Värnplikten och annat

Jag vill inleda med att be om ursäkt för att sommarledigheten blev lite längre än beräknat. 

Jag (och de andra som jobbar med bloggen) har dock kommit fram till att det är svårt att skriva nya inlägg varannan vecka om det ska bli kvalitet av dem. Vi har därför kommit fram till att tills vidare minska tiden på bloggen och i stället vara mer aktiva på Twitter (där vi också heter Sinuhessamtal). Så i den mån vi har kvar några läsare så blir det alltså färre inlägg här, som det ser ut som nu.

Men första några ord om värnplikten och den personalförsörjningsutredning som regeringen vill starta.

Inom HKV så pratar alla redan som om en återinförd värnplikt redan var införd, och med detta kliv bakåt så löses alla problem.

Men - så är det inte.

Jag antar att det som utredningen ska komma med förslag om är en återinförd plikt att genomföra grundutbildning. Plikten att genomföra repetitionsutbildning är ju redan återinförd.

Vilka problem har man då tänkt ska lösas med en pliktbaserad grundutbildning?

Faktum är att ju att Försvarsmakten inte har generella problem att rekrytera GSS/K.  Däremot finns det tydliga problem att rekrytera GSS/T. Men - det som många glömmer bort är att det egentliga problemet att Försvarsmakten har en alldeles för låg grundutbildningskapacitet, där taket verkar ligga på runt 3 500 rekryter per år. Det innebär att om man drömmer om att plikta in 110 000 unga kvinnor och män varje år så har man inte riktigt kontakt med verkligheten.

Jag har svårt att förstå logiken att plikta in 3 500 rekryter varje år när Försvarsmakten ändå kan rekrytera dem på frivillig bas.

I alla händelser så kan en återinförd grundutbildningsplikt inte få genomslag förrän runt år 2020. Innan dess ska den nya militära grundutbildningen startas och utvärderas.  

Om problemet är GSS/T har denna blogg tidigare kommit med praktiska och enkla förslag för att stödja systemet med tidvis tjänstgörande personal. Jag hoppas att utredningen läser denna blogg...;)

När en GSS/K eller GSS/T väljer att avsluta sin anställning kan hon eller han skrivas in för värnplikt och alltså vara krigsplacerad som totalförsvarspliktig även fortsättningsvis. Det är alltså så att krigsplaceringen av anställd personal bygger på anställningen och inte på totalförsvarsplikten. Min magkänsla är att inskrivning för värnplikt och krigsplacering fungerar ganska bra men att alla förbandschefer inte riktigt tagit tag i denna fråga. Rekryteringsmyndighetens kapacitet är inget problem utan de krigsplacerar raskt bara de får korrekt information.

En annan men relaterad fråga är hur Försvarsmakten på ett konstruktivt och samordnat sätt tänker rekrytera de totalförsvarspliktiga som ska genomföra repetitionsutbildning i höst till anställning som GSS/T. Av cirka 400 individer så borde rimligen minst 100 stycken kunna anställas, om information och hantering sker på ett bra sätt. Tyvärr har jag inte sett några sådana tecken i skyn än.

Vi ser fram emot en intressant "försvarshöst"!

GMY

Sinuhe

Det sårbara samhället – vad hände med Totalförvaret?

Detta inlägg publicerades första gången i november 2014. Tidsangivelser är uppdaterade så att de stämmer med dagens datum. Tråkigt nog är inlägget lika aktuellt idag. Lite har dock hänt, mer om det i slutet på inlägget.

När man idag söker efter begreppet ”Totalförsvaret” så hittar man på Försvarsmaktens hemsida följande definition: ”Totalförsvaret är de organisationer och myndigheter som ska hantera Sveriges territoriella försvar. I totalförsvaret ingår Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan samt räddningstjänst, polis och sjukvård.”

På Wikipedia hittar man en rätt vinglig definition och på Försvarsdepartementets hemsida hittar man ingen definition alls. På MSB:s hemsida hittar man några bildspel som ger träff på ”Totalförsvaret” men ingen definition.

Bäst definition hittar man på Säkerhetspolitik.se: ”Totalförsvaret ska kunna möta alla de hot som kan uppstå mot Sverige, bidra till att hantera och förebygga kriser i omvärlden och hävda vår territoriella integritet. Totalförsvaret ska också försvara Sverige mot väpnat angrepp, värna civilbefolkningen och säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna vid ett väpnat angrepp eller krig. Det civila försvaret omfattar hela samhället med alla dess funktioner som måste fungera under kris och krig. Kommuner, landsting, länsstyrelser, statliga myndigheter, många företag och organisationer har viktiga uppgifter inom det civila försvaret.”

Ibland verkar det som att personalen på de myndigheter som lever närmast krig och kris, alltså Försvarsmakten och MSB har svårt att se helheten. Allt för många anställda är på tok för djupt nere i detaljnivån för att uppfatta interdependensen mellan samhällets sårbarheter.

Angreppet

Föreställ dig att en annan stat vill angripa Sverige. Det måste inte vara ett fullskaligt militärt angrepp, tvärtom är s.k. asymmetrisk krigföring förmodligen lämpligare och mer sannolik. Den som är ansvarig för det angreppet skulle förmodligen få ett tydligt avgränsat uppdrag. Det uppdraget kan lyda något i stil med ”projicera makt och generera destabilisering i sådan omfattning att Sverige väljer att stå utanför NATO samt lämna EU”. Det är inte ett orimligt mål för angriparen – som självklart inte kan vara något annat land än Ryssland.

Vilken metod väljer man? Är det verkligen lämpligast att slå mot det angripna landets allra spetsigaste och hårdaste delar? Kanske, om det krävs för att uppfylla omfattningen på den maktprojektion man anser sig behöva.

Men är det inte enklare, billigare och snabbare att försöka påverka det politiska beslutsfattandet och beslutsviljan genom att vända sig emot de mjukare delarna? Allra helst de som är helt oskyddade. Det kan röra delar av Försvarsmakten, försvarsnära myndigheter och försvarsindustrin men främst delar av det civila samhället och särskilt logistik och försörjning, inte minst energiförsörjning.

Och är det inte allra bäst om det inte märks att det är Ryssland som ligger bakom aktiviteterna? Det är rimligen lättare att gömma sig i civilsamhället och skapa passande identiteter och avsändare än att ta sig genom filter och förbi paranoida individer på militära förband och staber eller försvarsnära myndigheter.

I Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin från 2011 beskrivs begreppet ”hybridkrigföring” – något som blivit närmast ett mediabuzzword efter invasionen av Ukraina. I doktrinen betonas ”globaliseringens betydelse för influenser, kommunikation, ledning och stöd”. Ha det med dig när du läser nedanstående.

Försvaret

I Försvarsmakten finns FMLOG. Denna organisationsenhet utgör gränsytan mellan Försvarsmaktens förbandsdelar och FMV inklusive de civila leverantörerna (privata företag). FMLOG har närmare 2000 anställda och finns överallt där Försvarsmakten bedriver verksamhet plus ett antal andra ställen där man bedriver förråds- och depåverksamhet.

I FMV återfinns sedan årsskiftet 2012/2013 alla verkstäder som Försvarsmakten använder, ett stort antal förråd, bl a centralförrådet i Arboga med den gamla reservmaterielförsörjningen som varit ute i industrin och vänt men nu är åter i FMV.

Detta är exempel på mjuka delar inom försvarsfamiljen och till detta kommer vapen- och ammunitionsindustri.

Men kanske är det ännu intressantare att titta närmare på fyra andra områden, samtliga tillhörande det civila samhället — nämligen traumasjukvården, livsmedelsförsörjningen, transport- och åkerinäringen samt drivmedelsförsörjningen.

Trauma- och akutsjukvård

Arméöverläkare Magnus Blimark publicerade i maj 2014 en uppsats som beskriver den svenska sjukvårdens förmåga att hantera akut skadade. Och för drygt två år sedan gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra den s.k. traumautredningen eller ”Regeringsuppdrag – Traumavård”. En delredovisning av utredningen genomfördes i juni i år och slutredovisningen kommer i juni 2015 (tillägg: vi har ännu inte sett någon publicering). Försvarsmakten deltar. Det är främst Breivik-händelserna i Norge som triggat uppdraget.

Sammantaget kan man skönja en förfärande bild av kapacitetsbrist inom landstingen vad gäller förmåga att hantera ett stort skadeutfall. Ett krig som skulle innebära stora skadeutfall på flera platser i landet kan redan nu avfärdas som en omöjlig uppgift. I personaltabellerna på stabsplatser runt om i riket skulle statusen mycket raskt övergå från skadad till död.



Ja, du läste rätt. 469 operationssalar totalt i riket! Efter mobilisering – 475. Tillhör du också dem som inte visste att Sverige inte längre har några fältsjukhus? Försvarsmakten kan sätta upp två större förbandsplatser med kapacitet enligt ovan.

Livsmedel

Officeren Filip Båverud skrev under officersprogrammet en uppsats om den svenska livsmedelsförsörjningen.

På de inledande sidorna kan man läsa följande: ”Sverige har försatt sig i en sådan situation att Sverige inte längre kan försörja sin befolkning i händelse av kris/krig. Det vill säga att om Sveriges gränser stängs, har Sverige ej förmåga att försörja sin befolkning mer än några dygn.”

På några decennier har Sveriges livsmedelsproduktion minskat med en tredjedel. Sverige producerar drygt hälften av det livsmedel Sverige konsumerar. Efter EU-inträdet avvecklades livsmedelsberedskapen. I förtexten till lag om ransonering och prisreglering (2009:69) framgår att det har bedömts som osannolikt att Sverige skulle utsättas för ett enskilt militärt angrepp inom överskådlig tid. EU-samarbetet och unionens utvidgning ökar säkerheten i Europa. Det globala ömsesidiga beroendet samt den omfattande internationella handeln ger goda möjligheter till tämligen ostörd handel, skriver man…

Försvarsmakten i sin tur är helt beroende av den civila försörjningskedjan från producent till förädlingsindustri, packning och fram till avlämningsplats. Fältkok finns i bra omfattning men hjälper föga om livsmedlen inte kommer fram.

Olja

Energimyndigheten har ansvar för att övervaka lagring och distribution av drivmedel och bränsle för Sverige som nation. Importörer, säljare och förbrukare av olja (d v s oljehandeln samt större industrier och kommunala kraftvärmeverk) är enligt lag skyldiga att hålla beredskapslager för att trygga tillgången under svåra försörjningskriser för olja.

Men hur är det ställt med det egentligen? 1985 togs beslut att beredskapslagren skulle avvecklas. Redan 1998 upphörde myndigheten Statens oljelager. 2006 fanns bara ett 40-tal kvar att lägga ner och 2009 var samtliga anläggningar avvecklade. Kravet enligt Energimyndigheten är att Sverige skall hålla 90 dagars lager. Men de få bergrum som fortfarande är i drift är privatägda och rymmer definitivt inte 90 dagars oljeförbrukning. De tre tankarna i Brofjorden rymmer totalt 2,3 miljoner m³, men används idag bara till 20%. Var finns Sveriges beredskapslager av drivmedel? Om svaret innehåller meningen ”rullande lager” så blir det underkänt. Varför? Fortsätt läsa…

(Tillägg - för att bättre förstå hur dagens beredskap är uppbyggd - läs Mikael Tolls inlägg här på Reservofficersbloggen)

Transporter

Transportstyrelsen, Trafikverket och Åkeriföretagen har under senare år i varierande grad börjat studera transportnäringens betydelse för samhällets robusthet. En sammanställning som vid det här laget börjar bli en klassiker är den som Sveriges Åkeriföretag gjorde 2011 som beskriver i stort vad som skulle hända Sverige om alla lastbilar slutade rulla. Här finns den i sin helhet. Notera särskilt konsekvenserna dag 4 och 5.

Sammanfattning:

Dag 1
• Mjölk och färskt bröd tar slut
• Morgontidningen uteblir för många
• Sjukvården får brist på rena textilier
• Avfallshanteringen blir problem inom sjukvården
• Brev och paket kan inte skickas
• Brist på vissa läkemedel på apoteket
• De flesta varorna i Systembolagets sortiment tar slut
• Värmeproduktionen upphör
• Industriproduktionen tvingas stänga
• Kommunens anläggningsarbeten stannar
• Äldreomsorgen får problem att ordna mat

Dag 2
• Apoteket stänger
• Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln
• Brist på diesel på tankstationerna
• Restauranger får problem med sopor
• Risk för störningar i kollektivtrafiken

Dag 3
• Avloppsslam blir ett problem
• Mjölken kan inte längre tas om hand ute på gårdarna
• Brist på drivmedel börjar märkas på bensinstationerna
• Hotellgäster kan inte räkna med rena lakan
• Skolmaten består nu av rester och torrfoder
• Lärarna uppmanar barnen att ta med egen mat

Dag 4
• Allt drivmedel är slut på tankstationerna
• Busstrafiken ställs in
• Flygtrafiken ställs in
• Sopor på gatorna

Dag 5
• Dricksvattnet blir otjänligt
• Brist på livsmedel
• Många fordon får ställas i brist på drivmedel
• Hotellen stänger i brist på insatsvaror
• Skolmaten är nu helt slut
• Industriproduktionen står stilla

Ovanstående drabbar naturligtvis även Försvarsmakten. Leveranser av drivmedel, livsmedel, reservdelar och utbytesenheter till Försvarsmakten genomförs av civila transportörer oavsett om det är fred, kris eller krig. Vad händer om en chaufför eller ett åkeri inte vågar köra fram förnödenheter till Försvarsmakten?

Informations och kommunikationssystem

Utöver eländet ovan så tillkommer naturligtvis konsekvenserna av bortfall i våra informations- och kommunikationssystem. Vad händer om internet och mobiltelefoni lägger av? Fast telefoni, GPS och den nationella elförsörjningen är stabilare system men lokala elavbrott påverkar annat än hushållen. Det är väsentligt för vatten- och drivmedelsförsörjningen och ett stort antal stödsystem.
Beställningar av läkemedel, hantering av kontanter, transaktionsinformation, koordinering av transporter etc är idag beroende av att internet och mobiltelefoninätet är igång. Hur länge är en mobilmast igång utan elström? Har varje mast ett reservkraftverk?

Vad gör politiker och statens olika myndigheter med beredskapsansvar?

Du som svensk skattebetalare har rätt att kräva att politiker och myndigheter tar ansvar för skyddet av dig och din familj. Detta är grunden i relationen mellan medborgare/skattebetalare och politiker/stat. Dina förfäder överlät skyddet av dig till staten en gång i tiden. Det är sannolikt väsentligt mycket bättre än att få ”skydd” av krigsherrar, klanledare och stormän. Men det bygger på att staten levererar sin del. Annars urholkas statens legitimitet. Och vem tjänar på det? (Rätt svar: Putin)

Fundera nu ett varv till. Om du är politiker och vet om ovanstående – hur mycket maktprojicering och destabiliserande aktiviteter från rysk sida krävs för att du skall överväga att inte ta beslut som riskerar att öka den ryska maktprojiceringen och destabiliseringsaktiviteterna?

I morgon när du vaknar har ännu ett oförklarligt strömavbrott gjort att tåget mellan Stockholm och Göteborg stått stilla i sex timmar. Eller så har Försäkringskassans hemsida legat nere några dagar så att folk inte får ut sin sjukersättning eller pension. Eller så har det inte gått att beställa läkemedel pga. problem med Apotekstjänst server. Eller så har kryptosporider upptäckts i grundvattnet utanför någon större svensk stad. Eller så har en mindre sprängladdning detonerat i en förort till Stockholm. Eller så har någon förirrat sig in på ett skyddsobjekt. Eller så… etc.

Och detta utöver ryska kränkningar av svenskt luftrum och svenska farvatten, omfattande militära övningar i Östersjön, övning av kärnvapentriaden, jätteövningar med ryska förband i Asien där man excellerar i att på dagar förflytta trupp med järnväg kors och tvärs över Ryssland.
Det krävs modiga politiker för att våga fatta beslut i den här politiska miljön.


TILLÄGG 2015-09-04

Vad har hänt under de ca 10 månader som passerat sedan inlägget publicerades?

Inte så mycket tråkigt nog. Däremot har risken för en nationell kris ökat markant. Vi har beskrivit hur en sådan kris skulle kunna te sig i "Omfall EDMUND". Det inlägget har nu lästs av fler än 10 000 personer.

MSB fick regeringens uppdrag att utreda hur staten skall kunna hålla samman krisberedskaps och krigsplaneringsfrågor med alla berörda myndigheter utspridda på så många departement. De fick uppdraget i april 2013 och delredovisade utfall i september 2013. Av MSB delredovisning framågår:
– hur arbetet inom samverkansområdena enligt förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap bedrivs och kan utvecklas med avseende på de i förordningen angivna bevakningsansvariga myndigheternas planering och andra förberedelser inför höjd beredskap,
– förutsättningarna för statliga myndigheter att lämna stöd till Försvarsmakten inom ramen för arbetet med totalförsvaret, samt
– hur planeringsarbetet inom områdena samhällets krisberedskap och civilt försvar bedrivs och kan utvecklas med fokus på samverkan mellan de berörda myndigheterna och Försvarsmakten.

Men detta verkar inte ha lett någonstans. På ett seminarium i våras visade FOI nedanstående nedslående slides. Klickar du på bilderna så ser du att det ordagrant står: "Få (om ens några) myndigheter och länsstyrelser har genomfört planering för krigsorganisering av sin verksamhet" och sedan (ännu värre!): "Begränsad planering i fråga om antagonistiska hot generellt".




På bild nr 2 står det "ingen styrning eller uppföljning trots att uppgifter och ansvar aldrig försvunnit".

I den försvarspolitiska inriktningspropositionen som kom i våras återfinns den vaga formuleringen: "En sammanhängande planering för totalförsvaret säkerställs genom planeringsanvisningar till   berörda myndigheter". Var finns dessa planeringsanvisningar? Vem ger ut dem? Ingen som vet...

Förslagsvis går vi med i NATO och lär oss t.ex. något av NSPA (Nato Support Agency) om hur man kan tillmötesgå näringslivets önskemål för att uppfylla kraven på förmågan som skattebetalarna förväntar sig - utan att det kostar särskilt mycket mer. Även britterna har modeller för det.

Detta och mycket annat arbetar vi med i Totalförsvarsstudien som i bästa fall publiceras till jul.

Verkligheten kom till slut ikapp även Embraer!

Embraer har under hela sin produktutveckling av KC-390 hävdat att de skulle klara av att ha den första flygningen under 2014 och att första leverans skulle ske sent under 2015 eller tidigt 2016. Med tanke på att Embraer inte har någon tidigare erfarenhet av att producera militära transportflygplan utan mer "civila" flygplan så var denna tidslinjal mycket optimistisk. Ja kanske tom galet optimistisk. Man kan bara jämföra med Airbus som med sin A400M har haft mycket stora problem med förseningar till följd av dem. Men även där har spelat in att Airbus hade problem på A380 vilket ledde till att Airbus omfördelade personal från A400M projektet till förmån för A380. Med yttterligare förseningar som påföljd. Att då Embraer envist fortsatte att hävda att de skulle kunna klara sin timeline var det egentligen inte så många som trodde på. Inte vart det heller bättre när man deklarerade att Boeing skulle vara med och ingå i projektet. Detta visade på att de problem som man hade var tom överstigande den kompetens som man själva besatt och man var tvungen att finna en partner som kunde hjälpa till att lösa problemen. KC-390 flög första gången första kvartalet 2015 men efter denna flygning så har det helt varit locket på fram tills för en månad sedan då Embraer kom med ett meddelande att KC-390 var ca ett och ett halvt år till två år försenat. Ett meddelande som visade att även Embraer till slut fick erkänna att de har problem med sin nya modell. Vad problemen är är dolt tills vidare men lär väl komma fram förr eller senare. Troligen när man löst dem. Det som samtidigt är intressant att få veta är vilket underhållskoncept Embraer har tänkt att marknadsföra till ytterligare potentiella köpare efter Brasilien, Portugal, Tjeckien och vad kommer det att bli för prislappar på underhållet? Samtidigt som förseningarna med största sannolikhet kommer att göra att inköpspriset kommer öka radikalt. Spännande fortsättning lär följa.

Krig i Mellan-Östern med konsekvenser i Europa

av Göran Frisk

Situationen i Syrien och Irak, sönderfallet i Libyen, diktaturen i Eritrea, sönderfallet i Somalia, inbördeskriget i Mali, oroligheter i Syd-Sudan, nära inbördeskrig i Burundi etc ger anledning till politiska och strategiska funderingar för Akademien. I denna blogg lämnar jag helt Ryssland, Putin, Ukraina m m åt sidan.

De politiska ledarna i Europa och USA är splittrade och delvis handlingsförlamade. Detta gäller naturligtvis också Sverige. Problemen är minst två, helt olika, men de hänger ihop.

IS slår ihjäl oliktänkande av alla slag främst av religiösa skäl. Detta sker i stor skala i Syrien och Irak. IS strävar efter att upprätta ett s k kalifat i Syrien och Irak. I sina områden har IS skapat viss ordning där livet återgått till relativt normala vanor, skola, arbete, handel etc. Kalifatets grundidé är att upprätta ett samhälle grundat på IS tolkning av fundamentalistisk islam.

IS har etablerat celler i de delar av Europa som tar mot flyktingar från Syrien och Irak. Terrorister med kopplingar till IS har genomfört terrordåd i Europa. I flera länder har dessa kunnat stoppas av säkerhetspolisen i respektive land.

De konflikter som pågår har resulterat i omfattande flyktingströmmar från Mellan-Östern och Afrika till Europa. Flyktingvägarna går över Medelhavet till Italien och Grekland och genom Turkiet in i Östra Europa med mål i Tyskland och Sverige. Detta beror bl a på den generösa invandringspolitik som bedrivs i nämnda länder. Detta har i sin tur resulterat i snabb tillväxt av främlingsfientliga partier i hela Europa. Ännu så länge kommer flyktingar genom gränserna trots försök att stänga dessa med stängsel och murar.

I de länder som tagit mot flest flyktingar, Tyskland och Sverige, förekommer oroligheter och våldsdåd i de invandrartäta områdena men också i och omkring flyktingförläggningar. Flyktingarna betalar dyra pengar till smugglare som är helt samvetslösa. Många flyktingar förolyckas och drunkar till sjöss när smuggelfartygen förliser. Många omkommer också i lastbilar som är täckta och där syret tar slut. Tragedierna är många och de europeiska opinionerna vaknar sakta men säkert och begär att de politiska ledarna ska handla. Några lösningar är ännu inte i sikte.

Men visst finns det lösningar. En sådan är att Nato inklusive Sverige ingriper och besegrar IS styrkorna i Syrien och Irak. En nyckelroll har Turkiet som har mer än en miljon flyktingar från Syrien och Irak. Men det är inte nog med att besegra IS.

I ingripandet ingår också att upprätta en flygförbudszon över Syrien vilket innebär att Assad-regimens bombningar av sin befolkning upphör. En sådan kan åstadkommas från  baser i Turkiet och hangarfartyg i Medelhavet. NATO ingripandet måste också göras med förband på marken. Här finns en ljuspunkt. Redan idag finns förband från bl a. USA och EU inklusive Sverige på marken för att utbilda såväl kurdiska Peshmergaförband som irakiska regeringsförband. Verksamheten har varit framgångsrik och IS har lidit förluster i såväl Syrien som Irak. Nato-styrkorna som tillförs måste innehålla specialförband för att fånga IS ledare. Förutom markförband måste flygstridskrafter genomföra anfall mot IS-styrkorna. Erfarenheterna från Libyen och insatsen i det forna Jugoslavien bör tas tillvara. I denna operation bör Sverige bidra med JAS 39 Gripen som har vapen mot markmål.  För att hindra att IS tillförs underhåll bör en sjöblockad inrättas i Medelhavet där all sjötrafik till och från Libanon och Syrien kontrolleras. I sjöblockaden bör också ingå uppgiften att fånga smugglarna och ställa dessa inför rätta. Svenska fartyg bör delta i sjöblockaden eftersom vi har goda kunskaper från sådana operationer i Östra Medelhavet och från piratbekämpning utanför Somalias kust.

När IS besegrats och Assad-regimen kollapsat bör Nato hålla Syrien besatt och så småningom genomföra folkomröstning för att inrätta ett demokratiskt styre. Exempel kan tas från hur demokrati upprättades i Tyskland, Italien och Japan efter VK II. I de europeiska länder där IS inrättat celler bör medlemmarna avväpnas och interneras. De bör återsändas till de länder de ursprungligen kommer ifrån. Om IS besegras bör människor kunna återvända till sina hem och börja bygga upp en normal tillvaro. Flyktingströmmarna till Europa bör minska och därmed rycka undan mattan för främlingsfientliga partier och grupper.

Eftersom såväl Ryssland som Kina motsätter sig att FN ingriper i Syrien är det lämpligt att Nato gör det på mandat från den västliga alliansens och EUs ledare. Vad än de ryska och kinesiska ledarna än säger är Syrien och Irak inga hjärtefrågor för dessa ledare. Den ryska flottbasen i Syrien kan ryssarna mycket väl behålla under den tid IS besegras och demokratin återupprättas. Efter att en demokratisk regering tillträtt är det deras sak att komma överens med ryssarna rörande flottbasens framtid.

Ett fredlig utveckling i Mellan-Östern kanske kan innebära en renässans för den arabiska våren. Fundamentalistiska krafter hålls tillbaka och frihet och demokrati kan utvecklas.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Våra oförsvarade kärnkraftverk

av Lars-Eric Marting

För 4 år sedan genomförde MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) en övning, Samö 2011, där Oskarshamns Kärnkraftverk utsattes för en terroristattack . Fem terrorister sköt ihjäl fyra personer och sprängde sig in i reaktor 2, orsakade totalt elbortfall, vilket omöjliggjorde kylning av reaktorn. Resultatet blev radioaktivt utsläpp, som påverkade området mellan Karlskrona och Jönköping. Särskilt hårt skulle Växjötrakten drabbas som skulle bli obeboeligt i många år. En hel del brister i myndigheternas agerande konstaterades och därför gjordes en ny övning 2014, då resultaten förbättrades.

Om Ringhals får en härdsmälta påverkar det en miljon innevånare i Västra Götaland och Halland. Vid sydlig vind drabbas Göteborg tidigt, stopp på all trafik i hamnar, vägar och järnvägar. El- och teletrafik är borta med bland annat en gigantisk informationsbrist som resultat. Icke fungerande GPS bidrar till trafikproblem. Marken blir förorenad, för vissa områden i hundratals år. Hur evakuerar man Göteborg och kranskommunerna samtidigt? Vart skall befolkningen ta vägen? Hur många överlever? Fukushima har redan kostat Japan över 3000 miljarder kr. Ungefär som Sveriges BNP. Kostnaderna för Göteborgsregionen skulle bli många gånger större.

Hur troligt är det att Ringhals skulle drabbas av en terroristattack? En styrka på 5-10 man med bulldozer och automatvapen och en lastbil med bensin och sprängämnen som kör rakt in i portvaktshuset? Eller med stångladdningar genom staketen, så är man inne i ett av verken på några minuter. Eller från havet? Sedan är det fritt fram. Det kan naturligtvis inte hända och så var det också med Tjernobyl, Fukushima, med Breivik och sprängdådet i Stockholm. Men det hände. Världen blir inte mindre farligare, den blir allt farligare. Det utförs attentat och terrordåd varje vecka. IS har haft stora framgångar och ligger bakom många. Enligt Säpo finns det i Sverige c:a 300 möjliga terrorister. Härom året kunde hela världen se Greenpeaceaktivister cykla omkring innanför staketet i Ringhals och några kunde gömma sig alldeles nära reaktorerna i 9 timmar utan att bli upptäckta. De har fått dryga dagsböter som straff, trots att de borde haft belöning för att de röjde Ringhals obefintliga skydd mot intrång.

När får kärnkraftverken ett fullgott försvar mot ett terrorangrepp? Detta skrev jag för ett halvt år sedan till MSB och SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten) om. Ingen åtgärd. I dag är läget betydligt värre. Nu har IS krigarna lärt sig strida i grupp och pluton, vilket gör läget ännu allvarligare. Hade Sverige vaknat om terrordådet mot gasfabriken i Frankrike hade lyckats? I detta allvarliga läge får dessutom MSB 20 milj. kr mindre i budgeten för 2015 och 35 milj. mindre för 2016. I vilken värld lever regeringen? Inga protester har hörts.

SSM och MSB vet att det behövs en skyddsstyrka på kärnkraftverken som kan hantera en terrorattack. Det har gått 4 år sedan man konstaterade detta, men inget händer. Polisen tror att de efter larm kan komma med en helikopterburen insatsstyrka. De kommer naturligtvis för sent. Det är på plats man måste vara. Man tror också att det räcker med en pistolbeväpnad vakt för att försvara verket. I vilket läge får denne skjuta? Byråkraterna har förhindrat en lösning. Lös upp knuten och inrätta en beväpnad insatsstyrka vid våra kärnkraftverk. Samverka med de närboende i en typ av grannsamverkan. Denna styrka, med avancerad utrustning, kanske kostar maximalt 50 miljoner om året per kärnkraftverk, en mycket låg försäkringskostnad jämfört med en katastrof med prislappen flera tusen miljarder kronor.

 
Författaren har arbetat med försäljning och har varit reservofficer vid förutvarande Bohusläns regemente.

När bör krigsslutet firas?

Emblemet för Folkets befrielsearmé, världens största krigsmakt och i världens fokus på torsdag.

DN breddar idag perspektivet på andra världskriget genom att uppmärksamma vad som kommer att ske i Kina nu på torsdag. Då högtidlighåller Kina nämligen för första gången riktigt stort krigsslutet 1945. Men DN glömmer också två viktiga saker.

DN:s Torbjörn Pettersson har helt rätt i att för Kinas del började den japanska invasionen inte 1939. Men vilket år började den egentligen? Det stora angreppet inleddes 1937, som Pettersson skriver, men mindre angrepp inleddes redan 1931. Sedan förklarar inte DN varför 70-årsminnet skall firas i Kina den 3 september och inte imorgon den 2 september då USA kommer att högtidlighålla krigsslutet (VJ-Day). Jo, det beror på att när fredsavtalet med Japan undertecknades den 2 september 1945 så blev den första följande dagen helgdag. Sedan har man helt enkelt fortsatt att högtidlighålla på den dagen - men inte förrän nu med gigantiska militärparader.

Så, vilken dag är mest korrekt att högtidlighålla krigsslutet? Kina var ju med i kriget flera år före USA även om det först inte kallades andra världskriget. Dessutom förlorade Kina till skillnad från USA flera miljoner invånare. Kanske den 3 september borde väga tyngst? Å andra sidan var det framför allt USA:s militära styrkor som besegrade Japans. Så svaret på frågan är att USA gör nog rätt i att fira den 2 september, och Kina gör rätt i att fira den 3 september.

Men för många japanska soldater och sjömän var 1945 inte slutet, rättare sagt så vägrade de erkänna det. En av dem som 1948 fick i uppgift att försöka tala en av dessa japaner till rätta var en svensk frivillig i US Navy som jag hade turen att träffa på 1980-talet i Östersund. Hans namn var John Paul och om hur det gick för honom och japanen skrev jag i Svenskar i krig 1914-1945.

För att övrigt påstås det från kinesiskt håll att Folkets befrielsearmé (Kinas väpnade styrkor) nu på torsdag under den stora paraden ska visa upp flera nya vapensystem för första gången. Sist men inte minst, Nordkorea med alla sina paramilitära styrkor, kan anses ha något större väpnade styrkor än Kina. Men om man bortser från paramilitära förband är alltså Folkets befrielsearmé störst. Vill du läsa mer om Asiens militära styrkor på svenska så tar mitt nyhetsbrev MILITÄRT! då och då upp Kinas och Nordkoreas väpnade styrkor.

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få en ordentlig debatt om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

 

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Likväl rör hon sig

av Johan Tunberger

Mats Bergquist avråder i en augustikrönika på denna plats från ett svenskt medlemskap i Nato (”Nato-debattens försummade dimension”). Han bygger sitt resonemang på geopolitiska argument.

I kort sammanfattning säger han att Ryssland ligger där det ligger och utgör ett bestående hot – med Putin eller ej. Även Sverige ligger där det ligger i skuggan av Ryssland, men kan i sista hand hoppas på västlig hjälp om det latenta ryska hotet skulle materialisera sig.

Bergquist menar att så har det förhållit sig alltsedan freden i Nystad 1721. Sedan Bernadotte slog in på 1812 års politik har Sveriges säkerhetspolitik byggt på alliansfrihet och militär avskräckningsförmåga.

Resonemanget speglar en statisk syn på geopolitiken. ”Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721”, skriver  Bergquist.  Jag vill, som jag utvecklade i en krönika på denna plats i april (”Geopolitiken talar för Nato”), hävda att den geopolitiska situationen i Nordvästeuropa är stadd i signifikant förändring. Främst har tidsfaktorn förändrats; omvälvande utvecklingar kan ske allt snabbare.

Låt mig peka på några faktorer bakom denna förändring.

  • Rysslands beroende av inkomster från export av olja och gas är vitalt. En stor del av denna export går via Östersjön.
  • De baltiska staternas suveränitet är av både ideella och krassa skäl ett starkt svenskt intresse. Dessa stater står under ett latent men påtagligt ryskt hot. De kan knappast effektivt undsättas av Nato utan tillgång till svenskt territorium. Skulle (delar av) svenskt territorium vara besatt av Ryssland vore Natos undsättning närmast utsiktslös.
  • Den militära utvecklingen innebär att starka styrkor snabbt kan koncentreras och komma till verkan; den som har initiativet får avgörande fördelar och rådrummet för den hotade krymper drastiskt. Den omfattande ryska upprustningen innebär att landet kan inleda omfattande militära operationer med mycket kort varsel.
  • Moderna fjärrstridsmedel som ballistiska eller kryssningsrobotar innebär ett dödligt hot mot den som i likhet med Sverige inga har.
  • Det svenska försvarets urbota tillstånd, vars utarmning några i och för sig synnerligen välkomna miljarder bara kan bromsa men inte hejda.

Bergquist skriver att det är/borde vara ett svenskt (men även västligt och ryskt) intresse att svenskt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Mot den bakgrund jag skisserat torde detta vara en fåfäng förhoppning.  Att svensk ensidigt proklamerad alliansfrihet, om än med djupa rötter, skulle spela någon avgörande roll därvidlag är mycket litet troligt, särskilt som Sveriges alltmer omfattande och intima samarbete med Nato gör att omvärlden, inklusive Ryssland, betraktar landet som de facto medlem. Att Sverige på nostalgiska grunder avstår från att söka återförsäkring i Nato´s artikel 5 ändrar näppeligen på detta förhållande.

Om den geopolitiska situationen frestas man med Galilei utbrista ”Likväl rör hon sig”.

 
Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

Om en månad har Sverige en ny ÖB

Foto: Försvarsmakten

I min senaste kolumn i SvD skrev jag om att det i tider av oro i vår omvärld, samtidigt som vi tyvärr har ett alltför svagt svenskt försvar, nu blir extra viktigt med tillsättningen av Sverker Göransons efterträdare. Vår nya överbefälhavare.

Jag avser inte spekulera vem som blir Göransons efterträdare. Det kommer att visa sig inom några dagar. Spekulationer har dock förekommit på andra platser och de som det på olika håll har talats mest om är nuvarande chefen MUST, Gunnar Karlsson och Flygvapenchefen Micael Bydén. I en omröstning hos bloggrannen Cornucopia så blev den förstnämnde rankad högst i popularitet.

Enligt Expressens "flygande reporter" Niklas Svensson så pekas den sistnämnde, d.v.s. Micael Bydén ut som ny ÖB. Spekulationerna flödar och många, framför allt Försvarsmaktens personal är givetvis mycket intresserade vem som blir ny högsta chef.

Efter min senaste kolumn i SvD så har jag fått en lång rad mail och frågor om vem jag tror blir ny ÖB, men jag vill som sagt inte spekulera. Detta helt enkelt på grund av att jag inte har mer information än någon annan, av helt naturliga skäl. Däremot så tror jag det kan vara bra med en förnyelse inom FML, d.v.s Försvarsmaktens högsta ledning. Således tror jag att det i tider av att försvaret nu kommer att få ett större nationellt fokus än under de senaste 15 åren, så kan vara av godo att en ny ÖB inte har suttit i FML tidigare. Det finns givetvis även baksidor med en sådan lösning, men jag tror att fördelarna trots allt överväger nackdelarna.

Man brukar i olika sammanhang prata om nödvändigheten av, eller kanske svårigheten att "kill your darlings". Stora delar av nuvarande ledning ligger bakom utformningen av det försvar vi har i dag efter inriktning av politisk nivå. Om vissa förändringar nu måste ske, större och mindre, vilket regeringen har aviserat genom det senaste försvarsbeslutet så tror jag det kan vara bra att det är en person som ej suttit i nuvarande högsta ledning som ges uppdraget att genomföra dessa förändringar.

Jag har flera gånger hävdat att nuvarande utformning av försvaret inte är anpassat för den omvärldsutveckling vi har sett de senaste åren, utan primärt är anpassad för att kunna utgöra "brandkår" i tredje världen. Anledningarna till detta är givetvis flera och har skett dialog mellan politisk och militärstrategisk nivå. Men behovet av en återominriktning och framför allt förstärkningar är idag mycket stort.

Jag kommer i ett kommande inlägg att ge min bild av Sverker Göransons år som ÖB med fokus på det jag tycker har varit hans viktigaste gärningar. Han har gjort ett starkt och i de flesta fall mycket positivt avtryck som ÖB. Jag kan starkt rekommendera intervjun med Göranson i DI av Johanna Saldert. Mycket läsvärt!


Som nyttigast är man när man inte själv förstår

I förra veckan höll det ryska mc-gänget Nattvargarna (Notjnije Volki) sin årliga ”Bike-show”. I år, liksom förra året, hölls showen i Sevastopol på det annekterade Krim. Dessa shower har genom åren alltid varit mycket påkostade och med ett starkt ryskt (till och med sovjetiskt) patriotiskt tema, där samarbetet med den ryska staten och militären är mycket omfattande. Exempelvis brukar man nyttja ryska örlogsfartyg som både rekvisita, fasader och för att köra i land motorcyklar och andra fordon.

Nattvargarna är inte vilket mc-gäng som helst. Som andra mc-gäng håller de på sin beskärda del av brottslighet, men de har också kommit att stå president Putin mycket nära. Gängets ledare, Alexander Zoldostanov, även känd som ”kirurgen”, har blivit en personlig vän till president Putin och dyker regelbundet upp på Putins tv-sända frågestunder. 2011 anlände Putin personligen till det årets "Bike-show" på motorcykel.

Kirurgen och Putin vid ett evenemang i Volgograd 2013. Foto kremlin.ru via Wikimedia Commons

I förra veckan blev det allmänt känt i Sverige att det svenska hårdrocksbandet Sabaton spelat under årets upplaga av ”Bike-show”. Sabaton är ett mycket populärt svenskt hårdrocksband med många historiska och militära inslag i sina texter. Bandet är också mycket populärt bland Försvarsmaktens personal och 2008 förärades den svenska insatsen i Tchad en egen låt. Sabaton anser inte att det finns något kontroversiellt i detta utan att det var som vilken spelning som helst för deras fans och med ett tema (årets tema var 70 år sedan Sovjetunionens seger över Nazityskland) som passade deras profil. Man anser sig överhuvudtaget inte ha något med politiken att göra.

Under den gångna veckan har jag fört en av tidsmässiga skäl sporadisk diskussion på Twitter med Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman, som är av åsikten att Sabaton inte kan och inte ska ta några politiska hänsyn då musiken står över sådant. Det är en åsikt som jag inte fullt ut håller med om, särskilt inte i detta fall. Diskussionen ledde förmodligen senare fram till denna ledarkrönika av Cwejman.

Jag tror varken Sabaton eller Cwejman har förstått vare sig vilka Nattvargarna är eller deras roll i den ryska informationskrigföringen, i det här fallet främst avsedd gentemot den ryska befolkningen. Nattvargarna har under alla år tagit på sig en roll för att stärka den ryska patriotismen och är sedan flera år också samordnade med den ryska statens egna ansträngningar på området – därav de täta banden med militären och president Putin, samt att deras shower direktsänds i tv. Den som sett en av dessa shower inser omedelbart att detta skådespel, närmast i klass med en OS-invigning när det gäller resurser och koreografi, inte är något Nattvargarna betalat för och ordnat själva. Även om det varit tydligt i tidigare shower, så gick detta faktum inte att blunda för i förra årets upplaga och då särskilt inte heller gruppens roll i informationskrigföringen.



I förra årets ”Bike-Show” som visas ovan, var temat Majdan och den ryska interventionen i Ukraina. Showen börjar med att visa ett fredligt samhälle där barn och kvinnor leker där lugnet avbryts av flyglarm. Det visas sedan hur något gror under ytan i form av den ukrainska nazismen. Nazisterna börjar sedan marschera i form av ett hakkors samtidigt som publiken får höra rösterna av Hitler, Obama och Merkel. I rekvisitan i bakgrunden ser vi det amerikanska riksvapnet på händerna som styr de nazistiska marionetterna samt pyramiden, det allseende ögat och dollartecknet från dollarsedlarna. Därefter utbryter strider mellan ”stackars” obeväpnade kravallpoliser och nazister, samt lynchningar. Något senare får man se hur ”ukrainska frihetskämpar” i östra Ukraina tar över stridsfordon från regeringen och påbörjar ”befrielsen”. Efter halvtimmeslång glorifiering av den ryska sidan i Ukraina, dessutom väl tajmad att sammanfalla med den reguljära ryska arméns offensiv i östra Ukraina som vände kriget, övergår sedan showen till uppvisning av motorcyklar m.m. genom att dessa anländer genom stävportarna på ett landstigningsfartyg.

Detta är alltså kontexten för den typen av evenemang som Sabaton valt att delta i och det bakomliggande syftet med dessa. Adam Cwejman frågade mig om det med mitt resonemang inte var så att ”band som spelade i DDR på stora kulturevenemang, deltog de i propagandasatsningar?” Visst kan man tolka det så, men det är ändå en stor skillnad mellan det Sabaton deltagit i och exempelvis Metallicas spelning i Moskva under veckan. Sabaton har valt att delta i ett evenemang med en klart olämplig kontext, anordnad av intressen som för ett informationskrig inte bara mot den egna befolkningen utan även mot Sverige och övriga Västvärlden, samt på en annekterad plats där Sverige och EU har sanktioner (om än inte inom kultursektorn). Emedan Metallica kan stå rakryggade och säga att man spelade på sina egna villkor för sina fans, har Sabaton medvetet eller omedvetet låtit sig utnyttjas såväl av den ryska propagandamaskinen som i informationskrigföringen. Har man gjort detta omedvetet och fortfarande inte förstår vad det är man gjort, ja då finns det ett rätt passande sovjetiskt uttryck för detta.


Det går inte att komma undan med att säga att "jag/vi bryr oss inte om politik". Det är nämligen så för vissa av oss i samhället att politiken bryr sig om oss och vill använda oss som redskap för att uppfylla mål som inte alltid är så behjärtansvärda. Förstår man inte det, så blir naturligtvis effekten ännu bättre.

DT, SR P4


Bry er om och hedra våra veteraner

av Claes Arvidsson

Tack och adjö, var länge Sveriges inställning till de soldater som kom hem efter att ha deltagit i internationella insatser. Intresset, ansvaret och omtanken för veteranerna från riksdagen, regeringen och Försvarsmakten var skamligt dåligt.

2007 tillsattes den första veteranutredningen, som senare följdes av en ny utredning. I sitt slutbetänkande 2014 pekade utredaren Allan Widman på luckor som behövde fyllas igen, t ex i fråga arbetsgivaransvar, behov av kunskap och inkluderandet av ”civila” veteraner.

I Widmans katalog av förslag för en modern veteranpolitik ingick bildandet av en veteranmyndighet. Det skulle bli ett veterancentrum med medicinsk och juridisk expertis dit det skulle gå lätt att vända sig – inte minst viktigt för de veteraner som inte längre står under t ex FM:s ansvar.

I utredningen var det olika aktörerna positiva till den lösningen, men när nu remisserna är avlämnade är det revirtänkande som gäller: Vi måste ha ansvaret för vår egen personal (även om vi inte har resurser till det, men det sägs förstås inte). Nu är det försvarsminister Peter Hultqvist jobb att sätta veteranerna i första rummet och köra över den uppsjö av myndigheter som tänker mer på sitt eget organisationsego än på skyldigheten att ge veteranerna bästa tänkbara stöd.

En del i den veteranpolitik som tagit form efter 2010 handlar om att statsmakten offentligt uttrycker sin erkänsla för de insatser som soldater och civila gjort i internationella insatser. Självklart i andra länder, men inte i Sverige.

Ett tack under högtidlig former för insatsen för landet är viktigt för dem som – med risk för det egna livet – har gjort jobbet åt oss andra. Men att det görs har också en annan sida, nämligen att skapa förståelse bland allmänheten både för veteranerna och för behovet av att skicka soldater i strid för freden.

Det hade ett stort värde att medaljering för hemvändande från Afghanistan flyttades till gården till Armémuseum. Det har en stor betydelse att det instiftats en medalj för sårad i strid. Sedan 2011 firas också Veterandagen (med statsceremoniell status) varje år den 29 maj.

I samband med högtidlighållande 2013 invigdes ett veteranmonument vid Sjöhistoriska Museet på Djurgården av kung Carl XVI Gustaf. Monika Larsen Dennis staty Restare var tänkt både som ett hedrande minnesmärke och en stilla plats för anhöriga att besöka.

Så har det inte blivit. Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna har under flera år kritiserat det faktum att olika publika arrangemang ”invaderar” det som ska vara en plats för avskildhet. Det går inte an att monumentet t ex använts som ”läktare”. Nu senast har veteranföreningen tagit upp – det som faktiskt är en skandal – i samband med Dagens Nyheters årliga konsert.

Det är mycket som återstår att göra för våra veteraner.

En del handlar om attityder och vilja att hjälpa (som när Kyrkomötet förra året sade nej både till förslaget om en årlig minnesgudstjänst och en särskild ansträngning för veteranerna). Detsamma gäller minnesmonumentet. Jag föreslår att försvarsminister Hultqvist slår en signal till Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Stockholms stad som hyr ut marken.

Och så förväntar jag mig att ÖB Sverker Göranson reagerar – också Försvarsmakten har ett ansvar.

Hur svårt kan det vara?

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Nordkalottens mest okända krigshistoria

En av flera fysiska påminnelser om att första världskriget även utspelade sig på Nordkalotten. Denna skylt till minne av 27. jägarbataljonens stigar finns mellan finska Rovaniemi och svenska Övertorneå.

Krigsfångars flykt från Kolahalvön och tysk sabotageverksamhet i Tornedalen är två av ämnena under det seminarium om första världskriget i norr som undertecknad deltar i nu på lördag den 29 augusti.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Nordkalottens, inklusive Norrbottens, roll under första världskriget är ännu mer okänd än vad som skedde i området under andra världskriget. Få har hört talas om det ryska spionaget mot Boden före första världskrigets utbrott, eller den brittiska militära hjälpen till Ryssland via en nordnorsk hamn (Skibotn) som gick intill svenska gränsen från 1915, liksom de tyska hemliga operationerna för att stoppa britternas hjälp.

Under seminariet kan man bland annat lyssna på professor Matti Lackman som har forskat i jägarrörelsen och infört nya synvinklar till ämnet. Den senaste boken i hans omfattande produktion är en bok om fångarnas flykt från järnvägsbygget på Kolahalvön till Sverige och Norge. I sin föreläsning kommer Matti Lackman att belysa de nästan 1000 tyska och österrikiska soldaternas flykt, samt ge bakgrund till "jägarrörelsen".

I detta inslag idag i Radio Norrbotten berättar jag om både sommarens fynd i fjällen av föremål från andra världskriget och 1800-talet, liksom om det seminarium som alltså går av stapeln nu på lördag på Seskarö i Norrbotten. För den som inte vill lyssna utan direkt vill se bilderna av sommarens fjällfynd så kommer denna länk direkt till bilderna.

Om seminariet på Seskarö: det kostar 150 kr inkl kaffe med smörgås. Vid intresse kontaka genast Tapio Salo på Haparanda kommun: tapio.salo@haparanda.se
tel +46 70 587 25 39

Vad som än görs är det för lite

Det är nu drygt ett år sedan FN:s säkerhetsråd den 15 augusti 2014 antog resolution 2170 om "hot mot den internationella freden och säkerheten, orsakade av terrordåd", närmare bestämt IS aktioner i Syrien och Irak.

Idag, ett drygt år efter FN-resolutionen, står det att läsa i SvD att de första svenska soldaterna är på plats i Irak. Det är inte en responstid som imponerar, varken vad gäller den politiska reaktionstiden eller tiden det tagit att få ett militärt bidrag på plats. Första gången det officiellt nämndes från politisk nivå att Sverige skulle skicka ett militärt bidrag till kampen mot IS var vid Sälenkonferensen i januari. Det är vid det här laget ett halvår sedan. Då hade det redan gått nästan ett halvår sedan vårt grannland Danmark fått sitt militära bidrag på plats.

I Sverige har det länge funnits en stor räddhågsenhet att agera i enlighet med den klausul om kollektivt självförsvar som FN-stadgan öppnar upp för. FN-stadgan medger nämligen att en stat kan komma till en annan stats bistånd i en självförsvarssituation om den andra staten bjuder in till sådant. Istället finns det en praxis att det måste finnas en FN-resolution om insats innan arbetet med en svensk militär insats kan påbörjas. Det skapar ett efterläge som gör att Sverige alltid kommer att vara sist ut.

De åtgärder som vidtagits i Sverige för att efterleva FN-resolutionen har inte imponerat. I resolutionen åläggs medlemsländerna att strypa tillflödet av rekryter till IS m.fl. terrororganisationer som agerar i Syrien och Irak, samt lagföra de stridande och vidare hindra deras understöd och finansiering. Först nu under sommaren har de första aktiva stegen tagits i den riktning som Säkerhetsrådet påkallat och det i ett land där mycket pekar på ett mycket stort rekryteringsbidrag per capita.*

Svensk strategi är fortsatt orsak till att lyfta på ögonbrynen. Den största svenska militära insatsen är sedan ett år tillbaka i Mali. Mali som region hyser mycket få till inga svenska nationella strategiska intressen – såvida man inte räknar in den minimala möjligheten att säkra röster till en framtida plats i FN:s säkerhetsråd. Ser man till svensk demografi av idag och europeiska strategiska intressen, finns däremot mycket stora intressen i Libyen (begynnande bas för IS, samt utskeppningspunkt för flyktingkatastrofen på Medelhavet), samt inte minst Syrien/Irak. Utöver de rent humanitära och etiska aspekterna med IS övergrepp så har i det sistnämnda området  en stor andel av den svenska befolkningen sina rötter där, vilket gör det till en fråga som bör ligga högt på den svenska dagsordningen. Utöver detta skapar situationen i Syrien och Irak stora flyktingströmmar som belastar både Sverige och Europa i allmänhet.

Det framstår som märkligt att i denna situation sända ett större militärt bidrag till Mali, särskilt ett underrättelseförband, medan man pliktskyldigast och ett år sent får fram ett symboliskt bidrag till Irak. I Mali, som är ett land med mycket stora avstånd, och med kompetenser och förmågor i FN-systemet som lämnar mycket mer att önska, blir det svårt att hitta förband och nationer som kan agera och nå effekt på den information som samlas in av kvalificerade underrättelseförband som det svenska. I Irak och Syrien är problemet snarast det omvända. Det finns kvalificerade förmågor i form av bl.a. stridsflyg som kan agera på insamlade underrättelser och händelser på marken, men svårigheten är just att få fram dessa underrättelser och i tid.

Man behöver inte läsa mycket om läget i Syrien och Irak, samt de brott mot mänskligheten som IS företar för att konstatera att vad än det internationella samfundet vidtar så är det för lite. Ett land som verkligen behöver snäppa upp sig är tyvärr vårt eget.

SvD, 2

*Av det totala antalet stridande i ett krig visar statistiken att en begränsad andel såras. Vidare stupar ett antal stridande motsvarande en bråkdel av andelen sårade. Dessa siffror varierar beroende på typ av krig och sättet att föra krig. Inom samma krig och för samma stridande sida blir variationerna små. 


Om vårt stöd till VRR

Medaljceremoni på Armémuseum för FS26 vid hemkomsten från Afghanistan. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera

Medaljceremoni på Armémuseum för FS26 vid hemkomsten från Afghanistan.
Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera

Det har i olika forum, framför allt på Facebook, ställts frågor och formulerats kritik om varför Försvarsmakten inte mer aktivt och formellt stödjer den kamratverksamhet som går under namnet VRR. Det finns därför anledning att kommentera och förklara skillnaden mellan myndighetsutövning och uppskattning för verksamheten.

Försvarsmakten välkomnar allt samhällsengagemang som bidrar till att stödja och synliggöra veteraner och anhöriga. Inom ramen för de förordningar som styr Försvarsmaktens verksamhet har myndigheten formaliserade samarbeten med två organisationer som är inriktade mot veteraner: Sveriges veteranförbund och Sveriges militära kamratföreningars riksförbund. Försvarsmakten uppmanar alla nya initiativtagare att i första hand kontakta dessa två för samordning.

Föreningen Veteranstöd Rapid Reaction (VRR) har hjälpt många veteraner med deras ekonomiska problem, vilket är otroligt behjärtansvärt och värt att lyfta i olika sammanhang. Det visar på den goda kamratskap som finns inom veterankollektivet, för att inte tala om den styrka, drivkraft och problemlösningsförmåga som kännetecknar en veteran.

VRR:s verksamhetsidé och stadgar ligger dock utanför det ansvar eller möjlighet Försvarsmakten har som myndighet att formaliserat stödja verksamheten. Myndighetens uppdrag är av statsmakterna utformat så att det ska vara veteranverksamhet eller stöd direkt relaterat mot genomförda insatser, alltså inte sådant ekonomiskt stöd som VRR bidrar med.

Det innebär inte att Försvarsmakten inte uppskattar den verksamhet VRR bedriver. Försvarsmakten informerade alla veteran- och anhörigsamordnare om VRR och deras verksamhet redan under våren 2015. Försvarsmaktens högre chefer har också uppmärksammat både arbetet som helhet liksom som de enskilda stödinsatserna. Att däremot mer formaliserat stödja verksamheten låter sig inte göras. Kanske inte heller önskvärt då idell verksamhet oftast får större kraft om den är just idell och inte uppfattas vara en del av myndighetsutövningen och då tappa nödvändig frivillig kraft.

Anders StachAnders Stach
överste och chef för Försvarsmaktens veteranenhet

 

Hur utveckla armén?



 
I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:
”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.
”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.
Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.
 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.
Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.
Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:
-         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,
-         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.
Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt - inte ens i de viktigaste riktningarna.
 
Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”
Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning - ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet - att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.
Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).
I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.
En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.
Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system - områden där det antagligen finnas civilbefolkning.
Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser
Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd - kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.
 Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”
Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering
Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.
Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  
Sammanfattande slutsatser
Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.
Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
-         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
-         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.
-         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 
-         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).
-         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.
-         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).
Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.
Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   
Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.
Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.
Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.
 
                                                    *****
 
 

Gästinlägg: Bör minnesmonument respekteras?


Bör minnesmonument respekteras? Frågeställningen är relevant efter att Dagens Nyheter arrangerade sin årliga konsert i anslutning till veteranmonumentet vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. Enligt Blekinge Läns Tidning har monumentet använts som läktare och avlastningsplats under konserten. Arrangören har därutöver haft den goda smaken att positionera bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet.

Det är förståeligt att intresseorganisationen Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) reagerade kraftfullt mot vad de beskriver som en återkommande kränkning av monumentets värdighet, för tredje året i rad. Underlåtenheten att respektfullt uppehålla sig i anslutning till monumentet fordrar en tydligare inramning av hedersplatsen, ett förslag SVF framförde redan 2013 till Försvarsmakten och Kungliga Djurgårdsförvaltningen som upplåter marken.

Hanteringen av svenska utlandsveteraner har varit och är fortsatt undermålig. Den politiska uppbackningen av riksdagsbeslut är närmast obefintlig. Inte nog med att folkvalda underlåter att nämna varför svenskar skickas till oroshärdar, Stockholm stad går steget längre med offentliggörandet av en handlingsplan där inkluderande strategier arbetas fram för människor som kränker mänskliga rättigheter men inte för de utlandsveteraner som värnat dem. Genom tiderna har över 100 000 svenska män och kvinnor tjänstgjort i fredsfrämjande insatser. Det minsta man kan begära är att hedersplatsen som sedan 2013 utgör en plats för veteranernas samlade erfarenheter och upplevelser, behandlas med vördnad och respekt.

Bild från 2013
Men detta verkar vara för svårt. Kungliga Djurgårdsförvaltningen upplåter marken. Utlandsveteranernas minnesmonument hanteras därefter skrupelfritt när kommersiella tillställningar och publika evenemang använder platsen som läktare och avlastningsplats, ofta med nedskräpning som följd. Vid flertalet tillfällen har fotavtryck påträffats på de bänkar som bär, för veteraner och deras anhöriga, laddade budskap. För veteransamhället medger de ingraverade förkunnelserna en stunds reflektion och åminnelse kring de uppoffringar det svenska riksdagsbeslutet att värna mänskliga rättigheter utanför Sveriges gränser fordrar.

Det är inte Dagens Nyheters fel att Kungliga Djurgårdsförvaltningen så omdömeslöst upplåter marken kring och runt minnesmonumentet. Däremot torde en av Sveriges inflytelserikaste morgontidningar kunna uppbringa tillräckligt med tankekraft för att inte vanära en hedersplats. Tanken var aldrig att monumentet skulle utgöra läktare eller avlastningsplats. Inte heller var avsikten att monumentet skulle fullgöra en transportsträcka till bajamajor 40-45 meter ifrån monumentet, vilket blir följdeffekten när platsen nyttjas som läktare.

Granskar man den grafik Dagens Nyheter publicerade inför konserten framgår det att flertalet bajamajor var placerade strax utanför Sjöhistoriska museet. Varför det fanns ett påtryckande behov att även placera bajamajor i närheten av monumentet är höljt i dunkel, särskilt då det uppenbarligen redan fanns en lämplig och förmedlad plats för buktömning.

Kungliga Djurgårdsförvaltningen och Dagens Nyheter är skyldiga veteransamhället en ursäkt. Det är inte att behandla vare sig veteraner eller deras anhöriga på ett respektfullt sätt, det talar snarare för det motsatta. Är det rimligt att använda veteranmonumentet som läktare eller avlastningsplats? Dagens Nyheter är svaret skyldig.

(Wiseman anmärkning: Även Dagens media uppmärksammade i veckan kritiken mot DN) 



Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys

Bilhandlare, Sommarstugor och Skärgårdsöar

Reflektion

En av de saker som förefaller dyka upp titt som tätt, när det gäller kalla krigets historia och spionage i Sverige, är historien om det Sovjetiska företaget MATRECO. Svenska Matreco AB grundades 1963, som bilföretag förefaller Matreco ej varit en framgångssaga, utan låga försäljningssiffror kombinerat med förluster förefaller varit ett stående inslag.1

Bild 1. Matrecos spridning i Sverige.
Trots det kom företaget, som hade sitt huvudkontor i Bromma, öppna filialer i bl.a. Gävle, Luleå, Göteborg, Malmö, Lund, Storå och Sundsvall, utöver det kom företaget att etablera ett välutbyggt nät av service- och återförsäljarplatser över hela Sverige.2Här slutar troligtvis likheterna med en ordinarie bilfirma, då service- och återförsäljningsplatserna, men även filialerna, i huvudsak var lokaliserad vid militärstrategiskt känsliga områden samt i anslutning till militära installationer såsom krigsflygbaser, krigsförtöjningsplatser, gemensamma ledningsplatser för totalförsvaret, staber m.m.

I en tid när mobiltelefoni ej fanns, så valde Matreco att upprätta radioanläggningar på dels sitt huvudkontor dels ute vid sina filialer, med det uttalade syftet att man på detta sätt skulle hålla kontakt med varandra.3 Dock utnyttjades denna radiotrafik även till att dirigera inhämtningsresurser inom Sverige, i form av den s.k. TIR lastbilsverksamheten men även inhämtningsverksamhet till havs. Radiotrafiken från Matreco kom även att bli ett problem, för både den civila och militära flygtrafiken.4

Ser man till den bifogade kartan där de gula prickarna är platser som Matreco hade filialer vid, så sammanfaller de med militärstrategiskt känsliga områden och platser där förband, staber m.m. fanns. Ser man till de blåa och orangea, som är återförsäljnings- och serviceställen, så sammanfaller de i de flesta fall med staber, förband, ledningsplatser, krigsflygbaser m.m. Detta går i nutid att klarlägga då hemligstämpeln släppts kring mycket av dessa geografiska platsers militära installationer, med den omfattande avveckling som skedde under 90- och 2000-talet. De svarta prickarna är platser där militär verksamhet i någon form ej gått att klarlägga, men återförsäljnings- och serviceställen fanns. De svarta "stråken" är koncentrationsvägar.

Ett annat intressant fenomen man kan se är hur väl service- och återförsäljningsställena som Matreco hade runt om i Sverige, sammanfaller med de koncentrationsvägarna. Dessa vägar var transportleder som skulle utnyttjas för att smidigt kunna förflytta förband inom Sverige, främst i Nord-Sydlig riktning, dels vid en mobilisering dels under krig. Ur ett inhämtningsperspektiv är dessa punkter väl placerade, dels vid ett skymningsläge då mobilisering påbörjats dels vid krig, för att erhålla information om trupprörelser.

Var nu alla hos Matreco involverade i någon form av underrättelseverksamhet? Mycket tveksamt, däremot medgav både filialernas placering samt service- och återförsäljningsställena en god möjlighet till förflyttning över ytan i Sverige, för de som var involverad i underrättelseverksamhet. Man fick s.a.s. ett giltigt skäl att bege sig till områden som var av vikt för totalförsvaret. Därmed möjliggjordes underrättelseverksamhet i olika former.

Men varför en sådan stor satsning på inhämtningsverksamhet utsprid över hela ytan? Mest troligt var det Sveriges placering under det kalla kriget som avgjorde det hela, för att Sovjetunionen och Warszawapakten skulle kunna påverka framförallt Norge, så krävdes en god uppfattning om vilken verksamhet som kunde tänkas pågå inom Sverige. Då Sovjetunionen och Warszawapakten var beroende av att förhindra styrkeöverskeppning från USA till Europa i händelse av en konflikt, krävdes det att Norge till del eller huvuddel var neutraliserat som ett hot, för att de Sovjetiska flott- och flygstyrkorna skulle kunna påverka USA styrkeöverskeppning. Därav krävdes en omfattande inhämtningsverksamhet, samt förberedelser för att kunna övergå till en illegal inhämtningsverksamhet i händelse av en konflikt mellan Sovjetunionen/Warszawapakten och NATO.

Matrecos verksamhet förefaller i samband med Sovjetunionens kollaps, gått samma öde tillmötes, att säkerhetspolisen under huvuddelen av tiden, hade en uppföljning och relativ god uppfattning om vad verksamheten syftade till och försökte påverka den, vittnar den f.d. chefen för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, om.5Huruvida kontraspionaget hade någon insyn i hur verksamheten hade tänkt bedrivas i händelse av ett skymningsläge, finns det inga offentliga uppgifter om, detta kan vi enbart spekulera kring.

I Finland förefaller en liknande debatt som pågick kring Matreco i Sverige under 1970- och 80-talet nu påbörjats i skuggan av den väpnade konflikten i Ukraina. Elisabeth Braw, har skrivit en lång artikel kring detta, i Foreign Affairs, huruvida det nu finns någon substans i de Ryska köpen av främst sommarstugor, privat inköpta, i anslutning till känsliga militära områden, råder det stor oklarhet kring.6

Bild 2. Det transparenta röda området visar Södra Karelen.
Huvuddelen av dessa sommarstugor, förefaller köpts i Södra Karelen och i gränstrakten till Ryssland. Under 2013 var 89% av alla köpen gjorda av Ryska köpare i det området, jämfört med 46% under 2004. Således en dubblering på nästan tio (10) år, den Ryska ekonomiska expansionen hos främst dess medelklass pågick i huvudsak mellan 2004 intill 2013, varav siffrorna kan förklaras, genom det. Teorierna varierar dock kring de ryska inköpen av dessa sommarstugor i allt från legitima köp, till penningtvättför avslutningsvis dolda militära syften.

Bild 3. Geografisk placering av stugor/tomter i Åbo skärgård.
En kanske mer intressant historia är den om ett rysk stött turistföretag, i Finland, som inhandlat tomtmark och stugor, i Åbo skärgård, men även utrangerade örlogsfartyg av den finska Marinen.7 Företaget har sedan det grundades 2007, ständigt gått i förlust, detta har dock ej hindrat inköp. Totalt sett äger man åtta (8) tomter, med stugor, i Åbo skärgård. Varav tre (3) är placerad längs den större inseglingsrännan till Åbo.8

Ser man till Åbo, så är det en för Finland viktig handelshamn, likväl finns det en örlogsbas i Pansio, som ligger vid Åbo,9varpå köpet av två (2) utrangerade örlogsfartyg, med bibehållen originalmålning,10 samt innehavet av tomter längs den större farleden in i Åbo, så kan man lätt få uppfattningen att verksamheten har kopplingar till underrättelseverksamhet, i någon form.

Dock har vi här ett problem, varje sansadunderrättelseorganisation oaktat nation, gör precis som kriminella organisationer, man försöker undvika att spår går att finna till ens egen verksamhet. Varpå man t.ex. utnyttjar skalbolag o.dyl. samt "målvakter" vid inköp. Att man hade svårigheter under tiden för kalla kriget, jmf. med Matreco, med detta, är förståeligt, då Sovjetunionen och Väst var mer eller mindre avskurna varandra. Dock fr.o.m. Sovjetunionens upplösning intill dags datum bör inte detta varit något problem för Rysk underrättelsetjänst att genomföra dolda inköp och transaktioner, som ej går att spåra åter till Ryssland, svårigheter kan dock ha uppstått nu, utifrån konflikten i Ukraina.

Å andra sidan, sett till försiktigheten som Finland dels intog gentemot Sovjetunionen dels haft gentemot Ryssland, så skulle ett sådant agerande med en mycket svag täckhistoria för inköpen av stugor och mark, mycket väl kunna vara gångbart i Finland, utifrån dess historik. På samma sätt som Matreco och liknande händelser, har bemöts med stor skepsis i Sverige, som går att spåra tillbaka till de s.k. ryska "sågfilarna" som reste kring i Sverige, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, så skulle en svag täckhistoria vara gångbar.

Men ytterst handlar underrättelsetjänsters inhämtning och krigsförberedelser om att säkerställa att dels inhämtningen kan genomföras dels att förberedelser och inhämtning ej upptäcks, varpå täckhistorier för verksamheten som ej går att spåra åter till ursprungssändaren oftast är det man eftersträvar. Således, är troligtvis huvuddelen, av den rapporterade verksamheten i Finland, ej någon form av illegal underrättelseverksamheten, ytterst små delar kan vara det och det är i sådant fall ej någon del som massmedia rapporterat om, men majoriteten av verksamheten har troligtvis ingen anknytning till underrättelseinhämtning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Arbetarbladet 1(Svenska)
Foreign Affairs 1(Engelska)
Ilta Sonomat 1(Finska)
Iltalehti 1(Finska)
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015.
Dragan Jovius. Sovjetspionage i Sverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978.
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013.

Slutnoter

1Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57
2Dragan Jovius. SovjetspionageiSverige. Avesta: Eric Jannersten Tryckeri AB, 1978, 57, 62
Walther Blaadh. Sovjetisk invasion av Sverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
3Walther Blaadh. SovjetiskinvasionavSverige. Lettland: Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, 2015, 140
Olof Frånstedt, Spionjägaren Del 1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
4Olof Frånstedt, SpionjägarenDel1. Falun: ICA Bokförlag, 2013, 83
5Arbetarbladet. Nilsson, Ulf Ivar. SpionernaiStrömsbro. 2013. http://www.arbetarbladet.se/allmant/spionerna-i-stromsbroHämtad 2015-07-22
6Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22
7Ibid.
8Ilta Sonomat. Beach, Niko. Honkamaa, Antti. Venäläiset ostivat Suomen saaria tärkeältä väylältä. 2014. http://www.iltasanomat.fi/kotimaa/art-1288743085702.htmlHämtad 2015-08-22
9 Foreign Affairs. Braw, Elisabeth. BacktotheFinlandStation. 2015.https://www.foreignaffairs.com/articles/finland/2015-06-18/back-finland-stationHämtad 2015-08-22

10Iltalehti. Tuula, Malin. Varustamovälittiarmeijanaluksetvenäläisfirmalle. 2015. http://www.iltalehti.fi/uutiset/2015020819157278_uu.shtmlHämtad 2015-08-22

One ping only…

Reflektion

Bild 1. Bedömt område för upptäckt av system enligt HS.
Få saker förefaller, "kittla" det mänskliga sinnet, så mycket som undervattensverksamhet, något som nyhetsrapportering kring fyndet, av en rysk ubåt från första världskriget, visar på. En intressant nyhet, inom samma ämnesområde, som dök upp lika snabbt som den försvann, var upptäckten, av vad som förefaller vara ett hydrofonsystem utlagt i Finländsk ekonomisk zon som tidningen Helsingin Sanomat (HS) rapporteradeom den 11JUN2015. Upptäckten genomfördes vid prospektering för utläggning av en telekommunikationskabel.

Sveriges innehav av ett fast hydrofonsystem, SOSUS, (System 4), är sedan tidigare känt och klarlagt av bl.a. programmetReportrarna (50:06), men även Mikael Holmströmi sin bok ”Den dolda alliansen” och även kommenteratav Konteramiral (PA) Göran R. Wallén som var militär expert i den senaste statliga utredningen, SOU2001:85 Perspektiv på ubåtsfrågan, rörande ubåtskränkningar av svenskt vatten. Likväl har det förekommit uppgifteratt Finland, samtidigt som Sverige, skall ha erhållit ett liknande system av USA.

Bild 2. Principuppbyggnad av Amerikanska SOSUS systemet.
Värdet av ett SOSUS system, utlagt i Östersjön, har diskuterats flitigt, då det främst är ett system som utnyttjar"ljudtunnlar" som uppstår i de stora haven, därmed även gör att man kan höra ljud, över stora avstånd. Sovjetiskt spionage gjorde även att, SOSUS systemets, verkningsgrad nedgick kraftigt, vilket kom att föranleda en vidareutvecklingav systemet. Denna vidareutveckling blev sensorkedjor som främst kunde detektera undervattensfarkoster i dess omedelbara närhet, således ett liknande system, men mer avancerat, än det, den svenska marinen hade utlagtvid Mälsten, vid tidpunkten för ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.

Ryssland har haft och innehar givetvis liknande system som det amerikanska SOSUS, 2014, kunde man läsa att hydrofonsystem för detektering av under- och övervattensfarkoster skulle placeras ut i Barentshav, som ett led i den Arktiska strategin. Systemet förefaller vara"MGK-608E", detta system förefaller vara anpassat för verkan i anslutning till kust, som längst 200 km ut i havet. Sett till Barents hav och Arktis är detta avstånd förståeligt, då störande istäcken blir mer och mer troligt desto längre ut från kust man kommer, vilket kommer försvåra och i vissa fall omöjliggöra inhämtning med hydrofonsystem.

Finlands utnyttjande av system för detektering av undervattensverksamhet, kommenteradessenast under den rapporterade ubåtsjakten (APR2015), där man från finsk sida, klarlade att man vid samtliga djuprännor som en undervattensfarkost kan tänkas utnyttjas, har system för detektering utplacerad. Den finländska undervattenstopografin, begränsar kraftigt undervattensfarkosters möjligheter till förflyttning, vilket möjliggör utplacering av en sådan sensorkedja d.v.s. det rör ej stora områden.

Huruvida det nu är ett hydrofonsystem, för detektering av bl.a. ubåtar man har funnit, har inte framkommit, men en intressant sak som kan noteras är att själva dragningen av kommunikationskabeln, har fått ändras ett antal gånger innan upptäckten gjordes. Utifrån direktiv av den Finska Försvarsmakten, vilket kan berott på deras egna utlagda system. Detta bör begränsa sannolikheten att det är finska sensorsystem som upptäckts.

Legitimiteten i utplacering av sensorsystem i en annan stats ekonomiska zon kan givetvis även diskuteras, havsrättenstipulerar att en annan stat har rätt att lägga ut undervattensledningar/-rör i en annan stats ekonomiska zon, ett sensorsystem är i princip en ledning, om än att man då kanske ”töjer” på skrivelserna. Utplacering av sensorsystem på internationellt vatten eller i en annan stats ekonomiska zon, blir således fullt tillåtet enligt nu gällande internationell rätt. Så i grunden är den nu över två (2) månader gamla nyheten, i sig inget häpnadsväckande, men vad den, återigen, främst visar på, är att Östersjön i sig, inte är ett så "lugnt" geografiskt område rent säkerhetspolitiskt, som kanske många dels tror dels försöker ge sken av.

Bild 3. Område för Rysk provtursverksamhet med ubåtar.
Båda parter, Ryssland och NATO, i Östersjön har intresse av att utplacera hydrofonsystem för att följa undervattensrörelser. Ser man till de delgivna punkterna, så är placeringen gynnsam för båda parter. Ryssland som ofta genomför provtursverksamhet med nya ubåtar öster om Gotland, kan tänkas vilja ha kännedom om västliga ubåtars rörelser i området samt om någon västlig ubåt är på väg in i Finska viken. NATO å andra sidan kan tänkas vilja ha kännedom om ryska ubåtsrörelser ut ur den Finska viken, samt i Östersjön.

Återigen är detta i sig inget häpnadsväckande, men lägger man samman bilden med dels förhandslagringav försvarsmateriel i de baltiska staterna dels en ökad rysk militarisering av det västra militärdistriktet – från en redan hög nivå skall sägas, så visar detta fynd av ett hydrofonsystem tillsammans med de övriga delarna på en tydlig militarisering av Östersjöregionen som helhet.


Have a good one! // Jägarchefen

Osäker prognos

Sommaren och framförallt de senaste veckorna, har inneburit mycket låg aktivitet från min sida, både på Twitter, men framförallt på bloggen. Istället har dessa veckor varit fyllda av logistiska utmaningar. Både förväntade men också oväntade i form av friktioner som nog inte ens den gamle Clausewitz kunnat ta höjd för. Jag hade ursprungligen haft förhoppningar om att tillbringa semesterns sista veckor på annat sätt och med att bedriva försvarsdebatt, men har fått prioritera hårt.

Nu är förhoppningsvis de värsta logistiska utmaningarna förbi och i måndags flyttade jag med familj till England för ett års studier på den brittiska motsvarigheten till Försvarshögskolan, där jag i ett år kommer att studera tillsammans med andra majorer och överstelöjtnanter från nästan 90 olika länder. Det kommer utan tvekan att bli ett mycket intressant och givande år med många nya intryck och infallsvinklar på allt från kultur, socialt liv till strategi. Av naturliga skäl kommer jag att prioritera detta långt mycket högre än bloggande och deltagande i den svenska försvarsdebatten. Finns tiden framöver, så kommer jag självklart att fortsätta i försvarsdebatten. Gör den inte det så kommer det att bli mycket sparsamma bidrag, om några. Det blir vad det blir och prioriteringarna är för min del solklara.

Så ligger det till och nu kommer jag som sagt att fokusera på annat.