Här kommer sista delen av Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
I dessa dagar av snabba krigsförlopp och accelererande händelseutvecklingar är intressant att notera att 1952 var brevinkallelse normalförfarandet vid mobilisering…
Att binda sina händer
av Bo Hugemark
När man försöker få en konkret diskussion om Sveriges Solidaritetsförklaring blir svaret ofta att en regering inte kan binda sig i förväg för ett visst agerande i en hypotetisk situation. Rätt så, och tämligen självklart. Det är förresten samma sak med NATO:s artikel 5, som, i motsats till vad som framförs i vulgärdebatten, alls inte tvingar medlemsstaterna till automatiskt deltagande i stridshandlingar.
Likafullt binder sig politiker gladeligen, när de uttryckligen utesluter visst agerande, dymedelst givande carte blanche till motparten. Det mest påtagliga och mest förödande exemplet i dessa tider är givetvis EU:s och USA:s uttryckliga försäkran att inte stödja Ukraina militärt. Och att inte ens leverera ”dödliga, defensiva” vapen, i fåfängt hopp om att Putin därmed skulle dra tillbaka sina trupper.
En god strategisk princip när det gäller att avskräcka en motståndare är att hålla honom i osäkerhet om hur man kommer att svara på en aggression. Ett flagrant brott mot den principen gjorde den svenska socialdemokratiska regeringen med 1995 års utrikesdeklaration:
För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart. Vår beslutsamhet att söka hålla vårt land utanför krig tar sig uttryck i att Sverige står utanför alla militära allianser och att vi har ett betryggande totalförsvar. Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt.
Det var väl avsett att ge en knäpp på näsan åt Carl Bildt som uttalat att vi inte kunde stå neutrala om de baltiska staterna hotades. ”Förutsägbarhetsdoktrinen” blev kortlivad och Bildts solidaritetstanke har fullföljts med Solidaritetsförklaringen, som nu är ett återkommande inslag i utrikesdeklarationerna.
Ett annat utslag av bunden handlingsfrihet kom i Löfvens regeringsförklaring, där NATO-medlemskap uttryckligen uteslöts. Det var förstås inget förvånande, men det rimmade illa med att vi samtidigt ökar vårt militära samarbete med Finland. Ty den finska alliansfriheten paras med att man framhåller NATO-medlemskap som en option. En tanke med detta är att kunna använda medlemskapet som ett kort att spela gentemot Ryssland i ett försämrat läge.
Nu kan man diskutera om den idén är så särskilt listig. Det är inte säkert att man vågar spela kortet i ett spänt läge. Kanske bättre att bli medlem i god tid innan.
Men hur som helst så gjorde den svenska regeringsförklaringen kortet till en lanka i stället för en honnör. Ty den etablerade synen är att våra två länder inte kan gå skilda vägar i NATO-frågan. Så deklarationen väckte en viss förstämning på finskt håll.
Kan detta möjligen vara förklaringen till att det i utrikesdeklarationen nu enbart sägs att Sverige är alliansfritt? Ty det är ju ovedersägligen sant.
Bo Hugemark är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.
Är vi herrar i eget hus?
av Herman Fältström
Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.
Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning.
Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.
Trots detta bedömer Försvarsmakten att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt. Med andra ord det mesta ska hållas hemligt så medborgarna hålls i okunskap.
Försvarsmakten begär fyra miljarder mer per år. Detta tar inte hänsyn till den minskning av anslaget (med fyra miljarder) som gjordes i 2004 års försvarsbeslut. Ej heller tar det hänsyn till förslaget (som sedan inte blev av) från Alliansen att successivt under tre år höja ramen till en nivå som 2008 var två miljarder högre. Finansdepartementet sägs planera för en höjning av anslaget med två miljarder under de kommande fyra åren.
Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att
försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.
Ryska Duman skickar brev till Sveriges riksdag och anser att det är Ryssland som ska bestämma hur Sverige ska agera. Ryske ambassadören begär företräde i UD och ifrågasätter svenskt beslut om samövning med Finland och USA. Statssekreteraren lämnar svar som innebär ett tillmötesgående till Rysslands politik. I regeringsdeklarationen konstaterar Statsministern att Sverige inte ska gå med i NATO.
Politiken känns igen. Den är det tillmötesgående som karaktäriserat Sveriges politik under lång tid. Inte minst från Andra världskriget och framåt. Sverige ville inte stöta sig med Sovjetunionen och i dag inte stöta sig med Ryssland.
Signalen till omvärlden är tydlig.
Vi är inte herrar i eget hus.
Herman Fältström är hedersledamot i Kungl Örlogsmannasällskapet samt ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademien
Försvarsmaktens ekonomi med mera
Jag kan tänka mig lite dålig stämning på Jakobsgatan.
Å andra sidan så är det svårt att ta alliansens företrädare på allvar. Alliansen var under sina åtta år mycket tydligt ointresserade av rikets försvarsförmåga. Detta faktum fick till och med till följd att en moderat försvarsminister avgick (Mikael Odenberg). För detta fick han för övrigt mycket sympati. Alliansens företrädare gjorde under de åtta åren så gått de kunde för att överdriva de fåtaliga åtgärder som genomfördes - förmodligen skrevs en och annan artikel egentligen mot bättre vetande.
Vad ska hända nu då?
Min gissning är att anslagsökningen kommer att bli högre än två miljarder kronor men inte de 16 miljarder kronor som försvarsberedningen föreslagit. Det är också rimligt att tro att tyngdpunkten kommer i slutet av perioden.
Vad har då detta med personalförsörjning att göra? Jo, det finns en mycket tydlig koppling. Bra övningar (som tyvärr har en tendens att kosta pengar) beskrivs ofta som den enskilt viktigaste drivkraften för våra anställda gruppbefäl, soldater och sjömän - både de som tjänstgör kontinuerligt och de som tjänstgör tidvis. Att sparka kotte på kaserngården och sköta IBSS upplevs inte som utvecklande. Försvarsmakten har redan ett problem så tillvida att möjligheten att tjänstgöra i internationella militära insatser redan är starkt beskuren på grund av de fåtaliga och personalsnåla insatser som sker nu. Inom parentes kan man nämna att Sverige under 70-talet hade två hela bataljoner insatta internationellt - en på Cypern och en i Sinai.
En annan sak som bör nämnas är den övergång till (tyngre) mekaniserade bataljoner som nu föreslås. De fem tyngsta bataljonerna ska var och en innehålla två stridsvagnskompanier. Denna blogg tycker att åtgärden är helt rätt men vill peka på att beståndet av stridsvagn 122 nätt och jämnt räcker till tio kompanier. Vad jag känner till är dessutom den tekniska standarden på våra 122:or lite olika. Historiskt sett förefaller detta också vara en återgång till en organisationsstruktur som fanns inom pansarbataljonerna. Följaktligen borde de fem bataljonerna också byta namn till pansarbataljoner.
Begreppet "mekaniserad bataljon" kan i så fall avvecklas för tillfället. För övrigt så känns benämningen på den sjätte manöverbataljonen som väldigt sovjet-inspirerad ("motoriserad skyttebataljon"). Jag vill därför anknyta till vad som tidigare anförts på denna blogg - nämligen att begreppet "infanteribataljon" är betydligt mer smakligt.
Detta blev kanske lite rörigt men förslaget från hyddan vid Nilens strand är alltså följande:
- Fem pansarbataljoner
- Två infanteribataljoner
- En amfibiebataljon
GMY
Sinuhe
PS Jag har tidigare aviserat en inlägg om Försvarsmaktens rekryteringssida (Reach Mee). Om någon är intresserad så är det under produktion - kvaliteten på myndighetens hemsida kan man skriva mycket om.
Om Kriget Kommer 1952:1
Jag har i min ägo ett friskt exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, 1952 års utgåva.
För alla försvarsintresserade torde den utgöra om inte annat så ett kulturhistoriskt intressant dokument.
Mycket av tänket då går igen och har blivit högaktuellt idag.
Jag scannar nu i skriften och lägger ut den efterhand jag har tid och orkar. Här kommer de 10 första uppslagen.
Fight, flight… or Freeze
Fight, flight… or Freeze
av David Bergman
Människor hanterar vanligtvis hot på två olika sätt; genom kamp eller flykt. Inom psykologin benämns detta för Fight or Flight-Response. Till dessa brukar ibland Freeze tillföras; att människor stelnar av handlingsförlamning i strålkastarljuset eller faller ihop och spelar döda. Det är medärvda strategier som syftar till överlevnad, men på olika sätt. Jag har tidigare beskrivit faran med en Nederlagsdoktrin; när vi överger målsättningen ”att vinna” och istället ser tiden det tar innan vi blir besegrade som ett mått på framgång. Hur vi reagerar på yttre hot är en ytterligare aspekt av detta. De två förstnämnda strategierna handlar om vilja och aktivt handlande. Men den sista handlar om frånvaron av hopp, om uppgivenhet och resignation inför situationen.
Det är krig inom Europas gränser. Även om vi ibland har svårt att se verkligheten för vad den är, så kan det som sker inte beskrivas på något annat sätt. Kriget i Ukraina förvärras för varje dag och många varnar för att baltstaterna, med sina stora grupper av ryska minoriteter, står näst i tur. Konflikterna är närmare än vi ofta tänker på. Från Stockholm är det närmare till Kiev än till Kiruna och Tallinn ligger närmare än Trollhättan. Men vad som fått många ur allmänheten att inse allvaret är sannolikt att även vårt eget territorium kränkts, både i luften och under ytan. I MSB:s årliga undersökning av vår försvarsvilja anser nästan 80% att Sveriges förmåga att möta ett militärt hot är otillräcklig.
Många röster har länge varnat för att den militära organisationen har bantats för hårt, en ståndpunkt som nu de flesta politiska partier verkar vara rörande eniga om. Men trots positiva uttalanden om ökade anslag verkar frågan hamnat i en kollektiv handlingsförlamning där konkreta åtgärder uteblir. Tvärtom kvarstår fortfarande Regeringsbeslut 5 för Försvarsmakten som, om det inte upphävs, kommer att innebära ytterligare besparingar med reducerad operativ förmåga som oundviklig följd.
En annan stor fråga har varit om Sverige bör ingå en försvarsallians. Det finns rationella argument både för och emot. Men få ord väcker så kraftiga känslor som ordet ”allians” med följden att debatter oftast blir ideologiska eller emotionella där parterna utmålar varandra som neutralitetsnostalgiker eller krigshetsare. Många ser även en allians, eller frånvaron av den, som ett mål i sig istället för ett medel syftande till att nå våra egna säkerhetspolitiska mål.
Sverige förefaller ha hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze, en handlingsförlamning i konfliktens strålkastarljus. I ett land som normalt har svart bälte i utredningar har vi plötsligt gått ett steg längre. Här måste nu parterna först utreda om vi ska ha en utredning för att reda ut vad en allians skulle betyda. Kontentan blir att vi står kvar overksamma med mottot ”Allianslösa i fred, men allians-önsketänkande i händelse av krig”.
Men det farligaste ligger i de rationaliseringar som används för att rättfärdiga en egen overksamhet. Många har uttryckt oro för hur en allierad skulle använda oss och vårt territorium eller hur en potentiell antagonist skulle kunna reagera. Flera ”experter” har varnat för att gemensamma övningar och försvarsallianser är farliga då de ”kan provocera Ryssland”. Men bör vi verkligen definiera vår egen säkerhetspolitik utifrån vad någon annan inte vill att vi ska göra? Att grunda egna beslut utifrån rädslan för andras reaktioner är endast ytterligare ett uttryck för en nederlagsdoktrin.
Vi har hamnat i en säkerhetspolitisk Freeze där individuellt kloka argument inte lyckas bryta den kollektiva handlingsförlamningen. Det finns sannolikt exempel på när människor överlevt angrepp genom att spela död, men tror vi verkligen att det är en långsiktigt hållbar strategi? En hållbar säkerhetspolitik kan inte bygga på en nederlagsdoktrin där rädslan för andras reaktioner får styra Den måste utgå från en väl grundad egen vilja och konkreta åtgärder för hur vill nå dit.
David Bergman är kapten i armén och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi
Nyheten med enbart förlorare
Det var med sömn i ögat och kaffet vändandes i strupen som jag läste Expressens förstasida i morse. Förstanyheten var att utrikesminister Margot Wallström hade gjort eftergifter för Putin och förbjudit Försvarsmakten att använda Estländska flygbaser under en övning i vår. Detta var för dåligt för att inte vara sant! Med det menar jag att journalisten (Niklas Svensson) självklart måste ha extremt torrt på fötterna för att göra ett sådant bombastiskt utspel. Nyheten är av en en sådan dignitet att det påverkar karriärer, utrikesministerns eller journalistens.
I ren affekt och eftersom jag inte kunde föreställa mig att en journalist skulle riskera den egna karriären medveten om både insatserna och korten på sin egen hand så hoppade jag på tåget mot utrikesministern. Man lär så länge man lever, för nu vet jag att nyheten var mer komplex.
Först och främst måste nämnas att det har i och med detta åsamkats skada för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur stor är inte klart i skrivande stund då det återstår att se hur nyheten slås upp i utländsk media. Den svenska självbilden är dock sargad. Många kommer bara att läsa rubriken och tror att vi nu är i Putins ledband.
Det visade sig ganska snart att Försvarsmakten inte ens hade planerat att landa i Estland under sagda övning. Och i min erfarenhet är sådant ganska ovanligt, inte minst av ekonomiska skäl. En övning med flygplan baserade utomlands är dyrt och pengar är ett problem. Försvarsmakten dementerar dessutom tydligt att de fått någon styrning från politisk håll. För mig är detta inte förenligt med rubriken enligt bilden. Någon far med osanning, och jag är övertygad om att Försvarsmakten inte skarvar en tum.
Det visar sig att UD:s kabinettsekreterare Annika Söder – allt enligt ett läckt PM – sagt följande:
Inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland.
Man skulle kunna tycka att detta är ganska långt ifrån vad Expressen rapporterar, och det är det. Men är det oklanderligt? Nej, i min mening är det inte bra att ge en tum mot den antagonist som Ryssland på senare tid blivit. Allt man säger kan och kommer i dessa lägen att tolkas på för motståndaren – vilket visat sig kunna vara både svensk media och Ryssland – mest optimala sätt. Diplomati är inte helt olikt mediaträning i dessa lägen, säg inget som kan tas ur sitt sammanhang och göras till en dålig nyhet. Söder skulle självklar ha svarat på frågan som föranledde svaret att Ryssland inte har att göra med var vi landar utan att detta är något som Sverige – och Sverige ensamt – bestämmer över och ändrar efter behov!
Den kanske mer intressanta frågan är vem som läckt dokumentet. Klart är att svensk utrikespolitik lidit ett nederlag i trovärdighet. Klart är också att Ryssland har mest att vinna på nyheten som den har spelat ut sig.
Flera har här spelat så kallade nyttiga idioter.
- Utrikesminister Wallström med underställd kabinettsekreterare Söder har inte förstått att hantera en motståndare som är avogt inställd och som lever på maktspråk, yta och ”posturing”.
- Journalist Niklas Svensson har, oavsett om källmaterialet (PM:et) är tillhandahållet av illvilliga krafter (interna eller externa) eller en ensam idealist, blivit en bricka som spelats med kortet om evig berömmelse för det stora avslöjandet.
- Expressen och DN (Bonnierkoncernen) – vilka båda slog upp nyheten stort – har underlåtit att göra adekvat faktakontroll, alternativt låtit ett köttben av denna storlek påverkat omdömet.
Det man som sammanfattning kan säga är att nyheten är en nyhet, men den är att utrikesminister Wallström inte förmår leverera en trovärdig utrikespolitik i den säkerhetspolitiska situation som nu råder. Kanske hade den feministiska utrikespolitiken passat bättre i den era av evig fred i Europa som många trodde kommit för att stanna.
Det går inte att vara mjuk mot de hårda eller snäll mot dem som vill oss illa, hur än man öskar att världen vore bättre än den är.
Vänligen,
Mikael Grev
P.s. Det finns inga bekräftade dementier på att Carl Bildt inte stått och bankat huvudet i väggen större delen av dagen.
Follow @mikaelgrev”Övningsgate”
Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att
Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.
Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. Regeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.
Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det
(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.
Vad kan vi lära av detta?
För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.
För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.
För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…
…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:
Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.
För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.
Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.
Vad det hela säger om Expressens roll och rapportering, samt övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.
Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?
1/3 Debaltseve. We are confident these are Russian military, not separatist, systems pic.twitter.com/RLX3z8hQZn
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015
2/3 Russian military also has air defense systems deployed near Debaltseve. pic.twitter.com/ZV0qGqOEqM
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015
3/3 Russian units along the border are preparing a large shipment of supplies to "seps" fighting in eastern Ukraine pic.twitter.com/h5jnP5EARF
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015
Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.
De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar. Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk "journalist" med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans "journalistik") i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.
Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 - använd Google Translate eller liknande
Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?
Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:
@wisemanswisdoms Не научил вас дураков пример короля Карла, Наполеона, Гитлера?
— Венседеста (@Rongbay7) 16 februari 2015
@wisemanswisdoms det är inte T-72 B3, det är T-72 M Ukrainsk arme fick massor T-72 ihöstas http://t.co/LW8qNcZwFU
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015
@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Om du nu är rysk informatör Loise så tycker jag det är bra att du informerar våra försvarsbloggare direkt XD
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015
@Eva_M_B @wisemanswisdoms jag är ingen införmatör. Majoren som vanligt citerar trash-media http://t.co/hCw3BmpjAo som hela nätet skrattar åt
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015
@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Personligen tycker jag att det är bra om ryssarna och svenska försvarsbloggarna har direktkontakt
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015
.@Eva_M_B snälla Eva, jag har sett hur sv journalister som skriver om "nyanserad" bild blivit behandlade och tystade @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015
.@Eva_M_B majoren #CarlBergqvist är #NATO lobbyist och gör stor skada för sv försvaret @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015
För Sverige i tiden – del 2
Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast - närområdet och grannländers vilja och inriktning.
Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.
Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap "hjälpte" KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.
Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.
Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia - den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.
Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt - är medlemmar i NATO - utom Sverige och Finland.
För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan - vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i - så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.
Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.
När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas - struntat i det.
Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.
Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.
Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för "satsningar" om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.
Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.
Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan - än vad den är idag.
Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.
Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.
Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.
Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.
Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten "kräver" fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.
Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.
Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma - vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord - "vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.". I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.
Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare ("tillsammans blir vi klokare"), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.
Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:
ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015
Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015
Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014
Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
En planerad övning
Med anledning av medieuppgifter i Expressen om den övning som planeras under våren tillsammans med Finland och USA så finns det anledning från Försvarsmaktens sida att redovisa hur förberedelserna och bakgrunden ser ut.
Övningen av den här typen är rutin för Försvarsmakten och har genomförts under flera år med olika utformning.
Svenska flygvapnet kommer under flygövningen att utnyttja svenskt, finskt och internationellt luftrum.
Det har under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.
Försvarsmakten har inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen.
Enligt ett särskilt rambeslut (Fö2013/783/MFI) bemyndigar regeringen Försvarsmakten att själv fatta beslut om deltagande i utbildningar och övningar utomlands givet följande kriterier:
Övningsterritorium ska tillhöra länder som är medlemmar i EU eller Nato, samt Schweiz. Deltagarländerna ska vara medlemmar i EU eller Nato respektive Schweiz.
Om övningen innehåller scenario ska det vara en internationell fredsfrämjande insats. Därtill ska övningen stödja utvecklingen av Försvarsmaktens förmågor.
Vid tveksamhet om villkoren är uppfyllda, eller om övningen är i överensstämmelse med den säkerhetspolitiska linjen, ska myndigheten anmäla övningen till Regeringskansliet för regeringens beslut.
Försvarsmakten äger rätt att själv fatta beslut, enligt regeringsbeslutet, om de i dagsläget planerade övningsmomenten med USA.
Möjligheter till utökat övningssamarbete med USA, till exempel att öva tillsammans i samband med den amerikanska baseringen i Estland, har diskuterats mellan Sverige och USA på politisk och militär nivå sedan våren 2014. Bilaterala aktiviteter mellan svenska flygvapnet och USA planerades initialt för andra halvåret 2014, men aktiviteten ställdes av olika anledningar in. Frågan togs upp på nytt i samtal med EUCOM (Förenta staternas europeiska kommando) och USAFE (Förenta staternas flygvapen i Europa) under december 2014.
Formell inbjudan har inkommit till den svenske flygvapenchefen från chefen för USAFE i januari 2015. Preliminärt är första övningstillfället planerat till mars-april 2015. USAFE kommer att ha Ämari i Estland som sin utgångspunkt. I den pågående planeringsprocessen handlar det om att identifiera möjliga övningsområden i svenskt, finskt eller internationellt luftrum.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Två-årskrönika: Strategisk efterblivenhet del I
Stridsflyg 2030 – flygbaserna
Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept.
Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:
- Förutsättningar
- Neural – UCAV med värdflygplan
- Flygbassystem 2030
- Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
- Skalbar insats med Neural
- Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV
Prolog – reglera för krig
Något som delvis saknas i försvarsmakten är en uttalad idé om vad som ska hända med vårt digra regelverk när vi utsätts för en krigshandling. Det finns mig veterligen ingen alternativ regeluppsättning som träder in annat än i undantagsfall. Detta betyder inte att allt måste ske enligt fredsregler. Men så länge som det inte är definierat vilka regler som kommer att gälla i krig så kan man inte heller skapa optimala system för krigsfallet.
Det blir svårt för divisionschefen som kan behöva ställa sin personals väl och ve mot ett effektivt försvar av Sverige, något som kan leda till oförutsägbara prioriteringar. “The need of the many outweigh the need of the few.” sades av en karaktär med logik som rättesnöre men den praktiska tolkningen i krig är förmodligen lika många som det finns uttolkare.
När du läser nedan kanske du kommer att reagera på att vissa delar inte är helt förenligt med gällande regelverk i fred. Detta är gjort med öppna ögon men kräver den kanske svåraste delen i Stridsflygidé 2030, att våga planera för krig och operativ effekt som kanske inte alltid är förenligt med den enskildes chans att klara sig oskadd i varje situation. Det råder ingen tvekan om att svåra beslut behövs i krig och att militära chefer kommer att behöva skicka sin personal dit faran härskar.
Genom att redan i fredstid – med hjärnan i förarsätet och möjligheten att analysera läget i lugn och ro – skapa en uppsättning regler att förhålla sig till så kan man beställa vapensystem som bättre fungerar utifrån dessa premisser. Ett exempel är synen på flygsäkerhet. Vapen- och bränsletransporter är en annan. Regler som passivt skadar fler än de har möjlighet att aktivt rädda är många.
System byggs idag ofta med de civila reglerna som grundförutsättning. Om det skulle vara mer optimalt för försvaret av Sverige att ta en IRIS-T i bakluckan på en militär personbil och köra runt den mellan olika mobila klargöringsplatser i Sverige så är detta inget som låter sig planeras idag.
Jag tror att den tydlighet man tror sig säkrat med att ha samma regler i krig och fred är att lura sig. Regler blir ofta ett resultat av viss trygghetsnarkomani i fred kommer att åka ut genom fönstret så fort medarbetare stupar på grund av dem. Sedan sitter vi där – i ett efterläge – med en mer anpassad regeluppsättning men utan fördelen av att ha en utrustning optimerad för de ökade möjligheterna.
Mothållande till resonemanget ovan är att man ska öva i fred som man avser strida i krig, eller i alla fall så likt som möjligt (mer om detta i nästa del). Det går inte att skapa regelförändringar som radikalt förändrar förutsättningarna för striden om man inte på något sätt kan öva med dessa även i fredstid. Exempelvis; en Gripen måste vara ILS-utrustad i fred (eller ha motsvarande landningshjälpmedel) även om det skulle vara tillåtet att använda ett helt internt automatiskt landningssystem i krig och därmed vara oberoende av banans landningsutrustning. Det viktiga är att man kan skapa och räkna med krigsbaser där inte alla har en ILS tilldelad i krig.
Extrem spridning
Den avgörande och dimensionerande faktorn i ett flygbassystem är i vilken mån man kan verka med flygande enheter från basen över tiden, samt med vilken konfidens detta kan försäkras, det senare inte minst viktigt. Minsta risk för att rullbanor kan ha mineras i förväg, inte kan försvaras mot specialförband eller kan bombas och mineras med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar gör lösningen sämre och mindre framtidssäker.
Ett sätt att garantera verkan över tiden i ett krig är att vara rörlig och oförutsägbar. På detta sätt kan man förlora enskilda enheter, med viss nedgång i stridseffekt som följd, men man har ett bättre skydd mot de katastrofala följder som en sönderbombad bana har för en flygbas i dagens system. Fienden kan i ett extremt distribuerat bassystem inte räkna med att kunna bekämpa all – eller ens en betydande del av – vår baskapacitet, vilket skapar en avhållande tröskeleffekt.
Är man beroende av en eller få baser så kommer fienden – precis som vi skulle göra – initialt slå stenhårt mot dessa i syfte att förlama hela flygsystemet. Läste ni inlägget hos Wiseman’s Wisdoms som länkat i ingressen så vet ni att vi nu inte bara har detta problem utan också inget sätt att värja oss mot det.
Det enklaste, och på det sätt försvarspolitik tyvärr ofta förs, är att med plåstermetoden lappa över en svaghet med ett materielinköp utan att egentligen lösa grundproblemet, i detta exempel det djupa beroendet av få flygbaser för stridsflyg. Kompetent luftvärn löser inte ensamt problemet, det gör bara kostaden för motståndaren högre. Effekten att kunna slå ut allt stridsflyg finns kvar och de kan till exempel genom en uppdatering av styrprogramvaran i Iskander-M kanske undgå vårt nya luftvärn och igen vara ovanpå.
Även om extrem spridning och mobil klargöring har uppenbara fördelar så finns det nackdelar och svårigheter som måste lösas. En av dessa är hur man håller koll på sina enheter, hur man säkert kommunicerar med dem och optimerar deras uppgifter för att kunna arbeta mot samma mål. Som entreprenör och programmerare vet jag att detta är lösbara problem, det handlar bara om vilja, rätt kompetens och ge rätt förutsättningar.
Med den rådande ekonomiska verkligheten för försvarsmakten, som enligt min bedömning kommer att vara rådande under överskådlig framtid (dock på betydligt högre nivå än nu), så har Sverige inte råd att satsa på stora truppkoncentrationer och tilldela stora resurser för att försvara dessa. Sverige måste övergå till ett mer modulärt och distribuerat tankesätt på alla möjliga områden i syfte att öka uthållighet, tröskeleffekt och försvarseffekt per krona.
Den troligtvis svåraste nöten att knäcka med extrem spridning är logistiken. Jag är övertygad om att det går att lösa men det måste till en hel del tänkande från logistikexperter. Det är bland annat inom detta område jag ser behov av regelförändringar i för krigsfallet. Bränsle och vapen måste kunna levereras effektivt utan en enorm organisation. Snabbhet, mobilitet och autonomt uppträde ska vara nyckelord, inte direkt ledord tagna från den precis införda logistikkedjan. Även om det klingar lite science fiction tror jag man inför denna era (2030) bör utvärdera leveranser av allt utom kanske bränsle med UAV:er.
Korta start- och landningssträckor
Både Gripen E+ och vår ännu imaginära UCAV Neural ska fokuseras på att kunna landa på korta landningsbanor. För Nerual ska vanliga större vägar kunna användas, i den mån de inte har mitträcke. Det som skiljer Neural från en Gripen är att den behöver mindre bränsle, hänger lättare vapen (inga tunga bomber eller spaningskapslar) samt har färre system som behöver servas av tekniker.
Robusthet är en viktig del av designen för Neural, den måste vara enkel att hålla i stridbart skick med få resurser. Snabbtankning (innebär motor igång) ska vara den normala typen av klargöring och sker på några få minuter, precis som gör Gripen idag. Även hänga nya vapen ska kunna ske på samma snabba sätt.
Ett beslutssystem optimerar var varje Neural ska landa, klargöras och starta med hänsyn till slumpmässig spridning, behov av och tillgång till vapen och bränsle, planerad försvarsplanläggning och så vidare. Vid reparationer så måste risken att landa nära eller på en av de större baserna tas. Vid snabbtankning så landar den i närheten av en av de mobila klargöringsteamen som också styrs av samma beslutssystem.
I stället för att ha en stor organisation kring en flygbas för Nerual så används mobila klargöringsteam. Dessa är mer likt jägargrupper och ligger gömda mellan klargöringar snarare än kräver skydd av basjägare eller liknande. De är helt autonoma och åker runt på svenska vägar till sin destination för nästa klargöring. Armén är förmodligen bättre på att sätta upp dessa typer av minimala jägarlika förband.
Neural skyddas naturligt genom att vara extremt spridda men också genom att alltid vara startklara den korta tid de inte är i luften. En klargjord Neural står parkerad på ett sätt som gör att den på någon minut kan vara i luften efter en order från operatör. På detta sätt blir den en aktiv och mycket effektiv del av luftförsvaret mot den plats de försvarar. Ett vanligt flygplan går inte att skydda på detta sätt eftersom det snabbt skulle slita ut piloterna om de var tvungna att sitta i flygplanen.
En Nerual blir på detta sätt svår att bekämpa på marken. Allt som behövs är en lite förvarning den lilla tid den står på marken. Hur svår den är att bekämpa väl i luften är en mycket teknisk sak som inte avses avhandlas i denna serie.
Eftersom Neural kan lämnas över mellan olika värdflygplan så kan de utnyttjas betydligt större del av tiden än ett flygplan. Kan man inkludera lufttankning, lång tid i luften per tankning och så hög robusthet som jag hoppas på så kommer Neural vara större delen av tiden i luften och dessutom en aktiv del i striden en stor del av denna tid.
Genom att Neural är outtröttbar så kan den operera dygnet runt som sensorer eller i spärrbana utan ett värdflygplan och som framskjuten sensor- och vapenplattform när en Gripen tar kommando över den för att genomföra mer komplicerade uppdrag som behöver pilot på plats. Detta ger högre operativ effekt per krona jämfört med ett bemannat flygplan samtidigt som det ökar effekten på våra bemannade Gripar när detta är önskvärt.
Gripen E+
För Gripen är det knivigare med extrem spridning. Vikten är ett problem även om Gripen är förhållandevis lätt i grundutförande. Idag har Gripen C/D många konfigurationer där det inte ens i bra väder finns möjlighet att starta och landa på kortbana (800m). Vikten innebär problem för underlaget och vanliga vägar utan förstärkning inte kan normalt inte användas. Samma spridningssystem som för Neural kan således förmodligen inte utnyttjas annat än i nödsituationer, av vilka det förvisso kommer finnas flera i en krigssituation.
System med en sorts hangarfartygskrok för landning kan vara en möjlighet för landning på korta banor – likaså bromsskärm som fanns på Draken – men det löser inte problemet med starter i varmt väder och tung last, då dragkraften inte räcker till. Tekniska innovationer inom området start och landning på korta banor med minimalt med banutrustning kommer att vara en nyckelfaktor för framgång i ett krig där fasta installationer är svåra att försvara.
För Gripen ska systemet med kortbanor återupprättas där kortbanor “från förr” återställs, dock av kostnadsskäl enbart asfaltsdelen. Redan för 15 år sedan fanns ett landningssystem till Gripen som inte krävde något externt landningshjälpmedel utan förlitade sig helt på interna sensorer. NINS (New Integrated Landing System) infördes dock aldrig skarpt. Genom att återinföra ett landingssystem som är helt autonomt – och eventuellt helt automatiskt – så skulle det bli betydligt enklare att sätta upp nya baser. ILS-utrustning som används för att landa i dåligt väder idag kräver installation vid banan som är både sårbar, kräver specialkompetens och finns i begränsad tillgång.
Det enda sättet att försvara Gripen på en flygbas är genom spridning inom basen och många skenmål. Detta kan dock aldrig bli annat än en procentuell överlevnadsmöjlighet där bekämpning som bäst blir slumpmässig med förhållandet mellan antal skydd och antal riktiga flygplan. Tiden där det gick att med stora mängder betong skydda flygplan är nog annat än i undantagsfall (F 16 i Uppsala) förbi. Här finns mycket smartness i försvarsmakten men liten vilja att lösa problemet eftersom fokus inte legat på att försvara Sverige på länge.
Luftförsvar av flygbaser
Det kommer att vara omöjligt att sprida Gripen som man kan sprida Neural. Luftförsvaret av de få baser som kan återställas – bedömt max ett tiotal – är därför av yttersta vikt för att kunna försvara Sverige under mer än inledningsfasen. Finns det minsta möjlighet till förbekämpning eller sabotage av de delar som krävs för att hålla basen igång så faller försvaret och kommer att bli en prioritet för den som vill annat. Detta är enkla förutsättningar att förstå men ack så viktiga att ta till sig.
Det finns många platser som tarvar förvar av ett kompetent luftvärn som kan hantera fiendens hela batteri av avståndsbekämpning. Allt ifrån kommunikationsmaster till logistikanläggningar måste fungera för att försvaret ska kunna upprätthållas i mer än timmar och dagar. Det som gör att flygbaserna trots detta bör prioriteras över allt annat är att med dem utslagna så är det i praktiken omöjligt att försvara de övriga platserna, än hur bra luftvärn de har. Luftvärn är defensivt och går nästan alltid att undgå och/eller bekämpa om man ges ostörd tillgång till luftrummet i dess närhet.
Flygfarkoster kan däremot parera fiendens taktik i flygarenan och är en förutsättning för att försvaret i övrigt ska kunna fungera. Om detta skrivs om i princip i alla taktiska och strategiska publikationer. Luftherravälde är en nyckelfaktor och den som har det har initiativet. Att det inte inom försvarsmakten är en naturligt accepterad förutsättning kan man hitta många anledningar till. Att det övas för lite tillsammans är en anledning. Att man tar Sveriges attackförmåga (som inte har avståndsbekämpning) som exempel för vad fienden klarar en annan. Den nu förlegade kampen om medel mellan försvarsgrenarna samt avsaknad av reellt hot – och därmed möjligheten att leva i en kvasivärld – ytterligare anledningar. Detta kan bara lösas med försvarsmaktsgemensamma övningar där förlust av luftherravälde får de konsekvenser som de skulle få i verkligheten.
Exakt vilket luftvärnssystem som bör införskaffas ligger utanför detta inläggs omfång och kommer med säkerhet förändras innan köpet blir aktuellt.
Klart är att ett mycket kompetent luftvärn som kan försvara mot fiendens samtliga avståndsbekämpningssystem är en absolut förutsättning för att försvara Sverige. I första hand måste de platser som skapar förutsättningar för att förneka fienden luftherravälde försvaras i syfte att kunna ge försvar till övriga funktioner över tid.
Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev
Gästinlägg: Säkerhet byggs inte på förhoppningar
bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.
Säkerhet byggs inte på förhoppningar
“There is no greater danger than underestimating your opponent.” - Lao Tzu - kinesisk filosof
Bilden av hur höga ryska militärer suktar efter pittoreska svenska sommarställen med puttrande sibberatorer och planerar hur de ska använda sin militära överlägsenhet för att tillskansa sig dessa är inte nödvändigtvis korrekt.
Krig uppstår i civiliserade samhällen ofta som en förlängning av något annat. Det uppstår när någon vill något, någon annan inte vill det och en negativ spiral av missförstånd leder till att båda parter anser att bästa vägen framåt är att inte vika ner sig. Även om vi alla tycker det är förkastligt - och ibland rent av löjligt - så är detta en realitet. Kanske känner du igen scenariot från dagens tidning?
Det är inte längre osannolikt att Ryssland och väst hamnar i krig. Carl Bildt sade i dagarna i en intervju att: “Krig mellan Ryssland och väst är tänkbart”. Detta är samma Bildt som varit delaktig i att dra ner försvarsmaktens budget som del av BNP från 1,5 till 1,1 procent, eller 25 %. En nerdragning som endast överträffas av de socialdemokratiskt ledda regeringarna innan.
Trovärdigt försvar
Vi får anta att syftet för en fiende inte är att ta och behålla vår mark utan att förneka oss att verkamot dem över den strategiskt viktiga Östersjön. Grunden till att överhuvud taget kunna försvara oss i ett sådant scenario är att vi har ett fungerande luftförsvar. Om fienden har luftherravälde finns mycket liten möjlighet för oss att göra effektivt motstånd.
Sverige har valt Gripen som bas i luftförsvaret och det är ett sunt val. Bemannade flygplan ger flexibilitet och Gripen är ett potent och prisvärt alternativ som passar bra för svenska förhållanden. Luftvärn är ett bra komplement men kan aldrig användas som enda komponent eller ersätta flygplan då det rör sig långsamt över ytan och inte kan verka i alla luftvolymer. Till råga på allt så har Sverige idag ett mycket klent luftvärn, ett resultat av både den strategiska timeouten och långt bortistan-doktrinen.
Gripen behövs alltså för att överhuvudtaget kunna försvara vårt luftrum - och i förlängningen vårt land - mot säkerhetspolitiska händelser som vi inte rår över. Vad händer då om vi inte kan använda våra flygplan? Tanken svindlar.
Bas 90
En förutsättning för att flygplan ska kunna verka är att det finns en fungerande start- och landningsbana. Förstörs rullbanan som flygplanen är grupperade vid så står de obönhörligen på marken. Detta är inte hemligheter utan allmänt accepterade förutsättningar. Inga baser - inget stridsflyg. Flygbaserna i vår nerlagda Bas 90-organisation var genomtänkta och konstruerade just för detta scenario. De hade flera närliggande banor för redundans och underjordiska anläggningar för skydd av viktiga funktioner. Därtill fanns en trovärdig plan för basens operativa effekt över tiden.
Bas 90-konceptet togs fram när det fortfarande var förhållandevis svårt att slå ut en rullbana. Kryssningsrobotar och andra stand off-vapen hade så kort räckvidd att vi kunde förneka fienden möjlighet att avfyra dem mot våra baser. Detta blev en tröskeleffekt eftersom en fiende inte kunde räkna med omedelbar framgång utan riskerade ett långvarigt luftkrig.
Så hände det som så ofta händer när man har ett stabilt läge, något oväntat händer. Sovjetunionen föll samman. Många trodde att den eviga freden var här för att stanna och Försvarsmakten monterades sakta men säkert ner. Spiken i kistan för försvaret av Sverige var terroristattackerna 11:e september 2001. Försvara Sverige mot krig blev än mer omodernt. Det blev modernt att försvara Sverige utomlands. Det lilla som fanns kvar för att försvara Sverige blev ännu mindre och allt som inte kunde användas för internationella insatser skrotades.
Samtidigt som Bas 90-baserna avvecklades i rask takt - dessa kunde man ju inte ta med sig utomlands - så växte fiendens förmåga att avståndsbekämpa bland annat rullbanor. Detta skifte har pågått sedan 90-talet och nu är vi i den prekära situationen att en motståndare utan problem kan bekämpa våra få kvarvarande rullbanor samtidigt som vi ökar vårt beroende av att de få vi har kvar fungerar.
Det finns flera anledningar till att vi inte kan försvara våra flygbaser. Brist på bevakningsresurser mot specialförband är en. Att vi bara har två basbataljoner kvar, en annan. Men jag ska nedan belysa en mer direkt anledning.
Iskander
Iskander är ett ryskt vapensystem som är lika enkelt som det är effektivt. Scud har vi alla hört talas om från Irakkriget. Iskander är efterföljaren och har varit operativ sedan 2006. Inte så låg nivå kan tyckas! Iskander hör till vapentypen ballistiska robotar eftersom den lobbar in stridsspetsen likt en kastad granat. Den ballistiska banan blir på dessa avstånd så hög att slutfasen över Sverige så snabb och brant att det kräver mycket kvalificerat luftvärn för att kunna försvara sig.
Det bör här nämnas att Sverige inte har - eller tänker skaffa - luftvärn som kan bekämpa ballistiska robotar eller avancerade kryssningsrobotar (Luftförsvarsutredningen 2040).
Två möjliga landbaserade grupperingsplatser, Kaliningrad och Gotland, och den nuvarande förmodade räckvidden på Iskander-M, 500km |
Träffsäkerheten (CEP) är 7 meter för GPS/GLONASS-versioner och det finns olika typer stridsspetsar på upp till 800 kg (en halv bil..) för att garantera att det som träffas, förstörs. Vill man slå ut en landningsbana så gör man det helt enkelt (Iskander-video).
En ytterligare besvärande effekt för Sveriges möjlighet att försvara sig är att med våra flygplatser utslagna så får vi svårt att ta emot hjälp - om det finns någon att få. Vi skulle förmodligen i ett sådant läge böna och be NATO/USA för lite kvalificerat luftvärn enligt kom-och-rädda-oss-doktrinen för att möjliggöra banreparationer. Utan möjlighet att flyga in hjälp kommer detta ta betydligt längre tid.
Jag vill vara överdrivet tydlig. Ryssland kan placera Iskander-M på ett par civila fartyg och i Kaliningrad eller Gotska Sandön, skicka bevis på detta till Sveriges militärledning med texten: “Rör ni ett flygplan eller låter NATO landa på era baser så kommer ni att vara utan flygvapen i månader”. Sverige kan inget annat göra än lyda.
En lösning måste till
En detaljerad lösning är självklart för allomfattande för att ens börja beskriva i detta inlägg. Jag har dock startat en liten artikelserie för ändamålet. Nästa del kommer att handla om extrem spridning med bland annat vägbaserade UCAV som verkansdel för Gripen E+. En uppenbar första åtgärd är att anförskaffa luftvärn som kan försvara mot både ballistiska robotar och avancerade kryssningsrobotar. Utan dessa system kan någon som är pessimistiskt lagd hävda att försvaret av Sverige är av högst teoretiskt intresse. Jag tror inte på ‘pooling & sharing’ när det gäller dessa system eftersom de måste vara på plats från dag ett och alla kommer att behöva dem själva eftersom konflikter alltid riskeras att spridas. Man lånar inte ut sin skyddsväst om det är strid hos grannen.
Jag är pessimistisk till återupprättande av motsvarande Bas 90-systemet då jag tror att försvar av större fasta installationer framgent kommer att ligga efter möjligheten att slå ut dem. Spridda, dynamiska enheter är svårare för en fiende att räkna på och skapar högre tröskeleffekt genom osäkerhet.
Den troligtvis största framgångsfaktorn för framtagandet av en hållbar försvarsidé är att börja lösa de verkliga problemen och inte sopa dem under mattan. Det går inte att enbart lösa de problem man kan lösa med de medel man får. De stora problemen, som kostar miljarder att lösa, måste upp till ytan och luftas. Fienden vet redan vilka de är och planerar helt klart att exploatera dem. Försvarsmaktledningen vet. De enda som inte vet är svenska folket.
Rädslan för verkligheten
Jag har i mitt yrkesliv sett otaliga exempel på när man mer eller mindre medvetet tänker bort fiendens svårbemötta förmågor. Antingen saknar vi egen förmåga att representera dem eller så skulle det helt enkelt bli lönlöst att försvara sig. Det är inte roligt att förlora striden på A-sidan, men det skulle kanske vara ett behövligt uppvaknande.
Vi måste börja tänka på samma sätt som man tänkte inför skapandet av Bas 60/90. Utvecklingen har rört sig framåt och även om Ryssland för 15 år sedan hade en låg nivå på förband och materiel så har de till skillnad från oss varit listiga och fortsatt sin försvarsforskning. Detta innebär att när de nu rustar upp så hoppar de bock över ett slumrade Sverige.
Vi måste krossa glaset kring tänkarna och ledarna som förstår att prioritera operativ faktisk effekt framför arbetstidslagens finstilta nyanser. Som vågar lyfta de verkliga problemen och sedan omutligt står för sin åsikt. Som pratar med Göran Frisks tydlighet men fortfarande är anställda av Försvarsmakten. De som varit omoderna dinosaurier i tre decennier har blivit moderna igen och måste plockas fram ur frysen.
Vänligen,
Mikael Grev
Follow @mikaelgrev_sve
Om att bygga högt
I dagarna så har Försvarsmaktens yttrande över en skyskrapa väckt viss uppmärksamhet. Mediauppgifter gör gällande att regler och krav är okända eller rent av hemliga. Det stämmer helt enkelt inte.
I Svenska Dagbladet uppger chefen för stadsbyggnadskontorets planavdelning i Stockholms stad att: ”Det här är ny information för oss”. På frågan ”Borde ni inte ha upptäckt detta tidigare?” uppger Stockholm stad att ”Det är en relevant fråga, men det är för att det är sekretessbelagt och vi har inte informationen i huset, vi kände inte till det här.
På frågan ”Varför undersökte inte staden detta innan ni lade ned pengar och tid på detaljplanen?” i Dagens Nyheter svarar stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S): ”Man kan också tycka att Försvarsmakten kunde ha hört av sig. Vårt projekt har – till skillnad mot försvarets anläggningar – inte varit hemligt, säger Roger Mogert.”
Av Länstyrelsen i Stockholms hemsida där samtliga föreskrifter finns angivna för den som önskar bygga eller planera framgår att:
Vissa tekniska anläggningar och dess funktion är också utpekade som riksintresse för totalförsvaret men kan av sekretesskäl inte redovisas öppet. Det gäller ofta områden som har koppling till spanings-, kommunikations- och underrättelsesystem, som t.ex. radar- och radiolänksystem. Dessa funktioner riskerar att störas av höga objekt. Därför ska samråd alltid ske med Försvarsmakten i ärenden som avser byggnader och andra objekt högre än 20 meter över mark belägna utanför sammanhållen bebyggelse och högre än 45 meter inom sammanhållen bebyggelse. Försvarsmakten ska kontaktas i tidiga skeden i sådana plan- och byggärenden, vilket bör framgå av översiktsplan eller i till översiktsplanen knutet planeringsunderlag.
Det är olyckligt om långtgående planering behöver revideras för att gällande föreskrifter inte följs. Försvarsmakten önskar inte stå ivägen för samhällsutvecklingen men har också enligt lag att säkerställa totalförsvarets behov.
I det aktuella fallet har Försvarsmaktens handläggare varit i kontakt med tjänstemän vid Stockholms stads stadsbyggnadskontor under samrådstiden för att redogöra för förutsättningarna på platsen. En kontakt från Stockholms stad i ett utredningsskede hade gjort att förutsättningarna blivit kända tidigare i processen.
Försvarsmaktens rekommendation är generell men viktig, de som planerar att bygga kontaktar aktuell länstyrelse eller Försvarsmaktens infrastrukturavdelning vid Högkvarteret för att få kännedom om vilka regler som gäller.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Läs mer: Försvarsmaktens hemsida om riksintressen.
Gästinlägg: Agenten och Radion
Ubåtsjaktkapacitet för 20:e århundradet
av Herman Fältström
Utgångspunkter
Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM funktionsplan ubåtsskydd (1984)” och senare ”Beredskap, bevakning, ubåtsjakt och utveckling inom ubåtsskyddet 1988 (BUS 88)”. Denna senare låg till grund för ÖB, på regeringens uppdrag, redovisning av ubåtsskyddets kapacitet 1988, dess planerade utveckling och möjlig förstärkning Dessa förslag uppgick (dåvarande prisläge) till 2 190 Mkr för investeringar och 400 Mkr/år för driften.
Satsningar på soldaters (arméns) utrustning och på ytterligare JAS ger ingen ökning av svensk förmåga att i dag ”vara herrar i eget hus”. För FV gäller det att ha tillräckligt antal piloter till de JAS som nu finns så att FV kan hålla 12 JAS = 6 rotar taktiskt insatsberedda vid varje flottilj och ökad flygtid. För marinens del är ökad tid till sjöss, ”ubåt ny”, ”ubåtsjakthelikoptrar” samt ”fler fartyg med besättningar” nödvändiga.
Naturen och geografin är den samma som under 1980-talet. Därmed är de generella slutsatser m.m. som dessa studier redovisar fortfarande giltiga. Vi behöver inte uppfinna detta på nytt. Genom granskning av de resurser som nu står till buds och genom en analys av dessa kan vi komma fram till de sammansatta förband som kan sättas in för att hävda svensk integritet. Samtidigt som detta görs kommer vi otvetydigt finna områden som uppvisar brister. Dessa är (grov skattning) personal, tid till sjöss, antalet besättningar och fartyg, ubåtsjakthelikoptrar samt vapen.
Utveckling
Jag har samma uppfattning som när jag började arbeta med CM funktionsplan ubåtsskydd och sedan BUS 88. Vi ska utnyttja de skrov som finns
- rusta, göra översyn och ”modernisera” de fartyg/skrov som finns men i princip acceptera den utrustning som finns på dem,
- rekrytera besättningar till samtliga (på sikt 1,5 besättningar),
- planera för omsättning av fartygen under 2020-talet samt
- utgå från brister i det taktiska systemet (t.ex. som jag gjorde med ubåtsjaktstyrkor) och se till att kunna bilda sammansatta förband, inte minst vad gäller ubåtsjakthelikoptrar och vapen.
I grunden handlar det om ”en återställare”! Jag har många gånger frågat mig vems ärende de gick som skrotade den ubåtsjaktkapacitet som mödosamt byggdes upp under 1980-talet. Jag har många gånger funderat över vems ärenden de går som hela tiden ifrågasätter verkligheten. Som det är nu är Sveriges kapacitet att vara ”herre i eget hus” på men framför allt under havsytan praktisk taget försumbar. Situationen kan liknas med att stänga av alla luftspaningsradar. Då kan vi inte heller upptäcka några kränkningar i luften. Tänk vad bra … eller?
Om intresse finns så kan ni söka på länken http://faltstromska-garden.se/2015/02/09/ubatsjaktkapacitet-for-20e-arhundradet
Författaren är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Strategi i NATO-frågan måste väljas med hänsyn till det militärpolitiska läget
av Carl Björeman
”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret förläggas längs Smålandsgränsen och föras fördröjande mot denna. Detta är såvitt författaren vet enda gången som ÖB tvingats gå in för strategisk fördröjning från början. Den ryska dominansen var för stor, våra stridsvagnar m/42 var omoderna, vårt artilleri mycket Underlägset och de ryska trupperna stridsvana sedan flera år.”
(Andemeningen i brev från General Curt Göransson till Carl Björeman 1988-02-08.) #
Dåvarande generalstabskaptenen, sedermera arméchefen (1963-69) Curt Göransson hade under beredskapsåren haft befattningar, i armékårstab i Skåne och i försvarsstaben, vilka gav honom möjlighet att få god inblick i den operativa planläggningen. Hans beskrivning av de svenska försvarsmöjligheterna 1944 måste bedömas vara realistiska.
Det definitiva slutet på detta för Sverige ödesdigra läge var, det måste understrykas, tillkomsten av Atlantpakten 1949 och av NATO 1951. Sverige har all anledning att känna stor tacksamhet för att NATO bildades och kom att balansera den sovjetiska dominansen i vårt närområde.
Detta kan dock inte rättfärdiga den närmast reservationslösa propaganda för NATO-medlemskap i nuläget som bedrivs av några politiska partier, på de stora dagstidningarnas ledarsidor men som också förekommer i försvarstidskrifter.
———————
# Brevet innehöll en redovisning av hur den svenska försvarsstrategin hade växlat mellan avvärjning vid gräns / kust och fördröjning under åren 1940 till 1969.
Redan innan NATO hade etablerats fanns det emellertid tecken på att den sovjetiska dominansen vid krigsslutet var på väg att ersättas av en balans. Tecknen var de motsättningar mellan segermakterna Sovjet och USA som hade kommit i dagen vid konferenserna på Jalta (februari 1945) och i Potsdam (augusti samma år).
Vid en regeringsföredragning 1946 -03-21 gjorde ÖB Helge Jung följande bedömning (här i sammandrag): Om en brytning skulle inträda mellan stormakterna blir den närmaste uppgiften för vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. För bägge stormakterna kommer Sverige i ett sådant läge att ha värde ur strategisk synpunkt, även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land.
Jung blev sannspådd. Det militärpolitiska läge som han siade om inträdde och är aktuellt fortfarande, på avgörande punkter. Visserligen försöker NATO-anhängarna förmå de svenska statsmakterna att smygvägen överlåta den svenska säkerhetspolitiken till USA/Nato. Visserligen försöker det svenska militärindustriella komplexet, vars produkter främst är vapen för offensiv användning mot Ryssland, att helt styra den nationella försvarspolitiken. Men den avgörande gränsen har inte överskridits, Sverige har inget operativt samarbete med främmande makt.
Det är den gränsen som NATO-anhängarna nu vill överskrida. Ett svenskt medlemskap i NATO i dagsläget innebär just att Sverige frivilligt ingår i ett operativt samarbete med NATO. Det ger Rysslands president stora fördelar. Han kan ta detta som ett bevis för den ökande fiendskapen från Väst mot Ryssland. Det stärker den ryska motståndsviljan och motiverar Putin att fortsätta sina aggressiva och på kort sikt framgångsrika betvingelsemetoder. De NATO- anhängare som med enkla stridsrop som ”NATO-medlemskap är ett naturligt steg”, ” Det är dags nu ”och” Gå med i NATO? Gör det bara! ”är skyldiga att redovisa hur de ser på de militära styrkeförhållandena NATO-Ryssland. Det är naivt att blunda för att det är Ryssland som på kort sikt har övertaget. Kortsiktigt ja, men tillräckligt länge för att åsamka NATO, och i detta ingående Sverige, stor skada. Den nya ryska betingelsemetoden innebär som känt att använda propagandakrig och andra icke-militära medel innan öppna militära angreppsätts in.
De rebelliska ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i östra Ukraina har länge utsatts för propagandakrig och andra ”mjuka” metoder. Det är inte uteslutet att Putin snart bedömer dem mogna för en med öppna militära angrepp bekräftad annektering. Kommer NATO, med Sverige ingående, att gå i krig för att hålla områdena kvar i Ukraina? Eller kommer NATO, som i fallet Krim, att erkänna sig maktlöst?
Den minsta skada som ett svenskt inträde i NATO i nuläget kan medföra är att ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som träffar dess mest sårbara funktioner, fördröjs och därmed att livslängden på president Putins aggressiva politik förlängs. Är det klokt att Sverige drar på sig detta pris för ett medlemskap i NATO?
Författaren är Generallöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet
Grunden för all mediehantering inom Försvarsmakten är att arbetet ska präglas av öppenhet, systematik och med faktabaserad kunskap som grund för kommunikationen. Det gäller även för frågor kring faktisk eller påstådd undervattensverksamhet, men skiljer sig också delvis åt genom andra ledningsförhållanden och med särskilda hänsyn vad avser beslut kring publicering.
Anledningen är den stora uppmärksamhet frågorna väcker kombinerat med den naturliga osäkerhet som råder genom de särskilda förhållanden undervattensmiljön skapar. Generellt manar Försvarsmakten till försiktighet vad gäller att dra vittgående eller bestämda slutsatser av påstådda, enskilda, observationer.
Försvarsmakten uppmanar allmänheten att kontakta myndigheten kring iakttagelser i skärgården och till havs. Vi värderar varje observation för sig och hanterar dessa, inklusive eventuell personlig kontakt, enligt en mycket noggrann rutin utformad av underrättelsetjänsten.
Det är först efter ett omfattande och tidskrävande analysarbete som det går att klassificera observationer och det är enbart Försvarsmakten som kan verifiera sanningshalten i dessa. Försiktighetsprincipen gäller därför från Försvarsmakten i att dra snabba eller definitiva slutsatser kring det som framställs som observationer i media.
Överbefälhavaren (ÖB) har beslutat att följande två modeller ska gälla för Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet:
Vad avser operationer
Det öppna och proaktiva sättet som präglade underrättelseoperationen 2014 ska vara vägledande. Försvarsmakten offentliggör marina operationer som rör undervattensverksamhet när de inleds och avslutas, under ett pågående skede om så krävs samt om det finns ett analysresultat som går att offentliggöra.
Beslut om att offentliggöra operationen baseras på en rad faktorer som operativa hänsyn, försvarssekretess, om tredje person kan påverkas, om Försvarsmakten behöver ytterligare information eller om operationen av andra skäl behöver synliggöras.
ÖB fattar beslut om ett aktivt eller passivt förhållningsätt för aktuell operation efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.
Vad avser analysarbete och allmänhetens observationer
Försvarsmakten kommenterar inte ett pågående analysarbete, påstådda observationer eller spekulationer. I de fall Försvarsmakten har erhållit information kring en observation bekräftar informationsstaben vid Högkvarteret detta men avböjer i övrigt att kommentera.
Försvarsmaktens hållning är att redovisa uppgifter baserat på fakta. I normalfallet sker detta vid presskonferenser eller via Försvarsmaktens hemsida där det alltid är den senast lämnade informationen som utgör verifierad information.
Information som inte lämnas vid en presskonferens eller som inte går att återfinna på Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som overifierad och utgör aldrig Försvarsmaktens officiella hållning.
Även sådan information som påstås komma från anonyma källor inom Försvarsmakten och som inte är bekräftade vid en presskonferens eller via Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som spekulationer.
ÖB fattar beslut om vilka analysresultat som ska offentliggöras efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.
Svensk militär aktivitet på eget territorium är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet. Alla förfrågningar om sådana kommer att besvaras av informationsstaben vid Högkvarteret med att detta är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet och inbegriper såväl övningar som sjöövervakning. I de fall det är en operation som rör undervattensverksamhet redovisar Försvarsmakten detta enligt ovan angiven modell vad avser operationer.
Avsteg från angivna rapporteringsmodeller beslutas av ÖB.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör