Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll
—
Alliansfriheten har tjänat oss väl
Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria - och i kris och krig neutrala - avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).
Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss". Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: "Alliansfriheten har tjänat freden väl", men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.
Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning - med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar - eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?
Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?
En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan - solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.
Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.
Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare - trots svårt ekonomiskt läge - och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.
Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.
Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination - en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.
Miljontals människor, militära och civila - flera gånger antalet innevånare i Sverige - dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.
Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede - om Hitler vunnit - och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.
Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:
Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".
Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.
Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.
Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.
Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.
Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".
Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.
Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.
Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa - för oss.
Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.
Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".
Vänligen,
Mikael Grev
Följ på Twitter för liknande tankar.
Follow @mikaelgrev
Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism
Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.
/C
Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.
Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.
Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.
Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?
Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.
Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.
David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi
/C
Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.
Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.
Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.
Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?
Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.
Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.
David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi
Russia remains Finland’s insoluble security dilemma
by René Nyberg
The demise of the Soviet Union almost a quarter of a century ago was all but bloodless; but with the current war in Ukraine, history has caught up with Russia. Empires do not implode without violence. The destruction brought to eastern Ukraine and the destabilization of the country have wider implications for Russia—implications that are more severe than the ongoing low-intensity conflict in the North Caucasus. Russia cannot prosper as an angry island, however large it may be.
Finland, as a neighbor of Russia and the country with which Russia shares its longest European border, is sensitive to all tremors caused by Moscow. And yet, over the decades, Finland has found a way to live with its often irascible neighbor. With a foreign policy based on a composed national narrative, rapprochement with the old foe, and skillful diplomacy, Helsinki’s level of ambition scores a solid 4 out of 5.
The war in Ukraine is the most serious threat to peace in Europe since the Soviet invasion of Czechoslovakia in 1968. Russia’s March 2014 annexation of Crimea, its use of armed force, and its attempts to limit Ukraine’s sovereignty are violations of the European security order. That order was established by the Helsinki Accords in 1975 and confirmed by the Paris Charter in 1990.
Now, there is no way back to business as usual without a settlement in Ukraine. This remains the precondition for lifting the sanctions imposed on Russia by the European Union and the United States.
Finland has found a way to reconcile with Russia. Yet this great-power neighbor remains Helsinki’s insoluble security dilemma. The chasm between Russia and the West is dramatically illustrated by the differences in national narratives. Moscow’s description of Crimea as sacred remains the verbal pinnacle of the Russian trauma caused by the country’s loss of empire.
The contrast with the national narratives of Finland or of modern Germany could not be starker. Neither of them has territorial claims on other states, and both live at peace with their neighbors.
Finland defines itself not through the loss of Viipuri (now Vyborg) or Karelia, territories ceded to the Soviet Union during World War II, but through survival. Helsinki’s achievement is having emerged from the war without being occupied and with its parliamentary democracy intact. This is illustrated by the fact that no Finnish grandmother, mother, or young girl ever encountered a Red Army soldier.
Finland remains the only country that said no to Stalin and got away with it. The reconciliation that describes modern Finland’s relationship with its great-power neighbor is a historic feat.
For Germany, the loss of the German Reich, East Prussia, or Silesia does not define the German national narrative. Rather, that narrative centers on the success of building a society based on the rule of law, the ability to face the past, and the peaceful reunification of the nation, which is now surrounded by friends and allies. The German historian Heinrich August Winkler wrote about his country’s Long Road West in a book with the same name.
Finland has experienced the full spectrum of relations with its Eastern neighbor, from belligerence to passive submission. In good times or bad, Russia always presents a security policy quandary for Finland. When confrontational threats from Russia emerge, as they do from time to time, they can often be managed through skillful diplomacy. But Finns always have to be prepared for the worst.
Finland cannot afford to turn its back on Russia. Even when provoked, Helsinki must not give in to such provocation. Instead, Finland has to filter out the excesses of Russian nationalist propaganda through its own cultural experience.
Russia’s predicament is its inability to deal with its neighbors. The maxim of defining security as having total control of one’s perimeter and attempting to direct the policies of one’s neighbors is no solution to the problems of modern Europe. Such an approach provides neither security nor stability.
Over the past twenty years, Russia has had problems with all of its neighbors, with one notable exception—Finland. And this is a Finnish rather than a Russian achievement. Vladimir Zhirinovsky, who relishes his role as Moscow’s court jester, underlined this at the 2014 Sochi Winter Olympics, when he claimed that the Finns hate the Russians because of the Winter War. He was speaking after the Finnish ice hockey team had beaten Russia, with President Vladimir Putin in attendance.
Who in the West remembers the short war fought in the harsh winter months of 1939–1940, when Hitler was still an ally of Stalin? The Russians do, because the Finnish footnote to history is the debacle suffered by the Red Army when it tried to invade Finland. This episode had profound consequences for the war, opening Stalin’s eyes to the deficiencies of the Red Army and making Hitler draw the wrong conclusions about the Wehrmacht’s superiority.
Russia is well aware that Finland is and will remain part of the West. Helsinki’s enhanced partnership with NATO, of which it is not a member, and tight military cooperation with fellow nonmember Sweden are facts. The emergence of an intensified security relationship between Finland and Sweden is a historic achievement. However, joining NATO would raise more issues for Finland than it could ever resolve. Russia remains Finland’s insoluble security dilemma.
The autor is an ambassador and a fellow of The Royal Swedish Academy of War Sciences. Hemsida www.anselm.fi och twitter handle (@nyberg_ren)
(Published as “Letter from Helsinki” 3 July 2015 Carnegie Europe)
Sannolikt ingen rysk kränkning av svenskt vatten!
Enligt uppgifter från en privatperson till bloggrannen Lars Wilderäng (Cornucopia) så har ett rysk skolfartyg som genomfört transit i Öresund nordvart på svenskt vatten. Enligt uppgiftslämnaren så ska fartyget ha uppträtt onormalt och girat utanför Malmö hamn där spekulationer om ett brott mot oskadlig genomfart kan ha förekommit.
Det ryska örlogsfartyget RFS Smolny med bognummer 210 är ett skolfartyg i ryska flottan. Fartyget blev känt i media så sent som i vintras då man utgjorde förläggningsfartyg för den besättning som skulle bemanna det franskbyggda ryska fartyget av Mistral-klass Vladivostok. När Frankrike nekade leverans var det även Smolny som tog hem besättningen till Ryssland.
I fredags lämnade Smolny Kronstadt i inre finska viken för att först gå till Baltijsk och i går påbörja man en planerad resa med 34 marinkadetter ombord från Östersjön via Atlanten och Medelhavet upp till Svarta havet och Sevastopol.
Enligt en privatperson (jag har fått ta del av förstahandsuppgifter) så ska Smolny ha girat kraftigt utanför Malmö hamn. Spekulationerna som har figurerat under kvällen rör huruvida det ryska örlogsfartyget har begått ett brott mot havsrättskonventionens regler för oskadlig genomfart.
I Öresund gäller särskilda regler för genomfart. Alla länder, inklusive ryska örlogsfartyg har rätt att genomföra så kallad oskadlig genomfart genom Öresund. I nordlig riktning på svenskt vatten och i sydlig riktning på danskt vatten. Passage behöver inte föranmälas.
Enligt konventionen skall en sådan passage ske skyndsamt utan att störa ordningen. D.v.s. ett fartyg ska passera snabbaste vägen från punkt A till punkt B. Det innebär att man ska gå kortaste vägen och det är inte tillåtet att stanna upp, sjösätta båtar eller helikoptrar, eller genomföra någon form av övningsverksamhet motsv. Det är således inte heller tillåtet att avvika från kortaste vägen mellan punkt A och B. Endast en nödsituation, som ska anmälas till aktuellt land, kan medge ett annat uppträdande.
Min bedömning av situationen, enbart baserat på uppgifterna från uppgiftslämnaren är dock att inget brott har begåtts.
Enklaste sättet att komma fram till den slutsatsen är att (om man inte är sjöman och kan sitt sjökort) titta på sjökortet över Öresund och området runt Malmö.
Om man går nordvart i flintrännan, huvudfarleden genom Öresund och under Öresundsbron så återfinns den första girpunkten rakt utanför Malmö hamn. Giren är förhållandevis kraftig, runt 80 grader vilket från land kommer att märkas påtagligt. Efter giren så håller man precis som uppgiftslämnaren gör gällande en kurs som leder upp mot och förbi Ven.
Min samlades bedömning av uppgifterna är således att Smolny har följt gällande regler för oskadlig genomfart under sin transit genom Öresund.
Uppdaterat 22:10: Nu bekräftar även SjöC Gbg min analys till Sydsvenskan.
Det ryska örlogsfartyget RFS Smolny med bognummer 210 är ett skolfartyg i ryska flottan. Fartyget blev känt i media så sent som i vintras då man utgjorde förläggningsfartyg för den besättning som skulle bemanna det franskbyggda ryska fartyget av Mistral-klass Vladivostok. När Frankrike nekade leverans var det även Smolny som tog hem besättningen till Ryssland.
I fredags lämnade Smolny Kronstadt i inre finska viken för att först gå till Baltijsk och i går påbörja man en planerad resa med 34 marinkadetter ombord från Östersjön via Atlanten och Medelhavet upp till Svarta havet och Sevastopol.
Enligt en privatperson (jag har fått ta del av förstahandsuppgifter) så ska Smolny ha girat kraftigt utanför Malmö hamn. Spekulationerna som har figurerat under kvällen rör huruvida det ryska örlogsfartyget har begått ett brott mot havsrättskonventionens regler för oskadlig genomfart.
I Öresund gäller särskilda regler för genomfart. Alla länder, inklusive ryska örlogsfartyg har rätt att genomföra så kallad oskadlig genomfart genom Öresund. I nordlig riktning på svenskt vatten och i sydlig riktning på danskt vatten. Passage behöver inte föranmälas.
Enligt konventionen skall en sådan passage ske skyndsamt utan att störa ordningen. D.v.s. ett fartyg ska passera snabbaste vägen från punkt A till punkt B. Det innebär att man ska gå kortaste vägen och det är inte tillåtet att stanna upp, sjösätta båtar eller helikoptrar, eller genomföra någon form av övningsverksamhet motsv. Det är således inte heller tillåtet att avvika från kortaste vägen mellan punkt A och B. Endast en nödsituation, som ska anmälas till aktuellt land, kan medge ett annat uppträdande.
Min bedömning av situationen, enbart baserat på uppgifterna från uppgiftslämnaren är dock att inget brott har begåtts.
Enklaste sättet att komma fram till den slutsatsen är att (om man inte är sjöman och kan sitt sjökort) titta på sjökortet över Öresund och området runt Malmö.
Om man går nordvart i flintrännan, huvudfarleden genom Öresund och under Öresundsbron så återfinns den första girpunkten rakt utanför Malmö hamn. Giren är förhållandevis kraftig, runt 80 grader vilket från land kommer att märkas påtagligt. Efter giren så håller man precis som uppgiftslämnaren gör gällande en kurs som leder upp mot och förbi Ven.
Min samlades bedömning av uppgifterna är således att Smolny har följt gällande regler för oskadlig genomfart under sin transit genom Öresund.
 |
| Bild från bloggen Cornucopia tagen av uppgiftslämnaren. |
Uppdaterat 22:10: Nu bekräftar även SjöC Gbg min analys till Sydsvenskan.
Almedalen med mera
De rapporter jag tagit del av rörande Almedalen ger vid handen att Försvarsmakten lyckats tämligen väl med sina frågor och de seminarier man deltog i. Trenden verkar dock vara att allmänhetens fokus på Almedalen minskar - även om detta just i år kanske beror på att det var valår förra året och att en jämförelse därför inte blir helt rättvis.
HMS Karlskrona var utbytt mot HMS Belos - detta var enligt uppgift en klar förbättring eftersom HMS Belos erbjuder bättre lokaler för olika möten. Högre är hon också!
Nu tar denna blogg sommarledigt, om inget särskilt händer. Vi som jobbar med bloggen önskar alla läsare en riktigt trevlig sommar och hoppas på en intensiv och framåtriktad försvarsdebatt i höst - i vårt fall med inriktning på personalförsörjning.
Innan dess är det dock att peka på ett beslut som enligt många jag pratat med var felaktigt - nämligen informationsstabens "ukas" att Försvarsmaktens personal inte skulle bära uniform under Almedalen.
Enligt min mening så är det viktigt att arbeta utifrån sina komparativa fördelar, dvs. nyttja verktyg som andra saknar. I Almedalen hade Försvarsmakten två potentiella verktyg för att synas i vimlet: HMS Belos och bärande av uniform. Det ena spelkortet användes, det andra var nästintill förbjudet.
Försvarsmaktens författningsstöd är entydigt (förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal) - militär personal ska bära uniform i tjänsten. Vad jag vet kan inte informationsstaben ensidigt upphäva regeringens förordningar.
Om Försvarsmaktens personal var i tjänst i Almedalen är det alltså självklart att uniform ska bäras. Det är grundregeln. Gör om och gör rätt!
Trevlig sommar önskas från hyddan vid Nilens strand - i höst tar vi nya tag!
GMY
Sinuhe
Almedalen 2015
Almedalen 2015 Foto: Helikopterflottiljen/Försvarsmakten
Almedalen 2015 är slut. Inte utan en kraftansträngning då åtta dagar (nio om den extra dagen räknas med) är en modig ”vecka” att klara. Min beundran till alla representanter för den tredje statsmakten och alla andra som gick in i kaklet. För vår del avvecklades verksamheten under fredagen då HMS Belos lämnade Visby och en av flygvapnets TP 100 tog hem de sista av Försvarsmaktens deltagare.
Transportflygplan TP 100
HMS Belos
Försvar och säkerhet är numera ett självklart samtalsämne i Almedalen. Det var det inte när ÖB tillträdde för 6 år sedan. Omvärlden har försämrats, Sveriges militära förmåga är i fokus och antalet aktörer som antingen av intresse eller tvång har det i floran av samtal är många. Spännvidden är stor, det märks inte minst på politikertalen, från JAS-flygplan mot IS till total avrustning. Det märks också på mediaintresset eller i de diskussioner som gick igång efter att incidentroten startade från Gotlandsbasen. Det är inget märkligt att försvaret är med i det allmänna samtalet, i Almedalen eller annorstädes, det som är märkligt är att det var frånvarande så länge. Förhoppningsvis har Försvarsmaktens eget engagemang bidragit till en del av denna förändring.
Som alltid behöver en verksamhet utvärderas och Almedalsveckan är något som behöver granskas likt annat. Ger en myndighetsnärvaro mervärde utöver ”kärnverksamheten” eller skapar det förutsättningar för den? Svenska Dagbladet granskade i år kostnaderna för deltagande myndigheter och där konstaterades av Försvarsmaktens direkta kostnader gått ned. Detta samtidigt som vårt engagemang i sig var all-time high. Detta förklaras av att vi fått ned kostnaderna för deltagande fartyg och att vi inte längre betalar för deltagande i det som kallades för Säkerhetspolitiskt Sommartorg.
Den allmänna ekonomiska kritiken är förväntad men saknar konkreta alternativ. Att myndigheter deltar i sammanhang där beslutsfattare och allmänhet möts är en självklarhet och borde vara mer efterfrågat. Den dagen effektiva myndigheter inte deltar i det allmänna samtalet uppstår en kunskapslucka och ett tomrum som är mer skadligt för samhällsutvecklingen än motsatsen.
Seminarium: Ökad mångfald genom samverkan – skapa nytta för din verksamhet!
Det är självklart tacknämligt att fokusera på rosévin och betrakta Almedalen som ett gigantiskt mingeltält. Problemet är bara att det i sig utgör en liten del av det som erbjuds i Visby. För den som bekvämar sig att göra vandringen längs gatorna och titta i seminarieprogrammet upptäcker snarast att det är närmast världens största kursverksamhet, eller flera korsbefruktande bransch- och fackmässor, som erbjuds den hugade. Det absolut mest intressanta är att olika samhällsaktörer dras ihop i nya konstellationer och i seminarier. Aktörer som aldrig möts på fastlandet under den långa vintern. Det är Almedalens största bidrag tillsamans med våra politikers insatser i rosornas stad. Det är inte utspelen eller vad som blir mest uppmärksammat i Almedals-bubblan som betyder något, det är det lågintensiva samtalet som är den samhällsekonomiska och demokratiska vinsten.
Insatschefen om resolution 1325.
Finns det problem? Självklart, tiden som ansätts är för lång, det går inte att hålla full spänst i åtta dagar. Det är också tydligt att allt fler organisationer önskar minska sina egna arrangemang och istället delta i andras. Frågan är vem som sist sitter med Svarte Petter och med det sista seminariet? Det lär bli ett efterfrågat sådant.
Variationen av deltagare behöver utökas. De närmast sörjande finner alltid sina gelikar, men det spännande uppstår när personer med radikalt olika uppfattningar finner sina motpoler.
För- och nackdelar vägs mot varandra och Försvarsmakten, liksom andra organisationer har att fundera på om mödan och kostnaden är värd eller om formatet och deltagandet är rätt. Om inte mötet sker på Gotland, hur skapar vi isåfall en bättre arena? Någon i veckan föreslog Stockholm. Det tror jag inte alls på av många anledningar.
Seminarium: Morgondagens beslutsfattare om framtidens försvar.
Jag är mycket nöjd med vår leverans i år:
- 26 öppna seminarier, varav tre ombord, med Försvarsmaktens deltagande. Fem som egna arrangemang.
- 10-tal gruppmöten relaterade till frågor som deltidssoldat, flyg och medicinalpersonal. Luncher och middagar ombord för bland annat nordiska gäster, försvarsutskottet och frivilligorganisationerna.
- Överbefälhavarens mottagning ombord med 250 gäster.
- Mediauppmärksamheten kring läget i luften över Östersjön och ryskt uppträdande i nära situationer.
- 5 stycken pressmöten ombord eller i Visby.
- Visning för allmänheten av HMS Belos med ca 1 000 besökande.
- Visning av flygbasen utanför Visby för politiker i försvarsutskottet.
- ÖB omnämnd som ledande makthavare. Visserligen med fel namn, men vadå, det är positionen som räknas.
- Med mera… hela programmet som PDF.
Därutöver kan som sagt nämnas incidentrotens överflygning över Visby även om det inte var en del av Försvarsmaktens direkta närvaro i Almedalen och eskorten av U 21 landslaget till Bromma.
Jag vill rikta min uppskattning till våra samarbetspartners, till alla inblandade från hela Försvarsmakten med HMS Belos i spetsen och till samverkande myndigheter och försvarsdepartementet ombord. Även om vi har olika uppdrag så att samarbetet nödvändigt för att gemensamt svara mot medborgarnas krav på ett fungerande och effektivt försvar! Att se det i praktiken var fantastiskt. Tack!!
Click here to view the embedded video.
Råkopior på Försvarsmaktens seminarier.
OBS! EJ REDIGERADE RÅKOPIOR. ENDAST FÖR DOKUMENTATION. LJUD OCH BILD KAN KVALITETSMÄSSIGT VARIERA.
Click here to view the embedded video.
Click here to view the embedded video.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Foto: Lena Parkvall/Försvarsmakten där inte annat anges.
Övrigt: vi kommer under sommarstiljten samla ihop länkar till inspelade seminarier där Försvarsmakten deltog eller andra händelser som var intressanta och publicera här så att allt finns samlat och dokumenterat i anslutning till detta inlägg.
Exit Almedalen
av Tommy Jeppsson
Så var 2015 års upplaga av Almedalsveckan slut. Avseende intrycken från Försvarspolitisk Arena som stod som arrangör för en fullspäckad seminarievecka är intrycken många, mestadels positiva utgående ifrån ett brett anslag på de ämnen som behandlades.
De försvarspolitiska morgonpassen har tidigare varit och var också i år bra uppstarter på respektive seminariedag. Ett generellt intryck som referenten gjorde var den stora medvetenhet om den försämrade säkerhetspolitiska situationen i vårt område som kommunicerades från politiskt håll. Likaså behovet av en bättre militär förmåga och nödvändigheten av att återskapa ett civilt försvar. Trendbrottet i försvarsekonomin är likaledes positiv och även om de av ÖB anmälda behoven inte till alla delar ryms så representerar påslaget det politiskt möjliga. Tidsaspekten när en förbättrad militäraförmåga ska vara operativ på exempelvis Gotland ger dock anledning till frågan om vilka åtgärder som vidtas för att nu, idag, visa vilja till höjd beredskap och militär närvaro, och då inte bara på Gotland utan även i andra militärstrategiskt viktiga områden. Likaså ger de icke finansierade ambitionerna om ett pånyttfött civilt försvar anledning till oro om att substansen riskerar att bli måttlig.
Ledamoten Annika Nordgren Christensens intervju med avgående ÖB Sverker Göransson innehöll bland annat personliga reflektioner om kalla krigets respektive dagens Försvarsmakt samt ÖB-rollen som regeringens främste militäre rådgivare. Om än inte detta kommunicerades direkt så kunde det inläsas mellan raderna att innehållet i denna roll, knappast överraskande, växlat beroende på persongalleriet i Försvarsdepartementet respektive Högkvarteret. Vid seminariets slut torde ingen åhörare svävat i tvivelsmål om att det är ensamt på toppen.
Säkerhetsutmaningarna i Östersjöregionen belystes väl där det inte stacks under stol med att Ryssland var aggressorn och att den försämrade situationen kräver ett närmare samarbete mellan strandägarstaterna. En tydlig polsk oro för bland annat den ryska utplaceringen av fjärrverkande missilsystem i vår region framfördes av landets andre vice utrikesminister och ambassadör. I det sammanhanget anfördes att Sverige måste vara en tydlig röst samt skicka tydliga signaler genom ökade försvarssatsningar. En kritisk röst var Catharina Tracz som menade att vårt land ej tillräckligt signifikant ökar sina försvarsansträngningar. Statsekreterare Jan Salestrand hävdade att en konflikt i Östersjöregionen berör oss alla och att det ryska agerandet är en tydlig återspegling av den nya militärdoktrinen liksom att Moskva respekterar styrka, ej svaghet.
Svenska försvarsutbildningsförbundet arrangerade ett seminarium kring ämnet om det är möjligt att återinföra värnplikten. Försvarsdebattören Callis Amid presenterade en bristinventering av nuvarande personalförsörjningssystem där hans förslag till lösning handlade om förbättrade löneförmåner och ett återinförande av värnplikten som integreras med ett yrkesförsvar. Det senare förslaget visade sig vara väl i linje med försvarsminister Peter Hultqvists egna tankar om ett kombinationssystem där vi sneglar på den danska respektive norska lösningen och tryckte ministern mycket tydligt på att förändringar måste baseras på en bred förankringsprocess. Allan Widman förstärkte denna syn med att hävda att värnplikten behöver återinföras snabbt. Generallöjtnant Dennis Gyllensporre betonade vikten av hög personell tillgänglighet och att Försvarsmakten fokuserar på att genomföra tidigare beslutat personalförsörjningssystem och att detta tar tid. Han lyfte också fram vikten av att ett eventuellt införande av värnplikten måste baseras på ett könsneutralt system liksom att de redan deltidsanställda soldaterna måste inpassas i detta.
Hybridkriget och terrorhotet avhandlades där båda dessa krigföringsformer är kritiskt tidsrelaterade, det är således bråttom att kunna agera utifrån ett tillräckligt beslutsunderlag baserat på tillförlitliga underrättelser. Proaktivitet och flexibilitet blir nyckelbegrepp för att nå framgång i dessa stridsmiljöer karakteriserade av en kombination av gamla och nya medel och metoder som samordnas och där information för att kunna fatta beslut är A och O vilket sammantaget återspeglar betydelsen av att öva för att kunna förstå komplexa sammanhang.
Tonläget under seminariet med ungdomsförbunden var ganska allvarligt. Oro uttrycktes tydligt rörande Rysslands agerande och följaktligen för utvecklingen i vårt närområde där det formulerades som att en strid pågår mellan autokrati och demokrati. Behovet rörande svenska försvarssatsningar verkade alla överens om även om prislappen och avvägningen mellan militärt och civilt försvar skilde en del mellan de olika partierna.
De svenska insatserna internationellt och från detta framkomna behov av ett välfungerande veteranstöd var ämnet för ett seminarium där paneldeltagarna verkade rörande överens om behov och fortsatta satsningar. Det senare inkluderande rehabiliteringsinsatser liksom att de anhöriga lyftes fram som en viktig målgrupp. Ävenledes behovet av ett nationellt veterancenter framkom i diskussionen.
Betydelsen av att återskapa ett Civilt försvar var ett återkommande ämne under veckan utöver ett särskilt seminarium. Under det senare betonades bland annat vikten av frivilligorganisationerna när ett nytt civilt försvar ska utvecklas. Också här framkom bekymret med att inga särskilda medel avdelats vilket innebär att inblandade aktörer kommer att ställas inför mycket besvärliga prioriteringssituationer.
IT och cybersäkerhet var ett självklart ämne där inrikesministern lyfte fram problemet med att samhällsutvecklingen inom IT-området går snabbare än utvecklingen inom området IT-säkerhet. Medvetenheten om de utmaningar som följer av detta kräver ett säkerhetstänkande på bredden i samhället, något som inte minst måste inkludera den enskilde individen. De statliga aktörer som använder IT-vapnet i antagonistiskt syfte angavs vara de farligaste, vilkas skicklighet är så stor att offret ofta inte märker att det är utsatt för ett IT-angrepp. Rörande behov av åtgärder betonades vikten av ett välfungerande system med incidentrapportering liksom nödvändigheten av forskningssatsningar inom såväl teknik- som humanområdet.
Budskapen från de olika seminarierna var många. Tydligt var att Ryssland önskar en ny europeisk säkerhetsordning. Bland utmaningarna för svenskt vidkommande sticker personalförsörjningsfrågan mycket tydligt ut. Lösningen kan komma att resultera i en kombination av plikt och frivillighet där de norska och danska modellerna studeras. Av andra viktiga budskap ska nämnas medvetenheten om att mer pengar än aktuellt påslag kan komma att behövas på sikt samt att kampen mot IS behöver intensifieras. Ett återtagande av det civila försvaret liksom det psykologiska försvaret är andra angelägenheter som kräver omfattande arbete.
Ett uttalande av Allan Widman känns särskilt angeläget att återge som avslutning. Han anförde att det brister avseende ”a sense of urgency” i de beslut som fattas och de åtgärder som vidtas, att det ligger en fara med dröjsmål som innebär ”en flykt mot framtiden”, således att beslut avses implementeras i en framtid som innebär väntan. Behov av åtgärder i närtid saknas liksom att tondövhet existerar från ÖB och Försvarsmakten då det gäller Gotland. Ord från försvarsutskottets ordförande som inte bara sporrar till reflektion utan fastmer till åtgärder som blir synliga här och nu.
Referenten är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.
Bästa verksamheten – bästa bilderna
Foto: Marcus Olsson/Combat Camera/Försvarsmakten
Vi har Sveriges bästa motiv och verksamhet att visa. Därför har vi nu gjort vår bilddatabas tillgänglig för alla utan inloggning. Bilderna är fria att använda, om, för eller emot det vi gör. Bilderna kan användas av media, organisationer eller privatpersoner och är granskade ur ett sekretessperspektiv.
Använd sökfunktionen på Försvarsmaktens hemsida och välj ”bild”. Då kommer hela härligheten upp!
Sökresultat på ”Korvett”
Alla bilder som går att ladda ned omfattas av ett avtal som möjliggör detta. Flera bilder kommer successivt att adderas när vi har identifierat fotografen och att även denne omfattas av det aktuella avtalet. De bilder som är deponerade till Krigsarkivet kommer inte att publiceras då det tyvärr är en kostnad förknippad med varje sådant nyttjande.
Bilderna är fria för publicering eller visning under förutsättning att fullständig fotobyline anges. Publicering får ej ske i kommersiellt syfte eller i sammanhang som strider mot grundläggande demokratiska värderingar eller som strider mot Försvarsmaktens värdegrund.
Det går alltså bra att använda dessa i ett kritiskt sammanhang mot Försvarsmakten men inte i syfte att störta staten, propagera för olika totalitära system eller kränka enskild. Som exempel. Och det är Försvarsmakten som har tolkningsföreträdet.
Sveriges bästa verksamhet har de bästa bilderna. Mycket nöje!
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Almedalen från hängmattan
Vinden blåser in mig till summering av Almedalen och känslan är som vanligt att det kommer ta en tid innan det som sades kan märkas som en ny tendens eller en övergång till nästa fas i debatten. Eller med andra ord: Man gör inte upp under stående seminarium, men efter en tid brukar en slags ”Almedalseffekt” urskiljas. När man har varit inblandad i seminarium och inte hunnit ta del av så många andra är det dessutom i farans riktning att tolka alltihop efter vad man själv var med om, särskilt när så mycket klokt sades av deltagare i de paneldiskussioner jag hade glädjen att leda. Här följer dessa seminarium, men ta del av fler för en övergripande bild (länkar i slutet):
Min vecka inleddes med ett scensamtal med ÖB Sverker Göranson. Det var en öppenhjärtig och generös ÖB som växlade mellan allvar och den humor som så kvickt visar sig bakom uniformen. Han berättade bland annat om ryska motmedel, Försvarsmaktens resa under de 40 år han har vart en del av den, hyllande svenska soldater och sjömän och redogjorde för ett möte med president Obama. Efteråt tänkte jag på vad en klok person sade, att ÖB rentav håller på att bli lite folkkär.
Samtalet – som inleddes med att ÖB handfast stöttade en smånervös moderator – kan ses här. Foto: Johan Danielson
Tisdagen den 30 juni arrangerade Länsstyrelserna i samverkan en krisberedskapsförmiddag med tre seminarium omfattande samhällets förmåga och medborgarnas förväntningar, hur samhällets krisberedskapssystem ska riggas samt kommunikation – går det att kommunicera tillräckligt? Tre mycket kvalificerade paneler bidrog med sina perspektiv på frågeställningarna och bland mycket värt att notera utlovade civilminister Ardalan Shekarabi att krisberedskapsperspektivet ska säkerställas under kommande regionreform. Seminarierna kan ses i efterhand här.
Senare samma dag var det dags för seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerade. Inrikesministerns statssekreterare Ann Linde medverkade och berättade om regeringens ambitioner inom området, tillsammans med Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Maria Lundström vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet (en funktion i Regeringskansliet som inte varit känd i offentligheten tidigare, men som nu kliver ut och berättar om sin verksamhet). Seminariet ses här.
Onsdagen inleddes på Försvarspolitisk arena med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerade under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? Medverkade i detta seminarium gjorde Jan Schyllander, statistiker med lång erfarenhet, som presenterade en intressant rapport ”Personskador, skadeutveckling och skadepanorama i Sverige”. Var sker olyckorna och var satsar samhället förebyggande resurser? Detta diskuterades tillsammans med Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, Guy Lööv, politisk sakkunnig till barn- äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, Emil Broberg, 3:e vice ordförande, SKL och Ida Texell, förbundsdirektör/räddningschef, Brandkåren Attunda. Se seminariet här.
Under eftermiddagen var det dags för FOI och MSB:s seminarium Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? Inrikesminister Anders Ygeman (S) gav tillsammans med de engagerade generaldirektörerna för MSB (Helena Lindberg), FOI (Jan-Olof Lind) och Säkerhetspolisen (Anders Thornberg) en bra bild av hur staten agerar inom området nu och vad man anser bör göras framöver. Rekommenderas, här.
Torsdagen den 2 juli startades med Försvarshögskolans seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa. Ämnet är högaktuellt och det blev ett utmärkt komplement till HP:s seminarium under tisdagen för den som såg båda. Fyra av FHS experter medverkade, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson. Bland mycket annat diskuterades eventuellt behov av undantagstillstånd i svensk lag samt styrkor och svagheter i det svenska systemet. Se seminariet i efterhand här.
Veckans modereringar avslutades med Försvarsexportmyndighetens (FXM) seminarium Bidrar svenska vapen till säkerhet i Värden? 
En stor och bred panel resonerade kring begreppet säkerhet och lyfte perspektivet på ett intressant sätt. De aktuella resultaten från KEX-utredningen diskuterades också, där panelen gjorde olika bedömningar av vilka konsekvenser förslagen innebär om regeringen fattar beslut i enlighet med dem. Medverkade gjorde Christer Ahlström, Generaldirektör ISP (Inspektionen för strategiska produkter), Katarina Tracz, chef Tankesmedjan Frivärld, Karin Kronhöffer, affärsutvecklingschef Swedfund, Pieter Wezeman, Senior Researcher, SIPRI, Ulf Hammarström, Generaldirektör FXM och Mikael Lindgren, policyrådgivare på Svenska kyrkans internationella avdelning. Seminariet finns här.
Som jag skrev i inledningen rekommenderas att botanisera i det gedigna utbudet av seminarier i efterhand. Se t.ex. mycket mer från Försvarspolitisk arena (länksamling här) och missa inte heller Folk och Försvars seminarium i Visby, vilka ni finner här.
Ryssland och Kina – en oroväckande allians
av Jan Leijonhielm
I takt med att Ryssland fjärmar sig från västvärlden ökar också samarbetet med Kina på ett antal områden. Detta är i sig inte enbart en följd av det ryska aktuella agerandet, de båda länderna har sedan mitten av 1990-talet glidit allt närmare varandra av främst geopolitiska skäl. Moskva och Peking har divergerande syn på många områden, men man förenas i synen på omvärlden och ser sin roll som motvikt till USA i en multipolär och ofta fientlig värld. De båda regimerna hyser därutöver en djupt rotad misstro på fenomen som globalisering, demokrati, balance of powers, mänskliga rättigheter o s v. Listan kunde göras lång och illustrerar ett föråldrat nationalstatstänkande som delas av diverse diktaturer, som man också stöder, direkt eller indirekt. Det räcker med att nämna några av de hårdaste regimerna i Centralasien, Syrien m fl.
Relationen är komplex och långtifrån problemfri. Så hyser man t ex en grundläggande närmast xenofobisk misstänksamhet mot den andra parten, kineser och ryssar talar i de breda lagren och mellan skål och vägg gärna illa om varandra, inte minst ryska militärer, som påfallande ofta ser Kina som det stora militära hotet i framtiden. I den ryska generalstabens övningar spelas emellanåt med kinesiska angrepp, som då ofta bemöts med taktiska kärnvapen.
Rysk och kinesisk militär övar emellertid gemensamt regelbundet, senast i en marinövning i Medelhavet av alla ställen. Normalt sker övningarna inom ramen för Shanghaisamarbetet, SCO, och äger rum i de centralasiatiska länderna. De bådas gemensamma militära förmåga ökar såväl kvalitativt som kvantitativt.
Ryssland har numera blivit den fattige kusinen från landet, landets BNP utgör bara en sjättedel av Kinas. Det kinesiska energiberoendet av rysk gas och olja växer dock, särskilt sedan man efter många års förhandlingar lyckats enas om gaspriset. Rysk vapenexport är inte längre lika omfattande, men har bidragit till att bygga upp en modern kinesisk militär förmåga och ett beroende kvarstår.
FOI’s rysslandsgrupp har nyligen utfört en studie om relationerna Ryssland-Kina som är både tankeväckande och oroande (China and Russia- A Study in Cooperation, Competition and Distrust, FOI 2015). Oroande därför att den pekar på ett framtida djupare samarbete mellan två av de viktigaste säkerhetspolitiska aktörerna på världsarenan, båda diktatoriskt styrda och med ökande intressegemenskap. Ett annat skäl är oförutsägbarheten i deras utrikes- och säkerhetspolitik. Även om Kina stundtals för en försiktigare utrikespolitik än Ryssland är bådas grundläggande inriktning en allt aggressivare politik mot den närmaste omvärlden. De georgiska och ukrainska exemplen må inte gillas av Peking, men de utgör belysande och lockande exempel på vad man relativt ostraffat kan åstadkomma med militär makt mot svagare länder.
Jag erinrar mig ett samtal med ledningen för en av Kinas tyngre statliga think-tanks för ett antal år sedan, då jag framförde tanken att vissa länder nog skulle se på ett nära samarbete mellan Ryssland och Kina med betydande oro. Den kinesiska chefen blev oerhört uppbragt och föll argsint ut med ”det finns väl ingen som kan misstycka om ett sådant sker mellan två så fredsälskande stater”. Jo, det finns nog starka skäl till det idag: de två staterna är knappast fredsälskande, men starkare och mer oberäkneliga. Ett fortsatt närmande riskerar att bli ett av de stora säkerhetspolitiska hoten i framtiden.
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA
Säkerhetsstrategi, hybridkrigföring och mänsklig säkerhet
Fortfarande ligger skrivandet här på bloggen på is, men här kommer en liten blandning av vad som gjorts i andra forum. Jag skrev ett debattinlägg i Expressen om bristen på strategi i Sverige och varför det spelar någon roll. Vidare … Continue reading 
Den farliga neutralitetsmyten
Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är "arv och miljö" som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.
Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".
Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.
Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.
Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.
Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.
Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.
Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.
I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.
Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.
Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.
Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".
Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.
Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.
Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.
Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.
Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.
Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.
I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.
Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.
Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.
The Indispensable Nation och Dilemmorna i Mellanöstern
av Michael Sahlin
Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta eventuellt ska kunna åstadkomma innan tiden är helt ute. Frågan uppstår inte minst med tanke på de dilemman och de utmaningar som ”The indispensable nation” står inför bland annat i det kaotiska Mellanöstern/Nordafrika, här och nu. Idéerna bland presidentvalsaktivisterna om behovet av ny och ändrad amerikansk mellanösternpolitik må vara mångahanda – och spretiga – men även en nu vingklippt och desillusionerad Obama-administration har många svåra beslut att fatta (och försöka få gehör för i den svårflirtade Kongressen) långt innan det blir tid för en ny president att förvalta arvet och eventuellt tänka nytt. Gigantiska utmaningar finns ju också, för USA och andra, på annat håll i världen.
Just när detta skrivs återstår någon enstaka dag till deadline inträffar i förhandlingarna mellan Iran och USA m fl (P5+Tyskland) i Lausanne/Wien om det iranska nukleära programmet. Kanske bekräftas innan dessa rader ens hunnit skrivas färdigt ryktena om att fristen, givet utestående tvistefrågor, trots allt kommer att förlängas. Ett avtal med Iran, trots allt motstånd både från israeliskt och saudiskt håll och från kritikerkretsar även i USA (och i Iran), skulle förvisso vara en ”game changer” i det komplexa västasiatiska konfliktmönstret, men en scenförändring med ovissa konsekvenser. En kanske nödvändig men kanske inte tillräcklig betingelse för en definitivt nödvändig stabilisering i regionen.
Man erinrar sig här hur president Obama inför FNs Generalförsamling hösten 2013 uttalade att från och med nu skulle USA fokusera på tre mål (medan allt annat skulle läggas i baksätet): en fredsuppgörelse Israel-palestinierna, ett slut på det syriska inbördeskriget, och så ett avtal för att förhindra iransk kärnvapenanskaffning. Trots Kerrys ansträngningar och skyttlande havererade försöket att äntligen skapa fred mellan israeler och palestinier, och nu verkar tåget ha gått för även denna administration. Och kriget i Syrien bara fortsätter att skapa död och flykt, utan slut i sikte. Det är alltså svårt att överskatta betydelsen av ett Iran-avtal för Obama-administrationens eftermäle, inte minst också med tanke på svårigheterna att uppfylla löftena om ett avslutande under mandatperioden av krigen i Afghanistan och Irak.
Problemet för Obama och USA är dock att även alla andra krisfrågor i MENA-regionen, de som skulle hamna i baksätet, över tiden tillväxt i komplexitet och hotfullhet och ställer ”den oundgängliga nationen” inför ständigt nya och svåra frågor om vari oundgängligheten egentligen skall bestå: ”damned if you do, damned if you don´t”. Det talas i amerikansk debatt mycket om bristen på amerikansk strategi i regionen, särskilt vad gäller kampen mot IS och konflikterna i Syrien och Irak. Samtidigt som en och annan påpekar att endast den okunnige kan hävda att det finns en strategi som vore relevant och verksam i det kaotiska Mellanöstern. Det spretar rejält i amerikansk debatt inför stundande maktskifte, en debatt präglad av svårartad ambivalens och grundläggande osäkerhet beträffande vad som är vitala amerikanska säkerhetsintressen och vilka målsättningar som i dagens verklighet faktiskt vore realistiska och genomförbara. I bakgrunden spökar den tunga känslan av ansvar för allt det som interventionen 2003 ställde till med, i Irak, men indirekt också i Syrien, och därmed regionen. Ytterst hägrar den klassiska spänningen mellan isolationism och militär interventionism.
Vad göra?
Så vad ska USA göra? Frågan uppstår också ur konstaterandet att USA:s maktprojicerings- och fredsmäklarförmåga också (förutom krigströtthet) begränsas av att Obamas USA har rejält problematiska relationer till samtliga regionens huvudspelare, Al-Sisis Egypten, Erdogans Turkiet, Netanjahus Israel, kung Salmans Saudiarabien, Shia-regimen i Bagdad, m fl, samt förstås ayatollornas Iran. Att rätt och klokt balansera mellan dessa var för sig problematiska regimer med motstridiga intresseagendor är (för att uttrycka det milt) inte enkelt. Tillkommer så det faktum att det inte är möjligt att bortse från den vidare internationella scenen, t ex att motparten Putins Rysslands medverkan behövs i varje syriskt fredsscenario. Liksom att Irans medverkan behövs för att få ordning på Irak, och därmed ett övertag i kampen mot IS, och för en långsiktig stabilisering av Afghanistan efter det militära uttåget. Och att EU är upptaget av interna konvulsioner.
MENA-miljön – med inbördeskrigsförhållanden och ombudskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak – präglas nu av dels IS´ fortsatta framfart och metastaserande utbredning, av en djupnande, politiserad klyfta tvärsöver regionen mellan Sunni och Shia och av till synes oförsonlig maktkamp mellan ett wahabistiskt Saudi och Shia-Iran, av fortsatt (och fortsatt ohållbart) dödläge i den israelisk-palestinska konflikten, av ekonomisk stagnation och av nya, stora frågetecken beträffande Sykes-Picot gränsernas och den gällande statsstrukturens hållbarhet i rådande turbulens. Och av synbarligen tilltagande frustration hos regionens huvudspelare, Saudiarabien med klienter och Turkiet (som knappast har några klienter) över USA:s villrådighet och sviktande ledarskap, med ty åtföljande benägenhet att ta saker i egna händer (mer om det sedan). Och av amerikansk frustration över klent och tvehågset regionalt bidrag till kampen mot IS, särskilt vad gäller NATO-allierade Turkiet. Se där en riktigt ordentligt trist kombination. Så vad ska USA göra?
Dilemman och ”game changers” i Syrien
Senaste nytt på ”game changer”-fronten, till betydande bekymmer för Obama-administrationen som absolut inte behöver ytterligare komplicerande dåliga nyheter, är de rykten som i dagarna surrar i Ankara om att den efter senaste parlamentsval försvagade AKP-regimen med Erdogan i den faktiska spetsen överväger någon form av militärt ingripande i Syrien och att skälet för detta nu i första hand har att göra med syrisk-kurdiska PYD:s militära framgångar mot IS med hjälp av amerikanskt flygunderstöd, en ny påminnelse om att ”The indispensable ally of the the indispensable nation”, Turkiet, har väsentligen andra prioriteringar än USA i det syriska dramat. IS må även för Syriens grannland Turkiet utgöra ett hot – oaktat allt som sagts och ryktats om turkiskt diskret bistånd bl a till IS m fl jihadistiska anti-Assad-grupper och å andra sidan om turkisk sårbarhet för den befarade närvaron i transitlandet Turkiet av mängder med aktionsberedda celler och sympatisörer. Men i Ankaras/AKP:s hotbild utgörs de större hoten av dels den seglivade Assad-regimen och dels risken att det i spillrorna av Syrien skall uppstå en självständig eller autonom kurdisk entitet vid gränsen mot Turkiet, till skada för den turkiska kurdfrågans hanterbarhet.
Ett turkiskt militärt ingripande i Syrien, trots förutsägbara reaktioner i Moskva och Teheran och trots tveksamhet och motstånd i Turkiet på alla håll i landet (utanför AKP-kretsen) – ett ingripande som utåt motiveras med behoven av en skyddszon i norra Syrien både för att kunna hantera fruktade ytterligare flyktingströmmar och som led i kampen mot såväl Assad-regimen som kurdiska PYD och IS – skulle göra ett redan prekärt läge för Obama-administrationen (som i och för sig länge önskat sig turkiska ”boots on the ground” i kampen mot IS) än mer prekärt och ytterligare försvaga tilltron till att det alls finns en lösning på det syriska dramat. Dilemmat för USA i Syrien är ju att (den omfattande men numera mer sparsamt opererande) anti-IS koalitionen för att behålla Gulf-staterna och Turkiet ombord måste upprätthålla en anti-Assad retorik, samtidigt som USA naturligtvis inte har något intresse av att Assad-regimen faller bara för att ersättas av en anti-amerikansk och anti-västlig jihadistisk regim med slagskugga även över den darriga utvecklingen i grannlandet Irak. Eller för den delen en ytterligare kaotisk ”somalisering”.
Och för USA tillkommer att kurdiska styrkor – syrisk-kurdiska PYD, Irak-kurdiska peshmergas och turk-kurdiska PKK – hittills varit den enda trösten i bedrövelsen när det gäller att komplettera halvdant framgångsrika flygbombningar med nödvändiga ”boots on the ground” i kampen mot IS i Syrien och Irak. Turkiet, med egen agenda, har fortsatt att vara motvillig allierad och i Irak har ökande amerikanska rådgivarinsatser inte förmått skapa en effektiv armé, kapabel att göra det jobb som nu mest utförs av Iran-stödda Shia-miliser. Luttrade bedömare dämpar tilltron till att som väg- och tidsvinnande strategi satsa på att utbilda och utrusta ”moderata” förband i Syrien genom att hänvisa till alla de miljarders miljarder som USA, tidigare liksom nu, satsat på just detta i Irak, utan större verkan i rådande miljö.
Intressena, strategierna och agendorna divergerar alltså rätt våldsamt, innebärande bl a att ett turkiskt ingripande, unilateralt eller i Saudi-maskopi (såsom redan sker i det aktiverade militära stödet för allehanda rebellgrupper, jihadistiska liksom ”moderata”, skulle innebära stora bekymmer för amerikansk politik, om ingripandet sker med nu angivna förtecken och motiv. USA, redan hårt prövat av allianspartnerns Erdogan-inspirerade extravaganza i olika utrikespolitiska riktningar, skulle få svårt att försvara det turkiska agerandet och att hantera ingripandets olika konsekvenser, samtidigt som man konstaterar risken för en våldsam utveckling av förhållandet mellan turkisk och kurdisk nationalism i Turkiet självt i en känslig tid och en känslig region.
Och även om den turkiska AKP-regimen skulle backa tillbaka, ställd inför motstånd mot ingripandeplanerna även från den (luttrade) turkiska militärens sida och med tanke på pågående koalitionssonderingar efter valet som kan tvinga fram en ändring i AKP-regimens (misslyckade) Syrien-politik, så kvarstår många problem, däribland de problem som har att göra med Rysslands och Irans stöd för den Assad-regim som de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien bundit sig för att störta, samtidigt som de känsliga nukleära förhandlingarna med Teheran går mot sin kulmination. Dilemmat, ett annat dilemma, för USA:s politik, är att läget i Syrien är sådant att det helt enkelt inte tycks finnas något klart och tydligt mål att kunna fokusera på, och leda mot, att avvaktan och sekvensiellt agerande är vad som står till buds, samtidigt som den syriska krisens politiska och humanitära konsekvenser blir alltmer ohållbara och de regionala huvudaktörerna, främst Turkiet och Saudi, blir alltmer pressade, otåliga, och benägna till att ta saken i egna händer. Samtidigt som IS-giftet sprider sig i MENA-regionen som helhet.
…och i Irak
Och så Irak. Vad borde USA göra där, med tanke inte minst på det ansvar man har för att ha släppt ut anden ur flaskan genom interventionen 2003? Än mer än Syrien framstår Irak som huvudarenan för några av regionens huvudkonflikter som släppts loss: det arabiska versus det persiska, Sunni versus Shia, det arabiska versus det kurdiska, minoritet-majoritet, mainstream Sunni versus Muslimska brödraskapet och allehanda salafistiska och wahabistiska varianter/grupper, IS mot ”alla andra” (om än med varierande beslutsamhet), Bagdad mot Erbil, olika kurdiska grupperingar mot varandra, osv.
Amerikansk politik i detta virrvarr har varit att söka värna om Iraks territoriella integritet (t ex tillhållande KRG i Erbil att hålla an med kraven på självständighet), att verka för tillkomsten av en mer moderat och tvärsekteristiskt inkluderande ledare (Abadi) och regim i Bagdad för att på så sätt dämpa sunniminoritetens alienation inom Irak, att göra en ny insats för att återupprätta den skamfilade irakiska reguljära armén och göra den kapabel till kamp mot ett fortsatt – trots flyginsatserna – framträngande IS och att pragmatiskt och de facto samverka med Iran-stödda shiamiliser och förekommande reguljära iranska militära aktörer, med kampen mot IS som gemensam nämnare bland allt det som skiljer, och med bakgrund i de nukleära förhandlingarna. Och att från luften (fortfarande i avsaknad av ”boots on the ground”) bekämpa IS i Irak genom att bekämpa IS också i basområdet Syrien – och därigenom inträda till försvar för Sykes-Picot- gränserna anno 1916.
Knappast någon i Washington har såvitt bekant dragit slutsatsen att denna politik hittills varit nettoframgångsrik. Beroendet av Iran-stödda shiamiliser och den taktiska de facto samverkan med Teheran i den prioriterade kampen mot IS i Irak betraktas med oro och föranleder allehanda motåtgärder i länder (Saudi , Israel, Turkiet, m fl) som på sunnipolitisk grund fruktar en utbredning av iransk makt, till att börja med i Irak men potentiellt också i Jemen, Bahrein m fl länder där det finns shiaminoriteter. Flygbombningarna tycks inte på allvar bita på ett taktikanpassat IS. Även ett stegvis utökat antal amerikanska militära rådgivare/utbildare har inte förmått det som USA tidigare inte förmådde, trots en massiv satsning värd 25 Mrd USD, nämligen att skapa en fungerande, nationell irakisk armé. Alltså är man inte i närheten, än idag, av att återerövra staden Mosul som IS chockartat intog för ett år sedan. Snarare är trenden just den motsatta, att man tappar städer som Ramadi. Och regimen Abadi får uppenbarligen allt svårare, trots amerikanskt stöd, att hålla stånd mot shia-sekterismens krafter. Sunniminoritetens utsatthet och alienation, och därmed rekryterbarhet för IS, förefaller inte ha minskat. Shiamiliser och shiadominerad armé fruktas mer än IS-monstret. Stödet till, och behovet av, kurdiska KRG måste begränsas av det hot mot Iraks nationella sammanhållning som kurdistanska självständighetssträvanden utgör. Också den kurdiska frågan är gränsöverskridande och potentiellt explosiv.
Ekvationen ser omöjlig ut. Och de humanitära konsekvenserna bara växer.
Damned if you do, damned if you don’t
Så vad ska USA, ännu en tid under ledning av team Obama som lovade avsluta krigen i Afghanistan och Irak men som inte kunde förutse IS-fenomenet, göra nu: ”damned if you do, damned if you don´t”. Och vad ska en ny president hitta på? Ingen lär väl kunna hoppas på att utvecklingen på marken av egen dynamik ska göra det lättare att se klart och kunna skapa mindre fruktlösa handlingsalternativ. Eller att ”cut and run” skulle vara försvarligt, eller ens politiskt möjligt. Detsamma torde gälla den option som trots Irak-erfarenheterna och annat i det tunga bagaget simplistiskt förordas av en del kongresspolitiker, en fullskalig militär återvändo till Irak som i varje fall Obama och många med honom fann och finner otänkbar. Kvarstår, kanske för lång tid, ”muddle through”, i den mån de regionala huvudaktörerna tillåter ens det.
För oss andra gäller att kampen mot IS och all annan internationell terrorism och mångfalden dilemmor och närmast hopplösa handlingsval i ett Mellanöstern och MENA som helhet riskerar att i så hög grad uppta energi och kongresspolemik att USA relativt sett blockeras och tappar vilja och förmåga att ta spjärn mot ett aggressivt Putin-Ryssland i östra Europa och anta utmaningarna från det framväxande Kina.
Så trots eller tack vare EU:s och därmed Sveriges begränsade vilja och förmåga att göra positiv skillnad i Mellanöstern (men med tanke på alla effekter som påverkar europeisk säkerhet) , USA:s nuvarande och kommande ansträngningar att mot svåra odds fortsatt utgöra stabiliserande faktor i denna hårt prövade region, utöver de mer globala utmaningarna, ÄR ett säkerhetspolitiskt intresse också för oss. USA förblir ”The indispensable nation” – en svår roll i en svår tid.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Skuggan av Baltikum Del 3
Sammanfattning
Finlands nekande av inresetillstånd för den Ryska delegationens deltagande i mötet med OSSE Parlamentariska församling, 05-09JUL2015, utifrån EU inreseförbud mot individer på dess sanktionslista. Kommer troligtvis få påverkningar på de Finsk-Ryska relationerna, likväl kommer detta troligtvis utnyttjas som en språngbräda för hårdare retorik mellan Ryssland och EU.
Analys
Det Finländska Utrikesministeriet har beslut om att neka inresetillstånd1 för sex (6) av totalt 15 delegater ur Rysslands delegation till OSSE möte i Helsingfors 05-09JUL2015.2Beslutet skall ha fattats efter konsultationer med dels andra EU länder dels OSSE, varav enligt ryska uppgifter det enbart skall ha varit tre (3) till fyra (4) nationer inom OSSE som motsatt sig deltagandet av parlamentarikerna som står på EU sanktionslista.3De sex (6) som nekats inresetillstånd står på EU sanktionslista.
Bland de som nekats inresetillstånd är bl.a. Ryska Dumans talman, SergejNarysjkin, Ordföranden för Dumans kommitté i internationella frågor, Alexey Pushkov, och Dumans ordförande i kommittén för Oberoende Staters Samvälde, Eurasiska integration och förbindelser med landsmän, Leonid Slutsky,4såldes är det väldigt högt uppsatta individer som nekats inresetillstånd.
De Ryska delegaterna skulle delta i ett möte med OSSE Parlamentariska församling i Finland.5 Ser man till det beslut som EU tagit avseende inreseförbud, för ett antal individer i Ryssland, så stipulerar texten att OSSE verksamhet är undantaget inreseförbudet.6Om det nu omfattar all OSSE verksamhet eller enbart del av, framgår ej av texten. Dock menar Finland på att möten med OSSE Parlamentariska församlingen ej omfattas av undantaget.7
En omedelbar Rysk konsekvens av det nekade inresetillståndet, för sex (6) av de 15 delegaterna, blev att ingen ur delegationen kommer åka till Finland.8 OSSE mötet kommer av Ryssland representeras med dess Finländske ambassadör. Likväl kommer man ej deltaga med någon delegation vid 40 års jubileet för undertecknandet av Helsingforsöverenskommelsen, som en konsekvens av det nekade inresetillståndet.9
De ryska reaktionerna har inte låtit sig vänta. Ordföranden i kommittén för utrikesfrågor i Ryska Parlamentets överhus, Konstantin Kosachev, jämför beslutet med att ej skicka någon delegation överhuvudtaget, med Rysslands Premiärminister 1998-99, Jevgenij Primakov, välkända vändning över Atlanten och inställande av statsbesök i USA 1999, i protest mot NATO bombningar av bl.a. Serbien.10Likväl så anser han att i framtiden så bör internationella organisationers konferenser ej genomföras i nationer som är en del i sanktionerna riktad mot Ryssland.11
Ryska Utrikesministeriet delgav även sin syn på beslutet, till Finlands Ambassadör. Där man menar på, att det Finska beslutet är, enl. TASS "Russia regarded such moves as openly unfriendly" medan YLE säger att ambassadören delgivits att "beslutet var illvilligt". Likväl ansåg man att detta skadar de Finsk-Ryska relationerna.12
Ordförande i Rysslands federala råd (Ryska Parlamentets Överhus), ValentinaMatvijenko, har även uttalat sig i frågan. Dels menar hon på att detta visar hur stater som är medlemmar i EU har förlorat all sin suveränitet och självständighet. Dels menar hon även på att detta är ett sätt av EU för att tysta Rysslands röst vid OSSE mötet.13 Här åsyftar hon troligtvis de två (2) förslagen som skulle framläggas, varav den ena var förbud mot sanktioner mot parlamentariker och den andra var åtgärder för att motverka spridning av nazism.14
Ryska utrikesministeriets talesman för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatliga principer, Konstantin Dolgov, har även uttalat sig i frågan. Enl TASS så skall han bl.a. sagt, "This is a highly unfriendly step in Finnish-Russian relations, a step that won’t facilitate their fruitful development and that’s obvious" och "In line with international law, the Finnish authorities have definite obligations while hosting events sponsored by international organizations - the OSCE in this case".15
Rysslands representant i OSSE, Andrej Kelin, menar på att det Finländska beslutet underminerar grundfundamenten för europeisk säkerhet och samarbete. Likväl menar han på att ett prejudikat nu har skapats, där man kan välja att frysa ut nationer eller delegater vid internationella konferenser.16Duman har även fördömt det Finländska agerandet och menar på att beslutet kan få negativa konsekvenser för säkerheten och det politiska klimatet på den Europeiska kontinenten.17
Den Ryska Duman förefaller även övervägt och överväger fortfarande införande av sanktioner mot Finland p.g.a. det fattade beslutet.18 Enligt uppgifter skall det röra sig om möjliga restriktioner mot virkeshandeln mellan Finland och Ryssland.19 Realiseras restriktionerna mot Finland, så är det ett tydligt tecken på ett markant förändrat politiskt klimat mellan de båda länderna.
Vad vi således har är en rad kraftfulla uttalanden från den Ryska sidan, vad som är särskilt intressant att notera, är hur TASS refererar till ordet "unfriendly" medan YLE istället använder ordet "illvilligt", för en som hastigt läser texten, kanske det ej har någon större betydelse. Dock i ordbrytandes verkliga konst, diplomati, vägs varje ord tungt, varpå "unfriendly" och "illvilligt" korrelerar ej med varandra, om "unfriendly" har utnyttjas så har ett verkligt tungt budskap skickats. Det man särskilt bör notera är att det från den ryska sidan inte var vilka parlamentariker som helst, man hade valt att skicka.
 |
| Bild 1. Ryska Karelen. |
Om vi ser till helheten, så kan detta beslut ej kommit som en överraskning för Ryssland. Dels förefaller det tagit osedvanligt lång tid för att lämna besked om inresetillstånd från Finland till Ryssland, varpå man redan där från Rysk sida bör annat något. Dels så var sex (6) av de 15 delegaterna uppsatta på EU-sanktionslista och Finland hade genomfört konsultationer både med EU och OSSE i frågan, varpå Ryssland genom sina kanaler bör ha blivit varse om vad som var på gång.
Ser vi ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv så råder det ej, i dagsläget, någon spänd situation mellan Ryssland och Finland. Dock lät sekreteraren i det ryska statliga säkerhetsrådet, NikolajPatrusjev, meddela under våren 2015, att man såg revanschistiska tongångar och aktiviteter hos finländska organisationer, som via icke-statliga organisationer, försöker påverka situationen i det Ryska Karelen.20
 |
| Bild 2. Rysk "intressesfär" mht BMF förmåga. |
Därtill skall även tilläggas att Rysslands tidigare Generalstabschef, Nikolaj Makarov, redovisade, 2011, en hotbildskarta,21där bl.a. länder som man ansåg gjorde territoriella anspråk på Ryssland var redovisade. Finland utpekades där som ett av de länderna, varav Karelen var det landområde man ansåg de gjorde anspråk på. Utöver detta var han även mycket tydlig i ett statsbesök 2012 i Finland med att, Finska övningar tillsammans med NATO men även det Nordiska militära samarbetet utgjorde ett militärt hot mot Ryssland, likväl som han kritiserade militära övningar i östra Finland.22 Dock det mest kända, är den kartbild som han visade under sitt statsbesök, 2012, där en tydlig Rysk intressesfär framgick, där NATO under inga omständigheter fick utplacera BMF, Ballistiskt Missilförsvar, där Finland och stora delar av Sverige ingick.23
Ett Finländskt närmande eller medlemskap i NATO har Ryssland ett flertal gånger24 förklarat kommer mötas upp med motåtgärder, dock är det oklart vad som åsyftas med detta, vid den Finske Presidentens, Sauli Niinistö, senaste statsbesök till Ryssland, så framlade Rysslands President, VladimirPutin, att Finland gjorde bäst i att vara militärt alliansfri.25
Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, förefaller det vara tydligt att Ryssland ser Finland som en del av sin intressesfär, möjligtvis även som en del av sitt s.k. "nära utland". Detta har sina historiska rötter, i modern tid, i den politik Finland tvingades föra under efterkrigstiden, gentemot Sovjetunionen, som främst yttrade sig genom den s.k. VSB-pakten, Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten, men även Paasikivi–Kekkonen-linjen.
En faktor som även måste vägas in i detta är att Finland sedan 29MAJ2015 har en ny regering.26 Det är således en väldigt ny regering med ett flertalet nya ministrar på sina poster, främst inom den säkerhetspolitiska delen av den finska regeringen.27 Likväl måste man väga in att de facto är det styrande partiet, Sannfinländarna, i Finland är ett EU-kritiskt parti.28Dock har man i sin regeringsförklaring valt att skriva att man skall iaktta, EU gemensamma riktlinjer i förhållande till Ryssland.29
Inleder vi med det Finska beslutet, så förefaller en diskussion skett med dels EU dels OSSE, hur man skall tolka begreppet EU har fastslagit, rörande OSSE, i sitt beslut rörande inreseförbud till EU-länderna av vissa ryska medborgare. En tolkning, av antingen den finska regeringen eller EU, måste således ha skett att OSSE parlamentariska församling ej omfattas av inresetillståndet.
Ser vi då på den uppkomna situationen så ställdes Finland helt enkelt inför ett moment 22. Antingen så går man emot EU sanktionslista och därmed skapar en tydlig splittring inom EU, eller så går man emot Ryssland genom att följa EU sanktionslista, med risken att skapa ett kärvare politiskt klimat mellan Finland och Ryssland som konsekvens. Oaktat för Finland så blir konsekvensen negativ i vilket av valen man väljer.
Likväl blir situationen en s.k. "win-win" situation för Ryssland. Hade Finland valt att släppa in delegaterna som stod på EU-sanktionslista hade en tydlig splittring uppstått inom EU, vilket man hade tjänat på. Likväl nekas delegaterna inresetillstånd, så öppnas möjligheten att föra en helt annan diplomatisk retorik gentemot främst Finland men även Europa som helhet.
Inom Rysk militär teoribildning så kan man ofta läsa om begreppet reflexiv kontroll, detta kan givetvis även utnyttjas i ej militära sammanhang. Grunden i reflexiv kontroll är att man tvingar ens motpart att agera utifrån en egen arrangerad spelplan. Ser man till militära sammanhang handlar det ofta om att förleda en motståndare, till att agera på ett specifikt sätt, så att man själv kan uppnå sina målsättningar.30
 |
| Bild 3. Finlands "moment 22". |
En möjlighet blir således att Finland avsiktligt ställdes inför ett val, släpp in våra delegater eller inte. Dels som en prövning av den nya Finska regeringen dels för att framtvinga en reaktion. Ser vi till det rådande säkerhetspolitiska klimatet, så skulle det ej vara omöjligt att Ryssland "prövat" den nya finska regeringen.
Möjligheten finns även för Ryssland att höja det retoriska tonläget gentemot Europa som helhet, utifrån det fattade beslutet. Vilket förefaller vara det mest troliga alternativet som kommer ske, om man ser till de, till dags datum, genomförda uttalandena. Det Finländska beslutet förefaller utnyttjas som en "språngbräda".
Kommer detta påverka de Finsk-Ryska relationerna? Utan tvekan, väger man samman det säkerhetspolitiska läget tillsammans med det Finska beslutet, så kommer detta på ett eller annat sätt påverka relationerna. Lägg därtill att man övervägde/överväger sanktioner mot Finland kring beslutet. Restriktioner och sanktioner har vid flertalet tillfällen utnyttjas mot de Baltiska staterna av Ryssland för att påvisa sitt missnöje i olika frågor, varpå det är mycket intressant att detta även har uppkommit mot Finland, som likt de baltiska staterna är ett direkt grannland till Ryssland. Jag är således inte lika övertygad som Finlands President, som bedömer att detta ej kommer sätta några djupare spår i relationerna mellan Finland och Ryssland. Då detta måste ses som en av de mest tydliga politiska markeringarna mot Ryssland av Finland sedan andra världskrigets slut.
Slutsatser
- Inledningsvis kan vi rätt säkert slå fast att arvet från Paasikivi–Kekkonen-linjen, troligtvis, har ett väldigt begränsat handlingsutrymme i Finländsk utrikes- och säkerhetspolitik. Hade den linjen varit mer tongivande hade det finländska beslutet, troligtvis, varit av en annan art.
- Därefter bör detta ses som en första prövning, "sondering av terrängen", från Rysk sida av den nya finska regeringen och hur den har tänkt att agera i de Finsk-Ryska relationerna, eller om man så vill, i det utrikespolitiska "spelet" mellan länderna.
- Avslutningsvis kommer detta troligtvis påverka de långsiktiga relationerna mellan Finland och Ryssland, till vilken grad är oklart, men som minst kommer det retoriska och politiska klimatet mellan de två nationerna bli en aningen kallare och kärvare.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Finlands Utrikesministerium 1(Engelska)
Journal of Slavic Military Studies 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Rysslands Röst 1(Svenska)
Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)
Sannfinländarna 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
Västra Nyland 1(Svenska)
Slutnoter
1Finska Utrikesministeriet. Twitter, Juli 01, 2015, https://twitter.com/Ulkoministerio/status/616199125512646656
2YLE. Brunell, Eva. Ryssland kallade finländsk ambassadör till samtal. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-kallade-finlandsk-ambassador-till-samtalHämtad 2015-07-01
3YLE. Dahlström, Sebastian. Ryssland deltar inte i OSSE-mötet i Finland. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-deltar-inte-i-osse-motet-i-finlandHämtad 2015-07-01
TASS. Finland sides with Baltic States when it imposes entry bans on Russian deputies — lawmaker. 2015. http://tass.ru/en/russia/805267Hämtad 2015-07-01
4TASS. Finland’s decision to deny entry to Russian delegates is ill-intentioned — OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805357Hämtad 2015-07-01
5TASS. Russia will not participate in OSCE session in Helsinki despite calls from the PA head. 2015. http://tass.ru/en/russia/805426Hämtad 2015-07-02
6Europeiska unionen. RÅDETS BESLUT 2014/145/GUSP om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende. Europeiska unionens officiella tidning No. 78 (2014): 16.
7Hufvudstadsbladet. "Rysslands reaktion väntad". 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-02/761488/rysslands-reaktion-vantadHämtad 2015-07-03
Rysslands Utrikesministerium. Twitter, Juli 03, 2015. https://twitter.com/mfa_russia/status/616971212326072320
8Ibid.
9TASS. Finnish ambassador in Moscow summoned to the Russian Foreign Ministry. 2015. http://tass.ru/en/russia/805366Hämtad 2015-07-01
10TASS. Finland’s decision to deny entry to Russian delegates is ill-intentioned — OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805357Hämtad 2015-07-01
11TASS. Countries organizing international events should not take part in sanctions — senator. 2015. http://tass.ru/en/russia/805394Hämtad 2015-07-02
12TASS. Finnish ambassador in Moscow summoned to the Russian Foreign Ministry. 2015. http://tass.ru/en/russia/805366Hämtad 2015-07-01
YLE. Brunell, Eva. Ryssland kallade finländsk ambassadör till samtal. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/07/01/ryssland-kallade-finlandsk-ambassador-till-samtalHämtad 2015-07-01
13TASS. Finland’s move to deny entry to top Russian MP pushed by EU — upper house speaker. 2015. http://tass.ru/en/russia/805276Hämtad 2015-07-01
14TASS. Russia will not participate in OSCE session in Helsinki despite calls from the PA head. 2015. http://tass.ru/en/russia/805267Hämtad 2015-07-02
15TASS. Finland’s denial of entry to Duma speaker short-sighted, says diplomat. 2015. http://tass.ru/en/russia/805396Hämtad 2015-07-02
16TASS. Finland sets dangerous precedent denying entry to Russian delegation — Russia’s OSCE envoy. 2015. http://tass.ru/en/russia/805755Hämtad 2015-07-03
17TASS. State Duma condemns Finland’s decision to deny entry to Russian delegation. 2015. http://tass.ru/en/russia/805779Hämtad 2015-07-03
18 Hufvudstadsbladet. Ryska duman övervägde sanktioner mot Finland. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-03/761658/ryska-duman-overvagde-sanktioner-mot-finlandHämtad 2015-07-04
19 Hufvudstadsbladet. Ryssland kan införa restriktioner på virkeshandeln. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-07-04/761668/ryssland-kan-infora-restriktioner-pa-virkeshandelnHämtad 2015-07-04
20SvD. Laurén, Anna-Lena. Rysk säkerhetstopp varnar för Finland. 2015. http://www.svd.se/rysk-sakerhetstjanst-varnar-for-finland_4423363Hämtad 2015-07-02
Rysslands Röst. Finska nationalister utövar inflytande på Karelens befolkning. 2015. http://se.sputniknews.com/swedish.ruvr.ru/news/2015_03_19/Finska-nationalister-utovar-inflytande-pa-Karelens-befolkning-1666/Hämtad 2015-07-02
21Thomas, Timothy L. Recasting The Red Star. Fort Leavenworth: Foregin Military Studies Office. 2011. E-bok. Sida 102-103
22Hufvudstadsbladet. Lydén, Marianne. Niinistö: Makarovs analys var felaktig. 2012. http://hbl.fi/nyheter/2012-06-07/niinisto-makarovs-analys-var-felaktigHämtad 2015-07-02
Västra Nyland. Jansén, John-Erik. Muller från öster. 2012. http://vastranyland.fi/opinion/ledare/2012-06-07/muller-fran-osterHämtad 2015-07-02
23Forss, Stefan. Kiianlinna, Lauri. Inkinen, Pertti. Hult, Heikki. The Development of Russian Military Policy and Finland. Helsinki: National Defence University. E-bok. Sida 14
24Reuters. Koranyi, Balazs. NATO expansion in Nordics would force Russian response: Medvedev. 2013. http://www.reuters.com/article/2013/06/04/us-russia-nato-idUSBRE9530UH20130604Hämtad 2015-07-02
Hufvudstadsbladet. Laurén, Anna-Lena. "Vill ni vara med och starta ett tredje världskrig?". 2014. http://hbl.fi/nyheter/2014-06-08/616261/vill-ni-vara-med-och-starta-ett-tredje-varldskrigHämtad 2015-07-02
Reuters. Soldatkin, Vladimir. Rosendahl, Jussi. Russia says concerned by Finland, Sweden moves toward closer ties with NATO. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/04/12/us-russia-crisis-nato-idUSKBN0N30D220150412Hämtad 2015-07-02
25YLE. Lehmus, Liisa.Putin: Alliansfrihet är den bästa garantin för Finlands säkerhet. 2015. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/06/16/putin-alliansfrihet-ar-den-basta-garantin-finlands-sakerhetHämtad 2015-07-02
26Hufvudstadsbladet. Finland får ny regering. 2015. http://hbl.fi/nyheter/2015-05-29/757202/finland-far-ny-regeringHämtad 2015-07-02
27Statsrådet. Statsminister Juha Sipiläs regering. 2015. http://valtioneuvosto.fi/sv/sipila/regeringenHämtad 2015-07-02
28Sannfinländarna. På Svenska. 2015. https://www.perussuomalaiset.fi/kielisivu/pa-svenska/Hämtad 2015-07-02
29Regeringens publikationsserie 11/2015. Strategiskt program för statsminister Juha Sipiläs regering. Helsingfors: Statsrådets Kansli. E-bok. Sida 36
30Thomas, Timothy L. Russia’s Reflexive Control Theory and the Military. Journal of Slavic Military Studies 17. no 2 (2004): 237.
Gästinlägg: En medborgerlig skyldighet
Cynismer har blivit anförtrodda ett gästinlägg från Förvaltare Håkan Lindberg. De som följt försvarsdebatten genom åren vet vem Håkan är. För er andra kan jag berätta att han har tjänstgjort inom samtliga arenor och på många olika håll inom Försvarsmakten, inkluderande några internationella insatser.
/C
Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:
1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.
2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.
3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.
Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.
Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.
När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:
1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.
2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.
3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.
Militärt fokus
Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.
Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.
De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna
Civilförsvarsutbildning
Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)
Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.
Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.
Effekter
Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:
1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.
2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.
3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.
4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.
5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.
Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.
Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.
Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.
Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.
Håkan Lindberg
/C
En medborgerlig skyldighet?
Jag har under ett par år följt debatten om värnpliktens vara eller inte vara. Mestadels har jag gjort detta för att lära mig argumentationen hos dem dem som förespråkar att försörja Försvarsmakten med personal genom plikt då jag själv har varit av helt motsatt åsikt.
När jag läser det som skrivs i ämnet på debattsidor, bloggar och övriga sociala media ser jag tre huvudlinjer i argumentationen:
1. Värnplikten behövs som en för ungdomen fostrande funktion och för den samhälleliga integrationens skull. Till denna linje sluter sig huvuddelenen av alla skribenter i frågan. Anmärkningsvärt är att det är oerhört få kvinnor som framträder i debatten trots att vi nu har en könsneutral vilande pliktlag.
2. Värnplikt behövs för att fylla främst markförband med personal. Här framträder främst militär personal i debatten.
3. Behovet av personal till det civila försvaret. Några få skribenter berör det som kanske är den allra viktigaste funktionen för ett pliktsystem.
Särskilt den sista punkten har fångat mitt intresse då jag själv och min familj med jämna mellanrum får uppleva hur sårbart vårt moderna samhälle är och då kan jag säga att vi är både vana och förberedda vilket jag inte tror är så vanligt framförallt bland den huvuddel av rikets befolkning som bor i tätorter.
Jag vill i detta inlägg lansera ett utkast på ett förslag som skulle kunna lösa de behov som samhället har av personal vid katastrofer och krig. Ett förslag som är genomförbart och visserligen innebär plikt men ändå med en god chans för individen att välja hur den skall göras.
När jag har läst argumentationen för värnplikt och hur den skulle vara utformad ser jag ett antal problem som måste lösas för att detta skall bli till nytta, vara någorlunda rättvist och vara logistiskt och utbildningsmässigt hanterbart, dessa är:
1. För att värnplikt/medborgarplikt skall vara allmän måste huvuddelen av de ungdomar som uppfyller kraven genomföra den.
2. Det måste finnas förläggningar, bespisning, utbildare, lokaler, övningsterräng etc.
3. Dessa skall krigsplaceras i någon form av förband/enhet som även innehåller modern och fungerande materiel, leds av kompetent personal samt repetitionsövas regelbundet.
Militärt fokus
Genom åren har fokus varit på det militära försvaret men jag kan nu till min glädje konstatera att diskussionen om behovet av civilt försvar börjar dyka upp. Enligt mitt förmenande så behöver Sverige bygga upp en civilförsvarsorganisation igen som kan nyttjas vid översvämningar, skogsbränder, evakueringar p.g.a. naturkatastrofer samt krig. Samtidigt inser jag behovet av personal till framförallt markstridskrafterna och till vissa andra militära förband. Att det inte är lätt att rekrytera några massor till Armén förstår jag med tanke på den ångest jag själv kände när jag klev ut från mönstringsförrättaren med en lapp i näven som det stod Norrbottens Pansarbataljon på.
Mitt förslag går ut på att allmän mönstring genomförs för tjejer och killar. Vid mönstringen tas huvuddelen av de som befunnits fysiskt och psykiskt dugliga ut till en kortare(ca 2-3 veckor) civilförsvarsutbildning i syfte att kunna krigsplacera dem i det lokala civilförsvaret. De som önskar samt de som behövs för att fylla upp ev. brister i frivilligheten tas ut till militär utbildning som ser ut som det kommande GMU Ny-systemet med krigsplacering och repetitionsövningar som följd.
De som önskar kan stanna i FM som GSS T/K eller genomgå officersutbildning. Skall denna typ av medborgarplikt på något sätt kallas allmän så måste minst 50% av den dugliga delen av årsklassen inkallas till någon form av tjänstgöring annars ter sig systemet mest som ett straff för de mest dugliga medborgarna
Civilförsvarsutbildning
Rörande civilförsvarsutbildningen ser jag framför mig mellan 15-20 dagars intensivutbildning i brandteori, hantering av handbrandsläckare, hantering av vattensläckningsutrustning, sjukvård motsv. sjukvårdsmannautbildningen, utbildning i hur att hantera strömavbrott och vattenbrist, hur evakuering går till samt information från de frivilligorganisationer som stöder den civila delen av totalförsvaret(Civilförsvarsförbundet, FRO, Blå Stjärnan etc.)
Utbildningen genomförs av den lokala räddningstjänsten som förstärks med särskilda utbildningsgrupper som förutom att genomföra denna typ av utbildning stöttar ordinarie räddningstjänst vid utbildning och större insatser. En sådan utbildningsgrupp skulle kunna bestå av ca 10 personer för en kommun om ca 50 000-60 000 innevånare och fler eller färre beroende på kommunens storlek och den lokala räddningstjänstens organisation. Detta torde dessutom öka lokal räddningstjänst förmåga att hantera stora katastrofer och krig.
Eleverna bor hemma men erhåller förplägnad och viss utrustning som overaller, T-tröjor och kängor mm. Eleverna lyder under disciplinära bestämmelser och engagemang, tidspassning, samarbetsförmåga belönas med en premie. Brist på något av det uppräknande innebär avsaknad av premie.
Effekter
Vad skulle då detta innebära? Som jag ser det vinner samhället följande:
1. Krigsplaceringsbar personal till militärt och civilt försvar.
2. En ökad integration mellan olika samhällsgrupper.
3. En ökad medvetenhet om krisberedskap.
4. Möjlighet att rekrytera till frivilliga försvarsorganisationer.
5. Ökade resurser för att hantera svårartade påfrestningar på samhället.
Det negativa för samhället blir givetvis kostnaden för att bygga upp ett nytt och fungerande civilförsvar med kapacitet för riktigt svårartade anspänningar på samhället.
Detta är som jag inledningsvis sade ett utkast på ett system som skulle givet att ekonomiska medel tillförs i stor omfattning skulle kunna uppfylla de praktiska och moraliska kraven på en form av medborgarplikt. Jag vill på intet sätt sätta detta emot behovet av stående välutbildade och välutrustade militära förband utan civilförsvarsutbildningen skall ses som personalförsörjning till annan vital del av Totalförsvaret.
Skall man vara dessutom vara lite pragmatisk och handlingskraftig när det gäller integrationen låter man även ungdomar med permanent uppehållstillstånd genomföra mönstring samt civilförsvarsutbildning för att sedan kunna krigsplaceras när de erhåller medborgarskap.
Jag tror fortfarande på att femhundra soldater på rätt plats inom några timmar vid ett överraskande anfall är bättre än 5000 som skall mobiliseras och övas för att sättas in två veckor senare. Vi behöver stående förband och Hemvärnet men vi behöver också uppfyllda arméförband och vi behöver ett civilförsvar värdigt namnet.
Håkan Lindberg
”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon
Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02
Live:
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc
Manus:
Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.
Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.
Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.
Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.
Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.
Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.
Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.
Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.
Hur kommer ubåtskränkningarna in här?
Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför?
Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.
Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.
En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna.
De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.
Bl a för att:
- Förbereda minutläggning i farleder
- Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer
- Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation
- Förbereda dolda landsättning av sabotageförband
En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.
Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering. Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.
Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.
De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige.
Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.
Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.
Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.
Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.
Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.
Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.
Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.
*****
”Snabbare än vad lagen kräver”
Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.
Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.
Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.
Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra "brott" mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.
SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara "snabbare än vad lagen kräver". YLE skrev vidare om de nya styrkorna:
De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade "gröna männen", som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.
Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars - som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.
En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.
T-system 2.0
Det finns anledning att fundera i nya banor för att få riktig fart på t-systemet.
Denna blogg har ju tidigare redovisat att en övergång till att plikta in unga män och kvinnor till grundutbildning för att sedan krigsplacera dem inte kommer att ge resultat förrän runt år 2020. Det duger inte.
Vilka verktyg kan man alltså tänka sig att använda? Jag tror att det nu är dags att börja använda den "ekonomiska verktygslådan" mer offensivt än vad som diskuterats tidigare.
Mitt förslag nedan ska ses som ett komplement till en bättre och intressantare verksamhet; för t-personalen innebärande bra övningar med mera.
Det jag funderar över är ett system som skapar ekonomiskt mervärde för både t-personalen och deras andra arbetsgivare - de senare är inte minst viktiga. Förslaget från hyddan vid Nilens strand är följande.
- Inför ett skatteavdrag för t-personalen så att det blir mer pengar kvar i plånboken så länge man är krigsplacerad. Exakt utformning av ett sådant system kan man fundera över - extra grundavdrag kan vara en modell och är förmodligen den enklaste. Ett extra grundavdrag blir vad jag förstår också neutralt oberoende av vilken inkomst man har. All t-personal belönas alltså lika, oavsett civil lön. Grundavdraget bör vara substantiellt - låt oss säga 10 000 kr i månaden, vilka alltså blir skattefria. Enligt min åsikt är detta en bättre modell än att införa ett premiesystem. Premier har ju tyvärr en tråkig förmåga att försvinna i skatt.
- Inför en reducerad arbetsgivaravgift för t-personal så länge man är krigsplacerad. Den allmänna löneavgiften är för närvarande 10,15 %, av en total arbetsgivaravgift på 31,42 %. Ta bort den allmänna löneavgiften för krigsplacerad t-personal helt. Med förslaget reduceras alltså arbetsgivaravgiften med cirka en tredjedel, under förutsättning att individen är krigsplacerad. T-personalen blir mer intressant att anställa. Ett utrerat alternativ kan vara att ta bort arbetsgivaravgiften helt.
- Utöver ovanstående kan man också överväga att arbeta med pensionsinstrumentet, med extra statlig tjänstepension om man är krigsplacerad som reservofficer eller anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman.
Ovanstående förslag kan verka vara extraordinära, men Sverige står också inför en extraordinär situation där en snabb tillväxt med t-personal är den största enskilda utmaningen vad gäller personalförsörjning.
Vad tycker bloggens läsare? Vansinne eller lite nya tankar? Hur påverkas hemvärnet? Hur ska man få en balanserad men accelererad tillväxt?
GMY
Sinuhe
Glöm inte våra krigsveteraner
av David Lindén
Svenska Röda Korset har sedan 1985 hjälpt människor som utsatts för tortyr och traumatiska upplevelser i krig. I dag beräknas 180 000 människor i Sverige ha upplevt tortyr och siffran stiger i takt med flyktingmottagandet. Att Röda Korset nu öppnar ytterligare ett behandlingscentrum för tortyroffer i Gamlestaden i Göteborg är därför bara att applådera.
Krigstrauma är dock ingenting som enbart drabbar nyanlända och de med rötter i utlandet. I Göteborg var det nyligen premiär för en lokal version av Veterandagen. Evenemanget har funnits sedan 2013 och går ut på att hedra och uppmärksamma alla de svenskar som alltsedan 1950-talet har tjänstgjort i fredsbevarande insatser utomlands. Det blev en fin dag och många veteraner uttryckte sin uppskattning över att det nu också finns ett evenemang på ”Sveriges framsida”. Tidigare hölls firandet enbart i Stockholm.
Tyvärr ignorerade Sverige länge sina veteraner. Förvisso passade det den nationella självbilden att ”vi” genom FN aktivt bidrog till att göra världen säkrare, men när soldaterna sedan kom hem var det inte längre lika passande. Många veteraner hade upplevt hårda strider och bevittnat stort mänskligt lidande, vilket inte passade in i självbilden av Sverige som ett land som ”valt freden”.
Samhället valde därför att slå dövörat till, och det var först 2013 som det, efter påtryckningar, instiftades en dag för att hedra och minnas våra veteraner. Detta trots att många veteraner länge berättat om både posttraumatisk stress och problem i vardagen. Det senare skildrades i den sevärda dokumentären ”Kongoveteranerna” om FN:s fredsbevarande insatser i Kongo. Berättelsen om samhällets svek efter avslutat uppdrag går igen i flera av de intervjuades levnadsöden.
Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna (SVF) har idag ungefär 5 000 medlemmar. Förutom att bedriva vanlig föreningsverksamhet försöker de gemensamt hjälpa kamrater som lider på grund av sin utlandstjänst. Lokalföreningen i Göteborg har idag ett tjugotal medlemmar, och fler lär strömma till med tiden efter avslutade fredsbevarande insatser runt om i världen.
Det är av denna anledning som man ska välkomna Röda Korsets nya traumacentrum i Göteborg. Samtidigt bör man ha i åtanke att krigstrauman varken är ett nytt inslag i Sverige eller något som aktualiserats av de senaste årens flyktingströmmar. Våra veteraner är en del av Sveriges historia.
Författaren är pressansvarig vid Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 juni)
"Almedalen har fallit" – recension
Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins "Almedalen har fallit", vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?
Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.
På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.
Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.
Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.
Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.
På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.
Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.
Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.