Av Johan Wiktorin, avdelning I
Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.
——————-
Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober.
Sedvanliga brasklappar för nytillkomna läsare: Denna analys följer den ryske generalstabschefen Gerasimovs krigföringsmodell och är en skattning var vi befinner oss på konfliktskalan mellan Väst och Ryssland.
I Moskva ser bilden något annorlunda ut, eftersom de har en högre upplösning av bilden och de gör saker som vi inte förmår att uppfatta liksom att man också ibland misstolkar västvärldens åtgärder. Viktigt att komma ihåg är att inget i den här utvecklingen är ödesbestämd, alla kan göra skillnad och baxa oss åt vänster. Själv är jag övertygad om att en stark försvarsförmåga reducerar riskerna för vårt land.
Grönfärgade stjärnor är dagens notering.
——–
När det gäller skapandet av koalitioner, så är den största nyheten den inbjudan till medlemskap i Nato som Montenegro fick nyligen, något som stör Kreml mycket på grund av historiska skäl. Att landet dessutom med ett medlemskap på sikt kommer att bli mindre korrumperat är också ett starkt irritationsmoment för ryska oligarker som uppskattar landets gynnsamma läge för avkoppling.
EU förhandlar också vidare med några av länderna i regionen som Bosnien-Herzegovina och Montenegro med målet att även dessa länder ska bli medlemmar i unionen.
Ryssland har inte heller legat på latsidan. I november gjorde man ett avtal med Armenien om ett gemensamt robotförsvar, något som stärker det ryska försvaret i sydlig riktning och dessutom kan understödja ryska stridskrafter vid en möjlig konflikt med Turkiet.
I västlig riktning verkar man för än mer långtgående åtgärder. Efter långa sammanträden i senare delen av oktober mellan försvarsdepartementen i Ryssland och Belarus, meddelade den populäre ryska försvarsministern Shoigu att man avser att bilda ett gemensamt försvar för ”statsunionen” de kommande två åren.
Det utropades också en allians i Mellanöstern, där Iran, Irak, Syrien och Ryssland samarbetar på olika sätt i Syrienkriget och Irakkonflikten, medan Saudiarabien svarade med en allians bestående av 34 stater mot terrorism.
—————
I den ekonomiska sfären kommer EU:s sanktioner att förlängas ytterligare en omgång, bestämde unionen i fredags. I kväll blev det också beslutat att USA utvidgar sina ekonomiska sanktioner mot Ryssland med 34 nya subjekt. På sanktionsarenan kan vi också räkna in de ryska mot Turkiet till följd av nedskjutningen av den ryska Su-24 i slutet av november.
Ungefär samtidigt annonserade att statligt kontrollerade Gazprom att man slutade leverera gas och kol till Ukraina, som omedelbart svarade med att stänga sitt luftrum för ryskt flyg. Nu brakade de trilaterala samtalen i Bryssel mellan EU, Ryssland och Ukraina samman häromdagen och Ryssland deklarerade att Ukraina nu kommer att omfattas av Rysslands sanktioner mot EU. Detta ska läggas till den tidigare uppsägningen från Moskvas av frihandelsavtalet länderna emellan.
De baltiska staterna deklarerade i början av november att de tänkte söka ekonomisk kompensation av Ryssland för den socio-ekonomiska skada man lidit under den sovjetiska ockupationen 1940-1991. Ryssland, som folkrättsligt bär både tillgångar och skulder, för Sovjetunionen tillbakavisade denna tanke kategoriskt.
I samma veva lät också president Putin skriva under en lag som gör det möjligt för ryska myndigheter att konfiskera andra staters tillgångar i Ryssland som ett symmetriskt svar på motsvarande åtgärder mot ryska statens tillgångar. Det är naturligtvis de två domar om kompensation på sammanlagt drygt 71 miljarder USD till Yukos före detta aktieägare som spökar.
————————
På den diplomatiska och folkrättsliga arenan har det också skett en del förändringar. Ryssland har uppmanat sina medborgare att lämna Turkiet, vilket naturligtvis skadar den turkiska turistekonomin svårt. Ett möte mellan Erdogan och Putin blev också inställt som konsekvens av den ökade spänningen mellan de bägge länderna.
Norge, som brukar ha bra relationer med Ryssland har också fått se dessa lite mer ansträngda, sedan Oslo och Moskva är oense om gränspassager längst uppe i norr. Ryssland har med sedvanlig obekymrad list genom myndigheter försett afghanska asylsökande med cyklar, för att dessa ska kunna ta sig genom den zon som ingen får gå igenom enligt avtalet. På sätt bryter Moskva mot avtalets anda, men inte bokstav, varför stämningen blivit irriterad mellan huvudstäderna.
Två än mer negativa utvecklingar på området innefattar också Ryssland. Dels har Kreml meddelat att sprängningen av det ryska trafikflygplanet över Sinai den sista oktober innebär att man anser sig ha självförsvarsrätt enligt artikel 51 i FN-stadgan. Detta öppnar upp för en ensidig rysk tolkning att jaga dem de anser vara förövare var som helst i hela världen. Den erfarne vet att det enda modifierande krafterna är respektive stats (militära) styrka och relation med Ryssland.
Den tredje oktober attackerade amerikanskt flyg sjukhuset i Kunduz, Afghanistan och minst 22 människor dödades. Flera utredningar pågår och det är väldigt viktigt att förloppet klarläggs och att ansvar utkrävs. Attacken har fått mycket berättigad kritik, men tyvärr har denna inte reflekterats i kritik av det ryska och syriska flygvapnens härjningar i Syrien. Bara under oktober attackerades tolv sjukhus enligt Läkare utan Gränser (MSF). Ingen har varit ute och demonstrerat mot den mycket illavarslande trend, hänsynslösheten mot skyddade mål. Ryssland bombar dessutom just nu intensivt Azazkorridoren söder om den turkiska gränsen, där huvuddelen av de kvarvarande hjälptransporterna kommer in i Syrien.
———————–
När det gäller stödet till motståndarnas inrikespolitiska motståndare finns det ett antal möjliga symptom, men alla låter sig inte bevisas likt vid en domstolsförhandling. Andra fenomen uppstår utan något som helst utländskt bistånd, men man uppfattas så i alla fall av de styrande.
Ett exempel på det förra är när den tjeckiske försvarsministern, Martin Stropnicky, i mitten av oktober hävdade att han blivit informerad av sin ungerske kollega att Ryssland finansierar delar av flyktingströmmarna på Balkan. Det ungerska försvarsdepartementet dementerade det hela och Ryssland förnekade sakförhållandena.
En av de största händelserna under perioden var attentaten i Paris som kraftigt påverkade europeisk politik. Storbritannien och Tyskland ställde snabbt upp när Frankrike förklarade krig mot terrorismen och till och med konsulterade med Moskva i frågan. FN-resolutionen i fredags om Syrien hämtar givetvis näring ifrån dåden. ISIL och Jabhat al-Nusra (Al Qaida) är utpekade att inte ingå i någon överenskommelse, varför vi kan vänta oss fler dåd, i synnerhet mot stormakterna.
Spåren från Paris ledde snabbt till Bryssels förorter, där vi nu kunde se hur svag anti-terrorism i Belgiens huvudstad beroende på federal struktur och administrativ indelning innebar ett stort säkerhetsproblem för grannländer. När så Nato skulle sammanträda på turkisk begäran efter nedskjutningen befann sig den belgiska huvudstaden i något som påminner om en lockdown med ödsliga gator och beväpnade soldater.
Frankrike slog till alla säkerhetsspärrar och utfärdade undantagstillstånd och genomförde något tusental polisräder för att störa andra celler i landet. Storbritannien beslutade att förstärka kontraterrorarbetet med 1900 nya tjänster.
Dagarna före hade den anti-islamistiska rörelsen Pegida demonstrerat i flera europeiska städer på samma dag (9/11) som den ökända Kristallnatten ägde rum 1938. Det skulle vara mycket intressant att veta vem som finansierar rörelsen. Någon det inte är i alla fall är olika fraktioner i Saudiarabien. Den tyska underrättelsetjänsten gjorde för några veckor sedan det ovanliga tilltaget att dela ut en rapport till vissa medier om riskerna härstammande från den maktkamp som pågår i Saudiarabien, något förbundskanslerns kansli tog avstånd ifrån.
En annan typ av demonstrationer startade för en månad sen i Ryssland, driven av lastbilschaufförernas missnöje med höjda vägtullar. För de styrande i Kreml kan en sådan åtgärd vara ett försök till störtande av regimen. Efter mordet på Nemtsov har det inte funnits någon samlande kraft, även om den nationalistiske Navalnyj är populär i sådana kretsar.
Men, förrförra veckan kom Mikhail Khodorkovskij med beskedet att revolutionen i Ryssland är oundviklig och att det är hans mål att Putin och hans närmaste ska ställas inför rätta. Khodorkovskij var huvudägare och ordförande i energibolaget Yukos, som plundrades av Kreml efter arresteringen av Khodorkovskij. Han är troligen ansedd som de ryska härskarnas farligaste motståndare och med olje- och sanktionsklockans tickande mot tömda valutareserver kommer han att bli allt farligare för dem. Under dagen har ryska myndigheter genomfört razzior mot Open Russia som denne finansierar.
Det är också i det ljuset vi ska se den nya lagen som fastställer rysk lags överhöghet över den europeiska för mänskliga rättigheter. Domstolen för dessa i Strasbourg fastställde nämligen 2014 ett skadestånd för ryska staten för Yukos på 21,2 miljarder USD (se ovan).
Det sista nedslaget i denna kategori är det stora sabotaget mot elförsörjningen till Krim, något som Ryssland beskyllt ukrainska och krimtatariska grupper för. Två dagar före den turkiska nedskjutningen sprängdes de stora elledningarna till Krim i Khersonområdet, vilket innebär stora påfrestningar för de två miljoner människor som bor på halvön.
——————————-
Informationsoperationer har vi också kunnat notera, men inga omvälvande händelser. Om man inte räknar det långsamma ryska trålandet vid Internetkablar över jordklotet. Exempelvis kryssade det ryska underrättelsefartyget Yantar längs amerikanska östkusten. Detta var förvisso förra månaden, men jag för in detta i grafen i denna period.
Cyberattacker har det också rapporterats om, bland annat mot Warszawas aktiebörs och Vita huset liksom olika hackingförsök som det som lyckades mot CIA-chefen John Brennans privata AOL-konto. Bevis för detta lyckade tilltag publicerades av den ryska yttrandefrihetsfronten Wikileaks. Jag delar denna bedömning om Wikileaks.
Igår rapporterade också AP om iranska stölder av en mängd uppgifter kring amerikanska kraftverk och infrastruktur för elnätet.
Microbloggen Twitter kom också denna månad med sin första varning till vissa konton om att de var utsatta för hackingförsök, bedömt sponsrade av stater.
När det gäller psykologiska operationer är dessa ibland svåra att sortera. Lite allvarligare vill jag stoppa in under strategisk avskräckning, medan jag behåller mer operativa händelser här. Ryska tidningar passade bland annat på att hävda amerikansk svaghet när USS Theodore Roosevelt stävade hemåt i oktober från Mellanöstern.
Detta var USA:s första tomrum i regionen på mycket, mycket länge och kommer sig av att USA har fått allt svårare att hålla sina hangarfartygsgrupper ständigt ute på grund av ackumulerade underhållsbehov och minskad nybyggnadstakt.
I slutet av oktober flög en rote Tu-142 förbi hangarfartyget USS Ronald Reagan utanför Koreahalvön och möttes av en grupp F/A-18 Hornet som skuggade dessa.
Torsdagen den 10 december anklagade Georgien Ryssland för att en rysk militär helikopter kränkt dess luftrum, vilket tillbakavisades av ryska myndigheter. Samtidigt, i en annan del av världen, registrerade finländska myndigheter samma dag en kränking av sitt luftrum av en rysk helikopter. Det är inte känt för mig vad för slags helikopter det var frågan om.
——————————
Den strategiska avskräckningen har däremot tyvärr fått upp farten ordentligt under årets sista kvartal.
Den 30 oktober testade Kina en tidigare obekant anti-satellitrobot från västra delen av landet och tre veckor efteråt gjorde Ryssland sitt första test med samma funktion. Vi tar allt fler steg mot en militarisering av rymden.
Kinas konstruktioner av baser på rev och öar i Sydkinesiska sjön oroar grannarna och USA alltmer. För att hävda fritt hav lät USA jagaren USS Lassen segla sex sjömil från Subirevet i ögruppen Spratly som Kina gör anspråk på. Detta följdes upp med två passager av B-52:or i november respektive december.
Nato passade på under de gångna månaderna att meddela att bruk av cybervapen mot medlemmarna kan falla under artikel 5 i alliansens fördrag. Därmed närmar sig Nato Rysslands position som är att en cyberattack kan uppfattas som en insats med massförstörelsevapen.
Det blev också känt att Pentagon lagt ut stora kontrakt på utvecklingen av dödliga cybervapen, sådana som kan slå kritisk infrastruktur med dödsfall som direkt följd. Urspårade godståg, sammanbrott i anläggningar och översvämmade dammar för att bara nämna några exempel. Enligt amerikanska uppgifter har iranska hackare försökt ta över kontrollen vid en damm i staten New York.
Kring Syrien pågår också strategiska demonstrationer från rysk sida. Robotkryssaren Moskva I Medelhavet med sitt mycket kvalificerade luftvärn stänger tillsammans med de tillförda markbaserade S-400-system effektivt luftrummet över stora delar av Syrien, delar av Turkiet, Libanon, Israel och östra Medelhavet.
Ryssland har också visat upp en förmåga till markmålsangrepp på långa avstånd genom att skjuta kryssningsrobotar från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och ubåt I Medelhavet mot mål i Syrien. Man genomförde också uppmärksammade markmålsbekämpningar med sitt strategiska flyg, där bland annat Tu-160 genomförde flygning över Arktis, rundande de brittiska öarna i Atlanten och över Medelhavet före insats.
Ryssland har nu också byggt ut sitt luftförsvars- och kustförsvarssystem i Kaliningrad så till den milda grad att de amerikanska befälhavarna i Europa nyligen gick ut och sa att Ryssland har förmågan att tillfälligt kunna stänga Östersjön, vilket skulle kraftigt försvåra Nato:s undsättning av de baltiska staterna vid en väpnad konflikt.
Enligt ansedda IHS Janes ökade Ryssland sina militära utgifter med 21 % under 2015 och har därmed tredubblat dessa sedan 2007. För nästa år ligger budgetökningen nominellt på 1 %, vilket inte svarar upp mot upprustningsplanen (-9 %). Men, mot bakgrund av de fallande oljepriserna och de stora besparingsprogrammen, så visar det betydelsen för Kreml att satsa så mycket som möjligt.
I andra halvan av oktober genomförde en grupp Nato-länder den första skarpa skjutningen med det gemensamma robotförsvaret i vår del av världen. En nederländsk och en spansk fregatt överförde måldata till den amerikanska jagaren USS Ross som sköt ned en ballistisk robot avfyrad från Hebriderna utanför Skottland. Samtidigt bekämpade den amerikanska jagaren USS The Sullivan två inkommande kryssningsrobotar.
Denna övning reagerade den ryske presidenten på dagarna efter, då han höll tal för Valdaiklubben. President Putin menade att kärnvapenavskräckningen nu har förlorat sitt värde.
Svaret lät inte vänta på sig och en vecka efteråt övade Ryssland sin kärnvapentriad med ubåtar, flyg och markrobotar igen. Från Barents hav sköt man med en Delta IV-ubåt och från Okhotska havet med en Delta III. Tu-160 avfyrade kryssningsrobotar mot två olika målområden och Topol/SS-25 öppnade eld från Plestesk.
Denna gång sköts dessutom kryssningsrobot från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och mest uppmärksammat av allt, kryssningsrobot från Iskandersystemet. Ryssland visade alltså upp en förmåga att samordna eld med sina kärnvapenstyrkor över stora avstånd I alla dimensioner. Intressant nog var det också samma dag som det kinesiska anti-satellittestet.
Dagarna efter startade USA sin årliga övning av sina kärnvapensystem, denna gång under namnet Global Thunder 16. Mängder med flygförband, bland annat B-52 och B-2 deltog i övningen som involverade flera amerikanska ledningar liksom NORAD, det nordamerikanska luftförsvaret (inklusive Kanada).
Efter detta har Ryssland testskjutit en interkontinental robot (Sineva) från två olika Delta IV-ubåtar under november respektive december. Iran ville inte vara sämre och det blev nyss känt att man genomförde testskjutningar dagen före denna period startade liksom i november av ballistiska robotar. Detta utmanar sommarens principöverenskommelse med landet, men inga åtgärder har vidtagits bland annat på grund av att man inte får stöd i FN:s säkerhetsråd för sådana.
———————-
Strategiska förflyttningar är också svåra att skilja från strategisk avskräckning. Vilken kategori ska robotkryssaren Moskvas position i östra Medelhavet ovan räknas till?
Vi börjar i varje fall med kunskapen om att Kina ingått avtal med Djibouti om tillgång till en stor militärbas i landet. Från denna kan Kina börja projicera militär makt i Mellanöstern och delar av Afrika.
Ryssland har förflyttat en del (tio stycken) av sin satellitövervakning mot Syrien med omnejd berättade generalstabschefen Gerasimov i förra veckan. Det rör sig sannolikt om minst tre typer: Optiska, kommunikationsspaning (avlyssning) och kommunikationsreläer.
Den ryska Duman passade också på att ge tillstånd för tunga transporter för landets försvarsändamål på landets vägar utan föregående tillstånd. Inga byråkratiska processer kan därmed försena eller avslöja kommande transporter, vilket gynnar såväl förflyttningar för externa ändamål, men också för att kunna slå ned upprorstendenser i det väldiga landet.
I början av november flyttade USA tolv stycken mycket kapabla jaktplan av typen F-15C till Turkiet. Dessa drogs sedan tillbaka för några veckor sedan, parallellt med att Nato annonserade en förstärkning av Turkiets luftförsvar med bland annat AWACS och maritimt patrullflyg (MPA).
Även Östersjöområdet har fått uppleva förändringar i landskapet. Sedan slutet av oktober har den stora amerikanska drönaren Global Hawk börjat flyga från Tyskland för patruller i vårt närområde. Dessa bedöms pågå till åtminstone februari, då det är möjligt att Nato som organisation kan börja operera några av sina fem nyanskaffade exemplar av denna strategiska spaningsresurs.
—————————
Längs linjen stridsoperationer är naturligtvis den stora händelsen den turkiska nedskjutningen av en rysk Su-24. Alla kunde i efterhand se att denna skulle kunna komma. Ryssland hade vid ett flertal tillfällen kränkt turkiskt luftrum och Ankara hade varnat Kreml för konsekvenserna.
Mycket talar för att den turkiska versionen är den korrekta, men de går att uppfatta en tveksamhet hos de allierade kring det riktiga i agerandet. Nato har gjort sitt bästa för att ge ett avvägt svar, medan nervkriget mellan antagonisterna fortsätter. Ett ryskt örlogsfartyg öppnade varningseld mot en turkisk fiskebåt som man ansåg kom för nära. Öppna stridshandlingar mellan Turkiet och Ryssland har den kusliga egenheten att de dessutom kan spridas till oss, beroende på hur dessa uppstått och hur de uppfattas.
Den ryska gränsbevakningen som sköts av säkerhetstjänsten FSB bordade i slutet av oktober den ryska trålaren Kamtjatka i norsk ekonomisk zon längst upp i norr. Trålaren eskorterades sedan till Kirkenes, där några besättningsmedlemmar kvarhölls på fartyget av rysk personal och skickades sedan till Murmansk.
I en annan del av Atlanten begärde Storbritannien fransk hjälp med havsövervakning under en ubåtsjakt mot en rysk ubåt utanför Skottland i andra halvan av november, enligt brittiska tidningsuppgifter.
I Ukraina har också senhösten inneburit nya strider, där ryska styrkor och separatister öppnat artillerield mot ukrainska mål med en del förluster som följd. Ryssland fortsätter att pumpa in resurser i de östra delarna för att sätta press på Kiev. Tillgången på förband och logistik är så omfattande att Moskva när som helst kan ge order om framryckning och bryta fram till floden Dnepjr.
——————————–
Nu tänker ni säkert efter denna förteckning att det fattats ett antal beslut för att dramatiskt öka den egna försvarsförmågan? Nja, det har förvisso fattats sådana beslut i juni (försvarsbeslutet), men det var mot bakgrund av händelseförloppet under 2014 och första kvartalet i år.
En nåd att stilla bedja om är att alla arbetar med att leverera beslutet, medan statsmakterna parallellt arbetar hårt med att revidera sina premisser för det förra beslutet och därefter dra konsekvenserna av detta.
Det finns ju ett antal observationer att lägga till för vår del och slutsatser att dra av alla förändringar internationellt som nationellt.
Två bra nyheter är att repetitionsutbildningen startat igen med övningar vid flera förband, bland annat i Arvidsjaur. Under hösten genomfördes också en förstärkningsövning av Gotland som gav stor uppmärksamhet och ökade krigsdugligheten.
Den andra är beslutet av regeringen att återuppta totalförsvarsplaneringen igen efter närmare två decenniers slummer. Problemet i sammanhanget är att vi med all önskvärd tydlighet måste tillföra betydligt mer resurser till den civila delen av försvaret för att total- eller samhällsförsvaret ska stärkas väsentligt. Skulden är mycket stor på detta område, och jag kommer att återkomma till detta i Sälen.
Ett mått på denna är MSB meddelat att myndigheten i samråd med länsstyrelsen i Västra Götaland fattat beslut om att ställa in den stora nationella samverkansövningen nästa november, SAMÖ 2016, på grund av belastningen från flykting- och migrationskrisen. Ni förstår ju själva att om samhället inte orkar öva, så kommer ju inte förmågan att öka.
En särskild sorts händelse som är intressant för samhällets krisberedskap är terroristattacker. Dessa kan naturligtvis ingå i en krigföring också, vilket är oerhört svårt att sortera ut.
Nåväl, vi hade en stor klappjakt på en ung asylsökande som visade sig vara oskyldig som engagerade landet under en vecka. I samma veva höjdes Säpo:s och Polisens terrorhotnivå till 4, vilket är den högsta noteringen sedan detta system började tillämpas. Att notera är att nivån ligger kvar idag, högt hot således.
Det är uppenbart för den med lite kunskaper om dessa fenomen för att inse att svensk polis är alltför personalsvag för att upprätthålla högre beredskap under en längre tid. Även momentant skulle det bli stora pågående påfrestningar för svenska myndigheter, vid en liknande attack i en svensk stad som i Paris.
Ett kvarter som behöver avspärras i Stockholm är ungefär lika stort som i Paris och kräver egentligen infanteri eller motsvarande polisförband som stöd för en sådan uppgift. När man fem dagar efter dåden skulle göra gripanden i stadsdelen Saint Denis möttes man av sådana barrikader och moteld att fransk polis avlossade över 5000 skott under den sju timmar långa eldstriden mot upp till tio misstänkta terrorister.
Därför har politiken gjort en överenskommelse om nya lagar, förordningar och resurssatsningar för att förebygga denna typ av aktioner. Ett styrkebevis, även om det kommer fem i tolv. Det tar trots allt tid att implementera alla dessa nya bestämmelser och åtgärder. Jag återkommer i slutet om orsaken till detta.
En av de åtgärder som EU vill införa är ett förbud mot halvautomatiska vapen för jakt- och sportskyttar som om det var dessa som var problemet. Här finns det skäl att påminna om den före detta KGB-agenten Jurij Bezmenov som turnerade runt i USA efter sitt avhopp och berättade om ryska destabiliseringsstrategier. Där ingick att skapa en sådan situation hos motståndaren, där myndigheterna skulle vara slappa mot illegala vapen samtidigt som man konfiskerade de legala vapnen i samhället.
I sammanhanget är det värt att också notera att den Ryska imperialistiska rörelsen (RiR) numera öppet och oblygt finansierar Nordisk Motståndsrörelse (NMR). RiR försöker framställa sig själva som motståndare till den ryska regimen, men var och en det minsta samhällsintresserad förstår ju att hade så varit fallit, så hade det bildats en NGO för att få veta sanningen om alla försvunna medlemmar. En sedvanlig rysk FSB-front är alltså mitt betyg.
Nu är ju fronter ingenting nytt, tvärtom snarare en livslust för den hemliga polis som styr Ryssland. En del försök att använda dessa är mot Sverige och Norden. Så gav man exempelvis tillstånd till Dagens Nyheter att intervjua Edward Snowden på ett hotell som innebar en publicering i november. Ett internationellt scoop för tidningen givetvis, men det hade nog varit klädsamt med någon kritisk fråga.
Och kan man tänka sig. Några dagar tidigare var nätaktivisten, norska Runa Sandvik, gäst hos Skavlan. Hon har stått nära Snowden och mötte denne bland annat på Hawaii innan han flydde. Ju mer dessa uppträder, desto svårare får de att hålla ihop sina historier. Så har ju exempelvis Julian Assange intygat att det var han som övertygade Snowden att åka till Moskva istället för Sydamerika.
Detta är inte de enda försöken på informationsarenan att påverka oss på senare tid. Nog har du väl noterat att det varit en förhöjd nivå av störningar på samhällsviktiga funktioner under hösten? Bankinloggningar har legat nere, polisens datasystem var drabbade så att man inte kunde nå utredningsmaterial på två dygn och attacker mot telenätet för att nämna några i högen. Jag ska försöka göra en särskild årsbearbetning inför Sälen kring störningar 2015.
Vi har också kunnat uppleva att såväl Civilförbundet som Beredskapspolisföreningens Twitterkonton har skuggats av nya konton med nästan identiska namn som lämnat information i vilseledande syften.
Sedan är det också ett stort frågetecken om vad som hände kring den obemannade minröjningsfarkosten vid gasledningen strax utanför Öland som Nord Stream hittade. Det visade sig vara en svensk ROV (Remotely Operated Vehicle). Vad jag förstår har inte vi bedrivit några övningar i närheten av fyndplatsen och att det är väldigt svårt att tänka sig att en sådan på drift har drivit dit av strömmar.
Den största försvars- och säkerhetspolitiska händelsen för svensk del under hösten var alla turerna kring den franska förfrågan som kom enligt 42.7 i EU-fördraget, den så kallade solidaritetsklausulen. För varje vecka blev hanteringen allt mer pinsam att skåda. En svag, och antagligen delad, regering påhejad av en svag opposition blottlade inrikespolitisk hänsyn före vår säkerhet i vid bemärkelse.
Helt i onödan ägnade sig alliansen åt att bedriva förhandling via medier, medan regeringen som till syvende och sist bär ansvaret behövde 29 dagar på sig för att omfördela lite flygtid i SAC, planera in ett transportflygplan till Mali 2017 och erbjuda en handfull stabsofficerare till en kostnad på cirka 40 miljoner.
Till detta kommer möjligen en utlåning av kvalificerad försvarsmateriel till Frankrike, om det passerar regeringskansliets kvarn med motstridiga intressen kring en leverans av bedömt precisionsbomber till franska flygstridskrafter. Denna ska inte förringas, eftersom det tydligen stod först på listan från Elyséepalatset, men tid är dyrbart.
Risktagningen är mycket högre än vad utrikesministern ville göra gällande på presskonferensen. Vi kan inte jämföra oss med andra länder, de flesta av dem är dessutom med i Nato och försöker lösa sin säkerhet via ett kollektivt fördrag. Vi måste jämföra oss med våra reella säkerhetsbehov i en allt mer osäkert närområde. Denna bedömning utgår från den gyllene regeln: Vad du vill att andra ska göra mot dig bör du också göra mot dem.
En viss balansering kunde vi se några dagar senare, när regeringen gav Nato tillstånd för sex månader att transitera svenskt luftrum med AWACS för uppdrag i Östersjöområdet.
Det stora problemet för svenskt försvar är resursbristen i förhållande till uppdraget att vara krigsavhållande omfattande en yta om 500 000 km2 inklusive territorialvatten. Vi har inte på långa vägar uppfyllt insatsorganisationen med välövad personal. Den senaste uträkningen jag gjorde baserat på förändringstakten under första halvåret 2015 visade att vi skulle vara helt uppfyllda 2029, om jag minns rätt.
Sverige satsar bara 30 % av försvarsbudgeten på personal, att jämföra med c:a 50 % hos jämförbara länder. Nu finns det starka synpunkter på dessas materiella satsningar istället. Talet är dock en indikation om att insatsorganisationen är alltför personalsvag, som dessutom inte är uppfylld enligt de taktiska kraven för en kravfylld tid.
Det kanske är dags att anamma Storbritanniens formel med 2 % till försvar enligt Natoriktlinjerna och 0,7 % för bistånd enligt FN:s önskemål.
Det är tydligt att allt fler börjar känna sig obekväma med tillståndet för samhällets samlade försvarsförmåga och att det är dags att göra någonting åt det. Statsministern sade apropå terrorismen att vi har varit naiva. På det här området är det värre än så.
I utbildningsboken Befäl i fält (1962) går författarna bland annat igenom empiri från svenska soldaters för- och nackdelar baserat på agerande som Finlandsfrivilliga och Kongo bland annat med detta minnesvärda omdöme. Bättre går det inte att fånga de senaste tio åren och vår syn på välstånd och säkerhet:
”I medgångens stund har de lätt att bli nonchalanta och ta för stora risker.”
Amen.
