av Jan Wickbom

Jag påstår att 1990-talets svenska säkerhets- och försvarspolitik var rent kriminell och att vi det därpå följande decenniet uppförde oss infantilt (jag tänker på mina barnbarn, sittande på golvet i barnkammaren,  skrikande för att de inte har några leksaker och att de därför nödvändigtvis vill iväg till dagis för att busa). Då konstaterar jag att vi deltagit i en destruktion av Sveriges försvar, som varit både kriminell och barnslig. Men de då agerande  behöver fördenskull varken vara förbrytare eller dumma. Tvärt om kan de ha varit pålästa idealister.

Både Sverige och Ryssland ligger där de ligger och alltid har legat. Putin uppträder som hans företrädare alltid har gjort. Putin är kanske inte allt djävulskaps moder och Jean Baptiste inte en förbrukad auktoritet; trots att vi nu har USA närmare inpå oss och Ryssland har krympt sedan Jean Baptistes tid.

I stället för att idka grämelse personförföljelse bör vi nu enas om konstaterandet att vi i dag inte organiserar vårt militära väpnade våld effektivt och rationellt. Vi måste organisera det militära våldet på ett nytt sätt, utgående från att svenska folket – människorna och soldaterna – har plikt att försvara sig själva och varandra, sitt territorium och sin konstitution.

Det viktigaste är att vi återinför plikten som försvarsorganisationens grund. Vidare måste beaktas att svenska folket, vi själva, inte vill och kan satsa obegränsade resurser på denna organisation – all verksamhet och alla projekt måste vara kostnadseffektiva.

Dessa krav innebär att det är en försvarspolitisk organisation vi bör satsa på, dess hårda kärna (HK). Försvarspolitikens Hårda Kärna bör sedan i sin helhet vara säkerhetspolitikens militära plattform; det är ett rationellt beväpnat/utrustat folk som är vår – sin egen – säkerhet.

I dagens militära våldsorganisation finns inom marinen och flygvapnet ofullständiga, dyrbara system som kostnadseffektivt kan renoveras och ingå i den Hårda Kärnan. Armén, däremot, måste göra en helomvändning – från frivillighet till plikt.

Trots att riksdagen i dag är handlingsförlamad får man hopps att decemberöverenskommelsens säkerhetspolitiska kompromiss möjliggör att försvarspolitiken nu kan skapa en kostnadseffektiv försvarsmakt, en Hård Kärna.

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Tyvärr kunde jag konstatera igår kväll att element ur Korridoren till Kaliningrad ger sig tillkänna. TV 4 hade ett inslag med en rysk ”analytiker” som ville se Gotland neutralt eller avmilitariserat. Precis som Fyrans kommentator Stefan Borg sade efteråt, så var det Kremls röst vi hörde.

Till och med självaste FSB:s. Viktor Kremenyuk är ställföreträdande chef för den ryska säkerhetstjänstens tankesmedja Institute of U.S. and Canadian Studies of the Russian Academy of Sciences. I vanlig ordning var det en blandning av lögn, vinklingar och sanningar för att uppnå önskad effekt.

Kremenyuk hävdade helt obekymmersamt att Gotland var neutralt under 1920-talet, vilket är en ren och skär lögn. Sen fortsatte han skrockande vidare att den svenska tragedin är att vara klämd mellan Ryssland och Nato.

En försåtlig sådd av en tanke som ska fungera på den noga studerade målgruppen, svenska folket. FSB och Kreml försöker ge oss redskapen för att forma en självbild som stående utanför konflikter mellan några slags block.

Men så är inte fallet. Sverige är i en politisk allians (EU) som till sin absoluta huvuddel innehåller de europeiska Nato-medlemmarna. Vi har också ett par decennier gammalt partnerskap med organisationen, som dessutom ska fördjupas. Vår riksdag har dessutom antagit en doktrin som bland annat innehåller att skrivningar om att vi inte kommer att förhålla oss passiva, om grannar attackeras, och att vi ska kunna ge och ta emot militärt stöd.

Sverige är en del i det västliga försvarssystemet.

Vi deltar i operationer tillsammans med andra, övar med andra, utvecklar och handlar försvarsmateriel med varandra och byter underrättelser med många stater i samma krets. En av Sveriges stora tillgångar är landets geografiska läge och storlek.

Av två anledningar har vi hittills inte gått med som medlemmar i Nato. För det första föreligger inte förutsättningar för vare sig folkets eller partiernas stöd för ett medlemskap. En sådan positionsförflyttning måste ha en klar majoritet bakom sig.

Den rödgröna regeringen och vänsterpartiet hyser dessutom av allt att döma hypotesen att en sådan förflyttning skulle bidra till instabilitet i närområdet. De kan ha rätt, de kan ha fel, det är svårt att göra bedömningar om hur en sådan skulle mottagas i realiteten i Moskva. Den skulle i vart fall utnyttjas utomordentligt kraftigt i informationskrigföringen (därav behovet av en stor folklig uppbackning). I realiteten antagligen en mindre reaktion än motsvarande rörelse från Finland, vars position också övervägts i den första parametern av både förra och nuvarande regeringen.

Problemet med en Nato-gir är att den inte skulle lösa det grundläggande svenska försvarsproblemet. Vi har ett för litet försvar i förhållande till vår storlek och vårt läge, bara för att upprätthålla vår territoriella integritet. Lägger vi dessutom till den ökade risken genom ökad rysk militär förmåga och uppvisad vilja att utöva militärt våld, så blir diskrepansen mellan behov och tillgångar än större.

Ett Nato-medlemskap skulle inte på kort eller medellång sikt komma till rätta med denna brist. Amerikanska hangarfartygsgrupper går inte fortare över Atlanten för att vi är med i Nato, amerikanska förstärkningar kommer att flygas in till de baltiska staterna och Polen i första hand, även vid ett svenskt medlemskap.

Däremot är det inte strategiskt klokt att kategoriskt utesluta ett sådant. Den svenska staten behöver så mycket handlingsfrihet som möjligt, och Finlands formulering att hålla dörren öppen är därför så mycket effektivare. Delvis fångad i retoriken söker därför vi nu djupare bilaterala band med USA som ska öka vår säkerhet, vilket är ett beskt piller att svälja för delar av regeringsunderlaget. Detta uttrycks som kritik mot vårt deltagande i övningarna ACE och Baltops som genomförs den närmaste månaden. Något eget trovärdigt alternativ för att öka vårt oberoende lyser dock med sin frånvaro, för det skulle ju kräva kraftiga investeringar i den egna försvarsförmågan.

………….

Detta är kontexten för de oförblommerade ryska försöken att påverka vår vilja och beteende. Vi ska isolera oss mentalt, och senare i handling, från de baltiska staterna.

Kremenyuks utspel är bra kvitto på att försvarsöverenskommelsen är på rätt spår när det gäller Gotland. I det tidigare läget hördes ingenting, men nu när den politiska viljan är att stärka öns försvar kommer detta.

Visst skulle jag önska att denna förstärkning sker både snabbare och starkare än skisserat, men den strategiska processen är i alla fall igångsatt. Detta får följande konsekvenser jämfört med dagens läge:

1. Det blir mentalt lättare att förstärka Gotland för beslutsfattarna vid en kris
2. Det kommer efter hand finnas en infrastruktur som kan stödja militära förband
3. Försvarsmakten kommer att med större frenesi öva förstärkningsoperationer
4. Statsmakterna kommunicerar försvarsvilja till en utsatt del av landet och i förlängningen till omvärlden (något som jag misstänker spelat en stor roll för beslutet)

Genom svensk kontroll över Gotland blir det svårare för Ryssland att temporärt utvidga en luft- och kustförsvarszon i Östersjön för militära operationer mot de baltiska staterna. Här bör vi särskilt notera det ryska nollsummetänkandet. Det är som är bra för dig, är dåligt för oss. Därför skall förstärkningen till Gotland motarbetas.

Vi däremot, har en förståelse om säkerhet som något gemensamt. Det som är bra för dig, är bra för oss. Därför är försvaret av de baltiska staterna vitalt för Sverige och våra intressen.

Om Ryssland i ny skepnad skulle ta över de baltiska staterna, så skulle kostnaderna bli väldigt stora för folken i dessa länder och för oss.

För det första, så talar vi om de mänskliga kostnaderna. Att komma under utländskt förtryck och mista sin frihet är en oerhörd förlust i sig. Vissa skulle sätta sig till väpnat motvärn, och en del skulle mista livet eller skadas.

För det andra skulle vi drabbas av sociala kostnader i form av en migrationsvåg. Rimligen skulle 10 000-tals människor fly till sina grannländer, däribland Sverige.

För det tredje skulle Sverige bli en ny frontstat och tvingas till en våldsam militär upprustning. Vid antagandet av en återgång till nivåer vid Kalla krigets slut, så talar vi om minst 60 Mdr/år.

För det fjärde skulle vår ekonomiska säkerhet påverkas drastiskt. Svenska bolags tillgångar om > 80 Mdr i dessa länder skulle konfiskeras, tvångsinlösas eller i bästa fall sjunka kraftigt i värde. Handeln som uppgår kring 50 Mdr/år skulle sjunka ihop ordentligt, även om viss handel skulle fortgå. Utländska direktinvesteringar i regionen skulle också påverkas till obestämda indirekta effekter.

Därför spelar vi en viktig roll för stabiliteten i närområdet, och därför är den stabiliteten helt i linje med svenska intressen. Nu gäller det att inse att säkerhetsparadigmet sedan Sovjetunionens kollaps är vräkt över ända genom Rysslands väpnade aggression i Ukraina.

Baltikums sak är både svår och vår. Lyssna inte på FSB/Kreml!

av Ingolf Kiesow

Debatt om civilförsvar

Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om

• ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller
• skydda det civila samhället eller
• båda delar.

Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil Beredskap, som kan leda arbetet och därmed göra den nödvändiga distinktionen mellan de olika huvuduppgifterna och utdela resurser och befogenheter därefter. Det tänkandet utgår från föreställningen om en beredskap inför ett totalt krig.

Ett problem blir då också att ett totalt krig i den svenska politiska debatten inte uppfattas vara något som är att förväntas inom överskådlig framtid. Beredskapslagar, ransonerings­bestämmel­ser, förfogande­lagar, skyddsrum, lotta-kårer, frivilliga sjukvårds- och brandvärnsorganisationer framstår inte som särskilt relevanta.

De kan inte användas som reaktion inför en utmaning som till exempel ryskt importstopp för livsmedel från EU-länder, som i sin tur var ett svar på de ekonomiska sanktionerna för Rysslands agerande i Ukraina. Det ryska importstoppet har inte drabbat Sverige särskilt mycket, men det är kännbart för baltiska och polska odlare. Vad skulle vi göra, om Ryssland plötsligt stoppade export av olja till EU-länder? ( Vi tar ungefär en tredjedel av vår oljeimport från Ryssland). Ryssland anser sig vara utsatt för ekonomisk krigföring och Sverige är en av dess motståndare.

USA:s strategiska tänkande påverkas av Kinas

En sådan hopkoppling av frågor verkar säkert främmande för många, men det är inte något nytt i historien. Att det tänkandet är på väg att få ny aktualitet antyds av en nyutkommen bok av en tidigare säkerhetsrådgivare åt flera amerikanska presidenter. Han är nu analytiker åt kongressen med huvudansvar för informationsbehandlingen om Kina. Han har också ett antal uppdrag åt CIA, FBI och andra underrättelseorgan, vilket ger honom en unik position för att påverka USA:s syn på Kina. Det är Michael Pillsbury, som har skrivit ”The Hundred-year Marathon”. Han har hittills framstått som en stark förespråkare av konstruktivt samarbete med Kina, men han har nu växlat attityd och vill väcka Amerika inför hotet om att förlora rollen som världens enda supermakt till Kina. Boken har redan väckt uppmärksamhet i USA då det tidigare hänt att Pillsbury’s råd har gjorts till amerikansk politik.

Vad säger oss då denna potentiellt viktiga bok? Jo, dess tema är att Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare.

Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. I och med globaliseringen har spelet kommit att föras över hela världen. Det tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. Nu tror sig Pillsbury spåra att kineserna redan anser sig ha kommit oväntat nära detta slutmål genom att ha försvagat USA och splittrat dess allierade. USA har hela tiden varit Kinas huvudmotståndare, med undantag för en period, då Sovjetunionen spelade den rollen. Spelet förs med svek och bedrägeri och alla andra till buds stående medel. Pillsbury´s slutsats är att USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – och samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt.

De praktiska konsekvenserna blir att USA bör göra allt, som landet kan i syfte att försvaga Kinas förmåga på alla områden. Dess bundsförvanter bör motarbetas och dess allianser bör splittras. Det gäller också att motarbeta alla tendenser till att någon annan större spelare kan få för mycket makt och styrka. Egna bundsförvanter måste stärkas, men inte för mycket, och de måste hållas under strategisk kontroll.

USA:s attityd sannolikt redan påverkad

För USA innebär detta att motarbeta allt som gynnar Kina. Dess allianser, såsom Shanghai Cooperation Organisation, måste splittras. Dess klienter såsom Pakistan och Nordkorea måste bekämpas. Ryssland måste försvagas ytterligare genom att bibehålla sanktionerna och undvika en varaktig fred i Ukraina. Detsamma gäller Iran. Japan måste fås att ta på sig ett större försvar och stöttas på alla sätt, Kinas grannländer skall ges stöd så länge de står upp emot Kinas ambitioner, men Europa som är svagt och opålitligt skall ses som en korg där man inte skall lägga många ägg.

Det märks tydligt att Pillsbury är en politisk realist. Hans omvärldsbild kan kritiseras för att den alltför mycket påminner om världsuppfattningen hos en tonåring, som har spelat mycket TV-spel. Det skulle dock vara att undervärdera Pillsbury. För det första återger boken vad han har uppfattat vara kinesernas världsbild och inte hans egen världsbild.

För det andra är hans rekommendationer om motåtgärder inte av det våldsromantiska slaget, de är nästan tvärtom. Han utgår inte från att USA har råd att använda sin militära styrka för att lösa problemen. Bokens främsta lärdom är att vi befinner oss i ett nytt slags kallt krig, och det kriget förs främst med ekonomiska medel. Det viktiga är att inte tappa perspektivet utan hela tiden hålla i minnet vad man egentligen håller på att ställas inför. Detta är en totalt hänsynslös och skrupellös motståndare.

Skäl för Sverige att ta intryck

Kinesiska media innehåller verkligen mycket idag, som stödjer Pillsbury´s teser om den kinesiska regimens världsuppfattning. Att han är den han är och uttrycker en amerikansk världsuppfattning som är så pass påverkad av den kinesiska får nog anses vara ett gott skäl för att vi i Sverige skall fundera över hur vi kan anpassa oss till den nya värld som kan komma att präglas av ”The Hundred-year Marathon”.

I den kampen tillhör vi i Sverige ett löst sammanhållet block (”Väst”), som inte ger oss militärt skydd, men väl ett visst ekonomiskt skydd (EU) och en relativt samordnad utrikespolitik. Å andra sidan ingår vi – antingen vi vill det eller inte – i begreppet ”Väst” och kommer av Ryssland (och Kina) att behandlas därefter, dvs i vissa situationer som en motståndare.

Hur kan vi anpassa vår säkerhetspolitik inför dessa nya betraktelsesätt, och hur stort inflytande kan vi bedöma att de kommer att få? Den frågan måste beaktas när vi börjar fundera på vad för något det är som vi vill skapa och kalla för vårt ”Civilförsvar”.

Ekonomisk krigföring under fredstida förhållanden pågår redan i form av ”Västs” ekonomiska sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina Den antyder en typ av hot, som vi kan förvänta oss att ställas inför i framtiden. Huvuduppgiften är i det läget inte att skapa ett totalförsvar, som kan skydda oss under ett totalt krig. Det rör sig om att anpassa oss till en lång utnötningskamp under fredstida förhållanden eller åtminstone ”icke krig” såsom i Ukraina. Kampen förs mellan stormakter, där vi också berörs genom att räknas in i en grupp av spelare i en maktkamp.

De praktiska konsekvenser man måste ta tag i för att ge nationen frihet att manövrera i spelet medför svåra frågor om i vilka situationer statliga/nationella intressen bör sättas över medborgerliga rättigheter, företags och kommuners intressen. Cyberkrigföringen är en bra illustration. Vår egen rådvillhet inför det problemet, metoder för terrorbekämpning, religionsfrihetens gränser och immigrationsfrågan är några andra exempel. Vår brist på central planering för en försörjningsberedskap under ”fredstida” konflikter är nog den fråga som pockar på mest omedelbar uppmärksamhet.

Att nya problem måste lösas innebär å andra sidan inte att de gamla måste få nya lösningar. Vi har fortfarande att räkna med de sämsta alternativen såsom att behöva förbereda oss inför att dras in i en väpnad konflikt, inklusive ett totalt krig. Metoder för att anpassa oss till ekonomisk krigföring, där vi själva kan vara inblandade, samt cyberkrigföring, terrorism med flera ”fredstida” hot bör inte ses som ett alternativ till beredskap för traditionella väpnade konflikter. De ”fredstida” frågorna bör bara ges fokusering nu därför att det är dessa frågor som vi ännu saknar svar på. De kan komma att kräva snabba svar, och det bör vi kunna ge nu, om det behövs.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Olof Santesson

Det har sagts att politikerna inte har lagt sig i militära detaljer så som i den senast senaste fempartipartiuppgörelsen. Kritiken ter sig lätt fånig. Dels är påståendet inte riktigt sant. Man kan enklast gå till Per Edvin Skölds beslutsamhet under beredskapsåren och kolla.

Dels borde vi uppskatta att politiker, som vi med rätta klagar för brist på militärt kunnande, faktiskt försöker lägga sig i även i delar av försvarspolitiken och inte bara nickar ja och amen. Hur skulle vi annars få en second opinion? Departementet verkar inte orka, forskarna deltar sällan i dagsdebatten och medier och allmänhet flaxar än hit, än dit – även när som nu intresset har vaknat.

Man ska nog vara blåögd att tro att Sverker Göransson på egen hand skulle ha satt en aldrig så liten trupp på Gotland, eftersom detta tydligen skulle ha rubbat hans tågordning. Högkvarteret är ju rätt skickligt på att förhala eller förvanska beslut som det finner fel eller i varje fall onödiga. Nu sa Peter Hultqvist med sin tilltagande kunskap och pondus hur det ska vara. Det var väl bra!

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

av Ingolf Kiesow

Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos.

Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna för de nya energiformerna är redan konkurrenskraftiga och ser ut att bli lägre än för de fossila bränslena enligt International Energy Agency. Frågan är ändå hur länge detta kan pågå. Denna utveckling är nämligen delvis ett resultat av att oljepriserna ända sedan de sista månaderna 2014 har legat under hälften av den nivå som hade rått ända sedan 2011. De låga oljepriserna är delvis i sin tur ett resultat av en politik, som OPEC-länderna har svårt att fortsätta enas om. En annan del av förklaringen till de låga oljepriserna är den globala konjunkturnedgången, som har minskat efterfrågan på energi.

Arabstater styr ännu inom OPEC

En tredje förklaring är svårare att förstå. Den handlar om att några av de största oljeproducenterna inom OPEC, särskilt Saudi-Arabien, har vägrat att gå med på sådana produktionssänkningar som normalt brukar överenskommas inom OPEC för att hålla priserna uppe under lågkonjunkturer. Denna gång måste flera svagare producenter inom OPEC, såsom Venezuela, Angola och Nigeria i stället finna sig i betydande ekonomiska svårigheter på grund av den lägre prisnivån, liksom de oljeproducenter som står utanför OPEC. Uttalanden av centrala beslutsfattare inom OPEC tyder på att de anser att världen på allvar håller på att ställa om sin energiproduktion och överger oljan. Det är detta, som gör att efterfrågan är vikande. Det är inte bara lågkonjunkturen, det är ett förändrat konsumtionsmönster, och det kommer att bli bestående, tror man inom dessa kretsar.

De sparsamma uttalanden som kommer från centralt placerade beslutsfattare inom OPEC kan naturligtvis ”bara” vara avsedda att påverka marknaden. Att flera arabstater inom OPEC har kvar billig olja att exportera stöds dock både av det historiska perspektivet och av deras beteende. Under åren efter det andra världskriget låg oljepriserna i USA, som då hade hög självförsörjning med olja, kring 2-3 dollar fatet. När USA behövde importera mera olja gick priset upp, särskilt när OPEC bildade en produktionskartell, men ännu i slutet av 1900-talet låg världs­marknads­priset kring tjugo dollar. Arabstaterna gjorde uppenbarligen goda förtjänster ännu på denna prisnivå, för de fortsatte att bygga ut sin produktionsapparat. Först omkring 2003 började Kinas inträde på marknaden som köpare att påverka prisnivån i stor skala. Priset steg ytterligare, när även Indien började efterfråga stora nya mängder olja. Arabstaterna tjänade mera pengar, men de såg sin marknadsandel sjunka.

Fracking, en amerikansk konjunkturfaktor

När priserna stadigt låg över 60-70 dollar fatet började satsningar på dyrare produktionsmetoder för olja att ta fart och spela en roll. Metoder som att utnyttja oljesand och tjärsand kunde bli lönsamma vid en nivå kring 60-70dollar fatet, visade det sig. Fracking är en komplicerad metod, som måste anpassas till omständigheterna på plats, men är i allmänhet dyrare. När oljepriset kom upp till och översteg hundra dollar fatet kom fracking in i bilden på allvar. I USA talades det mycket om att landet nu till och med kunde exportera olja och framför allt bli oberoende av oljeimport från Mellanöstern, eftersom det finns tillräckliga reserver av olja som går att pumpa upp med nya metoder inom det egna landet. Så länge priset på världs­marknaden gick uppåt – till över 150 dollar fatet under en kort period – såg detta ut att bli sant, Under den nedgång av oljepriset som började 2014 har i stället omkring 800 amerikanska fracking-företag fått ställa in sin verksamhet. När USA:s ekonomi under det första kvartalet 2015 bara växte med 0,2 % hördes genast röster som hävdade att nedgången i fracking var en viktig orsak till denna avsaktning.

Särskilt arabstaterna inom OPEC hade sett med oro på den närmast hysteriska entusiasm som har kännetecknat investeringarna i fracking och andra dyrbara former för utvinning av olja i USA. Vissa former är så dyrbara att de kräver en prisnivå närmare hundra dollar fatet. Samtidigt står det klart att den lättillgängliga olja som nu pumpas upp inom OPEC till fortsatt mycket låga produktionskostnader inte kommer att räcka så länge till. Ingen vet om dessa antaganden är riktiga, sanningen är komplicerad och utgörs av ett antal väl bevarade hemligheter även OPEC-länderna sinsemellan.

Nu antyds det att det i alla fall att det inte är många inom OPEC som vill satsa pengar på de nya dyrbara utvinningsmetoderna för att kunna behålla sina marknadsandelar i framtiden, när den egna billiga oljan tar slut. Om världen kan gå över till andra energiformer helt och hållet är det ännu ingen som vet, men det ser ut att kunna gå så långt att den nya dyra utvinningsformerna snart kommer att bli olönsamma. De nya dyra metoderna kommer att bli en parantes i utvecklingen. Bättre då att låta det ske nu, säger man och håller kvar priset på en lägre nivå och avstår från att investera själva i de dyra nya metoderna. I stället gäller det att tjäna så mycket man kan på den återstående billiga oljan så länge det går. Det kan bara ske genom att behålla sitt grepp över marknaden och inte släppa ifrån sig marknadsandelar – säger till exempel Saudi-Arabiens oljeminister Ali al-Naimi.

Osäkert läge

Det kan bli svårt för Saudi-Arabien att i längden hålla ihop OPEC-länderna kring den inslagna vägen. När detta skrivs är oljepriset på väg uppåt igen. Inom arabvärlden har man talat om att detta skulle komma att inträffa men också att prisuppgången skulle komma att stanna vid cirka 60  – 70 dollar fatet, men det är en minst sagt osäker gissning. Vidare har de omkring 800 företag i USA som har ställt in sin produktion i stor utsträckning kvar sina anläggningar och kan på kort varsel börja pumpa igen. Det kan leda till en plötslig överkapacitet och nya prisfall. Oljeindustrin varnar för denna effekt. En tid av dramatiska svängningar kan förestå redan på kort sikt. Problemet förstärks av de lager av olja som de stora företagen nu ligger inne med på grund av den låga prisnivån och som kan tillföras marknaden i panikreaktioner. Prissvängningar av den storleksordningen brukar medföra politiska risker.

Energiförsörjningen hotas även av det nya beroendet av så kallade kritiska råvaror. EU har publicerat ett policy-paper 2014 efter en utredning av en arbetsgrupp. Ett tjugotal råvaror av ”kritisk” betydelse för EU:s ekonomi har definierats och kräver övervakning enligt denna rapport.

USA har gått längre. År 2013 publicerade Rand Corporation en rapport i ämnet och fastslog att USA:s ekonomi är ”kritiskt beroende” av 14 olika råvaror som produceras i länder med svaga regimer och att Kina samtidigt har en marknadskontrollerande position ifråga om 11 av dessa råvaror. Kina har infört produktionsövervakning, exportrestriktioner, slagit igen gruvor och omstrukturerat företag för att omdirigera produktionen till att ske inom Kinas egna gränser. Mot den bakgrunden rekommenderades en översyn. Samma år kungjorde USA:s energidepartement att man skapat ett nytt institut med en årlig budget på 120 miljoner dollar med namnet Critical Materials Institute. Syftet är att undvika följderna av knapphet på råvaror, som hotar att lägga hinder i vägen för en övergång till renare energiformer. Fem så kallade sällsynta jordmetaller (neodymium, europium, terbium, dysprosium och yttrium) anges på institutets hemsida som sådana kritiska råvaror. Två andra råvaror, som inte är jordmetaller hör också till denna kategori. Beräkningar visar att det kommer att råda en obalans med omkring trettio procent mellan tillgång och efterfrågan redan under 2016. Främst hotar detta elproduktion med vind-och solkraft.

Ett stort problem är samtidigt att det ännu inte finns något acceptabelt alternativ till olja för framdrivning av fordon och flygplan. Det finns nämligen inte något annat ämne med så stort energiinnehåll per transporterad mängd som oljeprodukter och som inte kostar astronomiska summor att framställa med nu känd teknik. Utan transporter skulle vi få återgå till naturahushållning. Varje land måste se om sin försörjning med råolja för att tillgodose både det civila samhällets behov av drivmedel i fredstid och av att hålla igång sina militära transporter i händelse av konflikt.

Energiförsörjning under kallt krig

Både i ”Väst” och i Ryssland och Kina talas om ett annalkande kallt krig. I Väst försöker man i allmänhet att undvika den termen, men den börjar förekomma. Hur relationerna mellan Ryssland och Väst är beskaffade behöver knappast beskrivas för läsarna av denna blogg, inte heller sambandet mellan sanktionerna mot Ryssland och EU:s beroende av rysk olja och gas. Däremot kan utvecklingen av Kinas relationer med Väst kräva en kommentar. Att Kina sedan länge bedriver en militär upprustning är allmänt bekant. På det civila området kan noteras att demokrati nedvärderas systematiskt i officiella uttalanden och i kinesiska media. Det bedrivs en aktiv propaganda för att nedvärdera demokratiska styrelsesätt som anges inte passa i Asien. Kina har startat en internationell utvecklingsbank med uttalat syfte att knäcka Världsbankens (och därmed USA:s) finansiella inflytande. Kina har nyligen kungjort planer på att bygga en ”fjärde flotta” för att trygga sjövägarna i Indiska Oceanen. På energiområdet kan noteras att Kina har byggt en 2200 kilometer lång gaspipeline till Centralasien och både en oljepipeline och en gaspipeline på 2400 kilometer genom Burma för att slippa få problem med transporter via Malacca-sundet i händelse av en konflikt. Dessutom satsar man på en kanal genom Nicaragua som skall trygga oljeimporten från Sydamerika och undvika Panama-kanalen, som kontrolleras av USA. Kina bygger ut en hamn vid Indiska Oceanen i Pakistan samt väg, järnväg och pipelines genom Pakistan, som kan trygga transporterna till västra Kina och undvika beroende av Malacca-sundet i händelse av en konflikt med USA.

Vi vet för litet om sårbarhet – även under ”fredstid”

Det är tydligt att en fortsatt upptrappning av motsättningarna kan skapa avsevärd oro på marknaderna för energiråvaror. Kinas syn på konflikter är annorlunda än i Väst, ser mera till de civila aspekterna och planerar för ekonomisk krigföring redan under fredstid. Att USA skapar sitt institut för kritiska råvaror är förståeligt och ett tecken på att även USA gör förberedelser för möjlig ekonomisk krigföring på energiområdet. Den ryska marinens störningar av utläggningen av en elkabel till Litauen, som skall minska beroendet av rysk energi, är ett tecken på att vi själva redan berörs –hur kan vi ännu bara försöka gissa. I avsaknad av ett civilförsvar med hemvist i någon viss institution bör beredskapen snarast ses över på detta område – i särskild ordning och både på kort och lång sikt.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Mats Bergquist och René Nyberg

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.