Försvarsbloggare

av Johan Wiktorin, avdelning I

I ett års tid har jag noggrant följt läget mellan Ryssland och väst. Trenden håller i sig, vi går mot en väpnad konflikt om vi använder den ryske generalstabschefen Gerasimovs modell som analysinstrument. I texten nedan utvecklas resonemanget.

—————————————————————————————————————

Då var det dags igen för uppföljningen Mot väpnad konflikt. Förra gången var för drygt fyra månader sedan, lagom till omröstningen i Riksdagen om försvarsöverenskommelsen. Denna innebar ett litet i trendbrott, men håller den jämna steg med omvärldsutvecklingen?

Läget juni 2015

Sammantaget har bilden rört sig åt fel håll. Jag vill göra samma brasklapp som senast. Det är både fel och farligt att tro att denna jämförelse kan prognosticera en hastighet. Utvecklingen är icke-linjär och vi kan plötsligt åka åt höger eller vänster med snabb fart.

—————————————————————————————————————–

Om vi börjar med koalitionssidan, så har Ryssland skapat en underrättelseallians med Iran, Irak, Syrien och Hizbollah enligt uppgifter från den irakiska regeringen. Det understöds också av det faktum att de skjutna kryssningsrobotarna från Kaspiska havet färdades över iranskt och irakiskt territorium, även om de senare förnekar förkunskap.

Kina och Ryssland har också gjort ett icke-angreppsavtal på cyberarenan samtidigt som man enligt amerikanska tjänstemän korsrefererar hackade databaser som Ashley Madison och Office for Personnel Management. Konkreta steg i olika formationer alltså.

På västsidan kan vi mera se ambitioner än verkställda manövrar. EU:s uppvaktning av Turkiet i den pågående flykting-/migrationskrisen är ett avdelat område förvisso, men ändå ett sätt att knyta sig närmare Nato-medlemmen. Här hemma har ordföranden i det finländska försvarsutskottet Ilkka Kanerva offentligt pläderat för en försvarsallians med Sverige. Försök alltså till olika typer av ytterligare djupare samarbeten på västsidan, även om vi inte sett några reella överenskommelser.

På temat politiskt och diplomatiskt tryck ser vi dels trycket från Gazprom mot Ankara när det gäller planerna på Turkish Stream som ska föra rysk (kontrollerad) energi förbi Ukraina till Europa. Minst två utspel har gjorts om förseningar eller halverade volymer.

Den nya talespersonen hos det ryska UD, Maria Zakharova, klargjorde förra månaden att ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära ryska svarsåtgärder på det militär-diplomatiska området.

I mitten av juni fryste fransk polis ryska nyhetsbyrån Rossiya Segodnya’s tillgångar liksom kontona hos ett dotterbolag till ryska banken VTB som en del i den juridiska kampen kring Yukos, där ryska staten i två olika domstolsutslag dömts att betala skadestånd till de tidigare aktieägarna. Ryssland har hela tiden bestridit domarna och tänker inte betala.

Det tydligaste trycket mot varandra var presidenterna Obamas och Putins tal inför FN:s Generalförsamling i slutet av september. Illa dold kritik framfördes från olika perspektiv mot varandra. Direkt efter dessa tal åkte Vladimir Putin hem och startade interventionen i Syrien för att sätta kraft bakom orden.

I slutet av juli utvidgade USA de ekonomiska sanktionerna något mot ett antal personer och företag. Mindre bolag inom branscher som energi, banker och försvarsmaterielindustrin var måltavlor. För en månad sedan införde Ukraina också en mängd sanktioner riktade mot olika ryska aktörer.

Ryssland svarade också i juni på EU:s förlängda sanktioner med en förlängning av sina livsmedelssanktioner mot Europa och USA. För att understryka allvaret lät man dessutom iscensätta en dramatisk och publik matförstörelse som med de 60 miljoner som riskerar svält söder om Sahara framstår som djupt oetiskt.

De diplomatiska relationerna har också förvärrats sedan sist. Sverige har utvisat en rysk diplomat som besvarades omedelbart. Ryssland har också vägrat utfärda visa för den nye tyska militärattachén till Moskva samtidigt som den ryska utrikesförvaltningen klagat på brittiska begränsningar av rysk ambassadpersonal. Fortfarande träffas man dock på högsta nivå utan hinder som vid Minskförhandlingarna, Iranavtalet och under FN:s Generalförsamling.

När det gäller organiserandet av politiskt motstånd hos opponenterna har Ryssland sannerligen inte varit overksamma den senaste tiden. Nyligen anordnades en internationell konferens för separatister i Sankt Petersburg, där dock inga ryska separatister framträdde.

Sina egna potentiella motståndare stryper man sakta genom att minska informationstillgångarna som exempelvis möjligheterna för ryska medborgare att nå Internet Archive. I september tog man också över den amerikanska ambassadens kulturcenter i Statsbiblioteket för utländsk litteratur.

Ryssland finansierar också numera den högerextrema skapelsen Nordiska motståndsrörelsen via den Ryska Imperiska Rörelsen, som rustningsminister och biträdande premiärminister Rogozin har nära band till. Samme Rogozin som i fredags flyttade fram sina positioner genom att bli utnämnd av ryska regeringen att vara ansvarig för de bilaterala kommittéerna som svarar för kontakterna med länder som Kina, Indien, Iran och Syrien för att nämna några av de viktigaste.

Som ett brev på posten så uppmanade också Al Qaidas ledare al-Zawahiri också sina sympatisörer till attacker mot USA och Europa. Detta är särskilt intressant, eftersom denne enligt den mördade Alexander Litvinenko, blev tränad av FSB i Dagestan 1996-1997 efter att ha arresterats av ryska myndigheter. Steget till mindre väpnade aktioner mot väst ligger nu sannolikt inte långt borta. Igår hade vi den förfärliga bombattacken i Ankara som exempel, även om just den med stor sannolikhet inte har rysk anstiftan. Däremot har vi sett attacker mot flyktingförläggningar i Tyskland, där en del är genomförda av högerextremister som troligen har ryska pengar i ryggen. Denna operationslinje kan snabbt gå åt höger.

När det gäller olika typer av informationsoperationer, så kan vi notera bilderna på bomber med texten ”Mot Berlin” när det den ryska Östersjömarinen övade i Kaliningrad i augusti. Stor uppståndelse i Tyskland följde givetvis.

Veckans Nato-möte innebar ett beslut om en fördubbling av Nato Response Force till 40 000 soldater och sjömän som budskap till omvärlden. Storbritannien annonserade att man avser rotera 100 soldater till de baltiska staterna.

I Sverige hade vi ett par kortlivade nyheter, där någon skapade en Twitterprofil i försvarsministerns namn och förfalskade ett brev från chefsåklagare Tora Holst till justiteministern om att inte fullfölja en utredning mot svenska krigsförbrytare i Ukraina. Det har inte kunnat härledas publikt ännu vem som agerat, men ett faktum är att någon gjort det och försökt att underminera förtroendet för ministrar inom statens kärnverksamhet.

Läget oktober 2015

På den militära sidan när det gäller strategisk avskräckning är det framförallt en intensiv övningsverksamhet som varit märkbar. Under sommaren genomfördes landstigningsövningar i Östersjön av både Nato och Ryssland. Amerikanska B-52 understödde amfibieoperation mot svensk kust med sjöminering utanför Bornholm.

Under hösten har sedan övningsverksamheten intensifierats. Ryssland och Vitryssland har genomfört Union Shield – 15 tillsammans. Ryssland har också genomfört storövningen Tsentr-15, där det centrala militärdistriktet övades. Ryssland har också organiserat två nya arméer och nya flygformationer i västra militärdistriktet.

I skrivande stund genom för Ryssland en stor beredskapsövning och utbildningskontroll över hela landet som varar månaden ut och inte innehåller de redan övade förbanden i Tsentr-15 utom enstaka undantag. Samtidigt genomför Nato sin största övning sen kalla kriget, Trident Juncture 15, som omfattar 36 000 män och kvinnor utspridda från Norska havet till Medelhavet. Sverige deltar med stridsflygplan och bordningsstyrka.

Under sommaren har Finland dessutom genomfört den nationella övningen Wirhu med 10000 övade. Kort sagt övningsverksamheten är intensivare eller kanske rättare sagt än mer komplex än tidigare. Övningsmönstret med främst ryskt strategiskt bombflyg är nu befäst som ny normalbild med Tu-22 i Östersjön och Tu-95 mot Norge och de brittiska öarna.

När det gäller strategisk deployering kan vi främst märka de temporära framflyttandena av B-2 i juni till Storbritannien och F-22 Raptor till Polen och Estland nyligen som signaler till Ryssland. Den ryska generalstaben ville naturligtvis inte vara sämre och markerade med Mig-31 före midsommar.

Det är dock på kärnvapensidan som det har hänt mest de senaste månaderna. FOI:s analytiker bedömer att det är troligt att Iskander med kärnvapenförmåga finns i Kaliningrad och USA har börjat uppgradera sin förmåga med de nya B 61-12-bomberna för flygplan på baser i Tyskland, Italien och Turkiet.

Storbritannien har också framfört önskemål i alliansen att öva kärnvapeneskalation, det vill säga övergången från konventionella medel till hög beredskap för kärnvapeninsats. Sammantaget så drar sig alltså denna operationslinje också österut.

Längs linjen stridsoperationer har det ännu inte blivit stridshandlingar som tur är, men det kryper allt närmare. Den ryska interventionen i Syrien ökar inte bara konfliktnivån i landet utan för också de olika stridskrafterna närmare varandra.

Ryssland har kränkt Nato-landet Turkiets luftrum minst två gånger och enligt turkiska försvaret genomfört radarlåsning på stridsflygplan, även om det är lite oklart om det verkligen var ryska plan som i så fall utförde detta. De uppmärksammade robotskjutningarna från Kaspiska havet var i huvudsak en ren demonstrationsskjutning för omvärlden och egen publik. En rote Su-34 hade kunnat leverera mer last mot målen än de påstådda 26 robotarna. Eftersom Kalibrrobotsystemet i likhet med Iskander både kan skjuta konventionella stridsmedel som kärnvapen illustrerar detta ett allvarligt överläge som Ryssland börjar skaffa sig när det gäller både taktiska och nu möjligen medeldistansvapen också.

Det är också tveksamt huruvida de verkligen sköt alla robotarna från robottuber på fartygen. Mot detta talar bland annat eldhastigheten på de rörliga bilderna, vilket mera indikerar filmning av avfyring med sjömålsrobot vid annat tillfälle. Det är också väldigt lite påverkan på vattnet som omger fartygen på bilderna. Vi ska nog inte utesluta att några robotar kan ha skjutits från containrar eller till och med från land, vilket vore ett brott mot INF-avtalet. Här kan vi förvänta oss uppgifter om detta i så fall i större amerikanska medier om ett tag.

Ryska plan har också enligt amerikanska uppgifter trängt bort amerikanska UAV:er över Syrien och fällt bomber intill den turkiska gränsen. Den ryska expeditionsstyrkan är dock inte på långa vägar i stånd att gå i clinch med det turkiska försvaret, så det vi talar om främst är missförstånd och misstag i första hand som kan få en egen dynamik. Helt klart är att vi med eskalationen i Syrien nu ytterligare närmat oss stridsoperationer mellan väst och Ryssland. Kreml är dock sannolikt inte färdig för det än, utan behöver förbättra utgångsläget genom att bland annat föra in ryska stridskrafter i Vitryssland framförallt.

—————————————————————————————————————————–

Vad innebär allt detta för väst i allmänhet och Sverige i synnerhet?

En sak som är klar är att vi med förre försvarsministern Sten Tolgfors ord lider av ett strukturellt underskott på förutsägbarhet när det gäller Ryssland. En del av detta kommer av att Ryssland av tradition är skickliga på att dölja sina avsikter och förberedelser. Den kan man med bättre underrättelseanalys något försvåra.

Det stora problemet är dock sannolikt istället en betydande filtrering på politisk-diplomatisk nivå med alltför stor vikt vid ryska uttalanden och alldeles för lite uppmärksamhet vid Kremls beteende. Rysslandsanalysen har varit genomgående fel i väst och inget verkligt krismedvetande finns i Sverige kring de geopolitiska konvulsionerna. Vår försvars- och säkerhetspolitik utformas alltså av människor som, med några undantag, fortsatt ha fel om Ryssland sedan 2008.

Ryssland börjar nu skörda frukterna av sin intensiva upprustning för sina aggressiva mål. Man har nu den militära förmågan att genomföra expeditionskrigföring i Syrien, hålla två armékårer i och kring Ukraina och genomföra ett par övningar i storleksordningen 100 000 soldater samtidigt. Visst sker det under stora uppoffringar och är inte hållbart i längden, men den politiska viljan går inte att missa. Vad händer fram till det blir en implosion?

USA, Nato och EU har en del verkliga problem att ta itu med i samband med detta. Det ansedda opinionsinstitutet Pew visade i somras i en undersökning att 58 % av de tillfrågade tyskarna inte ansåg att Nato skulle försvara andra medlemmar vid ett angrepp. Tillstånden i framförallt de europeiska försvarsmakterna är långt ifrån vad de nominella tabellerna anger.

I veckan blev det känt att en nyutnämnd dansk regementschef har informerat sin personal skriftligt att av de 16 000 soldater som armén skulle innehålla var det bara 2000 som var stridsklara, enligt hans uppfattning.

SACEUR, tillika den amerikanske befälhavaren i Europa, general Breedlove drog slutsatsen nyligen att Ryssland med sina luftvärns-, sjömåls- och markmålsrobotsystem i Kaliningrad har möjlighet att blockera Östersjön och därmed hindra/försvåra förstärkningar till de baltiska staterna vid en konflikt.

Alla dessa förhållanden har inneburit att USA utökat sin egen planering vid sidan av Nato för att kunna undsätta sina fördragspartners på andra sidan Östersjön. I det sammanhanget blir svenskt territorium, svenska baser och vår infrastruktur samt militära förmåga betydelsefull för möjligheterna att realisera dessa planer.

Den nutida tillvaron ställer alltså stora krav på det militära försvaret och den politiska ledningen. Eftersom en strid mellan enheter från en Natomedlem och Ryssland i Mellanöstern skulle kunna hoppa hit till oss på några timmar, så gäller det att förbereda sig på det värsta. Det är alltså inte uteslutet att Kreml skulle kunna svara på två nedskjutna stridsflygplan längs den turkiska gränsen med en operation i den här delen av världen, men det har väl partiernas taktiska staber redan tänkt på.

En genomläsning av den nuvarande regeringens budget som bygger på försvarsöverenskommelsen indikerar dock annorlunda. Mer än hälften av Försvarsmaktens personal har en sämre tillgänglighet än tre månader idag. Med första halvårets tillväxttakt (228 GSS netto) är organisationen helt uppfylld 2030.

Detta verkar vara anpassat till försvarsetablissemangets beslutshastighet i försvarsfrågor. När alliansen tog makten införde man förtjänstfullt försvarsplaneringen igen. Sedan dröjde det sju år tills en rödgrön regering införde krigsduglighetskrav på krigsförbanden. Vad har man sysslat med under tiden?

Ett av svaren är att man inte har varit konsistent i tanken. Blandningen av utrop som ”Tillsammans med andra”, ”inga direkta militära hot” eller ”ingen situation där Sverige blir enskilt angripen” hänger helt enkelt inte ihop. Litauen höjer sin försvarsbudget med 80 % från 2014 till nästa år. Om Litauen känner sig hotat, ja då är Sverige också hotat. Precis som Wilhelm Agrell skrev på DN Debatt 13/9, så finns det inget läge där vi kan hålla oss utanför en konflikt i närområdet.

Om ett halvår är det dags för Riksdagen att rösta om värdlandsstödsavtalet med Nato. Detta innebär en möjlighet att kunna planera och öva för att ge och ta emot militärt stöd. Med Europas synbara och plågsamma säkerhetspolitiska svaghet talar allt för att det i realiteten är USA som har förmågan att operera expeditionärt på Nordkalotten och i Östersjöområdet, och därför kan behöva vårt stöd för att upprätthålla det västliga systemet.

Eftersom politiken på inrådan av svenska folket nedrustat totalförsvaret till en sådan nivå att landets handlingsfrihet är kraftigt beskuren vid militära hot är det den enda möjligheten att bevara frihet och välstånd. Alternativet ett misslyckat försök att vända ryggen till skulle döma oss till ett generationslångt utanförskap i den demokratiska gemenskapen, förutom risken med ett försök att etablera rysk överhöghet i Baltikum och möjligen Finland också så småningom.

Eftersom det ryska överhuset gav sin president ett obegränsat mandat att sätta in militära styrkor utanför ryskt territorium är den bästa riskhanteringen i en allt riskablare omvärld att ta statens och därmed befolkningens överlevnad på allvar.

Vi talar om beredskapspoliser, stärkt underrättelse- och säkerhetstjänst, skyddsmasker, livsmedelssäkerhet, repetitionsövningar, anskaffning av ammunition, robotar och drivmedel och skydd mot terroristattacker för att ta de mest väsentliga åtgärderna. Det är så man riskhanterar i övriga delar av livet. sannolikheten för krig i vårt närområde har gått från osannolikt till fullt möjligt, enligt min bedömning. Konsekvenserna är oerhörda, om det skulle ske. Finansiering bör göras genom beredskapskrediten.

Omvärldsutvecklingen som redovisats ovan ställer redan högre krav på oss än vad försvarsöverenskommelsen förutsåg för fyra månader sedan. Ett eventuellt Natomedlemskap förändrar inte dessa förhållanden i grunden med tanke på det nuvarande tillståndet i alliansen. Det är bara USA som under överskådlig tid har förmågan att komma till undsättning.

Att verka krigsavhållande är det viktigaste uppdraget för den som gjort anspråk att leda landet. Det viktigaste verktyget för detta är en hastigt stegrad försvarsförmåga som bygger försvarsviljan. Det är det enda språk den råa makten förstår. Och det är det enda språket som amerikanska familjer respekterar för att skicka sina döttrar och söner hit. Vem vill hjälpa den som inte vill hjälpa sig själv? Som president John F Kennedy uttryckte det:

”If not we, who? If not now, when?”

av David Bergman

Datasalen på kasernens vind är varm och kvalmig. Vi har suttit här länge och jag är otålig. Någonstans därute övar en kollega med mina soldater, jag borde vara med dem istället för att sitta framför en dator. Men ordern från kompani- och bataljonschefen har varit lika tydlig som obeveklig: Alla officerare på bataljonen ska ta klart datakörkortet ECDL. Inga undanflykter. Verkställ, anmäl klart! Till varje modul hör en interaktiv utbildning, men att gå igenom dem helt skulle ta timmar, om inte dagar. Jag gör proven direkt. De flesta klarar jag på första försöket men provet om databashantering är omöjligt. Jag förstår inte ens frågorna. Istället gör jag provet gång på gång, antecknar mina fel. Ganska snart hittar jag mönstret, strax därefter skriver jag godkänt. Utbildningen var inte nödvändigtvis dålig, självklart lärde jag mig saker. Men den största lärdomen var bitter; där och då var mina chefer mer fokuserade på om jag tagit ett civilt datakörkort än hur jag utbildade och ledde min pluton.

I en av mina jobblådor har jag mina diplom, intyg och certifikat. För den som sparar dessa genom sin militära karriär idag blir högen snabbt stor. Militär verksamhet kräver kunskaper och färdigheter inom en lång rad områden och att anamma ett kontinuerligt lärande är ofta vad som skiljer professionella från amatörer. En grundsten i utbildning och övningar är att både övningsledare och övad trupp har ”erforderlig kompetens” för vad som genomförs. Detta kan säkerställas på två sätt. Det första är genom chefers kompetensbedömningar där personlig kännedom och inhämtade upplysningar vägs mot bedömd svårighetsgrad och riskfaktorer. Det andra sättet är att reglera ett område genom fastställda certifikat där personalen erhåller en formell behörighet att själva genomföra eller i sin tur utbilda i vissa moment (Försvarsmakten, 2013).

De militära certifieringarna och behörigheterna kan grovt indelas i tre olika kategorier:

Den första kategorin innefattar de rent militära certifikaten som på något sätt syftar mot huvudtjänsten. I vilken utsträckning får jag använda mig av och utbilda på exempelvis vapen, fordon, närkamp, kryptosystem, OC-spray, tårgasfacklor och sprängkort. Alla reglerar de någon del av den militära huvudtjänsten och saker jag kan komma att behöva i en skarp situation.

Till den andra kategorin hör utbildningar som krävs i vardagen men inte främst syftar mot huvudtjänst. Det kan vara behörigheter för professionsintervjuer, fystester eller säkerhetssamtal med blivande eller redan anställd personal men även certifikat för att kunna hålla övningar som att programmera fallmål, rita riskmallar och fälla skjutfältsbommar. Till denna kategori hör även de civila utbildningarna i Coachande förhållningssätt och Prime for Life för utvecklingssamtal och drogmedvetenhet varav båda tagits upp i tidigare inlägg.

Den tredje och sista kategorin innehåller de civila certifikat från externa utfärdare som inte formellt krävs i tjänsten men som organisationen ändå valt att genomföra parallellt med eller som substitut för den militära utbildningen. Exempel på detta är att utbilda både mot ett förarbevis och civilt lastbilskörkort, att genomföra ECDL-körkortet för datakunskap, ADR-beviset för farligt gods, intyget för hjärt-lungräddning, eller civila intyg för att löda, koppla el och svetsa. En bärande del i motiven för dessa behörigheter och certifikat är ofta begreppet ”Civilt meritvärde” (Försvarsmakten, 2011), som ett sätt att både attrahera personal men även att stödja den in i en civil anställning efter avslutad militär tjänstgöring (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012).

Arga Akademikerns kommentar

Det finns i sig inget negativt i att använda certifieringar. Det finns heller inte någon inneboende motsättning i de två principerna att bedöma kunskaper och färdigheter genom personlig kännedom kontra genom behörighetsbevis och certifikat. Exempelvis är det svårt att innefatta komplexiteten i alla former av stridsskjutningar vid olika typer av förband med en formell behörighet på samma sätt som det kan vara avgörande att annan verksamhet som att framföra ett visst fordon regleras för att genomföras enhetligt.

Trots att det finns svårigheter i att mäta det exakta förhållandet mellan de två principerna är det dock ett relativt obestritt faktum att användandet av certifikat och behörigheter inom militära förband har ökat de senaste åren. En tydlig indikator på detta är den kontinuerliga utökningen av Försvarsmaktens Säkerhetsinstruktion (SäkI). Däremot finns det ett antal troliga anledningar till och desto tydligare faror med den ökade formaliseringen av kunskaper och färdigheter.

Det kanske främsta argumentet för formella utbildningspaket är verksamhetssäkerhet. Exempelvis att på grund av ett ökat antal vådahändelser inom ett område kräva att utbildningen ”styrs upp” för att säkerställa att personalen har rätt kompetens. Men fler behörighetsbevis är inte synonymt med färre tillbud, utan en långsiktig verksamhetssäkerhet måste grundläggas i en sund säkerhetskultur som är svår att reglera i formella certifikat. För att exemplifiera: vi reducerar risken för vådaskott mer genom att naturligt och kontinuerligt öva och upprätthålla hög färdighet med våra personliga eldhandvapen, än genom att införa mer formella bestämmelser för att få använda dem.

Ökade certifieringar och behörigheter är ofta symptomatiskt för organisationer med ökande administration och byråkrati. Nya verktyg och rutiner inom organisationen ställer fler formella krav på personalen samtidigt som det krävs ökad administration för att handlägga deras certifikat och behörigheter (För en bra översikt om administration inom Försvarsmakten respektive Polisen se exempelvis: Thilander, 2013; Ivarsson-Westerberg, 2004). Ett ökat fokus på behörigheter som endast fokuserar på den fredstida administrationen riskerar också att leda till ett förvaltningsledarskap där tid och fokus för huvudtjänst minskar.

På ett organisatoriskt plan riskerar ett ökat krav på behörigheter och certifieringar att ge en stelbent organisationskultur som fokuserar mer på rädsla att göra fel än att premiera initiativförmåga och kreativitet (Hofstede, 1984, 1999, 2001; Hofstede, Hofstede & Minkov, 2010). På ett individuellt plan riskerar det att negativt påverka tilliten mellan chefer och underställda när, likt det inledande exemplet, chefer ägnar mer tid att följa upp att underställda gått obligatoriska formella utbildningar än att faktiskt följa dem i deras huvudtjänst.

En ökad regelstyrning av verksamheten leder även till att chefers handlingsfrihet att bedriva sin egen verksamhet reduceras. En annan fara uppstår då underställda på grund av tidsbrist eller annat känner sig nödgade att mörka eller strunta i vissa obligatoriska utbildningar.

Utbildningarna som syftar till att ge ett ”civilt meritvärde” har onekligen ett gott syfte men riskerar att träffa fel. Psykologiskt är det enklare för utomstående att bedöma explicita och kvantifierbara kunskaper och färdigheter (Se exempelvis: Andersson & Fejes, 2010; Andersson & Guo, 2009;  Andersson & Osman, 2008). Civila arbetsgivare har oftast liten eller ingen erfarenhet av den kontext som den före detta soldaten kommer ifrån och är då mer benägen att titta på det kvantifierbara i sin bedömning av personen.

Uppfattningarna och definitionen av ”civilt meritvärde” varierar dock kraftigt och vissa företrädare inom organisationen har gått så långt som att kvantifiera en militär anställnings meritvärde utifrån om den ger eller inte ger civila högskolepoäng (Adolfsson, Diedrich, Lavén & Walter, 2012, sid 20). En mer realistisk och långsiktig syn på ”civilt meritvärde” bör rimligtvis grundas mer i vilka positiva egenskaper vi ser att våra soldater och sjömän får under sin tjänstgöring än vad vi tror att någon annan vill ha efter att de slutat.

För att förtydliga. Vilken signal vill vi sända till civila arbetsgivare: att våra soldater och sjömän efter sin tjänstgöring är pålitliga individer som har en hög arbetsmoral och kapacitet samt en god förmåga till att samarbeta med och leda andra, eller vill vi framhärda att det mest användbara vi gett dem under 8 års tjänstgöring var ett lastbilskörkort och 7,5 högskolepoäng?

Självklart är det positivt om militära kunskaper och färdigheter kan ge ett mervärde i form av en civil behörighet, men meritvärdet måste grundas på de personliga kvalitéer vi ser att våra anställda naturligt får under sin tjänstgöring. Man bör även väga nyttan mot farorna i att använda externa resurser för att kvalitetssäkra intern verksamhet, både vad avser reducerad kontroll men även ökad ekonomisk kostnad och tidsåtgång.

Allt är trots allt inte organisationens fel. På en individuell nivå kan en ökad formalisering ibland uppstå som resultat av en ego-defensiv funktion. Enskilda individer tenderar ibland att överskatta inte bara betydelsen av sitt eget bidrag till verksamheten utan även relevansen som deras område har för andra (Ross & Sicoly, 1979). Inom vissa håll i organisationen har begreppet ”Småpåvarnas tyranni” myntats för att beskriva detta egocentriska bias som ofta blir särskilt tydligt på lokal nivå där extra, lokala bestämmelser med tillhörande krav på tilläggsutbildning införs. Ett område blir svårare att negligera om dess existens regleras i formella regelverk, vilket kan användas av medarbetare som ett medvetet eller omedvetet sätt att värna och framhäva sina funktioners existensberättigande. Särskilt i en turbulent organisation som präglas av förändring och utveckling.

I och med att Försvarsmaktens ökade övningsverksamhet ställer högre krav på förbandens egen utbildning kommer aktualiteten av detta område sannolikt öka. En rimlig fråga för varje chef att ställa sig är hur man känner till sina underställdas kompetens; är det genom att ha observerat och övat tillsammans med dem eller är det för att de anmält ”Jag har gått kursen” och visat ett kort?

 
David Bergman är Kapten i armén och doktorand i psykologi

PS. Intyget ”Skotta säkert” som återfinns på bilden är ett riktigt intyg som utdelas till certifierade snöskottare, men inte ett som Försvarsmakten använder sig av… Än så länge i alla fall.
 

Källhänvisning:

Adolfsson, P; Diedrich, A; Lavén, F & Walter, L (2012) förändringens tid – vardagsberättelser från Försvarsmakten, GRI-rapport 2012:7, Göteborgs Universitet

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31788/1/gupea_2077_31788_1.pdf

Andersson, P & Fejes, A (2010) Mobility of knowledge as a recognition challenge: Experiences from Sweden. International Journal of Lifelong Education, 29(2), 201–218.

Andersson, P & Guo, S (2009) Governing through non/recognition: The missing ‘R’ in the PLAR for immigrant professionals in Canada and Sweden. International Journal of Lifelong Education, 28(4), 423–437

Andersson, P & Osman, A (2008) Recognition of prior learning as a practice for differential inclusion and exclusion of immigrants in Sweden. Adult Education Quarterly, 59(1).

Försvarsmakten (2013) Säkerhetsinstruktion Grunder, Högkvarteret, Stockholm

http://dokument.forsvarsmakten.se/SakI/saki_2013/webb/SakI_G/G_Titel/IPM_SakI_G.pdf

Försvarsmakten (2011) Delrapport 1 från Projekt CMA (Civilt meritvärde och arbetsgivarrelationer), HKV 16316:52957, Högkvarteret, Stockholm

Hofstede, G (1984). Culture’s Consequences: International Differences in Work-Related Values (2nd ed.). Beverly Hills CA

Hofstede, G (2001). Culture’s Consequences: comparing values, behaviors, institutions, and organizations across nations (2nd ed.). Thousand Oaks, CA

Hofstede, G (1991). Cultures and organizations: software of the mind. London, McGraw-Hill.

Hofstede, G; Hofstede, G J; Minkov, M (2010) Cultures and Organizations: Software of the Mind, Third Edition – Software for the Mind, McGraw-Hill

Ivarsson-Westerberg, A (2004) Papperspolisen – den ökande administrationen i moderna organisationer, Handelshögskolan Stockholm

http://hhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:221166/FULLTEXT01.pdf

Ross, M & Sicoly, F (1979) Egocentric biases in availability and attribution. Journal of Personality and Social Psychology 37, 322-336.

Thilander, P (2013) Personalarbete och HR-transformation – om samspel och relationer mellan linjechefer och HR-medarbetare, Göteborgs universitet. Handelshögskolan

https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/32725/1/gupea_2077_32725_1.pdf

av Bo Richard Lundgren

Regering försökte före sommaren lansera idén att Sverige behöver en nationell säkerhetsstrategi. Vi som varit i ”branschen” länge tyckte det var en bra idé. Inte en dag för tidigt skulle man kunna säga. Statsminister Löfven bjöd in Alliansens partiledare till samtal om en sådan strategi. Den utsträckta handen avvisades dock ganska bryskt. Argumenten var bl a att statsministerns formuleringar hade varit ”taffliga” och ”amatörmässiga”. Som utomstående betraktare kan man kanske bli lite förvånad över reaktionen. Allianspartierna hade ju åtta år på sig att själva ta fram en strategi, men lyckades inte formulera någon.

Men om vi nu bortser från det politiska spelet, blir det något? Ja, kanske. Regeringen återkommer till idén i den nyligen framlagda regeringsförklaringen. Här sägs att: Ett brett arbete påbörjas för en tydlig politik för Sveriges säkerhet. Hoten mot vår säkerhet är föränderliga och komplexa. Terrorism, digital sårbarhet, epidemier och klimatförändringar är exempel på nutida hot. Flera partier bjuds in för att delta i detta arbete.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja ge regeringen ett tips: I Finland har man haft en sådan strategi sedan c:a tio år tillbaka. Den senaste versionen från 2010 har rubriken Säkerhetsstrategi för samhället (103 sidor). Strategin utgår från ”ett vidsträckt säkerhetsbegrepp” och utgör en gemensam bas för alla aktörer i samhället. Utgångspunkten är att samhällets vitala funktioner ska tryggas i alla situationer. Den innehåller ”hotmodeller” som kompletterats med ”störningssituationer” för att konkretisera hoten. Strategin avses täcka samhällets beredskap under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. I en rikssvensk terminologi skulle det heta krisberedskap samt höjd beredskap och krig. Den finska strategin redovisar också ansvarsfördelning och roller i det nationella säkerhetsarbetet.

Hur bör nu regeringen agera för att nå sina hedervärda mål? Jag vill ge följande råd.

1. Börja inte på den politiska nivån. Börja istället med de aktörer som ska vara med och genomföra strategin. Då når man två syften. Det första är att man undviker politiskt bråk i början av processen. Den andra betydande finessen är att man skapar en nödvändig förankring hos dem som skall ta ansvar för planering och beredskap. Den finska strategin har tagits fram i samarbete mellan myndigheter, organisationer och representanter för näringslivet. Ett dokument som enbart tas fram i regeringskansliet riskerar att bli en pappersprodukt med svag koppling till verkligheten.
2. Gör jobbet ordentlig. Arbetet måste delas upp i flera faser. Den första fasen skall syfta till att definiera målet med strategin. Det handlar om att definiera de värden – på nationell nivå – som skall värnas och försvaras. Hit hör t.ex. suveränitet, territoriell integritet, samhällets funktionalitet m.m. Här krävs en analys som gör att dessa värden kan renodlas och avgränsas. (Det skadar inte om målen också kan förankras på den politiska nivån.)

I en andra fas analyseras och diskuteras de hot och risker som kan äventyra de mål och värden som lagts fast. Hit hör förstås det väpnade angreppet. Här gäller det att ha blicken riktad långt fram för att också kunna fånga in tänkbara framtida hot. I nästa fas förs en diskussion om vilken förmåga Sverige skall ha. Vad är rimligt i olika situationer? Hur länge? På vilken nivå? Därefter måste kraven på myndigheterna, näringslivet och civilsamhället preciseras. I slutfasen diskuteras och prioriteras medel och metoder t.ex. internationellt samarbete.

Sammanfattningsvis: Om regeringen tar sakerna i rätt ordning och gör ett gediget förarbete kan Sverige äntligen få en välbehövlig Nationell säkerhetsstrategi.  I Finland har strategin förankrats på den politiska nivån genom att statsrådet (d v s regeringen) fattat ett principbeslut. Vi i Sverige bör kunna finna liknande former för beslut. Ett annat gott råd är att inte bara involvera berörda myndigheter i arbetet. Det finns mycken sakkunskap vid lärosäten och forskningsinstitut. Hit hör förstås FOI och FHS.(FHS har producerat utmärkta rapporter i ämnet.)  Även Kungl Krigsvetenskapsakademin bör ses som en resurs i detta sammanhang.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Stefan Forss

USA:s försvarsplanering för Baltikum går längs två spår. Det kommer att direkt påverka Finlands och Sveriges faktiska säkerhetspolitiska status.

I september i fjol upprepade president Obama i Tallinn att USA:s förpliktelse till kollektivt försvar inom försvarsalliansen Nato är ”obrytbar, orubblig och varar för evigt. Estland kommer aldrig att stå ensamt.” Samma starka besked gav han några månader tidigare även till Polen, Rumänien och alla andra östeuropeiska Natomedlemmar som känner sin säkerhet hotad efter Rysslands krigshandlingar i Ukraina.

På Natoskeptiskt håll har man genom åren avfärdat dylika politiska ställningstaganden som tämligen tom retorik. Baltstaterna är så små brickor i USA:s strategiska spel att landet aldrig skulle riskera ett regelrätt krig med Ryssland, som ju dessutom kunde eskalera till ett kärnvapenkrig. Finska marinofficeren Jyrki Berner frågade Henry Kissinger 1997 i Tyskland hur Nato eller väst skulle agera ifall Ryssland ville återta baltstaterna genom att bruka politiska, ekonomiska eller militära hot. Kissinger svarade isande arrogant: ”Kommendörkaptenen kommer från Finland och kan historia. Världsfreden och tio miljoner ungrares öde hängde i vågskålen 1956. Kommendörkaptenen vet svaret. Nästa fråga!”

Det var då det. Baltstaterna stod ännu utanför Nato och USA gjorde seriösa framstötar mot Sverige och Finland att axla ansvaret för deras militära säkerhet. I gengäld skulle vi få någon form av garanti från USA. Dessa utspel ledde ingen vart. I Finland var det kategoriskt uteslutet av flera skäl, såväl politiska som praktiska. Den underfinansierade finska försvarsmakten behövde nog själv alla sina resurser i ett skärpt läge.

Nu är situationen en annan. Av förekommen anledning står Natos trovärdighet som central säkerhetspolitisk aktör på spel. För USA är försvarsalliansen alltjämt ett primärt intresse och man vill till inget pris riskera dess marginalisering. Därför måste också Polen och Baltikum försvaras trovärdigt. Så kallad tripwire räcker alls inte till.

Alltnog, här har USA och Nato en ytterligt svår praktisk militär uppgift att hantera; enligt rätt enstämmiga militära bedömningar kan någon av de tre små länderna ockuperas så snabbt att man knappt hinner höja ett finger. Här är det dock skäl att hålla Rysslands militära förmåga snarare än landets eventuella momentana avsikter i förgrunden.

Rätt länge har man i Nato utgått från premissen att om Baltikum inte kan försvaras så kan det däremot nog återtas. Det har naturligtvis noterats i Moskva och effektiva motmedel har utvecklats. Till den kategorin hör Rysslands exceptionellt ansvarslösa kärnvapenskrammel, som nu blivit en viktig bricka i spelet om säkerheten i närområdet. Avsikten är att intimidera USA och Nato till den grad att eventuella planer på återtagning efter fullbordad ockupation skulle förlora all giltighet.

Ryssland har sakta men säkert återtagit sin överlägsna nukleära dominans på den europeiska arenan från sent 1970-tal i uppenbar avvikelse från INF-avtalets anda. Den utmaningen förmår Nato inte besvara i dag på samma sätt som 1979 då ledarskapet var starkt. Något nytt ”dubbelbeslut” är inte att tänka på.

USA saknar helt vapensystem motsvarande de ryska och har eliminerat de taktiska kärnvapnen från alla vapengrenar förutom flygvapnet, där det ännu finns ett relativt litet antal kvar. En enda moderniserad vapentyp, den fritt fallande men styrda kärnbomben B61-12 är på kommande. Glöm inte president Obamas genuina avsky för kärnvapen och hans vision om en kärnvapenfri värld som gav honom Nobels fredspris. Här följde han bara i de fotspår som företrädarna, börjande med Reagan trampat upp. Men efter att Ryssland avfärdat alla amerikanska inviter om fortsatt kärnvapennedrustning för några år sedan och själv producerar nya kärnvapentyper på löpande band, har USA blivit tvunget att tänka om.

Det är oerhört viktigt att USA och Storbritannien inte viker sig för Ryssland på det substrategiska området. Om de små Natostyrkorna ska kunna genomföra sina försvarsuppgifter i Europa måste de också ha någon form av trovärdig nukleär uppbackning.

Efter att baltstaterna blivit Natomedlemmar tog de för givet att Nato närmast automatiskt skulle göra konkreta beredskapsplaner för dem. Det blev inget av det eftersom hotet ansågs ha gått upp i rök. Först efter kriget i Georgien kom man i Nato 2009 överens om att göra de första konkreta beredskapsplanerna (Operation Eagle Guardian) som även omfattade Polen. Särskilt Tyskland sägs ha ogillat detta. Men de första skisserna om sammanlagt nio amerikanska, brittiska, tyska och polska divisioner är helt orealistiska i dag.

Efter att Rysslands brutalt angrep Ukraina och annekterade Krim – länderna hade ju faktiskt lite tidigare kommit överens om att förlänga Rysslands rätt att hålla sin flottbas i Sevastopol med 25 år till 2042! – skred USA och Nato till militära stödåtgärder. Mindre markstyrkor och flyg sändes till Baltikum. Att det främst handlar om en politisk solidaritetsyttring är klart. Deras militäroperativa signifikans är starkt begränsad. Betydande förstärkningar är nödvändiga, men sådana är svåra att finna, inte minst på kort sikt.

Nu har emellertid den konventionella försvarsplaneringen för Baltikum och Polen inträtt i ett avgörande nytt skede. Militärerna gör fältrekognoscering för att bilda sig en uppfattning om hur dagens materiel fungerar i en mer traditionell europeisk stridsmiljö som är väldigt olik den man upplevt i kriget mot terrorismen. Man utvärderar möjliga logistiska underhållsrutter för transport av förstärkningar från andra sidan Atlanten. Här har man noterat att enda sättet att få in markstyrkor i Polen är genom forna Östtyskland. Men framför allt har man under de senaste månaderna hållit många spel för att i grunden förstå de praktiska problemens omfattning och för att i följande steg kunna föreslå trovärdiga lösningar.

Jag kommenterade dessa frågor flyktigt på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://www.svd.se/stefan-forss-hur-ska-baltikum-kunna-forsvaras) i slutet av augusti. Därefter har både Foreign Policy (http://foreignpolicy.com/2015/09/18/exclusive-the-pentagon-is-preparing-new-war-plans-for-a-baltic-battle-against-russia/?wp_login_redirect=0) och The Daily Beast (http://www.thedailybeast.com/articles/2015/08/14/pentagon-fears-it-s-not-ready-for-a-war-with-putin.html) skrivit omfattande artiklar om krigsspelens utfall. Tongångarna har varit anmärkningsvärt nedstämda.

Ett betydande osäkerhetsmoment i planeringen är att USA helt klart tvingas köra längs två parallellspår, ett nationellt och ett i Nato. Detta för att ha full visshet om att genomtänkta, konkreta planer finns att tillgå i ett akut läge. En långvarig amerikansk samarbetspartner med god insyn lät sina svenska och finska kolleger förstå att det är ren och skär skam att USA inte kan lita på Nato så mycket att man tvingas till så drastiska beslut för värnet av vissa medlemsländers säkerhet. Det är uppenbart att allianspartner som Sverige och Finland är långt mer pålitliga än flera alliansmedlemmar, av vilka några är centrala för Nato. Det andra spåret handlar explicit om de nordiska ländernas roll.

En sammanfattning av den bild som nu föreligger är att Natos flyg inte kan operera från baltiska baser i en krissituation. Nya ryska missilsystem och långräckviddigt artilleri samt formidabelt luftvärn tvingar USA och Nato att basera sitt flyg utom räckhåll. Sverige är här i nyckelposition, Finland kanske inte lika attraktivt just på grund av Iskander-systemens räckvidd.

Återtagning av förlorad mark, ”retake”, kan inte heller vara grundbulten i försvarskonceptet. Det innebär att förstärkning av markstyrkor från Nato till Baltikum för att skapa ett hyggligt initialt tröskelförsvar blir nödvändigt. Storleksordningen är kanske några brigader i stället för dagens kompanier. Det bör vara överkomligt och medför naturligtvis inte något som helst offensivt hot mot Ryssland.

Den nya försvarsplanen bör emellertid också vara innovativ. Om upplägget är tillräckligt kraftfullt kommer en aggressor att ha skäl att tänka sig för grundligt innan han besluter sig för attack. Det man därför har orsak att fokusera på är att tackla själva invasionsplanen. Konkret kan det innebära att man själv preventivt fjärrbekämpar motståndarens uppladdning innan denne hunnit inleda de egentliga invasionsoperationerna. En av västs fördelar här är att man i Ryssland som regel överdrivit västs förmåga och teknologiska överlägsenhet.

Dessa amerikanska planer blir nu en så stark pådrivande politisk faktor att även Finland och Sverige slutligen måste låta fikonlöven falla. Frågan är om inte Sverige redan gjort det. Sverige har i Peter Hultqvist en väldigt kunnig och även slug försvarsminister. Det är uppenbart att han lyckats övertyga både stats- och utrikesministrarna om fördelarna med Erlanders och Palmes dolda allians. Många av Finlands bästa säkerhetspolitiska experter utgår från att Sverige har återupplivat en de facto allians med USA, som alltså inte längre är särskilt dold.

Självfallet kommer säkerhetsgarantierna med en prislapp. De hårda konkreta beskeden om vad Sverige är berett att göra för balternas säkerhet kan man ännu bara spekulera om, men bland experterna råder visshet om att mycket står att finna redan i KKrVA:s förträffliga bok Till bröders hjälp. Akademien visade minsann sin skärpa och förmåga att stå på framkanten.

Motsvarande diskussion har inte ännu förts i Finland över huvud taget, utan där fortsätter käbblet i gamla spår kring frågan om Natomedlemskapet. Men de signaler som nått oss tyder på att Finland kanske inte alls skulle involveras lika mycket som Sverige i frågan om Baltikums försvar. Tvärtom verkar det som om USA inte skulle behöva Finland som medlem i Nato, inte heller i någon stridande roll utanför landets gränser. Vad man däremot behöver är att finska armén med sin blotta närvaro binder styrkorna bakom Finlands östgräns så att en kraftsamling från den riktningen mot Baltikum skulle te sig som alltför riskfylld.

President Obamas besök i Stockholm för två år sedan var en milstolpe. Då beslöt han och de nordiska kollegerna att upprätta en Nordic Security Dialogue med USA. Den har senare utvidgats till att omfatta även de tre baltstaterna och Polen.

Mötet mellan amerikanska biträdande försvarsministern Bob Work och hans nordiska kolleger i Oslo den 8 september i år kan ses som en ny, definitiv milstolpe. Pentagons pressmeddelande talar för sig självt (http://www.defense.gov/News-Article-View/Article/616619/deputy-defense-secretary-work-nordic-allies-discuss-regions-security-threats).

Redan rubriken är talande i sin pragmatism. Den beskriver visiten som ett möte med nordiska allierade. Works egen bedömning av mötets betydelse är kristallklar:

“[The] High North and the north region are absolutely critical to both European and Trans-Atlantic security,” Work said. “The United States values the partnerships [it has] in this region, both through NATO and bilaterally … The close regional cooperation that I heard this morning between the Nordic countries gives me great, great confidence that we’ll be able to meet any challenge together.”

Uttalandet bekräftar uppfattningen om att USA arbetar längs två parallella spår. Och Natomedlemskapet är inte ett måste. Kan Finland avvika från detta upplägg? Knappast, eftersom det skulle få förfärande kontraproduktiva konsekvenser. Finland skulle åter stå ensam ute i kylan, föraktat för att ha svikit sina solidaritetsförpliktelser i EU. Sverige har redan (?) fattat sitt beslut om att de facto överge alliansfriheten och det kommer precis som beslutet att ansöka om EU-medlemskap att också nu dra med Finland. Med sitt eget sölande får Finland än en gång lov att anpassa sig.

 
Författaren  är professor och kallad ledamot av KKrVA

av Annika Nordgren Christensen

Jag kan ha missat något, men den övergripande bilden av debatten och rapporteringen med anledning av budgetpropositionen för 2016, är att utgiftsområdet för försvar och samhällets krisberedskap passerades utan kommentarer. Det är naturligtvis ett resultat av den förutsägbarhet som skapades i och med försvarsuppgörelsen som slöts mellan regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna den 17 april i år. Men ingen partiföreträdare eller journalist verkar riktigt intresserad av att ställa denna politiska förutsägbarhet mot den säkerhetspolitiska osäkerheten – det som egentligen vore mest intressant just nu.

Dessutom verkar få utöver de närmast sörjande vara engagerade i att följa upp hur det från politiskt håll – över hela skalan – så energiskt efterlysta totalförsvaret[1] faller ut i budgeten. Det är märkligt eftersom tonläget är fortsatt högt när det gäller osäkerheten i omvärlden. Det är knappt någon som diskuterar hotbild och konflikter utan att påpeka att de kommer att behöva mötas med samhällets samlade resurser, där det militära verktyget är ett av flera.

Det på många sätt mest illustrativa stycket i hela budgeten för utgiftsområdet är när man först slår fast att Försvarsmakten 2014 i stora drag hade förmåga som motsvarade de krav som ställts på myndigheten för året, för att i meningen efter konstatera att det under 2014 försämrade säkerhetspolitiska läget ställer ”förändrade och ökade krav på Försvarsmaktens operativa förmåga”. I och med detta sägs att vikten av och allvaret i de begränsningar som Försvarsmakten redovisat, har ökat.

På ett övergripande plan inskärper budgeten således allvaret i det säkerhetspolitiska läget och ambitionen av ökat tempo för att öka krigsförbandens operativa förmåga. Budgeten är en koncentrerad redovisning av framförallt tillståndet i Försvarsmakten och man kan fördjupa sig i allt från andelen befattningar i insatsorganisationen som uppfyller beredskapskravet om högst tre månader (d v s nästan 50 % exklusive hemvärnsförband) till att flygtidstidsuttaget fortsatt inte når det operativa behovet. Med andra ord en guldgruva för både faktaletare och felsökare.

När det gäller inriktningen av verksamheten skriver regeringen att försvaret ”tydligare bör inriktas mot den nationella försvarsdimensionen” och det följs konsekvent upp med en minskning av anslaget 1:2 Försvarsmaktens insatser internationellt och – skriver man – därmed minskas även möjligheterna att bidra till nya operationer. En konsekvensanalys av denna ominriktning saknas dock, t.ex. när det gäller det sammanflätade intryck man i allt övrigt ger av Sverige i det internationella militära samarbetsfältet. Man förlitar sig på rådande opinionsläge och, naturligtvis, reella behov av att möta upp utvecklingen i närområdet inom ramen för begränsade resurser. Men det vore på sin plats att problematisera en så utrerad sväng, utöver eventuell förlorad nytta för det internationella samfundet och människor i insatsområdena. Inte minst när det militära rådet från Försvarsmakten har varit beständigt över tid: Håll i inriktningen med både internationellt och nationellt.

Propositionen levererar inga direkta nyheter när det gäller nordiskt samarbete. Det finsk-svenska bilaterala samarbetet är av ”särskild vikt”. Det ska omfatta operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier, t.ex. hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Samarbetet ska vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering och ger en möjlighet men ingen utfästelse till gemensamt agerande.

Regeringen ser goda möjligheter till att fördjupa sitt fredstida militära samarbete med Danmark på marin- och flygområdet och man noterar lite mer svalt att det omfattande samarbetet med Norge ”bör fortgå” under 2016. I propositionen upprepas också den senaste tidens tydliga manifestation av relationen över Atlanten: Försvarsmakten ska inom alla stridskrafter bidra till att utöka och utveckla det bilaterala samarbetet med USA.

Sammantaget är det således försvar av Sverige som gäller och bilaterala samarbeten utan försvarsförpliktelser (eller garantier). Läget är svårare än under Försvarsberedningens arbetsår 2014, men försvarsöverenskommelsen står fast och tempot ska upp.

En underdiskuterad aspekt av (åter)orienteringen mot försvar av Sverige hemma och i närområdet, är att frågan om samhällets samlade motståndskraft och resiliens ytterligare kommer i förgrunden. Om försvaret av Sverige börjar i Sverige är det rimligen än viktigare att krisberedskap och civilt försvar finns på plats och fungerar. Eller med andra ord: Om man talar allvarligt om den säkerhetspolitiska situationen och drar stridskrafterna innanför landgränsen, klingar budskapet ganska falskt om man inte är beredd att med samma eftertryck ta itu med ett totalförsvar som är anpassat till de omständigheter som utgör samhället idag.

Eftertrycket finns där, i budgettexterna. Det står till exempel att det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020, vid sidan om att öka den operativa förmågan i krigsförbanden, är att ”säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret”. Men om man aldrig har läst en budgetproposition för utgiftsområdet förut, lär intrycket vara att Försvarsmakten är fullkomligt detaljstyrd medan totalförsvaret i övrigt släpps ganska fritt från politisk styrning. Någon uppdragstaktik är det inte heller tal om, då uppgifter och delmål inte är kristallklara alternativt saknas helt.

I sammanhanget kan nämnas att det är justitiedepartementet och inrikesminister Anders Ygeman som är ansvarig för civilt försvar. Försvarsministern ansvarar för ”försvar” och ”militärt försvar”. På försvarsdepartementets hemsida anges dock att både Hultqvist och Ygeman är ansvariga för området ”Försvar” som omfattar totalförsvar (består av det militära försvaret och det civila försvaret samt samordningen mellan dessa verksamheter). Det framstår lite förvirrande och det är möjligen också en förklaring till varför planeringsanvisningar för civilt försvar dröjer. Ånyo utlovas planeringsanvisningar som ska ”säkerställa en sammanhängande planering för totalförsvaret”. Och i avvaktan på dem är aktörerna i vänteläge, alldeles oavsett vad man anser om den saken.

Regeringen skriver att det förändrade säkerhetspolitiska läget medför ett behov att återuppta arbetet med samhällets förmåga vid krigsfara och krig. Berörda myndigheter behöver utveckla planeringen och vidta åtgärder för att totalförsvaret ska kunna lösa sina uppgifter under höjd beredskap och i krig och regeringen trycker tydligt på att de myndigheter som har ett särskilt ansvar ska vidta de förberedelser som krävs – särskilt planering för att kunna anpassa verksamheten inför en förändrad säkerhetspolitisk situation.

”Enveckasförsvaret” gäller konsekvent på både den militära och civila sidan, kan konstateras, då det civila försvaret inledningsvis bör ”planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar”. Dock ska planeringen för övriga uppgifter, t.ex. skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet, kunna utföras under en betydligt längre tid.

Vad aktörerna ifråga anser om att ”de åtgärder som krävs för att upprätthålla och förbättra krisberedskapen och det civila försvaret bör i enlighet med ansvarsprincipen huvudsakligen finansieras inom ramen för ansvariga aktörers ordinarie verksamhet”, förtäljer inte historien. Möjligen sätter man hoppet till att finansiering också kan ske med medel ur anslaget 2:4 Krisberedskap, som också kan användas för att ”initiera och genomföra tvärsektoriella projekt och åtgärder inom krisberedskapen och det civila försvaret i enlighet med regeringens inriktning”.

Jag undrar när det politiska trycket för totalförsvaret och krisberedskapens utveckling, förmåga och pekuniära frågor manifesteras lika starkt som för det militära försvaret? Det vore inte en dag för tidigt – särskilt inte om man faktiskt lyssnar på vad politiken uttrycker när det gäller behov kopplat till omvärldsläget.

Att Försvarsmakten i alla fall drar sitt strå till stacken vid sidan av MSB illustrerades senast när tillträdande ÖB, generalmajor Micael Bydén, kommenterade utnämningen med orden:

”Vi ser ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och vi ser nya hot. Det är en situation som ger mig som officer anledning att vara bekymrad samtidigt som det har stärkt mig i uppfattningen att samhället måste stå bättre rustat för att möta denna nya värld och i betydelsen av ett modernt svenskt försvar – civilt som militärt.”

 
Författaren är analytiker, f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.