Gästinlägg: Agenten och Radion

Då var det dags för det första gästinlägget på bloggen och ett mycket intressant sådant, nedan följer en mycket intressant text av radioamatören ”Uascan” som i mån av tid, genomför en mycket kvalificerad uppföljning av både västlig och östlig radiotrafik i Östersjöregionen. Texten avhandlar radions användande av illegal underrättelsepersonal från i princip radions begynelse intill nu.

Hava a good one! // Jägarchefen


Så länge radion har funnits så har den spelat en viktig roll i underrättelsetjänstens arbete. Man kan misstänka möjligheten till en omedelbar förbindelse mellan två punkter var revolutionerande i arbetet. Underättelsearbetaren, oavsett om den ingick i den legala eller illegala delen av ambassaden kunde nu både ta emot och eventuellt sända information som omgående nådde hemlandet.

För tiden vid andra världskriget finns en ganska omfattande dokumentation omkring olika "radiospioner". Vid denna tid började radiosändare och mottagare vara så pass små och tillförlitliga att de kunde användas på fältet och inte bara i fasta installationer. Tyska agenter som försökte infiltrera England medförde inte sällan en "resväska" med en sändare och mottagare i.Ganska snart stod det klart för både underättelsearbetarna och dess motståndare kontraspionaget att radion är ett tvåeggat svärd. Att använda radio innebär per definition att användaren både röjer sitt läge och sin aktivitetsnivå. Enkla ramantenner som kunde användas för pejling utvecklades snabbt redan vid första världskriget, men att pejla en sändare manuellt som sänder varierande tider och kanske även byter frekvens är en mycket resurskrävande operation.

Ganska snart insåg man att olika former av enkelriktad sändning var en bra metod för att kommunicera med underättelserarbetarna på fältet. Svar till hemlandet kunde sedan sändas på annat sätt, genom fältbrevlåda (sk dead letter box), diplomatpost etc. Speciellt avgörande blev radion för att öka möjligheterna till kommunikation med illegalister. Möjligheterna att kryptera innehållet i sändningarna, till exempelvis en illegalist, ställer till med svåra avvägningar. Ska krypteringen göras med en mindre säker metod som exempelvis bygger på att en nyckel deriveras från en skönlitterär bok som i sig inte väcker någon misstanke? Eller ska en kryptering av högsta säkerhet, som "one time pad" användas, men som i sin tur kräver att illegalisten förses med en aldrig sinande tillgång på "pads" som måste överföras fysiskt samt förvaras mycket säkert innan användning? Båda exemplen kan konstateras i historien men där illegalisterna som använt svagare kryptering förefaller de att med få undantag råkat illa ut. Omfattande beslag av skönlitteratur i Sverige hos misstänkta agenter kan genom detta förklaras och inte ett förmodat litterärt intresse hos SÄPO.

Sverige var under andra världskriget utsatt för hel- och halvmilitära underättelse- och sabotageoperationer där radion spelade en viktig roll. Wilhelm Agrell har skrivit en utmärkt översikt över ämnet i sin bok "Venona". Boken behandlar ingående agentverksamhet från både öst och väst i Sverige före och under andra världskriget. Det som framträder tydligt i genomgången är Sovjetiska militära underättelsetjänstens GRUs behov av att ha tillgång till ett nät med radiostationer som kan ta upp och sköta kontakten med hemlandet om de ordinarie kanalerna bryts. I detta ligger också ett annat konstaterande. I underättelsevärlden där gränsdragningen mellan militär planering och underättelsearbete ibland är tunn måste organisationen även fungera i krig eller krigsliknande tillstånd. Civila kanaler kan alltså inte användas, om de ska vara helt pålitliga. Eftersom Sovjetunionen förutsatte ett fullständigt och totalt kärnvapenkrig i sina planeringsscenarier påverkade det även planeringen av kommunikation. Geografisk spridning och hög redundans var nödvändig. Det gör också att komplexiteten i utrustning och systemuppbyggnad måste vara låg och måste bokstavligen klara att ligga nergrävd många år för att sedan startats upp och användas. Dessa faktorer gör att det i viss mån kan vara relevant att dra slutsatser om dagens opus, även om referenserna ligger långt tillbaka.

Hur tar sig kontraspionageorganisationen sig an utmaningen med illegala radiosändningar av olika slag? Det krävs en väl utbyggd infrastruktur över hela landet för att upptäcka, hitta och gripa personerna bakom illegala radiosändningar. Personerna har möjlighet att operera de illegala radiostationer på olika tider, frekvenser och platser vilket kraftigt försvårar spaningen. Vid tiden för andra världskriget utvecklades i Sverige en "aperiodisk", dvs icke frekvensselektiv mottagare vilken gick under namnet "APA". Mottagarens låga känslighet gjorde att endast trafik inom någon eller några 1000 meter uppfångades. Men fördelen att inte behöva veta vilken frekvens som sändaren använde var vid denna tidspunkt en avgörande fördel. Svenskt kontraspionage, vilket sorterade under SÄPO, byggde ut system med många APAmottagare i de stora svenska städerna. Genom dessa kunde illegal trafik följas, kartläggas och i några fall även personerna bakom sändningarna gripas. Eventuella framgångar eller misslyckanden i detta är detta till största delen okänt då historieskrivningen i efterkrigstiden försvåras kraftigt av sekretess.

Hur APA-systemet användes och också kontraspionaget arbetade kan utläsas i denna utmärkta länksamling. I ett antal fall vet vi att pejl användes för att hitta den sändade stationen. I W Agrells "Venona" finns exempelvis beskrivet hur en "diversearbetare" grips efter man med olika pejlinsatser hittar fram till honom och hans sändarutrustning som visar sig vara Sovjetisk.

En helt annan teknisk ingång i att kartlägga agenttrafik och att identifiera mottagaren utvecklades av kontraspionaget MI5 i England under tiden efter andra världskriget. Under kodnamnet "RAFTER" utvecklades teknik på avstånd detektera och i vissa fall även avgöra frekvensinställningen på radiomottagare. Radiomottagare arbetar med sk superheterodyn teknik vilket innebär att en liten sändare, oscillator, transponerar signalen till ett annat frekvensområde. Denna oscillator läcker radioenergi som på relativt långa avstånd kan uppfångas. MI 5 använde RAFTER både mot den Sovjetiska ambassaden och direkt mot misstänkta eller konstaterade agenter som tog emot envägs radiosändningar. Man gick så långt att man installerade RAFTER-mottagare i en Lancasterbombare och flög kors och tvärs över London för att att försöka hitta en mottagare som var inställd på ett visst agentradionätet frekvens. Detta lyckades delvis. MI 5 kunde konstatera att personal på ambassaden avlyssnade de envägsradiomeddelanden som sändes till "deras" agenter. På så sätt kunde också MI 5 dra slutsatser om vilka radionät som hörde till brittiska KGB och GRU agenter.

Sverige satsade stora resurser på radiospaning mot agentradiotrafik. Förutom APAn fanns ett landstäckande nät med bemannade stationer, vars lokalisering fö stämmer väl med olika svenska försvarsobjekt. Sverige har alltid haft en mycket restriktiv lagstiftning på radioområdet och i många år var det olagligt att inneha en radiosändare som man inte hade erhållit tillstånd för. Sk privat radiotrafik samlades på ett smalt frekvensband. Förutom det uppenbara samhällsintresset i att hushålla med frekvensresurser kan även en visst särintresse noteras i att säkerställa "ren" eter för att enklare finna illegala radiosändare.

En sammanställning över de numera stängda SÄPO signalsspaningsstationerna återfinns här. På dessa platser ägnade man sig både åt "fjärrspaning", dvs att ta emot trafik från sändare i exempelvis Sovjet men även ”närspaning” förekom sannolikt där sändare inom Sveriges gränser avlyssnades, lägesbestämdes och kartlades. I Agrells "Venona" framgår att man lade stora resurser på att hitta mönster i tid mm på sändningarna. Kan vi dra några slutsatser om agentens aktivitetsnivå genom antalet och omfattningen av de meddelanden som tas emot? Går det att säga något om personens beteenden, yrke, sysselsättning genom att se på vilka tider agenten tar emot meddelanden? Om agenten grips och kontraspionaget lyckas så väl att det finns kryptonycklar eller andra ledtrådar som inte förstörts kan trafiken bakåt helt eller delvis dekrypteras. Det är därför av stort intresse att lagra trafik inför framtida "genombrott".

Ett sådant genombrott lyckades NSA i projektet BRIDE som senare kom att döpas till VENONA. VENONA-projektet omfattade den Sovjetiska telegramtrafiken mellan ambassaderna och KGB och GRUs enheter i Moskva. Trafiken var krypterad på säkraste möjliga sätt - genom One Time Pad (OTP). OTP är inte möjligt att kryptolgiskt angripa då nyckeln endast används en gång. Problem uppstod emellertid vid produktionen av nycklar, säkert genom att mycket höga volymkrav, vilket ledde till att producenten tog genvägen att återanvända nycklar, men under nya nyckelbeteckningar. Detta faktum samt en finsk fjärrspaningspatrull som kommit över en rysk kodbok i Petsamo gjorde VENONA möjligt. VENONA gav fragmentarisk inblick i delar av de Sovjetiska telegrammen. En fullödig beskrivning av VENONA hur svenskt perspektiv återfinns i den tidigare omtalade boken VENONA av Wilhelm Agrell.

I båda de stora svenska spionfallen under efterkrigstiden, Wenneström och Bergling, förekom enkelriktad agentradiosändning. Båda agenterna hade olika former av kortvågsmottagare för att motta instruktioner från sina uppdragsgivare. I Wennerströms fall spelade dessutom problem i radioförbindelsen en roll för hans avslöjande. Då han upplevde störningar i sändningarna från sina uppdragsgivare med en konventionell radio skaffade han sig en betydlig mer kvalificerad mottagare av märket "Hallicrafter". Detta väckte visst uppseende från svenskt kontraspionage som korrekt drog slutsatsen, för normal lång-, mellan- och kortvågsavlyssning av rundradio var mottagaren överkvalificerad. Den mottagare som Stig Berglig använde för att motta agentradiosändningar finns idag på musem: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling#mediaviewer/File:Radio_of_Swedish_spy_Stig_Bergling_at_Aeroseum.jpg.

Med dagens snabba telekommunikationer, internet och mobiltelefoner måste väl agentradion vara obsolet? Svaret på den frågan måste bli ett klart och tydligt nej. Mängden agentradiosändningar på kortvåg föll kraftigt efter det kalla krigets slut. Nu har emellertid trafiken ökat igen. Om man utgår från de behov som de oilka användarna har, så är de fortfarande ytterst relevanta. Telekommunikationsnäten må i vårt samhälle vara väl utbyggda men sårbarheten i dem är stor. De kan inte förväntas fungera i en krigssituation då en stat kan förmodas stänga av eller kraftigt reducera sina telekommunikationer om de inte är utslagna av andra skäl. Dessutom finns det i dagens telenät mycket stora möjligheter till automatisk registrering av både individuella samtal, innehåll samt mönster.

Moderna system för att hitta, pejla och spela in radiotrafik är mycket kapabla. Men, att bara veta att en viss plats och frekvens som används för en illegal sändning är inte tillräckligt för att gripa gärningsmannen. Det krävs en samordnad insats med snabbfotade polisiära resurser och signalspaning för att detta ska vara möjligt. I fredstid tar sändande station en risk, men i ett spänt länge där en mängd, kanske tiotals stationer aktiveras krävs omfattande resurser för att kunna ingripa effektivt. En parallell med svårigheten i att fånga ubåtar ligger nära till hands.

de @Uascan

Referenser:

Venona, Wilhelm Agrell
Fallet Wennerström, Anders Sundelin
Spionjägaren, Olof Frånstedt
Spychatcher, Peter Wright

Ubåtsjaktkapacitet för 20:e århundradet

av Herman Fältström

Utgångspunkter

Det känns som om vi har förflyttat oss 30 tillbaka i tiden. Situationen är likartad men skiljer sig i vissa avseenden. Då hade vi bara ubåtsjakthelikoptrar (sedan jagarna avvecklats) som kunde bedriva ubåtsjakt. I dag har vi korvetter, bevakningsbåtar, minröjningsfartyg m.fl. som tillsammans kan bedriva ubåtsjakt men vi saknar ubåtsjakthelikoptrar. Då redovisades som grund för ÖB:s inriktning ”CM funktionsplan ubåtsskydd (1984)” och senare ”Beredskap, bevakning, ubåtsjakt och utveckling inom ubåtsskyddet 1988 (BUS 88)”. Denna senare låg till grund för ÖB, på regeringens uppdrag, redovisning av ubåtsskyddets kapacitet 1988, dess planerade utveckling och möjlig förstärkning Dessa förslag uppgick (dåvarande prisläge) till 2 190 Mkr för investeringar och 400 Mkr/år för driften.

Satsningar på soldaters (arméns) utrustning och på ytterligare JAS ger ingen ökning av svensk förmåga att i dag ”vara herrar i eget hus”. För FV gäller det att ha tillräckligt antal piloter till de JAS som nu finns så att FV kan hålla 12 JAS = 6 rotar taktiskt insatsberedda vid varje flottilj och ökad flygtid. För marinens del är ökad tid till sjöss, ”ubåt ny”, ”ubåtsjakthelikoptrar” samt ”fler fartyg med besättningar” nödvändiga.

Naturen och geografin är den samma som under 1980-talet. Därmed är de generella slutsatser m.m. som dessa studier redovisar fortfarande giltiga. Vi behöver inte uppfinna detta på nytt. Genom granskning av de resurser som nu står till buds och genom en analys av dessa kan vi komma fram till de sammansatta förband som kan sättas in för att hävda svensk integritet. Samtidigt som detta görs kommer vi otvetydigt finna områden som uppvisar brister. Dessa är (grov skattning) personal, tid till sjöss, antalet besättningar och fartyg, ubåtsjakthelikoptrar samt vapen.

Utveckling

Jag har samma uppfattning som när jag började arbeta med CM funktionsplan ubåtsskydd och sedan BUS 88. Vi ska utnyttja de skrov som finns

  1. rusta, göra översyn och ”modernisera” de fartyg/skrov som finns men i princip acceptera den utrustning som finns på dem,
  2. rekrytera besättningar till samtliga (på sikt 1,5 besättningar),
  3. planera för omsättning av fartygen under 2020-talet samt
  4. utgå från brister i det taktiska systemet (t.ex. som jag gjorde med ubåtsjaktstyrkor) och se till att kunna bilda sammansatta förband, inte minst vad gäller ubåtsjakthelikoptrar och vapen.

I grunden handlar det om ”en återställare”! Jag har många gånger frågat mig vems ärende de gick som skrotade den ubåtsjaktkapacitet som mödosamt byggdes upp under 1980-talet. Jag har många gånger funderat över vems ärenden de går som hela tiden ifrågasätter verkligheten. Som det är nu är Sveriges kapacitet att vara ”herre i eget hus” på men framför allt under havsytan praktisk taget försumbar. Situationen kan liknas med att stänga av alla luftspaningsradar. Då kan vi inte heller upptäcka några kränkningar i luften. Tänk vad bra … eller?

Om intresse finns så kan ni söka på länken http://faltstromska-garden.se/2015/02/09/ubatsjaktkapacitet-for-20e-arhundradet

 

Författaren är kommendör och ledamot av  Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Strategi i NATO-frågan måste väljas med hänsyn till det militärpolitiska läget

av Carl Björeman

”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret förläggas längs Smålandsgränsen och föras fördröjande mot denna. Detta är såvitt författaren vet enda gången som ÖB tvingats gå in för strategisk fördröjning från början. Den ryska dominansen var för stor, våra stridsvagnar m/42 var omoderna, vårt artilleri mycket Underlägset och de ryska trupperna stridsvana sedan flera år.”

(Andemeningen i brev från General Curt Göransson till Carl Björeman 1988-02-08.) #

Dåvarande generalstabskaptenen, sedermera arméchefen (1963-69) Curt Göransson hade under beredskapsåren haft befattningar, i armékårstab i Skåne och i försvarsstaben, vilka gav honom möjlighet att få god inblick i den operativa planläggningen. Hans beskrivning av de svenska försvarsmöjligheterna 1944 måste bedömas vara realistiska.

Det definitiva slutet på detta för Sverige ödesdigra läge var, det måste understrykas, tillkomsten av Atlantpakten 1949 och av NATO 1951. Sverige har all anledning att känna stor tacksamhet för att NATO bildades och kom att balansera den sovjetiska dominansen i vårt närområde.

Detta kan dock inte rättfärdiga den närmast reservationslösa propaganda för NATO-medlemskap i nuläget som bedrivs av några politiska partier, på de stora dagstidningarnas ledarsidor men som också förekommer i försvarstidskrifter.

———————

# Brevet innehöll en redovisning av hur den svenska försvarsstrategin hade växlat mellan avvärjning vid gräns / kust och fördröjning under åren 1940 till 1969.

 

Redan innan NATO hade etablerats fanns det emellertid tecken på att den sovjetiska dominansen vid krigsslutet var på väg att ersättas av en balans. Tecknen var de motsättningar mellan segermakterna Sovjet och USA som hade kommit i dagen vid konferenserna på Jalta (februari 1945) och i Potsdam (augusti samma år).

Vid en regeringsföredragning 1946 -03-21 gjorde ÖB Helge Jung följande bedömning (här i sammandrag): Om en brytning skulle inträda mellan stormakterna blir den närmaste uppgiften för vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. För bägge stormakterna kommer Sverige i ett sådant läge att ha värde ur strategisk synpunkt, även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land.

Jung blev sannspådd. Det militärpolitiska läge som han siade om inträdde och är aktuellt fortfarande, på avgörande punkter. Visserligen försöker NATO-anhängarna förmå de svenska statsmakterna att smygvägen överlåta den svenska säkerhetspolitiken till USA/Nato. Visserligen försöker det svenska militärindustriella komplexet, vars produkter främst är vapen för offensiv användning mot Ryssland, att helt styra den nationella försvarspolitiken. Men den avgörande gränsen har inte överskridits, Sverige har inget operativt samarbete med främmande makt.

Det är den gränsen som NATO-anhängarna nu vill överskrida. Ett svenskt medlemskap i NATO i dagsläget innebär just att Sverige frivilligt ingår i ett operativt samarbete med NATO. Det ger Rysslands president stora fördelar. Han kan ta detta som ett bevis för den ökande fiendskapen från Väst mot Ryssland. Det stärker den ryska motståndsviljan och motiverar Putin att fortsätta sina aggressiva och på kort sikt framgångsrika betvingelsemetoder. De NATO- anhängare som med enkla stridsrop som ”NATO-medlemskap är ett naturligt steg”, ” Det är dags nu ”och” Gå med i NATO? Gör det bara! ”är skyldiga att redovisa hur de ser på de militära styrke­förhållan­dena NATO-Ryssland. Det är naivt att blunda för att det är Ryssland som på kort sikt har övertaget. Kortsiktigt ja, men tillräckligt länge för att åsamka NATO, och i detta ingående Sverige, stor skada. Den nya ryska betingelsemetoden innebär som känt att använda propagandakrig och andra icke-militära medel innan öppna militära angreppsätts in.

De rebelliska ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i östra Ukraina har länge utsatts för propagandakrig och andra ”mjuka” metoder. Det är inte uteslutet att Putin snart bedömer dem mogna för en med öppna militära angrepp bekräftad annektering. Kommer NATO, med Sverige ingående, att gå i krig för att hålla områdena kvar i Ukraina? Eller kommer NATO, som i fallet Krim, att erkänna sig maktlöst?

Den minsta skada som ett svenskt inträde i NATO i nuläget kan medföra är att ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som träffar dess mest sårbara funktioner, fördröjs och därmed att livslängden på president Putins aggressiva politik förlängs. Är det klokt att Sverige drar på sig detta pris för ett medlemskap i NATO?

 

Författaren är Generallöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet

Grunden för all mediehantering inom Försvarsmakten är att arbetet ska präglas av öppenhet, systematik och med faktabaserad kunskap som grund för kommunikationen. Det gäller även för frågor kring faktisk eller påstådd undervattensverksamhet, men skiljer sig också delvis åt genom andra ledningsförhållanden och med särskilda hänsyn vad avser beslut kring publicering.

Anledningen är den stora uppmärksamhet frågorna väcker kombinerat med den naturliga osäkerhet som råder genom de särskilda förhållanden undervattensmiljön skapar. Generellt manar Försvarsmakten till försiktighet vad gäller att dra vittgående eller bestämda slutsatser av påstådda, enskilda, observationer.

Försvarsmakten uppmanar allmänheten att kontakta myndigheten kring iakttagelser i skärgården och till havs. Vi värderar varje observation för sig och hanterar dessa, inklusive eventuell personlig kontakt, enligt en mycket noggrann rutin utformad av underrättelsetjänsten.

Det är först efter ett omfattande och tidskrävande analysarbete som det går att klassificera observationer och det är enbart Försvarsmakten som kan verifiera sanningshalten i dessa. Försiktighetsprincipen gäller därför från Försvarsmakten i att dra snabba eller definitiva slutsatser kring det som framställs som observationer i media.

Överbefälhavaren (ÖB) har beslutat att följande två modeller ska gälla för Försvarsmaktens rapportering kring undervattensverksamhet:

Vad avser operationer

Det öppna och proaktiva sättet som präglade underrättelseoperationen 2014 ska vara vägledande. Försvarsmakten offentliggör marina operationer som rör undervattensverksamhet när de inleds och avslutas, under ett pågående skede om så krävs samt om det finns ett analysresultat som går att offentliggöra.

Beslut om att offentliggöra operationen baseras på en rad faktorer som operativa hänsyn, försvarssekretess, om tredje person kan påverkas, om Försvarsmakten behöver ytterligare information eller om operationen av andra skäl behöver synliggöras.

ÖB fattar beslut om ett aktivt eller passivt förhållningsätt för aktuell operation efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.

Vad avser analysarbete och allmänhetens observationer

Försvarsmakten kommenterar inte ett pågående analysarbete, påstådda observationer eller spekulationer. I de fall Försvarsmakten har erhållit information kring en observation bekräftar informationsstaben vid Högkvarteret detta men avböjer i övrigt att kommentera.

Försvarsmaktens hållning är att redovisa uppgifter baserat på fakta. I normalfallet sker detta vid presskonferenser eller via Försvarsmaktens hemsida där det alltid är den senast lämnade informationen som utgör verifierad information.

Information som inte lämnas vid en presskonferens eller som inte går att återfinna på Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som overifierad och utgör aldrig Försvarsmaktens officiella hållning.

Även sådan information som påstås komma från anonyma källor inom Försvarsmakten och som inte är bekräftade vid en presskonferens eller via Försvarsmaktens hemsida är att betrakta som spekulationer.

ÖB fattar beslut om vilka analysresultat som ska offentliggöras efter sakråd från berörda chefer. Formellt publiceringsbeslut, och i vilken form, fattar informationsdirektören som ansvarig utgivare för Försvarsmakten. Regeringskansliet ska underrättas innan offentliggörande eller publicering.

Svensk militär aktivitet på eget territorium är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet. Alla förfrågningar om sådana kommer att besvaras av informationsstaben vid Högkvarteret med att detta är en del av Försvarsmaktens ordinarie verksamhet och inbegriper såväl övningar som sjöövervakning. I de fall det är en operation som rör undervattensverksamhet redovisar Försvarsmakten detta enligt ovan angiven modell vad avser operationer.

Avsteg från angivna rapporteringsmodeller beslutas av ÖB.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg "säkerhetsrådet" idag.


Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

Var herre i eget hus

av Herman Fältström

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.

Vi måste ha klart för oss politikernas dualism mellan att vilja styra och att inte vilja binda sig. Det går inte för politikerna att inledningsvis styra dimensioneringen av försvarsmakten genom hotbeskrivningar och senare undvika att ta ställning till den säkerhetspolitiska risktagningen. Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Nödvändigheten av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi är uppenbar. Säkerhetspolitik – för att vara trovärdig – måste vara konsekvent och långsiktig. En sådan strategi utgör grunden för utvecklingen av svenska försvarskapaciteter. Försvarspolitiken är en operativ utveckling av det svenska försvaret för att kunna uppfylla den långsiktiga strategin och utgör en grund för utformningen av det svenska försvaret. Men det gäller att hålla isär detta. Så är inte fallet nu. Det blandas friskt mellan likviditet, kvartals- och årsbudget samt planering på kort sikt samtidigt som den långsiktiga planeringen – den säkerhetspolitiska strategin – lyser med sin frånvaro.

Tyvärr är dagens försvarspolitiska verklighet ett mycket tydligt bevis på avsaknaden av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi för den förändring, som nu ligger till grund för Försvarsmaktens framtida utformning. Det är här ”nöten sitter”.

Det är värt att notera att den under Kalla kriget existerande hotbilden har förändrats. Men det är inte så att det militära hotet mot vårt land har upphört under överblickbar tid. De som hävdar detta, tror själva på den gamla hotbilden som det enda alternativet till ”fred i vår tid”. Det är helt uppenbart att de förändringar som nu skett skapar en annorlunda verklighet i vårt närområde. Inte minst behovet av energi och transporter förändrar situationen radikalt. Och det berör inte bara Östersjön utan lika mycket Norska havet som Barents hav.

Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.

 

Författaren är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

För Sverige i tiden – del 1

Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.

Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.

När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.

Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien.  Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.

”Ålandshaf, Bottniska Wiken samt Torneå och Muonio Elfwar skola hädanefter utgöra Gränsen mellan Ryska och Swenska Rikena”


Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag "allierad" med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.

Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.

Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.

När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.

Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.

De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.

I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.

Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där.  Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.

Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.

Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.

När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.

Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.

Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.

När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig - en storskalig väpnad konflikt i Europa.

Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.

Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.



[uppdatering 9/2] Ubåtar – Var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

……………….

[Uppdatering 9/2 kl 0715]

Signaturen Dageleven skriver i en kommentar om ”operativ balans” liksom generalen Gyllensporre gjorde i sin kommunikation med Skipper. Det låter förstås vederhäftigt, men jag måste få påminna om att det redan finns ubåtsjakthelikoptrar beställda som är kraftigt försenade. Det innebär att tidigare försvarsledningar har ansett att vi måste ha detta materielsystem för att uppnå operativ balans.

Med tanke på att även mobilisering och koncentrationstransporter är en del i förmågan att möta väpnat angrepp, så undrar jag bara hur Försvarsmakten jämför risken att med eller utan ubåtsjakthelikopter att genomföra en förstärkningsoperation till Gotland. Kanske läge att öva med egen ubåt som motståndare? Operativ balans, sa Bull.

………………….

Läs även Skipper om detta ämne.

Krafttag krävs för att lösa ubåtsproblemen!



I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm. 

Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.

Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. "Det är rent ut sagt för jävligt!"

Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.

Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.
– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.

DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt "skulle lösas med andra medel än militära". Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.

Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.

Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.

Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.

Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.

Jag tror dessutom att anledningen till att Försvarsmakten inte driver linjen hårdare kan härledas till att det inte finns försvarsgrenschefer likt tidigare med fullt mandat att föra talan, och driva frågor inom sin egen försvarsgren. Något som tidigare marinchefer kunde göra när det kommer till frågan om behov av resurser för att stoppa undervattenskränkningarna. Idag sker fördelningarna centralt med allt vad det innebär. Decemberunderlaget talar sitt egna tydliga språk om att Marinen inte är prioriterad, och därmed heller inte utökade resurser för att förstärka ubåtsjaktförmågan. 

Jag brukar regelbundet påminna om vad statsministern sade under presskonferensen efter ubåtsjakten i oktober, och jag avser göra det ytterligare en gång.

"Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras"

Ubåtsjägaren Göran Frisk har sin teori klar för sig. Inte förrän vi har sänkt den första ubåten kommer så kränkningarna av vårt territorium att upphöra. Jag tror Göran Frisk har helt rätt. Men för att åstadkomma detta så kommer en rad åtgärder att krävas. Marinen har levererat en mycket genomarbetad delrapport från ubåtsjaktstudien. Ett arbete som pågått under flera år. Jag hoppas att resultatet av den - i sin helhet - delges till regeringen och politikerna i försvarsutskottet när den är slutförd. Först när man har fått hela bilden klar för sig så förstår man också behoven. Vi måste göra allt för att förhindra fortsatta kränkningar av våra svenska vatten.

Ubåtar – var god dölj!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd.

Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast att det är en ubåt, men sannolikheten måste i vart fall sägas ha ökat från ”möjlig” till ”trolig”. Det är bland annat svårt att kontrollera oberoendet mellan vittnena.

Spekulationerna har i vart fall tagit fart. I DN:s artikel citerar Mikael Holmström professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, som är inne på maktdemonstration som huvudsakligt motiv till att en ubåt visar sig i övervattensläge på svenskt inre vatten.

Jag är inte lika övertygad om detta, bland annat därför att det är svårt att kontrollera reaktionerna hos det svenska folket. Det är inte alls säkert att vi drar de slutsatser som den främmande makten vill. Om vi gör tankeexperimentet att inga kränkingar eller utfall skulle skett mot Sverige de senaste två åren, så är jag övertygad om att intresset för försvarsdebatt och för att stärka försvaret, hade varit minst sagt ljummet.

En indikation är exempelvis glidningen i opinionen när det gäller eventuellt Nato-medlemsskap. Om vi utgår från att det är rysk undervattensverksamhet, är en sådan förskjutning kontraproduktiv, då landet inte vill se ett svenskt eller finskt medlemsskap i alliansen.

Å andra sidan kan man hävda att det är det pågåendet närmandet till Nato som en sådan demonstration ska avbryta eller reversera. Inte orimligt, och vissa av våra försvarspolitiker tycks vara säkra på att det är just psykologiska operationer som pågår.

Istället bedömer jag att det är underrättelseverksamhet som pågår, närmare bestämt rekognoceringsuppdrag inför militära operationer i samband med en väpnad konflikt. Öva fram- och tillbakaryckning, utplacering av sensorer, kontroller av bottenlägen eller förberedelser för mineringar är möjliga uppgifter i ett sådant sammanhang.

Att en ubåt visar sig i övervattensläge under underrättelseupppdrag kan ha flera förklaringar. Miniubåtar kan ha svårt att trimma i närheten av ytan, särskilt i Östersjön där salthalten kan variera väldigt lokalt. Vi har själva denna erfarenhet från användandet av Spiggen, när det begav sig.

Diversion eller avledning kan vara en annan anledning, där främmande makt vill att vi ska sätta in resurser för att kunna operera mera ostört i ett annat område. Ju mer vi fått veta om det som skedde i mitten av oktober, ju tydligare blir det att kränkande makt hade en stor operation igång med flera undervattensfarkoster igång.

……………

För att komma till rätta med problemet krävs att man har en förmåga att avvisa främmande undervattensverksamhet. Denna är uppbyggd av vilja och kapacitet. På kapacitetssidan, så vet vi att vi har bättre sensorer på minröjningsfartygen och ubåtarna jämfört med förut. Den civila befolkningen har kameror och fartygen kvalificerade sensorer av olika slag, även om undervattensfarkosterna till del jämnar ut det hela med materialteknik.

De mest uppenbara kapacitetsbristerna utgörs av de ännu icke-existerande ubåtsjakthelikoptrarna med sensorer och ubåtsjakttorpeder liksom antalet fartygsskrov. Många pannor läggs i djupa veck när det gäller ubåtsjakthelikoptrar, men ännu har ingen diskuterat möjligheten att leasa sådana i väntan på leverans av de sjöoperativa versionerna av helikopter 14.

När det gäller skrov, så pågår det trots uppgifter om undervattenskränkingar ända tillbaka tillbaka till Göteborg 2011, en fortsatt avrustning av skrov. Korvetter blir vedettbåtar med avvecklad ubåtsjaktförmåga, bevakningsbåtarna var konstruerade och anskaffade just för inomskärs ubåtsjakt avvecklas på löpande band och så vidare. Antalet fartyg inom flottan är underkritiskt i förhållande till de reella behoven. Detta är antagligen den största bristen vi har inom ubåtsjaktförmågan.

Frågan är vad Försvarsmakten vill. I torsdags lämnade myndigheten in sitt svar till regeringen som begärt att få veta mera om förmågan till ubåtsjakt. Så här skriver Försvarsmakten på sin hemsida:

”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.”

Skipper skrev i lördags kväll på Twitter och talade för ökad ubåtsjaktförmåga. Han fick ett snabbt svar av den nye chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Dennis Gyllensporre:

Snabb reaktion alltså, men varför begränsa ubåtsjaktförmågan till det operativa sammanhanget? Det finns ju även ett strategiskt sammanhang, där hävdandet av vårt territorium är en ständigt pågående kamp av yttersta vikt. Ånyo ett exempel, där myndigheten lägger en hämsko på arbetet med den nya inriktningen. Istället borde man bedöma den framtida utvecklingen och sätta in kränkningarna i en strategisk kontext, där svaret hypotetiskt skulle kunna låta:

”Försvarsmakten bedömer att den militära verksamheten i Östersjöområdet kommer att intensifieras de närmaste åren, bland annat till följd av rysk aggression i Ukraina och ett samlat amerikanskt och europeiskt intresse att bygga ut ett gemensamt robotförsvar i närområdet. I en sådan utveckling bedöms intresset för svenskt territorium öka parallellt. Om inte ubåtsjaktförmågan byggs ut riskerar vi därför att få allt svårare att hävda vårt sjöterritorium mot undervattenskränkningar. Försvarsmakten ser därför ett behov att snabbt vidta ett antal åtgärder för att öka denna förmåga på kort och medellång sikt. Åtgärderna redovisas i en hemlig bilaga. Dessa behov ligger utöver de åtgärder som Försvarsmakten tidigare redovisat som underlag till inriktiningspropositionen.”

En annan trist vinkel i samband med ubåtsuppgifterna rör den nya öppenheten som stolt redovisades i höstas. Eller rättare sagt tillbakagången till gammalt beteende. Enligt DN svarar inte Försvarsmakten inte alls eller mycket kortfattat på tidningens frågor. Den nya linjen är nu att inte kommentera enskilda observationer.

Så mycket för devisen Öppenhet, Resultat, Ansvar. Vi har nu åter mindre öppenhet och undervattenskränkningar. Ni kan sova gott, för det är antagligen ingens fel.

Hotbilder och Spegelbilder – Del 2

Sammanfattning

Bedömt har de Västliga länderna underskattat den säkerhetspolitiska dimensionen av vad av Ryssland benämner "det nära utlandet". Denna underskattning i Väst samt Rysslands ökade militära förmåga i traditionell väpnad strid, har i sin tur lett fram till ett spegeltänkande hos Ryssland att Väst har samma förmåga. Sammantaget ger underskattningen av det "nära utlandet" samt Rysslands spegeltänkande av Väst förmåga till väpnad strid, en ytterst instabil situation.

Analys

Allmänt.Detta inlägg kommer försöka beskriva utifrån den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen hur man bedömer att ett angrepp mot Ryssland kommer genomföras, detta har till del berörts i ett tidigare inlägg, likväl kommer modern rysk operationskonst beröras, vilket populärt har benämnts som sjätte generationens krigföring.

Bild 1. "Det nära utlandet".
För att dels kunna ta till sig det Ryska synsättet dels förstå kommande händelser, måste vi först och främst acceptera det faktum att Ryssland förefaller anse sig vara i en geopolitisk/-strategisk konflikt med USA och därmed även NATO, oaktat hur vi i Väst ser på saker så anser Ryssland att de är i en konflikt.1

Ukraina har blivit den inledande spelplanen i denna konflikt mellan Ryssland och Väst, bedömt består dock hela schackbrädet av vad Ryssland brukar benämna "det nära utlandet", vilket i praktiken är ett antal tidigare Sovjetrepubliker i Central- och Östeuropa, Kaukasus samt Centralasien. Det "nära utlandet" är vad Ryssland ser som sin intressesfär, vilket även blir strategiskt viktiga områden för Ryssland.2

Kommer konflikten upphöra i och med Ukraina, troligtvis inte, nästa del i denna geopolitiska kraftmätning kommer troligtvis utspela sig i Östersjöregionen, där den egentliga friktionsytan mellan Ryssland och Väst står idag.3 Den s k geostrategiska triangeln ger en fingervisning om detta. Likväl, utöver Baltikum är de övriga nationerna i vad som räknas till det "nära utlandet" för Ryssland, i mångt redan inordnade i den Ryska intressesfären.

Varför är då begreppet "det nära utlandet" viktigt att känna till? Begreppet i sig kom till under Jeltsin eran, men blev en säkerhetspolitisk realitet när Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, satt sin första mandatperiod som president. Det är således Rysslands "nära" intressesfär,4 vilket i praktiken innebär dess buffertområde5 mot dess, enligt den nyss antagna militär doktrinen, huvudmotståndare NATO.6

Detta blir i praktiken, de platser, där man dels bedömer att en motståndare kan anfalla igenom vidare mot Ryssland dels de platser man själv avser att möta en motståndare. Därvid måste man ta hänsyn till "det nära utlandet" både ur perspektivet hur Ryssland ser på ett möjligt angrepp mot dem men även hur de själva avser att föra sin strid.

Är då detta något nytt? Nej detta var den allenarådande militärfilosofin efter 1945 av Sovjetunionen, inget nytt krig skulle utkämpas på Sovjetunionens territorium.7 Vilket i praktiken kom att bli Brezjnevdoktrinen, som dels stipulerade att man kunde ingripa i ett socialistiskt broderland då dess socialistiska system hotades.8 Men dels syftade den till att skydda den strategiska buffert som krävdes för att skydda själva Sovjetunionen i händelse av en konflikt med Väst, vilket bör ses som det egentliga syftet med Breznjevdoktrinen.9

Sett i vår nutidshistoria så klarnar agerandet, i Georgien 2008 och Ukraina 2014, Rysslands strategiska situation höll på att förändras, buffertområdet – det nära utlandet – hotades varvid man agerade. Vilket bör ses som den egentliga Putindoktrinen, randstaterna till Ryssland skall hållas som en strategisk skyddsbuffert mot Väst. Varvid man ur mitt synsätt något felaktigt talat om att skydda de ryska minoriteterna i randstaterna som Putindoktrinen, detta är snarare att se som ett medel för att uppnå målet, vilket är att bibehålla den strategiska bufferten mot Väst, på samma sätt som Breznjevdoktrinen utåt handlade om att bevara socialismen, men i praktiken handlade om att bevara den strategiska buffertzonen.

Ett hypotetiskt ryskt resonemang kan då bli: "Se hurdet gick med Sovjetunionen, dåBrezjnev i slutet av sin tidsom Generalsekreterare och Gorbatjovunder sin tid, valde att inteta hand om problemen i vårtnära utland. Unionen gick underoch vi kastades ut i ettkaos, låt oss inte göra omdetta misstag".

Operationskonst.Rysslands generalstabschef, Valerij Gerasimov, höll i Januari 2013 ett anförande inför Rysslands krigsvetenskapsakademi, där han förklarade hur det moderna kriget genomförs och slåss. Detta kom sedan att beskrivas i VPK, Voyenno-promyshlennyykur'yer, den militär-industriella sektorns tidning i Ryssland, som får ses som en tidning med mycket stort genomslag inom Rysslands säkerhetsstrukturer.10

Överste Chekinov och Generallöjtnant Bogdanov, har även beskrivit hur det moderna kriget kan föras,11 deras syn på den moderna krigföringen kan sammanfatta konflikten till åtta stycken steg, som sträcker sig från konfliktens början intill dess att motståndarens stridsvilja är bruten och den väpnade konflikten är över.12

Bild 2. Grafisk representation av Gerasimov,
Chekinov & Bogdanov teoribildning.
Gerasimov, Chekinov och Bogdanovs tankar och förklaringsmodeller kring det moderna kriget korrelerar väl med varandra, där Gerasimov har mer generella tankar har Chekinov och Bogdanov mer detaljerade och ingående förklaringar oftast på operativ nivå. Vilket i sig är rätt naturligt då Gerasimov som Generalstabschef skall tänka/se övergripande, medan Chekinov och Bogdanov kan fördjupa sig i de operativa detaljerna.

Båda dessa förklaringsmodeller måste ses tillsammans som en, för att dels förstå hur Ryssland tror att en motståndare kommer agera dels hur Ryssland själv avser genomföra väpnad strid. Tillsammans så förenas både den strategiska nivån och den operativa i de olika skedena som Gerasimov strukturerat upp. Bilden visar de båda modellerna sammanslagna.

Vad vi kan se inledningsvis är att det moderna kriget som Ryssland ser framför sig, sker under en lång tid, dolt innan det övergår till en öppen konflikt. Detta är i sig inget nytt, då vi i Sverige t ex under 1980-talet såg framför oss en lång form av dold påverkan innan själva angreppet skulle ske. Några faktorer, varav jag fokuserar på fyra, skiljer sig dock markant jämfört med tidigare:
  1. Förberedelserna för att kunna genomföra denna typ av krigföring, är enorma, de skiljer sig inte något mot tidigare, men för att kunna få ut full i effekt på kort tid, så måste huvuddelen av inhämtnings-, bearbetnings- och planeringsprocessen genomföras innan. Detta ställer oerhörda krav på underrättelseorganisationen, som måste planera brett dvs alla länder som kan utgöra ett potentiellt hot måste förberedelserna genomföras i långt innan.
  2. Samverkan mellan militära och icke-militära medel är i en högre grad samordnad nu kontra tidigare, konflikten sker över hela samhället och hela samhället är en konfliktyta. Detta innebär även att det i verkligheten är ett frontlöst krig som genomföras, slagfältet är helt defragmentrat över alla sektorer och ytor i en nation.
  3. Assymetrin i denna operationskonst är påtaglig, då både militära och icke-militära medel inledningsvis utnyttjas dolt för att därefter övergå till mer och mer öppna åtgärder och avslutningsvis till en öppen väpnad konflikt, så möjliggörs nästintill en oändlig rad av metoder för att uppnå målsättningarna som den politiska nivån satt upp.
  4. Kampen om perceptionen vilket kanske är den faktor som erhållit mest uppmärksamhet i denna form av operationskonst, med all rätt, då samtliga tre officerare, sätter en hög vikt kring informationsoperationer, vad som är unikt med det är att operationerna genomförs över hela ytan dvs klassisk militär vilseledning förenas med psykologiska operationer mot allmänheten, för att skapa en heltäckande förledning.

Fungerar operationskonsten, onekligen gör den det, för när Gerasimovbeskrev den i Januari 2013, så trodde han nog inte själv att händelseutvecklingen i Ukraina skulle ske, likväl inte att han skulle genomföra en operation utifrån dess premisser senare i Februari 2014 på Krimhalvön. När President Vladimir Putin tillkännagav att de Ryska Väpnande styrkorna genomfört operationen på Krimhalvön,13 så har vi fortfarande inte sett den fulla potentialen av den Ryska operationskonsten, vi kom bedömt in i inledningsskedet av Gerasimovs "krisfas" och bedömt i inledningsskedet av fas 5 i Chekinov & Bogdanov teoribildning.

Angreppet.I VPK publicerades 14JAN15 en artikel av ordförande i Akademin för geopolitiska studier, Konstantin Sivkov, där han skisserar upp ett scenario, hur ett NATO lett angrepp mot Ryssland kan tänkas genomföras.14 Scenariot korrelerar väl med den troliga angreppsbilden som man ser framför sig i den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen.15

Nedan sammanfattas huvuddragen i Sivkovs angrepsscenario mot Ryssland:16
  1. Inledningsvis krävs det enligt Sivkov ett gynnsamt moraliskt och psykologiskt klimat har skapats i NATO länderna, med det menar han, medborgarna i NATO länderna har en motvilja till väpnad konflikt. Detta överbryggar man nu enligt honom, genom den demonisering av Ryssland som genomförs i de NATO anslutna länderna.
  2. Därefter menar Sivkov, kommer man destabilisera dels de styrande individerna i Ryssland dels Rysslands befolkning. Återigen menar här Sivkov att detta sker i nuet, sanktionerna mot ledande individer i Ryssland är ett sätt att splittra den styrande makten och därmed allienera den översta delen av de styrande individerna, för att dessa ej skall ha en maktbas att kunna utgå ifrån. Destabiliseringen av befolkningen menar Sivkov på sker av västinfluerade intellektuella som sprider propaganda till befolkningen genom liberal media och bloggare i Ryssland, vilket har huvudbudskapet att Ryssland måste återgå till en mer västerländsk liberal linje. Detta menar han på kan orsaka massprotester i Ryssland och destabilisera den sittande makten/offentliga förvaltningen.
  3. Därefter kommer en snabb styrkeuppbyggnad ske i Rysslands närområde, parallellt med denna styrkeuppbyggnad kommer inflytelseagenter påbörja en aktiv påverkan i Ryssland för att skapa en utbredd destabilitet i landet. Denna destabilisering understödjs av specialförband som dolt har innästlat Ryssland och utgör de hårda elementen i massprotester mot den styrande makten, massprotesterna syftar till handlingsförlama den styrande makten. Detta syftar ytterst till att förhindra den offentliga förvaltningen att fungera.
  4. Bild 3. Grafisk representation av Sivkovs hypotetiska scenario.
    Därefter menar Sivkov att den offentliga förvaltningen kommer tappa kontrollen över Rysslands nukleära förmåga, varvid specialförband även utnyttjas för att förstöra ledningsstrukturen för de strategiska avskräckningstrupperna. Detta kommer föranleda att FN och andra internationella organisationer kommer kräva en intervention i Ryssland för att säkerställa att dess kärnvapen ej utnyttjas i felaktiga syften.
  5. Interventionen kommer inledas med ett massivt flygangrepp som kommer nedkämpa det Ryska luftförsvaret samt flygvapnet. Parallellt med flygangreppet eller kort efteråt kommer markoffensiven att påbörjas in i Ryssland. Sivkov tror att de Ryska förbanden kommer vara så desorganiserad så att markoffensiven kommer vara över efter kort tid, därefter kommer ett partisankrig att ta vid då den Ryska befolkningen tar till vapen, dock bedömer han att detta kommer vara över även efter mycket kort tid, då ingen extern hjälp finns att erhålla.

Sivkovs hypotetiska scenario följer i huvudsak Gerasimov teoribildning samt den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen, så den fungerar mycket bra som en sk ”case modell”. Dock delar jag inte hans syn på NATO förmåga att genomföra denna typer av operationer:
  • Att dolt och på kort tid lyckas mobilisera de mängder av förband detta skulle kräva, klarar NATO inte i dagsläget, de har än  ingen förhandslagring av materiel i de östliga medlemsstaterna, likväl har huvuddelen av NATO förmåga att genomföra landsvägs- och järnvägstransport av tyngre materiel avvecklats.
  • NATO förmåga att genomföra högintensiv väpnad strid mot en högteknologisk motståndare är enligt seriösa bedömare i dagsläget låg, denna förmåga bedömer man återtagit utifrån de mest positiva bedömningarna om två till tre år. Vilket troligtvis sammanfaller med tidpunkten då förhandslagringen av materiel i de östliga medlemsstaterna är genomförd fullt ut samt transportförmågan av tyngre materiel är återtagen.
  • Där NATO bedömt har viss förmåga, är att genomföra de inledande destabiliserande åtgärderna som Sivkov skisserar i sitt scenario, dock har man som ovanstående pekar på ingen möjlighet att fullfölja det med någon högre förmåga i dagsläget, likväl har Ryssland mycket tydligt kringskurit väst möjligheter att genomföra sådan påverkan med den sk "Agentlagen".
  • Polariseringen i de västliga länderna i olika sakfrågor inom de flesta politiska områden, gör även att Sivkovs resonemang om att förbereda NATO länderna för en väpnad konflikt faller i mångt.

Slutsatser

Nedan följer några generella slutsatser man kan dra av ovanstående resonemang:
  1. Vad många västliga bedömare, inte alla med många, förefaller ha förbisett är vikten som Ryssland sätter vid sitt geostrategiska läge, det är ingen nyhet att Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, har satt en stor vikt på det sk "nära utlandet". Men vad många i väst förefaller förbisett är den säkerhetspolitiska dimensionen i "det nära utlandet".
  2. Den geostrategiska konflikten som uppstått kommer bedömt inte avslutas vid Ukraina, utan den kommer fortsätta intill dess att Ryssland anser att det ”nära utlandet” utgör den strategiska buffert som krävs.
  3. Den ryska operationskonsten ger ett tydligt utslag av spegeltänkande, man förutsätter att NATO anslutna länder och övriga västliga länder har samma förmåga som sig själv. Dock har över ett decennium av fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer, tydligt försvagat NATO förmåga att genomföra reguljär väpnade strid mot en högteknologiska motståndare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Bloomberg 1(Engelska)
Lettiska Försvarshögskolan 1 (Engelska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
OSW 1(Engelska)
RT 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands President 1(Ryska)
Sveriges Television 1(Svenska)
The New York Times 1, 2 (Engelska)
Voyenno-promyshlennyy kur'yer 1, 2(Ryska)

Den Dolda Alliansen. Holmström, Mikael. 2011
The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. Ouimet, Matthew J. 2003

Slutnoter

7Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 261
9Ouimet, Matthew J. The Rise and Fall of the Brezhnev Doctrine in Soviet Foreign Policy. 2003. Sid 36
11Military Thought. Chekinov, Bogdanov. The Nature and Contet of a New-Generation War. 2013. Sid 12-23
12Bērziņš, Jānis. Russias New Generation Warfare In Ukraine. 2014. Sid 6
15Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8

Örlogsbesök i Baltijsk





I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.

När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.

Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.

Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.

Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell "krog" på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.

Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk "patrull" under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..

Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.

Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.

Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.

Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska...

Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.

Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.


Kampen mot IS – behov, möjligheter och farhågor (uppdaterat 23.00)

Det var många som lyfte på ögonbrynen under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i början av januari när Margot Wallström i sitt tal nämnde att Sverige ska delta militärt i kampen mot IS. Något svar på "hur" nämndes inte i talet, men det framgick senare att det handlade om att utbilda kurdiska Peshmerga som strider mot IS.

Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul

Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.

Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.

Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell.  Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.

Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.

Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.

Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali
Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.

Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.

Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med "resenärer" i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.

Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu

Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.


Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.

Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.

En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för "saken". Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.

Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.

Om systemkollapsen

av Lars Holmqvist

Sommarens stora skogsbrand i Västmanland ledde till en del frågor om hur det står till med samhällets förmåga att hantera kriser. Olycksutredningen som följde gjordes av Nerikes Brandkår och i utredningens sammanfattning kan bland annat läsas (detta är ett urval av punkter):

  • ”Före skogsbranden krävs planering, utbildning och övning av alla de aktörer i samhället som kan komma att samverka under insatsen.”
  • ”Ledningsorganisationen vid större händelser i länet måste tydliggöras, övas och utbildas.”
  • ”Övning, utbildning och rutiner för att ta fram och dela lägesbilder.”
  • ”Enhetligt kartmaterial och en samsyn på lägesangivelser mellan samverkande organisationer.”
  • ”Utbildning och övning i Rakelsystemet så att även mycket komplexa insatser kan ledas och samordnas med stöd av Rakel.”
  • ”Forma och öva rutiner för mottagande, registrering, styrning och kvalitetssäkring av externa resurser och frivilliga.”

Att förmågor och förberedelser av detta ytterst grundläggande slag presenteras som åtgärdsförslag, får mig att tro att branden i Västmanland knappast kan räknas som det civila försvarets stoltaste stund. Därmed inget ont sagt om alla de som gjorde en helhjärtad och osjälvisk insats för att få bukt med branden. All heder åt dessa män och kvinnor.

Men branden i Västmanland var ändå en olyckshändelse, inte följden av någons medvetna plan. Hur väl kommer det civila försvaret fungera om Sverige ställs mot en betydligt svårare utmaning, en intelligent motståndare som kan planera, lära nytt och anpassa?

Gulfkriget vintern-våren 1991 var en väckarklocka för Sovjetunionens militära ledning. Vad de och hela världen kunde se var en kraftmätning mellan den irakiska armén som var uppbyggd efter sovjetisk modell och den USA-ledda koalitionen. 

Det blev genast uppenbart att Sovjetunionen hade kommit på efterkälken och den lärdomen tycks man ha tagit till sig in i sovjetstatens efterföljare, Ryssland.

Den ryske militäre forskaren Vladimir Slipchenko introducerade på nittiotalet begreppet Beskontaktnye voiny, det ”kontaktlösa” kriget som han senare beskrev som den optimala formen för sjätte generationens krigföring. En bra illustration av vad han menade är Gulfkriget, då den huvudsakliga krigsinsatsen utfördes under förbekämpningsstadiet, med bl. a. kryssningsrobotar och precisionsbombning, allt möjliggjort genom GPS.

När koalitionens marktrupper väl sattes in (100-timmarskriget) blev deras uppgift mer att etablera militär närvaro och samla ihop irakiska krigsfångar än att faktiskt besegra fienden, även om markstrider förekom.

I en artikel som publicerades 2013 i den ryska tidskriften ”Voennaia mysl’ (Military Thoughts på engelska, regelbundet översatt av East View Press) av två ryska officerare vid namn generallöjtnant S.A. Bogdanov och överste S.G. Chekinov, benämndes Gulfkriget som den nya generationens första krig. Lite av en utgångspunkt för deras resonemang.

De beskriver sedan hur stridsförloppet i det kontaktlösa kriget kan se ut, vilket för oss till frågan om vilken typ av utmaningar som Sveriges civila försvar kan komma att ställas inför om det krig som redan brutit ut kommer hit.

Angriparens målsättning kan alltså sägas vara att kriget skall avgöras innan egentliga markförband sätts in. Inledningsskedet av ett angrepp är enligt artikelförfattarna helt avgörande för utgången och kan karaktäriseras av samordnade insatser av ungefär följande:

Före angreppet

  • (Lång tid innan) olika informationskrigsinsatser i syfte att påverka våra beslut i en för angriparen gynnsam riktning
  • (Kort tid innan) olika underrättelse- och sabotageinsatser, inklusive det som artikelförfattarna i engelsk text kallar ”electronic knockdown”.

Angreppet

  • Målinriktad informationskrigföring (vilseleda, demoralisera)
  • Elektroniska krigsinsatser inklusive cyberattacker
  • Kinetiska angrepp från flyg, artilleri med lång räckvidd och från andra plattformar, mot vårt hela territorium.

Avsikten är att förstöra våra kritiska militära och civila kontrollfunktioner, militära industri, vårt ledningssystem och förhindra våra förband att sättas in på krigsskådeplatsen.

Våra politiska och ekonomiska system ska göras omöjliga att vidmakthålla, befolkningen demoraliseras, militärindustrin förstöras bortom möjlig reparation och vi skall inte vara förmögna att ställa om till krigets krav. En systemkollaps med andra ord.

När förbekämpningen därmed är genomförd kommer angriparens marktrupper att sättas in för att slå ut motståndsfickor, men kriget är tänkt att i allt väsentligt redan vara avgjort – alltså i likhet med förloppet under Gulfkriget 1991.

För mig blir det uppenbart att vår första försvarslinje vid angrepp kommer att vara det civila försvaret. Om vi tillåter systemkollapsen kommer det vara mycket svårt för et militära försvaret att verka. Några tankar kring vad ett civilt försvar bör fundera över och även börja arbeta med:

  • Elektricitet. En angripare kommer att slå ut stora delar av elnätet. I valet mellan att försöka vidmakthålla elnätets funktion eller planera för överlevnad utan elnät, tror jag att man bör överväga att lägga betydande resurser på det senare. Färskvatten. Ungefär samma sak som med el. Om angriparen slår ut vår fredstida vattenförsörjning bör vi ha tagit fram enkla och robusta metoder för ersättning. Vilka lärdomar kan vi dra av vattenförgiftningen i Östersund 2010?
  • Livsmedel. Ett problem kommer förstås vara lagring (kyl/frys, lite beroende på årstid) men inte minst svårigheten att genomföra fysiska transporter. Kanske man bör överväga mycket decentraliserade förråd av mat (tänk lokal tillförsel av kalorier och vitaminer) som en möjlighet att under minst ett antal veckor lindra följderna av att den fredstida livsmedelsförsörjningen slås ut.
  • Drivmedel. Förhandslagring för de mest vitala behoven måste även de vara väldigt decentraliserade.
  • Medicin och sjukvård. Givet dagens organisation för kris och krig, kommer sjukvården att ställas inför höga krav på förmåga till improvisation. Övning ger färdighet. Apoteken måste åläggas krav på att kunna leverera medicin även om elektriciteten skulle falla ifrån.
  • Utbildning. Folk på landsbygden kommer sannolikt att vara bättre rustade än stadsbor, genom tillgång på egen ved, vattenbrunn etc. Men mycket går att göra även i stadsmiljö, t ex genom att koka sjövatten, bygga enkla kaminer, etc. Man måste ha förståelse för hur avloppssystemen påverkas och många andra saker. Jag tror på en återkomst av ”Om kriget kommer” och då gärna i en offline-version.
  • Konsekvensen av enskilda människors agerande. Kommer butikspersonal att gå till arbetet i ett skymningsläge? Vårdpersonal? Lärare? Hur agerar ett sjukhus med reservelverk om en frysande allmänhet vill komma in för att sova i värmen? Hur påverkas viljan att begå brott?
  • Det finansiella systemet. Hur kommer folk åt sina pengar och hur betalar man?
  • Öva upp medias medvetenhet. En av de möjligheter som nämns i rysk litteratur är att underblåsa lokala etniska gruppers eventuella missnöje, något vi sett prov på i Ukraina och även de senaste dagarna i form av ”Latgalliska republiken” i Ö Lettland, och ”Folkrepubliken Vilnius” i Litauen.

Demografin i Sverige är av historiska skäl en annan än den i de baltiska länderna, men ponera att en angripare (som exempel) bränner ner ett par moskéer samtidigt som några syriskortodoxa kyrkor går upp i rök och bägge angreppen orkestreras av en samordnad informationskampanj i syfte att provocera fram en konflikt. Klarar svenska media av att genomskåda bluffen, eller kommer man att falla i fällan och med krigsrubriker berätta om de svåra ”religiösa motsättningarna”? Fundera ett ögonblick på hur bränderna i Husby 2013 hanterades i media. Sök sedan på bilder från upploppen. Hur många var det egentligen som deltog? Varför finns inga bilder på fler än några dussin i taget?

Detta är tankar kring några av de områden där vi kan och bör öka det civila försvarets motståndskraft. En del åtgärder är ganska enkla, andra mer komplicerade, men genom att göra vårt samhälle mer robust mot angrepp, kan vi även påverka den presumtive angriparens kalkyl. Öka hans osäkerhet.

I dagsläget är vårt civila försvars tröskeleffekt låg. Men genom att föra upp dessa och andra frågor på agendan och genom att börja genomföra konkreta åtgärder, särskilt i utsatta områden som Gotland, Mälardalen, Västskåne m fl. kan motståndskraften öka.

Detta inlägg inleddes med att skriva om sommarens stora brand i Västmanland och de svagheter som då visade sig i det civila försvaret. Det vi har sett duger inte. Vi måste snabbt bli bättre på att förstå vad ett angrepp kan innebära och vi måste bli bättre på att motstå dess verkningar. Vi kan minska risken för krig genom att lära oss att hata systemkollapsen.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

"Ukrainas sak är vår"

Allan Widman skriver i ett inlägg på sin blogg om att "Ukrainas sak också är vår" 
http://allanwidman.blogspot.com/2015/02/ukrainas-sak-ar-ocksa-var.html

Jag kan inte annat än instämma.

Som det verkar är läget nu inne i ett ännu allvarligare skede än tidigare med risk för inneslutning och nedkämpning av ukrainska styrkor i Debaltseve med Mariupol som nästa anhalt. Striderna utkämpas med stridsvagnar och artilleri. Detta är ett krig som utkämpas med allt mer högvärdiga vapensystem.


Där ukrainarna, med rätta, känner sig allt mer övergivna av EU. Om de kommer ut på andra sidan med mer eller mindre egen kraft - vilket vi får hoppas - lär de inte glömma EU's oförmåga i första taget. 

Det ukrainska minnet, efter allt detta, blir väl ungefär analogt med hur finnarna uppfattade vårt svek under WW2 (Även om vi då faktiskt ställde upp med en ansenlig mängd materiel och frivilliga. Detta kanske inte är det första finnarna minns när man för kriget på tal).

Nu på sistone har det varit en väldig debatt på högsta politiska nivå i såväl den amerikanska kongressen som bland EU-ledare om man ska exportera "icke offensiva" vapen till Ukraina (till exempel pansarvärnsvapen).

Paradoxalt nog verkar det som om inte heller finnarna i detta läge ser sig kunna bistå personellt eller materiellt i Ukraina - dvs de blir nu för ukrainarna det som vi svenskar för finnarna under WW2 - om ni hänger med.

Carl Bildt har utvecklat sina tankar i frågan.

Svensk lag stipulerar (i sin grundversion utan tillägg) att vapenexport endast får ske om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl för det - något som jag i allra högsta grad anser finns skäl för i den situation vi befinner oss i.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-19921300-om-krigsmateri_sfs-1992-1300/?bet=1992:1300

http://www.isp.se/sa/node.asp?node=437

Det vore tyvärr allt för naivt att tro att Ryssland skulle ändra sitt beteende om man lyckas med sitt agerande i Ukraina. Därför är det nu dags för handling.

Så vad göra?

Även jag inser att det skulle vara inrikespolitiskt mycket svårt att få igenom export av Rb56/57/70 samt Carl Gustaf Grg, men vi borde direkt kunna bistå med stridsjukvårdsresurser i form av materiel och utbildning. Det måste ju ses som relativt okänsligt (?) då det kan hjälpa både egna soldater och civila samt även ryska soldater och "separatister"

Se nedan en privat amerikansk medborgare som samlat in 1 MUSD till sjukvårdsmateriel

Vidare borde fältarbetsmateriel och dylikt vara möjligt att exportera (för att bygga skydd för både civila och militära styrkor - OM det finns ett behov av detta).

Ukrainas sak är också vår

Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst  EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.

Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN - och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.

Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.

När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att "Finlands sak var vår" handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.

Allan Widman

Gästinlägg: Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Debatten om försvarslogistiken är nu inne på det sjätte gästinlägget och den här gången ur ett flygunderhållsperspektiv från J.K Nilsson. 

Tidigare inlägg i ämnet:
– Chefen FMV Förråd, Service, Verkstäder, Thomas Salzmann
– "DDrilog", specialistofficer inom militär logistik
– Försvarsmaktens logistikchef, konteramiral Thomas Engevall
– "Ursäkta röran vi bygger om" av Mattias Lagerkvist
– "Fartygsunderhåll eller ökad försvarsförmåga?" av Niklas "Skipper" Wiklund

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt

Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt

Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.

Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning

I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.

Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.

För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.

Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?

Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.

J.K Nilsson

Hotbilder och Spegelbilder – Del 1

Sammanfattning

Den nyss antagna militär doktrinen för den Ryska Federationen, utgör en mycket god förklaringsmodell utifrån Rysslands nuvarande agerande och kommande agerande under det innevarande året och närmsta åren. Ryssland upplever att en geopolitisk konfrontation pågår med Väst där konfrontationsytan utgör området UKRAINA-ÖSTERSJÖREGIONEN-BARENTS/ARKTIS. Ur det perspektivet bör varje beslut, uttalande och agerande av alla parter ses med säkerhetspolitiska glasögon, utöver de vanliga politiska glasögonen som används, inom det aktuella geografiska området, där som tidigare nämnts den nyss antagna militära doktrinen utgör en mycket god grund för tolkning av Rysslands agerande.

Analys

Allmänt.Detta inledande inlägg i en serie om tre, kommer beröra de hotbilder Ryssland ser framför sig, utifrån sin nyss antagna militär doktrin. Likväl kommer inlägget beröra hur Ryssland ser ett möjligt angrepp mot sig vilket ytterligare kommer fördjupas i inlägg nummer två för att avslutningsvis i inlägg nummer tre beskriva en möjlig metod för prognostisering i det Ryska militära agerandet.

Bild 1. Rysslands geostrategiska triangel.
Hotbilden mot Ryssland utifrån dess skrivningar i sin militära doktrin, kan sammanfattas till tre huvudområden, Militära faror, Militära hot och Subversiva hot. Kategoriseringen faror och hot är gjord av författaren till inlägget. Där de militära farorna är allmänt skrivna dvs. skeden som kan försvaga Rysslands ställning, medan de två andra områdena ger konkreta exempel på vad Ryssland kan uppfatta som hot. Vad som kommer beröras är enbart de hot som Ryssland kan se från antingen allianser eller enskilda stater, terrorism, extremism o dyl. har utelämnats i detta inlägg, likväl är texten en sammanfattning.

För att kunna sätta hotbilderna i sin kontext, måste man förstå vilka områden som Ryssland just nu anser vara geostrategiskt viktiga. Rysslands President, Vladimir Putin, nämnde två områden explicit vid ett möte med det nationella säkerhetsrådet under hösten 2014, detta var Ukraina och Östersjöregionen.1Arktis/Barentsregionen har sedan tidigare en geostrategiskt särställning för Ryssland då detta område ses som dess framtida valutareserv. Rysslands Generalstabschef, Valeriy Gerasimov, nämner i en artikel i Tv Zvezda den strategiska försvarstriangeln KRIM-KALININGRAD-ARKTIS, vilket i praktiken blir/är UKRAINA-ÖSTERSJÖREGIONEN-BARENTS/ARKTIS, där dels satsningar kommer ske under 2015 dels som det område där NATO blivit särskilt aktiva sedan händelserna i Ukraina 2014.2

Således allt som sker inom denna triangel bör läsas ur perspektivet som delges i den nya militär doktrinen. För gör man inte det riskerar man, med stor säkerhet, att misstolka signaler, intentioneroch budskap från Ryssland. Sverige kommer, bedömt, ejbli opåverkad, då två av tre tyngdpunktsområden, Östersjöregionen – Barentsregionen, för Ryssland under de närmsta åren gränsar till Sverige.

Militära faror. Två faktorer är särskilt framträdande vad avser militära faror mot Ryssland. Det ena är att Ryssland upplever en ytterligare expansion av NATO som en fara, likväl ser man dess agerande i världen som en fara för den internationella stabiliteten. Den andra faktorn är uppbyggandet av dels USA dels NATO antiballistiska förmåga, som man ser som en fara mot den nukleära balansen mellan de två staterna, USA och Ryssland, samt NATO och Ryssland.3

Som en underkategori till uppbyggnaden av det ballistiska missilförsvaret, nämner man särskilt det Amerikanska vapenprogrammet, "Prompt Global Strike", ett utvecklingsprogram som syftar till att med hjälp av ballistiska missiler genomföra konventionell bekämpning. Något som skulle möjliggöra för USA att träffa strategiska mål under 60 minuter varthän på jorden. Detta ses av Ryssland som ett särskilt hot.4

Militära hot. I den ryska militära doktrinen tas ett antal faktorer upp som kan uppfattas som ett hot mot Ryssland, dessa faktorer skall bedömt ej ses enskilt som ett hot, utan uppfylls flera av hoten inom samma tid och rum kommer Ryssland bedömt uppfatta situationen som hotfull. Dessa faktorer kan man se som hotbildsfaktorer och utnyttja för att prognostisera händelseutvecklingar.

Bild 2. Exempel på faktorer som sammantaget blir ett hot.
En faktor man belyser är om en kraftig försämring av den politisk-militära situationen sker i de mellanstatliga relationerna, vilket kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld, skall det ses som ett hot. Denna faktor får man, bedömt, se i två dimensioner, dels handlar det bedömt om retorik som kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld dels kan det röra sig om incidenter eller aggressivt övningsmönster som misstolkas och ger en försämrad politisk situation, vilket därmed kan ge upphov till förutsättningar för utnyttjandet av militärt våld.5

Påverkan som omöjliggör för den Ryska staten att utöva ledning över dels det ryska samhället dels de ryska väpnande styrkorna ses som ett militärt hot. Men även enskilda händelser eller samfällt som omöjliggör ledning eller negativ påverkan av de strategiska avskräckningstrupperna och den ballistiska förvarningen. Påverkan mot kärnvapen förråd, kärnkraftverk, nukleär- och kemiskindustri samt medicinsk industri uppfattas även som hot mot Ryssland.6

Enskilda övningar, här avses bedömt stora övningar, eller övningar som uppvisar maktdemonstrationer i områden som gränsar till den Ryska Federationen eller dess allierade, styrkeuppbyggnad och/eller deployering av förband till länder/områden som angränsar till den Ryska Federationen eller dess allierade. Likväl utnyttjande av militära maktmedel mot nationer som angränsar till Ryska Federationen eller dess allierade ses som ett hot.7

Subversiva hot. Ryssland ser framför sig en rad olika former av subversion som kan genomföras inom dess gränser, spektrumet är allt från påverkan av statliga aktörer till irreguljära väpnande grupperingar. Målet med subversionen är ett omkullkastande av den rådande ordningen i Ryssland, medlen för att nå dit varierar enligt hotbedömningen.

En tydlig hotbild som Ryssland ser är yttre påverkan av en motståndares underrättelseorganisationer men även andra staters civila organisationer i Ryssland och vad de kan göra mot stabiliteten i Ryssland. Det övergripande syftet med denna dolda påverkan, subversionen, är att omkullkasta den konstitutionella ordningen i den Ryska federationen och destabilisera den politiska och sociala situationen. Detta bedömer man uppnås främst genom finansiering av lokala organisationer och politiska grupperingar.8

Metoden för att nå detta mål, man ser framför sig, är att en motståndare kommer försöka provocera fram etniska och sociala spänningar och extremism. Men även uppvigla till etniskt och religiöst hat eller fiendeskap inom landet. En annan metod att underminera Ryssland man ser framför sig är en motståndare som genom informationsoperationer försöker påverka befolkningen, framför allt den yngre befolkningen i Ryssland genom att underminera de historiska, andliga och patriotiska traditionerna till försvaret av Ryssland.9

Bild 3. Exempelifiering av subversivt hot.

En annan form av subversion man ser framför sig som möjlig är, rekrytering och utbildning av irreguljära beväpnande styrkor på ryskt territorium eller territorium av allierade till Ryssland. Likväl bedömer man att privata säkerhetsföretag kan utnyttjas vid subversion eller ett väpnat angrepp mot Ryssland på samma sätt som irreguljära beväpnande styrkor.10

Vad avser faktorer som man i Ryssland kan uppfatta som subversiva hot, så blir det tydligaste exemplet i närtid stämplingen av Nordiska ministerrådets kontor i St Petersburg som utländska agenter.11Häri skall man då komma ihåg syftet med "Agentlagen", vilket är att minska utländska staters möjligheter att utöva påverkan i Ryssland, vilket sett ur den militära doktrinen blir/är subversiv verksamhet.

Den moderna konflikten. Rysslands syn på hur ett angrepp mot dem kan te sig, beskrivs även i dess nya militära doktrin. Man förutsätter att samtliga dimensioner kommer utnyttjas samfällt vid ett angrepp, i vad som populärt kallas DIME (Diplomatic, Information, Military, Economic), vilket innebär att militära och ickemilitära medel kommer utnyttjas. Man ser även framför sig att en särskild tyngdpunkt kommer ligga på att påverka befolkningen för att kunna utnyttja de som en hävstång vid ett angrep, likväl förutsätts ett stort utnyttjande av specialförband.12

Övergången mellan fred och krig kommer vara mycket kort. Striden kommer föras över samtliga militära arenor med ett högt tempo och på djupet med rörliga stridsgrupper. Massiva insatser med olika vapensystem förutsätts, där selektiva insatser kommer genomföras mot strategiska mål. En hög grad av autonomitet kommer ske i striden där beslutsfattandet är automatiserat.13

Asymmetriska metoder kommer även utnyttjats under stridens genomförande, utnyttjande av irreguljära väpnande grupper och privata säkerhetsföretag förutsätts även vid ett angrepp, samt utnyttjande av olika politiska partier samt sociala rörelser/nätverk för att destabilisera situationen inför och under ett angrepp mot Ryssland.14

Hotbilden i praktiken. Rysslands Generalstabschef, ValeriyGerasimov, beskriver i en artikel i VPK, Voyenno-promyshlennyy kur'yer, den 17DEC14 till del den hotbild man ser framför sig, denna korrelerar väl med den nyss antagna militär doktrinen, dock utrycker han sig mer i klartext än hur doktrinen är skriven, vilket i sig är förståeligt då en doktrin skall vara rådande under en längre tidsrymd.

Nedan följer en sammanfattning av Gerasimov budskap i sin artikel:15
  • USA och NATO anser den Ryska federationen vara en av dess huvudsakliga geopolitiska rivaler i världen. Flertalet NATO länder samt andra västliga länder har en klar antirysk retorik, den uppkomna politisk-militära situationen mellan Ryssland, USA och NATO är mycket instabil.
  • I Polen, de Baltiska staterna samt i Svarta Havet och Östersjön ökar NATO sin förmåga, man tillför förband, till land, sjöss och i luften. En ökad övningsverksamhet genomförs även inom de nämnda områdena av NATO. Händelserna i Ukraina har möjliggjort en politisk kontext för NATO att skapa/bygga infrastruktur i områden gränsande till Ryssland.
  • Påtryckningar genomförs av väst mot Rysslands samtliga strategiska områden. Huvudsyftet är att sänka/begränsa den militära och ekonomiska förmågan för Ryssland samt begränsa utvecklingen inom strategiska vetenskapliga, tekniska och teknologiska områden.
  • Samtidigt försöker man minska förmågan för Rysslands strategiska kärnvapen att verka.

I Gerasimov artikel kan ett antal nyckelord tas ut, inledningsvis nämns den politisk-militära situationen som instabil, d.v.s. försämrad, detta går att härleda till militär doktrinen, där en försämrad politisk-militär situation kan ge uppkomst till en väpnad konflikt. Nästa del är dels styrkeuppbyggnad dels infrastrukturell uppbyggnad av NATO i anslutning till Rysslands gränser samt ökad övningsverksamhet. Dessa delar ligger under den militära doktrinens avsnitt vad som benämns militära hot mot Ryssland vilket korrelerar mot hans artikel i VPK. Därefter har vi uttalandet kring NATO och USA som försöker minska verkan av de Ryska kärnvapnen, vilket även är ett hot enligt den militära doktrinen.

Sätter vi nu in detta i sin kontext, så upplever Ryssland att de anses vara en geopolitisk rival till Väst. Ryssland upplever/anser att Väst angriper dess förmåga att utvecklas vidare som nation, då dess framsteg kvävs utifrån den nu rådande politiken som förs av Väst. Det fysiska konfrontationsområdet i den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Väst ligger inom den strategiska triangeln, UKRAINA - ÖSTERSJÖN - BARENTS/ARKTIS.

Slutsats

  1. Rysslands nuvarande geostrategiska tyngdpunkt ligger inom området UKRAINA - ÖSTERSJÖN - BARENTS/ARKTIS. Den säkerhetspolitiska situationen mellan Väst och Ryssland är inom denna "triangel" mycket instabil.
  2. Praktiskt innebär detta att Ryssland övergått till ett renodlat säkerhetspolitiskt tänkande inom detta geografiska område. Vilket bedömt i förlängningen kommer leda fram till ett låst förkrigstillstånd i mitten av 2015 mellan Väst och Ryssland, enligt tidigare gjord bedömning.
  3. Vilket i förlängningen innebär att varje budskap, beslut och handling av Ryssland inom detta geografiska område måste tolkas ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, där dess nyss antagna militära doktrin bör utgöra grunden för att dels förstå Rysslands handlande dels bedöma framtida agerande. Då först kan man förstå det Ryska agerandet, som i mångt grundas på geostrategi och säkerhetspolitik, något som vissa svenska utrikespolitiska företrädare bör ta till sig.

Have a good one! // Jägarchefen

KÄLLOR

FAS 1(Engelska)
Hufvudstadsbladet 1(Svenska)
Rysslands President 1, 2(Ryska, Engelska)
Tv Zvezda 1(Ryska)
VPK 1(Ryska)

SLUTNOTER

3Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5
4Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5
Congressional Research Service. Woolf, Amy. Conventional Prompt Global Strike and Long-Range Ballistic Missiles. 2014. Sid I, 1
5Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7
6Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7
7Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5-7
8Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 6, 8
9Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 5-8
10Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8
12Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 7-8
13Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8
14Voyennaya doktrina Rossiyskoy Federatsii. 2014. Sid 8

"Separatister" med robotförsvar

I lördags skrev jag en analys om de kvalificerade ryska luftvärnssystem som synts på bild under januari i östra Ukraina. I slutet av januari omtalades också att "folkrepublikerna" beskjutits med SS-21 Scarab (Tochka-U på ryska) av ukrainska armén, men att robotarna "sönderdelats i luften" innan de kunde nå sina mål. Min slutsats utifrån förekomsten av bilderna och uppgiften var att robotarna i själva verket skjutits ned, samt att förekomsten av kvalificerat luftvärn i området visade på vad som utgör tyngdpunkten i den pro-ryska offensiven med understöd av ryska stridskrafter.

Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.

Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.