Medaljerad av Kungliga Örlogsmannasällskapet



Det här inlägget har jag sparat för att börja året med att skriva något i positiv bemärkelse. Den 17 november tilldelades jag Kungliga Örlogsmannasällskapets guldmedalj under akademiens högtidssammanträde i Karlskrona, och jag vill genom detta inlägg tacka akademiens ledamöter för utmärkelsen.

I det pressmeddelande som skickades ut den 24 september framgick motiveringen. 
Kungliga Örlogsmannasällskapet, en av de kungliga akademierna och instiftat 1771, har beslutat att tilldela örlogskapten Niklas Wiklund akademiens guldmedalj. Wiklund tilldelas akademiens främsta medalj för synnerligen framstående gärningar inom akademiens ansvarsområde under pseudonymen ”Skipper”. 
Örlogskapten Niklas Wiklund, Tredje Sjöstridsflottiljen, har under flera år initierat och kunnigt engagerat sig i försvarsdebatten under pseudonymen ”Skipper”. Wiklunds engagemang i försvarsdebatten imponerar och de brister främst marina, i Sveriges försvarsförmåga som ”Skipper” har belyst samt även de förslag till lösningar han presenterat har bidragit till att skapa en försvarsdebatt värd namnet och att försvarsfrågan kommit upp inför rikdsdagsvalet. Samtidigt har debattviljan hos Försvarsmaktens personal ökat och öppenheten för en debatt om försvaret synes ha ökat.

Sammantaget motiverar detta att Wiklund tilldelas akademiens medalj i guld.

- Jag vill gratulera Niklas Wiklund till akademiens guldmedalj och tacka för ett utmärkt utfört arbete. Han har bidragit till att skapa debatt kring försvarsfrågor på ett mycket kunnigt och initierat sätt. Han har agerat i sann anda av Kungliga Örlogsmannasällskapet, säger, Thomas Engevall, ordförande för Kungliga Örlogsmannasällskapet.



Det är givetvis mycket stort och hedrande att tilldelas en medalj från en kunglig akademie, och i synnerhet av den högsta valören guld som jag har förstått inte ens delas ut varje år.

Det här innebär också att det nu finns ett fysiskt bevis för att det numera är accepterat att som aktiv officer driva och deltaga i den alltmer intensiva försvarsdebatten, något som känns extra viktigt i tider då omvärldsläget försämras och vårt eget försvar krymper.

Högtidssammanträdet med medaljeringscermonin efterföljdes av en mycket trevlig middag på sjöofficerssällskapets mäss.


Det finns ytterligare en anledning för mig att rikta mitt tack till KÖMS.


Till helgen startar Folk & Försvars rikskonferens i Sälen dit jag mycket glädjande är inbjuden i rollen som "Skipper" (Jag har inga uppdrag från, och representerar således inte Försvarsmakten, SvD eller KÖMS utan enbart mig själv). Men att resa upp till Sälen och deltaga i konferensen är givetvis inte gratis, och det är något jag får bekosta ur egen ficka till skillnad från representanter från media, företag, myndigheter och andra organisationer.

Nu förhåller det sig dock som så att Kungliga Örlogsmannasällskapet har erbjudit sig att stå för mina omkostnader i samband med mitt deltagande i Sälen, vilket är mycket välkommet och något jag är ytterst tacksam för.

Jag vill genom detta inlägg rikta ett stort TACK till Kungliga Örlogsmannasällskapet för utmärkelsen och för sponsringen av mitt deltagande i Sälen!

Världens 10 största risker 2015

På söndag börjar den stora Rikskonferensen i Sälen. Inför denna kommer vi att publicera ett antal artiklar att ha med sig som bakgrund inför konferensen. Vi börjar på den globala nivån och går sedan via närområdet till Sveriges säkerhetspolitiska idé och nuläget för Totalförsvaret och Försvarsmakten.

Ian Bremmer, grundaren av Eurasia Group, har listat 2015 års främsta eller allvarligaste risker för världen. Den utgör en bra grund för att bättre förstå det geopolitiska och indirekt det säkerhetspolitiska läget i världen.

För första gången på 25 år är Europa i fokus igen. Enligt Bremmer och hans kollegor är den växande politiska instabiliteten eller kanske snarare diversifieringen den risk som påverkar världen mest. Åtminstone under 2015.

Europa brottas med problem orsakade av finansiellt svaga stater (PIIGS), men det är inget nytt problem. Däremot är det ganska nytt att Tyskland, Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll i många frågor. Högerextrema partier är inte heller något nytt men att det nu blivit uppenbart att Putin finansierar t.ex. Front National är nytt, åtminstone en nyhet för allmänheten. Krisen i Ukraina är förstås en stark påverkansfaktor, särskilt för angränsande länder som t.ex. Polen och Rumänien men indirekt förstås för hela Europa och även Nato. Nästa stora geopolitiska kraftmätning kan stå i Moldavien, ett land som precis som Ukraina vill närma sig EU men där Ryssland, precis som i Ukraina, har anspråk och intressen t.ex. genom utbrytarstaten Transnistrien.

Blickar man utanför Europa så slås man bl. a. av den Iranska krutdurken där Bremmer ser en risk att Ryssland undergräver den kommande uppgörelsen i sommar med USA, Kina, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Bremmer är också orolig över "beväpningen" (weaponisation) av den finansiella sektorn, främst representerat av sanktionerna mot Ryssland. Hårdare amerikanska sanktioner riskerar att skada Europas finansiella institutioner som kan råka ut för ryska cyberattacker, antingen direkt eller via ombud.

Däremot ser överraskande nog Eurasian Group att 2014 års stora hot som IS, oljepriset och asiatisk nationalism inte utgör stora geopolitiska risker under 2015 utan snarare är att betrakta som villospår ("red herrings").

Top 10 politiska risker under 2015 sammanfattas här:

1. Europeisk politik

Trots en annalkande recession tycks inte krismedvetenheten vara tillräcklig för att trigga samarbete. Anti-EU partier kommer att fortsätta att vinna popularitet, undergräva strävan efter välbehövliga reformer. Tyskland drar ifrån ett svagt Frankrike och Storbritannien blir mer och mer frånvarande. Ryssland och IS påverkar (men också övriga Mellanöstern liksom Nordafrika, vår anm.)

2. Ryssland

Sanktioner och lägre oljepris har försvagat Ryssland men kommer inte få Putin att ändra kurs i Ukraina. Tyvärr kommer Putins popularitet i Ryssland liksom tidigare baseras på hans vilja att trotsa och konfrontera väst. Företag i väst står i skottlinjen, inte minst i cyberspace.

3. Kina saktar in

President Xi Jinpings ambitiösa ekonomiska reformer kräver en övergång mot en konsumentdriven ekonomisk modell som kräver en förskjutning mot lägre nivåer av tillväxt. Den fortsatta nedgången kommer troligen att ha liten inverkan inom landet, men det är en klen tröst för den växande lista över ekonomier som är beroende av blomstrande handel med råvaruhungriga Kina.

4. Beväpningen av den finansiella sektorn

För att uppnå politiska mål utan att projicera militär makt har Washington beväpnat den finansiella sektorn i en aldrig tidigare skådad omfattning. De använder morot (tillgång till kapitalmarknader) och piska (sanktioner) som verktyg för "tvingande diplomati". Men strategin kommer på sikt att skada relationerna med allierade, särskilt i Europa och amerikanska företag befinner sig i korselden mellan USA och stater utsatta för sanktioner.

5. IS bortom Syrien och Irak

IS kommer att lida militära bakslag under 2015 men deras ideologi kommer att sprida sig över hela Mellanöstern och Nordafrika. Det kommer att växa organiskat i Jemen, Jordanien och Saudiarabien och det kommer att inspirera andra att ansluta. IS är Al-Qaida 2.0.

6. Svaga makthavare

Väljarna har tröttnat på Brasiliens Dilma Rousseff, Colombias Juan Manuel Santos, Sydafrikas Jacob Zuma, Nigerias Goodluck Jonathan, och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Oppositionerna i dessa länder kommer att sätta käppar i hjulet för ledarna och kraftigt försvåra för dem att driva sina agendor.

7. Uppgång i strategiska sektorer

Teknikföretag, främst inom ICT, men även företag i finanssektorn, inkluderas i nationellt säkerhetsarbete i en omfattning som inte tidigare skådats. Regeringar kommer att fokusera mer på politisk stabilitet än på ekonomisk tillväxt. Pendeln slår tillbaka till när det Kalla kriget var som kallast. Skurkstaters regeringar, t.ex. Nordkorea, kommer att vilja slå tillbaka mot kraftfullare regeringar.

8. Saudi-Arabien vs Iran

Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien kommer att driva fler konflikter i Mellanöstern i år. Washington och andra utomstående krafter förblir ovilliga att ingripa, och växande stress över resultatet av Irans kärnkraftsförhandlingar kommer att se till att dessa två länder använder proxys för att underblåsa problem i flera länder i Mellanöstern än någonsin under 2015.

9. Taiwan - Kina

Inrikes politiska oron i Taiwan kommer att leda till att förbindelserna med fastlandet kommer att försämras kraftigt i år. I synnerhet om Peking bestämmer sig för att engagemanget i Taipei inte har lett till framsteg mot en återförening. Peking kan komma att bryta ingånga avtal och avsluta påbörjade affärer och vara provocerande fientliga i sin retorik. Alla försök från USAs sida att kommentera den pågående konflikten kommer att slå till baka på den amerikansk-kinesiska relationen.

10. Turkiet

President Erdogan kommer att fortsätta att attackera politiska motståndare och öka sitt grepp om makten att försöka göra om Turkiets politiska system. Men han kommer inte att få igenom de nya befogenheter han vill i år, vilket tvingar fram politiska stridigheter, minskad politisk samstämmighet, och mer oförutsägbarhet. Flyktingar från Syrien och Irak kommer att injicera mer radikalism i landets politik och lägga till sina ekonomiska bekymmer.

Den kompletta listan på engelska finns här.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

PRIO – ett jävla skitsystem

I Dagens Nyheter idag, den 6 januari 2015, skriver författarna och forskarna Anders Forssell och Anders Ivarsson Westberg om administrationssamhället.

Det är en synnerligen angelägen artikel. Den kommer vid exakt rätt tidpunkt sett ur Försvarsmaktens perspektiv. Nu har nämligen implementeringen av system PRIO kommit till den punkt där man vid uppstarten av införandet lovade att tröskeln i form av komplexitet och icke användarvänligt gränssnitt samt barnsjukomar av olika slag skulle vara lösta.

Under hösten har PRIO 5-6 införts efter nästan 9 månaders försening. Projektet har en budget på 2,5 miljarder kr, men kommer att kosta skattebetalarna 4 miljarder. En fördyring på nästan 40%. Gartner granskade 2012 hur mycket det skulle kosta att avbryta projektet och bygga ett helt nytt. Svaret blev hisnande 11 miljarder kronor.

Med sådana siffror behöver man inte lägga så många bokstäver på att beskriva den kompletta inkompetensen hos de som är ansvariga för upphandling och beställning av detta projekt. Det kan inte finnas en enda övning i hela Försvarsmaktens historia som får mer underkänt än denna. Någonsin.

Nu är det i första hand inte etablerings- och implementeringskostnaden som ovan nämnda forskare fokuserar på i sin artikel utan det som händer sen. När officerare, poliser, domare, åklagare, läkare, brandmän med flera skall ägna 10, 15, 20 timmar i veckan åt administration istället för att göra det de är bra på.

Vår uppfattning är att officerare skall truppföra, utbilda andra och sig själva samt öva. Det kan inte vara särskilt vanligt att någon söker sig till officersyrket med en stark längtan efter att få ägna dagarna åt att leta efter förvunna "kundvagnar" (ett inköpsbegrepp i PRIO), avslå felaktiga reseräkningar, sitta i telefonkö till HR direkt eller försöka få till någon som kan vara "hatt" under semestern.

Efter att lönesystemet nu införts läggs lönekontoret i Boden ner. Man undrar då stilla - hur snabbt kommer den besparingen att ätas upp av de tusentals officerare som skall försöka få ett svar på alla de fel som uppstår i detta vansinnigt undermåliga system?

Jonas Söderström har skrivit en underbar bok om eländet. Den heter "Jävla skitsystem" och kan köpas här. Läs den och gråt!

Ovan nämnda forskare lämnar följande förslag på åtgärder som vi ställer oss bakom:

• Uppmärksamma problemet med den ökande administrationen i offentlig sektor.
• Uppmärksamma omfördelningen av administrationen till de som arbetar i kärnverksam­heterna, och ta larmen om försämringar i arbetsmiljön på allvar.
• Styr mindre. Ge professionella yrkesgrupper ett större utrymme att själva forma sitt arbete.
• Återanställ ”professionella” administratörer.
• Utred de administrativa konsekvenserna vid införande av nya styrmodeller, IT-system och organisationsförändringar.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Talet som förändrade svensk försvarspolitik


 
Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 
Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen - d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
-          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
-          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
-          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
-          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
-          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Säkerhetspolitisk ping-pong och fri uppfostran

Kortversion: Reagera i tid så slipper du reagera hårt

Skruttan är allmänt uppkäftig och provokativ vid köksbordet. Pappa biter ihop och ler ansträngt mellan hopbitna tänder i hopp om att illbattingen ska sluta testa alla gränser. Det är nog bara en fas, tänker han, det går snart över; alla barn är väl såhär. Så häller ungen upp mjölk och råkar tappa mjölkglaset över den halvt färdigätna tallriken. Pappan, som redan var på bristningsgränsen, fullständigt exploderar och skäller ut det stackars barnet, oklart för vad. Båda vet att mjölkglaset tappades av misstag. Kraftuttryck används som normalt inte får användas och resultatet av en liten skitgrej blir katastrof och härdsmälta.

Scenariot är säkert inte okänt för föräldrar, men det går ofta att undvika. Det krävs disciplin och kunskap om – i detta fall – barnuppfostran. Men vi ska inte diskutera barnuppfostran utan försvars- och säkerhetspolitik.

Förtroende mellan stater

Säkerhet mellan stater bygger på förtroende. Man behöver inte dela ideologi för att ha ömsesidigt förtroende, men man behöver veta var man har varandra.

Förtroendet över tiden blir viktigare desto längre från varandra två stater är ideologiskt. Anledningen är problemet med spegeltänk. Så länge man delar ideologi och värderingar så ser man den andra staten för vad den är. Men när man har två stater som inte delar värderingar och ideologi så blir det svårare att utvärdera varandra. Man ser konstant en bild som inte stämmer och är präglad av hur man ser sig själv i samma situation. A ser B annorlunda än B ser sig själv varför B blir misstänksam av A:s upplevt orättvisa misstänksamhet.

Även om man har fel bild av någon annan så kan detta fortfarande fungera säkerhetspolitiskt. En bild som är fel men säkerhetspolitiskt positiv är sällan problematisk. Men det går även bra med en negativ bild under förutsättning att den är stabil. Tiden är en stabiliserande faktor. Har det fungerat förut och inget ändrats så fungerar det nog framgent också.

Förändringar lever i tidsdimensionen

Svårigheterna börjar när den upplevda bilden av någon börjar svänga åt det negativa hållet. Problemen här är minst två, det är svårt att förutsäga vart det hela kommer att ta vägen, slutmålet, och en föränderlig bild är svårare att definiera eftersom det finns en tidsaspekt som försvårar samtalet.

Slutmålet för en annan stats förändring är en bedömningssport där man försöker förstå och förutse statsledningens avsikt med den uppfattade svängen. Dock ligger det ofta i svängens natur att dölja avsikten, i alla fall till del, eftersom annars kan kunskapen därom utnyttjas av andra.

Viljeriktning är således svårare att bedöma än nuvarande läge. För att använda Ryssland som exempel så är det ganska enkelt att för kunniga att veta vad de gör just nu samt vilka resurser de har. Men vart de är på väg – deras end game – har bedömts alltifrån svart till vitt, även om demokratiseringsivrarna idag lyser med sin frånvaro eller bytt åsikt.

Korrigera tidigt

I reglersystem är det viktigt att känna till nuvarande läge och sätta in korrigerande åtgärder tidigt.

Ett reglersystem där korrigeringar är proportionella och väldefinierade får mindre svängningar och spårar sällan ur jämfört med system där korrigeringar är plötsliga och stora, så kallade bang bang-system (ingen relation till vapen).

För att kunna göra korrektioner snabbt och proportionellt så krävs att man ser skeendet för vad det är, med minimal fördröjning. Detta blir ett problem i en demokrati om de styrande har olika glasögon när de bedömer skeendet. Risken att korrektioner uteblir helt på grund av låsningar i åsikter är betydlig. Säkerhetspolitik måste utövas med förståelse för det reglersystem det utgör. Bang-bang leder till krig.

Om man navigerar i en flod och båten styrs av en grupp som inbördes har olika åsikter huruvida man ska åka efter höger eller vänster sida så är risken stor att man oavsiktligt hamnar på land.

Svensk försvarspolitik

De senaste två decennierna har svensk försvarspolitik drivits med dålig förståelse för ovanstående resonemang. Detta har lett till kortsiktighet som bäst och rena dumheter, likt amatörernas afton, som sämst.

Sverige har genom åren förlorat förmågan att reagera på omvärldens säkerhetspolitiska indikationer och därigenom ökat risken för ett snabbt och oförutsägbart förlopp i vårt närområde. I stället för att se vart floden svänger och styra därefter så har det diskuterats om i vilken färg båten ska målas och om musiken ska spela när den sjunker.

Hur man ska lösa styrproblemet är komplicerat. Frågan är mer komplicerad än om man ska gå med i NATO eller att återinföra värnplikt. Klart är att det beslutande skiktet först måste förstå hur man bygger säkerhet över tid. Det gör man inte genom fri uppfostran, där alla ska hitta sina egna gränser och själv lära sig att förstå sitt bästa, utan att genom att med kontinuerlig feedback och relevanta korrektioner skapa ömsesidiga förtroenden och väldefinierade säkerhetspolitiska kostnadsmodeller.

Tillbaka till barnuppfostran

Lösningen för familjen i inledningen är liknande. Istället för att hoppas på att problemet löser sig själv, med antingen en undertryckt konflikt eller ett svårhanterligt utbrott, så är det bättre att ha en sund och tydlig eskalering av situationen tills lösningen är billigare än konflikten.

Trygghet byggs genom att alla inblandade vet vad som gäller, nämligen att kostnaden för elakheter kommer snabbt, är tydlig och större än den potentiella vinsten.

Mikael Grev 


Återinförd värnplikt (1)

Detta inlägg syftar till att belysa regeringen beslut att med lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt som grund återinföra plikten att delta i repetitionsutbildning.

Först kommer här nedan en liten utvikning.

Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är en omfångsrik lag och är skriven i en helt annan tid. Den har dock blivit föremål för revideringar ett flertal gånger.

En viktig ändring genomfördes år 2010, när ”plikten lades vilande”. Detta framgår av följande avsnitt.

”3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).”

När man läser lagen är det viktigt att förhålla sig korrekt till vad begreppet värnplikt egentligen innebär. Jag tar mig därför friheten att klippa in lite mer författningstext.

”4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.   Den allmänna tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap ska tjänstgöra enligt bestämmelserna i 6 kap. Lag (2010:447).”

Ovanstående författningstexter innebär alltså följande.

Värnplikten omfattar följande ”delplikter”:
  • Plikten att genomföra grundutbildning
  • Plikten att genomföra repetitionsutbildning
  • Plikten att genomföra beredskapstjänst
  • Plikten att genomföra krigstjänst
Regeringen kan återinföra alla dessa plikter eller också bara någon eller några av dem. Detta kan regeringen göra genom ett enkelt regeringsbeslut ”med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap”. Ett sådant regeringsbeslut behöver - såvitt jag förstår - inte vara förankrat i riksdagen, även om det sannolikt är lämpligt.

Bakgrunden till beslutet är att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga i krigsförbanden samt att denna personal - om inte regeringsbeslutet kommit - inte kan tvingas att genomföra repetitionsutbildning. Till saken hör också att ingen kan vara krigsplacerad längre än tio år efter senaste tjänstgöringen. 

Enligt tillgängliga uppgifter rör det sig om cirka 7 500 värnpliktiga som med regeringsbeslutet som grund kan kallas in till repetitionsutbildning. Detta bedöms inte kunna ske förrän tidigast hösten 2015.

Redan när plikten lades vilande var denna fråga föremål för diskussioner mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Jag är inte helt insatt i hur diskussionerna fördes, men det finns skäl att anta att Försvarsmakten då inte insåg hur lång tid det skulle ta att ersätta krigsplacerad pliktpersonal med anställda. Med hänsyn till den långsamma tillväxten av tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän var det nog så att något måste ske för att skapa förutsättningar för att kunna öva hela krigsförband. Det är ju också så att dagens krigsförband ser annorlunda ut än de som fanns för tio år sedan - ny materiel har tillförts, taktik har ändrats etc.

I stort sett anser denna blogg att beslutet var klokt och till och med kunde fattats tidigare. Det finns dock vissa frågetecken som man bör närma sig med viss ödmjukhet.

Den första fråga jag vill belysa är om det de facto finns utrustning för att öva krigsplacerad pliktpersonal. Finns det uniformer och annan personlig utrustning? Hur stort är behovet av kompletterande utbildning innan en reell krigsförbandsövning kan påbörjas?

Den andras frågan gäller villkorsfrågor. Om ett krigsförband till fullo kallas in (med olika författningsstöd) för att genomföra en krigsförbandsövning så kommer ett flertal olikheter snabbt att visa sig.

Yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän kommer att beordras deltagande i övningen med sin arbetsskyldighet som grund. Förmåner under övningen är avtalsreglerade, vilket innebär att ersättning för övningsdygn kommer att utgå - åtminstone under den tillämpade delen av övningen.

Reservofficerare kommer att vara på förrättning eftersom de har sitt tjänsteställe i hemmet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

Tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) har sitt tjänsteställe vid det förband där de är tillsvidareplacerade. De är därför inte på förrättning, förutom om delar av övningen bedrivs på ett visst avstånd från förbandet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

För både reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän gäller att de har tjänstgöringsskyldighet för att delta i övningen - detta gäller dock endast om övningen återfinns i den gemensamt framtagna tjänstgöringsplanen. Någon formell plikt (där ordet plikt ska tolkas som starkare än ordet skyldighet) finns dock inte.

För pliktpersonalen gäller ett helt annat paket. Ekonomisk ersättning utbetalas av Försäkringskassan och arbetstiden är inte reglerad. Mat och logi är gratis. Det finns heller inga regler om hotellboende etc. utan logement och tält torde bli normen.

Som jag skrev ovan finns det skäl att närma sig detta komplex med viss ödmjukhet - risken finns att det kan uppkomma spänningar när pliktpersonalen blir varse under vilka helt olika förmånspaket som krigsförbandets personal tjänstgör. 

Det ska bli spännande att se hur Försvarsmakten tar sig an denna möjlighet! Rätt planerad och genomförd så kan det bli riktigt bra - men motsatsen gäller också. 

Avslutningsvis vill jag peka på att om man vill läsa mer om olika författningar så finns de bland annat på www.notisum.se.

GMY


Sinuhe

Uppdatering tnr 061630: Detta inlägg är det första i en liten serie om värnplikten. Nästa inlägg i serien är planerad att handla mer om mönstringsplikten samt hur man kan se på en Försvarsmakt med både anställda (YO, RO, GSS/K, GSS/T samt CVAT), värnpliktiga samt frivilliga (hemvärnsmän och avtalspersonal) i krigsförbanden. Nästa inlägg är planerat till om cirka två veckor.

Hotbilden

Denna artikel publicerades på Medium den 1 december 2014

Det är mycket glädjande att debatten om Sveriges totalförsvar och civila försvar äntligen fått fyr. Nu gäller det att hålla brasan vid liv, som en äkta ”prepper” hade sagt.

Efter vår artikel har flera bloggare och twittrare ägna ämnet en del uppmärksamhet. Mikael Grev gästade Wiseman och skrev om människans privata situation i en större och mer omfattande kris. Innan dess deltog Wiseman och Filip Båverud i en podcast och nyligen skrev Wiseman, eller kanske rättare sagt Carl Bergqvist sin första krönika för Expressen om vad det är vi egentligen vill försvara.

I det här inlägget ägnar vi oss åt hotbilden mot Sverige men inte alls i form av hur många Slava-kryssare och Iskander-robotar Ryssland har utan den komplexa och diversifierade hotbild som på olika sätt kan påverka hela eller delar av vårt samhälle.

För 100 eller 200 år sedan var staten och kungen samma sak. Detta benämndes ofta ”Kronan”. Detta ord var också synonymt med krigsmakten (som Försvarsmakten hette på den tiden) — därav ord som ”kroncykel” eller ”krondike”. En mycket stor del av statsbudgeten var militärutgifter och kungen var statschef men också överbefälhavare. En företeelse som lever kvar i t.ex. USA där presidenten också är högste befälhavare — ”Commander-in-chief” — medan den högste generalen är ”Chairman of the Joints Chief of Staff”. Än idag är faktiskt kungen rent formellt både fyrstjärnig general och amiral.

På den tiden skulle landet skyddas i så motto att den producerande befolkningen, naturtillgångarna och marken (jorden) som sådan skulle kvarstå under den svenske kungens ledning. Detta var ju hans skattebas och utan folket som arbetade i jordbruket och senare i industrin skulle inte kungahuset leva särskilt länge. Genom att förse adeln med jord och skattefrihet i utbyte mot män, hästar och vapen kunde kungen hålla en armé men kanske främst se till att den hade kompetent befäl. Detta var adelns viktigaste uppgift och roll, att utgöra en befälsklass av krigare i armén och flottan.

Angriparen var i regel ett annat land som av olika skäl ville åt svenska rikedomar, naturtillgångar, människor och bördig jord. Skälet kunde vara att det anfallande landet hade ont om resurser eller att kungen i angriparlandet vill säkra sin och sina ättlingars makt för lång tid och därför behövde utöka sin rikedom. Det var i mångt och mycket en ekonomisk krigföring även om det förkom religion och etnicitet i motiven ibland. För svensk del försvann religiösa motiv i och med 30-åriga kriget och etniska motiv försvann med Dansk-Svenska kriget 1808–1809 och därefter har det i stort varit fred. En ”ekonomisk fred”.

Under hela 1900-talet har krig utkämpats som en förlängning av politisk-ideologiska motsättningar. Kommunism mot nazism med i slutändan liberala och demokratiska republiker och monarkier som segrare. Sovjetunionen och Warszawa-paktens fall orsakades i första hand av ekonomisk kollaps men Kalla kriget var trots allt ett ideologiskt krig.

Balkankriget var ett uppflammande och nästan tusen år gammalt etniskt (religiöst) krig men från första Kuwait-kriget 1990 har vi sakta sett en återgång till ekonomisk krigföring igen, liknande motiven från t.ex. Stora Nordiska kriget på 1700-talet där kungar och stater slogs om makt och rikedom. USA’s krigföring världen över, främst i Irak och Afghanistan, beskrivs som ”War on terror” men många skulle nog föreslå att det även finns ekonomiska motiv, främst avseende stabilitet och kontroll av Persiska viken med omnejd.

Med detta i åtanke så tittar vi åter på dagens Sverige och den hotbild som avtecknar sig i vårt närområde. Alla är numera överens om att Ryssland utgör en möjlig angripare men på vilket sätt är mera oklart. Övriga hot kan i stort sett avfärdas. Terrorister, klimatförändringar eller kärnkraftsolyckor är hot som i värsta fall kan drabba oss regionalt eller t.o.m. endast lokalt. Men de utgör inget hot mot nationen Sveriges existens.

Vad det är som nationen Sverige, staten, regeringen (inte längre kungen) vill skydda? Har man svar på det så kanske man kan svara på vad som utgör hotet.

Till skillnad från förr när folk, mark och naturtillgångar var värda att skydda så är idag en enda företeelse viktigare än andra, nämligen: Transaktioner. Enligt Wikipedia är en transaktion en affär, affärstransaktion, affärshändelse, handling där parter utbyter varor, tjänster, betalningsmedel eller fordringar av ekonomiskt värde. Några exempel är lån, köp eller inteckning. Men transaktioner är idag mycket mer än bara en överföring av pengar. Mellan alla organisationer oavsett om det är statliga eller privata så måste ett flöde av information, som ligger till grund för respektive organisations verksamhet, fungera. Detta informationsflöde kan innehålla tidredovisningar, löner, avtal, aktiekurser, aktuell ränta, registreringsnummer på fordon för trängselskatt, organisationsnummer, geodata, avier från försäkringskassan, e-fakturor, sjukanmälan, recept på läkemedel, förbrukningsdata från bensinmackens pumpar, beställningar, följesedlar, leveransgodkännanden, fraktsedlar etc. etc. etc.

Det finnas hundratals typer av transaktioner och händelser som transaktionerna baseras på. Om detta informationsflöde stannar, så stannar allt. Precis allt. Detta flöde måste skyddas. Eller borde skyddas skall sägas, det verkar till och från som att skyddet inte är det allra bästa.

Det som bör skyddas är inte i första hand enskilda individers, företags eller myndigheters data som i fallet med integritetsskydd. Nej, här handlar det om ett flöde av samma sort som vattenfallet som driver skovelhjulet. Utan det ständiga flödet genereras inga värden, ingen kan fakturera, ingen kan ta betalt, ingen skatt kommer in osv. och till slut rämnar välfärden helt enkelt.

Nästa viktiga område är ekonomin i sig. Den är idag är så abstrakt att den inte går att återfinna i form av en guldreserv i Riksbankens källare. Den svenska ekonomin finns idag överallt och ingenstans. Staten har lån och skulder till andra länder, till myndigheter, företag och privatpersoner men främst banker. Pengarna finns bara som siffror på en skärm vid just den tidpunkten då du begär ett saldo eller kontoutdrag. Detta gäller allt och alla. Nationers ekonomi är visserligen i grunden baserad på s.k. underliggande reella tillgångar men kopplingen är numera långsökt och en väsentligt mycket viktigare faktor är förtroendefaktorn. Den kan i sin tur vara baserad på förväntningar och en mycket god förmåga att kommunicera uthållighet, förmåga och kapacitet. Inte så mycket hur det faktiskt ser ut. Ekonomins stora pelare är förutom Riksbanken också Riksgälden, SIX-systemet, Skatteverket, Försäkringskassan, bankerna, NASDAQ/OMX (eller Stockholmsbörsen om du vill) och en rad andra företag, myndigheter och nämnder t.ex. EKN, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, ESV, Statskontoret för att nämna några.

Slutligen är det informationen som storhet som är värd att skydda. Informationen som storhet är mycket svår att förstå. Vi är så indränkta i information så vi tänker inte på det som en storhet. Vatten kan vara en storhet. Vi förstår att vi behöver vatten för att överleva; tvätta oss, dricka, laga mat osv. Vi förstår att allt vatten inte är rent och att vi ibland behöver koka eller rena vattnet. Men information som en storhet är som vatten för en fisk. Fisken (om den kunde) brukar inte reflektera över att den befinner sig i just vatten. Den är beroende av vattnet — men den har inget särskilt förhållningssätt till det.

Så har det blivit med information i informationssamhället. Informationen är allt. Ekonomi utgörs nästan enbart av ekonomisk information — inte av sedlar, mynt och guld. Information är grunden för våra lagar och deras efterlevnad. Information är grunden för demokrati. Information utgör grunden för massmedia. Information är helt enkelt grunden för välfärd.

Och kanske är det precis där vi skall börja leta när vi försöker definiera och förstå hotbilden. Det talas just nu mycket om informationskrigföring och många av oss minns väl ”Nätverksbaserat försvar” och talet om att Information är den fjärde arenan (bredvid luft, sjö och mark). Numera är den bilden nyanserad men visst är det så att i takt med att vi lämnat industrisamhället och informationssamhället trätt in så måste också vi som sysslar med krig och fred fundera på hur informationen påverkar säkerheten.

Informationskrigföring är ett nytt sätt att beskriva en gammal företeelse. Alla har säkert läst Sun Zu och reagerat på att hans krigslist ofta bygger på skapa en bild av sig själv hos fienden som inte alltid är sann. Han sade bl. a. att det bästa är om man kan besegra fienden utan strid. Man behöver inte slå fienden, man behöver bara slå ut hans vilja att strida. Sanningen är krigets första offer, sade Kipling. ”The sword is always beaten by the mind” sade Napoleon. Nazisterna använde sig av propaganda för att skapa attraktion runt sin våldskult. Något vi känner igen hos dagens ISIS.

Ovanstående handlar trots allt ändå om synlig och relativt lätt avslöjad informationskrigföring.
Det är traditionella exempel som det ofta refereras till i modern militär akademisk litteratur. Men är det verkligen så enkelt? Ovan beskrivs hur vi befinner oss i ett hav av information där den allra största delen information aldrig observeras eller uppfattas. Kanske är det informationen vi inte känner till som också innehåller de allvarligaste hoten mot vår existens som välfärdsnation?
Sverige är en av världens stabilaste demokratier och vi har en väl fungerande ”tredje statsmakt”. Vi har ingen anledning att tvivla på att våra politiker, myndigheter, tjänstemän och journalister vill oss väl. Alla som arbetar i statens tjänst går varje morgon (och ibland kväll) till jobbet och arbetar i demokratins tjänst, det är de flesta helt överens om. Men vad arbetar de med? Varifrån kommer underlaget till deras analys eller beslut? Vem har påverkat dem i sin informationsinhämtning? Vilka källor anser de vara trovärdiga? På vilket sätt kontrollerar de sina källor? Hur god är deras förmåga till källkritik?

En vid det här laget klassiskt tweet av Cecila Widengren från oktober 2012 beskriver hur hon har uppfattningen att Ryssland drar sig österut och att Europa är säkrare än på länge. Exakt ett år senare bryter Euromaidan ut och några månader senare är Ukraina invaderat av Ryssland.

Minns också Fredrik Reinfeldts katastrofala uttalande i mars i år efter invasionen av Krim — ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…”

Det är inte lätt att vara rikspolitiker alla gånger, man får ha viss förståelse för att tungan och fingrarna slinter ibland. Men det är inte så intressant — däremot är det intressant att fundera på hur de hamnade där. Vem har satt agendan för dem? Vad är det som gör att de inte lägger energi på säkerhetspolitik?

Ryssland är inte längre ett land eller en nation ordets rätta bemärkelse. Det finns ryssar, etniska ryssar om du vill, spridda över ett område som avgränsas av Finland och Polen i väst, Berings sund i Öster, Svarta havet och stan-länderna i söder och Arktis i norr. Men är detta nationen Ryssland? Titta på en karta över befolkningstätheten i Ryssland så ser du att i stort sett hela befolkningen bor i ett område stort som Götaland runt Moskva samt omedelbart söder och väster om Moskva.

Är Ryssland homogent? Nej, det bor många kaukasiska och asiatiska folk även i de befolkningstäta områdena. Det bor etniska ryssar utanför den ryska inre landgränsen t.ex. i Kalininggrad, Transnistrien men också i de baltiska länderna. Är välståndet i Ryssland jämnt fördelat? Nej inte på långa vägar. De rika bor i Moskva och St Petersburg men utanför de stora städerna kan vara riktigt fattigt. Finns det klasskillnader i Ryssland? Ja och det är mycket påtagligt. Det finns en storstadselit som öppet ser ned på landsbygdens invånare. Det finns en kulturell elit i storstäderna och svår kulturtorka på sina håll öster om Ural.

Men viktigast för Sverige är den ekonomiska och politiska eliten. The Economist publicerade den 22 november i år en artikel som har rubriken ”Band of brothers”. Där beskrivs bl. a. hur Putins styre resulterat i att 110 personer idag kontrollerar 35 % av Rysslands tillgångar. Detta är en oerhörd siffra och den behöver inte ens vara halvsann för att chocka vilken västerländsk demokrat som helst.

Det är en sak att vara stenrik som Ingvar Kamprad men det är en helt annan sak att kontrollera ett land som har en av världens största krigsmakter och världens största kärnvapenarsenal. Putins ”band of brothers” har mer gemensamt med New Yorks ”five families” än med en regering i ett västland. Man får gå till kollapsade stater i Afrika för att hitta något som är jämförbart med Ryssland vad avser nepotism, kleptokrati och korruption.

För att ytterligare förstå ryskt agerande bör man fundera på vad Putin och hans vänner själva upplever som hotfullt. Detta är givetvis höljt i dunkel. Till och med Angela Merkel som träffar Putin och pratar med honom timvis varje månad har uttryckt att hon har mycket svårt att förstå hans rationalitet. Vi kan nog ändå gissa oss till att det finns en rysk självbild som är mycket äldre än Putin, äldre än nuvarande Ryssland, äldre än Sovjetunionen och till och med äldre än Tsarväldet…

Россия-Матушка, Rossiya-Matushka, Moder Ryssland är ett begrepp som förstås använts flitigt av de styrande genom århundradena i syfte att piska upp nationalistisk och patriotisk stämning. Men bakom det finns en reell uppfattning vad som är ur-ryskt och vad som är värt att försvara. Man får utgå ifrån att detta är något av ett socialantropologiskt paradigm, en institution. Med en sådan tanke i botten och en bild av att främmande länder gång på gång försökt invadera Ryssland och även tagit sig hela vägen till Moskva trots hårda vintrar så är det kanske inte så svårt att förstå varför det stressar en rysk politiker att gränsen mellan Ryssland och det som inte är Ryssland numera går 40 mil från Moskva (gränsen till Ukraina). Avståndet mellan Lettland och Moskva är knappt 60 mil.

Men det är inte detta som driver Putin, det är bara ett verktyg. Det som är själva motorn är svårigheten att hålla ihop nationen så att Putins maffia-företag går att driva vidare och generera tillräckligt med vinster för att behålla makten hos honom och hans ”band of brothers”. Mycket av det som görs utanför Ryssland och mot andra länder görs i själva verket av inrikespolitiska skäl. Putins popularitet i Ryssland slog i taket efter invasionen av Krim. Där finns själva grunden för hur Ryssland eller ”Ryssland” kommer att agera de närmsta åren. Genom att stressa och pressa västländer så befäster Putin och hans närmsta sin popularitet och sin makt. De kan fortsätta driva igenom impopulära reformer, sno åt sig företag och mjölka ur energi- och vapenindustrin och koncentrera pengar och makt ytterligare.

Hur kommer detta att påverka Sverige? Tyvärr har vi i Sverige fastnat i en diskussion om Nato eller inte Nato, ökad försvarsbudget eller ej och i så fall hur mycket. Detta är inte intressant för Putins regim. För dem är det intressant att få fortsätta verka ostörda. Att Finland och Sverige skulle gå med i NATO stör dem. Inte rent militärt utan för att de får dem att verka svaga i den ryska befolkningens ögon. Att Polen flyttar fram avancerade vapensystem, egna eller USA:s, stör dem av samma skäl. Att EU påverkar deras gasledningar stör dem. De ekonomiska sanktionerna stör dem. Internationella organisationer och NGO:s stör dem på hemmaplan. Att Putin blir utfryst och åker hem tidigare från G20 stör dem dock inte. Tvärtom gör Putin stort inrikesnummer av detta och sannolikt uppfattas han som stark och självständig hemmavid.

Så vad kan vi vänta oss i Sverige? Hur kommer Ryssland att agera i Sverige för att vi inte skall lägga oss i och störa dem?

Först och främst skall vi sluta prata i futurum. Den hotbild som beskrivs nedan är redan här och har varit det en längre tid. Vi kan förvänta oss att de militära styrkedemonstrationerna fortsätter. Vi (Sverige) skall framställas som svaga och oförmögna hemma i Ryssland. Vi kan förvänta oss olika former av politiska provokationer och barnsligt trotsande av den typ vi sett på Lidingö. Vi kan också förvänta oss att bli förlöjligade av Kiselev eller utsatta för skämtsam propaganda.

Men det finns betydligt allvarligare hot. Jägarchefen har beskrivit grunderna i artiklarna ”Det dolda hotet” här och här. Genom att utgå från sina illegala residenturer kan Ryssland helt dolt verka genom metoderna subversion och sabotage. Men se upp med dessa begrepp eftersom de verkar så dramatiska. Om vi åter hämtar upp ovanstående resonemang om ett hav av information där det vi inte ser och inte uppfattar är det som är farligt så öppnas ett helt nytt slagfält.

Vi börjar med subversion. Detta blir nu lite känsligt eftersom det inte är lämpligt att direkt peka ut organisationer och individer. Men vi kan nöja oss med att konstatera något som de flesta är väl medvetna om — nämligen den ryska regimens stöd till extremhögern runt om i Europa. Kom därvid ihåg den sovjetiska regimens stöd till den västtyska fredsrörelsen t.ex. i samband med utplaceringen av Pershing-robotarna.

Kan det vara så att det finns information som är så subtil att den ligger till grund för beslut och ageranden — utan att den som tar beslutet och agerar inte ens förstår eller känner till vad det egentliga skälet är? Det är inte utan man blir fundersam. Varför vill SDU:s ordförande fälla regeringens budget? Varför beslutade Sveriges och Finlands regering den 5 november 2009 om att godkänna byggandet av Nordstream? Varför säger Stefan Löfvén i oktober att det inte är aktuellt för Sverige att söka NATO-medlemskap samtidigt som SIFO uppmäter den högsta siffran för NATO-medlemskap någonsin hos svenska folket?

Sabotage då? Sprängda kraftverksstationer eller radiolänkar som i filmen ”Förebudet”? Nej, numera är sabotagen sannolikt av typen ”mindre men oftare”. Ni vet — liknelsen om att koka en groda.

När vi bläddrar i tidningar, tittar på nyheter på TV och följer händelser på internet så är det ofta så att vi rationaliserar bort små nyhetsnotiser. De kan handla om en bilbrand, ett inbrott, ett mord, en sprängladdning, odrickbart vatten, inställda tåg och flyg, en trafikolycka eller en person som avskedats från sitt jobb med buller och bång. Eller att försäkringskassans eller Apotekets servrar ligger nere. Eller att kriminella gäng drabbat samman eller hotat någon näringsidkare. Mer sällan skildras bakgrund och omständigheter runt dessa till synes bagatellartade nyheter. Mord, våldtäkt eller misshandel är inte bagateller — men sett ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det inga avgörande händelser. Vad vi inte vet när vi läser om dessa händelser är de fall då dessa har föregåtts av minutiös planering och ett perfekt genomförande.En agent kan gömma sig i en miljö som även för den mest erfarne polis endast består av dem man förväntar sig, oavsett om det handlar om huliganer, invandrargrupperingar, yrkeskriminella, MC-gäng eller någon annan lämplig miljö.

Den ryska federala underrättelsetjänsten är en av världens skickligaste, mest erfarna och bäst finansierade organisationer i sitt slag. Rysslands motsvarighet till CIA heter SVR och springer ur KGB:s första direktorat. De kommer ur en tradition som haft CIA, MI6 (och Mossad) emot sig under mer än 40 år! Och man kan väl säga att förhållandet åter är på samma nivå som under Kalla kriget även om CIA och MI6 har mycket annat att göra numera. Man får utgå ifrån att allt vi någonsin sett i västerländska agentfilmer om vad CIA och MI6 är kapabla till — det är också SVR kapabla till. Med undantag för något enstaka galet James Bond-spektakel…

Sabotage utförs med fördel i cybermiljön. Det är också sannolikt det i särklass vanligaste. Även den
biologiska miljön måste anses vara fördelaktigare för angriparen än landets fysiska infrastruktur (inklusive kraftproduktion och distribution).

Sammantaget kan metoderna subversion och sabotage samordnas över tiden och bilda ett mönster som antingen binder beslutsfattare, påverkar dem indirekt eller t.o.m. direkt så att utfallet blir så som angriparen önskar sig. Detta samordnas och kombineras med de synliga och öppna handlingarna av typen kränkningar och insatser mot grannländer samt militär och politisk maktprojektion mot övriga länder i regionen. Intensiteten kan skruvas upp tills man når sina mål som i fallet med Georgien och Ukraina och nu sannolikt även Moldavien, Estland och Lettland. Vem vet vad de har i kikaren för Sverige och Finland?

Det stora strategiska (militära) överfallet då? Nej, det är inte hotbilden just nu och förmodligen inte i morgon heller. Men betänk hur bräckligt det ryska statsbygget är. Om Putin inte lyckas hålla ihop sitt ”band of brothers” och vi står inför ett kollapsat Ryssland med en statskuppsliknande utveckling eller rentav inbördeskrig — då får vi skriva en ny artikel.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

(Uppdatering) Håll NBG kvar i barackerna!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.

I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.

Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.

Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.

Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.

När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.

Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.

Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.

Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar stridsgruppens vikt resp. längd till kring 5000-7000 ton o/e löpmeter.

De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.

Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).

De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.

Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.

Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.

Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap och öka farten i den egna reformen.

Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.

Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.

………………..

(Uppdatering 5/1 kl 0935)

Sedan Carl Bildt med flera kommenterat det ovan skrivna vill jag utveckla några aspekter av det ovan skrivna.

Jag är naturligtvis fullt införstådd i beslutsmekanismerna för EU BG och att det är ett enigt beslut i EU som krävs. Det är hur hårt vi själva ska driva en insats jag är ute efter.

På EU-bloggen refereras en artikel i irländska Indepedence, där Sverige sägs utöva stort tryck för en användning.

Patrik Oksanen kopplar detta bland annat till ett brett svenskt intresse för en av de roterande platserna i FN:s säkerhetsråd. Om kopplingen finns är svårt att veta, men det vore bra oaktat detta, om vi hade en programförklaring vad vi ska uppnå med denna plats.

Jag är inte motståndare till konceptet eller att ställa resurser till vare sig FN:s eller EU:s förfogande som framgår av mitt resonemang om NEO eller Brindisi ovan.

Min tveksamhet rör det kloka i att använda den högst beredskapssatta formationen vi har, när den geopolitiska risken i vårt närområde är både stigande och oförutsägbar.

Det finns också andra skäl till att varna för ett engagemang, där debattörer tror att det bara är att ta hem trupperna akut vid behov. Det är att ingen kan ersätta dem direkt där, vilket skulle vara betydligt mer osolidariskt än mitt förslag.

Det kan, om viljan finns, gå att lösa dilemmat genom en tillfällig lösning.

Under NBG 08:s beredskapstid pågick diskussioner om insättande i Tchad, något som krafter i UD var intresserade av. Eftersom denna stridsgrupp var ännu tyngre än dagens, så insåg man till slut att det var ogenomförbart.

Istället blev det så att vi organiserade ett särskilt förband för detta istället med amfibiekåren som bas.

På samma sätt skulle man kunna göra nu. Det finns många människor som gjort insatser och/eller värnplikten, men inte tagit anställning i frivilligförsvaret, som antagligen skulle vara intresserade av ett uppdrag för EU/FN i Afrika.

Fast det skulle väl svida i skinnet, om de baissade värnpliktiga vi utbildat skulle lösa en sådan uppgift. De verkar ju knappt kunna försvara landet, eftersom det är tveksamt om försvarets IT-system PRIO ens designats för att hantera dessa, nu när politiken fått kalla fötter och gett möjligheter till inkallelse för repetitionsövningar.

Håll NBG kvar i barackerna!

Håll NBG kvar i barackerna!

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Sedan ett par dygn tillbaka står Nordic Battle Group för tredje gången i beredskap som EU:s snabbinsatsstyrka. Debatten är redan igång om var den lämpligast skulle kunna sättas in. De vanligaste förslagen är Mali, DR Kongo, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Libyen.

I Korridoren till Kaliningrad som publicerades senhösten 2013, så börjar den svenska statsledningen dra benen efter sig när det gäller insättande av NBG i maj/juni 2015 på grund av beredskapsskäl.

Jag är ytterligt tveksam till ett insättande av denna styrka under beredskapstiden.

Om vi bortser från europeiska friktioner som politisk vilja att binda upp EU i längre insatser och frågan om betalningen för insats, så finns det två starka argument mot en insats.

Det första skälet är det geopolitiska läget i vårt närområde i kombination med vår otillräckliga försvarsreform. Att det inte längre är otänkbart med en väpnad konflikt i detta primära strategiska område för svensk del kan inte ha undgått någon.

När det gäller statusen på egna förband är den svårdiskuterad delvis på grund av försvarssekretess. Min bedömning är att vår beredskap blir alltför låg, om vi skulle sända iväg de svenska delarna ur NBG under första halvåret 2015.

Jag bygger detta bland annat på förra årets regleringsbrev, där en bataljon skulle finnas i hög nationell beredskap från 1/1 2014, förutom delarna i NBG (?). För 2015 finns inga motsvarande formuleringar, så vi vet inte vad som gäller, men det torde inte skilja nämnvärt. Vi vet att vi har en operativ reserv i form av ett (!) kompani i alla fall.

Detta är för markstridskrafterna, liknande är rimligen fallet för luftstridskrafterna. Det vill säga, om våra delar i NBG försvinner iväg, så nedgår förmågan hos stridsflyget också när det gäller högre nationell beredskap utom incidentjakten. Marinen är knappt påverkad av NBG, om inte ett minröjningsbehov skulle uppstå.

Jag har inte detaljräknat de svenska förbanden ur ett logistiskt perspektiv, men redan tummen och pekfingret ger vid handen att det inte går att släpa in styrkan i Afrika utan extremt stora ansträngningar, kostnader och säkerligen genans. Jag uppskattar behoven kring 6000 ton/löpmeter (+/-1000 enheter).

De flesta av alternativen i spekulationerna är helt enkelt för otillgängliga för ett så pass tungt koncept som vi valt för NBG. Räkna med minst en månad, troligen mer, för att komma till verkan i alla insatsområdena ovan utom Libyen, vars troliga områden ligger vid kusten. Vår förre utrikesminister, Carl Bildt, namnger just Libyen som ett politiskt lämpligt insatsområde i dagens blogginlägg.

Uppgiften Non-Combatant Evacuation Operation (NEO) är i och för sig lite annorlunda tidsmässigt, men knappt möjlig att planera i detalj i förväg. I det fallet kan jag tänka mig en insats för mycket kort tid (flygtransport).

De långa avstånden, otillgängligheten och konceptets tyngd gör det också omöjligt att få hem förbanden i tid med sin organisationsbestämmande materiel. Bara avropstiden för att få fram RoRo-fartyg till närmaste hamn avskräcker, sedan tillkommer taktiska transporter till hamn och seglats hem.

Under dagens Twitterdebatt påminde Wiseman om att Georgien 2008 flög hem sina soldater från sina insatsområden med personlig utrustning. Det tog fem dagar och de kom alltså med mössa, bössa och mask när allt på marken redan var avgjort.

Så det är här vi står. Det är trist att komma fram till att något jag anser vara viktigt inte bör användas för det vi satsat på.

Så vad bör vi göra? Rotera ut delar av vårt bidrag till Gotland, avvakta diskussionerna kring den andra EU BG i beredskap och öka farten i den egna reformen.

Om vi menar att EU är viktigt för vår säkerhetspolitik bör vi fundera på om inte ett bättre koncept vore en permanent krishanteringsstyrka för unionen lokaliserad vid logistikhubben i Brindisi med utmärkt läge i Medelhavet istället. Där skulle vi kunna hålla en enhet över tid istället.

Som man bäddar får man ligga. Håll kvar de svenska delarna av NBG i barackerna. Gärna på Tofta.

Vad får det kosta att sätta in NBG?

Börja med att läsa Patrik Oksanens utmärkta artikel "Should I stay or should I go"

Just nu "mullrar" det här och var om att Sverige, närmare bestämt UD, vill sätta in Nordic Battlegroup. Denna vilja är i sig positiv, det är alltid positivt att svenska politiker i grunden vill använda de säkerhetspolitiska verktyg de spenderat (våra) pengar på. De är valda eftersom vi tror att de har förmåga att fatta riktiga beslut när hotbilden kräver det.

Ta nu en titt på NBG ORBAT. Vi kan börja med att titta på vilka konsekvenser det skulle få för Sverige att sätta in NBG i t.ex. Mali. Dels är det redan nu så att FN-insatsen (MINUSMA) har ryckt materiel från den som skulle stå i beredskap för NBG. Sedan blir det lite märkligt att sätta in irländska ISTAR i t.ex. norra Mali när "svenska ISTAR" redan är i södra. Något spetsflyg blir det inte tal om av lätt insedda skäl (var skulle de gruppera? Kampala?), transportflyget går på knäna sedan många år men kanske kan få loss 1-2 C 130. Logistikbataljonen är ganska sliten efter de senaste årens OMS-verksamhet i Afghanistan. Kvar är 71 bat på P 7 som är riktigt sugna på att åka, inte minst mot bakgrund av den lyckade evalueringen mot NATO NRF.

På Facebook skriver C VK01, Jonas Nilsson; "2015 är året som inleds med beredskap i EU:s snabbinsatsstyrka: Nordic Battlegroup. Om beredskapen leder till en insats eller inte kan vi bara spekulera i - Det är beslut som fattas av politikerna. Vad vi vet, är att vi under det första halvåret 2015, ska vara beredda att göra en insats om ett sådant beslut kommer - och det finns många platser i världen där vi skulle kunna göra stor nytta."

Sedan kan man fundera på vad en förstärkt mekskbat kan åstadkomma i Kongo eller Sydsudan? För en follow-on force. Från? Frankrike? AU? Försvara sig själva. Bygga en camp på sin höjd.

Det är också värt en funderare att ta in det faktum att försvarsministern vill att ett antal tusen värnpliktiga skall kallas in till repetitionsövning i höst. När slår Göran Frisks förhatliga arbetstidsregler i taket? Hur många - utöver den deployerade styrkan - kommer att jobba häcken av sig i händelse av insats? Kommer FHQ att deployera? Oavsett vilket så kommer den redan nu hårt reducerade f.d. ROL:en i Enköping att jobba hårt. Dessutom skall en och annan stabsofficer iväg till lämpligt OHQ i Northwood, Paris eller Larissa.

Hur ser det ut för övriga TCN? Tja, precis som Wiseman konstaterar på Twitter så är de baltiska länderna inte särskilt intresserade av att nyttja sina oerhört fåtaliga resurser i Afrika när Ryssland står och knackar vid den östra gränsen. Finska NH90 behövs bättre hemma mot bakgrund av rysk ubåtsaktivitet i Östersjön, norrmännen har lite eskort på Logbat och Irland bidrar som sagt med ISTAR. (korrigering, Corporal Frisk korrigerade vår bristande kunskap om nyttjandet av NH90 i Finland, se kommentar nedan)

Vårt tips är att detta mynnar ut i något som liknar EU TM med ett 10-tal officerare. Vår rekommendation är att Battlegroup-konceptet läggs ned mot bakgrund av de suboptimerade ledningsstrukturerna i Bryssel där EUMS är hel sidsteppade och det kompakta ointresse som Ashton förut och Mogherini numera visar och har visat för militära lösningar på CFSP:s utmaningar. Låt NATO gör det NATO är bäst på och EU göra det EU är bäst på.

Vi passar härmed på att skapa vår egen lilla Pellnäsare: "För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO".

Säkerhet som centralt politikområde

Lyssnar med stort intresse på Ekots lördagsintervju med Gudrun Schyman, politisk talesperson för Feministiskt initiativ. Då det är en politisk diskussion ska jag inte här ifrågasätta resonemangen kring militarism eller orsak, verkan och lösningar på konflikter som påverkar Sverige eller vårt närområde. Ej heller varför det var möjligt för stater under totalitärt förtryck i östra Europa att frigöra sig under tidigt 90-tal eller varför territoriell integritet är centralt för varje nation som vill forma sin egen framtid.

Däremot bekräftar intervjun den bild jag fått av intresset och engagemanget för försvars-och säkerhetspolitik efter en nästan 20-årig frånvaro i det allmänna samtalet. I mina möten i Sverige och ute i Europa under hösten 2014 är det kristallklart att frågor kring säkerhet är något som åter är centralt i beslutsfattande. Inte bara som ren politik utan också i sammanhang som tidigare enbart kunnat behandla t.ex. energi, näring, miljö eller grundläggande mänskliga värden utan att behöva sätta in dessa frågor i ett större geopolitiskt sammanhang. Det är en mycken yrvakenhet men framför allt ett genuint intresset för frågeställningarna i många samhällsfunktioner.

Men frånvaron innebär också att beslutsfattare, oavsett i vilka branscher eller verksamheter dessa befinner sig, normalt saknar kunskap och erfarenhet att fullt ut förstå säkerhetspolitiska orsakssammanhang eller korrekt värdera vilka beslut som ger större förutsättningar att klara en osäker omvärld.

Försvarsmaktens nyårslöfte är att utifrån sitt sakområde och expertis bidra till svar och förklaringar inom ett område som kommer att vara centralt de kommande åren för en trygg och säker svensk och europeisk utveckling.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Funderingar

Som några läsare har noterat gick bloggen in i ett oannonserat viloläge i slutet av år 2013. Detta hade många orsaker som jag inte vill gå in på just nu. Detta skedde i ett läge där bloggen bland annat av Expressen bedömts vara en av Sveriges 10 viktigaste försvarsbloggar.

Frågan är om det fortfarande finns existensberättigande för en blogg som främst fokuserar på den reformerade personalförsörjningen och hur den kan och bör tillämpas inom Försvarsmakten. I och för sig är det ju så att just personalförsörjningen fortfarande lyfts fram som den enskilt viktigaste och svåraste frågan, men detta faktum kan möjligen nu utkonkurreras av en mer allmän desperation om Försvarsmaktens bristande försörjning med ekonomiska medel, en enorm "materielskuld" och ett otal andra negativa faktorer.

Bloggens inriktning är ju främst att försöka lämna ett blygsamt bidrag till olika aspekter på Försvarsmaktens personalförsörjning och det kanske är så att detta inte längre upplevs som intressant i "bloggosfären".

Vi drar ett streck där. Finns det behov och önskemål att bloggen startas igen så är vi beredda!

GMY

Sinuhe

Krigets första timmar

Dags för lite styrkejämförelser. Nedan en film från Totalförsvarets dag i Uddevalla där Försvarsmakten, Polis och frivilligverksamhet visade upp sig. Det är trots allt så att det moststånd som Sverige kan skramla fram inom 24 timmar på svensk mark består av just detta. Övriga arméförband har lägre beredskap (alltså längre inställelsetid) eller helt andra uppgifter.



Vem de skall försvara sig mot? Ja, sannolikt de som visas i filmen nedan. För en gångs skull hoppar inte Spetsnaz ned från träd, kastar kniv samtidigt som de slår volter eller genomför någon form av synkroniserad konststrid utan här ser man de uppgifter som de med stor sannolikhet har, genomföras på ett sätt som känns rimligt och hyfsat realistiskt.



Medan SOG skyddar regering och kungahus, flygvapnet kammar efterbrännare och ubåtarna glider in i Finska viken så är det precis detta som sker under krigets första timmar. Dessa aktörer och den typen av strid. Finns ingen anledning att glamorisera någondera part.

Ska man leva som man lär?

Abstrakt: Det beror på.

Många har en bestämd uppfattning huruvida man ska leva som man lär. Men som så ofta är svaret ett rungande ”det beror på”. Låt oss bena lite i när man ska och inte ska. För övrigt kommer detta benande i frågors dualitet vara ett återkommande tema på denna blogg.

Om man likt vänstern propagerar för höjd skatt, ska man då inte få göra maximala avdrag tillåtna enligt lag? Och på högerkanten, bör man inte utnyttja gratis museébesök om man anser att de ska vara avgiftsbelagda? Båda dessa exempel handlar om att utnyttja förmåner som man betalar med skatten och man bör nog inte belastas för att leva i det system som vi för närvarande har.

Man kan inte kräva att någon ska leva i den framtid de vill ha innan fördelarna med den infriats, eller i alla fall är på god väg. Vänsterpartister måste klanderfritt få göra avdrag som alla andra eftersom de inte kan avnjuta fördelarna av att begränsa avdragsrätten innan en sådan regel är införd.

En annan typ av exempel är där det redan finns de alternativ som man önskar vore de enda, av en anledning som man tror på och predikar (lär). Här kan man tänka sig att måla med en färgtyp man vill förbjuda eller inte använda ett färdmedel som man argumenterar borde användas.

Vi utnyttjar det nutida exemplet att flyga från Bromma när man är emot att flygplatsen ska finnas, men samtidigt även väga in att man är emot flyg i sin helhet eftersom miljöpåverkan är för stor. Notera att detta är två delvis olika saker. Flyga från just Bromma och flyga istället för att ta tåget.

Om man väljer att flyga så är det till viss del irrelevant om detta sker från Bromma eller inte. De flyg som går från Bromma gör så och det ändras inte förrän flygplatsen eventuellt läggs ner. Det blir därför svårt att klandra någon för att de flyger från just Bromma när inte alternativ ännu finns. Noteras bör att regeringsflyget utgår från Bromma och det därför inte finns en alternativ flygplats för detta just nu.

Det som är enklare att klandra är att resan överhuvudtaget sker med flyg. Är man emot flyg som färdmedel så måste man också anse att kostnaderna i tid för tåg är värt priset kontra miljövinsten. Så om man anser att andra ska ta tåget för miljöns skull så borde man som logisk följd anse att man själv borde göra detsamma. Såvida man inte skiljer på sig själv och andra, men då finns andra saker att klandra.

Det finns självklart förmildrande omständigheter. Har man till exempel föreslagit (lärt) att man först ska bygga ett snabbtåg till Norrland och först när detta är klart lägga ner flyget dit, så är det förståeligt att ta flyget. Notera att detta bara gäller om man tydliggjort denna tågordning (ordvits oavsiktlig) då alla skulle få lida i skarven mellan nedläggning av flyget och eventuell utbyggnad av tåget.

Många använder här en vad jag anser felaktig förmildrande omständighet; att flyget skulle starta ändå och därför miljövinsten utebli. Detta är ett statistisk feltänk. Det finns en nivå där en flyglinje utökas eller minskas, även om den är omöjlig att kvantifiera exakt. Det är lika troligt att det är just din bokning som får linjen att utökas/minskas som någon annans enskilda bokning. Så att flyget skulle gå ändå är i exemplet inte en förmildrande omständighet då man inte har en tydlig särställning bland de bokande.

Det är enkelt att kritisera någon som inte lever som den lär, men det blir lätt kortsiktigt och trovärdighetstärande om det sker urskillningslöst och ofta.

Mikael Grev


Ryska staten stödjer flera stora företag

Den ryska staten uppgav på nyårsafton att man vidtar åtgärder för att stödja flera stora ryska företag. Staten kommer att stödja gasprojekt och även tillhandahålla kapital till Gazprombank som är den tredje största långivaren i landet.

Rysslands utländska reserver har under det senaste året sjunkit från 510 till 389 miljarder dollar, uppgav centralbanken på nyårsafton.

Inflationen för helåret 2014 uppgick till 11,4 procent i spåren av högre importpriser i den svaga rubelns spår.

Källa: The Wall Street Journal.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat "Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa". Sedan blev det ännu mer klarspråk:

"Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt."

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: "Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade".

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

"Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar."

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Privata militära företag

Läs gärna ovanstående rubrik med någon lämplig dramatisk musik i sinnet! För visst är det så att när vi pratar om PMC eller PMF så föreställer vi oss något som närmast associeras med ett våldsindränkt dataspel eller om laglöshetens Irak efter USA:s markinvasion 2003.

Men är det verkligen en sann bild? Är vi eller någon annan betjänt av den bilden? Vem driver public relations agendan?

Vi skall avvakta med informationsaspekterna något och istället börja från början. Födelsen av företeelsen PMF brukar tillskrivas en grupp f.d. veteraner ur SAS (Special Air Service, ett specialförband inom den brittiska armén). Sir David Stirling och John Woodhouse grundade företaget WatchGuard år 1965. Deras första uppgift var en ren underrättelseuppgift där de för brittiska staten kontrollerade status på eldupphör-överenskommelsen i Yemen. Därefter följde en rad pojkboksliknande äventyr i Zambia, Sierra Leone, diverse oljeländer runt Persiska viken tills de deltog i ett misslyckat kuppförsök mot Muammar Gaddafi 1971. Därefter gick det utför och Stirling hoppade av 1972. En annan intressant uppgift om Stirling är att hans andra bolag, KAS Enterprise på uppdrag av WWF (World Wildlife Fund på den tiden), spanade på och slog till mot smugglingen av elefantbetar ur Sydafrika på 70-talet. Just Sydafrika var också en grogrund för nya PMF, t.ex. legendariska Executive Outcomes.

Sverige har också en del av historien främst genom Securitas och Grupp 4. Faktum är att Grupp 4 (idag känt som G4S) grundades av svensken Jörgen Philip Sörensen. Han hade visserligen danskt påbrå men föddes i Malmö. Grupp 4 var från början en division i Securitas där Sörensen samlade fyra brittiska vaktbolag under det beskrivande namnet.

Nästa milstolpe i utvecklingen av PMF var när den militära logistiken började sin privatiseringsresa. 1985 drog USA igång ett program som kallades "Logistics Civil Augmentation Program", LOGCAP. För att beskriva och förstå LOGCAP måste man först gå igenom en rad logistikprinciper t.ex. definition av begreppen Host Nation Support, Contractor Support to Operations, In Country Resources etc. men det gör vi inte i det här inlägget, men sannolikt i framtida inlägg. Kort sagt startade LOGCAP en mycket stark trend där mer och mer militära uppgifter lades ut på entreprenad hos privata företag. En trend som inte visar några tecken på att mattas av.

När det Kalla kriget tog slut 1989-91 så blev raskt uppskattningsvis sex miljoner soldater och officerare på västsidan utan jobb under de första åren. I den vevan kunde man se hela förbandsenheter, t.ex. Sydafrikanska 32nd Reconnaissance Battalion bli ett privat företag.

Även på östsidan förekom liknande utveckling. Gamla Sovjetiska veteraner ur Spetsnaz Alpha med Överste Golvatov i spetsen startade företaget Alpha-B i augusti 1993. Just Alpha-veteraner är extra intressant när t.ex. Blackwater kommer på tal eftersom de var involverade i dödsskjutningarna i samband med de Baltiska staternas utbrytningar ur Sovjetunionen 1991. Det finns också tydliga kopplingar mellan Alpha-B och organiserad brottslighet och politik!

Det går inte att skriva om PMF och strunta i Blackwater. För oerhört många, även officerare i svenska Försvarsmakten, är PMF och Blackwater synonymt. Det är fel ur många synvinklar. Dels domineras dagens PMF-marknad av logistikföretag och rent omsättningsmässigt i pengar så är logistikföretagen väsentligt mycket större. Men också för att Blackwater gjorde ett antal misstag som inte många andra PMF har gjort. Det viktigaste misstaget var att i sin tur kontraktera ut uppdrag på underleverantörer som dessutom tilläts lägga ut kontraktet på lokala leverantörer.

Blackwater grundades 1997 av den mycket intressanta personligheten Erik Prince. Läs gärna om honom, det är nästan ett separat inlägg. Det pågår en mytbildning runt honom värdig en afrikansk diktator. 1990 fick den då 21 år gamle Erik en praktikplats i Vita huset under George Bush den äldre och strax därefter en praktikplats för Ronald Reagans gamla talskrivare Dana Rohrabacher. 1992 tog han värvning i amerikanska flottan och blev sedemera antagen till Navy Seals. Han genomförde uppdrag för Team 8 i Mellanöstern och på Balkan men det var Rwanda-kriget som fick honom besluta sig för att starta Blackwater, allt enligt hans egen levnadsbeskrivning.

Blackwaters viktigaste bidrag till PMF-historien är förstås massakern i Baghdad den 16 september 2007 när operatörer ur Blackwater sköt ihjäl 17 civila och skadade 20. Varför beskrivs det som "viktigast"? Efter detta började hela situationen med kontraktörer för den amerikanska försvarsmakten att granskas av den amerikanska kongressen och domstolar. Domstolarna misslyckades med att hantera situationen men eftersom amerikansk media och opinion påverkade lagstiftarna att ändra regelverket för hur kontraktörer används i insatsområden, ändrades förutsättningarna. Denna process pågår ännu.

I dagarna avslutades ISAF i Afghanistan. NATO's insatser där är inte helt avslutade. En ny mission, Resolute Support Mission uppstod den 1 januari 2015 och över 10 000 amerikanska soldater är fortfarande i landet. Men medan ISAF var en stridande operation där NATO och partners stred sida vid sida med den Afghanska armén är RSM en ren rådgivningsmission. Alla förstår att det finns undantag men det är den officiella linjen. Detta innebär att kraven på och omfattningen av privata militära företag i Afghanistan minskar väsentligt även om faktiskt ration för PMF vs statligt anställda aldrig varit högre. Det innebär också att just nu sätter sig ett stort antal militärer, politiker och företagare ned för att utvärdera hela ISAF-insatsen sett ur ett PMF-perspektiv. Det kommer att komma ut oerhört mycket matnyttig kunskap från detta arbete.

2012 skrev Joakim Berndtsson en rapport för Gothenburg Research Institute, "Den privata säkerhetssektorn i internationella operationer". Göteborgs freds- och konfliktforskarvärld har haft låg status bland officerare sedan de gamla 68-veteranerna Hans Abrahamsson och Björn Hettnes härjningar men CSMS representerar något helt annat. Borta är den default-kritiska biasen och istället ser vi konkret och nyttobaserad forskning under Institutet för Globala Studier. Joakim Berndtssons rapport är avgränsad till Privata säkerhetsföretag i internationella operationer vilket är lite synd eftersom detta är ganska väl genomlyst och dessutom har relativt liten betydelse i nationella och globala kontext annat än möjligen som slagträ i politisk propaganda.

Då är istället Marcus Mohlins arbete på Försvarshögskolan att föredra. Han har tagit ett helhetsgrepp om utvecklingen. Han studerar PMF globalt och lokalt och han inkluderar samtliga tjänsteområden, inte bara säkerhet och skydd. Han gör det under rubriken "Outsourcing som strategi" vilket är ett mycket bättre angreppssätt. Han har även myntat begreppet "diskreta resurser" i sammanhanget vilket är mycket användbart och ger en relevant politisk aspekt på ämnesområdet. För detta handlar naturligtvis om politik. Mer om det i avslutningen nedan.

Nyckelfrågan för Mohlin har varit "På vilket sätt förstärker, och emellanåt ersätter, USA sina militära förmågor med hjälp av civila företag och deras specifika resurser och kompetenser?". Att Mohlin väljer USA beror på att han besökt branschorganisationen IPOA årligen och att USA är det land i världen som kommit längst med outsourcing och lägger i särklass mest pengar på PMF.

Mohlin beskriver att begreppet PMF leder helt fel, det associerar till legoknektar snarare än till en naturlig utveckling av försvarsindustrin till att omfatta mer än enbart materielsystem. Han konstaterar också att marknaden av naturen är global och helt internationaliserad. Det hindrar dock inte att han funderar på hur Sverige bäst nyttjar trenden.

Först och främst kan man konstatera att numera finns allt att köpa på marknaden. Från stridsflygsystem via lednings- och sambandssystem till ammunition och personlig utrustning. Borta är sedan länge den tid då staten själv ägde och kontrollerade all produktion av materiel till Försvarsmakten. Tvärtom så är trenden mot total outsourcing via offentlig/privat samverkan urstark och visar inga tecken på avmattning.

Skriver man om svenska PMF kan man inte låta bli att nämna Vesper Group. De kallar sig "säkerhetskoordinatorer" och arbetar åt svenska utrikesdepartementet bland annat i Afghanistan. De erbjuder i första hand personskydd. Precis som den amerikanska förlagan har Vesper Group hamnat i juridiska klammerier. Bland annat har det tidvis varit oklart om de har varit anställda av UD eller av det privata företaget. De har också misstänkts för vapensmuggling, något de helt friades från. Vesper Group är ett litet ungt företag. De har funnits sedan 2004 och omsätter ca 50 MSEK. Detta kan jämföras med t.ex. Hägglunds som omsätter 2,2 miljarder SEK och har funnits i över 100 år.

Denna artikel skall ses mot bakgrund av huvudtrenden outsourcing och OPS. Vi kommer att se en ökad privatisering av militär verksamhet även i Sverige. Men det är inte solklart att det blir billigare och långt ifrån säkert att det blir bättre. Som väljare och skattebetalare i Sverige är det viktigt att förstå att det politikerna presenterar som effektiviseringar och utgiftssänkningar också har en baksida i form av minskad säkerhet, ökat beroende av aktörer utom politisk kontroll och värsta fall bristande användbarhet i kris och krig. Ämnet har berörts av oss förut där vi varnat för riskerna med att lägga ut för mycket logistik på externa civila och privata företag som i en krigssituation helt enkelt vägrar eller saknar förmåga att fullfölja.

Privata Militära Företag kräver ett eget lagrum. Joakim Berndtsson skriver "Uppluckringen av offentligt och privat är dock en viktig effekt av den så kallade privatiseringen av säkerhet, och bidrar till att göra frågor om definition, ansvar, kontroll och reglering än mer komplexa."

Vi kan bara hålla med. Det finns också en tendens att överdriva behovet av sekretess och detta är ytterligare ett skäl till att utveckla lagstiftningen på området. Om regeringar och stater kan gömma verksamheter som normalt skulle kunna granskas av tredje statsmakten baserat på offentlighetsprincipen, i företag som istället skyddas av lagen om företagshemligheter - vad får vi då för utveckling? Detta är en förenklad beskrivning, vid misstanke om lagbrott kan polis och åklagare förfoga över all dokumentation som bolaget har men med tanke på hur svårt de haft att strypa Pirate Bay som ändå är källarverksamhet - hur lätt är det för lagens exekutiva funktionärer att få grepp om privata företag som dessutom jobbar på uppdrag av regering och myndigheter?

Gör ett enkelt test med dig själv - hur många svenska privata militära företag känner du till och vilka uppdragsgivare har de?

Återbesök hos solidaritetsförklaringen

I juni 2009 fastställde Riksdagen den svenska solidaritetsförklaringen i vilken Sverige utfäster sig att inte stå passivt om ett annat EU-land eller nordiskt land skulle drabbas av ett angrepp. Bakgrunden till solidaritetsförklaringen såsom den framställdes av den dåvarande regeringen läses bäst i dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2010.

Solidaritetsförklaringen har sedan dess varit lika omhuldad av regeringarna och dess försvarspolitiska företrädare, som den varit ifrågasatt av försvarsdebattörer för dess ringa konkretisering. Inget sägs om vilket stöd som ska lämnas och än mindre om vem ska komma till Sveriges stöd, varvid den grundläggande planering som krävs för dylika fal, några månaders arbete, heller inte går att verkställa. Sedan annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina har dock tonen kring den svenska solidaritetsförklaringen inrikespolitiskt varit lägre än tidigare. Att diskutera hur Sverige ska ge stöd till grannländerna har inte alls varit lika populärt, även om 2014 inleddes med ett besked om att regeringen och Socialdemokraterna var överens om att Sverige ska öva tillsammans med NATO Response Force, NRF. NRF är NATO:s motsvarighet till EU:s stridsgrupper och Finland har sedan flera år haft den roll i NRF som Sverige nu ska använda för att ersätta det bortfall av erfarenhet som neddragningen i Afghanistan medför. Vad gäller att ta emot stöd har Sverige äntligen börjat titta på hur ett värdlandsavtal med NATO ska utformas i syfte att effektivt kunna ta emot stöd. Ett riksdagsbeslut är dock inte aktuellt förrän 2016.

För grannländerna är dock den svenska solidaritetsförklaringen mer intressant än någonsin och då framförallt för de baltiska staterna. Till följd av staternas ringa areal och deras utsatta läge, är de i sitt försvar beroende av snabbt stöd från andra NATO-länder. Den pågående och regelbundna övningsverksamheten från diverse NATO-länder i Baltikum och Polen är endast ett sätt att skapa ett farthinder. Ändå är det tillförseln av kvalificerade förband som krävs för ett försvar av länderna. Här enades NATO-länderna vid höstens toppmöte i Wales om att skapa en särskild snabbinsatsstyrka om 4000 man för försvaret av de östeuropeiska medlemmarna, läs Baltikum, inom ramen för NRF. Den nya styrkan benämns VJTF, Very High Readiness Joint Task Force. VJTF-styrkan ska till skillnad från konventionella NATO-resurser ha en mycket hög beredskap och sättas in på kortare tid än NRF, som liksom EU:s stridsgrupper ska kunna påbörja lösandet av uppgifter efter 10 dagar från beslut. Uppsättandet av styrkan förändrar dock inte det faktum att de baltiska staterna och NATO fortsatt är beroende av att Gotland och södra Sverige är i vänligt sinnade händer. Utan vänligt sinnad kontroll över Gotland och södra Sverige finns mycket ringa möjligheter att genomföra en tilltransport av förband över havet eller genom luften, och möjligheterna att uppträda med stridsflyg nära de baltiska staterna nedgår också. Detta är ett stort orosmoln för de baltiska staterna, vilket försvarsminister Peter Hultqvist vittnat om under hösten. Inte undra på att det då reses frågetecken kring vad den svenska solidaritetsförklaringen egentligen är värd, eftersom inga utfästelser görs.

Samtidigt har samtliga partier i Sverige återigen ställt sig bakom bedömningen att Sverige aldrig kommer att drabbas av ett enskilt angrepp utan ett krig eller en konflikt i vårt närområde kommer att drabba flera länder. Emedan man samtidigt fastställt att ett enskilt angrepp mot Sverige är osannolikt, säger man desto mindre om utsikterna för en konflikt som berör närområdet. Situationen är dock tillräckligt oroande för att våra grannländer nu drastiskt ska höja sin försvarsanslag redan 2015.

Vilka möjligheter har dock Sverige att för att verka dämpande i närområdet? Det kan konstateras att ett agerande i första hand kräver just ett aktivt ställningstagande, vilket traditionellt varit svårt att dra ur den svenska politiken när det gäller närområdet. Det är lätt att uttala sig hårt om något som händer i en annan världsdel, men när det gäller närområdet smyger man fram. Om man nu inte är redo att ta steget in i NATO, finns det ändå möjligheter att verka inom ramen för den tidigare avgivna solidaritetsförklaringen. Ett sådant sätt är i så fall att ställa upp med ett förbandsbidrag inom ramen för VJTF, vilket säkerligen skulle emottagas med öppna armar från de baltiska staterna. Samtidigt som det skulle innebära att Sverige ges fortsatt möjlighet till kvalificerade övningar, skulle det också innebära en dämpande effekt i och med att vårt stöd till de baltiska staterna i än högre manifesterades. Slutligen skulle det också ge Sverige en möjlighet till större insyn och påverkan avseende utvecklingen i Östersjöområdet.

Ny försvarsblogg – Reservofficer

Idag startar Reservofficersbloggen. Det är grupperingen bakom Twitter-kontot @Reservofficer1 som skriver här men mellan varven kommer vi också att släppa in gästskribenter.

Eftersom ingen av oss gör det här på heltid så kommer bloggen sakta men säkert snyggas till och diverse gadgets och widgets och allt vad det heter kommer att läggas till. Just nu ser den bedrövlig ut men hav förtröstan, den blir bättre och snyggare med tiden.

Tanken är också att bidra med flera olika spännande tjänster för dig som är verksam inom sociala media med fokus på säkerhetspolitik och försvarsfrågor. Ett exempel är Försvarstwittrartoppen som vi skall försöka underhålla. Det är ett kul sätt att variera FollowFriday-funktionen på Twitter.

Som du säkert sett försöker vi vara en blåslampa i r*ven på journalister och redaktioner så en idé vi jobbar på är att lista och rejta journalister. Ett bra sätt att komma långt ner eller halka ur den listan är att okommenterat använda ryska statskontrollerade medieföretag som källa.

En artikelserie är under produktion med övertiteln "Det privatiserade totalförsvaret". Vi avslöjar inte mer om det just nu men det kommer att bli mycket intressant att göra research och skriva om det.

Det finns även skönlitterära ambitioner här och var men just nu känns det som att alla uppslag till fiktion överträffas av verkligheten innan det ens lämnat idéstadiet. Vart skall detta ta vägen? För stunden spånas på en story om Ryssland efter Putin. Synnerligen angeläget.

Har du tips på ämnen som du vill att vi skriver om så går det bra att hinta om det i kommentarerna.

Vi ses i bloggosfären och twetern!