Försvarsbloggare

av Lars Wedin

För en tid sedan publicerade en organisation kallad Läkare mot kärnvapen en artikel, som påpekade att i den svenska Nato-debatten saknas frågan om kärnvapen. Detta är ett korrekt påpekande. Resten av artikeln kan vi lämna därhän. Det räcker att påpeka att den ryska propagandapublikationen Sputnik tyckte den var så intressant att man publicerade en engelsk översättning.

Förr eller senare måste emellertid frågan om kärnvapen upp på bordet i den allt intensivare Nato-debatten. Natos säkerhetsgaranti vilar ytterst på kärnvapnen, även om dessa idag har en mindre framträdande roll än under det kalla kriget.

Kärnvapnen är, tyvärr kan man tycka, mer aktuella än på länge. Ryssland har under det senaste året i ett flertal fall hotat bl a  Danmark och de Baltiska staterna med kärnvapen. Sverige har hotats med ”motåtgärder” om vi går in i Nato. Dessa motåtgärder kan mycket väl inbegripa kärnvapen.

Nu skall knappast de ryska utspelen ses som direkta hot utan snarare som påtryckningar som en del i den pågående propagandakampanjen, som syftar till att skapa osäkerhet och rädsla.

Mot denna bakgrund är det egendomligt att det inte förs en strategisk debatt om kärnvapnens roll i dagens säkerhetspolitiska situation. Det är precis som varje sig politiker eller forskare vågar ta i problemet – ett fall av beröringsångest?

Kärnvapenteori

Den enda gång kärnvapen använts reellt var som bekant mot Hiroshima och Nagasaki. I övrigt har kärnvapen endast använts i en virtuell roll – d v s  de har använts – och används – för att hota, avskräcka, manipulera etcetera men inte för att sättas in. I varje fall i Väst är kärnvapen politiska vapen, underställda statsledningen och inte slagfältsvapen.

Kärnvapen har i några fall använts i en offensiv, virtuell roll. Sovjetunionen hotade London och Paris med kärnvapen i samband med Suez-kriget 1956; en strategisk bluff eftersom Sovjet knappast hade den erforderliga förmågan. Nordkorea använder relativt regelbundet kärnvapenhotet för att tilltvinga sig förmåner.

Kärnvapnens huvuduppgift är avskräckning. Efter det kalla krigets slut, då den officiella fienden försvann, har denna uppgift normalt inte varit riktad mot någon specifik stat. Undantag finns. Inför operation Ökenstorm 1990 varnade USA Irak: användning av kemiska eller biologiska vapen skulle leda till en betydande amerikansk reaktion.   USA uteslöt således inte användning av kärnvapen. Israel varnade också Saddam Hussein för att dess reaktion skulle ge ”konsekvenser bortom all kalkyl”.

Avskräckningens trovärdighet vilar på den andraslagsförmåga som garanteras av de strategiska kärnvapenubåtarna (SSBN på engelska, SNLE på franska), som svårligen kan slås ut i ett första slag. Härigenom får avskräckningen stabilitet till skillnad från vad som är fallet för exempelvis Indien, som ännu inte har SSBN. För att hindra ett avväpnande förstaslag från Pakistan eller Kina är man då tvungen att förlita sig på ”launch on warning”, vilket är allvarligt destabiliserande.

Trovärdigheten kräver att motståndaren faktiskt tror att kärnvapen kan komma att användas när så behövs. Detta kräver ständig hög beredskap, en robust kommandokedja, inklusive den högsta politiska ledningen, ständiga skyddsåtgärder och politiska deklarationer.

Inom Nato finns tre kärnvapenmakter. Av dessa vilar Storbritanniens förmåga på ett ben: fyra SSBN. Frankrikes förmåga vilar på två ben: strategiska kärnvapen på sina SNLE och flygburna robotar (ASMP), vilka kan bäras av flygplanet Rafael i såväl land- som hangarfartygsversion. USA har fortfarande en triad: markrobotar samt ubåtsbaserade och flygburna vapen. I Europa har USA omkring 400 B-61, bomber som nu moderniseras. Ingenting hindrar att andra vapen, exempelvis kryssningsrobotar, flygs in – öppet eller dolt – givet att det finns infrastruktur att ta emot dem.

En fråga som ofta diskuterades under det kalla kriget var om USA faktiskt skulle sätta in kärnvapen för att rädda Europa vid ett sovjetiskt storanfall; och härigenom utsätta sig för en sovjetisk ripost.

Natos avskräckningsförmåga bygger emellertid på tanken att Natos Nuclear Planning Group (NPG) disponerar kärnvapen – USAs – som kan användas vid anfall mot ett medlemsland. Trovärdigheten i detta kan naturligtvis diskuteras men innebär ändå en uppenbar risk för den anfallande.

Ett kärnvapenanfall mot en stat som innehar kärnvapen eller som är allierad med en sådan stat medför en mycket hög risk. Denna risk måste uppvägas av en bedömt mycket viktig vinst. I det europeiska perspektivet är det svårt att se i vilket läge förväntad vinst skulle vara avsevärt större än riskerna.

En insats av kärnvapen är ett mycket allvarligt steg i en konflikt. Man skall inte använda dynamit för öppna en kokosnöt (ref. Povel Ramel). En insats kräver därför att motståndarens hot överstiger en viss tröskel – aggressivitetströskeln. Denna tröskel är aldrig exakt definierad i syfte att hålla motståndaren i osäkerhet och försvåra att tröskeln kringgås.

Dessa grundläggande samband gäller även idag. Modern forskning visar emellertid att Sovjet hade en delvis annan syn på kärnvapenfrågan. Stasis (den östtyska säkerhetstjänstens) arkiv visar att Sovjet i början av 1980-talet fruktade att USA hade möjligheter att slå ut landets SSBN och därmed skulle kunna sätta in ett förstaslag. Resultatet blev operation RYaN (Raketno-Yadernoye Napadenie) eller attack med kärnvapenrobot). RyAN var en underrättelseoperation som påbörjades 1981 med syfte att i ett akut skede sätta in ett massivt anfall mot Västeuropa (inklusive Sverige) med bl a kärnvapen. Hur Ryssland idag ser på en sådan ”första användning” är oklart.

Konflikt mellan kärnvapenstat och stat utan kärnvapen

Detta är en högst asymmetrisk konflikt. Kärnvapenstaten kan använda ett brett register av påtryckningar och styrkedemonstrationer som dess motståndare inte kan svara på. Att faktiskt sätta in kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat skulle naturligtvis betraktas som oerhört av större delen av världen och är därför inte troligt men inte omöjligt. Frågan är om den kärnvapenfria staten har mod att syna bluffen – som kanske inte är en bluff?

Nu är sannolikt inte hotet formulerat som ”allt eller intet”. Kärnvapenhotet kan hållas i bakgrunden – men kan aktualiseras exempelvis genom styrkedemonstrationer (jämför den så kallade påskincidenten 2013). Men i spelet mot en kärnvapenmakt finns alltid kärnvapnen med i ekvationen.

Kraven kan – speciellt inledningsvis – vara formulerade så att de av en del av opinionen ses som rimliga (propagandan kommer givetvis att hjälpa till här!). Detta kallas för ”kronärtskocksstrategin”. När väl staten börjar ge efter och göra avkall på suveräniteten kommer – förr eller senare – nya krav och nya hot.

Men om den försvarande staten är militärt svag, behöver den offensiva staten inte hota med kärnvapen – de finns, som sagt, ändå i bakgrunden. För trots allt skulle ett kärnvapenhot innebära en politisk kostnad.

I konflikten med en kärnvapenförsedd stormakt har den lilla staten alltså liten handlingsfrihet, speciellt om dess konventionella försvarsförmåga är svag. Här gäller Thukidydes tes från den så kallade Meliska dialogen: den som är svag och inte har starka vänner får finna sig att göra som den starke vill. Den lilla svaga statens enda handlingsmöjlighet är att ingå i en allians med kärnvapenmakter samt att stärka sitt konventionella försvar. Låt oss nu överge teorin och se på nuläget.

Den strategiska situationen

Den strategiska utvecklingen är minst sagt dynamisk. Just nu har Ukraina försvunnit in i bakgrunden för den ytterst komplicerade situationen i Mellersta Östern. Ryssland i koalition med Assad-regimen, Iran och Hizbollah bekämpar de organisationer som gör uppror mot Assad med stöd av Saudiarabien och de övriga arabiska Gulfstaterna. Denna koalition stöds också av USA och Frankrike men i första hand för att bekämpa DAESH (eller islamska staten), vilket också Ryssland (kanske) gör. Härtill kommer ett antal andra aktörer som Turkiet, Israel, Al-Quaida, Irak, Sverige (vi utbildar irakiska soldater att slåss mot DAESH) m.fl.

Risken för en kollision mellan USA och Frankrike å ena sidan och Ryssland å den andra är inte försumbar. Eftersom de alla tre är kärnvapenmakter kommer de emellertid säkert att göra allt för att undvika en öppen konflikt.

Men Rysslands geopolitiska problem i vårt närområde är inte lösta, de har bara kommit i bakgrunden. Enligt den amerikanska tankesmedjan CEPA (Juni 2015) syftar Ryssland till att skapa en yttre strategisk skyddszon med gräns längs en linje Nordnorge (förefaller tveksamt), Åland, Gotland och Bornholm. Sannolikt söker man imitera den kinesiska strategin som (av Pentagon döpts till) A2/AD – Anti-Access/Aera Denial. Därigenom skulle man skapa strategisk handlingsfrihet i Baltikum.

De ryska hoten

Rysslands kärnvapenhot mot Danmark och Baltikum är något kvalitativt nytt; här används kärnvapnen offensivt men virtuellt som ett element i en propaganda- och desinformationskampanj. Den ballistiska roboten 9K720  Iskander  spelar här en viktig roll. Den har (?) stationerats på Krim sannolikt för att visa att Krim är en del av det område som täcks av den ryska avskräckningsförmågan. Den har (?) stationerats i Kaliningrad varifrån den täcker ett område upp t.o.m. Gotland. Roboten kan vara nukleär eller konventionell. Denna osäkerhet ingår med all sannolikhet som en del i strategin. Den ger också extra möjligheter till gestikulering: ”vi monterar in kärnvapenspetsar”/”vi tar bort kärnvapenspetsar”.

Låt oss koncentrera oss på Baltikum. Det nuvarande geopolitiska läget där de Baltiska staterna och Polen är medlemmar av Nato är oförmånligt för Ryssland, givet att Ryssland snarare söker konfrontation i stället för samarbete. Ryssland avser säkerligen inte att invadera någon av de Baltiska staterna. Orsaken är, åtminstone till del, att Nato inkluderande USA har en militär närvaro i området. Och Nato är ytterst kärnvapen.

För Ryssland innebär detta att den strategiska ekvationen ser ut ungefär som följer. Ett kärnvapenanfall mot ett Nato-land kommer med stor sannolikhet att mötas av en, begränsad, kärnvapenattack från Nato, läs USA.

Ett konventionellt anfall mot ett Nato-land kommer att mötas med konventionella styrkor. De tre stormakterna – de enda med verklig militär förmåga – kan inte avskräckas från en sådan insats eftersom de är skyddade av sina andraslagsförmågor.  I fall av direkt stridskontakt mellan ryska och, främst, amerikanska styrkor, finns risk att USA eskalerar till kärnvapeninsats. Av dessa skäl är en attack mot ett Nato-land högst otrolig.

För Ryssland återstår tre handlingsmöjligheter mot exempelvis Baltikum:

• Genom propaganda och desinformation undergräva befolkningarnas i Nato-länderna stöd för alliansen och dess avskräckningsförmåga. Denna verksamhet pågår.
• Använda hybridkrigföring för att hålla sig under varje rimlig kärnvapentröskel.
• Skapa ett fait accompli genom en blixtattack i ett läge där, framför allt, USA är upptaget på annat håll. Givet att Ryssland agerar så att Natos förluster blir mycket små är det knappast troligt att Nato kommer att eskalera till ett fullskaligt krig i detta läge. Men Ryssland kan inte vara säker.

Sverige

Sverige klarade sig ju bra under det kalla kriget utan kärnvapen och trots allianslöshet. Så vad är problemet nu?

Det kalla krigets bipolära världsordning är slut. Dagens värld är väsentligt mer dynamisk. Terrorbalansen har skjutits i bakgrunden, vilket leder till större handlingsfrihet för de viktigaste aktörerna.

Under det kalla kriget hade vi ”ett för våra förhållanden starkt försvar”. Visst blev detta successivt allt ihåligare men försvaret uppfattades trots allt som trovärdigt. Annars hade Statsministern knappast beordrat ÖB att ”hålla gränsen” i samband med U-137 incidenten.

Idag har vi ”ett för våra förhållanden svagt försvar”. Det finns en allmän enighet om att Sverige inte kan försvara sig självt mer än någon vecka. Ett trovärdigt försvar anses ligga bortom varje rimlig nivå på budgeten. Eftersom vi bara satsar 1 % av BNP på försvaret tyder detta knappast på någon större försvarsvilja.

Den svenska statsledningen präglas alltså av defaitism; vi är för svaga för vårt strategiska läge men vi kan/vill inte göra något åt det. Därmed är Sverige vidöppet för påtryckningar. Inledningsvis kommer dessa inte att förefalla så allvarliga att det vore värt att riskera ett krig som vi bara kan förlora. Därmed vore suveräniteten undergrävd och vägen mot undergången anträdd.

Alternativ

Det finns enligt min mening endast tre alternativ:

• Fortsätta som hittills och vara beroende av en allians som vi inte vill vara medlemmar av.
• Skapa ett trovärdigt försvar, vilket innebär kraftåtgärder som minst dubblerade försvarsanslag nu.
• Söka medlemskap i Nato för att därmed omfattas av såväl den konventionella som den nukleära försvarsförmågan.

Det första alternativet innebär maximal osäkerhet. Rysk planering måste utgå från att Sverige implementerar solidaritetsklausulen och upplåter sitt territorium för Nato i samband med en kris i Baltikum, Polen eller Finland. Men det finns ingen garanti att Sverige får hjälp av Nato.

Det andra alternativet är genomförbart om politisk vilja finns. Problemet med risk för kärnvapenhot från Ryssland finns dock kvar; ett konventionellt försvar är aldrig helt trovärdigt i konflikten mot en kärnvapenstat.

Det tredje alternativet kräver också förstärkning av det svenska konventionella försvaret i enlighet med tidigare resonemang. Dessutom vill säkert inte Nato ta ansvar för ett strategiskt tomrum.

Måste då ett Sverige i Nato omfattas av Natos kärnvapenparaply? Nej, vi skulle förmodligen kunna välja att inte delta i NPG. Men då minskar relevansen i Natoanslutningen. Att börja med att begära undantag från Natos doktrin är knappast heller en gångbar strategi.

Måste Sverige ta emot Natos kärnvapen? Nej. Kärnvapen kräver omfattande skyddsåtgärder som kostar pengar. De är dessutom rörliga, en utstationering på svenskt territorium vare sig minskar eller ökar avskräckningens trovärdighet.

Vore det bra med en kärnvapenfri zon i Norden? Nej; det är som sagt inte kärnvapens gruppering som är viktig utan det område som de täcker. En kärnvapenfri zon i Norden måste därför inte bara omfatta Norden utan också Nato, Ryssland och t.o.m. Nordkorea. Knappast realistiskt.

Avslutning

Kärnvapnen är här för att stanna. Det är emellertid högst otroligt att de kommer att användas – i varje fall inte av ansvarskännande stater till vilka även Ryssland måste räknas. Men de fungerar som ett lock på dagens konflikter; direkt konfrontation USA/Nato – Ryssland måste undvikas.

Att gå med i Nato innebär medlemskap i en allians med kärnvapen. Det är inte en nackdel – det är tvärtom den stora fördelen med medlemskapet. Men Sverige måste också ha ett så starkt konventionellt försvar att vår statsledning vågar stå på sig i en konfrontation: ”håll gränsen”. I annat fall utgör vi Alliansens svaga länk.

Nu kommer detta inte att hända. Våra politiker slår sig för bröstet för att försvaret får ett minimalt tillskott i förhållande till behoven, någon omfattande återupprustning kommer inte att ske. Socialdemokraterna kommer aldrig att låta Sverige ansöka om medlemskap i Nato. Allt blir som förut. Detta måste i realismens namn vara utgångspunkten för vår strategiska planering.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.
 

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. På bloggsidan har också ledamoten Frank Rosenius i ett inlägg 18 september gett den allmänna bakgrunden i sammanhanget.

Rosenius skriver att Militärstrategiskt har Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvars­planering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land. Detta hänger då samman med de baltiska ländernas frigörelse från det sovjetiska väldet och senare anslutning till Nato.

Avslutningsvis skriver Rosenius att Gotlandsproblematiken måste kopplas ihop med svenska fastlandet. Detta är naturligtvis riktigt. Jag tror dock att det är lika angeläget att titta på Nato och Natogrannarnas agerande och deras möjligheter att stödja de baltiska länderna om behov uppstår.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet (som finns på KKrVA hemsida) är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under en period på någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns förutom någon division med stridsflygplan F-16 även ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom, som jag förstod det, från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns där. Efter hand i scenarieutvecklingen deklarerar Ryssland flyg- och sjöblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Önskelista

Under seminarietimman som avslutade KKrVA sammanträde 7 oktober efterlystes en önskelista på åtgärder för att förstärka det svenska försvaret. Resultatet av det som jag redovisar i det följande är att Nederländerna disponerar resurser som på ett väsentligt sätt kan förstärka den svenska militära styrkan i södra Sverige allmänt och då även försvaret av Gotland. Min första punkt på önskelistan blir därför att Nederländerna räknas in bland de nära grannländer som vi utvecklar samarbete med. Detta gäller både om nuvarande förhållande till Nato förblir gällande och när/om Sverige blir medlem i Nato.

Nästa punkt på önskelistan är tämligen självklar: förstärkning med luftvärn och sjömålsvapen på Gotland samt svenska korvetter med eskortförmåga.  Därmed kan vi kraftigt försvåra för Ryssland att upprätta luft- och sjömålsblockad av Got­land.  En tredje punkt på önskelistan är för­stärk­ning av markstridsstyrkan på Gotland, speciellt med artilleri, så att en rysk insats för att ”ta sig an” Gotland blir så stor att den inte kan passera obemärkt av den internationella opinionen även i komplexa världspolitiska skeenden. Vidare är det angeläget att Sverige kan deltaga i påvisande av Nato förmåga att förstärka de baltiska länderna. Det innebär med­lem­skap i Nato och planering att ta emot luftvärn av det slag som jag i det följande beskriver, följt av mottag­ande av Natoflyg. För att kunna ta emot Natofartyg med starkt luftvärn är det också angeläget att den svenska förmågan till minröjning höjs för att säkra erforderliga marin­baser. På längre sikt är det också angeläget att Sverige får mer utökad egen förmåga med kvalificerat luftvärn.

Luftförsvar

Det som jag här skriver utgår från ett ”drag” i seminariet, som nämndes redan 7 sept, nämligen att Nato önskar basera två jagare från Nederländerna i västra Blekinge.  Jag vill här utveckla vad dessa jagare kan användas till. Den kanske främsta användningen kan vara att tillföra ett yttäckande luftvärn över södra Sverige med angränsa områden av Östersjön. Luftvärnsbeväpningen på denna typ av jagare är den amerikanska typen SM-2 med mycket lång räckvidd (7-15 svenska mil). Om sådana jagare baseras i västra Blekinge så ger de Nato möjligheter att tillsamman med liknande basering på Bornholm och basering eller gruppering i Tyskland skapa ett sammanhängande luftvärnsbälte från Tyskland över hela södra delen av Östersjön upp till halva Småland. Ett av flera motiv för Nato med detta drag är rimligen att förstärka luftvärnsskyddet över Östersjöutloppen. Nyttan för det svenska försvaret är ett värdefullt bidrag till luftvärnsskyddet över hela Blekinge med den svenska flygbasen utanför Ronneby och marinbasen i Karlskrona. Vidare skyddas åtminstone östra halvan av Skåne samt den södra halvan av Småland. Här bör också läggas till att om Danmark baserar en jagare (med samma typ av luftvärnsrobot) i Köpenhamnsområdet kan därifrån, förutom hela Själland, även resterande del av Skåne och södra Halland skyddas med luftvärn. Danmark har totalt tre jagare med denna typ av kvalificerat luftvärn. Det finns då möjligheter att luftvärnet som baseras i anslutning till Bornholm utgörs av en andra dansk jagare. Om den tredje danska jagaren baseras i Fredrikshamn får även de norra delarna av Danmark ett luftvärnsskydd som också når in över Göteborgsområdet in till närheten av den svenska flygbasen utanför Lidköping. Basering av en Natojagare i västra Blekinge och samverkan med natoresurser i grannskapet  ökar således i hög grad luftvärns­skyddet över södra Sverige. Att den svenska regeringen, som i spelet, avvisar erbjudandet innebär en försvagning av luftförsvaret över södra Sverige. Samtidigt försvagas Natos ansträngning att upprätta ett luftvärnsskydd över Östersjöutloppen. Något som Sverige rimligen får uppleva politiska och diplomatiska problem med.

Till bilden hör också att ytterligare förstärkning från Nato vad avser marina resurser skulle   öka möjligheterna att luftvärnsskydda Gotland. Samtidigt skulle fartyg med lämpliga luftvärnssystem kunna eskortera fartygstrafiken till och från Gotland på ett väsentligt bättre sätt än vad de nuvarande svenska marina resurserna medger. Gotland är ju både för civil och militär verksamhet och försörjning beroende av förbindelser med fastlandet.

Vidare kan fartygsburet luftvärn baserat i Berga-Nynäshamnsområdet skapa ett luftvärns­skydd över de civila hamnarna i Nynäshamn och den militära i Berga. Om den typ av jagare sätts in som har den största luftvärnsräckvidden kan samtidigt också luftvärnsskyddet över större delen av Stockholmsområdet förstärkas.

Möjligen har då också skapats ett sammanhängande luftvärnsbälte från Blekinge över Gotland till Stockholm. Detta då under förutsättning att maximiräckvidderna kan utnyttjas. Något som beror på olika omständigheter bl a telekrigsförmåga. Ytterligare en enhet längs svenska öster­sjö­kusten bör då öka möjligheterna att få ett sammanhängande luftvärnsbälte. Totalt skulle för luftvärnsbälte enligt ovan behövas tre jagare med god luftförsvarsförmåga. Detta då utöver de danska som ju här förutsätts verka från danskt territorium.

Under spelet nämndes också att den svenska minröjninsförmågan inte är tillräcklig för att ga­ran­tera säker basering i flera områden. Det innebär att Nato då måste bidra även med denna förmåga.

Den tillgång ur vilken de tre luftförsvarsjagarna kan rekryteras för insats i Östersjön är de 13 som finns i de ”medelnära” grannländerna Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Europeiska Nato har således resurser utan att behöva avropa hjälp från de omkring 30 jagare och kryssare som finns i USA:s Atlantflotta.  Därutöver finns, främst för eskort, ca 25 fregatter med luftvärn med medellång räckvidd.

I Danmark och Norge finns vidare 8 st fartyg med motsvarande luftvärnssystem. I ett scenario av den typ som här behandlas kan de dock rimligen anses behövas i respektive nationellt för­svar och beredskap. De finns då inte tillgängliga förutom att de danska med sin långa luft­värns­räckvidd kan täcka svenska områden och således inordnas i samordnade verkans­system.

Nato har också markgrupperat luftvärn med prestanda som motsvarar de som finns sjögående. Dessa kan efter hand grupperas i Sverige. Exempel på sådana är enheter med luftvärns­missiler av typen Patriot. Av de ”medelnära” grannländerna finns dessa system i Tyskland och Nederländerna. För närvarande har dessa båda länder Patriotenheter i sydöstra Turkiet för att förstärka luftförsvaret där.  Patriotsystem finns också i USA.

Fördelen med fartygsburna system är att dessa har högre operativ rörlighet och därmed snabbast kan upprättas. Rörligheten innebär också att om Nato önskar flytta luftvärnsbältet längre österut för att mera direkt stödja de baltiska länderna så är möjligheterna större.  Kanske vill Nato i den situation som målas i scenariot fylla på med markgrupperade luftvärnsystem. Då kan luftvärnsbältet i östra Sverige behållas samtidigt som ett nytt fartygsburet bälte upprättas längre öster ut.

Ett skäl för Nato att upprätta luftvärnsbälten av det slag som här beskrivit är att bakom ett sådant kan flygstridskrafter få en tryggare basering. Därifrån kan man då förstärka stödet till de baltiska länderna.

Under kalla kriget utnyttjade både Nato och W-pakten luftvärnsbälten. En operativ avsikt med dessa var då det som här påtalats nämligen att de skulle utgöra skydd för en väsentlig del av flygstridskrafterna; både de som var fredsgrupperade och de som skulle kunna tillföras vid behov. Här i Sverige avstod vi i stor utsträckning från att på detta sätt sam­ut­nytt­ja operativt luftvärn och flygstridskrafter.

Beredskaps åtgärder

Framgrupperandet av en eller flera nederländska jagare till Blekinge är det kanske mest synliga exemplet på alla de åtgärder som Nato gör i scenariot. Andra åtgärder kan vara beredskapshöjningar och förberedande och påbörjande av handlingsalternativ som innebär omgrupperingar av flygstridskrafter, luftvärn, fartyg samt de operativt mest rörliga av markstridskrafterna. I första hand berörs troligen europeiska Nato i närområdet. I detta berörs naturligtvis ombasering av någon del till svenskt område.  Kanske önskas vissa förberedelser för mottagande av omgrupperade enheter även i Sverige.

I samband med upprättandet av en luftvärnsbarriär är det för Nato angeläget att kunna gruppera fram flygstridskrafter till södra Sverige.

Man kan naturligtvis fråga sig om de rörelser som hittills beskrivit inte är överreaktioner i ett scenario som i huvudsak innehållit ”hybridkrigföring” och med små direkta stridshandlingar.

Det som här beskrivs liknar då det som förekom under kalla kriget. Att gruppera ut militära resurser var ett viktigt inslag i det maktpolitiska och diplomatiska agerandet och som pågick utan att stridshandlingar utväxlades. Det gick ut på att visa militära muskler som kan verka avhållande på en benägenhet hos eventuell motståndare att ta till direkta stridshandlingar. Det vi nu upplever är de första stegen mot något som kan befaras bli ett nytt kallt krig.

Samtidigt bör man vara medveten om att det som sker i Östersjöområdet har samband med vad som sker i andra delar av världen. Utvecklingen i Mellersta Östern, Ukraina och, på lägre nivå, andra delar av världen kommer under åtskilliga år att påverka både stormakterna och andra aktörers agerande om nu någon väljer ett ökat militär­diplomatiskt tryck. Nato och dess medlemsländer kommer att känna sig tvingade att hålla uppmärksamhet och militär beredskap i flera riktningar.  Främst för USA gäller då att de insatser som görs i Östersjöområdet måste tas från resurser som också kan vara angelägna att disponera i andra riktningar.

Förstärkning med markstridskrafter  

I det tidigare nämnda blogginlägget från ledamoten Frank Rosenius nämns också ett behov av att ”halva svenska armén utgångsgrupperas på ön”. Ett uttalande som jag tolkar som en av de två brigader som ingår i armén. Från de nordiska grannarna ser jag små möjligheter att bidra med markstridskrafter av brigadstorlek. Om jag vidgar kretsen till Tyskland och Nederländerna är möjligheterna större. Den enhet som finns närmast och har högst rörlighet utgörs av den tyska luftrörliga snabbreaktionsdivisionen.  Där ingår också den nederländska luftburna brigaden. I dessa styrkor ingår lätt infanteri med stöd av attackhelikoptrar och med rik tillgång till tunga och medeltunga transport­heli­koptrar för operativ och taktisk rörlighet.  Intressant att notera är då att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med det tyska.

En andra enhet som kan tänkas för snabb förstärkning av markstridskrafterna i Östersjöområdet är den brittisk-nederländska marinkårsliknande styrkan som markstridsmässigt motsvarar en halv division. Även här kan noteras att det nederländska bidraget i denna styrka kan bedömas likvärdigt med den större partnern d v s det brittiska bidraget.

Som kuriosa kan nämnas att ett av de stora amfibietransportfartygen som ingår i marinstyrkan också kan utgöra det mest skyddade och snabbaste transportmedlet för att förstärka det svaga svenska artilleriet i södra halvan av Sverige – då ifrån Tyskland eller Storbritannien!

Amerikanska styrkor som tidigast kan förstärka Östersjöområdet utgörs av luftburna enheter och marinkårsstyrkor. De luftburna styrkorna utgörs av två divisioner samt en självständig brigad, alla vad jag vet baserade i USA. Vidare finns en marinkårsstyrka (brigad?) upplastad på den amerikanska atlantflottan.  Dessa styrkor kan dock i många situationer bli prioriterade för insatser utanför Östersjön och det baltiska området.

Ovanstående styrkor kommer rimligen inte bara att sättas in i Sverige och på Gotland utan kanske främst i de baltiska länder som är berörda.

Efter hand kommer de högrörliga styrkor som ovan beskrivits att behöva kompletteras och avlösas av mera konventionella mekaniserade styrkor. Då uppstår frågan vilka länders styrkor som anses politiskt lämpliga att gruppera var. De baltiska länderna har, vad jag förstår, redan en liten amerikansk styrka. Jämförelsen med den lilla amerikanska garnisonen i Berlin under kalla kriget ligger nära till hands. De utgör en snubbeltråd som kan lösa ut ett mera kraftfullt amerikanskt agerande. I USA finns dock en strävan att låta europeiska länder bära ett större ansvar för att hantera säkerhetsproblemen i Europa.

Frågan blir då vilka grannländer som kan tänkas villiga att ställa upp för förstärkning i Östersjöområdet. Finland och Norge kommer troligen att prioritera närvaro och beredskap i sina egna gränsområden mot Ryssland. Mindre styrkor kan kanske avdelas för markeringar, kanske på Gotland, men lika troligt i de baltiska länderna. Danmark kan också bedömas hålla fast vid sin inriktning mot den tysk-polsk-danska kår som har högkvarter i Polen. Nämnas kan att Nato kanske går mot en inriktning för styrkorna i Tyskland och Polen. Det handlar här om  trovärdiggöra att man kan återta delar av de baltiska länder som skulle råka under ryskt välde. Samtidigt är det dock angeläget för Nato att visa på en bild av direkt tillgängliga styrkor och förberedelser som tillsammans kan avhålla Ryssland från aggressiva aktioner. Lösningen kan då mycket väl bli att Nato grupperar vissa styrkor i Baltikum.

Ovanstående innebär säkerligen ökad spänning i området. Samtidigt minskar sådan Nato-förstärkning behovet av förstärkning av försvaret i hela södra Sverige, inkluderande närvaro på Gotland. Rimligen gäller också omvändningen d v s svensk militär förstärkning i södra Sverige motverkar behovet för Nato att förstärka direkt i Baltikum och bidrar således till att motverka ökad spänning i regionen.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.
 

av Ingolf Kiesow

Försvarare av alliansfriheten brukar hävda att neutralitetspolitiken har tjänat Sverige väl. Det är förvisso sant och det förtjänar att framhållas. Däremot är det inte relevant som argument för fortsatt alliansfrihet.

Det finns tre begrepp som är särskilt relevanta för diskussionen om alliansfrihet, nämligen alliansfrihet, neutralitet (som dessutom har minst två olika betydelser) och icke-krigförande. Tyvärr blandas dessa begrepp ofta ihop i debatten. Denna websidas läsare har nog i allmänhet klart för sig att vi har att göra med tre (eller fyra) olika begrepp med olika innebörd. Så som debatten om alliansfrihet och neutralitet har utvecklats finns det ändå anledning att påtala hur olika de är och hur lätt det är att förväxla följdverkningarna av deras användning med varandra.

Definitionernas innebörd

Alliansfrihet är lättast att definiera, eftersom själva ordet talar om vad det innebär. Det används sällan i någon annan betydelse än att ett land – frivilligt eller ofrivilligt – ställer sig utanför de internationella maktblocken. Det har alltsedan 1950-talet mest använts om stater från den tredje världen. Det har inte någon folkrättslig innebörd, och det ger därför inte ett land som kallar sig alliansfritt några rättigheter eller skyldigheter enligt folkrätten.

Det gör däremot ordet neutralitet i en av två möjliga betydelser. Det kan användas i dagligt tal och då betyder det bara – frivilligt eller ofrivilligt – avstående från ställningstagande i en konflikt eller en dragkamp mellan olika krafter. Svensk synonymordbok föreslår som synonymer orden opartiskhet, oberoende och oavhängighet. Ingendera har någon folkrättslig innebörd.

Man kan å andra sidan också tala om neutralitet i medveten folkrättslig mening. Då har det begreppet en innebörd, som regleras i en rad internationella konventioner och anses vara en del av den så kallade allmänna folkrätten, som gäller också utan åberopande av skrivna konventioner. Det innebär att en stat får både rättigheter och skyldigheter enligt folkrätten och att de krigförande i en konflikt också får rättigheter och skyldigheter gentemot den neutrala staten. Ett angrepp eller en kränkning av en krigförande stat på en stat som förklarat sig eller i praktiken uppträtt som en neutral stat i ett visst krig blir då att anse som en krigshandling, ett nytt anfallskrig, och det betyder att folkrättens regler om krigförande i stället blir gällande i förhållandet mellan de båda parterna. Till det ögonblicket har den neutrala staten en position som skyddas av ett detaljerat och tydligt regelsystem. Det medför samtidigt viktiga skyldigheter för den neutrala staten.

Under det andra världskriget ansågs det av många att ”neutralitet” också innebar skyldighet att avstå från att ta ställning moraliskt mot någon av de krigförande. En sådan skyldighet finns inte inskriven i någon av de konventioner som reglerar neutralitetsbegreppet, men redaktionen för Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning fick utstå beskyllningar för förräderi med anledning av dess intensiva kritik av Nazi-Tyskland. Det illustrerar hur lätt det är att blanda ihop begreppen, särskilt neutralitet i allmän bemärkelse och neutralitet i folkrättslig bemärkelse.

Slutligen finns det ett begrepp som sällan förekommer i debatten om alliansfrihet i Sverige, och det är ”icke-krigförande”. Det har inte någon folkrättslig innebörd och ger inte några rättigheter eller skyldigheter för den icke-krigförande staten. Det innebär enligt nationalencyklopedin ”en position som en stat kan inta under krig mellan andra stater. Ställningen som icke-krigförande skiljer sig från neutralitet genom att den icke-krigförande staten inte betraktar sig som bunden av neutralitetsrättens och Haagkonventionernas krav på opartiskhet gentemot de krigförande. Sverige intog positionen icke-krigförande under finska vinterkriget 1939–40.”

En icke-krigförande stat skyddas alltså inte av andra regler än de som gäller för de krigförande. För en krigförande stat innebär till exempel en ockupation av en del av den icke-krigförande statens territorium för att oskadliggöra dess militära anläggningar – till exempel luftvärn, flygplatser och hamnar – inte att den bryter mot Haag-konventionernas regler om neutralitet. Den löper bara den risk som ligger i att den kränkta staten kan retaliera med de medel den kan våga uppbåda på egen hand. För den icke-krigförande staten innebär situationen i gengäld att ha handlingsfrihet att stödja den ena sidan i ett krig mellan andra stater – men till priset att inte vara skyddad av neutralitetsreglerna och ständigt vara utsatt för risken att utsättas för kränkningar.

Vad Sverige egentligen kan bli i händelse av krig

Sedan vi blev medlemmar av EU använder svenska politiker i officiell ställning inte längre orden ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” som beteckning på vårt lands säkerhetspolitik. Sverige är medlem av FN och deltar i PfP och samordnar strukturen av vårt försvar med NATO-standard. Svenska förband samövar regelbundet med NATO-förband i övningar med det tydliga men inte uttalade syftet att öva försvar mot ryska krigshandlingar. Utrikesministern fördömer Rysslands hållning i Ukraina i hårda ordalag. Försvarsministern talar öppet om behovet av att samordna det svenska försvaret med USA och NATO på grund av Rysslands alltmera aggressiva attityd. Det är helt klart att Sverige inte kan kallas neutralt i ordets allmänna betydelse. Våra attityder är tvärtom fast förankrade i ”Väst”.

Det är också svårt att se hur Sverige i ett krig mellan NATO och Ryssland och såsom medlem i EU skulle kunna göra anspråk på neutralitet i folkrättslig bemärkelse, när det blir fråga om krigshandelspolitik. Ryssland måste också utgå från att våra solidaritetsförklaringar innebär att vi kommer att stödja de baltiska länderna och NATO i övrigt, även med medel som inte är förenliga med folkrättslig neutralitet (ungefär som vi gjorde under det finska vinterkriget). Vårt nära samröre med NATO gör också att vi inte kan göra anspråk på att kallas alliansfria i någon annan bemärkelse än den vi själva påstår finnas. NATO kommer att räkna med stöd från Sverige, om det skulle behövas i någon form och pressa på för att få det, om det skulle se ut som om vi hade betänkligheter. Det spelar dessutom mycket liten roll att vi kallar oss alliansfria. Det ger oss ändå inte något skydd enligt folkrätten. Det skulle möjligen kunna underlätta försök att vinna tilltro till vår vilja att ställa oss neutrala i ett krig mellan NATO och Ryssland. I verkligheten kommer dock varken NATO eller Ryssland att sätta någon tilltro till en sådan plötsligt påkommen vilja, så länge vi fortsätter att bedriva det dubbelspel som beskrivits ovan.

Valet vi står inför

Med andra ord är folkrättslig neutralitet inte en realistisk option i händelse av krig mellan andra länder i vårt närområde. Vi kommer att anses vara ”icke-krigförande” till NATO:s förmån. Därmed får vi i stort sett bara två alternativ att välja mellan. Antingen försöker vi förlita oss på den avskräckande förmåga som vårt eget försvar kan ha. I så fall måste vi skynda oss att bygga upp den förmågan. Alternativet är att förlita oss på den avskräckande förmåga som kan finnas i att försöka ingå i en formell allians, som medför en skyldighet för NATO att försvara oss – och hoppas att NATO är berett att ta emot oss. De risker som ligger i att inte kunna åberopa folkrättslig neutralitet löper vi vad vi än väljer. Det stämmer inte med verkligheten att låta påskina att vi kan föra en neutralitetspolitik i traditionell bemärkelse, som på samma sätt som under det andra världskriget ger oss skydd enligt Haag-konventionerna. Det verkar det som om en stor del av Sveriges befolkning tror att vi fortfarande både kan och gör. Det kan försätta oss i en farlig situation och måste motarbetas.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA
 

av Carl Björeman

Svenska Dagbladets kolumnist Niklas Wiklund  beskrev 18 september i år den nye ÖB Micael Bydén som en ”fjärrbekämpare”. Han gjorde därmed Bydén en  björntjänst. Wiklund var naturligtvis, liksom björnen i  La Fontaines fabel, ute i de bästa avsikter. Men resultatet kan bli lika katastrofalt: bildligt talat en sten kastad mot den sovande försvarsmaktens huvud.

Micael Bydén är av alla tillgängliga rapporter att döma en officer med mycket förnämliga personliga egenskaper: lugn, kompetent och förtroendeingivande. Det är egenskaper som en ÖB behöver äga. Men Wiklund menar att Bydén behövs främst därför att denne är flygare och att han därför automatiskt är en ”fjärrbekämpare.”

Wiklund far vilse. Han lever med det kalla krigets hotbild som mental belastning. I det läge som råder behöver Sverige helt klart Bydén som ÖB. Men skälet  till detta är ett helt annat än det som Wiklund åberopar.

På politisk nivå vill man satsa på det nationella försvaret. Om det skall bli någon trovärdighet över huvud taget i denna sak är det helt nödvändigt att det sker en radikal omavvägning inom försvarsmakten.

Flygindustrins faktiska dominans  – under täckmantel av påstådd satsning på luftförsvaret – måste upphöra. Flygindustrin måste inse att den i eget intresse – något annat intresse lär den inte ha – inte kan fortsätta som för närvarande. I annat fall lär dess kund Försvarsmakten bli allvarligt försvagad. Detta krav på omavvägning gäller både om Sverige behåller alliansfriheten och –  i synnerhet  – om vi ökar spänningen i närområdet genom att gå med i NATO. Denna omavvägning motiveras även av att de sårbara svensk fjärrstridskrafterna inte har effekt mot Putins moderna betvingelsemetoder. Ett trovärdigt territoriellt svenskt försvar är mer krigs- och hotavhållande än fjärrbekämpning.

ÖB har en nyckelroll i denna komplicerade avvägningsprocess. Micael Bydén är den ende som har erfarenheter och bakgrund för att bidra till ett positivt resultat. Han bör ha ingående kännedom om flygindustrins styrka och svagheter.

En rad av överbefälhavare med ursprung i andra försvarsgrenar har misslyckats. Efter ÖB Owe Wiktorins massaker på försvarsförmågan vid sekelskiftet, samtidigt som denne gav ett avgörande stöd åt flygindustrin, försökte ÖB Johan Hederstedt (2000–2003) och ÖB Håkan Syren (2003–2009) att dölja Wiktorins dåd genom att satsa på internationella insatser. Men flygindustrin fick behålla sin dominans. Under Sverker Göransons tid som ÖB (2009–2015) beslöt regeringen att satsa på SAAB som producent inte bara av flyg utan även av ubåtar. ÖB Göranson kunde inte stå emot det tryck som uppstod på fortsatt faktisk prioritering av flygindustrin.

De spinndoktorer som propagerat och propagerar för ökad satsning på fjärrbekämpning och fjärrstridskrafter måste bemötas även av andra skäl.

De lyckades 2011 förmå regeringen Reinfeldt att medge svenska flyginsatser i Libyen med JAS Gripen, inom ramen  för FN:s resolution 17 mars 2011. ”Statsminister Fredrik Reinfeldt till socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt 27 mars 2011: det rörde också starka företagsintressen” (Partiledaren som klev in i kylan, 2015, s 103–105).

I den svenska försvarsledningen var man mycket stolt över dessa insatser. Men i efterhand måste man konstatera att läget i Libyen försämrades och att det bara finns en vinnare: SAAB fick  internationell PR och stöd i marknadsföringen för  export av JAS Gripen.

Micael Bydén behövs som ÖB för att Sverige skall få ett trovärdigt nationellt försvar. Det är därför av största vikt att han får trovärdigt stöd och att han inte utsätts för några  björntjänster.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.
 

av Michael Sahlin

Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade omvalet den 1 november. En game changer, och i så fall i vilken riktning?

Kan det vara kurdiska PKK som ligger bakom? Det har ju funnits spekulationer om att PKK-ledningen, den i Quandil-bergen i norra Irak, möjligen även ledaren Öcalan på fängelseön Imrali, skulle ogilla att det pro-kurdiska initiativet tar över av det parlamentariska partiet HDP. Men knappast, eftersom PKK samma dag proklamerade ensidig vapenvila (fram till, och för att inte störa, det stundande valet) i den väpnade kamp mot turkiska staten som återuppstod i somras efter några års vapenvila och fredssamtal. PKK:s proklamation bör, efter bekräftelse och verifiering, ses i sammanhanget av det kommande ödesvalet och pro-kurdiska HDP:s chanser att åter passera 10%-tröskeln och därigenom hindra det styrande AKP att återfå den ensammajoritet man förlorade i parlamentsvalet den 7 juni. Och målet för bombattacken var nu, liksom tidigare i bl a gränsstaden Suruc, fredsaktivister på vänsterkanten med kurdsympatier och företrädare för civilsamhället.

Alltså IS? Även om den turkiska militären efter sommarens överenskommelse med USA om aktivt deltagande i kampen mot IS mest ägnat sig åt att militärt och polisiärt ta sig an PKK, bl a med totalt nära 1500 separata flygangrepp mot PKK-ställningar i sydöstra Turkiet och norra Irak, så råder faktiskt krigstillstånd mellan Turkiet och IS. Och efter Suruc-bomben i somras (som IS misstänks för men inte tydligt tagit på sig ansvaret för) har frågan hängt i luften om när och hur IS – beroende som man är av turkiskt territorium för tilltransport av jihadistpåfyllnad och förnödenheter – skall slå tillbaka mot turkiska mål. Så sannolikt IS?

Eller finns andra intressenter i att skapa kaos i den turkiska statens centrum? Vänsterextrema kallakrigetrelikten DHKP-C? Eller handlar det, direkt eller indirekt, om ett ytterligare, dramatiskt steg i det AKP-styrda etablissemangets kampanj för att i valet kunna pressa ner HDP under 10%-strecket och därigenom kunna återta majoritet och oinskränkt makt? Eller, i en annan variant, för att få en förevändning att inställa valet och t o m utlysa någon form av undantagstillstånd för obestämd tid? ”The deep state all over again”, om än i delvis ny skepnad och med ny översta ledning?

Allra mest infernalisk är väl teorin att de båda självmordsbomberna skulle representera en IS-hämnd mot både turkar och kurder, både turkiska staten och PKK tillsammans för respektive parts fientliga handlingar mot IS, med uträkningen att bombdådet skulle leda till dessa båda turkiska kontrahenters förgörelse av varandra i ett fullskaligt inbördeskrig, motsvarande den mardröm som drabbat grannländerna Syrien och Irak – två flugor i en smäll!

Om detta kommer det att spekuleras vilt närmaste dagar och veckor, inför ödesvalet den 1 november – om detta nu alls blir av. Klart är att läget i och kring Turkiet, och i Syrien, dramatiserats och komplicerats ytterligare senaste tid. Nya scenförändringar, game changers, har tillkommit och tillfört den regionala spelplanen nya förutsättningar. Och förstärkt oförutsägbarhet.

Dels har vi den internationaliserade flyktingdramatik som plötsligt uppstått och  ganska radikalt förändrat rollspelet mellan Turkiet och EU. Flyktingkrisen föranleder nu ledande EU-personligheter att göra vågen för (den annars så kontroversielle) president Erdogan vid besök i Bryssel, i insikt om dels att krisens art och grad är överväldigande och ohållbar, dels att varje tänkbar lösning av krisen förutsätter en överenskommelse med transitlandet Turkiet (som inhyser mer än två miljoner syriska flyktingar utan hopp om återvändo och med stark motivation att fly vidare mot Europa), dels att en sådan överenskommelse – innebärande att Turkiet genom satsningar på förbättrat flyktingomhändertagande, skärpt gränsbevakning och ingripande mot smugglingsnätverken håller kvar flyktingpopulationen inom sitt territorium – kräver ödmjukt tillmötesgående mot allehanda turkiska motkrav, och dels den absoluta vikten, också och inte minst för EU, av att den syriska mardrömmen kan bringas till någon form av lösning.

För EU-sidan är det problematiska i detta att det finns en utomordentligt besvärande diskrepans mellan EU-ländernas akuta behov av en snabb överenskommelse – med tanke på den ohållbara flyktingsituationen – och den ambivalens man ändå torde uppleva, ställd inför den långa listan av motkrav, uttalade respektive antydda, från den turkiska statsledningens sida, utöver det självklara att de tänkta nya flyktinglägren i Turkiet skall finansieras av EU. Samtidigt som liberala medier i Turkiet mycket ironiserar över den beredvillighet som EU plötsligt visar när det gäller att tillmötesgå länge ignorerade turkiska önskemål, nu när det hotade egenintresset tycks väga tyngre än principfastheten, framskymtar att rätt mycket tycks accepteras av EU-sidan som möjligt att diskutera i kommande, brådskande samtal om en överenskommelse: visaliberalisering, betecknande av Turkiet som ett ”säkert land”, återupptagande av de frusna medlemskapsförhandlingarna, framflyttande av/ändringar i (?) en hittills väntat starkt kritisk årlig ”Progress Report”, EU-stöd i kampen mot PKK och för att i norra Syrien inrätta en skyddszon, mm, allt detta således mitt i en dramatisk turkisk omvalsrörelse.

Det ska bli mycket, mycket intressant att närmaste dagar och veckor iaktta hur parterna – EU och den turkiska expeditionsministären, internationellt företrädd av Turkiets omstridde och stridbare president – ska hantera denna intrikata materia, givet bl a att EU:s utsatthet och brådska ger den turkiska statsledningen en i sammanhanget närmast unik förhandlingsposition. Turkiet må ha stora bekymmer med sitt eget flyktingproblem och sin roll som transitland, men nu är det EU som är ”demandeuren” i denna krishantering. Blir detta månne ett trumfkort för den turkiska AKP-regimen i valet (i så fall har också den turkiska sidan bråttom)? Innebär hanteringen av flyktingkrisen – oavsett timing och innehåll i förestående förhandlingar – en också långsiktig game changer i relationen EU-Turkiet?

En annan sentida, samtidig game changer har å andra sidan aktualiserat Turkiets behov av att inte (i neo-osmansk och pan-islamsk iver) gå alltför långt ifrån sin traditionella säkerhetspolitiska västförankring, och då talar vi givetvis om Putin-Rysslands plötsliga maktprojicering i Syrien, med utnyttjande av sina i Montreux-konventionen fastlagda rättigheter till militär utpassage genom Bosporen och Dardanellerna. Det ryska ingripandet har på ett antal sätt gått turkiska intressen emot och därmed konfirmerat bilden av den turkiska AKP-regeringens Syrien-politik som ett stort och av allt att döma slutligt strategiskt misslyckande. Därtill kommer att Putins Syrien-politik försatt den bilaterala relationen med Turkiet, hittills präglad av pragmatisk interdependens trots allt som åsiktsskiljer, i ett tämligen prekärt läge, särskilt till följd av de upprepade ryska och rysk-syriska luftkränkningarna utmed den turkisk-syriska gränsen (i tiden f ö sammanfallande med att USA och andra NATO-stater är i färd med att dra tillbaka de Patriot-batterier som för några år sedan utplacerades som NATO-solidaritetsgest mot det då bedömda syriska missilhotet).

Det ryska agerandet i Syrien har i praktiken stängt dörren för flertalet optioner i hittillsvarande turkiska Syrien-politik. En del av Turkiets nya bekymmer till följd av det ryska agerandet sammanfaller med USA:s, andra har man att bära mer ensam.

Att Putin inför FN:s Generalförsamling och i sitt konkreta militära agerande sagt respektive visat att han nu satsar Rysslands aspirerande stormaktsprestige i att stödja Assad-regimen i dess kamp både mot IS och alla andra jihadistiska och (mer) ”moderata” rebellgrupper, inklusive grupper som stöds av USA, Turkiet, Saudiarabien, m fl, och omständigheten att USA och andra västländer tycks sakna vilja och förmåga att operationalisera avvikande mening i det uppstådda läget, innebär för Turkiets del en svår motgång och återvändsgränd. Att en nu plötsligt dominerande militär aktör, Ryssland, tydligt och klart prioriterar stödet för Assad-regimen och bekämpar regimens motståndare, om än med det övergripande syftet att på detta sätt bekämpa huvudfienden IS, och kräver att Assad-regimen alltså måste vara part i en överenskommelse om vapenstillestånd och transitionsregering, är en utomordentligt svårsmält scenförändring för ett land, tillika utsatt grannland, Turkiet, som byggt sin politik på att prioritera störtandet av Assad. Ryskt fait accompli på denna avgörande punkt berövar mycket av hittillsvarande turkisk Syrien-politik sin mening, eller i varje fall sin trovärdighet. Putin står nu i vägen för den som vill störta Assad.

Vidare är det uppenbart att ryskt agerande och ställningstagande till stöd för Assad-regimen gör det skäligen illusoriskt att två specifika turkiska krav, inte minst i årets förhandlingar med USA, skulle kunna realiseras under nu uppstådda förhållanden: dels förslaget om/kravet på en ”No fly zone” i en betydande del av det syriska luftrummet (där ryskt flyg nu har betydande vetorätt), dels det om en skyddszon i det 10 mil långa gränsområdet i norra Syrien mellan två separata kurdiska kantoner – den zon som tänktes bli ”fri” från såväl IS som kurdiska PYD/YPG och som därtill och därigenom skulle kunna bli en safe haven för flyktingar, återförda från Turkiet respektive tillkommande i Syrien. Med ett ryskt politiskt och militärt veto mot sådana anti-Assad förslag lär det klinga tomt och ödsligt om förslagen likväl drivs av Turkiet, nu utan trovärdigt stöd från USA och andra som fortsätter att prioritera kampen mot IS och tycks sakna vilja och förmåga att militärt utmana Putin-Rysslands fait accompli (och kanske i någon utsträckning också välkomnar rysk undsättning i den frustrerande kampen mot det obegripligt motståndskraftiga IS).

Därtill kommer för turkisk del att Ryssland, som till yttermera visso backat upp sitt agerande genom överenskommelse med Iran, Irak och Assad-regimen (och Hezbollah i Libanon?) om underrättelsesamarbete mot IS, nu sällat sig till dem, bl a USA, som talar om kurderna i norra Irak och Syrien (och PKK i Turkiet?) som omistliga ”boots on the ground” i kriget mot IS, värda att satsa på och samarbeta med. Dessutom bör det vara ett bekymmer att USA nu meddelar att man ger upp ambitionen att satsa på att träna och beväpna ”moderata” rekryter för insats mot IS (och Assad?) i Syrien. Försöket med detta, en paradgren i det turkisk-amerikanska Syrien-samarbetet på sin tid, blev ett riksfiasko, och nu säger sig Obama-administrationen ämna i stället satsa den anslagna halvmiljarden dollar för att stödja befintliga rebellgrupper inne i Syrien, oklart vilka. New York Times ledaravdelning avfärdar dock denna amerikanska kursändring: ”The initial plan was dubious. The new one is hallucinatory”.

Att tydliga tecken finns även på utökad iransk involvering i den nu ryskdominerade syriska kris- och krigshanteringen gör inte situationen mer lustfylld ur Ankaras perspektiv.

Inte mycket återstår därmed av substansen i den hittillsvarande turkiska Syrien-politiken, vilket försvagar Turkiets möjligheter att spela en aktiv roll om och när ”the end game” ska bringas till någon form av avgörande.  I ett helt annat scenario än det förhandenvarande hade det kunnat vara en strategisk fördel för Turkiet att det nu är Ryssland som gripit initiativet, militärt och politiskt, i Syrien-krisen och i kriget mot IS (Putins ”war on terror”), givet de särskilda förbindelserna ekonomiskt och energipolitisk och den goda personkemin mellan Erdogan och Putin. Men nu står Syrienfrågan och IS-hotet i centrum och just där krockar ryska och turkiska intressen.

I sammanfattning: dessa dagar sker scenförändringar, game changers, slag i slag. Bombdådet i Ankara inger den största oro som manifestation av hotet om en våldspräglad valkamp i Turkiet kommande veckor, flyktingkrisen innehåller stor dynamik och dramatik, och det ryska ingripandet i Syrien skapar stora bekymmer för Turkiets säkerhetspolitiska agerande och identitetsprofil, i sin tur en kontroversfråga när den turkiska valkampen skall utkämpas och en ny eftervalsregering skall framförhandlas.

Vad sedan gäller de större frågorna om hur det ryska agerandet, i Syrien och efterhand kanske även i Irak, kan komma att påverka dels utsikterna för en fredsutveckling i Syrien, och Irak, och dels det rysk-amerikanska förhållandet i stort tycks det för närvarande finnas två konkurrerande synsätt i internationella analyskretsar. De flesta ger uttryck för stor oro att Rysslands ”Machtubernahm” skall innebära fler komplikationer, allvarliga spridningsrisker, ytterligare radikalisering, mer krig, mer lidande, ytterligare flyktingdramatik, och stora bekymmer därigenom för inte bara turkisk utan också amerikansk och västlig säkerhetspolitik. Men en och annan tillåter sig också en viss försiktig optimism – att Rysslands inträde trots allt skall kunna leda till en stabilisering genom en förenkling av konfliktekvationen och större möjligheter till regionalpolitisk kompromiss, detta jämfört med det hopplöst fastlåsta, strategifattiga och kaotiska nuläget.

Ytterligare game changers är dock att vänta. Kanske är uppgiften i dagarna att IS-ledaren Abu Bakr Al-Baghdadi skulle ha dödats i en irakisk flygattack mot en konvoj en sådan scenförändrarhändelse. Kanske inte.

Turkiets inre och yttre kriser, flyktingdramatiken, Rysslands nya Syrien-aktivism och dess kalla kriget-liknande risker binder obönhörligen ihop den globala scenens olika konfliktarenor, samtidigt som USA nalkas slutet på Obama-epoken.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KkrVA.
 

av Magnus Sjöland

För 2500 år sedan bestod det högkulturella Kina av småstater styrda av enväldiga kungar och Konfucius livnärde sig som rådgivare åt furstarna. Auktoritära attityder främjades och så länge fursten regerade rättvist var han sanktionerad. Samtidigt blomstrade demokratin i Grekland, där man för att få ett politiskt inflytande behövde kunna argumentera och vara duktig i retorik.

Är det så att vi fortfarande ännu idag har denna kulturella skillnad mellan Europa och de länder som ligger öster därom? Vad krävs för att en furste skall få behålla makten? Är det samma regler som gäller idag som för 2500 år sedan? När jag följer nyheterna och ser att man eldar upp mat samtidigt som det är stigande matpriser i landet, blir jag fundersam. Vem är rådgivaren idag? Kan det vara den gamle Konfucius?

Här följer ett utdrag ur Samtal med Kung Fu Tzu:

”Mästaren sade: Betingelserna för maktutövning är födans tillräcklighet, vapnens tillräcklighet och folkets förtroende för sin styrelseman.

Tzu-Kung sade: Om det är oundvikligt att ettdera av dessa tre måste undvaras, vilket av dem bör först lämnas därhän?

Mästaren sade: Vapnen

Tzu-Kung: Om det är oundvikligt att ettdera av de övriga två måste undvaras, vilket av dem bör lämnas därhän?

Mästaren sade: Födan får avstås. Från urminnes tider har döden varit människans lott; men om folket saknar förtroende för de styrande kan staten icke bestå.”

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA