M1 Abrams under eldgivning (inte den nämnda bilden). FOTO: USMC
Kremls propaganda mot Ukraina blir - av någon anledning? - nu både intensivare och av sämre kvalitet. För att bara ta två exempel så upprepade den officiella ryska militära TV-kanalen nyligen påståendet om att amerikanska Abrams-stridsvagnar finns på den ukrainska fronten och två dagar senare påstod man att 90 procent av Ukrainas soldater vill byta sida.
Som en del läsare kanske minns så påstod Zvezda, den ryska militärens egen TV-kanal, i april att amerikanska Abrams hade satts in i strid nära Mariupol. Detta illustrerades med en bild från Texas 2013 med ett fejkat ukrainskt emblem på tornet. Man skulle kanske tro att den nivån inte gick att "slå" men härom dagen påstod alltså samma officiella TV-kanal ungefär samma sak men använde nu en Abrams-bild tagen före 2006 (exakt datum och plats ännu okänd) och ett "ögonvittne".
Priset i usel psyops bör dock kanske tilldelas redaktören ansvarig för Zvezda-inslaget med den rekordlånga rubriken "90 % av de ukrainska militärerna är redo att förråda moderlandet och övergå till att tjänstgöra i folkuppbådet". Med folkuppbådet menas (pro)ryska milisförband. Påståendet faller på sin egen orimlighet.
För övrigt vill jag rekommendera dagens DN (20/8) i pappersform, eftersom DN på nätet (ännu) inte innehåller den analys av Mikael Holmström som återfinns på papper. Kort sagt presenterar Holmström nya uppgifter om Olof Palmes dubbla säkerhetspolitik. En del av det Holmström berättar har han tagit upp i sin omfattande bok Den dolda alliansen, men en del är nytt och ytterst läsvärt.
Försvarsmakten har alltsedan försvarsbeslutet år 2000 utformats för att kunna ge effektivast möjliga stöd till svensk säkerhetspolitik i fred. ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” var doktrinen då. Förmåga att möta väpnat angrepp mot Sverige avvecklades som grund för dimensionering av det militära försvaret.
Förmågan för den civila delen av totalförsvaret har dramatisk försämrats och kan inte längre hjälpa det svenska folket i krig. Försvarets traditionella huvuduppgift, att verka krigsavhållande och fredsbevarande har försvunnit. Överbefälhavaren beskriver läget som att Försvarsmakten klarar maximalt en veckas försvar i en riktning, men först år 2020.
Från 2013 har en försämrad säkerhetspolitisk situation uppstått i Sveriges närområde. Säkerhetspolisens årsrapport 2014 pekar ut Ryssland som det land som genomför direkta krigsförberedelser mot Sverige.
Rysslands omfattande militära upprustning de senaste åren, innebär att 70 % av all militär materiel avses att förnyas senast år 2020. Förutom höjd försvarsbudget tillförs ytterligare 5000 miljarder för upprustning av de Väpnade styrkorna intill 2020.
Från och med år 2013 har den ryska militära övningsverksamheten dramatiskt ökat i vårt närområde.
Det ryska tunga bombflyget övade kärnvapenanfall mot Sverige bland annat den 19 april och 28 oktober 2013. Under 2014 skedde bekräftad rysk kränkning av svenskt luftrum i södra Sverige (17 sept) och ej nationalitetsbestämd bekräftad kränkning av svenskt inre vatten i Stockholms skärgård (19 okt). De ryska fingerade luftlandsättningsövningarna mot Åland, Gotland och Borgholm den 23 mars 2015 är ytterligare exempel på försämringen av vår säkerhetspolitiska situation.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) analytiker sammanfattade år 2014 med att ”Ryssland är berett att använda militära medel för att nå sina utrikespolitiska mål – och i den processen rita om Europas karta”.
När jag frågar FOI forskaren Gudrun Person om risken för krig mot Sverige svarar hon efter en stund sammanbitet med ett ord ”oförutsägbart”.
Vi har idag ett svenskt civilt och militärt försvar som inte kan lösa sin huvuduppgift, skydda landet i samband med ett militärt angrepp.
Vad måste vi göra för att på kort sikt snabbt öka vår förmåga? Hur mycket är vår frihet värd?
Det krävs uppoffringar – både ekonomiska och personliga.
Här följer några exempel (listan skulle kunna göras längre):
Inför könsneutral militär grundutbildning, dvs värnplikten åter, men behåll nuvarande yrkessoldater. Om hela Sverige skall försvaras krävs större volym av militära förband.
Sverige måste kunna möta en angripare i fler än en.
Tillför Försvarsmakten och civila försvaret ytterligare 40 miljarder. Under lång tid har Försvarsmakten haft en försvarsbudget runt 40 miljarder vilket har inneburit en successiv nedrustning. Stora mängder militära materiel faller för åldersstrecket och behöver förnyas. Modern materiel behöver således tillföras.
Inför civilförsvarsplikt för alla mellan 16-70 år och organisera och utbilda undsättningsplutoner mm. Skogsbranden i Västmanland förra året visade på behovet av statlig räddningstjänst. Vid bombangrepp mot våra städer krävs samordnade statliga räddningsinsatser.
Skapa beredskapslager för livsmedel, olja, läkemedel, viktiga metaller med mera Folkförsörjningen måste kunna tryggas i det läge Sverige blir avspärrat. Idag kommer marknaden att styra bristvaror under avspärrning.
Bygg skyddsrum och tillför skyddsutrustning till befolkningen Obligatoriskt skyddsrumsbyggande upphörde 2001, vilket innebär att det idag saknas befolkningsskyddsrum i nybyggda områden.
Skydda vitala delar av Sveriges internetberoende, bland annat bankväsendet Vid cyberattacken mot Estland 2007 stängdes internettrafiken under en vecka. Trots detta kunde Estlands bankväsen fortsätta att verka eftersom man vidtagit krigsförberedelser mot cyberattacker.
Vi behöver säkerställa möjligheter att möta växande behov av en robust avhållande förmåga mot militärt angrepp mot vårt land. Det ”hänglås” som för närvarande skyddar Sverige kan inbjuda till ”inbrott”.
Författaren är tidigare major vid för Hallands regemente och Luftvärnsregementet och är numera reservofficer.
Det är fullt förståeligt, och välkommet, att det numera diskuteras försvars, säkerhets – och integrationspolitik med en intensitet som vi inte bevittnat sedan slutet på det kalla kriget. Samtidigt märks det att politiker och andra beslutsfattare står handfallna medan de som kan ämnena varnat sedan, åtminstone, slutet av 1990-talet.
Nu gäller det att ge råd.
Försvarsmakten har kommit en lång väg från den tid då en värnpliktig andra generationens invandare, på grund av sina föräldrars utländska härkomst, nekades att tjänstgöra som chaufför till dåvarande försvarsminister Anders Björck. Man har kommit närmare medborgarna. Men beslutsfattande politiker har fjärmat sig från försvaret till den grad att bland annat den socialdemokratiske exministern Leif Pagrotsky ansåg att det var demokratiskt farligt när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt utnämnde yrkesofficeren Karin Enström till försvarsminister. Detta trots att framstående socialdemokratiska politiker som Olof Palme varit reservofficer.
Länge var värnplikten ett sätt att integrera nya och gamla medborgare. En integration med gamla anor eftersom traditionella svenska adelsfamiljer som Wrangel, Wachtmeister och Wrede en gång kom hit som invandrande officerare. I ett europeiskt perspektiv blir det också tydligt att militärtjänsten inte bara kunde överbrygga nationella utan också religiösa motsättningar.
De katolska irländarna tillhörde länge de mest respekterade förbanden i den brittiska armén och den äldsta katolska internatskolan Stonyhurst i det protestantiska England brukar stoltsera med att bland dess elever finns en stor del som fått den främsta brittiska militära utmärkelsen Victoriakorset. Än idag integrerar den brittiska armén soldater från samväldesländerna samt boende med utlänfdsk härkomst i Storbrittannien, vilket inte minst visas i det faktum att den innehåller många soldater med asiatisk härkomst.
Det finns också lärdomar från britterna.
Först och främst gäller det att ge resurser till försvaret och göra det till en attraktiv arbetsplats. Om vi ska ha en professionell Försvarsmakt som åtminstone har en avskräckande effekt på yttre hot måste det löna sig att viga en del av sitt yrkesliv åt försvarsmakten.
Både prestigemässigt och i reda pengar.
Dessutom gäller det att inse att den svenska armén är äldre än 1900-talets värnplikt och att det finns lärdomar att hämta också från längre bakåt i tiden. En sådan lärdom är just att det kanske kan vara bra att locka till sig invandrare för att därmed råda bot på deras känsla av utanförskap. Slutligen gäller det att värna traditioner. På kort sikt kanske det lönar sig att stänga ned institutioner som Marinens musikkår, men det ska också finnas en känsla för vad som är värt att försvara även i framtiden.
En känsla av historia.
Svenska politiker har länge saknat känsla för denna kontinuitet. Det är därför som de faktiskt bör läsa lite svensk militärhistoria. För i så fall kommer de att förstå att det som är värt att försvara, också måste finnas där när de själva är borta. De kommer helt enkelt förstå att världen inte börjar och slutar med dem själva.
Författaren är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Ryssland befinner sig just nu i en kraftig negativ ekonomisk utveckling som bedömt kommer få inrikespolitiska konsekvenser, troligtvis i form av socioekonomiska spänningar. Detta kommer troligtvis föranleda olika former av åtgärder av de styrande i Ryssland, för att förhindra en kraftigt destabiliserad situation, likt utvecklingen 1992-93 efter Sovjetunionens sönderfall.
Analys
I inlägget, trender och utvecklingar, som skrevs som en bedömning kring utvecklingen 2015, tog jag upp Rysslands ekonomiska utveckling och hur en fortsatt negativ utveckling i ekonomin kunde föranleda ytterligare negativa utvecklingar. Dock var situationen då inlägget skrevs svår att tyda, nu finns tydligare tecken på en tydlig negativ utveckling av Rysslands ekonomi, vilket gör att en analys kring detta kan genomföras.
Anders Åslund, Professor i internationell ekonomi, beskrev i Svenska dagbladet, några av de ekonomiska problem som Ryssland befinner sig i, bl.a. har reallönerna i Ryssland har under det första halvåret 2015, sjunkit med 8,5%. Halveringen av oljepriset, har gjort att, Rysslands export minskat med 29%, importen har även minskat med 39%, för att nämna några problem.1
En avgörande faktor för den Ryska ekonomiska utvecklingen, därmed även dess utveckling i andra riktningar, är således priset på de fossila bränslena.2 Ser man till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen som tydligt utvecklade sig under 2014, så har oljepriset under samma tidsperiod haft en snarlik negativ utveckling.3
Bedömare menar nu på att, utvecklingen av oljepriset kan vara inne i en betydligt mer långvarig negativ utveckling, än vad man tidigare antagit.4 En långvarig negativ utveckling av oljepriset, kan få, långtgående negativa konsekvenser på den totala utvecklingen i Ryssland, då främst en negativ socioekonomisk utveckling med de effekter en sådan utveckling kan ha.5
Den Ryska ekonomen, VladislavZhukovsky, gör bedömningen att den Ryska ekonomin just nu befinner sig i ett betydligt sämre tillstånd än vad många tror. Han gör även bedömningen att oljepriset kan sjunka till 25 dollar fatet, likväl att inflationen i Ryssland kan gå upp till 30% och att växelkursen mot dollarn kan komma till 125 rubel för en (1) dollar.6 Detta skulle innebära att den ryska ekonomin skulle hamna i ett fritt fall, eller som han uttrycker det "en perfekt storm" liknande situationen 1992-93.
En begynnande negativ ekonomisk utveckling för de ryska hushållen har även börjat skönjas,7 med en tydlig ökning av fattigdom, ökningen förefaller skett i en lavinartad fart, vilket kan jämföras med utvecklingen som skede vid den ekonomiska kraschen 1998 i Ryssland. Likväl förefaller inte den ryska regeringen vidtagit några konkreta åtgärder mot detta, vilket man genomförde vid den ekonomiska kraschen 2008, för att undvika omfattande social utslagning.8
En annan indikator på att den ekonomiska utvecklingen har börjat slå mot den ordinarie ryska medborgaren, är att snatteriet har ökat i Ryssland. I sig kanske en trivial indikator kan man tycka, men sett till de varor som toppat statistiken, så förefaller det vara, varor som främst indikerar på att man försöker bibehålla en levnadsstandard, som man ej längre kan upprätthålla.9
En annan ekonomisk faktor som visar på att de ryska hushållen har fått en sämre ekonomisk situation är, viljan att genomföra ett bilinköp. Under 2013, uppgav 18-20% av den Ryska befolkningen att de hade planer på detta, under 2014 var siffran nere i 12-14% och för 2015 gör man bedömningen att den nedgått till 8-9%.10Således så förefaller de ryska medborgarnas köpkraft tydligt nedgå.
Den ekonomiska utvecklingen i Rysslands regioner, närmaste jämförelse är län, har även en mycket negativ utvecklingskurva, 40 av Rysslands 85 regioner har skulder som överstiger 60% av dess inkomster, varav tio (10) stycken av dessa 40, närmar sig 100%. Det statliga stödet till regionerna har även fallit markant, 2012 omfattade det stödet 56 miljarder dollar, 2014 hade stödet sjunkit till 28 miljarder dollar.11
Under det första kvartalet av 2015 har även, 26 regioner skurit ned sin budget för utbildning, 21 regioner har skurit ned budgeten för hälso- och sjukvård samt 16 regioner har skurit ned sin budget för socialbidrag.12 Således är det främst välfärdssektorerna i Ryssland som man förefaller skära ned budgeten för, något som redan var tydligt under 2014.
Denna ekonomiska utveckling, exemplifieras även bra av Rysslands Premiärminister, DmitrijMedvedev, som den 22JUL2015 skall ha påtalat att de städer som i huvudsak, enbart har enindustri, som arbetsgivare är i risk för en ekonomisk kollaps. Totalt finns det 319 sådana städer i Ryssland, en kvarleva sedan Sovjettiden, då man upprättade städer kring en industri. Enbart 79 av dessa 319 städer, anses vara ekonomiskt stabila, totalt bor cirka 14 miljoner människor i denna typ av städer i Ryssland.13
Intäkterna för den federala budgeten förefaller minska med minst 1,6 biljoner rubel för 2016, enligt bedömningar från slutet av Juni 2015.14Rysslands Premiärminister, förefaller även vara mycket tydlig med att den federala budgeten kommer vara hårt ansträngd de närmsta åren, samt inga onödiga utgifter får finnas i budgeten, för att situationen skall kunna hanteras, på ett adekvat sätt.15
Fyra (4) stycken omfall för olika neddragningar av den ryska federala budgeten, förefaller ha tagits fram, för den ryska budgeten intill 2018, dock förefaller inget valts ännu, omfallen är:
En 5% neddragning av budgeten för 2016 skall genomföras, därefter mindre budget nedskärningar intill 2018, vilket skulle undvika att tömma reservfonden.
En neddragning på 1.2 miljarder dollar på 2016 års budget, vilket skulle innebära massiva neddragningar de kommande åren samt tömma reservfonden.
En jämn neddragning mellan 2016-18, som även skulle tömma reservfonden.
Omfattande strukturella reformer, som kommer innebära stora neddragningar i den sociala välfärden.16
Oaktat vilket förslag som väljs så kommer det krävas praktiska åtgärder för minskningarna, för att minska utgifterna har det ryska finansministeriet lagt fram sju (7) stycken praktiska förslag:
Det första förslaget är utvärdera och se vilka effektiviseringar man kan göra av de s.k. slutna statliga programmen.
Det andra förslaget är att slå samman myndigheter, för att därmed rationalisera verksamheten.
Det tredje förslaget är att att genomföra s.k. "outsourcing" d.v.s. myndigheterna vidmakthåller ej vissa egna tjänster utan köper in dessa då de behövs.
Det fjärde förslaget är förändringar i Presidentens s.k. "Maj dekret" från 2012.
Det femte förslaget är begränsningar/reduktioner i utbetalning av socialbidrag.
Det sjätte förslaget är sammanslagningar av skolor och bibliotek men även andra former av inrättningar, för att minska antalet byggnader o.dyl.
Det sjunde förslaget är optimering av skola och hälsovård d.v.s. att anställda arbetar på flera platser, men även reducering av sjukvårdsköer och vistelsetider på sjukhus m.m.17
Bild 1. Opinionsutveckling i Ryssland.
Då den ekonomiska krisen främst förefaller slå mot den ordinarie Ryska medborgaren kan det vara intressant att se, hur de ser på, utvecklingen i Ryssland. Levada Center, oberoende opinionsinstitut, genomför fortlöpande undersökningar rörande de ryska medborgarnas attityder i olika frågar. Trots den tydligt negativa ekonomiska utvecklingen i Ryssland och för de ryska medborgarna, så förefaller man fortfarande ha ett högt förtroende för den förda politiken.18Detta är i sig en väldigt intressant avvikelse, ekonomin pekar tydligt nedåt, men medborgarna, är mer än nöjda, med situation i Ryssland samt dess ledning och hur utvecklingen i landet går.
Dock förefaller de styrande i Ryssland, insett att situationen, går i en tydligt negativ riktning. Enligt olika uppgifter så har de interna stridigheterna tilltagit bland de styrande i Kreml.19Likväl så förefaller de ledande ryska politikerna vara mycket orolig över utvecklingen som just nu pågår, vilket har uttryckt sig på olika sätt under inledningen av Augusti månad 2015.20
Då den Ryska ekonomin så kraftigt, är avhängt priset på de fossila bränslena, så förefaller något större ekonomiskt uppsving i närtid ej vara troligt för den Ryska ekonomin. Detta kommer troligtvis föranleda ett antal olika möjliga utvecklingslinjer, ingen av de olika utvecklingslinjerna är positiva för varken Ryssland eller dess närområde.
Tre (3) negativa utvecklingslinjer är mer trolig än andra:
Interna oroligheter, den ekonomiska utvecklingen pressar den Ryska befolkningen till en sådan situation att ett kraftigt missnöje uppstår, repressiva åtgärder insätts för att ej skapa ett sönderfall av den Ryska Federationen.
"Palatskupp", de styrande runt Rysslands nuvarande President, positionerar sig runt en ny ledare och genomför en s.k. palatskupp och avsätter Presidenten, utifrån att de ej ”tolererar” den nuvarande utvecklingen.
Externa åtgärder, den ekonomiska utvecklingen pressar Rysslands ledande till ett angrepp mot någon stat i dess närområde, som ett sätt att fokusera befolkningens blickar mot något annat än den faktiska utvecklingen i Ryssland.
Kan då utvecklingen enbart ske i en negativ riktning? Nej givetvis kan utvecklingen även ske i en form av positiv riktning, dock är det nog enbart en stabilisering av Rysslands ekonomi som kan hindra en negativ utveckling. Med stabilisering och positiv riktning, avses här att den negativa utvecklingen av ekonomin bromsas upp, något som just nu ej förefaller troligt.
Inom vilken tidsrymd sker då denna negativa utveckling? Bedömt rör det sig inom de närmsta ett (1) till två (2) åren som vi kommer få se en tydligt destabiliserad intern situation i Ryssland. Det är således inte så att händelseutvecklingen kommer ske över en natt, eller den närmsta veckan, utan en gradvis negativ utveckling, som gradvis kommer ske snabbare och snabbare.
Slutsatser
Tre generella slutsatser kring den ekonomiska utvecklingen och vilka konsekvenser dessa kan få:
Den nuvarande ekonomiska utvecklingen kommer troligtvis orsaka socioekonomiska spänningar i det ryska samhället, som kommer tvinga de styrande i Ryssland att vidta åtgärder.
De socioekonomiska spänningarna kommer föranleda att Ryssland fokuserar mera inåt än utåt d.v.s. huvuddelen av kraften kommer fokuseras på att ej få stora interna oroligheter i Ryssland.
Den interna utvecklingen i Ryssland, utifrån en fortsatt negativ ekonomisk utveckling som orsakar socioekonomiska spänningar, kommer göra den säkerhetspolitiska utvecklingen dels kring Ryssland dels kring Rysslands närområde, än mer svårtydd än vad den redan är.
Titeln anspelar på vårt förra blogginlägg där grodkokar-faktoiden används. Dagens titel travesterar på uttrycket ”nu är det kokta fläsket stekt” som betyder att det som var dåligt förut nu blivit riktigt dåligt.
Är det så? Ingen kan säga helt säkert men vi har i detta syfte gjort en sammanställning över händelser den senaste veckan som ganska väl passar in i våra tankegångar bakom Omfall Edmund – med andra ord utvecklingen bakom ett antagonistiskt hot från en angripare som döljer sin verksamhet bakom subversion, sabotage och informationsoperationer.
Vi kan inte låta bli att flina åt likheterna med vår favoritbok ”Anfall mot Sverige” nu när t om sovjet-kramarna Schori, Theorin och Wechselman åter givit sig in i debatten. Just detta torde vara det enklaste sättet för våra kritiker att avfärda oss. Vi är kvar i ett gammalt Kalla kriget-tänk och kanske är det till och med så att vi längtar till det gamla invasionsförsvaret?
Inget kan vara mer fel, vi behöver INTE återskapa massarméer och världens fjärde största flygvapen. Däremot måste begreppen civilförsvar och totalförsvar återuppfinnas. Det måste finnas nivåer ovanför Försvarsmakten men under regeringsnivån för samordning av myndigheter och näringslivets aktörer och den måste återfinnas på regional och lokal nivå. Mer om det i vår kommande Totalförsvarsstudie.
Är då den kokta grodan stekt? Närmar vi oss Omfall Edmund? Avgör själv:
Utdrag ur den gångna veckans nyhetsflöde
Den 14 augusti blir en soldat från Göta Trängregemente i Skövde knivskuren av två för honom okända personer. Han var vid tillfället iförd svensk militär uniform s.k. fältuniform (grönspräcklig).
Den 14-16 augusti genomförs ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors med talare som Pierre Schori, Tage G Petersson, Maj-Britt Theorin, Jan Myrdal och självaste Maj Wechselmann visar en ”dokumentär”film om hur man ”fixar en orange revolution”. Filmen påstås beskriva vad som hände på Maidan.
Den 14 augusti avslöjas att det ryska antivirus-företaget Kaspersky använt sig av s.k. malware för att förstöra för konkurrenter. Detta kan tyckas vara en sak för marknaden och rättsväsendet men det faktum att ryska regeringen har insyn i och kontroll över alla ryska strategiska företag säger något om ändamål som helgar medlen i viss mån men framförallt om att denna teknik finns och används.
Den 14 augusti rapporterar den väl ansedde flygjournalisten David Cenciotti om att ryska östersjöflottans transportflyg övat med bomber som haft texten ”Mot Berlin” och ”För Stalin” som inskriptioner. Detta är en anspelning på WWII men kan också säga något om stämningen bland officerare och sjömän i den ryska östersjöflottan.
Den 13 augusti fick utrikesminister Lavrov ett oväntat vredesutbrott på den Saudiske utrikesministern Adel al-Jubeir. Detta säger enligt Rysslands-kännare en del om tillståndet i Rysslands högsta ledning.
Brian Whitmore, the Power vertical på RFE räknar upp ett antal liknande händelser som alla väcker oro om hur det egentligen står till med det ryska styret. Läs gärna den välskrivna artikeln:
Den 13 augusti avslöjar Jamestown foundation att två Tjetjenska bataljoner slåss på Ukrainsk sida mot den ryska invasionen. Detta är ett svårt bakslag för regimen i Kreml som ju stoltserat med att ha Tjetjenerna, främst genom deras ledare Ramsan Kadyrov, på sin sida.
Den 13 augusti skriver ryska statskontrollerade media om förstärkning och återuppbyggnad av den 20:e armén i MD Väst. Ökningen består av främst av en ökning av luftburna styrkor från 45 000 till 60 000 man.
Den 13 augusti påbörjas en större flottövning i Östersjön. Man övar samordning sjö/luft och avslutar med landstigning och amfibiestrid mot stranden i Khemelvka, något man bör kunna i sömnen vid det här laget.
Den 13 augusti avgår enligt plan den amerikanske arméchefen, generalen Ray Odierno. I ett av sina avskedstal delger han en uppriktig oro för att Ryssland intervenerar i NATO-länder som Lettland eller Estland. Han beskriver också bristen på förmåga hos de amerikanska brigaderna att möta den typ av hybridkrigföring som Ryssland använder i Ukraina.
Den 12 augusti avslöjar Thomas Frear på ELN detaljer om den ryska jätteövningen i mars. Slutsatserna som dras är att övningen måste ha bäring på ett krig med NATO och/eller USA.
Den 12 augusti skriver Foreign Policy om två ryska aktörer som på ett närmast generande sätt misslyckas med att föreställa och imitera (!) två CIA-agenter som är i färd med att planera nedskjutningen av MH17. Skrattvarning!
Den 12 augusti intervjuas en rysk f.d. toppdiplomat, Yuri Ryzhov, om situationen i Ryssland varpå han uppmanar alla ryssar som kan, att lämna Ryssland omgående.
Den 12 augusti upptäcks en läcka från Skatteverket där plötsligt fullständiga personnummer (10 siffror) finns att tillgå på websiten www.merinfo.se. Även personer med skyddad identitet kan hittas, med fullständigt personnummer och adress etc. Detta är mindre lyckat för försvaret mtp alla underrättelseofficerare på MUST och FRA samt operatörer på SOG som har skyddade identiteter. Vi på Reservofficers-bloggen samt några andra personer drog igång en larmkedja och under kvällen täpptes hålet igen. En som uppmärksammade problemet var pensionerade generalen Karlis Neretnieks.
Den 11 augusti skriver Riksdagens vice talman, Sverigedemokraten Björn Söder, ett invandrarfientligt inlägg på sin Facebook som får Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att gå i taket. Vi på Reservofficers-bloggen fokuserar inte på höger- och vänster-politik men vi kan konstatera att det som hänt i den svenska rikspolitiken är mycket likt det scenario som Yuri Bezmenov beskriver om politisk destabilisering.
Den 11 augusti skriver ryska utrikesministeriet ett goddag-yxskaft inlägg på sin hemsida där de uppmanar Kiev att inte bryta mot Minsk-överenskommelsen…
Den 10 augusti inleder Ryska styrkor i Östra Ukraina en ny offensiv som av allt att döma handlar om att nå det långsiktiga målet med en landkorridor till Krim. Elever på FHS och taktiker på HKV anser att detta inte är en genomförbar operation. Men det var många som såg det som helt omöjligt att Ryssland plötsligt skulle ockupera Krim före februari 2014. Idag är den frusna konflikten ett faktum precis som Ossetien och Transnistrien. Fundera på vad världssamfundet kommer att göra när Mariupol faller i ryska händer? Ingenting förstås.
Vad som är mer allvarligt är att svenska media slutat rapportera om händelser i östra Ukraina. Augusti-offensiven beskrivs inte alls av SVT, SR, DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför?
Den 9 augusti detonerar en handgranat i Malmö. Det är den senaste i en rad explosioner orsakade av handgranater som tagits in till Sverige från det forna Jugoslavien. Svenska media beskriver det som en del av det ökande gängvåldet. 23-25 juli detonerade handgranater tre dygn i rad.
Den 8 augusti publiceras EU-kritiska artiklar samordnat i en rad europeiska tidningar och websiter som karaktäriseras av högerextrema åsikter. Det är tydligt att informationskampanjen är koordinerad från Kreml och det visar hur högerextrema partier, främst de med talrik representation i EU-parlamentet, samarbetar med Kreml och den ryska regimen.
Den 7 augusti meddelar ryska statskontrollerade media att den ryska krigsmakten avser att omvandla Arktis till någon form av NBF-paradis som med hjälp av drönare och satelliter skall övervakas 24/7/365. Detta bör endast ses som en del av informationskriget snarare än att man faktiskt förverkligar planerna. Sådana system kostar som bekant en del. Sverige försökte införa något liknande för 10-15 år sedan. (NBF = Nätverksbaserat försvar, googla gärna)
Detta var ett urval av nyheter som var och en inte säger så mycket men som bildar ett oroväckande mönster när man sätter samman dem och dessutom tar hänsyn till händelseutvecklingen de senaste två åren. Mot bakgrund av det bör Sverige gå med i NATO och samtidigt återskapa ett Totalförsvar.
Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.
Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.
Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.
Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.
Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare. I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland. I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.
Sverige har alltså sedan flera hundra år prövat både formellt stöd i väst och alliansfrihet, det förra med katastrofalt, det senare med lyckosamt resultat. Detta sannolikt därför att alliansfrihetens syfte är att försäkra omvärlden om kontinuiteten i svensk utrikespolitik kombinerats med både en militär och en politisk avskräckningsdimension. Nu hävdar NATO-anhängarna alltså att Sverige blivit för svagt för att försvara sig. Den betydande nedrustning som både regeringen Persson och ministären Reinfeldt får ta på sig skulden för, har gjort uppgiften för försvaret onödigt mycket svårare, vilket den sittande regeringen nu försöker korrigera. Samtidigt har den utvecklat ett försvarssamarbete med Finland som är ett nytt element i bilden. Men har landet alltsedan stormaktstiden någonsin ensamt kunna försvara sig? Knappast ens under det kalla krigets zenit då krigstidens upprustningspolitik och erfarenheter medförde att vi hade en betydande krigsmakt. Därför har svenska regeringar sökt kombinera avskräckning och återförsäkring om fredliga avsikter på det sätt Michael Sahlin diskuterar i ett tidigare blogginlägg i sommar. Alliansfriheten har, vilket givetvis varit känt för Moskva, inneburit samarbete med våra grannar Danmark och Norge och de stora NATO-länderna USA, England och Tyskland. Om Sverige trots alliansfriheten ändå skulle angripits visste Moskva att vi med all sannolikhet skulle få stöd utifrån men annars förbli neutrala; inga anfallsföretag skulle utgå från svenskt territorium.
Nu hävdar NATO-anhängarna att vår säkerhetspolitiska situation förändrats i och med att Vladimir Putin under senare år visat tydligt aggressiva utrikespolitiska tendenser och utan att blinka annekterat Krim och sponsrar gerillakrig i östra Ukraina. Detta är givetvis ytterst allvarligt, men har detta förändrat Sveriges geostrategiska situation? Nej knappast. Det är som Thomas Graham, tidigare hög tjänsteman i National Security Council, skrev i en artikel i Financial Times denna sommar, inte främst Putin utan Ryssland är problemet för västvärlden och dess grannar. Om den ryske presidenten skulle falla av sin häst skulle detta inte lösa vårt strategiska problem, nämligen asymmetrin mellan Moskva och Stockholm och den traditionella ”grand strategy” som de flesta ryska ledare alltsedan Peter den store följt och som är inbyggd i alla stora landmakters tänkande, osäkerheten om imperiets gränser.
Sverige (och Finland) tillhör Europas till ytan största stater. Det betyder att vårt territorium är vår främsta tillgång men också en riskfaktor, eftersom andra makter i en kris- eller krigssituation kan vilja ha tillgång till svensk mark. Eftersom vi således inte själva kan försvara oss ligger det därför i vårt intresse att se till att vårt territorium hålls utanför operativa planeringskalkyler i andra huvudstäder. Det är troligen också i såväl NATO:s som Rysslands intresse, även om de givetvis som alla försvarsstaber måste planera för motsatsen.
Militär planering och politiska beslut är dock två olika saker. Även om olika tjänstemän i Bryssel eller i Washington säger att antingen är man med i en allians eller inte, vet vi givetvis intet om hur den politiska ledningen i USA skulle agera om Sverige verkligen skulle hotas. Då gör man en strategisk bedömning om att det ligger i USA:s och alliansens intresse att skydda Sverige eller inte, oavsett vad olika uttalanden tidigare gett vid handen. Naturligtvis skulle det inte ligga i USA:s och NATO:s intresse att Ryssland ganska fritt kunde nyttja svenskt territorium och vice versa. När våra NATO-anhängare menar att Moskva redan i praktiken diskonterat ett svenskt medlemskap förbiser man den politiska symbolik som skiljer ett samarbete med NATO med sikte på ett specifikt krigsfall å ena sidan och medlemskap och skyldigheter enligt artikel 5 å den andra.
De som förordar svenskt medlemskap i NATO brukar hävda att Putin inte skall få bestämma om svensk säkerhetspolitik. Naturligtvis inte – denna skall dikteras av vår geostrategiska situation. Riktigheten av detta konstaterande, som redan 1810 gjordes av den franske marskalken Bernadotte, inser tydligen en god majoritet av svenska folket. Givetvis kan man hoppas på att Ryssland i en framtid kan ta sig en plats i den demokratisk europeisk gemenskap. Men detta perspektiv ter sig inte särskilt närliggande.
I måndagens DN kunde man läsa hur Ryssland förstör ≈350 ton mat, mat ifrån Västländer under ryska sanktioner. Då hade 350 000 människor skrivit under ett upprop mot destruktionen. Matförstöringen är speciellt allvarligt med hänsyn till de uppgifter som kom för någon månad sedan … Continue reading →
Det finns ju ganska gott om framtids- och säkerhetspolitiska analyser. Träffsannolikheten är måttlig. Inte sällan utgår vi från vår egen miljö och vårt eget ”tänk” och har svårt att se världen från andras utsiktspunkter. Statsministerns uttalande i maj om fördelen med ”fria ytor” som argument mot ett NATO-medlemskap väckte frågan – hur har han kommit fram till det? Det är väl inte från bollsporternas värld där fria ytor skall utnyttjas för att tränga igenom motståndarens försvar? Jag antar att det kom från en medarbetare som hoppade över ett antal historielektioner i skolan – förlåt, det heter ju SO nu för tiden.
Ibland kanske vi skulle börja från början och fundera på vilka vi – homo sapiens – är och hur vi fungerar – så fort människan är inblandad är framtiden lika svår att förutse som vädret.
Jag har just läst ut en alldeles utmärkt bok som jag rekommenderar till läsning, inte minst de som sysslar med säkerhetspolitik. Boken är; Sapiens – en kort historik över mänskligheten, skriven av den israeliske historikern Yuval Noah Harari. I den förs många resonemang om varför det blivit som det är. Den ger många aha- och déja vu-upplevelser och visar att inte så mycket är nytt i människans beteende genom årtusenden. Boken visar tydligt hur hopplöst dåliga vi är på att just förutsäga framtiden – att det sällan blivit som man tänkt sig och att stora händelser inte identifieras förrän det är för sent att undvika katastrof. Hittills har alla kulturer för eller senare gått under, varför skulle vår tid vara ett undantag? Eller är det så att den gryende globala kulturen kan bestå till vårt klot går under – utan att vi orsakat det. Boken visar dessutom på några intressanta framtidsvisioner. Den är också lättläst och stundtals rolig vilket inte är så vanligt i den genren.
Inte minst kan vi läsa om människans goda och onda sidor. Om att vår verklighet i stor utsträckning består av myter som vi själva skapat – exempelvis nationer och religioner – vilka bara finns så långe tillräckligt många tror på dem. Vilket innebär att de inte är för alltid givna. Inte minst kan det vara nyttigt för många att läsa på om vårt ursprung – de cirka 10 000 bushmänniskorna i Kalahari och om de mycket små skillnaderna i arvsmassa och intelligens mellan oss oavsett vilket årtusende vi lever(-de) i eller vilken hudfärg vi har. Människans makt över andra arter bygger på förmågan att samverka i kombination med egennyttan och inte på att vi enskilt är störst och starkast. Inte minst framgår att världen alltid har förändrats, de senaste trehundra åren i rasande takt, och att den som inte anpassar sig förgås eller marginaliseras. Våra geners anpassning håller inte alls det tempot, så det är ju inte så konstigt om många har svårt att anpassa sig.
Beskrivningen av vägen från lokalsamhällen på 10-20 individer i jägar-samlar-stadiet för mer än 10 000 år sedan, vilka aldrig lämnade den egna dalen, till dagens globala värld är tänkvärd. Den resan har inte varit lugn och fridsam och det är ju inte första gången jorden upplever stora folkförflyttningar.
Att det internationella våldet minskat sedan 1945 är säkert. Sifferexercisen över hur många som dött på grund av krig respektive annat är entydig och tänkvärd. Författaren anser att Robert Oppenheimer och hans medarbetare borde ha fått Nobels fredspris för atombomben. De åstadkom det Nobel hoppats på med dynamiten – att krig inte skulle vara möjliga längre på grund av den våldsamma förstörelseförmågan. Nåväl – åtminstone krig mellan stormakter – och antalet döda i krig sedan dess är historiskt lågt. Den israeliska historieprofessorn Martin van Creveld uttryckte sig tydligt vid KKrVA’s vinterseminarium 2014: ”Det bästa som hänt mänskligheten är kärnvapnen!”
Det märkliga var att ingen i församlingen reagerade märkbart, inga avvikande synpunkter framfördes! Saknas argument emot? Kärnvapnen är någonting vi sällan diskuterar i svensk säkerhetspolitik debatt, annat än att de ska avskaffas. Likväl finns de där. Varför skall de avskaffas? För att vi skall komma tillbaks till förhållanden före 1945? Så att det tredje världskriget blir mer sannolikt! Det är knappast de baltiska stridskrafterna eller någon fri yta som håller Putins Ryssland borta från Baltikum idag. Däremot har fria ytor gett Putin handlingsutrymme i Ukraina.
Alliansfriheten har tjänat oss väl enligt många, eller är det kanske vårt dubbelspel med främst USA som har gjort det? Genom det hamnade vi i alla fall under kärnvapenparaplyet och där är vi kvar. Alliansfriheten och dess förtjänster tillhör definitivt området myter. Bara tillräckligt många tror på den blir den sann oavsett tyngden i argumenten för och emot – åtminstone i Sverige.
Historien visar tydligt att man inte kan förbereda sig för bara en framtid utan vi måste täcka in ett brett spektrum av kriser. Om riksdag och regering nu inte anser att vi har råd med en bred krishantering och samarbete är grunden för mänsklighetens framgång, varför tar vi då inte konsekvenserna av det även avseende säkerhetspolitik – och vilken sida skall vi då välja? Den demokratiska, västerländska som vi delar värdegrund med – det betyder NATO – eller den som bryter mot erkända samarbetsregler? Jodå, vi ska visst fortsätta en dialog med den senare – men inte vika från vår egen värdegrund och vår egen säkerhet. Men sidvalet är solklart om inte värdegrunden skall förbli tomma ord. Hur svårt kan det vara?
Läs boken!
Författaren är överste 1. Gr och ledamot av KKrVA.
Frågan om Sveriges förhållande till NATO är ett ständigt återkommande ämne i försvarsdebatten. Debatten förs till och med på Aftonbladets kultursidor med jämna mellanrum. Häromdagen skrev Socialdemokraterna en debattartikel och nu svarar Moderaterna. Socialdemokraternas paradnummer är att närma sig NATO så mycket som man bara kan, och bidraga med så mycket som möjligt vilket bevisas ännu en gång genom Åsa Lindestams m.fl debattartikel i SvD. Socialdemokraternas logik i den här frågan är helt obegriplig. Det är som att odla, göda och vattna sin åker men aldrig någonsin skörda, inte ens om man skulle svälta. Att förespråka ett medlemskap i NATO, och därmed också åtnjuta det som NATO kan erbjuda i form av kollektivt skydd verkar vara som att svära i kyrkan för varje socialdemokrat.
Men även Moderaternas logik är helt obegriplig. I dag skriver f.d. försvarsminister Karin Enström och försvarspolitikern Hans Wallmark en replik i SvD på Lindestams artikel. I sak har duon Enström och Wallmark helt rätt. De anser att det är fel att inte utreda ett NATO-medlemskap, och de anser att det går för långsamt..
Problemet är att vi inte gör det tillräckligt snabbt och inte har tagit beslut om att bli ett medlemsland. Den rödgröna regeringen måste se verkligheten för vad den är, släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap, med målet om en ansökan nästa mandatperiod.
Ett Nato-medlemskap är det enda försvarssamarbete som på lång sikt stärker Sveriges säkerhet och förmåga.
Som sagt, jag yrkar bifall till allt det som Enström och Wallmark skriver i sin artikel. Men frågan som de båda moderaterna måste ställa sig själva blir då, varför gjorde vi själva inget åt saken under våra åtta år i regeringsställning? Karin Enström var till och med försvarsminister och satt därmed i regeringen!
Men kanske var det Reinfeldt ensam som satte agendan, och de övriga fick snällt sitta tysta? Så sent som för ett och ett halv år sedan sa f.d. statsminister Reinfeldt att...
”Ett svenskt Nato-medlemskap är inte aktuellt”.
tydligare än så kan det knappast bli. Hans Wallmark har tidigare själv uttryckt sig skeptiskt till den NATO-uredning som han idag förespråkar.
Jag är inte säker på att en utredning löser problemen. Långsiktigt behövs en seriös Nato-debatt, men jag har svårt att se någon socialdemokrat delta i den, säger Hans Wallmark.
Under sina åtta år vid makten, med alla möjligheter att baxa igenom ett NATO-medlemskap så valde man istället att då låta Socialdemokraterna avgöra saken genom att inte göra någonting. Karin Enström som i dag är för en anslutning mot NATO höll sig väldigt passiv under sin tid som minister i den här frågan. Vi kan därför konstatera att alla andra har gett Socialdemokraterna monopol på frågan oavsett om de sitter i regeringsställning eller inte. En mycket märklig situation. Frågan är vad som händer om Moderaterna åter igen hamnar i regeringsställning efter valet 2018? Kommer man att hålla sig till den linje man skriver om idag, eller backar man till tidigare linje, d.v.s. att låta Socialdemokraterna fortsätta bestämma?
Hans Wallmark sitter även med i den grupp om fyra personer som ska föreslå Alliansens väg mot en valseger 2018. Här behöver man ha en tydlig samsyn om såväl försvaret som frågan om NATO.
En omedelbar utredning av ett medlemskap i NATO är bra på flera sätt. Den hade nämligen tvingat Socialdemokraterna att på riktigt motivera sitt konsekventa nej-sägande och därmed tvingas till att väldigt konkret redovisa alternativen med dess konsekvenser.
Jag är rätt säker på att Peter Hultqvist vet att Sverige inte klarar sig själva vid ett angrepp, han vet också att vi inte kommer att kunna förvänta oss stöd från NATO, och han vet att samarbetet med Finland är långt i från tillräcklig. Frågan är om övriga socialdemokrater har förstått det? Miljöpartiet och Vänstern befinner sig på en helt annan planet i denna fråga.
I en framtida omröstning i riksdagen så bedömer jag risken som stor att SD kommer att bli vågmästare - även i den här frågan. Även om SD likt Socialdemokraterna har varit motståndare till NATO så börjar det höjas mer förnuftiga röster inom partiet som har insett det som Moderaterna nu propagerar för så jag håller det inte för osannolikt att det kan ske en omsvängning även här.
Med tanke på att en majoritet av svenska folket nu säger JA till NATO så borde det avspeglas även inom politiken. Att inte ens - på allvar - utreda frågan är både oseriöst och oansvarigt.
Utvisningen av en Rysk diplomat från Sverige, tillsammans med motutvisningen av en Svensk diplomat från Ryssland, förefaller indikera ett lågvattenmärkei de Svensk-Ryska relationerna. Dock är detta i sig inget nytt, de Svensk-Ryska, relationerna kan ses som "frostiga" sedan 2014. Då bl.a. den Ryska Presidentens personliga sändebud, SergejMarkov, menade på att Sverigevar ett av de ledande länderna i Europa, i drivandet av "Ryssfobi".
Skälet till varför dels den Ryska diplomaten dels den Svenska diplomaten har blivit klassificerad som ickeönskvärd i sina respektive länder, har ej framkommit. Att Rysslands agerande främst är ett motsvarpå det Svenska, förefaller vara ett relativt säkert antagande, vad den ryska diplomaten gjort för att utvisas har ej framkommit, men troligtvis rör det sig om spionage, då man valt att ej, delge, anledningen.
Är detta beteende något anmärkningsvärt? Nej egentligen inte, får svaret bli, så här såg det ut under hela det s.k. "kalla kriget". Likväl ser man internationellt efter det kalla kriget så har detta beteende fortgått, dock gör man inte en sådan stor sak av det, som man kunde göra under det kalla kriget. Att man nu väljer att göra en sak av det, kan i sig tyda på en förändring, d.v.s. den säkerhetspolitiska konflikt som uppstått mellan Ryssland och Väst, har tagit steget in i det "diplomatiska rummet".
Vad som dock får ses som anmärkningsvärt, om den ryska diplomaten genomförde underrättelseverksamhet, är att man de facto väljer att utvisa en s.k. "legal" underrättelseofficer. Oftast låter man de genomföra sin verksamhet för att på detta sätt kunna ha överblick och insyn för att dels kunna se inriktning på inhämtning dels kunna avbryta rekryteringar. De tidigare gånger utvisningar har genomförts av legala underrättelseofficerare, har dessa passerat "gränsen, för vad som tolereras, så det måste således vara något mycket känsligt vederbörande genomfört. Självklart kan det röra sig om en markering även, men historiskt har Sverige inte genomfört sådana, varpå sannolikheten får ses som låg för det.
Jamestown Foundation publiceradeden 06AUG2015 intressanta uppgifter kring den diplomatiska utvecklingen i Moskva. Enligt dem så skall ingen representant från den Ryska staten deltagit, vid den avgående Tyska militärattachéns, Brigadgeneral ReinerSchwalb, avtackningsceremoni, han var tillika Doyen, den äldste militärattachén i tjänst samt sammanhållande, för de övriga militärattachéerna i Moskva. Detta skall enligt Jamestown aldrig skett tidigare, inte ens under det kalla krigets mest ansträngda tidpunkter. Här skulle man kunna tro att markeringen slutar, men den pågående tyska militärattachén, Brigadgeneral GertGawellek, fick abrupt avslagpå sin ackreditering i Ryssland.
Inleder vid med Rysslands agerande gentemot själva funktionen kring Doyen, är det en tydlig signal mot främst de västliga länderna, likväl får man se det som en diplomatisk eskalering i de mellanstatliga förhållandena mellan Ryssland och de västliga nationerna. Fortsättningen gentemot den pågående tyska militärattachén, kan i sig vara ett svar gentemot Tyskland, som ej tillät ackreditering av en Rysk attaché, eller fortsättning på en inslagen linje, som inledes med markeringen mot Doyen. Ett tredje alternativ kan vara att det är ett ryskt motagerande gentemot NATO beslut om förhandslagring i de östliga NATO länderna.
Har då konflikten mellan Ryssland och Väst övergått till en diplomatiska eskalering? Än är det för tidigt att ge ett definitivt svar på detta, men markeringen gentemot det diplomatiska "protokollet" vad avser Doyen, är om något, en väldigt tydlig markering på att relationerna mellan Ryssland och de Västliga länderna, gått in i ett nytt negativ skede, fortsätter liknande ageranden från Ryssland eller motageranden av väst, så har troligtvis en diplomatisk eskalering skett.
Vad som dock är intressant att notera är att trots en hårdnande militär retorik mellan Ryssland och de Västliga länderna, förefaller för stunden, en form av deeskalering skett i Östersjöregionen. Trots ett antal stora västliga övningar i Östersjöregionen skedde inga motövningar parallellt med dessa, som vi såg under 2014. Därmed inte sagt att Ryssland slutat öva, större övningar skede i andra militärdistrikt (MD), parallellt med dessa övningar.
Likväl genomför NATO en halveringav dess luftstridskrafter, ingående i BalticAirPolicing. Styrkan är dock dubbelt så stor som den var innan den nu rådande konflikten mellan Ryssland och Väst inledes. Från bl.a. Litauenssida menar man att införandet av andra åtgärder, här får man förutsätta att förhandslagring åsyftas, gör att man ej skall se neddragningen av antalet flygplan som en neddragning av de baltiska staternas säkerhet . Dock är det intressant att notera, kopplat till att inga motövningar genomfördes inom samma geografiska område, vid de större NATO övningarna under våren och sommaren, att man nu de facto genomför en neddragning.
En möjlighet är att de två antagonisterna har lyckats komma överens, kring en form av regelverk, för att undvika incidenter i samband med övningar, vilket skulle kunna vara förklaring till det uteblivna agerandet som visades upp under 2014. Chefen för USA 6. Flotta, Viceamiral JamesFoggoIII, bekräftar att sådana samtal, kring hur de två parterna skall interagera, har ägt rummed Ryssland under Juni månad. Huruvida så är fallet återstår att se, utifrån vilket agerande de båda parterna kommer anta vid övningar.
Avslutningsvis så förefaller vi ha en eskalering i utnyttjandet av diplomatiska medel mellan Ryssland och Väst och vad på ytan ser ut som en deeskalering av de militära medlen mellan Ryssland och Väst, främst i Östersjöregionen. Dock är det för tidigt att säga att endera är säkert, det kan lika väl vara en tillfällig svägning av tyngdpunkter, vad som man dock skall oroa sig för, är om både de diplomatiska och militära medlen samtidigt visar på en eskalering och negativ utveckling.
I fredagens SvD skrev jag i min kolumn kortfattat om de märkliga omständigheterna runt fyndet av den ryska ubåten SOM, något som jag i en lägre version också har avhandlat här på bloggen. Men nu har det kommit fram ytterligare mycket intressant information som skulle kunna förklara vissa detaljer runt fyndet. Jagblev under fredagen kontaktad av Ritva Rönnberg, reporter på TV4, som hade en hel del intressanta saker att berätta efter att hon hade läst min kolumn. Vad hon berättade för mig återfinns att läsa i en ny kolumn hos SvD. Då TV4 inte hade för avsikt att göra något med detta i nuläget så bedömde hon att det förmodligen skulle intressera mig och säkert många andra.
Efter att jag två gånger stämt av med Rönnberg att jag hade uppfattat det hon berättade helt korrekt så kontaktade jag Försvarsmakten och informerade om de uppgifter jag hade erhållit, även om det hela egentligen inte är en fråga för Försvarsmakten med hänsyn till vrakets ålder. Uppgifterna är i mina ögon mycket intressanta. Huruvida det faktiskt förhåller sig så som Rönnberg har uppgett låter jag vara osagt, men mycket tyder på att det kan stämma. Men osvuret är alltid bäst.
Vi har tillsammans diskuterat huruvida det skulle kunna handla om någon sammanblandning med någon annan ubåt från VK1, men hennes uppgifter runt omständigheterna stämmer vad jag kan se inte in på något annat känt vrak.
Ett alternativ som vi diskuterade är den "Tsar-Ryska" ubåten Bars (Snöleopard) som sjönk året efter SOM, d.v.s. 1917. Men den ubåten hittades av sjömätningsfartyget Jacob Hägg så sent som 2009 och inte 2002. Dessutom ligger den inte på svenskt vatten, utan ca 30 NM nordost om Gotska Sandön. Rönnberg utesluter att det skulle handla om den här ubåten. Vad jag vet så finns det inga fler kända ryska ubåtar från VK1 på Östersjöns botten, varken återfunna eller icke återfunna sådana. Däremot finns ett stort antal sänkta VK2-ubåtar i Östersjön, men här var Rönnberg tvärsäker, den hon fick information om 2002 var en "Tsar-rysk" som sjönk under första världskriget.
Det är dock inte alls säkert att Försvarsmakten som myndighet känner till något om detta, det var enligt Rönnberg även en annan myndighet inblandad då det hela begav sig.
Om jag tillåter mig själv för en stund spekulera fritt. Om allt stämmer så kan situationen vid det aktuella tillfället möjligen ha bedömts som politiskt känsligt om det skulle visa sig att det var en ny ubåt som man hade hittat på havets botten, långt in på svenskt vatten. Det är även Rönnbergs egen teori. Möjligen ville man undvika samma spekulationer som vi förra veckan fick runt fyndet av SOM. Av den anledningen kan uppgifterna möjligen ha hanterats av enstaka individer med uppgift att fastställa identiteten på vraket, och som därefter överlämnades till UD? All information är inte alltid avsedd för alla, och det organisatoriska minnet suddas ofta ut när personal omsätts. Så är det i all verksamhet. Men som sagt, hur det hela förhåller vet vi inte och det här är enbart ett försök till att försöka finna en rimlig förklaring.
Oaktat detta så bedömer jag Rönnbergs uppgifter som mycket intressanta då de stämmer väl in på de faktiska omständigheterna runt SOM.
Men nyckeln till detta bör således finnas hos UD om uppgifterna stämmer.
Uttrycket "Att koka en groda" bygger på föreställningen att om man lägger en groda i kallt vatten och sedan gradvis höjer temperaturen till kokpunkten så kommer grodan inte att försöka hoppa ur vattnet utan långsamt kokas levande. Detta är förstås en faktoid och det är t.o.m. så att en viss Dr Hutchinson på University of Oklahoma provat på grodkokningens sköna konst och lite besviket konstaterat att grodan hoppade ut när temperaturen nådde kritiska nivåer.
Oavsett hur det ligger till med verklighetens grodor så är det väl känt att människor kan vänjas till att acceptera de mest vidriga förhållanden. Stanford Prison-experimentet och Aaron Antonovskys KASAM-studier på 70-talet är de mest kända exemplen men det finns många fler.
På vilket sätt har människans förmåga till anpassning bäring på den säkerhetspolitiska debatten i Sverige idag? Det viktigaste svaret på den frågan är de kunskaper vi har om rysk och tidigare sovjetisk destabiliseringsmetodik.
Vi har tidigare här på bloggen rekommenderat läsare att studera Jurij Bezmenov, Ion Pacepa och Vasili Mithrokin. Skälet till det är att de är mycket höga avhoppare från mycket centrala positioner inom den sovjetiska underrättelsetjänsten eller någon av länderna i Warszawa-paktens motsvarighet. De beskriver alla den destabiliseringsstrategi som KGB skapade under 70-talet och som rönte stora framgångar under hela 80-talet. Vi har beskrivit detta ingående tidigare här på bloggen, t.ex. det välorganiserade kärnvapenmotståndet i Tyskland och Storbritannien.
När Sovjetunionen kollapsade var det många ryssar, t.ex. Vladimir Putin, Igor Setjin, Sergei Ivanov, Alexey Miller och Jurij Kovalchuk som var besvikna på hur den dåvarande ryska eliten behandlade det gamla imperiet. Dessa personer återfinns idag i toppen på det ryska samhället och har nära kopplingar till underrättelsetjänsten eller armén.
Många har beskrivit Putins väg till makten, bäst har Masha Gessen lyckats i boken ”Mannen utan ansikte”, om man bortser från hennes demoniseringstendenser. Det viktigaste med boken är hennes beskrivning av Ryssland under det sena 90-talet och maktklicken runt Jeltsin och Berezovsky som lade grunden för Putins absoluta makt.
En annan viktig beskrivning av Putins väg till hans nuvarande position är Karen Dawisha och hennes bok ”Putin’s kleptocracy”. Den stat som Putin skapat ur det Sovjetiska imperiet liknar inget annat på jorden. Det är ibland lättare att förstå sig på den kinesiska statsbildningen trots att den är omvittnat hemlighetsfull och intrikat. Följ gärna Anders Åslund och Martin Kragh på Twitter för att förstå mer.
Sverige har att hantera att vi är ett grannland till Ryssland. Våra politiker måste tillsammans med finska, polska, tyska och baltiska politiker hantera Östersjön ur ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. Svenska politiker verkar ibland glömma bort att man inte kan låtsas att geopolitik inte existerar. Så länge en mäktig granne med en enorm krigsmakt och en aggressiv agenda för en påtaglig geopolitik så påverkas vi. Vårt velande, väntande och tvekande blir de facto geopolitiska signaler.
Margot Wallström fördömer Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim vilket är bra men det sker på ett sätt som bara stärker Rysslands bild av Sverige som oförmöget och svagt. Ivar Arpi skrev igår en utmärkt ledare om just detta. Han skriver det som många av oss tänker: ”Vi förlorar informationskriget”. Eller kanske snarare: ”Ryssland vinner informationskriget”. Vi återknyter till begreppet ”Att koka en groda” för att citera den synnerligen kunnige Peter Pomerantsev i tidningen Axess: ”Man kan inte reagera på den här sortens verksamhet, som är lika osynlig som radioaktivitet”.
När svenska politiker reagerar exakt i enlighet med den reflexiva kontroll som Ryssland utövar efter decennier av planering och utveckling av just destabiliserande informationsoperationer så sitter vi gamla kalla krigare och skakar av ilska och frustration.
Vad gör då svenska myndigheter? Vilka experter kan regeringen kalla in för att lära sig mer om den ryska agendakontrollen? MSB har några få personer som har uppgiften, men snarare kopplat till samhällets skydd, inte att sufflera politiker. FHS har CATS som gör mycket nytta och det finns faktiskt också en väl fungerande frivilligorganisation i form av PSYOPS-förbundet. Men vad kan de göra för våra politiker? Vad skall de ta sig till när gamla sovjet-kramare som Schori och Theorin skriver artiklar som på beställning i Aftonbladet?
FRA, SÄPO och MUST har rimligen kompetensen men frågan är om de har uppgiften? De har ett stort antal skyddsvärden att hantera och skall förstås inte lägga sig i utrikespolitiken så den vägen är svårframkomlig.
Försvarsmakten har 10:e psyopsförbandet, FMTM, några infoops-människor på HKV och nischkompetenser inom flygvapnet och marinen men meningen är inte att de skall syssla med att hålla ordning på politiker utan identifiera och försvara mot direkta hot inom ramen för ”rules of engagement”.
Sverige behöver ett helhetsgrepp under rubriken ”Totalförsvaret” och/eller ”Civilförsvaret” som adresserar frågan om ”psykologiskt försvar”. Det som tidigare hette Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, hade t.ex. uppgiften att bevaka utländska etermedia och analysera innehållet, samverka med svenska media i kris och krig, men absolut viktigast var uppgiften att förse svenska folket med motvikter till den typ av propaganda som främst Tyskland producerat under WWII men senare också Sovjetunionen och WP i första hand men i alliansfrihetens namn också i viss mån amerikansk propaganda - även om det inte var så trängande under progg- och flower-power-eran då befolkningen skötte det ganska bra själva.
SPF bedrev också viktig och angelägen forskning som har haft stor betydelse för förståelse och analys av dagens informationsoperationer. Men 2009 gick alltså SPF upp i MSB och idag existerar inte funktionen alls. Har vi fel så meddela oss omgående.
Vi befinner oss nu i en helt annan verklighet än för bara ett år sedan. Inför valet 2014 satt statsminister Fredrik Reinfeldt i SVT och sade ordagrant: ”Försvara mot vadå?”. Detta trots att det fram till den dagen inträffat ett stort antal incidenter från ”Ryska påsken” och framåt. Och därefter har det inträffat ännu fler, ännu oftare. Flygvapnets incidentberedskap gör lika mycket på en månad nu som de gjorde under ett helt år förut.
Försvarsmakten är ändå relativt väl rustad och om den säkerhetspolitiska idén är att en kris eller ett krig drabbar även våra grannländer – så kan vi ändå känna viss tillförsikt om kriget kommer. Problemet är bara det att Ryssland inte kommer att komma flytande över Österjön i stora armador som JAS-förarna kan skjuta prick på. Det har aldrig någonsin varit aktuellt att inleda och kanske inte ens slutföra ett anfall med militära medel. Militären finns där för att ha muskler och tyngd att hota. Jämför med Hells Angels som inkasserar en skuld – vitsen är att västen, skägget, märket och motorcykeln skall räcka för att man skall betala. Våld är en sista utväg. Men gäldenären skall vara helt säker på att våld är ett mycket realistiskt alternativ.
Samma sak med Ryssland – musklerna spänns ideligen för att övertyga oss om att det är ett realistiskt alternativ. Men Sovjet var inte och Ryssland är inte någon stor "invadör". Sovjet anföll Tyskland när det var som svagast i slutet WWII, fram till dess var det försvar av och på det egna territoriet. Afghanistan-kriget var ett misslyckande av episka mått och läser man rapporterna från Georgien-kriget så rodnar man lätt. Pinsamt dåligt genomförande. Det brittiska imperiet på sin tid och USA i modern tid har visat hur invasioner går till - Ryssland varken kan eller vill efterapa något sådant. Hur går det egentligen för Ryssland i Ukraina? Är det en lyckad invasion? Det är ändå ett grannland med mycket lång landgräns mot Ryssland där inga andra länder involveras.
Men vad gör det om man kan övertyga grannländernas politiker, media och befolkningar om att man är farlig? Och infiltrera partier på höger- och vänsterkanten. Och köpa eller utnyttja nyttiga idioter bland den styrande eliten så att de skriver femtelkolonns-artiklar på bästa mediaplats. Och via egna kanaler i väst som RT och Sputnik sprida lögner och konspirationsteorier för att vända folket mot sina ledare. Eller via bulvaner som Infowars och Vaken.se sprida horribelt foliehattstrams. Det sistnämnda är ett av KGB:s paradnummer enligt Pacepa som t.o.m. går så långt att han menar att utan KGB hade det inte blivit någon intifada eller jihad.
Den dagen Ryssland närmar sig ekonomisk kollaps – vilket de just nu är på väg mot – så kan det mycket väl hända att ledningen börjar agera desperat. Och då är det inte attackflyg man sänder iväg eftersom man då får amerikanskt jaktflyg efter sig med allt vad den eskaleringen skulle innebära. Nej, då övergår destabiliseringen i subversion och inte helt osannolikt också sabotage. Metoder som innebär att man kan förneka inblandning i det längsta men som är mycket effektiva för att påverka och omkullvälta det icke önskvärda politiska styret i grannlandet. Allt i syfte att stärka sin egen position så väl inrikes- och som utrikespolitiskt. Detta har vi tidigare beskrivit i Omfall Edmund.
Så fungerar Ryssland, så fungerar den ryska ledningen och det har vi att förhålla oss till.
Detta innebär att vi måste gå med i NATO samt återupprätta ett svenskt Totalförsvar om vi är rädda om vår frihet, öppenhet och demokrati. Vi kan, vi vill och vi har råd.
Jag skrev förra veckan ett blogginlägg om turerna runt den ryska ubåten med det märkliga namnet "Som". I lördags följde media upp den minst sagt märkliga historien runt den nyfunna ryska ubåten. Nyhetsteam från både Expressen och Nyheter Idag var under lördagen på plats i Grisslehamn där Ocean X Team samt den ryske finansiären Alexey Mikhaylov fanns på plats för att genomföra dykningar på ubåtsvraket. Expressens artikel är i vissa avseenden lite märklig. Man missar tyvärr flera intressanta sammanhang och därmed så missar man också att ställa de viktiga uppföljande frågorna. Jag återkommer till detaljerna senare i inlägget.
Även Chang Frick från nyheter idag var på plats och gjorde en artikel. För att finansiera detta så sålde han ett videoinslag till ryska propagandakanalen Ruptly/Russia Today. Oavsett detta udda agerande så är hans artikel mycket intressant eftersom Ocean X Team uppenbart var ute och letade efter en miniubåt i stort sett samtidigt som den största ubåtsjakten under 2000-talet pågick i Stockholms skärgård. Personligen ser jag efter min egen granskning inga samband mellan de båda händelserna mer än att det är en intressant slump.
Ocean X Team Det står nu helt klart att det är ryssen Alexey Mikhaylov som även kallas Max Rite som finansierar den verksamhet som Ocean X Team sysslar med kopplat till ubåten "Som" och förmodligen även de verksamhet man bedriver med det större fartyget 12. I lördags nyttjades dock en av svenska flottans utrangerade minsvepare, mer känd som en M-båt. Det var f.d. M22 numera med namnet Idskär som man hyrde in vid lördagens dykning. Fartyget ägs enligt uppgift av Rådmansö rederi och hyran betalades av Mikhaylov som själv var i Sverige och följde med ut till vraket. Man hyr in M22 trots att Mikhaylov de facto äger ett annat fartyg som dessutom finns i närheten, på Eckerö.
Det har tidigare skrivits på olika håll om att Ocean X Team behöver pengar. Detta bekräftas när man tittar på företagets nya promotionvideo. Där framgår flera gånger att man "man riskerar allt" och att de har "satsat allt de har" på sitt nya projekt. Det Ocean X Team egentligen letar efter är fartyget Kyros. Ett vrak med en Cognacslast värd 30 miljoner som man givetvis vill hämta upp.
Filmen är för övrigt producerad och filmad av en kille med namnet Emil Marczak. Han arbetade tidigare för Försvarsmaktens Combat Camera. Han har utöver promotionvideon för Ocean X Team även gjort en film med fartyget 12 i huvudrollen där man ser att det är ett stort fartyg som Mikhaylov har försett Ocean X Team med.
Ocean X Team har även koppling till ett annat företag subx.se där man säljer tjänster med undervattensfarkoster. Man har både en ny mindre gul ROV och en till synes äldre och större grön ROV som man arbetar med.
Min bedömning från olika intervjuer och inslag är att grabbarna i Ocean X Team har hamnat i den här soppan av en ren slump och är förmodligen endast intresserade av sina egna projekt, och att tjäna pengar på sitt intresse. Det märkliga i sammanhanget är att de har en finansiär i Mikhaylov som plötsligt kontaktade Ocean X Team och inte tvärt om. De verkar till synes inte veta särskilt mycket om sin finansiär förutom att han ger teamet vissa order att följa och tillhandahåller ett stort fartyg. Alexey "Max Rite" Mikhaylov Vad finns det då att finna runt denne finansiär i öppna källor på internet. En intressant sak är att Mikhaylovs egen webbsida, ligger på toppdomänen .SU som står för Sovjetunionen och skulle användas av sovjetiska institutioner. När den ryska toppdomänen .RU sjösattes 1993 så var det meningen att den skulle ersätta .SU helt och hållet men så blev det inte. Ett fåtal använder den fortfarande. Enligt wiki används den bland annat av pro-ryssar i östra Ukraina.
Mikhaylov står faktiskt som registrerad ägare till hela åtta olika webbsidor varav fyra är aktiva idag. Dessa webbsidor är:
På webben förekommer dessutom uppgifter att denne "Max" även har kopplingar till företaget Perseus Ltd. Huruvida detta stämmer är inte bekräftat, men det förefaller så enligt vissa uppgifter. Vad jag kan se så är Perseus Ltd ett guldbrytande gruvbolag med huvudsaklig verksamhet i Afrika där man marknadsför sig som "One of West Africa's most aggressive gold explorers". Om det inte är guldgrävarföretaget som avses så är det intressant att Perseus också var kodnamnet för en Sovjetisk spion. Men det är givetvis bara ett rent sammanträffande.
Man kan också finna att Mikhaylov driver någon verksamhet med namnet Max Rite Dive Systems.
En av de mer intressanta sakerna runt denne Max är att han, eller någon av hans medarbetare bytte information på sajten tillhörande Ixplorer i anslutning till att Expressen gick ut med informationen runt "Som", något som uppmärksammades av Mikael Gräv. Ägarnamnet ändrades från "Vladimir Mikhaylov" i Moskva till "Alex Vladimirsson" i Reykyavik. Även här figurerar Perseus Ltd. Mikael Gräv noterade också att servern står placerad hos RIPN (Russian Institute for Public Network) i Moskva. Se tweets här nedan.
Lägger man dessutom ihop ett och ett så kan man konstatera att detta twitterkonto i sammanhanget är intressant. Varför då? Jo, för att användarnamnet "vovafly" är samma som används i en mailadress kopplat till Mikhaylov. Dessutom är webblänken som finns i profilen, yeahracing.ru samma som hostname (se tweet här ovan) på den server där Mikhaylovs företag Ixplorer finns registrerad. Av en händelse så visar dessutom profilbilden en fartyg med någon form av dykfarkost. Möjligen ett rent sammanträffande.
I intervjun med Expressen så vägrar ryssen svara på frågor om finansieringen. Om man vill späda på spekulationerna och bidra till att fler ögon vänds mot detta projekt så ska man göra precis så som han gör, d.v.s säga att saker är hemliga. Då blir alla givetvis väldigt intresserade att gräva vidare i detta.
Ixplorer Ixplorer är företaget på Island som ägs av Mikhaylov. Där har han enligt webbsidan tre anställda, varav två är islänningar. Den ena av dessa två, Kristina Eldjarn, anställd som Company Managing Director säger till Expressen, absolut ingenting...
Inte heller delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill uppge hur projektet med att hitta den förlista ubåten har finansierats när Expressen når honom. – Det är privat information, säger han. Handlar det om miljontals kronor? – Det är privat information.Har ni haft sponsorer som hjälpt till med finansieringen? – Det är också privat information.Varför är det privat? – Det är information som bara stannar i vårt företag.Finns det ryska sponsorer? – Jag har aldrig hört något intresse från ryska sponsorer.Delägaren Kristjan Eldjarn Johannesson vill inte ens svara på hur han och Alexey "Max" Mikhaylov träffats för att sedan ha affärer ihop. – Det får du fråga honom om, det är också något som jag inte berättar för någon annan, säger han.
En annan av de tre männen på företaget förefaller vara en svensk med namnet Peter Grönqvist. Han är anställd som befälhavare på fartyget 12 som jag återkommer särskilt till här nedan. Grönqvist äger enligt sin egen sida på LinkedIn även företaget Tunapirate Ltd.
Fartyget 12 Tittar man närmare på det intressanta fartyget 12 så kan man komma fram till följande fakta.
Den 13 september 2013 offentliggjorde Mikhaylov på sin webbsida att han hade köpt in ett större fartyg och att det har köpts in genom hans Isländska företag Ixplorer. Fartyget är ett 55 meter långt före detta tyskt lotsfartyg på 760 ton. Ett stort fartyg med andra ord. Det hade tidigare namnet Helene Bleeker. Ixplorer har ytterligare ett stort fartyg med namnet Argo, här finns dock inga fler uppgifter att finna..
Den senast kända hamnen innan fartyget 12 gick in i Östersjön var Palm Beach i USA som man lämnade den 12 mars 2013.
Första gången hennes AIS-signal plockades upp i Östersjön var 18 månader senare, närmare bestämt den 10 september 2014. Då startas AIS på henne och då ligger fartyget förtöjt i Hargshamn. Strax efter att AIS startas ändras statiska data och man byter namn på henne i AIS till namnet 12. Orsaken till att detta märkliga namn antogs är oklart men ett försök till långskott skulle kunna vara att"russia day" infaller den 12 juni. Huruvida det finns något samband vet nog bara ägaren själv, men förmodligen inte. Det är nog bara ett sammanträffande.
Följer man fartyget historik sedan hon kom in i Östersjön så kan man konstatera att hon har varit till sjöss vid ett antal tillfällen och att hennes resor har flera gånger gått till finskt territorium. Dessvärre har hon vid ett antal tillfällen slagit ifrån sin AIS, och vid vissa tillfällen har hon inte haft den startad alls. Hos nyheter idag framkommer att Kustbevakningen och Polisen mötte upp fartyget den 8 september, d.v.s. två dagar tidigare eftersom hon då hade kört omkring med sin AIS avstängd.
International Maritime Organisation (IMO) beslutade redan 2001 att alla fartyg på mer än 300 ton ska använda AIS, och den ska dessutom alltid vara tillslagen när fartyget är under gång, enbart av säkerhetsskäl får den vara avslagen (läs risk för piratattack mm).
Några dagar efter att fartyget 12 låg i Hargshamn så sätter man igång AIS igen, närmare bestämt den 16 september 2014. Då ligger hon mitt i havet norr om Åland. Under resan dit har hon haft AIS avstängd, och därför är det oklart när hon lämnade Hargshamn. Man ändrar då även destinationen till hamnstaden "BRUNSBUETTEL" vid tyska atlantkusten, för att kort senare ändra till "BALTIC SEA". Här ute förefaller man ligga still relativt länge. Därefter går man till en position i närheten av det område som man enligt uppgift har funnit ubåten, någonstans utanför Svartklubben. Här ligger man fram till tiden runt den 21 september. Därefter förtöjer man bedömt Grisslehamn.
I Grisslehamn ligger man enligt AIS-data fram till den 9 oktober 2014 då man återigen går till sjöss. Huruvida man har kört något utan AIS tillslagen i perioden däremellan är oklart. Nu beger man sig in på finskt vatten och ligger där ett antal dagar fram till den 15 oktober då man åter igen går till hamn i Sverige.
Ett område som förefaller ha varit extra intressanta är vid de röda prickarna. Positionen närmast Svartklubben är sannolikt i närheten av platsen där "Som" ligger. Vid fyra tillfällen förefaller området runt fyren Märket ha varit extra intressant. I detta området ligger bland annat den ryska ubåten S-2 som förliste 1940 då hon gick på en mina. Men där råder enligt uppgift dykförbud.
AIS-data från fartyget 12 i perioden från 1 januari till 31 oktober 2104
Tittar man på verksamheten med fartyget 12 efter oktober månad så kan man konstatera att hon den 6 november gick från Grisslehamn. Även den här gången gick hon till positionen på finskt vatten strax utanför den finska staden Rauma där hon låg fram till den 9 november. Den 11 januari i år (2015) körde man över henne till Åland och Eckerö hamn där hon enligt AIS-data har legat sedan dess.
I skrivande stund, d.v.s. klockan 18.30 den 4 augusti så lämnade Alexey Mikhaylovs fartyg MS 12 Eckerö på Åland och satt kurs nord-ostvart mot Rauma.
Första dykningen på ubåten Som I lördags var alltså Ocean X Team ute och dök på fartyget "Som" där man enligt sin egen film på youtube gjorde sitt första dyk. Det som slår mig när jag tittar på den här filmen, och även tidigare bilder från teamets ROV-kamera är att mängden bottensediment på ubåten till synes varierar rätt kraftfullt. Tittar man på själva skrovet så finns det relativt mycket sediment. Men på själva tornet med luckan och ventilen så är det inte alls lika mycket. Det var endast bilder på "den rena delarna" som visades för Expressen, inte skrovet med mängder av sediment. Man skulle nästan kunna tro att någon har varit där nere tidigare och borstat bort sediment från vissa delar. Men detta är givetvis enbart spekulationer som saknar grund. Ett sammanträffande.
Sammanfattningsvis
...så går det inte att sammanfatta detta blogginlägg på ett enkelt sätt. Det är som vi kan konstatera en rad märkliga omständigheter runt detta fynd som har satt Ocean X Team i en märklig och förmodligen oönskad sits. Jag tror som jag har skrivit tidigare att teamet inte har några onda avsikter eller någon dold agenda mer än att man vill dra in pengar till sin verksamhet på olika sätt. Ett sätt är att sälja en story till Expressen, ett annat att ordna en finansiär.
Men det intressanta är det som Expressen missar att ställa följdfrågor runt trots att vissa fakta ligger framför näsan. Den första saken berör finansieringen som enligt Mikhaylov är "hemlig". I intervjun säger han att "min uppgift är att föra samman släktingar till de som dog i detta". Den omedelbara följdfrågan som inte ställdes borde då ha varit "på uppdrag av vem"?
En annan intressant detalj är att mikhaylov först säger att han inte alls har varit i ryska Marinen. – Självklart inte. Jag har aldrig varit i den ryska marinen.
När han senare konfronteras med uppgifter som finns på webben så erkänner han att han har varit i en sprängpatrull, tränat för detta i fem år och att det var som dykare i en underavdelning till ryska flottan i vita havet. Följdfrågan borde ha varit varför han först nekade till att ha tjänstgjort i den ryska marinen när han enligt egen senare utsago var där i hela fem år?
En tredje och mycket intressant sak som enbart framkommer i videoklippet och inte i artikeltexten är sekvensen när Mikhaylov pratar om arkivforskning och säger att han har 2-3 anställda som sysslar med att leta i ryska arkiv... Det här svaret verkar helt gå reportern förbi. Vilken privatperson har tre anställda arkivforskare?
En fjärde intressant detalj framkommer i klippet från RT. Där säger Mikhaylov att han ska föra hem jord från vrakplatsen till en kyrkogård nära St Petersburg i Ryssland. Han ska ta upp det från havets botten i små kanistrar. På uppdrag av vem kan man då fundera på? Redan den 29 juli hade Russian Geographic Society, där rysslands försvarsminister Shoigu är en ledamot, ett möte där en expedition till ubåten Som hade diskuterats. Det gick således väldigt fort. Förmodligen ett rent sammanträffande. Organisationen har dessutom uppenbart stort inflytande i Ryssland.
Möjligen har det hela blivit en höna av en fjäder. Men så länge fakta saknas så är det i alla fall en intressant historia med en rad märkliga sammanträffanden. Expressen avslutar dock sin senaste artikel med de två viktigaste och centrala frågorna så länge vi inte vet allt:
Men hur den (ubåten) kunde hittas så enkelt – tack vare "ryska arkiv" – är fortfarande oklart. Och vem betalar för Alexey "Max" Mikhaylov och hans dykningar?
Överstelöjtnant Håkan Edström har skrivit en utmärkt artikel i KKrVAHT 2/2015, som visar på en bristande koppling mellan omvärldsbeskrivningarna – i och för sig intressanta – och de försvarspolitiska målen. Försvarsberedningens medlemmar är väl ändå betalda just för att göra denna koppling?
Nedan görs ett försök att fylla i denna lucka rörande några viktiga omvärldstendenser. Det är fråga om ett blogginlägg och inte en vetenskaplig artikel; resonemangen hålls därför kortfattade.
— — — — — — — — —
Världen är just nu i inne i en fundamental geopolitisk omvälvning: världsomspännande terrorism, USAs prioritering av Asien, Kinas framtid och Rysslands upprustning och revanschistiska stormaktsanspråk är några exempel på de krafter som är i rörelse. Samtidigt finns många tecken på att EU i varje fall kommer att försvagas eller till och med falla sönder. Risken för en dominoeffekt på Nato går inte att bortse från. Risken är stor för att flyktingströmmarna bara ökar med åtföljande konsekvenser för stabiliteten i Europa. Denna turbulenta tid kommer med tiden att gå över. En ny, någorlunda stabil världsordning kommer då att uppstå. Men hur denna kommer att se ut vet vi inte. En del av dessa omvälvningar har direkta konsekvenser för Sveriges säkerhet och bör därför påverka försvarspolitiken. Andra är – fortfarande avseende försvarspolitiken – av mer indirekt karaktär. Klimatförändringar och befolkningsökning kan t.ex. mycket väl ge upphov till konflikter och migrationsströmmar men har inga direkta försvarspolitiska effekter (bortsett från Försvarsmaktens utsläpp av växthusgaser).
Utvecklingen av den geopolitiska verkligheten i tidsspannet 2025 – 2040 är alltså okänd. Och det är då de vapensystem, som idag beställs kommer att vara operativa. Det finns dock trender som är tydliga och där kopplingarna till försvarspolitiken går att analysera.
Kinesiska havet
Kina gör anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska havet, som är ett av världens mest trafikerade områden. Härmed kommer man i konflikt med områdets kuststater som också har stora anspråk. Till skillnad från Kinas är emellertid de andra kuststaternas anspråk till stor del legala. Kina har också anspråk i Östkinesiska havet och kommer därigenom i konflikt med Japan och Korea. Härtill kommer den stående konflikten med Taiwan. Den kinesiska politiken leder till att man kommer på kontrakurs med USA, som är havsrättens främste tillskyndare trots att man inte ratificerat FNs havsrättskonvention. För USA – och större delen av den maritima världen – är Kinas anspråk på detta sitt ”blå territorium” oacceptabla av såväl strategiska som legala skäl. Det finns en stor risk för upptrappning av konflikten även om de båda ländernas kärnvapeninnehav sannolikt håller denna begränsad.
Svenska intressen: Främst ekonomiska med hänsyn till svensk handel och svenska investeringar i området. Det är ett starkt svenskt intresse att värna den nuvarande havsrätten (bl a gentemot Ryssland).
Påverkan svensk säkerhet: Inte direkt men om USA tvingas koncentrera stora styrkor i Asien ökar risken för ryska äventyrligheter i andra områden.
Påverkan svensk försvarspolitik: Inte direkt.
Ryssland
Sverige har uppenbara problem med ett äventyrligt och revanschistiskt Ryssland. Den ryska geopolitiska situationen i Östersjön är oförmånlig och lockar säkert till framstötar om tillfälle gives. Enligt rapporten The Coming Storm. Baltic Security Report. (Edward Lucas, CEPA, Juin 2015) har Ryssland övat att upprätta en spärr Nordnorge – Åland – Gotland – Bornholm. Detta innebär med all sannolikhet att man vill kunna skapa en buffert eller glacis inom vilken främmande styrkor inte kan operera. En sådan strategi kallas A2/AD (Anti-Access/Aera Denial) på ”pentagonesiska”.
Ett så kallat hybridkrig består av militära styrkedemonstrationer, desinformation och dolda framstötar (utnyttjandet av soldater utan nations- och gradbeteckningar i Ukraina). Sådana aktiviteter drivs redan idag mot Sverige: flygövningarna mot svenskt territorium, uttalanden från vissa håll om att krisen är USAs och Natos fel medan Ryssland inte utgör ett militärt hot respektive ubåtskränkningar. Samt sådant som vi inte vet något om.
Sannolikheten för en regelrätt invasion av svenskt territorium – förutom Gotland är mycket liten. Men styrkedemonstrationerna skapar en normalbild av att Sverige inte kan försvara sig och därför måste ge efter när eventuella krav ställs. Och hur skulle en svensk regering reagera om Ryssland hotar med kärnvapen (mer om detta nedan)?
Svenska intressen: Den nationella suveräniteten är ett vitalt svenskt intresse. Det är också ett starkt intresse att den nuvarande geopolitiska situationen i Östersjöområdet bevaras eller ännu hellre stärks.
Påverkan svensk säkerhet: Ytterst gäller det nationens frihet.
Påverkan svensk försvarspolitik: Hotet från Ryssland bör ha högsta prioritet, i varje fall för Marinen och Flygvapnet, som är de delar av Försvarsmakten som i första hand har att värna våra intressen i området.
Planeringen måste utgå från att vi inte får hjälp av Nato av följande skäl:
Sverige omfattas inte av Natos säkerhetsgaranti (vilket lustigt nog är ett uttalat mål för vissa partier).
Befolkningen i vissa Nato-länder (bl a Frankrike och Tyskland) vill inte att Nato ens hjälper sina medlemsstater.
Sverige ligger nästan sämst i Europa avseende av försvarets andel av BNP – det enda accepterade sättet att jämföra försvarsansträngningar.
Men – har vi tur finner Nato det vara i sitt intresse att hjälpa oss; då måste vi vara beredda att ta emot denna hjälp.
Kärnvapen
Ryssland har vid ett antal tillfällen hotat med kärnvapen i samband med den nuvarande krisen – bl a mot Danmark och de Baltiska staterna. Denna offensiva men virtuella användning av kärnvapen är något kvalitativt nytt som västmakterna (dvs USA, England, Frankrike) inte har något direkt svar på. De ryska hoten anses dels som oseriösa (det är enklast så) och dels ligga under tröskeln för kärnvapenavskräckningen; inga kärnvapenmakters vitala intressen hotas. I avsaknad av lämpliga doktriner och vapensystem så har västmakterna att välja mellan:
Riskera eskalering till strategisk kärnvapennivå.
Ge efter.
Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att USA, England och Frankrike inte avrustar sina kärnvapen.
Påverkan svensk säkerhet: Ja.
Påverkan svensk försvarspolitik: Oklart vad som kan göras. Svenska kärnvapen, antimissilförsvar och nybyggnad av skyddsrum är knappast aktuella.
Europa
Europa är i en allt djupare kris. Risken för en splittring i de ultranationalistiska partiernas (Front National i Frankrike t.ex.) framgångars spår är långt ifrån försumbar. Dessutom kan Grekland – och kanske Cypern – lockas in i Rysslands intressesfär. Om EU faller sönder splittras sannolikt också Nato; populistiska partier som Front National är också anti-Nato. I ett splittrat Europa blir krig åter möjligt. USA kommer med all säkerhet att lämna ett sådant Europa.
Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att bibehålla ett fungerande EU.
Påverkan svensk säkerhet: Stor osäkerhet, Rysslands handlingsmöjligheter ökar starkt.
Påverkan svensk försvarspolitik: Ett allsidigt försvar krävs.
Maritimiseringen
Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vi är alltså helt beroende av säkra sjötransporter såväl i närområdet som globalt. I havet finns också de resurser en ökande världsbefolkning behöver: energi, mineraler, grundämnen, protein och biologiska ämnen.
Svenska intressen: Ja, som sagt.
Påverkan svensk säkerhet: Utan säkra sjötransporter stannar Sverige.
Påverkan svensk försvarspolitik: Sverige måste kunna skydda sjötransporter i närområdet samt bidra till skyddet globalt.
Cybersäkerhet
Frågan om cybersäkerhet skär genom alla säkerhetsområden såväl civila som militära. Cyberangrepp är en självklar del av varje angrepp och utgör dessutom ett stort hot från organiserad brottslighet och terrorister.
Svenska intressen: Sverige är utomordentligt beroende av fungerande datakraft; detta gäller såväl civilt som militärt.
Påverkan svensk säkerhet: Se ovan.
Påverkan svensk försvarspolitik: Cybersäkerhet samt möjligheterna till eget agerande i cyberrymden måste ges högre prioritet, inte minst i utbildningen.
Terrorism
Den så kallade islamska staten, DAECH, för krig mot europeiska och svenska kärnvärden: demokrati, jämlikhet, religionsfrihet, yttrandefrihet etc. Kriget sker, vilket är nytt, dels som konventionellt – om än med starka inslag av terror – krig mot sina ”grannar” och dels som terrorism i Mellersta Östern, Europa och Afrika. Antalet grupper med liknande mål är stort: AQMI, Boko Haram, Al Quaida med fler, vilket inte nödvändigtvis innebär att de är allierade; tvärtom. Härtill kommer hotet från neonazistiska grupper (Breivik, Oklahoma City…).
Särskilt DAECH driver en aktiv propaganda i länder som Sverige. Här finns också grupper, som av olika skäl bagatelliserar terrorhotet samt en betydande tafflighet i civilsamhällets agerande.
Svenska intressen: Ja, terrorismen slår mot grundläggande svenska och europeiska värden. Terrorismen driver också fram en ökning av flyktingströmmarna. Omfattande terrorattacker – exempelvis Twin Towers 11/9 2001 – ger också stora ekonomiska konsekvenser. Det borde vara ett starkt svenskt intresse att stödja de förföljda kristna i Mellersta Östern (men Svenska Kyrkan prioriterar klimatfrågorna!!)
Påverkan svensk säkerhet: Terrorismen är ett allvarligt hot mot den inre säkerheten. Terrorismen i Mellersta Östern hotar också sjövägen Medelhavet – Indiska Oceanen.
Svensk försvarspolitik: Denna påverkas på två plan. Dels bör vi göra vad vi kan för att stödja kampen mot DAECH och andra liknande organisationer. Dels behöver vi stärka den inre säkerheten; den svenska försvarspolitiken behöver därför omdefinieras. Delar av Armén bör sannolikhet ha terroristbekämpning som huvuduppgift (om polisen inte klarar att hålla ordning i våra förorter klarar man sannolikt inte ett omfattande terroranfall typ 9/1 2015 i Paris).
Övrigt
Flyktingströmmen är ett resultat av krig, diktatur och terror. Den påverkar naturligtvis svenska intressen och svensk säkerhet – främst då samhällets sammanhållning. Bland flyktingarna göms också potentiella eller aktiva terrorister. Men flyktingfrågan är inte en direkt fråga för försvarspolitiken.
Detsamma gäller genderfrågor, klimatfrågan, befolkningsökningen och liknande – de utgör mer eller mindre allvarliga problem men har ingenting med försvarspolitikens inriktning att göra.
Däremot har Försvarsmakten goda möjligheter att verka för integration i samhället av utsatta grupper. Försvarsmakten kan som ingen annan myndighet skapa ordning och reda samt ställa tydliga krav. Projekt med sådan inriktning drivs framgångsrikt i andra länder (exempelvis Frankrike) och borde också kunna drivas hos oss.
Författaren är kommendör, ledamot av Académie de Marine och KkrVA
TASS rapporterade tidigare i veckan, V531, att CSTO, CollectiveSecurityTreatyOrganization, snabbinsatsstyrka kommer genomföra en övning i Pskov Oblast, närmare bestämt vid det militära övningsfältet, StrúgiKrásnyye.Snabbinsatsstyrkan består av enheterfrån Ryssland, Vitryssland, Armenien, Kirgizistan, Tadzjikistan och Kazakstan, storleken på förbandet är cirka 20,000 man och grundades 2009. Värt att notera är att övningen genomförs vid samma övningsfält som utnyttjades av 106. Luftlandsättningsdivisionen under sin övning14-17JUL2015.
Snabbinsatsstyrkan består i huvudsak av luftlandsättnings- och specialförband. Styrkan är således en lätt och lufttransportabel enhet, som snabbt kan förflyttas i olika riktningar. Styrkan genomförde under maj månad 2015, i Tadzjikistan , en larmövning, 12-22MAJ2015, med över2,500 man, cirka 20 stridsflygplan och över 200 olika materielslag såsom pansarskyttefordon o.dyl.
Någon specifik tidpunkt för övningen definieras ej i rapporteringen, förutom att den skall genomföras före "Unionsskölden-2015" d.v.s. före 10SEP20151. Erfarenheter från den tidigare, 12-22MAJ2015, genomförda larmövningen, skall även omhändertas under denna övning. Vid Zapad'2013 genomfördeCSTO även en övning med dess snabbinsatsstyrka, vilket kan vara värt att notera i sammanhanget.
Vad som även är intressant att notera, är att NATO, genomförde en övning, 9-19JUN2015, med dess nya snabbinsatsstyrka, VeryHighReadinessJointTaskForce, övningengenomfördes i området Swietoszów – Żagań i västra Polen. Totalt deltog ca 2,100 soldater och över 300 fordon i övningen, deployeringstiden, var 96 timmar till övningsområdet.
Båda organisationerna, CSTO och NATO, förefaller se framför sig sådana konfliktförlopp som kräver snabba och lätt transportabla enheter. Dock förefaller NATO vara mer i efterhand i upprättande och implementering av ett sådant koncept, kontra vad CSTO förefaller vara i dagsläget. Trots att NATO som organisation tidigare har haft ett snarlikt koncept med NATO Response Force – NRF – som grundades 2003.
Bild 3. Geografisk placering för VJTF övningsområde.
I sig är det inget ovanligt att CSTO snabbinsatsstyrka övar vid Rysslands västra landgräns, detta har genomförts tidigare, dock är det första gången sedan det försämrade säkerhetsläget mellan Ryssland och Väst uppstod. Samt sedan man brutit kommunikationen mellan å ena sidan NATO och å andra sidan CSTO, man väljer att genomföra en övning vid dess västra landgräns.
Jämför man då, deployeringstider, så förefaller CSTO snabbinsatsstyrka vara betydligt snabbare, då t.ex. en luftlandsättningsbataljon transporterades under 48 timmar till Tadzjikistan från Ivanovo under CSTO senaste larmövning 12-22MAJ2015. I sig är sådana jämförelser irrelevanta då en "skarp" situation innebär friktioner o.dyl. som ofta gör att fredstida resultat ej uppnås, men i sammanhanget är det värt att notera.
Vad avser övningsscenario har heller inget framkommit kring den nya övningen, den tidigare övningen var inriktad mot en irreguljär motståndare. Dock utifrån övningsscenariot som "Unionsskölden-2015" har, manöverkrigföring över stor yta, så kan ett scenario som omfattar en reguljär konflikt vara mer trolig, i denna övning med CSTO snabbinsatsstyrka.
Rent tidsmässigt kan övningen som tidigare nämnts ske när som helst intill dess att "Unionsskölden-2015" påbörjas. Men utifrån scenariot i "Unionsskölden-2015", som förefaller vara en reguljär konflikt, finns stora operationella vinster att dra, genom att påbörja CSTO övning strax innan, d.v.s. några dagar innan maximalt en vecka innan "Unionsskölden-2015" påbörjas.
Det scenario man då skulle få, är att en konflikt utbryter, CSTO snabbinsatsstyrka aktiveras och förflyttas till konfliktområdet, övriga manöverförband kraftsamlas därefter till området under tiden som de lätta förbanden fördröjer en framträngande motståndare, slutligen avlöses de lätta förbanden och de tyngre manöverförbanden, påbörjar sin strid. På detta sätt övas en hel funktionskedja, dock är detta ett antagande, hur man skulle kunna öva.
Avslutningsvis så kan den kommande övningen, tydligt påvisa om CSTO kommer fortsätta fungera, främst som en säkerhetsorganisation som förefaller verka i Centralasien med de säkerhetsproblem som finns där. Eller om den även kommer agera tydligare i Centraleuropa, d.v.s. en tyngdpunktsförskjutning, utifrån det nu rådande säkerhetsläget.
Vad, förutom författarens intressefokus, förenar två disparata länder som Sydsudan och Turkiet i dessa tider? Inte mycket, kan man tycka.
Men det finns en sak: båda står inför existensiellet avgörande deadlines nu i augusti. Sydsudan har ställts inför en ny ultimativ deadline, senast den 17 augusti kräver det internationella samfundets olika globala och regionala aktörer att parterna i det förödande sydsudanesiska inbördeskriget ska ha accepterat senaste frammanglade fredsplan, annars… Ja, annars vad? Skärpta sanktioner? Och för Turkiets del handlar det om den deadline som inträffar den 23 augusti. Då har de 45 dagar förflutit som författningen ger parterna i koalitionsförhandlingarna med anledning av valet den 7 juni. Finns ingen koalitionsöverenskommelse på plats då vankas ett nyval som kan bli ytterst destruktivt och destabiliserande.
Om dessa två deadlines finns mycket att säga. I jämförelse med Turkiet och dess mångomsjungna strategiska betydelse till följd av historia och geografi (en slags humorfri variant av romerske kejsaren Heliogabalus som sades förena österns och västerns laster!) framstår naturligtvis det arma Sydsudan som en relativ strategisk obetydlighet, ett land (världens nyaste stat 2011) som därtill numera har gått om Somalia och DR Congo och toppar listan över ”Failed states”). Skäl finns således att sluta jämföra och i stället tala om dessa deadlines var för sig, utifrån de respektive fallens speciella internationella (och förstås nationella) betydelse.
Sydsudan
Fallet Sydsudan aktualiserar förutom en humanitär kris av enorma mått också frågan om det internationella samfundets vilja och förmåga att skapa fred, i ett läge och ett område där fredsarbetet inte försvåras eller omintetgörs av säkerhetspolitiska motsättningar mellan dominerande stormakter – såsom i regel var fallet under det kalla kriget. Visst har det förekommit ”kallakrigetaktiga” låsningar i FNs Säkerhetsråd också i fallet Sudan/Sydsudan, återspeglande maktambitioner och oljeintressen och annat (ex det ryska och kinesiska stödet till Khartoum mot amerikanskt/västligt stöd för sydsudanesiska självständighetssträvanden under den långa inbördeskrigsperioden i det samlade Sudan). Men i dagens Sydsudan handlar det väldigt lite om sådant och väldigt mycket om andra svårigheter. Sydsudan har kommit att leda till något av en kris för det internationella, multilaterala fredsarbetet, oaktat storartade och prestigetunga insatser med alla de medel som det multi- och bilaterala fredsarbetet förfogar över: bistånd, politik, diplomati, fredsbevarande styrkor, mm.
Sudans delning hade föregåtts först av generationer av inbördeskrig (där krigshandlingarna främst ägde rum på dagens Sydsudans område), därefter av årslånga fredsförhandlingar (som 2005 ledde fram till CPA, Comprehensive Peace Agreement), därefter en 6-årig relativ fredsperiod där fredsavtalet skulle genomföras, därefter en avtalsenlig folkomröstning i det som snart skulle bli Sydsudan, med väntad 99-procentig uppslutning till stöd för självständigheten, den som uppnåddes sommaren 2011. Det jublades i Juba den dagen, men mörka moln hängde över horisonten, i form av en hel litania av olösta problem gentemot den nya grannen i norr, Sudan, och i form av ringa eller inga förberedelser för stats- , nations- och fredsbyggandets utmaningar i det etniskt komplexa och fortfarande krigstraumatiserade samhället, Afrikas mest underutvecklade. Optimismen då, trots allt detta, var grundad i beslutsamheten hos det internationella samfundets allehanda multi- och bilaterala aktörer att satsa rejält på det sydsudanesiska experimentets framgång (experiment eftersom detta med att dela länder, eller acceptera delning, ända sedan Biafra-kriget på 60-talet varit en erkänt hyperkänslig sak).
Men det dröjde som vi sett inte länge efter separationen förrän ett förödande inbördeskrig slet itu den nya staten. Och sedan dess har ett allt mer frustrerat internationellt samfund, med ansträngda inbördes relationer och i varierande rollfördelning (FN, USA/Trojkan, AU, IGAD), gjort upprepade försök att få slut på kriget. Flera gånger har det sagts att ”detta är sista försöket – take it or leave it” och flera gånger har det hotats med sanktioner och andra maktmedel. Flera olika modeller och angreppssätt har prövats och misslyckats: man har oscillerat mellan ytterligheterna å ena sidan humanitärt eld upphör (som aldrig respekterats) och andra sidan allomfattande och långsiktsverkande fredskontrakt. Samtliga av de klassiska dilemman som inryms i fredsskapandet, fredsbyggandet och fredsbevarandet har passerat revy: långsiktigt-kortsiktigt, ansvarsutkrävande för otaliga krigsbrott versus allt det som krävs för nödvändig försoning, inklusivitet versus exklusivitet, osv, osv.
Ansvaret för de återkommande fredsmäklarförsöken har delegerats till den regionala organisationen IGAD som dock består av stater på Afrikas Horn som egentligen och väsentligen har motsatta intressen i Sydsudans krig och fred, exempelvis detta att Uganda fortfarande har kontroversiell truppnärvaro i Sydsudan till stöd för regeringssidan. Efter senaste misslyckande tidigare i år har nu IGAD biffats upp och kallas ”IGAD PLUS”, så den fredskonstruktion som nu föreläggs parterna, alltså för svar senast den 17 augusti, kan nu sägas backas upp av och representera i stort sett hela det internationella samfundet, inkl FN, EU och Afrikanska Unionen (AU) – planen var en huvudfråga när president Obama nyligen besökte Addis och AU:s (Kina- donerade!) högkvarter. ”The sense of urgency” förstärks denna sommar av nya larmrapporter både om hotande hungerkatastrof och om krigsbrottsgräsligheter på båda sidor. Svar tycks för närvarande saknas när det gäller vad som kan tänkas ske om parterna trots denna imponerande (sista?) mobilisering inte kan tvingas samman till handskakning och signatur. För den luttrade tillkommer så insikten om att ett aldrig så högtidligt undertecknat dokument, undertecknat under starkast tänkbara internationella press, förstås inte utgör någon fredsgaranti. Det är erfarenhetsmässigt långt mellan ett avtals undertecknande och dess genomförande. Försoning och praktiskt samregerande är ingen lätt sak i en miljö genomdränkt av hat och hämdlystnad, på alla samhällsnivåer.
Och häri ligger dilemmat. Vad betyder ett fredsavtal om båda (alla) parter fortfarande egentligen tror på en militär seger, om den bakomliggande komplexiteten och inbördeskrigets egen dynamik gör det högst ovisst vad de nominella ledarna egentligen kan leverera, om inbördeskrigets förlopp producerar ständigt nya miliser och lojalitetsrockader. Till saken hör ju också konfliktens asymmetri: att det handlar om en sittande regering mot en upprorsrörelse, var och en med sin egen definition av vad som till sist gör kriget värt att avsluta. Alltså är det till exempel inte lätt för president Salva Kiir att smälta att internationella samfundet nu vill tvinga på honom en fredsuppgörelse som anger en maktdelningsnyckel som de facto honorerar upproret. Här inryms, på båda sidor, stora legitimitetsbekymmer.
Men den 17 augusti, nu snart, ska det avgöras. Sägs det. Och avgörandet – till att börja med parternas accept, eller inte – kommer att få stor betydelse för synen på det multilaterala freds- och statsbyggandets värde och framtid.
Turkiet
Vad sedan gäller Turkiet så handlar det alltså om senaste parlamentsval och förvaltandet i konstitutionell ordning av dess resultat, som ju innebar att det sedan år 2002 styrande AKP förlorade sin absoluta majoritet och alltså måste söka en koalitionslösning för regeringsmakten – en koalitionsuppgörelse med antingen det turknationalistiska MHP, eller det ”socialdemokratiska”/kemalistiska CHP eller nykomlingen/uppstickaren i parlamentet, det ”kurdnationalistiska” HDP. Sedan president Erdogan efter uppseendeväckande processfördröjning gett regeringsbildaruppdraget åt ”sin” premiärminister Davutoglu anger författningen en 45 dagars limit för att hitta en koalitionslösning, annars vankas som sagt nyval som enda utväg. De 45 dagarna utlöper alltså den 23 augusti.
Tills dess och tills vidare styrs Turkiet av AKP som interimregering. Och under dessa inrikespolitiskt oklara förhållanden har, som vi sett, Turkiets utrikespolitiska läge och agerande hamnat i fokus för världens uppmärksamhet. Sambanden mellan det inrikespolitiska spelet och det utrikespolitiska agerandet framstår som uppenbart men svårtolkat. Detta gör deadlinen den 23 augusti både delikat och potentiellt ödesmättad: Turkiets demokrati och nationella sammanhållning skulle utsättas för utomordentligt stora påfrestningar om det skulle komma att handla om allvarlig säkerhetspolitisk krishantering samtidigt med en tämligen garanterat hätsk nyvalskampanj – siktande till nyval tidigast nära tiden för årets turkiska prestigeprojekt, värdskapet i november för all världens ledare inom G20-gruppen. Med tanke på allt detta borde parterna – det handlar i praktiken om AKP-CHP eller (möjligen) AKP-MHP – alltså satsa allt på att få till stånd en koalitionsuppgörelse, i nationens intresse.
Men mycket tyder på att detta likväl blir svårt, både trots och på grund av den senaste tidens dramatiska utveckling, krigsoperationerna mot IS och PKK samtidigt och den sårbarhet för Turkiets del som blottläggs av dessa händelser.
En av svårigheterna härrör förstås från president Erdogan själv. Det spekuleras öppet i turkiska media om att Erdogan i själva verket redan bestämt sig för att gå in för ny- eller omval, och därvid chansa på att en hård kampanj i förening med en utrikespolitisk krisatmosfär och en strategi för marginalisering eller utmanövrering av det pro-kurdiska HDP (som fick 13 % i valet och därmed verksamt bidrog till att AKP/Erdogan förlorade det totala greppet) skulle återföra AKP till dess tidigare allsmäktiga dominans och därmed bereda vägen även för Erdogans egna exekutiva presidentplaner. Trovärdigheten skulle dock kräva att denna ambition och detta mål dämpas i retoriken fram till deadline den 23 augusti, genom fortsatta, till synes seriösa koalitionsförhandlingar där man låter tanken smaka på olika varianter, i spannet koalitionsregering enbart för hantering av den aktuella krisen och för att leda landet till nyval till långsiktigt avsedd och reformgenomtänkt koalitionsregering.
Men oavsett Erdogan-faktorn: hur skulle en koalitionsöverenskommelse mellan AKP och ett annat parti se ut, bl a med tanke på att både CHP och MHP kräver ”parlamentarisering” av politiken, bl a innebärande att presidenten måste pressas tillbaka till den roll han tilldelas i den gällande författningen. Även andra krav som särskilt CHP ställer för att riskera en koalitionsroll som kan bli kostsam i ett nästa val torde vara utomordentligt svåra att acceptera både för presidenten och för hans hängivna anhängare inom AKP. En koalitionsförhandlingslösning, närmast oavsett vilken, skulle förändra det politiska landskapet i Turkiet. Men, som sagt, det brådskar, den 23 augusti måste uppgörelsen finnas, annars utlyser presidenten omval.
Kopplingen mellan den turkiska utrikespolitiken, nu i utpräglad krisatmosfär, och inrikespolitiken, nu i limbo, tillhandahålls i första hand av det pro-kurdiska HDP. HDP och dess ledning (Demirtas o Co) har till följd av den senaste tidens dramatisering hamnat i en utsatt position, klämd mellan AKP-regeringen å ena sidan och PKK å den andra. I och med att den fredsprocess visavis PKK som nu avbrutits (?) (och där HDP-politikerna utgjorde legitimerad förmedlande länk mellan AKP-ledningen, Öcalan på fängelseön Imrali och PKK-ledningen i Quandil-bergen i norra Irak) inte längre betingar substans i relationen mellan styrande AKP och HDP, och i och med de krigshandlingar som återuppstått mellan armén och PKK, så har tidigare samarbete ersatts av hätsk polemik. I detta läge tycks det vara Erdogans och AKP-ledningens strategiska mål att återfå makten genom att HDP i ett nyval eller på annat sätt fråntas sin parlamentariska ställning (80 mantat efter de vunna 13,1 % av rösterna). Logiken är att agerandet mot HDP innebär lutning åt det turknationalistiska hållet vilket förutsätter att fredsprocessen förklaras avbruten vilket i sin tur utgör en belastning i AKP-regeringens västliga relationer i ett läge när kampen mot IS förutsätter stark västlig sammanhållning.
Med detta försök att i korta meningar summera en komplex verklighet, därtill i snabb förändring, varde sagt att deadlinen den 23 augusti – blir det en koalition (och i så fall en ”anti-kurdisk” AKP-MHP koalition eller en mer reforminriktad, av turkiska näringslivet starkt förordad, koalition AKP-CHP, eller inte? – är betydelsefull på flera sätt och plan. Alternativet, omvalet, blir en realitet den 23 augusti om koalitionsförhandlingarna, givet nämnda svårigheter, hinder och oförenligheter, går i stöpet. Svar på detta finns kanske redan snart, innan denna text hinner nå ut. Och mycket kan förväntas hinna hända dessförinnan i den militärpolitiska processen av action-reaction och det inrikespolitiska manövrerandet. Men om beskedet den 23.8 blir nyval, eller omval, så förestår en tid fylld av ovissheter och svårigheter, och som sagt detta särskilt om en hätsk valkampanj (där turkisk och kurdisk nationalism ställs mot varandra) i tid och rum sammanfaller med en utdragen och kanske växande säkerhets- och säkerhetspolitisk kris.
Så visst finns det skäl att hålla ögonen både på Sydsudan och Turkiet i dessa dagar.
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.Michael Sahlin
De nya T-14 Armata och Kurganets-25 kommer först att tillföras de nya större pansarförbanden.
I Östtyskland (DDR) hade Sovjetunionen tre större förband med tonvikt på stridsvagnar. De benämndes stridsvagnsarméer. Nu har ryska statsmedier offentliggjort att man före den 1 december detta år skall ha återupplivat Första gardesstridsvagnsarmén, som skapades på Stalingradfronten i juli 1942 och slutade sina sovjetiska dagar i östtyska Dresden, där Vladimir Putin tjänstgjorde 1985-1990.
Det har inte funnits någon formation benämnd stridsvagnsarmé sedan 1998. Men vad är en stridsvagnsarmé? Det beror på vilken period man talar om men pudelns kärna är att det är ett ovanligt stridsvagnstätt förband - dess chef förfogar över flera pansardivisioner med sammanlagt flera hundra stridsvagnar. Kungörelsen från TASS om att Första gardesstridsvagnsarmén (som invaderade Tjeckoslovakien 1968, vilket inte nämns av TASS) skall återuppstå före den 1 december i år kommer samtidigt med upplysningen om att förbandet blir det första att från och med nästa år erhålla den nya stridsvagnen T-14 och det nya men mindre uppmärksammade pansarskyttefordonet Kurganets-25.
Att det våras för stridsvagnen verkar man ha anat på två svenska tidningsredaktioner. Senaste numret (nr 4) av Soldat & Teknik har på omslaget en stridsvagn i fokus, en strv m/39 tillverkad av Landsverk i Landskrona - och just Landsverks ytterst märkliga kopplingar till både Tysklands och Sovjetunionens pansarutveckling är föremål för en synnerligen läsvärd artikel, "Pansarpionjärer i Skåne", av teknikhistorikern Roine Viklund i senaste numret av Militär Historia (nr 8). Undertecknad har skrivit en bok, Tyskar och allierade i Sverige, som nämner Landsverkvagnen som slutade sina dagar i Sovjet. Men jag fann dock många för mig nya uppgifter om Landsverk i Roine Viklunds artikel.
Hur en Landsverkvagn presterade i terrängen i jämförelse med en Panther respektive allierade stridsvagnar handlar följande filmklipp om.
I detta prov testas Landsverks m/42 mot tyska och allierade stridsvagnar.
Apropå Panther råkar jag nu som semesterbok läsa Antony Beevors Ardennerna 1944. Hög tid att återge till semestern...
Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.
Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”
Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj...
Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg - tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:
En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.
Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.
Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: "Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike."
Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:
Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.
Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.
Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.
Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:
Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.
På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.
Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.
För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.
Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.
För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.
I kölvattnet av gårdagens omfattande mediadrev, baserat på att de aktuella dykarna undanhöll delar av sanningen och i stället spekulerade hej vilt i Expressen, så kommer i dag ett nytt inlägg här på bloggen. Den här gången är det David Bergman som skriver om en annan miniubåt, vår egen HMS Spiggen. Jag har själv avhandlat ämnet här på bloggen flera gånger tidigare, och för en tid sedan i en kolumn i SvD som man kan läsa om man vill ha bakgrunden till varför det blev som det blev. Men ämnet är ständigt aktuellt och jag kan inte nog instämma i det som David Bergman skriver här nedan, och jag hoppas innerligt att Försvarsmakten inom kort kommer att försöka återställa ordningen!
/ Skipper
-----------------------------------
Det är rent ut sagt förjävligt!
De orden använde ÖB för att beskriva en konstaterad ubåtskränkning av svenska vatten i höstas. Idag tänkte jag samma sak då jag såg flottans f.d. miniubåt HMS Spiggen stå upplagd och övergiven på ett av kommunens garageområden i Kalix.
Att skänka bort överflödig försvarsmateriel är varken ovanligt eller konstigt, tvärtom. Dock var HMS Spiggen när hon skänktes bort under föregående år varken antik eller överflödig utan togs i bruk så sent som 1990 och var flottans enda miniubåt. Att skänka bort fullt fungerande försvarsmateriel är tyvärr inte heller ovanligt och ofta ett resultat av extremt kortsiktigt tänkande.
Att påstå att Kalix kommun hade någon färdig plan för fartyget skulle vara att fara med osanning. Det var vid mottagandet oklart vart den skulle placeras men under våren föll valet på Siknäsfortets ägare som ville placera den vid Töre hamn med hänsyn till platsens betydelse för ubåtsjakterna på 80-talet. Där finns dock idag ingen färdig lösning eller lämpligt museum och mer än ett år efter att hon anlänt till kommunens upplag står fartyget fortfarande kvar utomhus bland snöplogar och rostiga rullstolsramper.
Men det slutar inte här. Inför en utplacering som besöksobjekt har frågan om sanering av olja och drivmedel enligt uppgift blivit aktuell mellan kommunen och de kommande ägarna. Vem som skall göra detta och vad kommunens budgetchef säger om utgiften vet jag inte men en gissning är att både kommunen och eldsjälarna i Föreningen Siknäsfortet tagit på sig mer än de kanske först anade.
Jag har under det senaste året besökt HMS Spiggen vid två tillfällen. Det sägs att ubåtsjakt är en konst som kräver mycket övning men att däremot hitta en miniubåt upplagd på en kommunal parkering var ingen större utmaning, även för en arméofficer. Förvånansvärt nog ligger hon helt öppen och olåst, på ett område där vem som helst kan köra in och ingen har vid något besök ifrågasatt min närvaro. Att ubåten ligger så öppet och oskyddat är olyckligt av flera olika anledningar, men signalerar tyvärr framförallt att kommunen saknar kompetens att ta hand om fartyget på ett bra sätt.
Jag vet inte vilka bevekelsegrunder den ansvarige beslutsfattaren hade när HMS Spiggen skänktes bort till Kalix Kommun. Men när jag ser den stå och förfalla bland skrotet på en parkering samtidigt som svenska flottan behöver en miniubåt för att öva ubåtsjakt med, kanske mer nu än någonsin tidigare, ligger vår överbefälhavares ord närmast till hands: Det är rent ut sagt förjävligt!
Från Försvarsmaktens minnesceremoni 2013 vid förlisningsplatsen för HMS Ulven. Foto: Johan Lundal/Combat Camera
Den 16 april 1943 försvann den svenska ubåten Ulven. Först i början av maj, efter en av de största sökoperationerna i svensk historia, kunde hon med hjälp av fiskebåten Normy återfinnas på 52 meters djup. Hon hade minsprängts av en tysk mina och samtliga 33 ombord hade förlorat sina liv. Liknande fasor har varje ubåtsnation egna minnen av, där krig men även fred har skördat enorma offer under havsytan. Det gäller Tyskland, Storbritannien, USA, Ryssland/Sovjetunionen, Japan och några till.
Jag hade dock svårt att föreställa mig att något av dessa länder cyniskt skulle utnyttja en egen sådan förlust för att vinna kortsiktiga och magra propagandapoäng. Sedan en tid är vissa ryska media, statskontrollerade eller ej, angelägna att påstå att den främmande undervattensverksamhet som förekommit i Östersjön inte är rysk. Trots att ingen nation, ej heller Sverige, vare sig genom regering eller försvarsmakt antytt något sådant.
Under den rapportering som följde på fyndet av den ryska ubåten Som tvekade inte rysk media att hämningslöst bortse från, en inte osannolik möjlighet, att det var en äldre rysk ubåt. En möjlighet som rysk media själva kunnat komma fram till då Ryssland enligt egna uppgifter haft kunskap om förmodat förlisningsområde och som enligt uppgifter också figurerat i dykarkretsar – eller som Sputnik själv skriver: ”Det är sedan länge känt var ubåten förliste.” I stället var fokus på något helt annat:
Sputnik
Förlöjligandet är alltså till och med mer centralt än den kanske viktigaste omständigheten, att en möjlig rysk krigskyrkogård i form av en förlist ubåt har återfunnits. Det är särskilt förvånande och beklämmande när man vet med vilken stor vikt ryssar lägger på hågkomst och minnen av sina döda och sina krig. I den moderna propagandaapparaten är ingenting heligt, även sådant som tidigare var omöjligt kan nu offras. Det är oroväckande. Eventuella döda ryska sjömän väger lätt inför möjligheten att få sprida desinformation. Utrikesdepartementet har nu kontaktat Ryssland och vi får avvakta kommande reaktion. Jag hoppas att de sjömän som eventuellt vilar ombord i vraket på Som får den värdiga frid de förtjänar trots ett annat inledande ryskt fokus.
Desinformation, det är det inte själva publiceringen som är det avgörande utan vilken sekundärspridning och trovärdighet det får. Det krävs också en målgrupp som är mottaglig för ett visst specifikt budskap, i Sverige är allt om ubåtar en sådan lämplig jordmån. Genom dagens snabba informationsöverföring plockas det blixtsnabbt upp och de facto kvalitetssäkras under välrenommerade tidningsnamn under förevändningen att det kan ha visst nyhetsvärde. Det kan det säkert ha om det kompletteras med en rejäl journalistiskt granskning till stöd för läsaren. När aktörer som Sputnik ger sig in på den svenska marknaden kommer det att krävas mycket av beslutsfattare, media och myndigheter mfl att värdera och förstå vad som är fakta och vad som är lögn. Om detta har Jack Werner skrivit en bra analys.
Påhittat eller pålitligt?
Undervattensverksamhet är i propagandasammanhang tacksamt då det är något som inte röjer eller förklarar sig så lätt. Det tog 1 500 man tre veckor att finna Ulven och medias spekulationer var friska och omfattande trots mer än 70 år sedan. Medierapporteringen har tekniskt utvecklats, så även tonaliteten, men svårigheterna finns kvar. Därför har Försvarsmakten en beslutad process för publicering av egna fakta. Jag har ingen aning om hur pressofficerarna 1943 kunde hantera anstormningen. Jag vet bara hur Försvarsmakten ska göra idag. Med fasthet, tydlighet och fakta stå emot ryktesspridning, spekulationer och direkt vilseledning som skadar riket och dess försvar.
Erik Lagersten Försvarsmaktens informationsdirektör
