Har ikväll lyssnat till Sveriges statsminister på Aktuellt. Tycker inte att det duger. Vi behöver en ny regering och en ny statsminister.
Allan Widman
Tjänstepension för reservofficerare
Det har sedan 2003 funnits ett undantag för reservofficerare i det avtal som reglerar tjänstepension (PA 03). Enligt undantaget har reservofficerare när de tjänstgjort i sin tillsvidareanställning inte erhållit avsättningar till tjänstepension (men däremot till vanlig statlig pension). Vid en tillkommande tidsbegränsad anställning ("RO i GRO") har undantaget dock inte tillämpats.
Det nu gällande kollektivavtalet har omhändertagit detta genom att ge dessa reservofficerare ett bruttolönetillägg om 13 % - pengar som det är tänkt att den enskilde reservofficeren själv ska förvalta på ett klokt sätt inför kommande pension.
Denna särlösning är dock snart ett minne blott, eftersom PA 03 snart ersätts av PA 16, där det tydligt anges att reservofficerare som tjänstgör i sin tillsvidareanställning ska erhålla avsättning till statlig tjänstepension.
PA 16 finns här: http://www.arbetsgivarverket.se/avtal--skrifter/avtal/pa-16-pensionsavtal/
Detta är goda nyheter eftersom det bidrar till att "normalisera" reservofficerares tjänstgöring i sin krigsbefattning. Det innebär också att behovet av kollektivavtal för denna personalgrupp sannolikt kommer att upphöra.
PA 16 träder i kraft 2016-01-01.
GMY
Sinuhe
Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien
Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg
Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.
Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.
Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.
Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.
Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.
Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?
Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin
Vad är den innersta orsaken till att det blir krig?
av Magnus Sjöland
Vad är den innersta kärnan eller orsaken till att det blir krig? Det finns alltid en ytlig förklaring, någon kränkte någon annans rättigheter eller territorium, en sned maktbalans, ideologier eller religioner som konkurrerar eller en ren chansning. Men detta känns inte som kärnan till varför det blir krig.
Idag känner jag mig orolig. Våldsamheterna ökar både i Europa och i världen i stort. Ett tecken på det är att flyktingströmmarna från oroshärdar inte har varit så stora sedan andra världskriget. Vi förstör vår planet, vi överutnyttjar våra planetära resurser och vi startar krig.
Vad är det som driver oss till detta? Är det något slags kollektivt ego? Kan det vara så att vi drivs av ett maktbegär som består av en kombination av girighet och fruktan? Det verkar som om vi även har ett omåttligt habegär, som gör oss till ett bottenlöst hål, och att vi kan göra vilken galenskap som helst för att fylla hålet. En galenskap som kan leda till folkmord, utrensningar, avund, högmod och tortyr och till krig mellan nationer, ideologier, religioner och folk.
Många system drivs av fruktan och girighet, tex Börsen som innerst inne drivs av ett bottenlöst habegär, den drivs hela tiden av en kollektiv balans mellan girighet och fruktan, både på kortare och längre sikt.
Kan girigheten och fruktan förvränga vår uppfattning om andra människor så att vi missuppfattar och missbedömer andra? Kan det leda till felaktiga handlingar för att bli av med vår fruktan och tillfredsställa vår önskan om mer och mer? Kan vi aldrig få nog och blir vi aldrig tillfredsställda? Är det så av naturen att människan alltid vill ha mer och mer? Eller finns det något som kan få oss att bli nöjda, både som individer och kollektivt?
De stora världsomspännande religionerna borde kunna vara svaret på hur vi skall minska och på sikt få bort vårt maktbegär, fruktan och girighet. Men den ursprungliga tanken i dessa har stelnat och religionerna i sig själva har blivit institutioner med makthierarkier, fruktan och girighet. Idag ser vi religionskrig, där man bekämpar andra av annan uppfattning och försöker frälsa varandra eller med makt tvinga andra att tro på samma uppfattningar. Religionernas kärna pratar annars om kärlek till din nästa, minskat lidande och att vi alla hör ihop i ett stort system. Vi har lärt oss uttryck som ”vänd andra kinden till” och att vi skall minska lidandet på jorden, hjälpas åt etc.
Kan den nya teknologin vara en lösning? Den nya teknologin kan hjälpa oss med att snabbt sprida orättfärdigheter, folkmord och andra former av mänskligt förtryck. Men jag tror inte att ny teknologin kan stoppa den mänskliga girigheten. Den nya teknologin i sig kan öka vårt habegär efter mer och bättre teknologi och om vi inte ser upp, även en snabbare konsumtion av jordens icke förnybara resurser.
Kan liberala tankebanor, frihandel, globala avtal och demokrati vara lösningen för att få slut på krig? Det är en möjlighet. Liberala tankebanor säger att ingen får sätta sig på någon annan eller är värd mer än någon annan, demokratier startar inte krig mot varandra, frihandel ökar vårt beroende av varandra och globala avtal gör att vi som nationer minskar orättvisor och får en fredligare jord. Men lösningen måste även innehålla någon form av medmänsklighet:
- Att vi är rädda om varandra, vi hör alla ihop
- Att vi alla har någon form av medlidande
- Att vi måste minska vår girighet, vårt habegär efter mer och mer
- Att vi måste få ner vår fruktan, att vi stöttar varandra och hjälps åt
- Att vi är rädda om vår jord, att vi kollektivt värnar om vår planet
- Att vi accepterar varandras olikheter och visar tolerans
Sammanfattningsvis är det nog så att vi borde visa mer kärlek till varandra och minska våra egon. Detta gäller både oss som individer och som kollektiv.
Författaren är vd och ledamot av KKrVA
Se och hör Johan Wiktorins föreläsning om hybridkrigföring
Johan Wiktorin talar inför försvarsutskotten i Finland och Sverige vid seminarium om hybridkrigföring. Publicerades den 4 november 2015.
Kommunikationsförslag
Som en motsats till det förra lite negativa inlägget följer här ett förslag som jag hoppas ska tas emot positivt.
Saken är den att Försvarsmaktens fokus sakta men säkert glider mer mot behålla-perspektivet och lite mindre på ren rekrytering. Det är också så att ett avancerat CRM-system håller på att sjösättas. Avsikten är att få ett modernt systemstöd för att underlätta och systematisera kontakten med bland annat sökande till militär grundutbildning. Jag har inga djupare kunskaper om CRM-systemet men tror att det faktiskt kan bli riktigt bra. Det finns också en helt ny avdelning på FM HRC (Relation & Kommunikation) som bland annat ska "ratta" utvecklingen och implementeringen av CRM-systemet.
I myndighetens kommunikativa portfölj finns dock redan idag ett instrument, som enligt denna blogg kan användas mer offensivt. Det instrument jag talar om är Försvarets Forum.
En GSS, CVAT, YO eller RO som avslutar sin anställning i Försvarsmakten tappar omedelbart också Försvarets Forum. Jag har hört en mängd vittnesmål om hur abrupt detta upplevs - efter kanske 40 år i Försvarsmakten så klipps relationen över en dag. Det är ju också så att det införda veteranbegreppet i sig egentligen betyder att man även efter anställningen på något sätt räknas in i försvarsmaktsfamiljen - om än utan giltig anställning.
Denna bloggs enkla förslag är att Försvarsmakten bör ändra regelverket rörande tilldelning av Försvarets Forum.
Låt exempelvis tilldelningen fortsätta i två år efter det att anställningen avslutats.
En sådan åtgärd skulle med stor sannolikhet öka personalflödet tillbaka till Försvarsmakten - det är ju lättare att "flöda tillbaka" om man har en bättre kunskap om Försvarsmakten.
Förslaget omfattar också de som direktrekryterats för att tjänstgöra i en internationell militär insats. Dessa arbetstagare har ju under sin anställning möjligen (?) haft tilldelning av tidningen, men efter anställningens upphörande klipps banden. Detta är faktiskt individer som själva valt en tidsbegränsad anställning och vars relation med Försvarsmakten borde vara värd att vårda bättre än idag.
Slutligen så talas det numera mycket om Försvarsmaktens behov av ambassadörer. Det är faktiskt lättare att vara ambassadör om man har någorlunda aktuella kunskaper om det ämne som man ska vara ambassadör för.
GMY
Sinuhe
Luftlandsättning i Norrbotten
Min upplevelse av en virtuell luftlandsättning, inkl några scener "inifrån".
Nu har jag testat det, virtual reality. Jag bjöds in till en exklusiv premiär på Förvarsmuseum i Boden. En makapär spändes fast på mitt huvud och jag kunde sedan i alla riktningar "uppleva" fallskärmsfällningen över Normandie 1944. Inte som en utomstående utan jag fick en amerikansk fallskärmssoldats kropp och såg allt genom hans ögon.
Ja, det var en lite kuslig upplevelse, fast fallskärmshoppet "jag" gjorde fick mig inte ur balans. Det var mest en spännande upplevelse och i mina tankar fanns inte minst de två svenska airborne-frivilliga som på riktigt gjorde det jag "upplevde" och som jag haft kontakt med. Har även varit på plats i Normandie några gånger för att studera inte minst luftlandsättningarna.
Det är svårt att helt återge hur virtual reality funkar, men jag skulle säga att det är lite mer än att man kan se en 3D-film i alla riktningar inklusive bakåt. Man kan ju även få en kropp och "gå in" i scenariot. Visst kan man tänka sig många spel och spelfilmer i virtual reality (VR), och sådana kommer snarare än vad många tror, men jag tror nu, efter att ha testat det själv, även på det koncept som Luleå-företaget Virtual Light VR utvecklar just nu. Nämligen att detta borde kunna bli en mäktig och tankeväckande upplevelse i olika museum och även kunna kostnadseffektivt simulera situationer i olika utbildningar. Tänk att själv få "besöka" stenåldern, vikingatiden, medeltiden, Verdun och Stalingrad. Andra VR-scenarios skulle kunna träna, testa reaktioner på soldater, poliser, brandmän och andra yrkeskategorier.
För den som vill se flera stillbilder från produktionen "Airborne VR 1944" så lägger jag nu ut några sådana på min offentliga Facebooksida. På den berättar jag när och var jag ska hålla föredrag, lägger ut diverse bilder (mest egna) och tipsar om evenemang. Man får uppdateringar den sidan genom att lajka den.
Det bör tilläggas att det jag upplevde "bara" var en demo och att inget museum i Sverige ännu erbjuder VR-upplevelser, eller man kanske skulle säga VR-tidsresor.
Interpellationsdebatt i riksdagen om ArtE 740
För en tid sedan noterade jag att riksdagsledamoten Mikael Oskarsson hade tagit upp en intressant fråga i en interpellation till försvarsministern. Det handlade om avveckling av ArtE 740. Efter att jag läst Oskarssons interpellation så skrev jag ett eget blogginlägg i samma ämne.
Dagens interpellationsdebatt i riksdagen kan beskådas i efterhand här.
Uppgiften om att de återlämnade systemen som var uthyrda till Australien skulle vara skrotfärdiga stämmer inte. När systemen återlämnades till Sverige genomfördes en omfattande FAT (Factory Acceptance Test) enligt provplan upprättad av SAAB 2012-03-22. Dessa tester genomfördes för att säkerställa att den utlånade materielen fungerade lika bra som när den hyrdes ut, dvs fullt funktionsduglig. Det fanns således klart och tydligt i uppdraget krav på verifikation av funktion vid återlämning. Utlåningen ledde till och med fram till mervärden för systemet.
I sak har Peter Hultqvist dock helt rätt när han säger att om avveckling av ArtE 740 inte genomförs enligt plan, så kommer det att innebära konsekvenser för Försvarsmakten om man inte tillåts slakta systemet eftersom fordonen ska omfördelas till Armén och radarkomponenterna ska bli reservdelar till viskykorvetternas radar.
Detta faktum sätter verkligen sätter fingret på hur illa ställt det är inom Försvarsmaktens materielförsörjning, och hur underfinansierad hela materielanslaget är....
För att hålla marinens modernaste fartyg, våra Viskykorvetter vid liv, så krävs det alltså att vi slaktar ett fullt fungerande modernt radarsystem anskaffat för över 600 miljoner kronor för att kunna lägga det som reservdelar på Visby-hyllan!
Vi har dessutom köpt ny telekrigmateriel till Armén, men där det ändå krävs att ett antal fullt fungerande ArtE 740 ska skrotas för att det inte fanns pengar att anskaffa tillräckligt med fordon för att bära Arméns nya materiel!
Det här är otäckt tydliga tecken på att systemkollapsen kryper allt närmare.
Jag kommer inom kort att publicera ett gästinlägg i ämnet ArtE 740 författat av den person som bedömt har mest och längst kunskap på systemet samt dess aktuella status.
Läs även dagens kolumn i SvD där jag skriver om GOTLAND där ett antal ArtE 740 borde placeras.
Lyssna även på SR om vad som egentligen hände på Gotland. Kortsiktigt var ordet.....
Chimär av säkerhet?
Reflektion
Ett gammalt axiom säger, det man har med sig när man går ut i fält, är vad man har för lösandet av sina uppgifter, ofta och väl har det visat sig stämma. Vad har då detta med försvars- och säkerhetspolitik att göra, frågar sig säkert vän av ordning? Allt skulle jag vilja påstå. I en tid där fler och fler nationer förefaller bygga sin säkerhet antingen på bilaterala avtaleller ingående i allianser, så kan det vara intressant att se vilken säkerhet det, de facto ger, just nu, eller är det enbart en chimär?
All form av försvar bygger på förband, dess gripbarhet, dess materiella status samt tillgång på materiel. Ser vi till Europa under det kalla kriget, så garanterades Europas säkerhet främst av USA och dess förmåga att överföra förband till de förrådsdepåer som fanns utsprida i Europa, men även överföring av förband samt dess materiel till Europa. I Sverige fanns ett mobiliseringskoncept som byggde på utspridning över ytan av förbandens materiel, personalen snabbt skulle kunna transporteras eller själv ta sig till platsen där materielen fanns, för att sedan kunna börja verka som förband.
Således under det kalla kriget, fanns det åtminstone en konceptuell idé och vidtagna förberedelser för hur man i händelse av ofred skulle få förband på plats och snabbt kunna verka med dem. Hur det skulle fungerat i verkligheten, vet vi ju inte, som en konsekvens av det radikalt förändrade säkerhetspolitiska läget efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning, upphörde och avvecklades i princip det svenska systemet kring mobilisering men även NATO system med styrketillförsel och förhandslagring för predestinerade förband i Europa.
Nu dryga 20 år senare, står vi inför ytterligare en radikal förändring, pendeln har s.a.s. slagit från ett ytterläge till det andra ytterläget, många talar om ett nytt kallt krig, rent säkerhetspolitiskt så liknar spänningarna nu, de som fanns under det kalla kriget. Dock var det kalla kriget en ideologisk konflikt, nu kan vi snarare tala om en systemkonflikt, där dels de system för samverkan mellan nationer som upprättades efter andra världskriget ifrågasätts. Dels de post kalla kriget system som togs fram ifrågasätts.
Dessa spänningar, har som bekant gjort att dels NATO länderna återigen sätter en ökad tillit till den försvarsallians man är en del av dels har de militärt alliansfria staterna återigen orienterat sig på en bilateral nivå mot USA. I båda fallen handlar det om att öka sin egen säkerhet och i båda fallen ses USA som garanten för säkerheten. Men och här kommer återigen ett stort men, den säkerhet man förefaller förlita sig på har varken stora lager av utrustning än mindre större trupp kontingenter i Europa längre, därtill har man under två decennier, ej övat styrketillförsel till Europa.
Styrketillförsel till NATO länderna kan troligtvis ske relativt smärtfritt, när de väl är på plats, om det råder de nog inga tvivel om, då det fortfarande finns en konceptuell idé. Dock så skulle det innebära en massiv logistisk förflyttning över Atlanten, då mängden materiel i Europa är låg, en förflyttning som i händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland, troligtvis skulle bli utsatt för en hög grad av påverkan, av både flyg- och flottenheter. Detta är en faktor som ofta förbises i sammanhanget, dock något man åtminstone på Amerikansk sida, nu smärtsamt förefaller blivit varseom.
Därtill tillkommer problemet med vad som i engelska termer benämns anti-access/area denial, A2/AD, enkelt beskrivet är det att förneka en motståndare tillträde till ett begränsat område av främst luft- och sjörum. Så även om man skulle kunna förflytta sig relativt oskadad över Atlanten, så kan man fortfarande förhindras att inom vissa geografiska områden av Europa att genomföra sin styrketillväxt. De tydligaste områdena är kring Östersjön, Svarta Havet och till del även nu Medelhavet.
I det sammanhanget är det även väldigt intressant att notera hur småde ekonomiska resursförstärkningarna är, för de säkerhetspolitiska instrumenten över hela Europa. Man förefaller säga att den säkerhetspolitiska situationen är ytterst instabil och farlig, men man agerar utifrån att den ej är det med de ekonomiska medlen. Varpå återigen så blir slutsatsen att man tillsätter sin säkerhet, till någon som är placerad på andra sidan av ett hav, som troligtvis kommer få mycket stora svårigheter att tillföra sina resurser, för att utgöra en säkerhet, i händelse av en konflikt.
Så likt under det s.k. "kalla kriget" så förefaller en konflikt mellan Väst och Ryssland avgöras under, påoch över Atlanten. Troligtvis så avgörs utgången av en konflikt i än högre grad på Atlanten nu, än tidigare, med tanke på de begränsade resurser som USA de facto har i Västeuropa. Så just nu skulle jag vilja påstå, att graden av säkerhet man tror sig kunna uppnå vid olika vägval, är en form av säkerhetspolitiskchimär. En hög grad av egen förmåga kommer fortfarande krävas under en lång tid framöver hos alla nationer för att garantera sin säkerhet, något många förefaller förbise i den säkerhetspolitiska debatten i dagsläget, likaså förefaller man ej vara villig att betala för sin egen säkerhet.
Have a good one! // Jägarchefen
Nato och utveckling av Försvarsmakten
Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.
Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.
Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.
Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret. Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering. Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor som bör ställas är därför:
- När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
- Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),
- Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,
- Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.
*****
Ordning och reda?
Flyktingströmmen till Sverige ser inte ut att avta. Regeringen signalerar - åtminstone genom socialdemokratiska statsråd - att vi nått vägs ände. Samtidigt begär man hjälp av EU, både ekonomiskt och med omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer.
Det är naturligtvis bra att regeringen vädjar till EU:s solidaritet, även om förhoppningarna om avlastning kanske inte är så stora. Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lämnade följande kommentar till det svenska nödropet: "De har valt sin kurs och nu får de hantera det som de vill".
Men det finns också åtgärder som vi själva kan vidta här och nu. Ett exempel är att vi börjar tillämpa inre gränskontroll. Det innebär att de som kommer till Sverige, huvudsakligen med färjor och tåg, kontrolleras och registreras före inresa i landet.
Det har inte talats så mycket om saken, men det finns inresande som valt att inte legalisera sin vistelse i Sverige. Bedömningarna om hur många det handlar om varierar, men det finns nu ett stort antal människor i landet som valt att inte söka asyl. Vi vet inte vilka de är, vad de gör eller var de kommer ifrån.
Självklart har en del av dem som söker sig hit från till exempel Syrien slagits mot IS, men vi kan heller inte utesluta att en del av dem också varit en del av terrororganisationen. En gränskontroll, eller ens en asylprövning, ger inte svar på alla frågor, men för mig är det märkligt att svenska staten inte ens tar den möjlighet att kontrollera våra gränser som EU:s regler ger.
Stefan Löfven brukar med viss envishet upprepa att det ska vara "ordning och reda" i flyktingmottagandet, men varför låter regeringen då människor fritt och helt utan kontroll resa in i och vistas i vårt land? Detta förhållande utgör en risk för vår säkerhet och kan i längden inte accepteras.
Det nuvarande mottagandet leder också till en princip om att "först till kvarn får mala". Migrationsverket menar att uppemot en tredjedel av dem som kommer inte har tillräckliga skäl för att få stanna. Likväl mättar även dessa människor nu mottagningssystemet. Och om det stämmer, som migrationsministern påstår, att Sverige nu saknar möjlighet att erbjuda boende till dem som kommer, blir ju risken att de som har starka skäl för en fristad till sist inte kan beredas plats.
Sveriges handlingsfrihet minskar nu vecka för vecka. Den migrationsöverenskommelse som nyligen ingicks kommer inte att räcka och är i princip redan överspelad. Regeringen måste agera.
Allan Widman
Gästinlägg: Tunga system väger tungt även i framtidens försvar
I förra veckan skrev Johan Hansson en debattartikel hos Dagens Industri som väckte en viss uppmärksamhet både i Försvarsmakten såväl som i sociala medier. Jag adresserade reaktionerna mot debattartikeln i ett inlägg förra veckan. Att lägga locket på försvarsdebatt såsom tidigare gjorts vore förödande. Fler kreativa inlägg behövs för kloka lösningar och utveckling ska nås. Sedan förra veckan har Johan Hansson skrivit ett inlägg på sin egen blogg om debattartikeln och här nedan följer ett gästinlägg med en annan ståndpunkt. Båda lika viktiga för debatten.
Wiseman
—————————————————————
Tunga system väger tungt även i framtidens försvar
Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.
Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.
Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.
Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.
Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.
Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning
Wiseman
—————————————————————
Tunga system väger tungt även i framtidens försvar
Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.
Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.
Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.
Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.
Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.
Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning
Nukleär Verktygslåda
Sammanfattning
Den ryska systemövningen av kärnvapentriaden den 30OKT2015, bör ses som ett trendbrott, då även taktiska bärsystem utnyttjades inom ramen för en strategisk övningen. Utnyttjandet av taktiska bärsystem aktualiserar även frågan kring kärnvapen i Östersjöregionen, då ett flertal av dessa bärsystem finns stationerad i dels Kaliningrad Oblast dels längs Rysslands västra landgräns mot dels de Baltiska staterna dels Finland. Systemövningen bör ses som en riktad signaleffekt mot det västliga övningarna med ballistiskt missilförsvar som skedde inom samma tidsrymd som den ryska systemövningen.
Analys
Den 30OKT2015 genomfördes i Ryssland en fullständig systemövning av kärnvapentriaden. Kärnvapentriaden omfattar de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tunga bombflyget. Därtill övades även bärsystem för taktiska kärnvapen under övningen i form av dels 9K720 (SS-26) Iskander dels en (1) Buyan-M korvett ur den Kaspiska flottiljen. Enligt uppgift så skall hela ledningskedjan övats, från högsta nivå ned till enskild enhet, övningen ses även som mycket framgångsrik.1
 |
| Bild 1. Involverade övningsområden med ungefärlig position. |
Enligt uppgift så skall avfyrningen av de olika systemen varit synkroniserade i tid,2 däremot skedde målbekämpning mot olika geografiska platser. De strategiska robottruppernaavfyrade en (1) Topol-M (SS-27) från Plesetsk. bedömt mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Den strategiskarobotubåtflottan avfyrade dels en (1) ballistisk robot från Barentshav mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön dels en (1) ballistisk robot från Ochotska havet mot bedömt Chizhna övningsfält på Kaninhalvön. Det tunga bombflyget, avfyrade kryssningsrobot mot markmål från TU-160 mot dels Pemba övningsfält dels Kura övningsfält. Utöver de ordinarie delarna i kärnvapentriaden som har strategiska bärsystem för kärnvapenladdningar, så utnyttjades även taktiska bärsystem inom ramen för övningen. Dels avfyrades 9K720 (SS-26) Iskander robot, mot markmål, mot övningsfältet Kapustin Yar dels Kalibr robotar från korvetten Veliky Ustyug i Kaspiska havet, vilket övningsfält dess robot avfyrades mot har i dagsläget ej gått att identifiera genom öppna källor.3
Intressant att notera är att vid motsvarande tidpunkt under 2014 genomfördes även en strategisk övning av den ryska kärnvapentriaden, dock var den utsprid i tid under nästan tre (3) dygn, likväl förefaller taktiska bärare ej utnyttjas i den.4 Varpå denna övning som genomfördes 30OKT2015 visar på en hög grad av samordning i tid, mot olika mål i rum, med i princip samtliga former av bärsystem.
Högst Intressant är utnyttjandet av taktiska system, här avses utnyttjandet av kortdistansmissilsystemet Iskander samt kryssningsroboten Kalibr inom ramen för en strategisk kärnvapenövning med hela kärnvapentriaden. Dess involvering kan indikera tre (3) troliga övningsscenarion, antingen förbekämpningav ballistiskt missilförsvar (BMF), agerande inom ramen för nukleärdeeskalering och avslutningsvis övning av den kärnvapenbärande kedjan hos de ryska stridskrafterna.
Inleder vi med det förstämda, förbekämpning av BMF, är det sedan tidigare känt, att en taktik av Ryssland för att kontra BMF, är utnyttjande av Iskander mot dess gruppering,5 därtill torde även utnyttjandet av kryssningsroboten Kalibr kunna utgöra en sådan taktik då den även har längre räckvidd än vad Iskander medger. Detta skulle således kunna vara en förklaring till varför man utnyttjat taktiska bärsystem inom ramen för en strategisk övning. Tilläggas bör, för att slå ut BMF, skulle det ej krävas utnyttjande av kärnvapen, utan konventionella laddningar skulle vara fullt tillräckligt för det, vilket båda bärsystem främst är designade för att bära.
Den andra förklaringen s.k. nukleär deeskalering,6 skulle innebära att man utnyttjat "slagfältskärnvapen" tillsammans med ett begränsat utnyttjande av strategiska kärnvapen, för att deeskalera en konflikt. Huruvida detta är ett troligt scenario är för tidigt att spekulera i. Dock så genomfördes slutövning för 2014 vinterinryck över hela Ryssland samtidigt7som den strategiska kärnvapenövningen genomfördes, varvid det är ett scenario som ej kan uteslutas.
Den tredje och avslutande förklaringen, man övade stora delar av den kärnvapenbärande kedjan, taktiska till strategiska kärnvapen under en övning. Det vill säga, verkan på slagfältet (taktiskt djup), verkan på det medellånga djupet (operativt djup) och verkan på det strategiska djupet övades, vilket kanske är den mest troliga förklaringen. Dock indikerar det, likt de ovanstående förklaringarna, att man ser de taktiska bärsystemen som en viktig komponent och att dess betydelse kan ha ökat under den senaste tiden, då de nu ingår inom ramen för en strategisk kärnvapen övning.
Oaktat förklaringsmodell och om Iskander samt Kalibr utnyttjas som bärare för kärnvapen eller i dess konventionella roll, så är detta första gången på mycket länge man valt att öva nästan alla former av kärnvapenbärande alternativ vid ett och samma tillfälle. Något man kunna göra under en mycket lång tid, dock har man valt tillfället nu, för genomförandet av en sådan övning. Troligtvis har syftet varit uppnå en signaleffekt. Signaleffekten är troligtvis riktad mot någon av tre (3) övningar som genomförts i närtid, antingen den BMF övning som genomfördes den 20OKT2015 av USA i Atlanten utanför Skottland,8 NATO övningen Trident Juncture9 eller USA BMF övning i Stilla havet 01NOV2015,10 som man mest troligt haft kännedom om, innan dess genomförande.
Dock utgör utnyttjandet av taktiska bärsystem, inom ramen för en strategisk kärnvapenövning, en komplikation för Östersjöregionen, då Ryssland redan i början av 2000-talet bedöms överfört taktiska kärnvapen till Kaliningrad Oblast.11Något som har tillbakavisats av Ryssland12 dock aktualiserades frågan återigen 2011 då Rasa Jukneviciene, som var Litauens försvarsminister vid tillfället, hävdade att Ryssland hade taktiska kärnvapen i Kaliningrad Oblast.13Intressant att notera i sammanhanget är även den beredskapskontroll som genomfördes av 12. GUMO i Februari 2013, då kärnvapenladdningar skall ha flyttats fram mot Västeuropa,14 huruvida några av dessa då ombaserades från centrala lager till lokala lager finns det ej några uppgifter om, men det bör ses som en möjlighet, i sammanhanget bör det i sådant fall antingen varit till någon av flygbaserna som finns inom det västra militärdistriktet (MD V) eller markrobotförbanden.
Mängden taktiska kärnvapen som Ryssland förfogar över varierar mellan olika källor, men mellan 1,000 – 4,000 kärnladdningar för taktiskt brukande gör en studie gällande. Dessa är i sin tur fördelade på Flygvapnet, Armén och Marinen för olika former av bärsystem. Inom ramen för dessa laddningar finns även de mer portabla systemen som främst förefaller varit tilldelade det ryska specialförbandssystemet.15 Sett till taktiska bärsystem som finns för Ryssland i Östersjöregionen utgörs det främst av markrobotsystem (SS-21, SS-26), olika attackflygplan (SU-24, SU-34), samt olika bär alternativ hos flottans fartyg.16 Varpå förmågan att utnyttja taktiska kärnvapen i Östersjöregionen av Ryssland får ses som god.
Avslutningsvis så kan det dock noteras att man ej utnyttjat hela sin potential, man har ej beskrivit att man utnyttjat attackflygplan eller portabla kärnvapen inom ramen för övningen, varpå man fortfarande har vissa "spelkort" kvar att utnyttja inom ramen för signaleffekter gentemot väst. Dock så finns givetvis möjligheten att detta även övats men man ej valt att delge det.
Slutsatser
Inledningsvis får man se denna övning i ljuset av att man vill uppnå en signaleffekt, som tidigare berörts, detta utifrån det faktum att samtliga bärsystem, förutom attackflygplan och portabla kärnvapen, utnyttjats vid en och samma tidpunkt. Att signaleffekten är riktad mot de Västliga länderna bör det heller ej råda något tvivel om, däremot, mot vad, är mer öppet för diskussion, men mest troligt är det riktat mot BMF.
Därefter kan hela övningen till del ses som ett paradigmskifte i det ryska nukleära övningsmönstret, då taktiska bärsystem nyttjats samtidigt som strategiska, dock är det för tidigt att säga att ett paradigmskifte skett, då det i dagsläget enbart skett vid ett tillfälle. Slutligen fortsätter övningsmönstret med att utnyttja taktiska bärsystem samtidigt i samverkan med enskilda delar eller hela kärnvapentriaden, så bör det dels ses som ett paradigmskifte dels kommer de säkerhetspolitiska spänningarna öka i Östersjöregionen, då ett flertal taktiska bärsystem finns i det området.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
BarentsObserver 1(Engelska)
Bulletin of the Atomic Scientists 1(Engelska)
Dagens Nyheter 1(Svenska)
Federation of American Scientists 1(Engelska)
House of Representatives 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
The Independent Barents Observer 1(Engelska)
The Lithuania Tribune 1(Engelska)
The New York Times 1(Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
TvZvezda 1(Ryska)
United Press International 1(Engelska)
Slutnoter
1TASS. Russian Armed Forces carry out missile launches as part of scheduled inspection. 2015. http://tass.ru/en/defense/832903Hämtad 2015-11-01
RIA Novosti. Shoygu: trenirovka "yadernoy triady" VS Rossii proshla uspeshno. 2015. http://ria.ru/defense_safety/20151103/1312906336.htmlHämtad 2015-11-07
2TvZvezda. Triada dlya potentsial'nogo protivnika: rossiyskaya armiya nanosit udar s neba, zemli i vody. 2015. http://tvzvezda.ru/news/forces/content/201510310808-4djr.htmHämtad 2015-11-01
3Ibid.
The Independent Barents Observer. Nilsen, Thomas. Barents Region playground for Kremlin’s nuclear war-games. 2015. http://thebarentsobserver.com/2015/10/barents-region-playground-kremlins-nuclear-war-gameHämtad 2015-11-01
4BarentsObserver. Nilsen, Thomas. Russia plays nuclear war-games in Barents Region. 2014. http://barentsobserver.com/en/security/2014/11/russia-plays-nuclear-war-games-barents-region-01-11Hämtad 2015-11-01
5The Telegraph. Waterfield, Bruno. Russia threatens Nato with military strikes over missile defence system. 2012. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/9243954/Russia-threatens-Nato-with-military-strikes-over-missile-defence-system.htmlHämtad 2015-11-01
6Bulletin of the Atomic Scientists. Sokov, Nikolai N. Why Russia calls a limited nuclear strike "de-escalation". 2014. http://thebulletin.org/why-russia-calls-limited-nuclear-strike-de-escalationHämtad 2015-11-01
7TASS. Final combat readiness check beginning in Russian armed forces. 2015. http://tass.ru/en/defense/826143Hämtad 2015-01-11
8Reuters. Shalal, Andrea. U.S. Navy, allies intercept targets in European missile test. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/10/20/us-usa-military-missile-defense-idUSKCN0SE2XP20151020Hämtad 2015-11-01
9Reuters. Emmott, Robin. As Russia reasserts itself, NATO opens biggest exercises in years. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/10/19/us-nato-exercises-idUSKCN0SD1F920151019Hämtad 2015-11-01
10Reuters. Shalal, Andrea. U.S. completes complex test of layered missile defense system. 2015. http://www.reuters.com/article/2015/11/02/us-usa-missile-defense-idUSKCN0SQ2GR20151102Hämtad 2015-11-01
11The Washington Times. Satellites pinpoint Russian nuclear arms in Baltics. 2001. http://www.washingtontimes.com/news/2001/feb/15/20010215-021129-5026r/?page=allHämtad 2015-11-07
12Dagens Nyheter. Winiarski, Michael. Kaliningrad: Kärnvapen förnekas. 2001. http://www.dn.se/arkiv/nyheter/kaliningrad-karnvapen-fornekasHämtad 2015-11-07
The New York Times. Putin Dismisses U.S. Reports That Russia Shipped Nuclear Weapons for Baltic Fleet. 2001. http://www.nytimes.com/2001/01/07/world/putin-dismisses-us-reports-that-russia-shipped-nuclear-weapons-for-baltic-fleet.htmlHämtad 2015-11-07
13The Lithuania Tribune. Russia has tactical nuclear weapons in Kaliningrad – Lithuanian DefMin. 2011. http://www.lithuaniatribune.com/5336/russia-has-tactical-nuclear-weapons-in-kaliningrad-lithuanian-defmin-20115336/Hämtad 2015-11-07
14The Washington Times. Gertz, Bill. Russia launched massive nuclear drill, Pentagon alarmed. 2013. http://www.washingtontimes.com/news/2013/mar/5/russians-launched-massive-nuclear-drill-sounded-al/?page=allHämtad 2015-11-07
15Woolf, Amy F. Nonstrategic Nuclear Weapons. Congressional Research Service, 2015, 10, 22-23.
House of Representatives. United States/Russian National Security Issues. 1998. http://commdocs.house.gov/committees/security/has216010.000/has216010_1.HTMHämtad 2015-11-07
Ekström, Markus. Rysk operativ-strategisk övningsverksamhet under 2009 och 2010. Stockholm: FOI, 2010, 61.
United Press International. Horrock, Nicholas. FBI focusing on portable nuke threat. 2001. http://www.upi.com/Top_News/2001/12/21/FBI-focusing-on-portable-nuke-threat/90071008968550/Hämtad 2015-11-07
16Hedenskog, Jakob. Pallin Vendil, Carolina (red.). Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. Stockholm: FOI, 2013, 34.
En riktigt rörig kampanj
I dagarna har Försvarsmakten startat sin "officerskampanj".
Behovet att kraftigt öka inflödet av nya yrkes- och reservofficerare är stort och det finns en god grund för kampanjen.
Det som denna blogg är mycket kritisk till är själva utformningen, där uppenbarligen utformning och ordval påverkats av reklam- och strategiexperter, utan insikt i vad som Försvarsmakten egentligen söker samt vilka olika yrken det finns.
Kampanjen ligger här: http://jobb.forsvarsmakten.se/
Min grundläggande kritik är att FM HRC tydligen har uppfunnit ett eget författningsstöd och indelat "officerare" i "officerare", "specialistofficerare" och "reservofficerare". Av dessa tre kategorier är det dock endast reservofficerare som är en reell personalgrupp, beskriven i förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal.
Det det som det står i kampanjen är egentligen följande.
"Kom till oss och bli ett äpple. Det finns tre sorts äpplen hos oss - äpplen, bananer och päron. En banan är alltså också ett äpple, bananen likaså. Ett äpple är också ett äpple. Men ett äpple är ingen banan utan ett äpple. Detsamma gäller för päron, de är inte heller äpplen. Men de är också äpplen."
En snabb spaning i den egyptiska bekantskapskretsen visar tydligt att temat för kampanjen är helt obegripligt för individer som inte känner till Försvarsmaktens system för tillsvidareanställda befäl.
Fakta: det är helt felaktigt att beskriva Försvarsmaktens tillsvidareanställda befäl som "officerare, specialistofficerare och reservofficerare". En reservofficer kan vara verksam i både officersrollen och i rollen som specialistofficer. En yrkesofficer likaså. Den författningsreglerade personalgruppen yrkesofficerare är för övrigt inte ens omnämnd i denna kampanj. Däremot finns det ett underliggande "k-perspektiv" på hela kampanjen.
Hur skulle man skrivit i stället?
En god utgångspunkt är att utgå från de båda författningsreglerade personalgrupperna yrkesofficerare och reservofficerare. Då har man startat rätt. Den ena personalgruppen går till jobbet i Försvarsmakten varje dag, medan den andra går till jobbet hos en annan arbetsgivare varje dag men också jobbar i Försvarsmakten ibland/tidvis/periodvis. En annan god utgångspunkt är att inte samtidigt använda begreppet officer som 1) samlingsbegrepp för yrkes- och reservofficerare och 2) beskrivning av en distinkt befälsroll som går att hänföra till två helt olika personalgrupper.
Det man sedan borde gjort borde varit att beskriva de olika befälsroller som officerare och specialistofficerare jobbar inom, med utgångspunkt från till exempel utbildning, ansvar, befattningar etc.
Båda befälsrollerna återfinns i båda personalgrupperna.
I fallet med yrkesofficerare är utbildningarna olika (OP respektive SOU) medan det för reservofficerare endast kommer att vara mindre skillnader i utbildningen mot de båda rollerna när den nya generella reservofficersutbildningen (ROU) finns på plats.
Denna bloggs sammanfattning är att kampanjen sannolikt inte kommer att generera alla de unga kvinnor och män som behövs för att påbörja utbildning mot anställning som yrkes- eller reservofficer. Vår uppfattning är också att kampanjens obegripliga upplägg kommer att bidra till att utbildningsplatserna vid OP, SOU och ROU inte kommer att fyllas med kvalificerade och motiverade unga kvinnor och män.
Synd. Vi behöver dem.
GMY
Sinuhe
Värnplikten tillbaks?
Foto: Michaela Linge, Försvarsmakten.
Försvarsmakten har rekryteringsproblem och personaluppfyllnaden i förbanden är oroande låg. Ett ofta återkommande förslag till lösning på detta är – ”återinför värnplikten” (rättare sagt; börja tillämpa den igen)!
De som tycker så bör fundera på några saker. Avser man full tillämpning eller en kategoriklyvning där bara vissa kallas in under fanorna?
I det första fallet måste man bestämma sig för om ”alla” innebär bara män. Gäller det kvinnor också är det cirka 80 000 som skall utbildas – dubbelt mot tidigare. Kan man införa allmän värnplikt i dag utan att inkludera kvinnorna? Sannolikt inte. Det politiska tricket är då enkelt – hälften av varje. Är det allmän värnplikt? Nej det är kategoriklyvning!
Var och hur skall de utbildas? De få regementen som finns kvar räcker inte. Att bygga nytt blir naturligtvis ett reellt infrastrukturprojekt som naturligtvis skapar arbetstillfällen. Någon har tyckt att tält och baracker är en lösning – duger åt svenska ungdomar men inte åt immigranter – något för politikerna att suga på.
Blir en allmän värnplikt billigare än dagen yrkesförsvar – nej! Möjligtvis om det är det gamla ”bondeuppbådet” som skall återskapas i modern tappning. En person, ett vapen och tre månaders utbildning kanske? Tre månaders utbildning prövade vi på åttiotalet för att rädda värnplikten. Det var ingenting som imponerade på oss som genomförde det, och sannolikt än mindre på en presumtiv motståndare (Ryssland?).
Från och med början på 90-talet tillämpades i praktiken inte värnpliktssystemet och färre och färre kallades in. Värnplikten blev en budgetregulator och hade vi inte råd med den då – hur skall vi ha råd med den nu? Dessutom förmådde politiken inte att skapa rimliga meriter och förmåner för de som kallades in. Två års befälsutbildning gav ingen formell merit i samhället, samtidigt som jämnåriga fick två års försprång på högskolan. Knappast gångbart i ett jämlikt samhälle
Jodå, det fanns många fördelar med värnpliktssystemet. En som ofta återkommer är ”uppfostringseffekten” och visst fanns det en sådan. Men handen på hjärtat – skall värnplikten rätta till det föräldrar och skola missat i tjugo år? Den hade också andra politiska effekter, arbetslösheten blev 40 000 lägre per år, det kanske skulle locka politikerna?
De historisk bevandrade hävdar att det tog trettio år att få värnpliktssystemet att fungera – varför då inte ge det nya system åtminstone tio år.
Egentligen är lösningen enkel, inte svårare än att lösa vilket personalproblem som helst – betala vad det kostar för att få det vi behöver!
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
Camp X och Sverige
Kunskapskanalen (SVT) visar nu en ovanligt intressant dokumentärserie i två delar - med koppling till Sveriges mindre kända historia. Arkeologiska undersökningar ingår.
"Andra världskrigets agentskola" är en dokumentär från 2014 som på ett nytt sätt berättar historien om hur grunden för amerikanska OSS, Office of Strategic Services, lades genom den brittiskledda agentskolan Camp X. Missade du det första avsnittet kan man en tid se det här via SVT Play. OSS-baserna i Sverige och de svenska OSS-agenterna och soldaterna (Sivert Windh från Hässleholm var en av dem, se vingarna ovan) nämndes inte i det första avsnittet men dock William Colby vars bas i Norge 1945 låg några stenkast från Sverige (Jämtland) och vars personal flera gånger var på svensk mark. Mer om den basen och OSS-baserna i Övre Norrland i min bok Tyskar och allierade i Sverige.
På 1970-talet jämnades Camp X med marken men teamet bakom den nya dokumentären "Andra världskrigets agentskola" lyckas gräva fram rester, varav en del riktigt intressanta (del av Hydra). Det andra och sista avsnittet av dokumentären sänds nu på lördag den 11 november 22:45.
För övrigt presenterar Per Iko, chef för den militärhistoriska avdelningen på FHS, nya uppgifter om Waffen-SS på Nordkalotten i det senaste numret av Militär Historia (11/2015), inte minst om de svenska förband som försattes i höjd beredskap. I samma nummer finns en artikel om vinterstrid under Koreakriget som i ett stycke tar upp den svenska insatsen i amerikansk uniform där. För mer om den insatsen se senaste numret av Soldat & Teknik (6/2015), som i högre grad fokuserar på svensk militärhistoria och därför har en sexsidig artikel om svenskarna i Koreakriget - ett utdrag ur min och Lennart Westbergs nya bok Svenskar i krig 1945-2015.
Finland i den svenska NATO-debatten
av Mats Bergquist
Anhängarna av ett svenskt medlemskap i NATO betonar så gott som alltid att en svensk ansökan bör ske i samråd med Finland eller mera precist tillsammans med Finland. Dessa uttalanden kan emellertid inte dölja att många av dem som gör denna närmast rituella referens har ganska vaga uppfattningar om förutsättningarna för en sådan finsk ansökan och om den finska debatten i ämnet.
Opinionsläget i Finland är mera stabilt försiktigt än i Sverige, vilket reflekterar att en finsk anslutning, som f d utrikesministern Pär Stenbäck påpekar, är ett större geopolitiskt beslut än motsvarande förändring skulle vara för Sverige. Man hänvisar här till att Finland har angett att ett NATO-medlemskap förblir en option och att den finska regeringen tillsatt en ny NATO-utredning (en sådan gjordes 2007). Detta skulle då visa att Finland har en mindre fördomsfull debatt i saken och implicit att Helsingfors står närmare ett medlemskap än Stockholm. Så är dock knappast fallet. Även Sverige har självfallet, vilket är ett faktiskt konstaterande, en ”option” att söka medlemskap, även om man av inrikespolitiska skäl föredrar att inte diskutera detta för att inte ge intryck av att en ny linje skulle vara nära förestående. Den åberopade nya finska utredningen om NATO, blir en ren tjänstemannauppgift som en del av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till Riksdagen.
I Helsingfors är bilden av den svenska debatten spegelvänd: varje nytt uttalande av en svensk politiker eller förändring i opinionsläget tolkas som att en svensk ansökan kryper närmare. Härvid glömmer man att intet steg vidare kan tas utan att socialdemokratin är med på noterna, hur enig den borgerliga alliansen än är. Någon ändring av den socialdemokratiska politiken kan dock knappast skönjas.
För att få ett perspektiv på Finlands situation idag kan det ha sitt intresse att referera till en drygt tio år gammal avhandling, ”Den bräckliga barriären. Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962” (2003). Författaren, historikern Olof Kronvall, grupperar sitt material kring fyra frågor som här återges i kortfattad form:
- Hur påverkas svensk säkerhetspolitik av Finlands säkerhetspolitiska läge?
- Vilka faktorer påverkar Finlands säkerhetspolitiska läge?
- Kan och bör Sverige söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge?
- Bör Sverige agera om Finlands säkerhetspolitiska läge försämras?
Det kan vara fruktbart att, mot bakgrund av Kronvalls frågor, diskutera Sveriges och Finlands relation till NATO. Det är uppenbart att svensk säkerhetspolitik, oavsett om Finland varit en del av det gamla svenska riket, ett autonomt ryskt storfurstendöme eller en självständig stat, påverkas av vårt grannlands säkerhetspolitiska läge. Det räcker med att kasta en blick på kartan. Det motsatta påståendet förekommer aldrig i svensk debatt, helt enkelt därför att det saknar varje trovärdighet.
Vilka faktorer påverkar då Finlands säkerhetspolitiska läge? Grundläggande är, som både J.K. Paasikivi och Stalin brukade hänvisa till, geografin. Att ha en 1300 km långa gräns mot Ryssland underlättas självfallet av en rimlig bilateral politisk relation med Moskva, vilken också förstärkts av de ekonomiska möjligheter som finsk handel med och investeringar i Ryssland ger. I Sverige är bilden annorlunda. Under de senaste åren har, som ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim och den ryska interventionen i östra Ukraina, knappast någon politisk dialog med Moskva förts. De svenska ekonomiska intressena i Ryssland är inte obetydliga men avsevärt mindre än Finlands.
Finland prövade att balansera sin stormaktsgranne med en de facto-allians med Tyskland under inbördeskriget 1918, med den s k randstatspolitiken och allianser med de baltiska staterna och Polen i början av 1920-talet och samarbetet med Tyskland 1940-1944. Till slut gjorde Finland samma erfarenhet som Sverige i det stora nordiska kriget 1700-1721 och än värre i finska kriget 1808-1809, nämligen att obalansen mellan Ryssland och dessa två grannländer blivit alltför markant. Men för Finland förblir ändå dess dyrbara avvärjningsseger sommaren 1944 och vidmakthållna territorialförsvarsmodell en central faktor i den säkerhetspolitiska bilden. Även det förhållandet att Finland behärskar Finska vikens norra stränder är av säkerhetspolitisk betydelse.
Kronvalls tredje fråga om Sverige kan och bör söka påverka Finlands säkerhetspolitiska läge kan endast besvaras jakande i båda leden. Med tanke på den i många stycken gemensamma säkerhetspolitiska sitsen är detta oundvikligt. Om en svensk statsledning ser en finsk politik som man tror skall påverka Finland, och därmed nästan automatiskt Sverige, negativt har man sällan tövat ingripa.
Mellankrigstidens tanke att bädda in Finlands i en nordisk orientering, det mycket omfattande militära och ekonomiska biståndet under vinterkriget, försöken att få Finland ur detta krig liksom fortsättningskriget, observerandet av den s k Finlandsfaktorn under det kalla kriget är alla exempel på politiska riktlinjer som varit ganska okontroversiella i vårt land. Däremot har finska önskemål 1918 och 1939-1940 om svenskt militärt ingripande inte haft något större stöd i vårt land. Det finsk-svenska försvarssamarbete som utvecklas under senare år utgör i detta sammanhang en politisk innovation. De samtal som under mellankrigstiden fördes mellan militärledningarna och planerna på ett gemensamt försvar av Åland stötte till sist på politisk patrull i Stockholm.
Däremot är svaret på Olof Kronvalls fjärde fråga, om Sverige vid en försämring av Finlands säkerhetspolitiska läge borde överväga att ändra sin politik inte lika entydigt. Vid den tid då man kunde frukta att Stalin skulle höja tonen mot Finland och försöka få det att gå samma väg som Tjeckoslovakien i februari 1948, fick dåvarande utrikesministern Undén av en välrenommerad journalist frågan hur Sverige i ett sådant läge skulle agera. Han svarade att detta inte skulle påverka Sveriges neutralitetslinje, och tillade – vilket han säkert sedan hade goda skäl att ångra – att f ö Finland ändå hörde till Sovjets intressesfär. Under den s k notkrisen 1961 då Sovjet åberopade VSB-pakten och, möjligen för att påverka Kekkonens utsikter att 1962 bli omvald, begärde konsultationer om hot mot finsk och sovjetiskt territorium, betonade den svenska regeringen att dess neutralitetspolitik stod fast. Regeringen Erlander ansåg att detta bäst tjänade både svenska och finska intressen samt säkerheten i regionen. Ledande borgerliga tidningar tog dock upp möjligheten av eventuell ansökan om medlemskap i NATO. Detta kunde sedan Kekkonen i sitt samtal med Chrustjov i Novosibirsk samma höst hänvisa till; ett fullföljande av konsultationsförslaget skulle bara leda till oro i Norden.
Idag är ju situationen för Finlands och Nordens del mycket annorlunda. Någon risk för en försämring av specifikt Finlands säkerhetspolitiska läge kan inte skönjas. Men under 2000-talet har däremot hotbilden i Baltikum förändrats, sedan Putin såväl i Georgien 2008 som på Krim och i östra Ukraina 2014 demonstrerat sina aggressiva tendenser. Risken för konflikter mellan Ryssland och en eller flera av de baltiska republikerna, som numera är medlemmar i NATO, åberopas nu som skäl för en svensk omprövning; sådana konflikter kommer, oundvikligen, menar man, att beröra svenskt territorium. NATO ser, säger man, Norden och Baltikum som e n strategisk region.
Möjligheten av en ryskinspirerad kris i Baltikum reser samma principiella problem som sovjetiska framstötar mot Finland under det kalla kriget. Tjänar vi stabiliteten i Norden bäst genom att hålla på vår grundlinje, men samtidigt, numera, inte hymla med vårt samarbete med USA och alliansen, eller verka för medlemskap i NATO? Inte minst med tanke på vårt eget otillräckliga försvar anser nu många i det säkerhetspolitiska etablissemanget att svaret är självklart. Det är givetvis en komplicerande faktor att tillståndet i vårt försvar tar lång tid att nödtorftigt rätta till. Men är det så säkert att svaret på frågan om vilken linje vi skall följa nu borde bli principiellt annorlunda än det blivit i de kriser som Sverige upplevt sedan 1808-1809?
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Reflektion & återkoppling – Di debatt
Var, när och hur vi debatterar försvarsrelaterade spörsmål kan vi alla reflektera över. Tidigare i år skrev jag om detta på min blogg – klicka här. Detta inlägg handlade just om den grundlagsskyddade rättigheten att uttala sig offentligt och hur det är en balansakt på slak lina – det kan ju finnas nationella intressen och sekretess i den andra vågskålen som måste skyddas. Till syvende och sist handlar det om omdöme; vad kan man uttala sig om med hänsyn till sin position. Jag har personligen därför reflekterat en hel del över detta. Jag vill samtidigt poängtera att jag till vardags är och har varit stabsofficer på nivå OF4 och arbetat med långsiktiga frågor, och p.g.a. att jag inte har en chefsbefattning, så är jag heller inte med i avgörande beslutsfattanden inom Försvarsmakten.
Jag har emellertid – liksom alla andra – inom ramen för min profession tillägnat mig kunskaper och insikter om FM utifrån egna individuella erfarenheter och genom den utbildning & bildning som jag tillägnat mig. Det jag genom åren emellertid debatterat om har uteslutande handlat om övergripande spörsmål; om strategi, militärstrategi men också om armén. För något år sedan skrev och debatterade jag t.ex. om infanteriets mekanisering på armébloggen. Jag står fast i min övertygelse att den allt tyngre mekaniseringen med en ensidigt sammansatt brigad är fel väg att gå. De få brigader vi har måste enligt mitt förmenande vara lättare och mer allsidigt sammansatta då de ska kunna strida i alla terräng- & klimatförhållanden och kunna användas i hela konfliktskalan från fred-kris-krig, inkl. hybridkrig.
Den avgjort viktigaste framtidsfrågan anser jag ändock vara den operativa balansen. Det jag menar med detta är att det bör råda balans mellan försvarsmaktens förmågor och förbandstyper kopplat till hotbild, militärgeografi, samarbeten med andra och hur vi avser strida och nyttja stridskrafterna. Om vi är övertygade om att kustinvasion är det viktigaste vi ska kunna försvara oss mot så ska vi ha en operativ idé och lämpliga förband för att lösa denna utmaning.
Jag har personligen dock kommit fram till att hotbilden blir allt mer komplex – den framtida operationsmiljön tecknar andra konturer än bara kustinvasion. Teknikutvecklingen skapar många möjligheter för en aggressor – det måste förstås beaktas. Dessutom har riskdag & regering särskilt pekat ut Östersjön och vikten av tröskeleffekt, d.v.s. – FM ska i någon mån vara avskräckande.
Men operativ balans kan man även diskutera om på taktisk nivå; hur ska sjöstridsförbandens sammansättning designas med förmåga till yt- och undervattensstrid – plattformar, torpeder, sjömålsrobotar, marinflyg, luftvärn, sensorer etc. För att skapa en bra operativ balans inom markstridskrafterna måste t.ex. behov av transportförmåga och logistik vägas mot förbandens struktur och inneboende underhållssäkerhet och deras förmåga till egen förflyttning för att över huvud taget kunna utgångsgrupperas.
Jag tror inte att någon enskild sitter inne med svaren på frågorna och utmaningen att designa de framtida förmågorna i en operativ balans. Försvarsmakten har emellertid rutiner och processer för att analysera och arbeta med framtidsfrågor, det viktiga blir då att alla bidrar med öppet sinne och konstruktiva idéer.
Jag vill passa på att uppriktigt tacka alla som hört av sig med uppmuntrande och glada tillrop, ni är ganska många – tack!
Gästinlägg: Michael Zell
Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.
Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.
Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.
/ Skipper
Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!
Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.
Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.
Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.
Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.
Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!
Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…
Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet
/ Skipper
----------------------------------------
Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!
Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.
Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.
Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.
Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.
Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!
Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…
Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet
Den välbehövliga försvarsdebatten
Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.
När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.
Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.
Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.
Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.
Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?
Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.
Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.
Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:
• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar
Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.
När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.
Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.
Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.
Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.
Det var just sådana "ledarskapsövningar" och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?
Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.
Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.
Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:
• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
• Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
• Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
• Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
• Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
• Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
• 3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
• Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
• Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar
Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.