Varför vi har ett försvar är en fråga som vi alla borde reflektera över, somliga mer än andra. I våra grannländer som haft oturen att under 1900-talet vara hårdare drabbade av krig, är denna fråga mer belyst. En finsk kollega påtalade igår att "Sverige har bara goda grannar. Tyvärr har inte Finland samma tur". Här kan det vara värt att påminna om att utan det finska motståndet under andra världskriget hade Sverige haft Sovjetunionen som närmaste granne från 1940 och fram till 1991. Det är en aspekt som få svenskar reflekterar över.
Även i grannländerna behöver man då och då påminna sig om varför landet behöver ha ett försvar. Nedan är en oerhört starkt och välgjorde film från det norska Motståndsrörelsemuséet som visar vad som händer när norsk grundlag inte längre gäller. Demokrati kan aldrig tas för given.
Politikerutfrågningen 8/9: Jakop Dalunde (mp)
Vi är framme vid den näst sista delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Turen har nu kommit till Jakop Dalunde som från och med hösten har ersatt den tidigare representanten Peter Rådberg.
Jakop Dalunde är född 1984 i Stockholm och är riksdagsledamot sedan valet 2014. Han är ersättare i riksdagen för Per Olsson. Dalunde var 2008–2011 språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Maria Ferm och han har tidigare även arbetat på Miljöpartiets riksdagskansli. Tidigare har Dalunde främst arbetat med frågor om klimat, mänskliga rättigheter och global utveckling.
---------------
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
Försvarsmakten arbetar utifrån den idag fram till och med nästa försvarsinriktningsperiod tar sin början och Miljöpartiet gör ingen annan bedömning än ÖB:s vad gäller övergripande inriktning. Miljöpartiet förväntar sig att Högkvarteret ger oss politiker signaler ifall Försvarsmakten inte klarar sina uppgifter enligt gällande försvarsbeslut. MP väntar nu på Försvarsmaktens underlag till inriktningsbeslutet, vilket snart blir offentligt, innan vi tar ställning.
Försvarsmakten arbetar utifrån den idag fram till och med nästa försvarsinriktningsperiod tar sin början och Miljöpartiet gör ingen annan bedömning än ÖB:s vad gäller övergripande inriktning. Miljöpartiet förväntar sig att Högkvarteret ger oss politiker signaler ifall Försvarsmakten inte klarar sina uppgifter enligt gällande försvarsbeslut. MP väntar nu på Försvarsmaktens underlag till inriktningsbeslutet, vilket snart blir offentligt, innan vi tar ställning.
Miljöpartiet står bakom IO 14:s fokus på ett snabbt gripbart, rörligt försvar, och menar att största problemet med IO 14 är personalförsöjningen. Med detta sagt kommer vi självklart ta med den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling i arbetet med 2015 års inriktningsproposition.
Det enkla svaret är ju att det beror på de händelser man ska möta, och jag värjer mig något mot resonemang om enskilda plattformar eller exakt antal stridsflygplan eftersom Försvarsmaktens samlade förmåga bygger på ett system som hänger ihop. När det gäller stridsflyget handlar det t.ex. om tillgänglighet, som i sin tur beror på underhåll, reservdelar, flygförare etc.
ÖB återupprepade nyligen att han inte vill se en återmilitärisering av Gotland. Från Miljöpartiets sida har vi inte någon anledning att göra någon annan bedömning än Försvarsmakten. Dock så vill vi stärka hemvärnet på Gotland, öka lagerkapaciteten och möjligheten att transportera dit förnödenheter, trupp och materiel.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Igen så vill jag framhålla att det är Försvarsmakten som besitter den militärstrategiska kompetensen att bedöma detta. Riksdagen förlitar sig på att Försvarsmakten ger oss nödvändig information som möjliggör politiska beslut, där det sedan är upp till oss att väga olika intressen och perspektiv mot varandra.
Som en övergripande ståndpunkt kan jag dock säga att vi i dagsläget föredrar satsningar på personal för att förstärka uthålligheten i försvaret, framför nya stora materielprojekt som äter upp alltför mycket av försvarsanslaget.
Som en övergripande ståndpunkt kan jag dock säga att vi i dagsläget föredrar satsningar på personal för att förstärka uthålligheten i försvaret, framför nya stora materielprojekt som äter upp alltför mycket av försvarsanslaget.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Det enkla svaret är ju att det beror på de händelser man ska möta, och jag värjer mig något mot resonemang om enskilda plattformar eller exakt antal stridsflygplan eftersom Försvarsmaktens samlade förmåga bygger på ett system som hänger ihop. När det gäller stridsflyget handlar det t.ex. om tillgänglighet, som i sin tur beror på underhåll, reservdelar, flygförare etc.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
ÖB återupprepade nyligen att han inte vill se en återmilitärisering av Gotland. Från Miljöpartiets sida har vi inte någon anledning att göra någon annan bedömning än Försvarsmakten. Dock så vill vi stärka hemvärnet på Gotland, öka lagerkapaciteten och möjligheten att transportera dit förnödenheter, trupp och materiel.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Enligt en enig försvarsberedning föreligger inget direkt riktat militärt hot mot Sverige. Sedan dess har det dock skett förändringar i säkerhetsläget kring östersjön och östra Europa. Få bedömare - inklusive Försvarsmakten - tror trots detta att risken för ett militärt angrepp mot Sverige har ökat. Dock är det högre risk för incidenter och konflikter i närområdet, som också kan inbegripa militära medel. Vi ser ingen anledning att göra en annan bedömning och detta ingår naturligtvis som en faktor i arbetet med inriktningspropositionen.
MP stödjer det Nordiska försvarssamarbetet och bejakar ett allt närmare samarbete mellan Finland och Sverige. Majoriteten i försvarsberedningen ville inte ändra Sveriges militära alliansfrihet. Det faktum att FP och nu även M driver frågan, efter många år i regeringsställning, visar att omsorgen om breda och blocköverskridande beslut i så viktiga frågor som Sveriges säkerhetspolitiska vägval, främst vilar på regeringen.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Sverige ska stå militärt alliansfritt och Miljöpartiet ser fortsatt ingen anledning att utreda ett svenskt NATO-medlemskap. Detta ställningstagande utgår ifrån vår säkerhetspolitiska analys, inte opinionsläget.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Personalförsörjningen. Vid sidan av det så är också samhällets samlade motståndskraft viktig, som exempelvis mot cyberattacker och psy-ops.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Vi står bakom det försvarsanslag som finns i den rödgröna regeringens budget.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Min generella uppfattning är att det är olyckligt med beslut som inte är en del av en helhet. Vi har naturligtvis noterat att Försvarsmakten på ett tydligt sätt har sagt att det helt enkelt är omöjligt att genomföra hela besparingen. Detta kommer vara en av de viktigaste delarna att lusläsa i myndighetens underlag inför inriktningsbeslutet.
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Med tanke på att vi byggt in oss i ett ”just-in-time-samhälle” där det börjar bli tomt i livsmedelsbutikerna efter bara två-tre dagar, så ser jag det som en stor uppgift framöver att stärka respektive bygga upp hela kedjan från samhällets krishanteringsförmåga till civilt försvar. Miljöpartiet har sedan förra mandatperioden lagt ner mycket tid på att uppmärksamma hur sårbart vårt samhälle har blivit.
Långsiktigt är klimatanpassning viktigt - då uppvärmningen av vårt klimat riskerar att slå ut infrastruktur som kan lamslå samhällen, livsmedelsförsörjning och även stora distributionsvägar för industrin och flöden till våra större städer. Men klimatförändringarnas effekter har också en viktig säkerhetspolitisk dimension, vilket vi som bekant redan har sett i konflikter.
-------------------
Därmed tackar jag Jakop Dalunde för svaren. I morgon publicerar jag det sista inlägget i utfrågningen och då med svaren från Mattias Ottosson (s).
Julkalender 2014: Lucka 17 – samhällsberedskap
Det här en lucka i julkalendern med potential till rejäl lucköppning, nämligen den bristande samhällsberedskapen. I tisdags publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en rapport om hur det civila försvaret kan utvecklas och stärkas. Myndigheten fick i somras fick uppgiften att beskriva hur myndigheter och andra aktörer kan utveckla planeringen för det civila försvaret i händelse av krig och hur uppgifterna ska kunna lösas uthålligt.
I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.
– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle
Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.
Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.
Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. "Vår beredskap är god", uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.
Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.
I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.
– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle
Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.
Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.
Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. "Vår beredskap är god", uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.
Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.
Kolumnist på Svenska Dagbladet
I dag blev det officiellt att jag kommer att börja skriva för Svenska Dagbladet i egenskap som kolumnist. Det kommer givetvis bli både roligt och spännande att få skriva i riksmedia, och i synnerhet hos en så etablerad och välrenommerad tidning som SvD.
Att skriva kolumner för SvD innebär att jag kommer publiceras varannan fredag jämna veckor i såväl papperstidningen som på webben. Första kolumnen kommer dock redan den 23 december.
Se pressmeddelandet från SvD här nedan.
Att skriva kolumner för SvD innebär att jag kommer publiceras varannan fredag jämna veckor i såväl papperstidningen som på webben. Första kolumnen kommer dock redan den 23 december.
Se pressmeddelandet från SvD här nedan.
The Blame Game
Det börjar framgå med all önskvärd tydlighet att läget i den ryska ekonomin förvärras dramatiskt. Det är något jag varnat för i början av oktober, i början av november och senast i fredags. Sedan i fredags har den ryska reporäntan chockhöjts till … Continue reading 
Svar på frågan
Ja, så levererar den pålitilige försvarsministern ett klart besked från regeringens sida:
Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att klargöra att IKFN fullt ut gäller och att Försvarsmakten inte fått några begränsade instruktioner för ingripande mot främmande ubåtar på svenskt inre vatten.
Jag kan konstatera att IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse. Det är Försvarsmakten som har ansvaret att tillämpa regelverket. Enligt grundlagen får varken jag eller regeringen bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska tillämpa gällande regelverk.
Stockholm den 17 december 2014
Peter Hultqvist
I den senare delen av texten finner man möjligen ändå ett svar på hur försvarsministern för sin del ser på den tolkning som han inte får göra på förvaltningsmyndighetens vägnar: Han konstaterar att "IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse".
Från någon officiell företrädare för FM föreligger ännu inget svar. Kan vi med vapenmakt endast "tvinga upp" ubåtar eller kan vi vapenmakt, och utan föregående varning, hindra den "från att bedriva verksamhet"?
På mängder av försvarsbloggar diskuteras frågor om vår förmåga att motstå antagonistiskt, militärt våld. Ämnet är mångfacetterat och mycket intressant. Men om man ska vara nogräknad är det nog så att en sådan diskussion blir subsidiär i förhållande till frågan om när, hur och var ett sådant försvar får upptas?
Allan Widman
Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar
Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.
En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.
Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.
Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.
Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.
Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.
En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.
Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.
Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.
Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.
Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.
Härskna inte över spilld mjölk!
Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha varit om inte….
Jag tycker att vi ska sansa oss lite grann! Det är alltid lätt att kommentera historien och döma beslutsfattare med facit i hand och idiotiska beslut är alltid idiotiska när de än tas. Men har vi så kort minne att vi inte kommer ihåg att det inte var särskilt länge sedan som den ryska armén var på gränsen till upplösning, Österslöflottan låg och rostade längs kajerna, det ryska flygvapnet stod på marken och Östersjön verkligen såg ut att bli ett fredens hav?
Inledningsvis var utvecklingen i Ryssland positiv även politisk och den allmänna euforin kändes välmotiverad. Det var i den miljön som nästan alla i ledande befattningar, militära som politiska, var rörande överens om att framtiden för Försvarsmaten låg i Långtbortistan.
Motiven var kanske lite olika. Militära chefer sökte alla möjliga utgångar för att rädda vad som räddas kunde av militär förmåga och infrastruktur medan politikerna sökte möjligheter till att både tjäna pengar och att ta en plats i världspolitiken. Motiven var skilda men man var överens om att Långtbortistan gällde på bekostnad av hemma och här.
Nu vet vi hur det gick. Det som upplevdes som rätt då visar sig vara åt h-vete fel nu och pendeln fick svänga alldeles för långt.
Nu gäller att den inte får svänga för långt åt andra hållet utan att vi inser att vi måste ha en FM som flexibelt kan anpassa sig till omvärldsläget och att denna anpassningsförmåga måste bygga på en hotbilds- och omvärldsoberoende grundförmåga och baskapacitet som ska vidmakthållas över tid.
Denna bottenplatta ska bygga på en långsiktig doktrin över vad vi vill och ska försvara, FM och det civila försvarets (som måste återskapas) raison d’être; grundbulten för beredskap, prioriteringar, materielanskaffning och förbandsutveckling. Det är här tyngdpunkten i debatten borde ligga. Till vad och varför och då detta klarlagts, med vad.
Torka upp mjölken och lägg kraften på framtiden!
Politikerutfrågningen 7/9: Jan R Andersson (m)
Vi närmar oss slutet på utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. I dag är det dags för ytterligare en ny ledamot för Nya Moderaterna att svara på frågorna, nämligen Jan R Andersson.
Jan Andersson född 1970 och är invald i riksdagen för Kalmar läns valkrets. Jan har suttit i riksdagen sedan 2006 men är ny i försvarsutskottet. Som nytillträdd riksdagsledamot blev Andersson ledamot i socialutskottet. Efter valet 2010 fortsatte Andersson som ledamot i socialutskottet. Andersson har tidigare varit Moderaternas talesman i alkohol- och tobaksfrågor.
Likt Lena Asplund (m) så har Jan Andersson (m) inte svarat på fråga för fråga utan i stället i löpande text vilket innebär att jag lyft ut svaren och placerat in under relevanta punkter i syfte att kunna jämföra svaren mellan de olika ledamöterna. Vissa frågor blir därmed också obesvarade. Längst ned i detta inlägg publiceras Jan Anderssons svar i sin helhet.
---------------
Frågan ej besvarad. Ett delsvar kan skönjas under nedanstående fråga / Skipper
En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Frågan ej besvarad / Skipper
Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret.
Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.
-------------------
Här nedan återfinns hela Jan Anderssons svar i löpande text:
Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år. Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret. En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.
------------------
Därmed tackar jag Jan Andersson för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jakop Dalunde (mp).
---------------
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år.
Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Frågan ej besvarad / Skipper
Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Frågan ej besvarad / Skipper
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Frågan ej besvarad. Ett delsvar kan skönjas under nedanstående fråga / Skipper
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Frågan ej besvarad / Skipper
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Frågan ej besvarad / SkipperHur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.
-------------------
Här nedan återfinns hela Jan Anderssons svar i löpande text:
Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år. Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.
Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret. En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.
------------------
Därmed tackar jag Jan Andersson för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jakop Dalunde (mp).
Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare
Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.
På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.
Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna "amatörernas afton" har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.
Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.
För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.
Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.
På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.
Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna "amatörernas afton" har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.
Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.
För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.
Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.
 |
| Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS |
 |
| Granatkastare m/41 |
Julklapp blev julsmäll
Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.
Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:
För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).
För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.
För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det inte är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:
Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.
För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer FM att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:
Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.
Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt ett utökat antal ubåtar prövas.
Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.
För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.
För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.
Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.
Julkalender 2014: Lucka 14 – sjöräddningshelikoptrar
För ganska jämnt 20 år sedan inträffade en av de största katastroferna i svensk historia när färjan Estonia förliste en stormig höstnatt och 852 människor, varav 501 svenskar, miste livet. Att 147 människor trotsallt kunde räddas i det iskalla och stormiga havet kan tillskrivas den massiva insatsen med räddningshelikoptrar från i första hand Sverige och Finland (104 av 147 överlevande), och senare även andra nordiska länder. Totalt deltog under räddningsarbetet 26 helikoptrar. De flesta av helikoptrarna från andra nordiska länder kom dock tyvärr fram för sent p.g.a. den långa anflygningstiden eftersom människor utan rätt skyddsutrustning snabbt avlider av kyla i kallt vatten (vid riktigt dåliga förhållanden kan det handla om minutrar innan man frusit ihjäl, medan samma förhållanden med räddningsdräkt och underställ kan utsträckas till flera timmar i vattnet).
När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.
Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.
Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.
Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.
Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.
Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.
Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.
Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.
När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.
Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.
Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.
Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.
Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.
Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.
Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.
Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.
Sänk blicken, titta söderut!
Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.
Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.
Det må vara på det viset men jag är övertygad om att målet i så fall är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga mål för den nuvarande politiken, för den massiva upprustningen och för den globala show of force måste notan till slut betalas och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).
Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar. Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och de egna, strikt nationella, behoven kring Gulfen.
Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!
Politikerutfrågningen 6/9: Alexandra Völker (s)
Vi har nu passerat passerat halvvägs in i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Söndag innebär utfrågning av Alexandra Völker som representerar Socialdemokraterna.
Alexandra Völker är född 1989 och är därmed också yngst i försvarsutskottet. Völker är bosatt i Rissne i Sundbybergs kommun. Hon har tidigare varit distriktsordförande för SSU i Stockholms län och är ny riksdagsledamot sedan riksdagsvalet 2014. Völker har en masterexamen i statsvetenskap.
Völker beskrev sig själv inför valet som en ung tjej med tydligt Stockholmsperspektiv.
---------------
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.
Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.
Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Precis som Bertelman belyser i sin rapport ser vi det som viktigt med samarbeten. Vi ser Finland som en viktig samarbetspartner och är öppna inför hur det samarbetet kan utvecklas. Bara för ett par veckor sedan var svenska försvarsutskottet och träffade finska försvarsutskottet, där vi samtalade om just detta.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Stefan Löfven har varit tydlig med att vi inte kommer öppna upp för medlemsskap i Nato. Därför ser vi inte heller anledning att utreda frågan.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Finns så klart många frågor som är viktiga. Hur försvarsmakten ska klara sin personalförsörjning är en viktig sådan fråga där vi ser stora utmaningar. Sen ser vi Socialdemokrater alltid försvarets folkförankring som en viktig fråga. Den hänger till viss del också ihop med frågan om personalförsörjningen.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Vi var redan i försvarsberedningen tydliga med att vi behöver höja anslagen. Dör ville vi gå längre än det som blev förslaget då Alliansen inte ville gå lika långt som oss Socialdemokrater. Nu befinner vi oss i ett läge i utskottet där vi, på grund av att Sverigedemokraterna röstade fram alliansen budgetramar, tvingas skära ner i den samlade budgeten för försvar och samhällets krisberedskap.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Vi återkommer om detta i inriktningspropositionen.
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Försvarsberedningens bedömning är att 3 dygn är en rimlig nivå för privatpersoner.
-------------------
Därmed tackar jag Alexandra för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jan R Andersson (m).
Politikerutfrågningen 5/9: Alexandra Völker (s)
Vi har nu passerat passerat halvvägs in i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Söndag innebär utfrågning av Alexandra Völker som representerar Socialdemokraterna.
Alexandra Völker är född 1989 och är därmed också yngst i försvarsutskottet. Völker är bosatt i Rissne i Sundbybergs kommun. Hon har tidigare varit distriktsordförande för SSU i Stockholms län och är ny riksdagsledamot sedan riksdagsvalet 2014. Völker har en masterexamen i statsvetenskap.
Völker beskrev sig själv inför valet som en ung tjej med tydligt Stockholmsperspektiv.
---------------
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.
Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.
Den måste absolut förstärkas och det är något som kommer lyftas i den kommande inriktningspropositionen.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Även detta behöver utvecklas och det har även försvarsberedningen slagit fast. Överenskommelsen i försvarsberedningen är att vi ska ha en ubåt till.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Vi arbetar för att införskaffa fler JAS-plan.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Socialdemokraterna och Miljöpartiet i Försvarsutskottet hade glädjen att få besöka Gotland för bara ett par veckor sedan. Där fick vi möjlighet att bla träffa Hemvärnet och ta del av deras tankar och erfarenheter. Vi ser att det är viktigt med fler övningar på Gotland. Att det finns goda möjligheter för försvarsmakten att öva och testa sin förmåga är något vi generellt ser som viktigt.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Precis som Bertelman belyser i sin rapport ser vi det som viktigt med samarbeten. Vi ser Finland som en viktig samarbetspartner och är öppna inför hur det samarbetet kan utvecklas. Bara för ett par veckor sedan var svenska försvarsutskottet och träffade finska försvarsutskottet, där vi samtalade om just detta.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Stefan Löfven har varit tydlig med att vi inte kommer öppna upp för medlemsskap i Nato. Därför ser vi inte heller anledning att utreda frågan.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Finns så klart många frågor som är viktiga. Hur försvarsmakten ska klara sin personalförsörjning är en viktig sådan fråga där vi ser stora utmaningar. Sen ser vi Socialdemokrater alltid försvarets folkförankring som en viktig fråga. Den hänger till viss del också ihop med frågan om personalförsörjningen.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Vi var redan i försvarsberedningen tydliga med att vi behöver höja anslagen. Dör ville vi gå längre än det som blev förslaget då Alliansen inte ville gå lika långt som oss Socialdemokrater. Nu befinner vi oss i ett läge i utskottet där vi, på grund av att Sverigedemokraterna röstade fram alliansen budgetramar, tvingas skära ner i den samlade budgeten för försvar och samhällets krisberedskap.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Vi återkommer om detta i inriktningspropositionen.
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Försvarsberedningens bedömning är att 3 dygn är en rimlig nivå för privatpersoner.
-------------------
Därmed tackar jag Alexandra för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jan R Andersson (m).
Tidigare inlägg i serien
Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg
Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.
Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas "med andra medel än militära" enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).
På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.
De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.
2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.
Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken "Omöjlig Ubåt" av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.
*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som "passiv och aktiv hydrofon", där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)
Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas "med andra medel än militära" enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).
På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.
De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.
2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.
Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken "Omöjlig Ubåt" av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.
*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som "passiv och aktiv hydrofon", där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)
Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar
Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.
När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.
Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.
Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.
Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.
För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.
Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.
Läs mer om robot 56 hos SoldF.com
När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.
Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.
Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.
Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.
För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.
Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.
Läs mer om robot 56 hos SoldF.com
Politikerutfrågningen 5/9: Daniel Bäckström (c)
Lördagsinlägget innebär den femte delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet och turen har nu gått till Daneil Bäckström som representerar Centerpartiet.
Daniel Bäckström är född 1975 och bor i Säffle. Bäckström har studerat statsvetenskap vid Karlstads universitet och har arbetat som väktare och varit kommunalråd i Säffle kommun. Han valdes in i Sveriges riksdag 2014 och efterträdde Staffan Danielsson i försvarsutskottet. Som liten hade han Torbjörn Fälldin som sin stora idol.
---------------
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
Ja. Beslutet att vi ska ha ett försvar som är mer tillgängligt än tidigare är något vi står bakom. Dock bör det tilläggas att utvecklingen i vårt närområde föranlett de ytterligare satsningar som dels Alliansregeringen presenterade innan valet, som nämns i försvarsberedningens rapport, och som nu i allt väsentligt finns med i regeringens budgetproposition. Sedan är det viktigt att också fortsättningsvis följa händelseutvecklingen inför kommande försvarsbeslut. Något som jag förutsätter att regeringen också gör.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Försvarsberedningen uttryckte att nya investeringar behövs, bland annat på ubåtssidan. Och det är ett ställningstagande som vi står bakom.
Även här är det så att vi står bakom det vi enats kring i Försvarsberedningens rapport. Det vill säga att vi ska ha tillgång till 70 Gripenplan.
Det är viktigt att det nu finns enighet kring ökad närvaro på Gotland, genom bland annat ökad övningsverksamhet. Incidentberedskapen är också en viktig del i sammanhanget.
Ja. Beslutet att vi ska ha ett försvar som är mer tillgängligt än tidigare är något vi står bakom. Dock bör det tilläggas att utvecklingen i vårt närområde föranlett de ytterligare satsningar som dels Alliansregeringen presenterade innan valet, som nämns i försvarsberedningens rapport, och som nu i allt väsentligt finns med i regeringens budgetproposition. Sedan är det viktigt att också fortsättningsvis följa händelseutvecklingen inför kommande försvarsbeslut. Något som jag förutsätter att regeringen också gör.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Försvarsberedningen uttryckte att nya investeringar behövs, bland annat på ubåtssidan. Och det är ett ställningstagande som vi står bakom.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Även här är det så att vi står bakom det vi enats kring i Försvarsberedningens rapport. Det vill säga att vi ska ha tillgång till 70 Gripenplan.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Det är viktigt att det nu finns enighet kring ökad närvaro på Gotland, genom bland annat ökad övningsverksamhet. Incidentberedskapen är också en viktig del i sammanhanget.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Vad som framför allt konstateras i rapporten är att den tid är förbi då enskilda länder på egen hand hade möjlighet att skaffa sig förmåga att militärt möta en resursstark motståndare – något som faktiskt är en slutsats som man bör ha i åtanke om man vill föra en nyanserad försvarsdebatt i Sverige i dag. En viktig grund för den svenska säkerhetspolitiken är att vi bygger vår säkerhet tillsammans med andra demokratier i vår närhet. Och det handlar då inte minst om att undvika kriser och väpnade konflikter. Försvarsberedningen drar slutsatsen att det svenska försvaret behöver ha förmågan att ge och ta emot militärt stöd men att det alltjämt är osannolikt med ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige. Jag konstaterar att Sverige har goda relationer med våra grannländer och med Nato, jag konstaterar också att det finns en solidaritetsklausul i EU. Men att gå därifrån till att säga exakt vilka länder som i händelse av krig skulle hjälpa oss och exakt hur det ska ske skulle bara innebära spekulationer från min sida. Det viktigaste nu, när Bertelman presenterat sin rapport, är att den kan få ligga till grund för en bred försvars- och säkerhetspolitisk diskussion i Sverige. För det är något vi faktiskt behöver de kommande åren.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Det krävs en regering som är beredd att utreda frågan. Det har vi inte i dag.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Att det är långsiktigt goda planeringsförutsättningar, tillräcklig personalförsörjning och att försvarsmakten har kontinuitet för att bygga en stark insatsorganisation.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Jag är positiv till att det nu finns en strategi för att successivt öka försvarsanslagen. Anslaget sett som andel av BNP är däremot i det längre perspektivet ett ganska trubbigt mått då det är knutet till hur den svenska ekonomin utvecklas. Och det är ju knappast någon hemlighet att Centerpartiet har en annan syn än regeringen när det handlar om jobb, företagande och tillväxt. I förlängningen är ju den svenska ekonomin helt avgörande för möjligheten att, exempelvis, göra satsningar på försvaret. Nämnas kan också att regeringens höjning av arbetsgivaravgifterna för unga drabbar försvaret i hög utsträckning.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
I det läge som råder just nu, med de budgetförstärkningar som aviserats – och aviserades redan innan valet – menar jag att beslutet inte bör anses gälla längre.
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Centerpartiet har inte minst lyft frågan om Sveriges livsmedelsproduktion och förespråkat att en livsmedelsstrategi tas fram. Men vi menar också att de här frågorna gällande Sveriges försörjning av såväl livsmedel som andra förnödenheter bör utredas. Och det är regeringen som i första hand bär ansvar för att tillsätta utredningar.
-------------------
Därmed tackar jag Daniel för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Alexandra Völker (s).
Tidigare inlägg i serien
Läget i stort
Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.
Känslan av att tryggheten krymper växer.
Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.
En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) med nuvarande takt.
Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.
S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.
Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.
I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).
Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.
Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?
Jag har härmed 
nöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting:
Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada. It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security.
I read with intense interest Ove Bring’s expert analysis of the implications of the EU and NATO expressions of defense solidarity (Attachment 2 of Tomas Bertelmans and Åsa Anclairs well-structured and informative report on International Defense Cooperation). In this analysis, Professor Bring compares the force of law and precedent as relates to both the Treaty on European Union (Lisbon Treaty) Article 42 (7), the NATO Article V, and the Swedish unilateral solidarity declaration of 2009 formulations of the signatories intentions with respect to mutual support and solidarity in crisis.
At risk of oversimplifying, Professor Bring’s analysis concludes that the EU treaty, of which Sweden is a signatory, is legally binding under international law, though there was some room left for maneuver for the individual nation’s unique security policy situation. However, in its own solidarity declaration, Sweden withdrew itself from the exception offered in Article 42(7) and fully accepts the binding nature of the article. The professor further concludes that the legal difference between the EU and NATO article V formulation (of which Sweden is not a signatory) is negligible, though the differences in preparation and resourcing yields a tangible difference in credibility.
So it appears that Sweden has no issue with legally committing itself to mutual defense obligations, it only reserves itself on questions concerning whom those obligations are with, or whether those obligations should be taken seriously. It was the stated policy of the social democratic-led coalition while they were in opposition that neutrality and subsequently militarily non-alignment had served Sweden well, largely based on the notion that Sweden was credibly seen as able to defend its territory and remain free from foreign exploitation of Swedish territory for aggressive purposes. After regaining power, the Social Democratic government updated that policy to state they believe this policy continues to serve Sweden well. Clearly then, credibility is valued by Sweden.
That leaves only the question of with whom Sweden chooses to form the bonds of solidarity. Sweden has multilaterally entered in to a treaty with all of the EU. In addition, Sweden has unilaterally welcomed its Nordic neighbors outside of the EU in to its circle of desired security partners, specifically Norway and Iceland (interestingly, both founding members of NATO.) Looking at the complete list of NATO members, one finds only four members not within the elite company of Sweden’s chosen few—Turkey, Albania, the United States, and Canada. What can be deduced from this list? First, consider Turkey. Sweden is among the most active voices encouraging the EU to welcome Turkey into its number, and thereby extending Sweden’s commitment of solidarity. Sweden is also favorable to Albanian membership in the EU, and shares an additional special bond of solidarity in standing firm together in the EU against the tragedy of permitting unnecessary highway traffic to be routed around capital city centers. That leaves only the NATO members on the opposite side of the Atlantic, the United States and Canada, as potentially distasteful partners to include in Sweden’s elite few. After the Olav Palme years, in which Canada and Sweden shared very synchronized disgust for American behavior in Vietnam, it is easily to conclude that the real problem is the United States. But deeper reflections on Sweden’s policies and actions belie that conclusion. Even during Palme’s time, the desire to keep the United States as a partner, even if a hidden one, is well proven. Now Sweden’s zeal for military and political contact with the United States is arguably unmatched by that with any other nation.
Having lived within a few hundred miles of the Canadian border most of my life, I admit we Americans have our share of rivalries with our friends to the North. We have even fought a war with them more recently that Sweden has with Russia. But time has healed those wounds. They are a wonderful people and I dare say that we trust them as much as any other Nation. We value having a safe border to the North and even have come to like their flannel plaid shirts and floppy hats when the weather so requires. As a true friend of Sweden and Canada, I urge you both to put your differences aside, look past the 2014 Winter Olympics, and finally welcome Canada into your circle of trust.
