetspolitiskt miss­grepp. Den marina tyngdpunkten försköts mot kust- och landförsvar. Två pansarbrigader avveckla­des och flygvapnets attackflygsystem nedprio­riterades, medeltunga divisioner ersattes av lätta, SK 60, vapnets effekt minskades. Försvarsbeslutet stöddes enbart av socialdemokraterna, som dock fick Vänsterpartiet kommunisternas röster i voteringen. Förutom beslutet i sig tillkom kostnader för löner, material, höjda arbets­givaravgifter och ändrade principer för hyressättning, som legat utanför den ekonomiska ramen. Strävan att behålla en relativt stor organisation bidrog till kvalitets­försämring i de militära förbanden.



Försvarsbeslutet 1977


Med försvarsbeslutet 1977 fortsatte nerdrag­ningarna av försvaret. Beslutet avsåg perioden fram till 1982 och innebar en ny brytning med de fyra borgerliga partierna. Nya ramar framtvingade ned­skärningar, dels genom en minskning med 2500 anställda och bantning av den centrala administra­tionen. Flera arméfördelningar, flygflottiljer och regementen avvecklades genom beslutet. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1975/6- 1981/2 till i genomsnitt 3 procent (Försvarsdeparte­mentet).



Försvarsbeslutet 1982


Den 4juni 1982 fattade riksdagen försvars­beslut FB82, ett beslut med femårig räckvidd. Nu förestod omfattande personalminskningar utöver de som redan under 1970-talet genom­förts (6000 officerare och civilanställda). Försvarsmakten stod nu inför målet att spara 10 miljarder fram till 1992, perso­nalneddragning med 5800 personer och omfattande omstruktureringar, som skulle drabba utbild­nings­förbanden En rad förbandsnedlägg­ningar följde inom armén. Genom att flygvapnet tillfördes Saab 37 Viggen halverades antalet flottiljer, all pågående verk­samhet vid tre stycken flottiljer, som antagits varit avvecklade sedan tidigare försvarsbeslut avslutades. Inför beslut om Flygvapnets nya stridsflyg­plan uppdrog regeringen åt FMV att utvärdera tre amerikanska alternativ; jaktflyg­planet F-16, det tyngre, tvåmotoriga attack­planet F/A-18A/B och ett lågprisalternativ F-5G, främst avsett för USA-allierades flygvapen. Ett svenskt alternativ uppstod genom tillkomsten av Industrigruppen JAS, bildad för att utveckla ersättaren till SAAB 37 Viggen. Resultatet blev att riksdagen med 172 röster mot 167 beslutade välja det kombinerade jakt- attack- och spaningssystemet SAAB 39 Gripen. Besparingarna inom försvaret drabbade främst marinen. Grundutbildningen vid KA4 avvecklades liksom Nya varvet i Göteborg. Skolor omlokaliserades till Karls­krona. Sex Spicabåtar skulle ersättas av nya robotfartyg. Nyare enheter utrustades med den svenskutvecklade sjömålsroboten RB 15 samt beställdes två min­röj­ningsfartyg. Genom upptäckten att ubåtsjaktförmågan var avvecklad tilldelades marinen 200 miljoner extra för ytbevakning och ubåtsjakt. Regeringen betonade ubåtarnas betydelse men likväl reducerades antalet till tolv, en minskning från 1970-talet från 20 enheter. Försvarets andel av BNP för perioden 1981/2-1987/8 föll från 3 till 2.6 procent.



Försvarsbeslutet 1987


Den fortgående kvantitativa försvagningen av det svenska försvaret, den stegvisa nermonteringen, har fortgått oavbrutet. Men med 1987 års försvarsbeslut inträffar en kvalitativ förändring av hela det för­svars- och säkerhetspolitiska läget. Propositionen antogs med stor majoritet av riksdagen den 2 juni. 307 ledamöter röstade för regeringen förslag. 1984 års försvarskommitté hade lagt fram ett enigt be­tänkande gällande säkerhetspolitiken, trots att det vid denna tid pågick en starkt inflammerad politisk strid om denna fråga. Betänkandet var det första som inget nämnde något om att en angripares hu­vud­motståndare skulle kunna tänkas ingripa till svensk fördel. Det antyddes alltså att svenskt territorium och luftrum kunde ställas till NATO:s förfogande. Huvuddragen i beslutet kan sammanfattas: neutra­litetspolitiken och alliansfriheten ligger fast, militär samverkan med andra stater i krig är uteslutet, krigsplaneringen skall utgå från att angrepp med kort förvarning, svensk mobilisering har inte kunnat genomföras. Funktioner inom flygvapnet och marinen prioriteras, särskilt JA 37 Viggen, produktion av kustkorvetter (Göteborgsklass), minröjnings­fartyg (Landsortsklass) och ubåtar (Västergötlandsklass). Efter mobilisering uppgick den svenska försvarsmakten till omkring 850000 man inom ramen för en i huvudsak oförändrad organisation, under ledning av Högkvarteret och sex milostaber. Armén omfattade tjugonio brigader, etthundranittio fält-och lokalförsvars­bataljoner, marinen hade bland annat fyra patrullbåtsdivisioner, fyra torpeds-/robotbåts/kustkorvettdivisioner, två ubåtsdivisioner förutom två minfartyg, fjorton minröj­ningsfartyg och ett mindre antal minsvepare och helikoptrar.

ÖB Lennart Ljung betecknade beslutet som ett trendbrott, ett säkerhetspolitiskt vägval och att neutrali­tetspolitiken stöds av ett starkt försvar. Men så infann sig realiteterna. Försvarets rationaliserings­institut hade funnit att ekonomiska resurser saknats för genomförande av beslut fattade redan under 1970- och 1980-talen. ÖB hade 1986 begärt extra anslag på 900 miljoner, vilket initierat utredningen. Dåvar­ande planeringschefen i försvarsstaben, Owe Wiktorin, hade funnit att försvarsmakten befann sig i ekonomisk kris, en situation han beskrev under Sälenkonferensen1988. För­svarsministern Roine Carlsson kom att godta uppgifterna och meddelade året därpå i Storlien att det skulle 1987 ha behövts en ramökning på 12-13 miljarder för att beslutet skulle att fått den av riksdagen avsedda innebörden. Beslutet var alltså grovt under­finansierat, en situation som Carlsson överlät till försvarsutred­ning­en1988. Försvarets andel av BNP uppgick under perioden 1987/8-1993/4 till 2.4 procent (SIPRI). Det som nu hade inletts var början till en fortgående ekonomisk misskötsel och underfinansiering av det svenska försvaret, uppgivandet av värnplikten och att vi inte längre skulle ha ett existensförsvar.



Försvarsbeslutet 1992


Försvarsbeslut FB92 offentliggjordes den 24 januari, gällande perioden fram till 1997. Den nytillträdda regeringen Bildt med Anders Björck som försvarsminister stötte omedelbart på problem. Social­demo­kraterna lade fram ett eget förslag baserat på partiets tidigare utarbetade förslag. Ny demokrati hade nu fått en vågmästarroll och lade fram en regeringskritisk motion. Propositionen omarbetades, en ny ver­sion presenterades i juni, nu med viss anpassning till Ny Demokrati, som dock i huvudsak stod bakom propositionen. Socialdemokraternas huvudlinje innebar en förstärkning av den civila försvarsförmågan på bekostnad av den militära. Man förordade regementsnedläggningar, avveckling av ett par flyg­flottiljer och den svenska finanskrisen nådde kulmen 1992, vilket medförde förhandlingar med social­demokraterna om statsbudgeten, vilket ledde till avveckling av ett par flygflottiljer och omfördelningar inom marinen. Inriktningen av försvarsmakten betonade materiell förnyelse och modernisering. För armén gällde mekanisering och förnyelse av stridsvagnar, inköp av tyska Leopard och Stridsfordon 90, för flygvapnet att JAS39 Gripen ersatte Draken och Viggen. Marinen skulle fullfölja införandet av kustkorvett typ Göteborg, nya minjaktfartyg typ Landsort och beställning av nya ubåtar, klass Gotland. Den måhända största konsekvensen av försvarsbeslutet var att krigsorganisationen blev synlig, det vill säga att Försvarsmaktensspeglade krigsorganisa­tionen. Arméfördelningar och brigader hade tidigare endast funnits i krigsorganisationen. Genom denna förändring blev de från 1 juli 1994 kaderorganise­rade krigsförband inom respektive militärområde. Försvarets genomsnittliga andel av BNP uppgick till 2.3 procent med en svagt fallande tendens för att 1997 stanna vid 2.1 procent.



Försvarsbeslutet 1996


Försvarsbeslut 1996 kom att fattas i två etapper, dels den 6 december 1995 och dels den 13 december 1996. Det övergripande målet bantning men också en också en helt annan inriktning. Muren hade fallit1989 och Sovjetunionen hade upplösts1991. Det säkerhetspolitiska läget föreföll helt förändrat. Det kalla kriget hade nu avslutats, Sovjetunionen stod som förlorare; stjärnornas krig hade fått den ryska björnen på fall. Drömmar vävdes om den eviga freden, något starkt försvar som skulle hejda och slå anfallet från öster behövdes inte längre. Försvars­beslutet 1996 innebar det första steget bort från invasionsförsvaret till ett mindre men mer kvalificerat anpassningsförsvar, redo att möta nya hot. Den svenska armén förfogade vid mitten 1990-talet över omkring 450 tusen man, varav 100 tusen i hem­värnet, organiserade i 16 infanteri-, jägar-, Norrlands-, pansar- och mekaniserade brigader, sju artilleri­regementen och ett hundratal bataljoner. Viktigare vapensystem hade börjat komma ut till förbanden bl. a ett flertal stridsvagnar. Men konsekvenserna av beslutet innebar att flera orter och städer förlorade sin militära anknytning, arbetstillfällen och andra sociala följder. Sammanfattning av nedläggningen följder visar för armén del att antalet brigader reducerades till tretton, försvars- och arméfördel­nings­staberna reducerade från trettiotvå till nitton. Flyget stridsflygdivisioner minskade från sexton till tretton, det lätta attackflyget flygbasbataljonerna reducerades från tjugofyra till sexton. Marinens antal ubåtar minskades från tolv till nio, rörliga kustförsvarsförband behölls men antalet fasta förband halver­ades. Med 1996 års försvarsbeslut har grunden lagts för nästa steg. Samtidigt har nu försvarets andel av BNP sjunkit till 2 procent.



Det nya årtusendet – orosmolnen hopas men ”vi har ett bra försvar…”


Försvarsbeslut 2000 kan sägas vara den största omorganisationen av det svenska försvaret sedan 1925. Försvarsminister är Björn von Sydow (S) och ÖB Owe Wiktorin. Beslutet är en fortsättning på den in­slagna vägen, Sveriges militära förmåga minskas radikalt, ett stort antal staber och förband avvecklas, Sverige nedrustar. Under en kort period 2000-03 fullföljer ÖB Johan Hederstedt förbands­slakten. Försvarsgemensamma enheter som avvecklas är bl.a. Norra, Mellersta, Södra och Gotlands militär­kommandon, Östra, Norra och Södra arméfördelningarna samt Armé- Flyg­vapen- och Marincentra. Armén blir av med nio infanteriregementen, sju infanteri- och Norrlandsbrigader och sex mekani­se­ra­de brigader, fyra artilleriregementen, fem luftvärnsförband och två trängkårer. Flygvapnets Norra, Mellersta och Södra kommandon läggs ner liksom F10, F16 och två helikopterbataljoner. Marinens fyra marin­kommandon avvecklas liksom kustartilleri­regementena KA2, KA3 och KA4 (KA1 omorganiseras till Amf1). Vad som återstår efter beslutet och fram till 2004 är följande krigsförband: Ett högkvarter med insats­ledning, fyra militärdistriktsstaber, en armé­divisionsstab, sex armébrigad­ledningar, sexton mekaniserade- och fyra luftvärns­bataljoner, sex stadskyttebataljoner, fyra Lv- och fyra underhållsbataljoner. Av marinen återstår en ubåtsflottilj med fem ubåtar, en minkrigs­flottilj, två ytstridsflottiljer med sammanlagt tolv fartyg och en amfibiebrigadledning och tre amfibiebataljoner. Härutöver åtta JAS 39-Gripendivisioner och två helikopterbataljoner, varav en med markoperativ och en med sjöoperativ inriktning, härtill kommer nationella skyddsstyrkor, inkluderande bland annat tolv markstridsbataljoner och hemvärn. Försvarets andel av BNP har nu ytterligare minskat och är nu 1.7 procent.



Försvarsbeslutet 2004


Den 16 december 2004 fattar Sveriges Riksdag det sista försvarspolitiska beslut med innebörd att ominriktningen från invasions- till insatsförsvar fullföljs.

De båda besluten 2000 och 2004 medför den största avvecklingen av det svenska försvaret sedan 1925. Militärdistrikten avvecklas, Gotlands i december 2004, de Norra, Mellersta och Södra i december 2005. Armén reduceras med fyra regementen och fem utbildningsbataljoner. Bland annat avvecklas P18 på Gotland och P10 i Strängnäs. I övrigt sker omlokaliseringar av flyg- och marin­förband. Driftvärnet avvecklas den 30 juni 2005 och personal överförs till övriga delar av Hemvärnet. Försvarets andel av BNP har nu minskat ytterligare till 1.4 procent. Konsekvenser för försvarsmakten är att det årliga försvarsanslaget skärs ned med fyra miljarder. Avvecklingen av ubåtsskyddet inleds, arméns brigadstruktur upplöses, ett tjugotal arméförband läggs ned. Av Flygvapnet återstår åtta flyg­strids­divisioner och åtta basbataljoner. Efter nedläggning av samtliga marinkommandon, KA2 och KA3 och det sista fartygsförbandet på västkusten, 18. Patrullbåts­divisionen i Göteborg, är allt vad som återstår av den svenska marinen tolv ytstridsfartyg, sju minröjningsfartyg, fem ubåtar och två KA-regementen. Nu överges invasionsförsvaret. Försvarsberedningen kommer till slutsatsen att den ryska militära förmågan de kommande tio åren kommer att ha mycket begränsad förmåga att genomföra större militära operationer. Vi skall nu verka i det internationella samman­hanget. ”Försvaret av Sverige börjar i Afgha­nistan” anger ÖB Håkan Syrén, utnämnd 2004. De internationella insatserna anges nu som normerande och styrande för försvarsmakten och personalförsörjningen. I riksdagen hade Göran Persson deklarerat att Sverige skulle verka för upprättandet av en multinationell insats­styrka i EU:s regi, vi skulle gå i spetsen i kampen mot folkmord, massmord och etnisk rensning genom aktivt engagemang för FN och EU på Balkan, i Afghanistan och i Västafrika. Det blev nu Syréns upp­gift att fullfölja ominriktningen men därmed också motvilligt driva vidare utvecklingen av det svenska försvaret ner i underfinansiering och till ett militärstrategiskt vacuum. 2006 tar allians­regeringen över makten. Mikael Odenberg utses till försvarsminister. Problemen med försvarets underfinansiering fortsätter och fördjupas. Regeringen avser att skära ytter­ligare fyra miljarder från försvaret. Odenberg fortsatte inriktningen mot de internationella insatserna men framstod som anhängare av ett nationellt försvar, stödd av försvarsindustrin.



Odenberg går – Tolgfors tar över


Problemen med finansieringen fördjupades och ledde till motsättningar inom regeringen. Den 5 sep­tember 2007 avgick Odenberg och ersattes av den tidigare handelsministern och vapenvägraren Sten Tolgfors, (2007-2012). Hans upprepade budskap var att Sverige har ett bra försvar, vi skall satsa internationellt och försvaret skall alltid vara tillgängligt, men hans uppgift var att fortsätta alliansens reduceringslinje. Regeringen meddelade den 13 oktober 2008 att ingen nedläggning av förband kommer att äga rum förrän försvaret har fått ordning på ekonomin genom att skära i ma­terielanslagen fram till och med 2011. Konsekvensen är att en rad verksamheter avbryts, bland andra renovering av strids­fordon 90 och stridsvagn 122, utveckling av aktivt pansar (AAC), materiel för flygunderstöd av mark­förband (Close Air Support), luftvärnsrobot till korvett Visby, vidareutveckling av robotsystem 17.



Försvarsbeslutet 2009


Försvarsbeslut 2009, den så kallade inrikt­ningspropositionen 2008 (från början FB 2008) skjuts upp med hänvisning till hur Georgien­konflikten kunde påverka Sveriges försvars­behov och fattades den 16 juni 2009. En väsentlig förändring är det formella av­skaffandet av värnplikten, införd 1901. Värn­pliktsförsvaret skulle ersättas av ett yrkesförsvar. Från och med 1990-talet inkallades endast en liten del, det kalla kriget hade i praktiken upphört med Sovjetunionens sammanbrott 1991. Eftersom hot­bilden nu hade minskats och någon krigsrisk inte ansågs föreligga, kunde man spara pengar. Beto­ningen av försvarets internationella inriktning förstärks. Fler skall kunna användas snabbare både nationellt och internationellt. Uppdel­ningen mellan en nationell och en inter­nationell insats­orga­ni­sa­tion upphör. Alla skall kungöra både i och utom landet. Säkerhet skall byggas genom nordiskt sam­arbete och med EU. Läget 2009 är att endast en tredjedel av insatsorganisationens omkring 50 tusen man, fördelade på åtta manöverbataljoner, kan an­vändas för insats. Flygvapnet består av 100 JAS Gripen och Marinen av sju korvetter, fem minröjningsfartyg fyra ubåtar och en amfibie­bataljon. Enligt Försvarsmaktens förslag ska 28 tusen personer finnas i stående och kontrakterade förband, den grund­läggande soldatutbildningen ska vara frivillig men om beredskapen så kräver skall totalförsvars­plikten tillämpas. Hemvärnet förstärks och får en viktigare roll i försvaret av Sverige och kommer totalt att bestå av 22 tusen personer och ingå i insatsorganisationen. Väsentliga delar av materielen för den be­slutade organis­ationen saknas på grund av underfinans­ieringen, som nu blivit akut. Det svenska försvaret befinner sig nu på bataljonsnivå, dess andel av BNP uppgår 2009 till 1.2 procent.

Orosmolnen hopar sig. Den ryska militära upprustningen uppmärksammas i media, bland annat den stora militärövningen Zapad 2009. En ny rysk militärdoktrin presenteras, man betonar vikten av att kunna skydda ryska medborgare utanför Rysslands gränser och understryker vikten av informa­tions­krigföring. 2011 aviserar Ryssland 20-procentiga årliga ökningar av försvarsanslagen samtidigt som USA och Europa skär ned försvarskostnaderna. De ekonomiska problemen fördjupas stadigt och får alltmer medialt genomslag. I en stort uppslagen artikel konstateras att ”Försvaret allt närmre total kollaps” (SvD 20120430).



Enveckas-försvaret…


Den 31 december 2012 uttalade sig ÖB Sverker Göranson i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand”. På frågan om Sverige angrips från två håll, klarar vi det? Svarar ÖB ”Nej, då klarar vi oss inte speciellt länge. Därefter är vi beroende av hjälp utifrån, dock oklart varifrån”.
Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade Göransons uttalande om Sveriges försvarsförmåga med att ÖB likt andra myndighetschefer är orolig för försvarets ekonomi på sikt. Också försvarsminister Karin Enström (2012-2014) avfärdar ÖB med synpunkten att det inte är ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar. Hon anger vid upp­re­pade tillfällen att Sverige har ett bra försvar. Landets statminister inför nu ett nytt synsätt på ett av statens kärnuppdrag, att svara för rikets yttre säkerhet. Han betecknade försvaret som ett särintresse, som ett bland andra och att det i den politiska rollen handlar om att väga av olika intressen mot var­andra. Det en vill ha påverkar också en annan. Därför måste den som kräver ökade försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården? (DN 2013 01 29). Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Det är fel i sak. Rikets yttre säkerhet har aldrig varit ett särintresse, det är ett av statens kärnområden och skall bestämmas av den rådande hotbilden. Uttalandet uppfattades som också som en förolämpning av många som valt att inom och utom landet varit beredda att offra sitt liv i försvaret av riket.
ÖB:s uttalande avsåg ett militärt angrepp. Ett hot som under senare tid fått ökad aktualitet gäller terrorist­angrepp. Det är en fråga om när, inte om Sverige drabbas av en sådan attack, en händelse som i första hand är en polisiär angelägenhet. Våren 2015 möjliggjorde en lagändring att polisen kan begära militärt understöd, såväl sjö- som luftstridskrafter och marktrupp. Härmed kan också polisens nationella insatsstyrka snabbt förflyttas. Men förutsättningarna för en effektiv terrorist­bekämpning är samövade resurser, från ledning till operativ nivå på fältet. Brister i detta avseende har framhållits av bl. a Wiklund (SvD. 2015 07 25). Flera skäl kan finnas bakom bristande övnings­verk­samhet, bl. a ett politiskt betingat motstånd med hänvisning till händelserna i Ådalen 1931 som av miljö­partister och vänsterpartister anses väga tyngre än Sveriges förmåga att försvara sig mot nutida terroristangrepp. Härtill kommer att den politiska oppositionen i Sverige upphört att verka.



Analys och slutsatser


Försvaret har hamnat i fokus i samband med Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Sveriges försvarsandel av BNP är nu den lägsta i närområdet och kan antas sjunka ytterligare till strax under 1 procent de närmsta åren. Regeringen med stöd av alliansen, utom Fp, presenterade i april 2015 inriktningen för Försvarsmakten. Innebörden var att myndig­heten tillförs 10,2 miljarder för åren 2016-20. Men likväl kvartstår försvarets underfinans­iering. FOI:s beräkningar visar att försvarets andel av BNP kommer att minska från 1,15 procent och understiga 1 procent och är den lägsta bland de nordiska länderna (Norge och Finland båda 1,4 procent, Danmark 1,3 procent). Polen satsar 1,9 och Estland 2 procent av sin BNP på försvaret. Sveriges andel är för närvarande 1 procent (Hultqvist DN 2015 08 31). En ökning till 1,4 procent skulle innebära en anslagshöjning med 40 procent på den officiella budgeten 42 miljarder och medföra en budget på 56 miljarder. Samtidigt har det säker­hets­politiska läget försämrats. Det finns skäl att misstro Sveriges förmåga att bidra till stabilitet och säker­het. Regeringen har hittills avvisat medlemskap i Nato. Alliansfriheten har historiskt inneburit ett starkt försvar. Nu är vi alliansfria utan ett starkt försvar i en situation där folkförsörj­ningen kan lam­slås inom några dygn, en ny säkerhetspolitisk oordning växer fram i Europa och vi står inför växande terroristhot. Den svenska beredskapen har gång efter annan visat sig otillräcklig, senast i samband med den stora skogsbranden sommaren 2014 (Skogsbrands­utredningen/Aud Sjökvist). Utredningen kon­staterar ett antal närmast katastrofala brister: Avsaknad av riskbedömning, räddningstjänsten saknade såväl GPS-utrustning som upp­daterade kartor, planlöst jagande efter elden, oklar positionsbestämning, lagkrav på gemensam insats följdes inte länsstyrelsen underlät att agera, ledningsmodellen fungerade inte. Det samlade är intrycket är oklara ansvarsförhållanden och en utbredd inkompe­tens (se Holm 2013).

Vi fokuserar här på några helt centrala kritiska faktorer av avgörande betydelse för det försvars­poli­tis­ka beslutsfattandet. Strukturella skeenden och förändringar kan förstås genom att man betraktar det som sker i ett förändringsperspektiv, det historiska perspek­tivet. Försvarmaktens organisatoriska anpass­ning möjliggörs genom att konflikter bedöms på politisk/strategisk nivå.

Genomgången av försvarsbesluten fattade under flera decennier visar på en systematisk nedgång av Sveriges försvarsförmåga, oavsett vilken regering som styrt landet. Skeendet kan bedömas utifrån ett antal begrepp och sambanden dem emellan.

Att korrekt analysera för att förklara och förstå förändringar och deras konsekvenser för­utsätter både historisk insikt och teoretisk medvetenhet. Och genom insikt om konflikters karaktär i kombination med god teori skapas förutsättningar för beredskap, kompetens- och materielutveckling. Den föreställningsram vi här utvecklat kan åskådliggöras med modellen nedan.


Figur 1 Analysmodell


I modellen anges sambanden mellan de fyra teoretiska begreppen (de omgivande ellipserna) som alla utgör förutsättningar för realistiskt beslutsfattande (ellipsen i centrum). De utgör också förutsättningar för korrekt analys och den organisatoriska anpassningen av försvarets samlade resurs (rektanglarna). De tre grövre pilarna illustrerar de huvudelement som är direkt avgörande för försvarets faktiska förmåga, kvantitativa och kvalitativa utveck­ling Analysen baseras på ett antal iakttagelser. Det finns en växande motsättning mellan Ryssland och väst, en konflikt som är djupgående och både ekono­misk, militär men också ideologisk. Putin har annekterat Krim, söker militärt hindra Ukrainas närmande till EU, rustar upp, uppträder alltmer aggressivt i Östersjöområdet. I detta sammanhang finns anledning att särskilt uppmärksamma de ryska planerna på stridsövningar i Barents hav med del­tagande av tre Murmanskbaserade, kärn­vapenbestyckade strategiska ubåtar av Borej­klass. Fartygen har tillförts den ryska flottan 2013 och 2014 och är utrustade med vardera sexton interkontinentala bal­listiska missiler. Ytterligare enheter är planerade att byggas fram till 2020. Ubåtarna är av just den typ, som utgjorde grunden i den nukleära andra-slags-förmågan (se SvD 20150803, O.Nygårds).
Svensk försvarspolitik, så som den kommer till uttryck genom fattade riskdagsbeslut, präglas av en rad av tillkortakommanden och misstag. Oförmåga att bedöma strukturella skeenden, man har bortsett från militära realiteter med konsekvensen bristfällig organisatorisk an­passning. Bristande historisk och teoretisk medvetenhet har lett till svag analys och oförmåga eller ovilja att inse förändringars innebörd. Sårbarhet har därför ökat inför ekonomiska och militära hot, otillräcklig be­redskap inför terrorism, sabotage och digitala attacker.

Med utgångspunkt från en försämrad säker­hetspolitisk situation i svenskt närområde skisserar Rask och Granholm (TiS 4/2014, 321-324) några huvuddrag i en svensk militär återtagning av militär för­måga. En huvudpunkt är förmåga att genomföra samtidiga opera­tioner i Östersjön, Öresund och Västerhavet. Den militärstrategiska nivån öppnar för ökad samverkan mellan marin-, flyg- och mark­stridskrafter. Flottans basering utökas till att också innefatta Stockholms och Göteborgs­områdena. Ubåtsvapnet skall utökas till att omfatta modernisering av tre enheter av Gotlandsklassen samt att be­ställningen av generation A26 utökas till 5-6 enheter istället som nu två. Integrationen med sjö­över­vakningssystemen förutsätts utvecklad. Visby­korvetterna förses med modern luftvärnsrobot och sjö­målsrobotsystem. Samtliga beställda helikoptrar typ 14 utrustas för ubåtsjakt och havsövervakning. De summerar: ”Omvärlden tvivlar idag på vårt lands försvarsförmåga och därmed på vår förmåga att bidra till stabilitet och säkerhet i vår region. Det kan leda till att vi alltmer marginaliseras och att fram­tida kriser i vårt närområde kan komma att hanteras utan vårt hörande. Det är ett läge vi snabbt måste ta oss bort från.” (a.a.).

Försvarsbesluten utgör grunden för försvarets kapacitet och förmågeutveckling. Under de senaste fyrtio åren har försvarsandelen av svensk ekonomi minskat från 3 till 1 procent, det vill säga en minsk­ning med 67 procent. Ökat samarbete med Nato och Finland främst avseende sjöoperativ förmåga är centralt med tanke på Östersjöns strategiska betydelse för Nato och för Ryssland liksom att förstärka den militära kapaciteten på västkusten.

Det finns anledning att analysera den försvarspolitiska situation Sverige hamnat i utifrån ett mer strategiskt, internationellt och politiskt perspektiv.

Den svenska linjen har varit den Reinfeldt bekräftade med sitt tal om försvaret som ett ”särintresse”; den politiska ledningen i Sverige har, oberoende av politisk färg, behandlat landets yttre säkerhet som en inrikespolitisk budgetregulator. Sverige har, ännu så länge, valt att stå utanför Nato, en hållning som legat i linje med den nationella och internationella strävan att framställa landet som särskilt fredsälskande. Historiskt har denna linje, främst företrädd av socialdemokratin med stöd av vänster­partier och i nutid av ett miljöparti med rötterna i pacifistiska föreställningar. Tendenser till en ändrad hållning är märkbara genom Centerpartiets och Kristdemokraternas inlägg i debatten (t ex Lööf m.fl. SvD 2015 09 01).

Från amerikanskt håll understryks om ett närmare samarbete med NATO och framhålls den svenska militära operativa dugligheten (NATO:s överbefälhavare i Europa, generalen Philip Breedlove i DN 2015 08 07 samt senator John McCain i SvD 2015 08 20).

Genom raden av försvarspolitiska beslut har vi försatt oss i den sämsta av situationer. Allianfriheten förutsatte ett starkt svenskt försvar. Nu står vi utan allians men också utan det starka försvaret. När vi officiellt var neutrala kunde vi samverka med NATO. Nu brister vår kapacitet att ta emot militär insats från den enda part som har både vilja och förmåga att militärt bistå Sverige.

Den yttre säkerheten är ett av varje stats kärnområden. Det är försvarsmaktens uppgift. Hur denna dimensioneras, inriktas, utrustas, tränas och samverkar inom landet och tillsammans med andra länder förutsätter både politiska och militärstrategiska överväganden och beslut.

Knäckfrågan är låsningen i NATO-frågan. Den kan bara lösas genom en blocköverskridande överenskommelse där ett fullt medlemskap och ansvarstagande i NATO ter sig som den enda realistiska lösningen. Det vänskapliga närman­det mellan öst och väst efter kalla krigets slut kan visa sig vara en illusion. Putin definierar sin makt i en växande konflikt med väst (Cohen SvD 2015 07 26). Ett nytt, antagonistiskt och – inte minst - även religiöst färgat, konfliktscenario mellan öst och väst men också mellan religiös terrorism och sekulär värld kan vara under uppsegling. Sveriges beredskap måste utgå från en existerande och inte minst, en digitalt skärpt hotbild, inte från dogmer från det icke existerande kalla krigets dagar.

ÖB bör tala klarspråk. Det har han kunnat göra förut. I sin egenskap av myndighetsföreträdare i det uppkomna läget bör, och kan han, offentligt redovisa två förhållanden: dels relationen mellan det uppdrag regering och riksdag gett försvarsmakten och anslagna medel och dels försvarsmaktens bedömning av konsekvens­erna för myndigheten av medlemskap i NATO respektive fortsatt utanförskap. 


Källor:

Björeman,C. (2011) Försvarets förfall. Carl Björeman och Santérus Förlag, Stockholm.

Cohen,R. Den ryska kontrarevolutionen. DN 2013 01 29.

Wiklund (SvD. 2015 07)

Sjökvist, A. (DN 2015 07 31, Skogsbrandsutredningen)

Försvarsdepartementet.

Holm.O. (2002) Strategisk marknadskommunikation – teorier och metoder. Liber, Malmö.

Holm, O. (2013) Om beredskap och rationell ignorans. Tidskrift i Sjöväsendet, nr 1 (75-85), Kungliga

Örlogsmannasällskapet.

Hultqvist, P. ”Sveriges militära samarbete med USA måste fördjupas” DN Debatt 2015 08 31)

Jansson, N-O. (2015) Omöjlig ubåt. Stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska

läget under 1980-talet. Med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet, Sjöhistoriska Samfundet samt

Sune Örtedahls Stiftelse.

Kissinger, H.A. (1962) Försvar och utrikespolitik, Amerka vid skiljvägen. Förlags AB Hörsta, Malmö.

Lööf,A. m.fl. ”Därför bör vi gå med i Nato nu” SvD 2015 09 01.

Marinkalender 1961.

Rask,B.,Granholm, N. Är vi herrar i vårt eget hus? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 4/2014 (321-324).

Rask, B (2015) Sveriges sjöfartsberoende – var är skyddsresurserna? Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, (111-119).

SIPRI

Nygårds.O (SvD 20150803).

(SvD 20120430).

Wikipedia

Wiklund, N. ”Skipper” (2015) Ur takt med tiden. Föredrag hållet på Försvarshögskolan 15/4.

Wiklund, N. ”Skipper” (SvD. 2015 07)

Gott Nytt År!

Ett riktigt Gott Nytt År önskar Sinuhe med redaktionskommitté till alla försvarsbloggare och försvarsintresserade!

Ett intressant år ligger framför oss:
  • Militär grundutbildning införs, vilken ersätter nuvarande GMU och KMU.
  • Personalförsörjningsutredning nummer tre ska lägga fram sitt betänkande, vilket kan tänkas modifiera och utveckla nyttjandet av plikten.
Det finns mycket att göra - men första ska det drickas champagne och ätas hummer!

GMY

Sinuhe

Vad händer med EU:s stormakter?

av Gunilla Herolf

Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så sätt att EU skulle styras av ett direktorat av sex länder: Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Motståndet från övriga länder var emellertid massivt och av denna plan blev intet.

Hur går det då nu? Uppenbart är att av de sex stora länder som vart och ett eller tillsammans skulle kunna utgöra en stark kärna inom EU har flertalet på olika sätt försvagats.

Frankrike, det enda land som gjort Tyskland rangen som det dominerande landet stridig, har nu släppt alla anspråk på detta och plågas dessutom av en lång rad problem. I EU-sammanhang har den svaga ekonomin under ett antal år varit det största av dessa. Det har dessutom, då Tyskland krävt en större budgetdisciplin av Frankrike, stört harmonin mellan dessa två parhästar. Inom det säkerhetspolitiska området har balansen fungerat mer till Frankrikes fördel, då detta land dels varit militärt starkare och dels haft mindre inrikespolitiska problem med att använda sin krigsmakt. I dagens stora kriser är det emellertid förbundskansler Merkel, snarare än president Hollande, som andra ledare vill tala med. Under 2015 har förutom de ekonomiska problemen två andra varit dominerande. Det ena gäller framgångarna för Front National, lett av Marine le Pen, som med stor svårighet kunde hanteras i det nyss avhållna valet. I den viktiga flyktingfrågan är Hollandes händer bundna eftersom all hjälp till Merkel kommer att utnyttjas av det flyktingfientliga Front National. Det andra problemet är terrorismen, som under året drabbat Frankrike hårt, även detta med en inrikes- och utrikespolitisk dimension. Stödet för Hollande när han åberopade artikel 42.7 var totalt inom EU, men därifrån till att besegra ISIL är steget mycket stort.

Utvecklingen i Polen kan sägas vara den mest dramatiska. Genom valet den 25 oktober 2015 fick Medborgarplattformen (PU) efter åtta år vid makten ge plats för partiet Lag och rättvisa (PIS). Med PU hade Polens ekonomi blomstrat, men partiet hade samtidigt kommit att uppfattas som arrogant och ett parti för Warszawaborna snarare än för landsbygden. Nu vände den polska politiken omedelbart i en riktning som allmänt ses som skrämmande av dem som upplevt Polen som ett stabil och viktig pelare inom EU-samarbetet. Polen har återvänt till den politik som PIS förde under åren 2005 – 2007 och som bakom kulisserna nu förs av Jaroslaw Kaczynski, den kvarvarande av de två bröderna, som då ledde landet. Brodern Lechs död i en flygolycka beskrivs nu av försvarsminister Antoni Macierewicz som ett ryskt dåd, vilket hade dolts av den tidigare premiärministern Donald Tusk. Den nya polska politiken är fientlig mot muslimer och negativ mot homosexuella. Regeringen har också brutit mot den polska konstitutionen genom att politisera poster och har ökat kontrollen över media. Man har också infört en nationalist retorik och bland annat tagit bort EU-flaggorna från polska ministrars officiella framträdanden.   Premiärministern Beata Szydlo ses allmänt som en marionett för Kaczynski.

Storbritannien har blivit ett ytterligare problem för övriga EU och säkert i hög grad också för det egna landet. Det är för de flesta utanför landet en gåta hur de interna engelska striderna och den EU-skepsis som alltid funnits i vissa Torykretsar kunnat bli av sådan dignitet att medlemskapet står på spel i den omröstning som ska hållas om utträde, Brexit, före 2017 års utgång. Camerons försök att formulera krav som kan accepteras av Unionen har varit till stor del modesta: De gäller ekonomiska krav som att få försäkringar att eurozonstater inte får gadda ihop sig mot stater utanför zonen, konkurrensfrågor, som fullbordandet av den inre marknaden, och oberoendefrågor, som ett löfte om att Storbritannien inte ska innefattas av fördragsformuleringen om en ”ever closer union” samt mer makt till de nationella parlamenten. Om dessa tre typer krav ses som möjliga i Europa är de däremot starkt kritiserade av brittiska euroskeptiker som alltför menlösa. Beträffande det fjärde området gäller emellertid det motsatta. Det gäller kravet att inga personer från övriga Europa ska kunna ta del av det brittiska välfärdssystemet förrän efter fyra års vistelse i landet. De flesta länder har föga förståelse för detta förslag som de ser som ett hot mot den fria rörligheten inom EU. Kommissionen har inte sett några belägg för s k välfärdsturism till Storbritannien och kommissionären Vivian Reding har läxat upp brittiska politiker och erbjudit dem kurser i EU:s lagstiftning.

För Italien dominerar de egna stora ekonomiska problemen, som har medfört att premiärminister Matteo Renzi kommit att i hög grad fokusera på det egna landet. Tillsammans med Frankrike leder Italien kampen mot den budgetdisciplin inom EU som Tyskland och en del andra länder inom eurozonen driver. I dessa länders ögon är det nödvändigt att släppa på kraven för att därmed kunna öka tillväxten i Europa. För Italien leder denna nödvändiga fokus på ekonomin också till en mindre engagemang när det gäller   sanktionerna mot Ryssland.

Spanien är mer av en ljuspunkt. De svåraste åren orsakade av den finansiella krisen tycks vara över och landet har nu minskat den extremt höga arbetslösheten, även om den fortfarande ligger på över 20 procent. Ekonomin ökade med tre procent förra året och Spanien var därmed det mest framgångsrika av de större euroländerna i Västeuropa. Andra allvarliga problem återstår emellertid. Korruptionen och ineffektiviteten, båda förknippade med de två stora partierna Socialistpartiet och Partido Popular (PP) ledde till framgångar för vänsterpartiet Podemos och det liberala Ciudadanos vid det val som ägde rum den 20 december. Frågan är nu öppen om vem ska kommer att bilda regering och med vilka.

Det återstående landet är Tyskland, som under Angela Merkels ledning fått en oomstridlig ställning som det dominerande landet inom EU. Bakom detta ligger givetvis den starka tyska ekonomin men också att Merkel själv befrämjat inte bara de tyska utan också Europas intressen. Tack vare henne har EU kunnat skapa enighet i politiken gentemot Ryssland och vidmakthållit sanktionerna. I Greklandskrisen var hon den som ledde den europeiska politiken och lyckades bevara eurozonen intakt, även om den slutliga utgången när det gäller Grekland ännu inte är säker. I flyktingkrisen har hon stått stark och försvarat mänskliga värden.

Även Angela Merkel behöver dock andra länder som stöd, länder som i motsats till Italien, Storbritannien eller Frankrike inte är förlamade eller helt upptagna av de egna problemen, som inte, liksom Polen, utvecklas i en introvert och delvis EU-fientlig riktning eller Spanien som trots den relativa framgången ännu är försvagat och med stora problem. I dagens allra största problem, flyktingkatastrofen, har hon enbart Sverige som sin allierade och när det gäller budgetfrågor är Finland och några andra mindre länder på samma linje. När det gäller Rysslandspolitiken är situationen ännu mer komplicerad, eftersom starka krafter i Tyskland som utrikesminister Frank- Walter Steinmeier företräder en helt annan och mer Rysslandsvänlig politik samtidigt som det tyska näringslivet trycker på.

Och trots sin makt och sitt ledarskap – Angela Merkel är ändå inte detsamma som EU eller Europa. Utmaningar som gäller att avsluta kriget i Syrien och finna ett sätt att få landet på fötter, att bekämpa ISIL och att lösa flyktingkatastrofen har sådana dimensioner att de måste bemötas i en större konstellation än den europeiska. För att finna sådana lösningar måste organisationerna återta den initiativkraft som de en gång hade och hitta ett sätt att få Ryssland att spela en konstruktiv roll utan att därmed offra Ukraina och andra stater som nu på olika sätt utsätts för ryska trakasserier.  Här finns ett ansvar för alla länder i Europa att stå fast vid sina löften till EU, de som nu dagligen bryts för att slippa ta ansvar för flyktingar och att inse att tiden för att bygga nationella murar för länge sedan är förbi.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare Akademiens andre styresman.

Flygmedicin i FM mot en ny framtid?

Efter över ett års tystnad i bloggen, ett år fyllt av intressanta men även jobbiga och tråkiga händelser återkommer jag nu i ämnet Flygmedicin. Det förefaller nu nämnda Flygmedicin gå mot en ljusning. Förre Flygöverläkaren, Håkan Sköldefors, fann uppdraget omöjligt då han konstant motarbetades av mörka krafter både inom FömedC och centralt inom Produktionsledningen och fann för gott att sluta. Tragisk i sig då han är ytterst kompetent. Nu har dock Robert Wetterholm accepterat att från 1/1 2016 ta över chefskapet och då han är kompetent inom alla områden är det det absolut bästa alternativet. Ny ledning centralt inom Försvarsmedicinen kommer att innebära en förbättring då dess företrädare objektifierade begreppet oduglig. Fortfarande finns dock kvar enskilda tjänstemän centralt inom Försvarsmedicinen som tagit till sin huvuduppgift att göra anmälningar mot flygmedicins personal på ett sätt som saknar motstycke i modern statlig historia. Även om nu Flygmed ser en ljusning så är det inge som kännetecknar Försvarsmedicin i övrigt. Egenintressen, revirtänkande och maktsökande är vad som kännetecknar större delen av personalen. De som har kompetens söker efter nya befattningar. Ska bli intressant att se om 2016 kan innebära en förändring mot det bättre. Det motsatta förhållandet är ju ganska svårlaget. I grunden är det dock en ledningsfråga. Generaler måste visa dådkraft nu.