Lagt kort ligger

Reflektion

Att den svenska Försvarsmaktens numerär är allt annat än adekvat anpassat för nationellt försvar, är de flesta försvarsdebattörer överens om. I en studie av Kungliga krigsvetenskaps akademin, som delar av redovisats i ett inläggav Frank Rosenius, delges en väldigt avgörande slutsats kring Gotland. För att kunna uppnå någon form av avskräckningseffekt, eller kunna försvara Gotland, krävs minst att halvaarmén samt hela marinen utnyttjas.

I sig är detta ingen nyhet, då numerären är så liten, men exemplet med Gotland, tydliggör problematiken som både Försvarsmakten men i synnerhet den politiska ledningen måste hantera. Vilken ytterst begränsad geografisk del av Sverige skall man välja att försvara? För det är vad det handlar om. Likt väl blir konsekvenserna väldigt tydliga, där man väljer att placera någon del av armén, så blir det en "lagt kort ligger" konsekvens.

Vad avser jag då med "lagt kort ligger", flyttar vi t.ex. över förband till Gotland vid ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge kring Östersjön, så har man lagt sitt kort, de förbanden kommer inte snabbt kunna flyttas tillbaka över till fastlandet. Flyttas någon av brigaderna i en riktning, så är den i den riktningen, under en mycket lång tid, då resurserna för att kunna förflytta förband o.dyl. är så begränsade.

Vad som kanske är mest allvarligt, är utifrån den begränsade numerär som Försvarsmakten består av i dagsläget, så blir man mycketsårbar för vilseledning. Lyckas en motståndare förleda oss till att tro att en militär operation skall påbörjas i en riktning som är falsk men vi flyttar våra förband dit, så har han troligtvis stora möjligheter att lyckas lösa militära operationer i andra delar av Sverige. Detta kan även föranledda passivitet från vår sida, vi väntar för länge att placera ut våra förband, varpå effekten blir densamma som om vi skulle blivit vilseledda.

Nu är ju inte kvantitet allt, men sett till Sveriges geografiska yta, så krävs en viss kvantitet av förband, det är inte heller någon form av "invasionsförsvars nostalgi" utan ett faktum. Man kan inte tro att man, snabbt, skall kunna samla våra två (2) brigader som i sina ordinarie grupperingsplatser är utsprida över hela Sveriges yta, till ett kraftsamlingsområde. Därtill så kan man inte tro att man skall kunna flytta dessa brigader snabbt i en ny riktning om det är så att kraftsamlingsområdet visar sig vara fel, de resurserna finns helt enkelt inte i dagsläget, lägg därtill de friktioner som uppstår i en konflikt, så har vi återigen "lagt kort ligger" konsekvensen.

Detta ger som tidigare nämnts, strategiska och operativa, konsekvenser. Tar vi då åter Gotland som ett exempel, så har politikerna på det strategiska planet varit väldigt tydliga i den antagna försvarspolitiska inriktningen, att Gotland har ett stort strategiskt värde, utifrån KKrVA spel, så vet vi att minst halva armén d.v.s. en (1) av två (2) brigader måste avdelas till ön för att uppnå någon trovärdighet. Skall det då finnas någon trovärdighet i våra folkvaldas antagna inriktning, så måste Gotland försvaras, varpå en brigads storleken blir trolig. Det innebär, utifrån det förda resonemanget, att övrigaSveriges yta, skall försvaras med en (1) brigad. Givetvis finns hemvärnsbataljonerna men de är varken utrustade eller inriktade mot renodlade anfalls och försvars uppgifter mot en kvalificerad reguljär motståndare.

Vart någonstans skall då denna enda brigad som är kvar på fastlandet placeras i händelse av en konflikt? Vilken del av det svenska fastlandet är värd att försvara? Frågor som inte går att besvara, vänder man på myntet, så blir det än mer obehagligt, skall vi undvika att förstärka försvaret av Gotland i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge? Som ni förstår så befinner vi oss i ett moment 22, oaktat hur man väljer att "lägga sina kort" kommer det få oerhörda konsekvenser p.g.a. en numerär som ej är adekvat anpassat mot en reguljär motståndare.

Utifrån denna låga numerär så blir det mer eller mindre omöjligt att ta fram strategiska riktlinjer och utifrån det operativa planer. Givetvis kan man planera, men det blir enbart planer, som mest troligt inte går att realisera utifrån den numerär som Försvarsmakten idag består av. För återigen numerären ligger oss i "fatet", där vi väljer att placera ut våra kort kommer korten ligga.

Här är oftast motargumentet, att vi står inte ensamma, Sverige kommer inte ensidigt dras in i en konflikt i Östersjöregionen m.m. Helt korrekta antaganden, men att få någon hjälp i händelse av en konflikt, bedömer jag att vi kan avskriva helt inom den närmsta fem (5) års perioden. Då krigsspel visarpå att NATO själva ej kan försvara de baltiska staterna, så blir det väldigt naivt att tro att man kommer ha förband över till att understödja ett militärt alliansfritt land såsom Sverige, då man själva just nu saknar förmågan att effektivt försvara sina egna medlemsländer.

Inom vissa NATO länder förefaller man även se hybridkrigföring som den enda formen av krigföring man kan tänkas möta, vilket medfört att satsningar på konventionella förmågor uteblir, vilket är en grundförutsättning för att kunna försvara de baltiska staterna,då dessa är dyrare än satsningar mot hybridkrigföring. Tendenser till en liknande debatt finns även i Sverige, att hybridkrigföring är det nya allena rådande konceptet, vilket skulle kunna försvara vår låga numerär.

Att se hybridkrigföring som den enda formen av krigföring, är ett mycket vanskligt antagande, ffa. då ryskt operativt tänkande tydligt visar på att reguljär krigföring alltid kommer ske i en konflikt, vilket även är det man främst övar, manöverkrigföring med stora förband i samverkan med flyg- och sjöstridskrafter, däremot kan inledningsskedet av en konflikt vara av en okonventionell karaktär.

Våra folkvalda står således inför två val, antingen låter man den låga numerären kvarstå och chansar på att de säkerhetspolitiska spänningarna kommer avta, dock med Sveriges oberoende som insats. Eller så väljer man att öka försvarsförmågan, vilket måste innebära, fler brigader, fler ytstridsfartyg och fler stridsflygplan.

Have a good one! // Jägarchefen

”Skipper” – Rätt men fel


 
I dagens Svd Krönika ”Fjärrbekämpare behövs som ÖB” http://www.svd.se/detaljen-som-gor-valet-av-ob-helt-ratt-i-tiden/om/sveriges-nya-overbefalhavare pläderar Niklas Wiklund @Twitt_Skipper för ett ”skalförsvar” där olika typer av fjärrbekämpningssystem, t ex flygplan och ubåtar, borde prioriteras. Det är inte svårt att hålla med om behovet av sådana system – de är nödvändiga i ett försvar som skall avskräcka från, eller i värsta fall möta, ett angrepp mot Sverige. Dock ställde han principen om ”skalförsvar” mot ett ”djupförsvar” där striden implicit skulle föras inne landet och där i så fall markstridskrafterna borde prioriteras. Problemet är att jämförelsen är missvisande.

Det han inte tar upp är hur olika typer av stridskrafter samverkar i båda koncepten. Här går jag bara in på ”skalförsvarsprincipen”, den modell han förespråkar. Förutsättningen för att för att ett ”skalförsvar” skall trovärdigt och avskräckande är att sannolikheten är hög för att de olika fjärrbekämpningssystemen kan komma till verkan i alla skeden av en eventuell konflikt – en självklarhet som inte är helt oproblematisk. 
En angripare kommer självfallet göra allt han kan för att minimera risken för att bli utsatt för bekämpning under de känsliga faser i en operation som överskeppningar och luftlandsättningar utgör. Metoderna är många: bekämpning av flyg- och marinbaser, minor i flottans leder, mord av nyckelpersoner t ex flygförare, sabotage mm. Här tillkommer också olika typer av vilseledningsåtgärder, t ex att locka bort våra stridskrafter genom att genomföra skenföretag i en riktning för att skapa en lucka på någon annan plats. Då angriparen väljer tid och plats kommer han rimligtvis också kraftsamla  sina resurser vid rätt tillfälle och i rätt område. Risken finns att de av våra fjärrstridsförband som då finns gripbara kan ha stora problem att ingripa - vi blir undanträngda.
Om vi förberett oss väl och snabbt kan vidta motåtgärder som t ex reparera landningsbanor, röja minor mm behöver inte ”förbekämpningen” innebära att fjärrstridskrafterna blir förlamade för tid och evighet, men risken är överhängande att deras insats blir fördröjd, eller att de inledningsvis får liten verkan – angriparen lyckas föra över tillräckligt stora styrkor för att nå sina mål. Vilka i dagsläget knappast är att ockupera stora delar av Sverige, utan snarare att bara besätta begränsade områden som ett led i ett större sammanhang där Nato är huvudmotståndaren, t ex för att gruppera långräckviddiga system som skulle försvåra för Nato att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar.
Avgörande för att ett ”skalförsvar” skall fungera är därför två faktorer: en inledande framgång får inte leda till att angriparen når sina mål och att fjärrstridskrafterna har en möjlighet att ”komma igen”.
I båda fallen är tillgången på slagkraftiga markstridsförband avgörande. Om en angripare måste räkna med att möta ett kvalificerat motstånd på marken räcker det längre inte med en begränsad insats - det som är möjligt att föra över medan våra fjärrstridskrafter är nedtryckta, undanträngda eller bortlurade, eventuellt allt på en gång. Angriparen måste tillföra större resurser. Han hamnar i en ond spiral. Mer resurser, tar längre tid att föra över, ökar sårbarheten, kräver mer skydd, blir än mer sårbart för störningar, kräver ytterligare resurser. Våra fjärrstridskrafter kommer då få goda möjligheter att verka, även om de varit ”sena i starten” – deras avskräckningsförmåga ökar drastiskt.
Prioriteringsproblemet är därför inte mellan fjärrbekämpningsförmåga och markstridsförmåga utan snarare en avvägning mellan båda för att nå högsta totaleffekt, och där uppenbara och farliga luckor undviks. Endast så skapar man en trovärdig avskräckningsförmåga. Tyvärr en omöjlighet med dagens försvarsekonomi – oberoende av vilka avvägningar eller prioriteringar som görs.
En faktor som också borde tillföras diskussionen om Försvarsmaktens utformning är hur eventuell utländsk hjälp kan påverka ekvationen. Ett förhoppningsvis framtida Natomedlemskap kommer att leda till frågan vad för typ av hjälp bör vi planera och bädda för? Fjärrstridsförmåga, markstridsförband eller något annat? Vad är sannolikast att vi kan få hjälp med? Dessutom kan vi, bör vi, då ha ett eget operativt koncept för hur att försvara Sverige, eller ingår vi då i ett större sammanhang där målet är att bidra till ökad säkerhet och stabilitet för hela Östersjöregionen?
Jag hoppas verkligen att debatten fortsätter. Speciellt när det gäller hur Försvarsmakten bör se ut i ett ”Natokoncept”. Den frågan har inte många (några?) belyst.

                                                                 *****

Försvarsproblem med fokus på Gotland

av Frank Rosenius

”GOTLAND – kan inte försvaras?” är min slutsats efter ett nyligen genomfört operativt spel i Krigsvetenskapsakademien.

Sveriges försvar har varit ett hett debattämne under några år. Underfinansiering, omorganisationer, personalbrist är några exempel på problem. Samtidigt har allvaret i hoten och risken för konflikter nära i tiden ökat – Ukraina och Ryssland förmörkar horisonten i öster. Cyberhot, desinformationskampanjer, drönare är exempel på teknikutveckling som fodrar motåtgärder. Detta leder till krav på flexibilitet och hög beredskap – vilket också försvarspropositionen uttrycker. Militärstrategiskt har därutöver Gotland fått en helt annan betydelse i vår försvarsplanering – under Kalla kriget var Gotlands försvar underordnat försvaret av fastlandet. Idag menar många att Gotland kanske är primärmålet i en konflikt som berör vårt land.

M h t denna utveckling, ett nytt försvarsbeslut och inom ramen för Krigsvetenskapsakademiens studie om det framtida slagfältet, var det naturligt att försöka bedöma vår försvarsförmåga under de närmaste åren och med fokus på Gotland. Detta utgjorde grunden för det operativa spelet. Ett spel av denna art ger inga svar men det kan ge indikationer. För mig blev indikationen att det fordras en kritisk granskning av dagens planering.

Vari ligger då svårigheterna när det gäller Gotland, vår försvarsstruktur och hoten. Ett allvarligt problem är Gotlands infrastruktur. Ön är helt beroende av daglig tillförsel av ALLT – livsmedel, drivmedel, sjukvårdsartiklar och all övrig materiel som ett modernt samhälle fordrar för att hjulen skall rulla. I en konflikt där det ryska målet är att kontrollera Gotland måste vi utgå från att de som första åtgärd förhindrar alla transporter till Gotland. Inom en vecka har vi då en försörjningskris på ön, inkluderande för de militära förbanden. Kan vi hindra en sådan blockad – tyvärr inte. Vi har idag och de närmaste åren inte möjlighet att eskortera exempelvis färjorna m h t avsaknad av kvalificerat luftvärn och dålig ubåtsjaktförmåga. Flygtransporter till Gotland kan inte skyddas på grund av hotet från de avancerade ryska robotsystemen. Gotland blir avskuret från fastlandet.

För de militära förbanden på Gotland är kanske själva blockaden hanterbar ett par veckor så länge inte krigshandlingar pågår. Men med stridshandlingar följer omgående begränsningar för förbanden p g a underhållsproblem, särskilt allvarligt torde bristen på adekvat stridssjukvård vara. Förstärkningar kan inte heller tillföras.

Slutligen – det mindre mekaniserade förbandet på Gotland kan inte hindra ryska äventyrligheter. Särskilt inte efter en avspärrning. Man måste sannolikt resonera i termer av hela marinen och halva armén utgångsbaserade på ön om man skall komma i närheten av erforderlig nivå. Men då ökar underhållsproblematiken exponentiellt, samtidigt som övriga Sverige i praktiken lämnas utan försvar.

Hur löser man då ut alla dessa tillkortakommanden? Spelet hade dock inte det syftet och gav därför inga svar – målet var en probleminventering.

En viktig utgångspunkt med hela vårt försvarskoncept – civilt och militärt – är att avskräcka från aggression från främmande makt, d v s från Ryssland. Regeringens övergripande ramar för att lösa denna uppgift är, om man skall vara krass, bestämt av anslagsnivån d v s ca hälften av vad det gamla invasionsförsvaret kostade. Vi skall göra det mot en motståndare som visat avsevärd kapacitet i sydöstra Europa och vi skall göra det ensamma, åtminstone initialt.

Är detta då en möjlig uppgift? Ett rakt svar är nej, det fordras förstärkningar. Men sannolikt inte mer av det vi har idag. Svaret på frågan kan därför ges först efter en genomgripande analys av mål och medel. I denna analys bör man också granska försvarsmaktens planering. Är det en lämplig avvägning att som nu fortsätta i invasionsförsvarets spår med i princip samma struktur, materielinnehåll och stridskoncept? En central strategisk fråga i denna analys blir – hur ser en försvarsmakt ut som inte skall möta och slå en stort upplagd invasion, utan vara optimerad mot mera begränsade insatser? Och med stora osäkerheter om syfte och tidsförhållanden. Det känns därför angeläget att se över vår försvarsstruktur, både civilt och militärt. Flexibilitet och reaktionssnabbhet menar jag måste vara ledorden.

I det korta perspektivet, med den rådande allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östeuropa och med kopplingar till Östersjöområdet, måste Gotlandsproblematiken lösas ut tidigt. Jag menar att det måste presenteras en analys och åtgärdsplan som kopplar ihop Gotland med fastlandet. Här bör lösningar sökas i att utveckla vår gamla operativa profil – en långtgående integrerad samordning armé – marin – flyg och där stödfunktionerna utvecklas i samklang med de stridande enheterna.

Den nyutnämnde Överbefälhavaren har mer än personalen att bekymra sig om – ett snabbt försämrat säkerhetspolitiskt läge kan inte uteslutas.

 
Författaren är viceamiral, tidigare ställföreträdande överbefälhavare och tidigare Styresman i KKrVA. Frank Rosenius leder KKrVA studie om det framtida slagfältet.

En tydlig operativ idé leder till rätt avvägningar




Den senaste veckan har ÖB-frågan stått i fokus. Jag har skrivit två artiklar i ämnet, en krönika i BLT och en kolumn i SvD. Den senare hade dock en helt annan vinkel än det som tidigare har skrivits i ämnet.

Den senare har uppnått sitt syfte, att väcka debatt i frågan om vilka avvägningar som oundvikligen kommer att krävas. Mail och kommentarer strömmar in, huvuddelen är instämmande, många tycker det är bra att frågan, eller rättare sagt avsaknaden av en en tydlig operativ idé måste upp till debatt. Några få, men självklart väldigt högljudda personer, vill få det hela till att Armén ställs mot övriga Försvarsgrenar. Så är givetvis inte fallet, vilket den som läser hela artikeln kan konstatera. Det hela handlar som sagt att det i tider av svår underfinansiering blir allt mer nödvändigt med rätt avvägningar. Här handlar det alltså inte om att ställa försvarsgrenar mot varandra, utan att titta på vilka förmågor, som i första hand, måste öka.

Med en omfattande ökning av försvarsanslaget så skulle givetvis allt behöva ökas. I synnerhet då vi är allianslösa och ingen kommer att komma till vår undsättning, åtminstone har vi inga sådana garantier. Men verkligheten är en annan, och då måste vi vara realistiska. Återstår gör då som alltid att prioritera.

Att prioritera och fokusera på ett område är inte likställt med att genomföra satsningar. Oftast handlar prioriteringar om att nedprioritera, eller i värsta fall helt välja bort något annat.

Internt i Försvarsmakten är detta tyvärr ett tabu-ämne att diskutera. Så länge inte någon antyder att "mitt område" ska stå tillbaka går det bra, inte annars. Men det är den här debatten vi måste ta. Många röster har höjts över att vi saknar en tydlig operativ idé. Åtminstone är den inte tydligt kommunicerad. I den här frågan finns många parametrar att ta hänsyn till som sedermera påverkar hur vårt försvar ska utformas.

Under hela den strategiska time-outen har inriktningen, och därmed den operativa idén, om man nu kan kalla den för det, varit att anpassa Försvarsmakten för internationella insatser, i huvudsak på marken. Därmed har fokus också legat på de förband, i huvudsak arméförband, som har haft till uppgift att sätta upp dessa insatser samt sätta upp bland annat NBG.

När tiderna nu förändras så har politiken pekat ut en ny väg, det nationella försvaret ska nu åter stå i fokus vilket är helt rätt. Alla är överens om att försvarsförmågan ska ökas, men ingen vill betala priset av vad ett starkt försvar med både ett starkt skalskydd och operativt djup kostar.

Att i det här läget enbart göra en rättvisefördelning av de anslagsmedel vi får blir därför farligt.

Om vi hade haft en tydligt kommunicerad operativ idé, så hade prioriteringarna och avvägningarna varit enklare för framför allt politikerna själva. Nu måste avvägningsförslag istället komma från Försvarsmakten vid varje enskilt tillfälle.

I samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 har osthyvelsprincipen tillämpats. Att hyvla ner hela Försvarsmakten istället för att skära bort delar har varit temat. Det har med facit i hand möjligen varit rätt, för annars hade både ubåtar och amfibie varit ett minne blott då Johan Kihl föreslog att dessa system skulle avvecklas i samband med FB00. Men nu går det inte längre att hyvla mer eftersom i stort sett alla förband numera är i singular. Så hur gör vi då om pengarna inte räcker, ska vi ta bort ett kompani ur varje bataljon eller ska vi öva mindre alternativt låta materielen bli ännu äldre? För pengarna kommer nog tyvärr inte att räcka framöver eftersom nya förband nu ska sättas upp. Ett bra beslut i sig, men finansieringen hänger inte med.

Förr eller senare landar vi oundvikligen i nya avvägningar, och då är min bestämda uppfattning att skalförsvaret måste prioriteras till förmån för annat. 

Kvalificerat luftvärn till Armén är ett av de viktigaste områdena att ta tag i. Utan luftvärn får vi inget skydd av civil infrastruktur och vår huvudstad. Inte heller militära förband kan erhålla något skydd i basområden. Ett Gotland utan luftvärn är dessutom en helt oacceptabel risktagning. Vidare så måste antalet ubåtar och stridsfartyg ökas från nuvarande anorektiska nivå. Fartyg har den unika förmågan att kunna användas i hela konfliktskalan från fred, via kris till krig. Samma sak gäller för Flygvapnet. Att gå från 100 till 60 flygplan samtidigt som omvärldsläget i närområdet snabbt försämras är helt orimligt. Flygvapnet saknar dessutom rätt beväpning i flera avseenden. Avseende nya (nygamla) förmågor ser jag också ett stort behov av markbaserat rörligt kustrobotbatteri på Gotland.

En mycket förenklad operativ idé skulle kunna vara att den omtalade "veckan" ska förlängas till dess att den omtalade hjälpen anländer (oklart vem). Hur ska detta åstadkommas? Det gör vi förmodligen bäst genom att tillse att vi har ett starkt skalförsvar som i första hand är krigsavhållande, men som i det yttersta läget ska orka stå emot, och tillfoga en motståndare förluster innan han sätter sin första känga på svenskt territorium. Således bör framtida prioriteringar enligt min mening, i första hand, ligga på att öka dessa förmågor.



  

  

Putin, kärnvapnen och hotbilder

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

NATO-debatten – ett turkiskt applex (uppdaterad 16/9 23.30)

Under morgonen noterade jag att Aftonbladets ledarredaktör Anders Lindberg i en ledarartikel framhöll Turkiets pågående krigföring mot PKK som en anledning att Sverige inte ska ansöka om medlemskap i NATO. Jag har den största aktning för Anders Lindberg och den som inte har sett någon av hans genomgångar om informationskrigföring och ryska troll ur en journalists perspektiv (video från Sälen 2015), har verkligen gått miste om något. Dock är Lindberg helt ute och cyklar i dagens argumentation. Han är dock inte ensam om ståndpunkten att Turkiets krigföring mot kurderna skulle vara en anledning för Sverige att avhålla sig från ett NATO-medlemskap.

Logiken i ett dylikt resonemang blir felaktig av flera anledningar, vilka jag kommer att visa på nedan. Det finns dock flera argument för Sverige att fundera över ett NATO-medlemskap, men i det här fallet skiner fördomarna igenom och de som använder sig av tesen försöker sig på att vinna billiga poäng baserade på okunskap.


Förpliktelser
Det implicita budskapet som förs fram är att om Sverige skulle gå med i NATO skulle Turkiet tvinga Sverige in i krig som vi inte är intresserade av.

Låt oss här börja med att läsa NATO-stadgan (tyvärr är det något som alldeles för få svenskar, särskilt politiker och journalister bemödat sig att göra). Stadgan går tillbaka till organisationens tillblivelse 1949. Den paragraf som är mest känd och som är styrande för hur vapenmakt ska användas, är artikel 5 i vilken medlemsländerna förbinder sig att vid en "armed attack" mot ett eller flera land, komma till varandras militära försvar. Denna paragraf har en solid folkrättslig förankring, där den lutar sig på FN-stadgans artikel 51 om varje lands rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar vid en "armed attack". Denna rätt kan endast inskränkas av ett beslut i säkerhetrådet och varje land som använder sig av artikel 51, ska utan dröjsmål rapportera det till säkerhetsrådet där frågan ska behandlas vidare.

Varför skriver jag då "armed attack"? Jo, för att understryka den internationella innebörden av begreppet, nämligen ett väpnat angrepp på ett land från ett annat land. I begreppet innefattas alltså inte gerillagruppers anfall på ett land (såvida det inte står klart att de agerar för en annan stat). Det finns heller ingen rätt att angripa ett annat land (man kan naturligtvis diskutera till döddagar när självförsvar börjar).

Sålunda finns det inget i NATO-stadgan som förbinder dess medlemmar att delta i interna stridigheter i en annan medlemsstat eller ens ett krig som påbörjas av en annan medlemsstat.

Beslutsfattande
Nästa intressanta punkt där logiken brister för argumentet att Sverige kan agera mer självständigt om man står utanför NATO, utgörs av beslutsprocessen i NATO. I den mer känslobaserade än faktabaserade svenska NATO-debatten, där flera svenska partier under årtionden gjort sitt bästa för att måla upp ett NATO-spöke som dikterar allt utanför Sveriges gränser, ges intrycket av att lilla Sverige skulle få dansa efter de andra stater pipa. En ond sådan naturligtvis, där det än är Turkiet, än USA eller Frankrike som skulle bestämma allt (beroende på vem som berättar spökhistorien).

Förutom att denna sägen inte alls tar hänsyn till att våra grannländer som är med i NATO uppenbarligen lyckas utmärkt med att föra fullt normal nordisk politik, så bortser uttalarna helt från hur beslut fattas i NATO. NATO är (vilket säkert kommer som en överraskning för många) ett politiskt samarbetsorgan, där samordningen av militära medel är den verksamhet som är mest känd. Det intressanta är nämligen hur beslut fattas.

Beslut fattas endast genom koncensus, och besluten fattas i North Atlantic Council, NAC av politiker – inte av militärer. Det betyder först och främst att när ett beslut fattas så är det ett beslut som hela organisationen står bakom, vilket ger en stor styrka. Det betyder vidare att till skillnad från i andra samarbetsorgan som t.ex. FN, är det ensamma, lilla landet starkt och kan driva en stark egen politik. Det betyder att som medlem i NATO har man alla möjligheter att föra sin egen politik och dessutom hindra politik som man anser som olämplig. Om vi nu ponerar att NATO faktiskt skulle kunna besluta om att starta ett krig, men att en stat var emot det så skulle det inte bli något krig eftersom koncensus inte skulle kunna uppnås. Nu är ju så inte fallet eftersom organisationen är defensiv och de enda förpliktelserna är just defensiva – kollektivt självförsvar i händelse av en internationell väpnad konflikt.

Detta innebär vidare att Sverige, med den säkerhetspolitik som förts och fortfarande förs i landet, som icke-medlem utan endast partner, blir utlämnad just till vad NATO-medlemmarna bestämmer. Sverige kan naturligtvis "tycka" saker inför att NAC ska fatta ett beslut, men inte påverka beslutet annat än genom att hoppas på att de tjänster som landet levererat historiskt går att kassera in som gentjänster. Det går naturligtvis att hoppas på andra bilaterala eller multi-laterala avtal, men där måste man betänka att de antingen vinner sin styrka på just försvarsgarantier – eller just samarbeta där det gäller att klia varandras rygg så mycket som möjligt. Att det är det lilla landet med behov av bistånd som får klia mest, tror jag de flesta förstår.

Det finns flera historiska exempel att luta sig tillbaka på vad det innebär att tro att det räcker med att vara partner. Det första exemplet utgörs av Georgien som under flera år på 00-talet avsatte stora delar av sitt försvar och sin försvarsbudget på internationella insatser i Afghanistan och Irak. I augusti 2008 var intresset dock mycket svalt från NATO att kommer till sitt trogna partnerlands bistånd. Det andra utgörs naturligtvis av Ukraina med motsvarande erfarenheter som Georgien.

Det tredje exemplet rör faktiskt Sverige. Vintern 2014 var det ursprungligen tänkt att Sverige skulle dra sitt strå till den nordiska stacken och visa säkerhetspolitiskt ansvarstagande genom att delta i NATO:s incidentberedskap över Island. Vid första anblicken blir slutsatsen att detta skulle tas emot med öppna armar av NATO-länderna. Så var det också med de flesta länder, men det fanns också enstaka, mindre stater som ansåg att Sverige försökte plocka russinen ur kakan med sitt agerande och därför gick emot beslutet (och därmed bevisade den lilla statens styrka i NATO:s beslutsprocess). Resultatet blev istället att Sverige och Finland fick genomföra flygövningar på Island, men ej delta i incidentberedskapen.

Två av de andra vanligt förekommande myterna
Om "USA" (eller byt till valfritt annat medlemsland) vill "föra krig" i Syrien så skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas att vara med. Nej, så är inte fallet. I och med att det inte rör sig om självförsvar så finns det inga förbindelser för medlemmarna att medverka – inte ens om det rör sig om en insats beordrad i FN:s säkerhetsråd. Det senaste i den raden exempel utgörs av Libyeninsatsen där flera stora NATO-medlemmar inte deltog, t.ex. Tyskland och Polen. Såsom icke-deltagande innebar det samtidigt att de ländernas personal också saknade tillträde till handlingar och baser med anknytning till insatsen. Detsamma skulle gälla Sverige vid ett medlemskap. Vill man inte delta, så gör man inte heller det . Vill man stoppa ett beslut i NAC, så kan man dessutom som medlem göra det – och det görs tills man förhandlat fram ett beslut som alla länder kan gå med på.

Men om t.ex. Turkiet blir utsatt för ett anfall, varför ska då Sverige försvara landet militärt? Svaret borde med tanke på den pågående flyktingkrisen vara uppenbart – de ytterligare flyktingströmmar som skulle utlösas vid ett sådant krig skulle varken ligga i Europas eller Sveriges intresse. Här, liksom annorstädes är den bästa lösningen att förhindra att ett krig någonsin kommer till stånd, där just trovärig försvarsförmåga är ett av medlen. Det näst bästa medlet blir att genom gemensamma ansträngningar och kollektivt självförsvar snarast möjligt få slut på kriget. Vad gäller Turkiet får vi ha i åtanke att en alltför uttalad svensk linje idag kan straffa Sverige i NATO där Turkiet lätt kan utnyttja sin röst för att stoppa ett beslut som Sverige kan vara beroende av. Svängrummet att agerat t.ex. frågan "Turkiet" (om man så skulle önska) är därför större som medlem. Eller varför inte jämföra med den ungerska flyktingpolitiken, där Ungern inte bara tillhör EU utan också NATO sedan flera år.



Här får vi se till oss själva i en situation motsvarande den ovan beskrivna. Vi är i högsta grad själva betjänta av att omfattas av en säkerhetsgaranti och i dagsläget och överskåldlig framtid är det endast NATO som kan erbjuda en sådan. Att grunda sin argumentation på skrönor framkallade av ett NATO-spöke, är i dagsläget att jämställa med ett säkerhetspolitiskt självskadebeteende.


Målsättningen är att detta inlägg ska bli det första i raden av inlägg med utgångspunkt i NATO-debatten.


Uppdatering 16/9 23.30:
Anders Lindberg har på Aftonbladets ledarblogg valt att bemöta mitt blogginlägg under rubriken "Turkiets sak är inte din sak heller Wiseman". Det föranleder naturligtvis mig att kommentera vad som där framförs även om det går en bit utan avsikten med de inlägg jag tänkt mig i den påbörjade inläggsserien. Avsikten med mitt ovanstående inlägg var inte att bemöta Anders Lindberg specifikt, utan föranleds av en rad av de kommentarer jag fått på Twitter sedan sommaren om att Turkiet gör ett svenskt NATO-medlemskap omöjligt. Här skiljer sig mina och Anders åsikter åt. Jag är av uppfattningen att man med den beslutskonstruktion som NATO har bäst påverkar från insidan, särskilt som detta är starkt säkerhetspolitiskt gynnsamt för Sverige. Anders tror att Sverige inte kan föra en självständig Turkietpolitik som NATO-medlem. Jag nöjer mig med att konstatera att den politik Sverige fört i modern tid i fråga om Turkiet, inte skiljer sig nämnvärt mot andra europeiska länder som är NATO-medlemmar.

På en punkt har dock Anders solklart fel och det är den om militär alliansfrihet. Sverige är sedan 1995 medlem av EU (EG). Redan där försvann möjligheterna till svensk neutralitet. Sedan 2009 är Sverige också förbundet av Lissabonfördraget, där EU-medlemmarna förbinder sig att ställa upp för varandra militärt i händelse av en ett angrepp på ett EU-land. Det finns dock mycket att säga om ramarna och förmågan för EU:s trovärdighet som en samlad militär aktör och det har fallit sig naturligt att de EU-länder som är intresserade av en starkare säkerhetspolitik, löser detta genom sitt NATO-medlemskap. Det finns helt enkelt inget incitament för NATO-medlemmarna att lägga stora belopp på att bygga en parallell struktur för EU-medlemmar som av oklara anledningar inte vill ta steget in i NATO.

Jag tror heller inte att jag behöver påpeka att det som hållit Sverige utanför krig de senaste 200 åren är i första hand inte ett starkt försvar eller en strikt neutralitet, utan upprepade avsteg från den deklarerade neutraliteten gentemot den aktör som för tillfället varit starkast.

Uppsegling?

Sammanfattning

Sverige förefaller av Ryssland blivit ett säkerhetspolitiskt intresseområde, mest troligt har det kopplingar, till antingen genomförda eller kommande säkerhetspolitiska ställningstaganden, eller ageranden, av Sverige i antingen Östersjöregionen och/eller Barentsregionen. Detta innebär, troligtvis, även att den säkerhetspolitiska spänningsnivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har ökat.

Analys

Ryska utrikesministeriets nytillträdda talesperson, MariaZacharova,1 uttalade sig under denna veckas pressorientering, 10SEP2015, vid det ryska utrikesministeriet, rörande Sveriges förhållande till NATO och hur ett svenskt medlemskap skulle påverka förhållandena mellan Sverige och Ryssland samt stabiliteten i norra Europa,2 något som både rysk och svensk media därefter följt upp. Uttalandet har föranlett att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, den 11SEP2015 tillkallade Rysslands Ambassadör, ViktorTatarintsev, till det svenska Utrikesdepartementet för att förklara det ryska uttalandet.3

Vad som blir intressant med detta uttalande och reaktionerna på det, är att detta är ingetnytt, i princip är det samma uttalande, eller snarare retoriskalinje, som förmedlats sedan 2013, då Rysslands dåvarande President, Dmitrij Medvedev, uttalande sig i frågan.4Därefter har bl.a. Rysslands ambassadör, i Juni 2015,5uttalat sig på ett liknande sätt som Medvedev gjorde. Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har även gjort liknande uttalande, utifrån samma retoriska linje, ejmot Sverige utan gentemot Finland i juni 2015.6

Så ur ett retoriskt perspektiv är detta ingetnytt budskap från Ryssland gentemot Sverige, däremot tog det två (2) år för Sverige att reagera på den av Ryssland, inslagnaretoriska linjen. Vad som dock är nytt, är att nivån har höjts på varifrån uttalandet kommer d.v.s. det Ryska utrikesministeriet, samt det är explicit riktat mot just Sverige, Medvedevs uttalande var riktat både mot Sverige och Finland. Vad som även får ses som ett ny tag, är att förmedla budskapet, även på det sociala mediet Twitter7 och på engelska (något man gjort länge, men får ses som nytt i diplomatiska sammanhang). Vilket troligtvis var vad som gjorde att reaktionerna blev så kraftiga denna gång, man fick en större spridning av budskapet, kontra traditionella medier.

Ser man till uttalandet som helhet, så säger man å ena sidan att valet av nationellt försvar och säkerhetspolitisk strategi är varje suverän stats interna angelägenhet, men å andra sidan så menar man på att ett NATO anslutet Sverige kommer få dels militärpolitiska dels utrikespolitiska konsekvenser som Ryssland måste bemöta. Man menar även på att det är ett antal svenska politiker och NATO sändebud samt frilansande säkerhetspolitiska experter som driver linjen att Sverige bör anslutas till NATO och systematiskt försöker påverka den svenska befolkningen för ett NATO medlemskap.

Bild 1. Ordvalens betydelse.
Vad som orsakade, stormen kring detta uttalande, var troligtvis det engelska ordvalet man valde på Twitter, kring ett svenskt NATO medlemskap (se bild 1). Hade man utnyttjat den egentliga översättningen som tillämpas på hemsidan, hade bedömt inte reaktionerna varit desamma. Huruvida det är en avsiktlig skrivning eller ett snabbt översättningsfel, lär vi aldrig få reda på, men man kan notera att två (2) dagar efteråt så ligger dels meddelandet kvar dels har ingen förklaring givits till ordvalet varken av det svenska eller ryska utrikesministeriet.

Dock uppstår två intressanta saker, den ena är varför nu detta intresse för svensk säkerhetspolitik det andra är sättet man väljer att kommunicera detta intresse. Börjar vi med själva kommunikationen, så är det faktiskt väldigt intressant, att vid en presskonferens som i huvudsak avhandlar situationen kopplat till Syrien och Ukraina, så väljer man att ta upp Sverige och dess relation till NATO. Sett till de två andra allvarstyngda ämnena som avhandlades så blir det ur ett svenskt perspektiv något felplacerat att ta upp Sveriges relation till NATO, då det ur vår svenska synvinkel på intet sätt ens är i närheten av samma dignitet som de två andra ämnesområdena.

Det andra, intresset för svensk säkerhetspolitik, blir desto svårare att se någon tydlig koppling till. Att ett antal riksdagspartier nu öppnat upp för att driva en linje för ett NATO medlemskap som en en möjlighet kan vara ett skäl. Personligen är jag skeptisk till att det är detta som föranlett det ryska uttalandet, då Ryssland har mer raffinerade metoder än utspel på presskonferenser för att påverka svensk opinionsbildning, NATO frågan är heller på intet sätt avgjord genom att ett antal riksdagspartier väljer att driva den linjen. Då blir det mer troligt att det är riktat mot något annat inom ramen för Sveriges samarbete med NATO eller NATO anslutna länder.

Vad som dock blir intressant med uttalandet är om man söker efter möjliga kopplingar till den ryska militärdoktrinen, som i mångt styr dess säkerhetspolitik. Då finner man två sådana kopplingar omedelbart. Den ena är NATO frågan,8 som ses som den främsta yttre faran mot Ryssland och då även med en utvidgning av organisationen. Den andra är militärpolitiska förändringar,9sett till den militära doktrinen, så anser man att en kraftig försämring av den militärpolitiska situationen, enkelt beskrivet säkerhetspolitiska förändringar i mellanstatliga relationer, är det farligaste hotet, då detta kan ge upphov till utnyttjande av militära maktmedel.

Ur ett doktrinärt hänseendeså blir det då förståeligt med ett uttalande rörande Sveriges relation till NATO, samtidigt som Rysslands ståndpunkt kring Syrien och Ukraina förmedlas vid det ryska utrikesministeriets presskonferens, då NATO och en utvidgning av organisationen ses som det främsta hotet och de följdverkningar detta skulle kunna få. Dock så blir valet av tidpunkt fortfarande höjt i ett dunkel. Däremot får vi, bedömt, med detta uttalande anse att Sveriges säkerhetspolitiska agerande, oaktat medlemskap eller inte i NATO, nu även anses som dimensionerande för Rysslands säkerhetspolitik.

Då detta ej är en ny retorisk linje från rysk sida, men ett säkerhetspolitiskt intresse förefaller uppstått kring Sverige från rysk sida, så kan det innebära att den säkerhetspolitiska nivån inom Östersjöregionen och/eller Barentsregionen som helhet har skruvats upp en eller några nivåer. Då Sverige av de flesta aktörerna kring Östersjön ses som ett säkerhetspolitiskt vakuum, så blir det även naturligt att Ryssland försöker bevara detta vakuum, då NATO som ses av Ryssland som dess huvudmotståndare, i princip är de övriga länderna i Östersjöregionen. Varpå alla försök till att stärka svensk säkerhet, genom bilaterala avtal eller medlemskap i organisationer, kommer bemötas av Ryssland på olika sätt, då Sverige blir en belastning för de övriga aktörerna att ta hänsyn till, gynnar det Rysslands säkerhetspolitiska agenda.

Slutsatser

Tre slutsatser rörande händelseutvecklingen:
  1. Sverige förefaller hamnat på den ryska säkerhetspolitiska agendan, då man dels så tydligt väljer att uttala sig kring interna svenska förhållanden dels väljer att göra det på en mycket hög nivå.
  2. Den säkerhetspolitiska spänningsnivån förefaller ha ökat i Östersjö- och/eller Barentsregionen, då Ryssland genom det utspel man gjort, mest troligt försöker bibehålla Sverige som ett säkerhetspolitiskt vakuum.
  3. Syftet med uttalandet har troligtvis inget med ett möjligt svenskt medlemskap i NATO att göra då det, om det skulle bli ett faktum ligger mycket långt bort i tiden, åratal, utan har snarare koppling till säkerhetspolitiska ställningstaganden och/eller ageranden i nutid eller närtid som Sverige har gjort eller avser att göra.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rossiyskoy gazety 1(Ryska)
Ryska Utrikesministeriet 1, 2(Engelska)

Slutnoter

1Svenska Dagbladet. Laurén, Anna-Lena. StjärnansomskavinnaPutinsinformationskrig. 2015. http://www.svd.se/zacharovas-uppdrag-vinna-informationskriget-at-putinHämtad 2015-09-11
2The Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Briefing by Foreign Ministry Spokesperson Maria Zakharova, September 10, 2015. 2015. http://en.mid.ru/en/web/guest/foreign_policy/news/-/asset_publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/1741200Hämtad 2015-09-12
3Sveriges Radio. UDkallaruppryskambassadör. 2015. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6253383Hämtad 2015-09-11
4Reuters. Koranyi, Balazs. NATO expansion in Nordics would force Russian response: Medvedev. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/06/04/us-russia-nato-idUSBRE9530UH20130604Hämtad 2015-09-11
5Dagens Nyheter. Winiarski, Michael. Rysslands ambassadör: Vi har gjort allt för att starta en dialog. 2015. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rysslands-ambassador-vi-har-gjort-allt-for-att-starta-en-dialog/Hämtad 2015-09-11
6Hufvudstadsbladet. Laurén, Anna-Lena. Putin:"Förblineutralt,Finland!". 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-06-16/759627/putin-forbli-neutralt-finlandHämtad 2015-09-11
7Ministry of Foreign Affairs of the Russian Federation. Twitter, September 10, 2015, 15:55. https://twitter.com/mfa_russia/status/641973270384914432
8Rossiyskoy gazety. Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. http://www.rg.ru/2014/12/30/doktrina-dok.htmlHämtad 2015-09-11

9Ibid.

Ny ÖB

Idag utsåg regeringen Micael Bydén som ny överbefälhavare. Flygväpnaren Bydén har en bra förbands- och insatsbakgrund för uppgiften och har hunnit bli HKV-fähig, trots sin relativt unga ålder.

Jag tror att det är en bra utnämning och önskar generalen lycka till.


Sverker Göranson lämnar en försvarsmakt på uppåtgående. Med honom vid rodret har vissa saker faktiskt ändrats till det bättre (även om försvarsdebatten brukar fokusera på brister).

Tack för allt (nej lite realist är jag allt) det mesta och stort lycka till!

/C

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Föreställningen att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB räcker att provtrycka mot tanken på att komma från ett verksamhetsområde, bli chef för alltihop och börja favorisera sitt tidigare fögderi – man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmaktens centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den militära förmågan ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initieras och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Grattis Micael Bydén!

Regeringen utnämnde idag Micael Bydén till ny Överbefälhavare från 1 oktober 2015. Ett mycket bra val av försvarsminister Peter Hultqvist!

Det fanns givetvis flera lämpliga kandidater som alla sannolikt hade axlat rollen på ett föredömligt sätt. Men Bydén var den jag hade hoppats mest på och också den jag trodde skulle utnämnas, något jag inte har spekulerat högt om, utan hållit i mindre slutna kretsar. Jag gav förvisso en hint om vad jag trodde redan förra veckan genom att illustrera mitt senaste blogginlägg med en bild på Micael Bydén.

Men det är ingen enkel resa Micael Bydén, 51 år har framför sig. Stora utmaningar (läs problem) står kvar framför dörren i stora drivor när Sverker Göranson lämnar Lidingövägen 24, något jag avser avhandla på annan plats inom kort.

Jag tror dock att Bydén är rätt man att ta hand om detta berg, och för att travestera melodifestivaltermer likt "rätt låt vann" så anser jag således att "rätt ÖB blev utnämnd".

Återkommer i samma ämne inom kort... men innan dess vill jag skicka ett tack till avgående ÖB Sverker Göranson för din tid som ÖB och därefter önska ett stort GRATTIS till nya ÖB Micael Bydén samt tacka Peter Hultqvist för ett mycket bra val.





Mer läsning:
FM
Regeringen
DI
SvD
DN
SVT
Expressen
SR
TV4
Helahälsingland



”Republikens evige president”

Född 1912 och innehar ännu ämbetet, Kim Il-Sung. BILDKÄLLA: Yeowatzup

Var börjar man egentligen om man vill försöka förstå tiden efter 1945 bättre? Ett sätt är att lära känna nordkoreanen som med Stalins bistånd satte igång Koreakriget, det första stora kriget under det (förra) kalla kriget.

Daniel Rydén har inte för inte belönats med Publicistklubbens utmärkelse Guldpennan. Den som sätter sig tillrätta för att läsa hans nya bok Historiens tyranner har helt enkelt en stor läsupplevelse framför sig. Givetvis finns Mussolini, Stalin och Hitler med och Rydén förmedlar mycket tänkvärda saker om dem. Några ord som dröjer sig kvar om Stalins system är "Fiender var av större nytta för sovjetmakten än vänner". Men det är i kapitlen om Kongos, Argentinas och Nordkoreas diktatorer som Rydén nog för de flesta bidrar med mest ny kunskap och flera tankeställare. Daniel Rydén skildrar Kim Il-Sung från att han var en enkel utländsk frivillig i Stalins armé till dagens (trots döden 1994) ännu gällande ställning, "Republikens evige president".

Boken Historiens tyranner finns i senaste numret av Pennan & Svärdet, liksom en annan ytterst läsvärd och aktuell bok, Krim tillhör oss av Kalle Kniivilä.

11 september



Datumet "den 11 september" kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs - det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO's gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen "targeting" och "joint effects" föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.


En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från "fronten" och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin - fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som "specialförband". Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett "inside job" och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen - den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.

Spänningen stiger

"Det som pågår i Mellanöstern nu kan mycket väl vara förkrigsskedet till det tredje världskriget." Detta alarmistiska uttalande förekommer på allsköns sociala media och leder ofta till underliga konspirationssidor på de mörkaste delarna av internet. Men frågan är om inte det som händer mellan USA och Ryssland nu faktiskt riskerar att vara den gnista som tänder elden. Det finns gott om bensinångor för att vitsigt referera till den extremt oljerika regionen.

Maria Zahkarova som är ryska utrikesministeriets taleskvinna uttryckte i måndags förvåning över den amerikanska varningen om att rysk truppnärvaro i Syrien eskalerar konflikten. Den amerikanska självbilden spelar dock tyvärr Putin rakt i händerna.

Zakharova kontrar förstås med att hänvisa till de rysk-syriska relationerna sedan Hafez Assad kom till makten 1970. Ouch.

"Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem", konstaterade Zakharova. "Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister". Notera ordvalet.

Av obegriplig anledning, eller kanske mer sannolikt mycket genomtänkt anledning, så vägrar Dmitrij Peskov att svara på frågor om ryska förband deltar i striderna.

Samma Zakharova hotade idag via ryska utrikesministeriets Twitter-konto, Sverige med vedergällning om vi närmar oss NATO.



Spänningen stiger.

Ett psykologisk-ekonomiskt försvar?

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

  • Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
  • Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

  • Beslutsfattare på statliga myndigheter
  • Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
  • Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

  • En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
  • Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
  • Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

  • Befogenhet att kravställa
    • X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
    • ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
    • Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
  • Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
  • Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
  • Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
    • Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

Aylan Kurdi och den nödvändiga men svåra freden i Syrien (och Irak)

av Michael Sahlin

När denna text skrivs har det hänt något, viktigt, när det gäller det internationella samfundets sätt att förhålla sig till den syriska katastrofen. Dels har vi den ut över hela världen spridda bilden på lille 3-åringen Aylan Kurdi med röd tröja och blåa byxor, uppspolad på stranden vid den fashionabla turkiska semesterorten Bodrum där hans resa från nordsyriska Kobane till Sverige tragiskt slutade. Plötsligt har den syriska flyktingkatastrofen fått ett ansikte. Och dels via de dramatiska scenerna från Budapests centralstation och från de balkanska gränsområdena, samtidigt med fortsatta manifestationer av ett yrvaket och handfallet EU. Och i detta ett annat ansikte: 13-åringen från syriska Daraa, utan känt namn, som i mitt i det budapestska kaoset citeras världsvist säga, på vårdad engelska, ”Please help the Syrians – just stop the war, we won´t want to go to Europé. Just stop the war in Syria”.

Så nödvändigheten av att stoppa kriget i Syrien är en insikt som fått förnyad aktualitet, i en kombination av effekten av krisens ansikten, de absurt hårt drabbade, och det ytterst påtagliga sätt varpå Syrien-krisen nu direkt påverkar mottagarsidan av den resulterande flyktingkatastrofen – detta i kontrast mot alla andra världens katastrofer där konsekvenserna bärs främst av andra, på mer betryggande avstånd. Insikten om att den aktuella flyktingströmmen kanske bara är början på något vida större, toppen av ett isberg, en ström vars storlek står i omvänd proportion till EU:s vilja och förmåga att hantera den, innebär en återvändo till utgångspunkten: så länge kriget i Syrien (och Irak, m m, måste man inskjuta) fortgår så kommer flyktingkatastrofen bara att förvärras, alltså MÅSTE man (också för EU:s egen överlevnads skull) få stopp på kriget, utan det löses ingenting annat. Den onda cirkeln MÅSTE brytas.

För dem som nära följer krisutvecklingen i Mellersta Östern, eller hela MENA-området, har sommaren varit en blandkompott av utvecklingar i olika riktningar, med synnerligen oklart netto. I kompotten ingår, först och främst, avtalet mellan P5 plus Tyskland och Iran om det iranska kärnprogrammet. En viktig potentiell game changer, en säkert nödvändig men säkert inte tillräcklig betingelse för regionens långsiktiga fred, samtidigt ett steg med ytterst ovissa regionala konsekvenser för situationen i Syrien, och Irak. Vidare har vi Turkiets överenskommelse med USA om samarbete och aktivering av kampanjen mot IS, samtidigt Turkiets inre politiska kris och det återuppblossade kriget mot kurdiska PKK (systerorganisation till syrisk-kurdiska PYD/YPG, m fl, omistlig tillgång för USA som relevanta ”boots on the ground” i kampen mot IS). Det turkisk-amerikanska samarbetet syftar bl a till att upprätta en ”skyddzon” söder om den turkisk-syriska gränsen, en zon som (tills vidare) tänks tillfredsställa olika smaker, ”IS-free” för USA, ” PYD/YPG-free” för turkarna som inte gillar tanken på ett sammanhängande kurdiskt område söder om gränsen, därtill en zon som tänks skydda syriska flyktingar, i Syrien respektive Turkiet.

Sommaren har också uppvisat en mängd uppgifter om förnyat energisk bilateral och multilateral diplomati, bl a med ett nytt, försiktigt, fredsplanförslag av FN-sändebudet De Mistura. Men på marken,  inne i Syrien, liksom i Irak, snarast ”more of the same”: en trängd Assad-regim med krympande territorium, dock fortfarande stödd av Ryssland, Iran och libanesiska Hezbollah, mot ett kalejdoskop av mer eller mindre jihadistiska motståndsgrupperingar med över tiden varierande koalitionsmönster och styrkeförhållanden (och med stöd i olika portioneringar av Turkiet, Saudiarabien, Quatar – och USA, m fl), med IS som dominerande aktör med agenda som aspirerande dominant i hela Syrien (och Irak) – i krig mot ”alla” andra – snarare än som en av flera motståndsrörelser mot Assad-regimen.

Så frågan nu, när det med förnyad kraft står klart för alla och envar, i alla fall i det flyktingdrabbade Europa, att inbördeskriget i Syrien (och Irak, tvingas man igen tillägga) MÅSTE bringas till någon form av politisk lösning, frågan nu är om den uppenbart helt alarmerande och ohållbara humanitära situationen, och kanske avtalet med Iran om kärnprogrammet, ändå kan förmå (de många) parterna att tänka nytt och mer konstruktivt. Den frågan har att beakta aktörsspelets flerfaldiga nivåer: den lokala, den regionala och den globala.

På den lokala nivån finns i det ”somaliserade” Syrien ett virrvarr av stridande aktörer, regimtrogna och regimmotståndare, jihadister och s.k. ”moderata”, bymiliser och nationellt verksamma, kriminella och politiska, o s v, var och en med olika regionala stödländer. På den regionala nivån finns dels de grannländer som bär huvudbördan av resulterande flyktingkris, Jordanien, Libanon, Turkiet och Irak, dels i själva kriget – ”proxy kriget” – involverade regionala makter, Turkiet, Saudiarabien och Quatar som stöder regimmotståndsgrupperna av mer eller mindre jihadistisk karaktär, å andra sidan Iran och Hezbollah i Libanon som stöder Assad-regimen. Och på global nivå främst USA som prioriterar kampen mot IS men fortsatt står på anti-Assadsidan, och Ryssland som prioriterar stödet till Assad-regimen men också fruktar IS´ framfart och hotpotential i muslimska delar av det ryska väldet. Därtill kommer att IS´ tillväxt och framfart lett till att konflikterna i Syrien smittat av sig på konflikterna i Irak, med ytterligare kopplingar och komplikationer som följd, och att regionen dessutom inrymmer den intilliggande konflikten Israel-Palestina och den multinationella, gränsöverskridande kurdiska konfliktdimensionen, m m.

För  t ex USA:s del innebär detta aktörskalejdoskop ett tämligen absurt komplext rollspel: dels ledarskap över bred internationell koalition i kampen mot IS, visst partnerskap med Iran i Irak (mot IS) men motpartskap i Syrien, visst partnerskap med Ryssland om Iran (kärnprogrammet) men motpartskap om Syrien, visst partnerskap med Turkiet om Syrien (IS, Assad-regimen) men oenighet om kurdiska ”boots on the ground”, visst partnerskap med Bagdad, men svår balansgång i sunni-shia-motsättningen, visst partnerskap med kurdiska KRG i norra Irak, men tillbakahållande skepsis till KRG:s självständighetssträvanden. Därtill plågas amerikansk diplomati och Obama-administrationen av den från Irak och Afghanistan ärvda absoluta motviljan mot att åter involvera amerikansk trupp i stor skala i Västasien, och av frånvaron av acceptabla, livsdugliga alternativ till Assad-regimen i Syrien, samtidigt som huvudfienden IS visat stor motståndskraft och förmåga till taktikanpassning mot det gångna årets tusentals (kostsamma) amerikanskledda flygoperationer; nödvändigheten av ”boots on the ground” för att varaktigt rå på IS har gång på gång bevisats. Och en storskalig, legitim, militär fredsframtvingande operation enligt FN-stadgans Kap 7 fortsätter att omintetgöras av ett oenigt FN-säkerhetsråd. Och samma hinder vidlåder andra, mer begränsade militära insatser, t.ex. införande av en ”no-fly-zone” över delar av det syriska luftrummet för att hindra Assad-regimen att flygbomba rebellkontrollerade områden. Och lärdomarna från särskilt Irak-äventyret är att militär intervention utan FN-mandat kostar för mycket, i legitimitetsförlust.

Motsvarande kan, utan alla jämförelser i övrigt, sägas om även andra ambivalenta aktörers osäkra insnärjning i föränderliga partnerskap och motpartskap.

Med detta virrvarr av aktörer och motstridiga agendor på olika nivåer, och efter fyra års katastrofala strider och ömsesidiga övergrepp, uppstår naturligtvis också frågan om huruvida det alls längre är tänkbart att ”the end state” kan innebära ett bibehållet, sammanhängande Syrien (och Irak!), inklusive den än svårare frågan om vilket humanitärt och säkerhetspolitiskt pris som är värt att betala för detta ändamål, alltså Sykes-Picot-gränsernas anno 1916 okränkbarhet. Underförstått: om en slutlig fred kanske vore lättare att nå om man accepterar en uppdelning av landet efter etnisk-sekteristiska riktlinjer (t.ex ett alewitiskt kustområde ner mot Damaskus, ett kurdiskt uppe i norr -men den tanken uppskattas inte i Ankara! – och resterande del i arabisk/sunni-muslismsk regi) – en symmetrisk motsvarighet till den splittring i tre delar (sunni, shia, kurd-) som är hotbilden i Irak. Att dramats upplösning till sist blir just en sådan uppdelning kan förstås ingen idag utesluta, men de fortsatta fredsansträngningarna har tills vidare att förutsätta, både beträffande Syrien och Irak, att det trots allt verkligen fortsatt handlar om sammanhållna stater, som ”end state”.

Om nuläget i Syrien kännetecknas av dels halva befolkningen eller mer på flykt inom och utanför landet, dels kriget mellan IS och den USA-ledda koalitionen (och ett antal andra rebellgrupper) – nu bl a med planerna på en skyddszon närmast turkiska gränsen, också i syfte att förhindra kurdiska YPG:s utbredning -, dels det bittra kriget mellan Assad-regimen och de olika rebellgrupperna kring Damaskus och Aleppo, nu med signaler om förstärkt ryskt stöd för Assad-regimen och fortsatt stöd av Iran och Hezbollah, osv, osv, vad menas med det utbredda internationella uttrycket ”det finns ingen militär lösning, det måste till en politisk lösning”? Och då handlar det i den internationella diplomatin, inför ett ”Geneve III”, om att försöka, och försöka igen och igen, att få till stånd en process som siktar till en övergångsregim och ett hållbart eld upphör. Och nu liksom tidigare under de fyra årens katastrofala krig är svårigheten att enas om synen på Assad-regimens vara eller inte vara i en sådan process.

”Just stop the war in Syria”, sade 13-åringen från Daraa på Budapests centralstation.

Det framgår av ovanstående att detta vore viktigt, ja, nödvändigt, men att det är lättare sagt än gjort. Här finns motsättningar och komplikationer på minst tre nivåer, lokalt, regionalt och globalt, och här finns korskopplingarna till de irakiska, palestinska och kurdiska konfliktsfärerna. Efterklokhet – om hur man nu måhända tycker att man då, i konfliktens inledande skede, borde ha agerat – lönar sig knappast. Assad-regimen åstadkommer urskiljningslös massdöd genom sina helikopterburna ”barrel bombs”, IS skapar skräck och förödelse i sin framfart, den fragmenterade oppositionen i övrigt domineras alltmer av jihadistiska grupper och det turkisk-amerikanska samarbetet om att träna, beväpna och sätta in ”moderata” styrkor avancerar i snigelfart. Och FN:s säkerhetsråd fortsätter att vara blockerat. Under tiden trasas Syrien (och Irak) sönder och samman. Och flyktingsituationen i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak, och nu i Europa, förutom inne i Syrien (och Irak), påminner om ett uttalande av en indisk tjänsteman i samband med Bangla Deshs blodiga tillkomst: ”In situations like this, words like impossible or hopeless lose all meaning!”

Så om kriget i Syrien alltså MÅSTE stoppas, i rimlig tid, trots alla dessa svindlande hinder och komplikationer, är det uppenbart att de globala (trots oenigheten om Krim/Ukraina) och regionala (främst Turkiet, Saudiarabien och Iran) huvudaktörerna genom förnyad energisk och beslutsam diplomati MÅSTE komma fram till en kompromissöverenskommelse, som inledning på en helt ny process. Alla inser att ett besegrande av IS är en nödvändig förutsättning, till att börja med. Ryssland och Iran måste fås att inse att Assad-regimen för länge sedan förbrukat sin legitimitet och sina möjligheter att återta kontrollen över hela Syrien, och att denna insikt måste få utslag i en acceptans av att regimen, redan trängd och utmattad på slagfälten, måste kliva åt sidan och öppna för någon form av övergångsregim, under stark och representativ internationell övervakning. Med tanke, vidare, på oppositionsgruppernas fragmentering, med ty åtföljande svårigheter att genomdriva ett meningsfullt eld upphör, lär det oundvikligen bli nödvändigt att en stark internationell fredsbevarande/fredsframtvingande styrka sätts in för att stabilisera freden, vilket förutsätter en grundläggande kompromissöverenskommelse mellan huvudaktörerna och, för nödvändig legitimitet, ett enigt säkerhetsråd. En svår fråga i det sammanhanget blir om agerandet skall ske sekventiellt, typ först IS och sedan Assad och sedan…, eller om det till sist måste handla om ett stort (och vanskligt) paket, med risken i så fall att paketet spricker på mångfalden av alla konflikter och subkonflikter och intressen som måste beaktas.

En annan svår fråga är – naturligtvis – hur ”den stora kompromissen” i det regionala pusslet kan tänkas se ut, den som ska tillgodose vitala delar av huvudaktörernas hittills motstridiga intressen. Ett exempel, ett i mängden: hur ska Iran eventuellt kunna kompenseras vad gäller länken till shiitiska Hezbollah i Libanon, som villkor för att acceptera en uppgörelse om Assad-regimen? Och: en sådan eventuell kompensation får genast bäring på Israels säkerhetskalkyler.

Branden i Syrien (och Irak…) lär väl förr eller senare slockna av sig självt. Men det kan ta ”generationer”, och den tiden har vi inte. Att stoppa kriget här och nu – som svar på Aylans öde och 13-åringens uppmaning, och medan det finns ett Syrien kvar att rädda, kräver stort engagemang, stor beslutsamhet och riskfylld storskalighet,  och även global och regional kompromissvilja. I den bästa av världar banar sommarens Iran-avtal vägen för något sådant. ”Reason may yet prevail”.

Men å andra sidan måste vi, olyckligtvis, gardera för den andra sidan av saken: risken att läget ytterligare förvärras. Som inte minst den irländske Mellanösternkännaren Patrick Cockburn upprepade gånger varnat för i sina artiklar i The Independent finns reell risk för ytterligare flyktingvågor främst från Syrien och Irak, trots flyktingströmmarnas redan unika omfattning. Akut handlar det då om dramatiska scenförändringar kring städer som Mosul i Irak och Aleppo i Syrien, oavsett om det i dessa fall handlar om IS-framryckningar eller IS-nederlag. Tragedin fördjupas och förtydligas av om man därtill, med Cockburn, påpekar att varje tydligt tecken på Assad-regimens omedelbart förestående fall kan komma att utlösa stor flyktingdramatik, även om det handlar om en framförhandlad del av en fredsprocess. Den redan befintliga flyktingpopulationen i grannländerna, Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak, understryker därtill vilken hanteringsproblematik det i ett sådant läge skulle komma att handla. Ord som ”game changer” och liknande lär, för att igen citera den indiske tjänstemannen, ”lose all meaning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Första klippet med skjutande Armata


Första klippet med T-14 under eldgivning.

Både nya stridsvagnen T-14 Armata och stridsfordonet Kurganets-25 visas nu upp på nya sätt i rysk TV, inklusive vid eldgivning. Detta samtidigt som en ny oanmäld beredskapskontroll körts igång med 95,000 deltagare, 170 flygplan och 7000 tunga vapensystem.

Klippet ovan är en aptitretare för ett längre reportage om Armata som kommer att sändas den 13 september och en trailer för det inslaget kommer här nedanför:



Även Kurganets-25 visas nu upp mer:

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––


Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.


Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

 - Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

 - Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

 - Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

 – Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Brittsommar?

Reflektion

Bild 1. Azerbajdzjans geografiska placering.
I skuggan av den nu påbörjade beredskapskontrollen i Rysslands centrala militärdistrikt (MD C), som får ses som en del av årets strategiska övning Center-2015, något jag återkommer till längre fram när övningen är avslutad, så pågår även en större övning i Azerbajdzjan. Sett till procentuell storlek, så är övning i Azerbajdzjan, betydligt mer imponerande än den ryska.

Övningen påbörjades 06SEP2015 och skall pågå till 13SEP2015, värt att notera är att den pågående beredskapskontrolleni MD C pågår mellan 07SEP2015 och 12SEP2015. Övningen omfattar cirka 65,000 man varav 6,000 är reservister som genomför mobiliseringsövning. Materielmässigt kommer man utnyttja cirka 700 olika former av bepansrade fordonstyper, stridsvagnar - pansarskyttefordon o.dyl, över 500 artilleri och raketartillerisystem, upptill 50 helikoptrar och 20 fartyg.

Azerbajdzjans Försvarsmakt består av en aktiv del och en mobiliseringsbar del. Den aktiva delen bestod 2014 av 66,950 soldater varav 56,850 tillhörde Armén, 2,200 Marinen och 7,900 Flygvapnet. Den mobiliseringsbara delen består av ca 300,000 soldater, som genomfört sin militärtjänstgöring de senaste 15 åren. Således är det en huvuddel av den aktiva delen ur Azerbajdzjan styrkor som deltar i denna övning, då enbart 6,000 reservister är inkallade.

Materielmässigt består Azerbajdzjan Försvarsmakt i huvudsak av tidigare Sovjetmateriel. Nyare materiel har under de senare åren införskaffas, dock i mindre omfattning, så själva effekten av materielinköpen kan diskuteras, då man i huvudsak har äldre system. Armén får ses som dess främsta vapengren, då ffa. flygvapnet har dels underhållsproblem dels en eftersatt utbildningsnivå.

Bild 2. Azerbajdzjans försvarsutgifter (2011 års dollar värde).
Ser man till försvarsutgifterna, statistik från SIPRI, så förefaller uppgången i oljepriset tydligt spegla graden av ökade utgifter, mellan 2010 och 2011 fördubblades nästan försvarsutgifterna. I denna budgetökning inryms troligtvis många av de nya materielinköpen som genomförts bl.a. S-300 system från Ryssland. Huruvida man kan bibehålla denna budget med ett sjunkande oljepris, återstår att se.

En sådan stor övning som man nu genomför i Azerbajdzjan är inget annat än en styrkedemonstration, mot vem, kan diskuteras, för i bakgrunden finns konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Likväl finns ett rysktintresse i Azerbajdzjan kring dess gas och oljefyndigheter, som även EU har ett intresse av. Dessutom går den enda västliga transitvägen utanför Ryssland, för gas och olja från Asien, via Azerbajdzjan, varpå det är en geostrategisk viktig punkt för främst EU.

I skuggan av konflikten i Ukraina har även Azerbajdzjan kommit att bli en spelbricka för både Väst och Ryssland, då man dels är neutral dels historiskt balanserat mellan Väst och Ryssland. Varpå denna styrkedemonstration även kan vara ett sätt att visa sitt oberoende i regionen mot externa aktörer. En faktor man dock måste ta i beaktande är valet av tidpunkt för övningen, som sammanfaller med tidsrymden för övning Center-2015, samt Rysslands aktivitet i Kaspiska havetinom ramen för den övningen.

Möjligheten finns att man antingen fått kännedom om tidpunkten för den ryska övningsverksamheten eller att man genomfört ett bedömande när den skulle inträffa, varpå man valt att genomföra en egen motövning i samma tidsrymd. I syfte att visa sin suveränitet. Dock blir den tydliga slutsatsen, oaktat orsak, att med en sådan skarp styrkedemonstration, från Azerbajdzjan sida, så har temperaturen rent säkerhetspolitiskt höjts några "grader" i regionen, vilket kan få följdverkningar vidare in i Europa.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Bloomberg 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
SIPRI 1 (Engelska)
TASS 1, 2(Engelska)

Dundertabbe i DN om Kinas militär


Snabb sammanfattning av Kinas stora militäruppvisning.

I dagens DN finns till slut en analys av Kinas största militära show någonsin. Den innehåller också en dundertabbe vad gäller grafiken om Kinas vs. USA:s militär.

"Så ska Kina rusta upp" är rubriken för artikeln som ännu bara finns tillgänglig på papper. Den är skriven av DN:s Kinakorrespondent Torbjörn Petersson och fångar nog en del av det väsentliga som nu framkommit. Men sen kommer missen, i grafiken påstås att Kinas aktiva militära personal skulle vara 1,4 miljoner medan USA skulle ha 2,3 miljoner. Detta understryks av att man ritat "huvuden" som visar att Kinas militär skulle vara betydligt mindre än USA:s. Vad är då korrekt? Det är rätt enkelt - grafikern har helt enkelt kastat om USA och Kina vad gäller personal. Det korrekta är att Kina har 2,3 miljoner personer - vilket också framgår av Peterssons text - medan USA har 1,4 miljoner.

Min gissning är att DN:s utrikesredaktör hoppade över att låta grafiken kollas. Sånt kan straffa sig. DN skulle i alla fall kunna rätta grafiken innan den läggs ut på nätet.

För övrigt är Kina invecklat i något fler territoriella dispyter än vad som framgår av artikeln.

Tsentr-2015

Sammanfattning

De kommande två veckorna (V537-38), 07-20SEP2015, kommer bedömt innebära en markant förhöjd övningsaktivitet i Sveriges närområde, då både Unionsskölden-2015 och årets strategiska övning, Center-2015, för de ryska väpnande styrkorna genomförs samtidigt. Övningsaktiviteten kommer vara av karaktären reguljär krigföring, med tyngdpunkt på manöverkrigföring, där både mark-, luft- och sjöstridskrafter ur de ryska väpnande styrkorna kommer övas. Beroende på karaktären av övningsverksamheten kan länder angränsande till Ryssland vidta beredskapshöjande åtgärder, utifrån det nu, negativt rådande säkerhetspolitiska läget.

Analys

Rysslands Försvarsminister, Sergej Shoigu, gjorde den 31AUG2015 ett uttalande1 som tyder på att årets strategiska övningen, Center-2015, för de Ryska Väpnande styrkorna, kommer omfatta, både det västra militärdistriktet (MD V) samt det centrala militärdistriktet (MD C). Enligt Shoigu, så skall förberedelserna för övningen genomförts under perioden 24-29AUG2015.

Något exakt datum, förefaller ej vara publicerat för Center-2015, dock är de inkallade reservisterna, som omfattas av Center-2015, enbart inkallad intill den 20SEP2015.2 Ett troligt datum mtp. reservisterna utryckningsdatum blir då att övningen hålls parallellt med "Unionsskölden-2015" d.v.s. 10-16SEP2015, detta skulle ge fyra (4) dagar för demobilisering av reservisterna, vilket är en rimlig tid mtp. vård o.dyl. av materiel. Likväl stärks denna tes av Shoigus uttalande, avseende MD V deltagande i Center-2015.

Vad som är intressant att notera, är de omfattande logistik förberedelserna som genomförts inför årets strategiska övning. Under perioden 24-29AUG2015 genomfördes broläggningsförberedelser dels för fordon dels för järnväg, förberedelser för fordonsmarscher d.v.s. upprättande av trafikplatser o.dyl, fält förråd, fältflygplatser m.m. har förberetts.3

Vad som är mycket intressant kring logistiken, är att man förefaller ska öva förfarandet med underhållstjänst från de statliga reservlagren, Rosrezerv,4 den närmsta svenska jämförelsen hade varit ett utnyttjande av det numera avvecklade svenska civilförsvarets förhandslagringar, i form av olika varor såsom drivmedel, mjöl o.dyl. som fanns intill 1990-talet.

Således finns det i dagsläget bedömt en väl fungerande logistikkedja upprättad för olika former av transporter mellan MD C och MD V och vice versa inför Center-2015. Här skall särskilt beaktas att förbanden inom MD C, ses som Rysslands strategiska reserv,5för att kunna förflyttas till andra militärdistrikt (MD), i händelse av en konflikt. Detta skulle kunna innebära att vi kommer få se övning i förstärkningsåtgärder från MD C till MD V.

Intressant att notera är även den civila administrationens deltagande i den strategiska övningen,6 detta var något som belystes under 2014 av det Ryska Försvarsministeriumet, som en tydlig utvecklingspunkt.7 Något man med denna strategiska övningen förefaller omhänderta, om än på länsnivå, detta tillsammans med utnyttjandet av reservlagren, tyder på att det är en reguljär konflikt mot en annan stat man kommer öva och öva, stora delar av samtliga nivåer i Ryssland, inom ramen för övningen.

Då MD V även kommer omfattas i Center-2015 och det bedömt innebär att Unionsskölden-2015 genomförs som en del i Center-2015, så bör scenariona vara desamma. Övningsscenariot i Unionsskölden är mot en reguljär motståndare, där manöverkrigföring kommer övas.8Vad avser mängden övningsdeltagare är det svårt att spekulera i, Unionsskölden skall enligt uppgift uppgå till cirka 8,000 övningsdeltagare.9 Men troligtvis kommer dessa två (2) övningar, tillsammans bli en av de större Ryska övningarna hitintills i vårt närområde, utifrån det nu rådande säkerhetspolitiska läget. Då t.ex. Zapad-2013, som var den strategiska övningen 2013, bestod av långt fler övningsdeltagare än de första uppgifterna, så är sannolikheten hög, för att så även blir fallet, med denna övning.

Ser man till fjolårets strategiska övning, Vostok-2014, så inleddes denna med en beredskapskontroll,10 för att därefter övergå till den strategiska övningen. Motsvarande koncept skedde även under Zapad-2013, då var det inrikesministeriets förband som omfattades av en beredskapskontroll. Då inga egentliga datum förefaller framkommit för Center-2015, så finns möjligheten att även denna års strategiska övning inleds med en beredskapskontroll, för att därefter övergå till den egentliga övningen.

Utöver det självklara att mark- och luftförband skall ingå i övningen, då MD C ej har några marina förband, så är det intressant att notera, den Kaspiska flottiljen, som tillhör det södra militärdistriktet (MD S), även omfattas av Center-2015.11 Östersjömarinen förbereder sig även för en större övning, i närtid – bedömt inom ramen för Unionsskölden-2015, som bl.a. skall omfatta landstigning.12 Det maritima övningsscenariot förefaller vara likartat för både Östersjömarinen och den Kaspiska flottiljen.

Om förstärkningsåtgärder från MD C till MD V kommer övas, så kan detta bedömt utlösa någon form av motåtgärd antingen av enskilda länder angränsande till Ryssland, likt Litauens beredskapshöjning13under den s.k. "Ryska Adventen", eller inom NATO som försvarsallians, då det säkerhetspolitiska läget ej har stabiliserats mellan Ryssland och Väst.

Slutsatser

Tre generella slutsatser:
  1. Bedömt genomförs Unionsskölden-2015 parallellt eller inom ramen för årets strategiska övning – Center-2015, övningen genomförs bedömt mellan 10-16SEP2015.
  2. Utifrån de tidigare två (2) årens strategiska övningar, så är det troligt att årets strategiska övning inleds med någon form av beredskapskontroll antingen inom MD C, mest troligt, eller inom MD V.
  3. Troligtvis kommer årets strategiska övning, än tydligare än tidigare, vara ett scenario som omfattar en konflikt mellan statliga aktörer, d.v.s. reguljär krigföring, manöverkrigföring kommer troligtvis övas i stor omfattning.
Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

DELFI 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
Jamestown Foundation 1(Engelska)
Krasnaya zvezda 1, 2, 3(Ryska)
Minoborony Rossii 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
RT 1(Engelska)
Tsentral'nyy Voyenno-Morskoy Portal 1(Ryska)
Tv Zvezda 1(Ryska)

Slutnoter

1RIA Novosti. Komandno-shtabnyye ucheniya "Tsentr-2015" proydut v Rossii v sentyabre. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150831/1218692978.htmlHämtad 2015-09-06
2Tv Zvezda. Tsentr-2015 mobilizoval voronezhtsev. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201508250915-1hf6.htmHämtad 2015-09-06
4Krasnaya zvezda. Voronin, Nikolay. Ucheniya Tyla Vooruzhonnykh Sil RF. 2015. http://redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/tablo-dnya/item/25405-ucheniya-tyla-vooruzhjonnnykh-sil-rfHämtad 2015-09-06
5Hedenskog, Jakob. Pallin Vendil, Carolina (red). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2013. FOI, 2013, 41.
6Krasnaya zvezda. Tikhonov, Aleksandr. Zotov, Igor. "Tsentr-2015": stepen' gotovnosti. 2015. http://www.redstar.ru/index.php/news-menu/vesti/v-voennyh-okrugah/iz-tsentralnogo-voennogo-okruga/item/25465-tsentr-2015-stepen-gotovnostiHämtad 2015-09-06
7RT. DM Shoigu asks Putin to launch obligatory military training for all Russian governors. 2014. http://www.rt.com/politics/208551-russia-governors-military-training/Hämtad 2015-09-06
8RIA Novosti. Belorussiya i RF provedut ucheniya "Shchit Soyuza-2015" s 10 po 16 sentyabrya. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20150616/1072121758.htmlHämtad 2015-09-06
9RIA Novosti. Boleye 8 tysyach voyennykh primut uchastiye v ucheniyakh "Shchit Soyuza-2015". 2015.http://ria.ru/defense_safety/20150826/1208111807.htmlHämtad 2015-09-06
10Jamestown Foundation. McDermott, Roger. Vostok 2014 and Russia’s Hypothetical Enemies (Part One). 2014. http://www.jamestown.org/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=42859&no_cache=1#.Vew_RmztmkoHämtad 2015-09-06
11Tsentral'nyy Voyenno-Morskoy Portal. Kaspiyskaya flotiliya v khode ucheniy "Tsentr-2015" provedet vysadku morskogo desanta. 2015. http://flot.com/2015/%D0%9A%D0%B0%D1%81%D0%BF%D0%B8%D0%B9%D1%81%D0%BA%D0%B0%D1%8F%D0%A4%D0%BB%D0%BE%D1%82%D0%B8%D0%BB%D0%B8%D1%8F25/Hämtad 2015-09-06
12Minoborony Rossii. Morskiye pekhotintsy Baltiyskogo flota gotovyatsya k zachetnomu ucheniyu po vysadke morskogo desanta. 2015. http://structure.mil.ru/structure/okruga/west/news/more.htm?id=12054963@egNewsHämtad 2015-09-06

13Delfi. Lithuania's standby army units put on higher state of preparedness. 2014. http://en.delfi.lt/lithuania/defence/lithuanias-standby-army-units-put-on-higher-state-of-preparedness.d?id=66617938Hämtad 2015-09-06