Av Johan Wiktorin, avd I

Ryska flygplan och främmande undervattensverksamhet har fått en allt större uppmärksamhet de senaste åren. De större mediebolagen har ofta grafik för att presentera exvis observationer av eventuell undervattensverksamhet eller flygplansrutter.

Vad händer om vi tar ett steg tillbaka och försöker se både längre och bredare på samhällets sårbarhet? I det följande har jag försökt att bearbeta kända störningar och incidenter i Sverige 2008 – 2015 genom att söka nyheter på webben, gå igenom rapporter av MSB och Statens Haverikommission. Följande katergorier förutom flyg och undervattensverksamhet har jag tittat på:

Elavbrott
Teleavbrott
Datorstörningar/Dataattacker
Förorenat dricksvatten
Inbrott & skadegörelse förråd FM
Kommunikationsavbrott väg/jvg
Släckta banljus
Vitt pulver
Övertagna signaturer sociala medier

Hela underlaget hittar du här.

Att behandla dessa incidenter innebär två tydliga felkällor. För det första är det jag bara de incidenter jag har hittat som kan bearbetas. De flesta kända har jag nog trots allt kunnat nå, men det finns ju ett mörkertal i form av saker som inte kommer till allmänhetens kännedom. Det kan handla om andra undervattensincidenter eller som uppgifter som att all post stulits i ett bostadsområde med många officerare och anställda i utrikesförvaltningen förra året.

Den andra felkällan är formen. Här har jag exempelvis tagit bort störningar som drabbar färre än 10 000 hushåll/företag, om sådana uppgifter funnits. Det är också så att en del av de incidenter som här är listade inte är ett resultat av ett uppsåt från någon, utan kan vara brister som i fallet med det uppmärksammade tillbudet med tåget som blev lurat av signalfel. Där har det framkommit att det är ett 19 år gammalt programmeringsfel som varit orsaken. Skador orsakade av stormar och översvämningar är annat som inte ingår.

Incidenter månader 2008-2015

Incidenter år 2008-2015

Incidenter områden 2008-2015

Eftersom materialet har dessa inbyggda brister och relativt få datapunkter, så måste man vara mycket försiktig med slutsatser. Det ser ut som om incidenterna ökar över tid, men det kan delvis vara en funktion av bättre rapportering med tiden. December sticker ut en del som gör att det är värt att följa mer nogrannt. Geografiskt är det Gotland och Norrlandskusten (Gävle-Umeå) som är mer drabbat i förhållande till folkmängden. Antalet incidenter är dock alldeles för få för att lära sig något bestämt. Men som grund för hypoteser duger materialet i alla fall.

Mest anmärkningsvärt har de stora teleavbrotten varit. Dels det stora avbrottet november 2009, då 3,5 miljoner kunder drabbades. Dels de två stora avbrotten i december nyligen och häromveckan. Att märka vid dessa att de skett parallellt med Östersjömarinens beredskapsövning respektive vid uppstarten av LADOGA-15.

Telia driftstopp 9/12 2014

En ytterligare utveckling av materialet skulle vara att infoga även tydliga psykologiska angrepp mot Sverige liksom större övningsverksamhet för att se samband. Jag tar tacksamt emot hjälp med detta från läsarna och annat som missats eller som kan avfärdas på grund av exempelvis konstruktionsfel.

Tillsammans blir vi klokare.

av Lars Holmqvist

Den 18 september 2008, lustigt nog bara några veckor efter Georgienkriget, släppte Försvarsdepartementet ett pressmeddelande med rubriken ”Effektivisering av försvarsmaterielförsörjningen – omprövning av materielprojekt”.

Pressmeddelandet avsåg arbetet som den s.k. Genomförandegruppen hade genomfört. Ordföranden och tillika statssekreteraren i Försvarsdepartementet Håkan Jevrell förklarade: ”Genomförandegruppen har identifierat ett antal materielobjekt som bedöms som möjliga att avbryta eller reducera. Åtgärderna innebär en förskjutning inom materielförsörjningsprocessen från egenutveckling av materiel till direktanskaffning. De identifierade materielobjekten berör samtliga stridskrafter”.

Försvarsminister Sten Tolgfors var uppenbarligen positiv: ”Tillsammans med andra åtgärder öppnar det både för en ekonomi i balans och en möjlighet att förstärka försvarets kärnverksamhet i form av förbandsverksamheten. Förstärkningen ska användas på det sätt som bäst stöder utvecklingen mot ett modernt insatsförsvar. Den ekonomiska balansen kan säkerställas utan att några förändringar i grundorganisationen behöver genomföras.” sade han.

Som en konsekvens föreslog regeringen att ”… utöver de 980 miljoner som preciserades i budgetpropositionen för 2008, att anslagsramen för materielförsörjningen reduceras med 659 miljoner kronor år 2009, 789 miljoner kronor 2010 och 1 331 miljoner kronor fr.o.m. 2011.”

Det har snart gått sju år sedan pressmeddelandet sändes ut och det för oss till frågan ”Hur gick det då?”

Kanske inte riktigt som man planerat. I februari 2012 överlämnade Riksrevisionsverket RRV en granskningsrapport efter att ha sett närmare på Genomförandegruppens arbete, en rapport som innehöll en hel del kritik. Några viktiga punkter:

”Besparingarna har haft en negativ påverkan på Försvarsmaktens möjligheter att upprätthålla vissa delförmågor som myndigheten bedömt som viktiga för myndighetens operativa förmåga. Riksrevisionens bedömning är att regeringen tog medvetna risker vad gäller Försvarsmaktens förmåga i samband med besparingarna.”

”Riksrevisionen konstaterar också att de genomförda besparingarna inte helt överensstämmer med principerna i regeringens materielförsörjningsstrategi, eftersom en mindre del av de avbrutna eller reducerade projekten utgörs av utvecklingsprojekt.

För att uppnå besparingarna har även materielprojekt som rör direktanskaffning av materiel avbrutits. Granskningen visar också att regeringens besparingar i vissa fall har inneburit nya kostnader och bristande hushållning med resurser.”

”Regeringen ville ta kontroll över materielförsörjningen och bedömde att Försvarsmakten själv inte skulle lyckas göra tillräckligt stora besparingar på den korta tid som fanns till förfogande.”

”Arbetet med att ta fram besparingarna präglas av bristande dokumentation, och grundläggande krav på dokumentation har inte följts.”

”Något skriftligt direktiv finns inte upprättat för genomförandegruppen, och det går således inte i efterhand att utläsa vad gruppens ställning och uppdrag var.”

”Försvarsmyndigheterna ingick inte i genomförandegruppen, men fick svara på frågor och lämna underlag om ett antal specifika materielprojekt.”

”Riksrevisionens bedömning är att regeringen inte har gjort tillräckliga konsekvensanalyser i samband med besparingarna.”

”Riksrevisionens uppfattning är att regeringens val av arbetssätt, att själva ta fram besparingarna, medför problem med hur ansvaret kan utkrävas i efterhand. Eftersom det är regeringen som beslutat om besparingarna, blir regeringen också ansvarig för de brister som uppstår till följd av besparingarna. Detta är en avvikelse från den rådande rollfördelningen och försvårar ansvarsutkrävandet.”

(understrykningarna är mina egna)

RRV:s kritik av Genomförandegruppens arbete uppmärksammades när den presenterades. Både Wiseman och Dagens Nyheter skrev bra texter om RRV:s rapport och även andra tog upp det. Men i vad mån kritiken ledde till någonting mer konkret vet jag inte.

Till det. Idag, några år efter det att RRV konstaterade bristerna i Genomförandegruppens arbete, kan vi dessutom få en bra bild av vilket resultatet blev vad gäller Försvarsmaktens faktiska förändrade förmåga.

Försvarsbloggaren Cornucopia? (Lars Wilderäng) har nyligen gjort en utomordentlig insats och sammanställt en rad uppgifter vilka kan ge en god indikation av svaret på frågan.

Jag ska här inte återge hans slutsatser, utan nöjer mig med att rekommendera läsaren att följa denna länk. Det är tankeväckande läsning med ett stort antal exempel på reducerad eller förlorad förmåga inom olika försvarsområden.

Jag ska villigt erkänna att jag inte försökt mig att sätta värden i kronor på de många enskilda förlusterna av förmågor som radas upp, men förhållandet sparade kronor/förmågeförluster förefaller vara oerhört skevt.

Sålunda

En av regeringen sammansatt grupp, utan egen militär kompetens, tog fram ett beslutsunderlag som enligt RRV hade brister i konsekvensanalys.

Trots att syftet (lätt förenklat) var ”mindre utveckling, mer köp av färdiga produkter” avsåg huvuddelen av besparingarna inte utvecklingsprojekt, utan direkta neddragningar av materielanskaffning. Enligt RRV ledde besparingarna i vissa fall till nya kostnader för Försvarsmakten.

Uppdraget var otydligt formulerat, ansvarsfördelningen oklar och uppdraget innebar dessutom avsteg från principen att myndigheten själv skall ta fram besparingsanslag.

Gruppens förslag har fram till idag lett till omfattande förmågeförluster inom Försvarsmakten men med måttliga eller inga besparingar. Samtliga politiska beslut som baserats på Genomförandegruppens arbete fattades efter Georgienkriget, en omständighet som är ganska svår att ta till sig.

Konsekvensen i stort är att Sverige idag har en Försvarsmakt som saknar en rad förmågor den hade 2008.

Tappet av förmågor har i tiden sammanfallit med en omfattande militär förmågeuppbyggnad i Ryssland och ett stadigt försämrat säkerhetsläge i vår nära omvärld. Bägge omständigheterna var sedan tidigare väl kända av olika svenska myndigheter, som FOI och MUST, med det har tydligen negligerats av den politiska ledningen. Ska vi behöva verkligen acceptera att försvarspolitik bedrivs på detta vis?

Den amerikanska historikern Barbara Tuchman beskrev i sin bok Dårskapens vägar ett antal fall i världshistorien där politiska ledare har valt att fatta dåraktiga beslut, trots att andra alternativ fanns tillgängliga. I bokens inledning citerar hon vår egen rikskansler Axel Oxenstierna som till sin son lär ha sagt. ”Vet du icke, min son, med huru litet förstånd världen styres?”

Jag vill varmt rekommendera ett urval av våra mer sentida statsministrar, finansministrar, försvarsministrar och några andra verksamma inom försvarspolitiken att läsa denna bok.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Bo Hugemark

När man försöker få en konkret diskussion om Sveriges Solidaritetsförklaring blir svaret ofta att en regering inte kan binda sig i förväg för ett visst agerande i en hypotetisk situation. Rätt så, och tämligen självklart. Det är förresten samma sak med NATO:s artikel 5, som, i motsats till vad som framförs i vulgärdebatten, alls inte tvingar medlemsstaterna till automatiskt deltagande i stridshandlingar.

Likafullt binder sig politiker gladeligen, när de uttryckligen utesluter visst agerande, dymedelst givande carte blanche till motparten. Det mest påtagliga och mest förödande exemplet i dessa tider är givetvis EU:s och USA:s uttryckliga försäkran att inte stödja Ukraina militärt. Och att inte ens leverera ”dödliga, defensiva” vapen, i fåfängt hopp om att Putin därmed skulle dra tillbaka sina trupper.

En god strategisk princip när det gäller att avskräcka en motståndare är att hålla honom i osäkerhet om hur man kommer att svara på en aggression. Ett flagrant brott mot den principen gjorde den svenska socialdemokratiska regeringen med 1995 års utrikesdeklaration:

För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför alla militära allianser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt.

Det var väl avsett att ge en knäpp på näsan åt Carl Bildt som uttalat att vi inte kunde stå neutrala om de baltiska staterna hotades. ”Förutsägbarhetsdoktrinen” blev kortlivad och Bildts solidaritetstanke har fullföljts med Solidaritetsförklaringen, som nu är ett återkommande inslag i utrikesdeklarationerna.

Ett annat utslag av bunden handlingsfrihet kom i Löfvens regeringsförklaring, där NATO-medlemskap uttryckligen uteslöts. Det var förstås inget förvånande, men det rimmade illa med att vi samtidigt ökar vårt militära samarbete med Finland. Ty den finska alliansfriheten paras med att man framhåller NATO-medlemskap som en option. En tanke med detta är att kunna använda medlemskapet som ett kort att spela gentemot Ryssland i ett försämrat läge.

Nu kan man diskutera om den idén är så särskilt listig. Det är inte säkert att man vågar spela kortet i ett spänt läge. Kanske bättre att bli medlem i god tid innan.

Men hur som helst så gjorde den svenska regeringsförklaringen kortet till en lanka i stället för en honnör. Ty den etablerade synen är att våra två länder inte kan gå skilda vägar i NATO-frågan. Så deklarationen väckte en viss förstämning på finskt håll.

Kan detta möjligen vara förklaringen till att det i utrikesdeklarationen nu enbart sägs att Sverige är alliansfritt? Ty det är ju ovedersägligen sant.

Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.

av Herman Fältström

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.

Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning.

Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.

Trots detta bedömer Försvarsmakten att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt. Med andra ord det mesta ska hållas hemligt så medborgarna hålls i okunskap.

Försvarsmakten begär fyra miljarder mer per år. Detta tar inte hänsyn till den minskning av anslaget (med fyra miljarder) som gjordes i 2004 års försvarsbeslut. Ej heller tar det hänsyn till förslaget (som sedan inte blev av) från Alliansen att successivt under tre år höja ramen till en nivå som 2008 var två miljarder högre. Finansdepartementet sägs planera för en höjning av anslaget med två miljarder under de kommande fyra åren.

Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att

försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Ryska Duman skickar brev till Sveriges riksdag och anser att det är Ryssland som ska bestämma hur Sverige ska agera. Ryske ambassadören begär företräde i UD och ifrågasätter svenskt beslut om samövning med Finland och USA. Statssekreteraren lämnar svar som innebär ett tillmötesgående till Rysslands politik. I regeringsdeklarationen konstaterar  Statsministern att Sverige inte ska gå med i NATO.

Politiken känns igen. Den är det tillmötesgående som karaktäriserat Sveriges politik under lång tid. Inte minst från Andra världskriget och framåt. Sverige ville inte stöta sig med Sovjetunionen och i dag inte stöta sig med Ryssland.

Signalen till omvärlden är tydlig.

Vi är inte herrar i eget hus.

Herman Fältström är hedersledamot i Kungl Örlogsmannasällskapet samt ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademien

Fight, flight… or Freeze

av David Bergman

Människor hanterar vanligtvis hot på två olika sätt; genom kamp eller flykt. Inom psykologin benämns detta för Fight or Flight-Response. Till dessa brukar ibland Freeze tillföras; att människor stelnar av handlingsförlamning i strålkastarljuset eller faller ihop och spelar döda. Det är medärvda strategier som syftar till överlevnad, men på olika sätt. Jag har tidigare beskrivit faran med en Nederlagsdoktrin; när vi överger målsättningen ”att vinna” och istället ser tiden det tar innan vi blir besegrade som ett mått på framgång. Hur vi reagerar på yttre hot är en ytterligare aspekt av detta. De två förstnämnda strategierna handlar om vilja och aktivt handlande. Men den sista handlar om frånvaron av hopp, om uppgivenhet och resignation inför situationen. 

Det är krig inom Europas gränser. Även om vi ibland har svårt att se verkligheten för vad den är, så kan det som sker inte beskrivas på något annat sätt. Kriget i Ukraina förvärras för varje dag och många varnar för att baltstaterna, med sina stora grupper av ryska minoriteter, står näst i tur. Konflikterna är närmare än vi ofta tänker på. Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Kiruna och Tallinn ligger närmare än Trollhättan. Men vad som fått många ur allmänheten att inse allvaret är sannolikt att även vårt eget territorium kränkts, både i luften och under ytan. I MSB:s årliga undersökning av vår försvarsvilja anser nästan 80% att Sveriges förmåga att möta ett militärt hot är otillräcklig.

Många röster har länge varnat för att den militära organisationen har bantats för hårt, en ståndpunkt som nu de flesta politiska partier verkar vara rörande eniga om. Men trots positiva uttalanden om ökade anslag verkar frågan hamnat i en kollektiv handlingsförlamning där konkreta åtgärder uteblir. Tvärtom kvarstår fortfarande Regeringsbeslut 5 för Försvarsmakten som, om det inte upphävs, kommer att innebära ytterligare besparingar med reducerad operativ förmåga som oundviklig följd.

En annan stor fråga har varit om Sverige bör ingå en försvarsallians. Det finns rationella argument både för och emot. Men få ord väcker så kraftiga känslor som ordet ”allians” med följden att debatter oftast blir ideologiska eller emotionella där parterna utmålar varandra som neutralitetsnostalgiker eller krigshetsare. Många ser även en allians, eller frånvaron av den, som ett mål i sig istället för ett medel syftande till att nå våra egna säkerhetspolitiska mål.

Sverige förefaller ha hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze, en handlingsförlamning i konfliktens strålkastarljus. I ett land som normalt har svart bälte i utredningar har vi plötsligt gått ett steg längre. Här måste nu parterna först utreda om vi ska ha en utredning för att reda ut vad en allians skulle betyda. Kontentan blir att vi står kvar overksamma med mottot ”Allianslösa i fred, men allians-önsketänkande i händelse av krig”.

Men det farligaste ligger i de rationaliseringar som används för att rättfärdiga en egen overksamhet. Många har uttryckt oro för hur en allierad skulle använda oss och vårt territorium eller hur en potentiell antagonist skulle kunna reagera. Flera ”experter” har varnat för att gemensamma övningar och försvarsallianser är farliga då de ”kan provocera Ryssland”. Men bör vi verkligen definiera vår egen säkerhetspolitik utifrån vad någon annan inte vill att vi ska göra? Att grunda egna beslut utifrån rädslan för andras reaktioner är endast ytterligare ett uttryck för en nederlagsdoktrin.

Vi har hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze där individuellt kloka argument inte lyckas bryta den kollektiva handlingsförlamningen. Det finns sannolikt exempel på när människor överlevt angrepp genom att spela död, men tror vi verkligen att det är en långsiktigt hållbar strategi? En hållbar säkerhetspolitik kan inte bygga på en nederlagsdoktrin där rädslan för andras reaktioner får styra Den måste utgå från en väl grundad egen vilja och konkreta åtgärder för hur vill nå dit.

David Bergman är kapten i armén och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi