Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.
Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.
Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.
Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.
Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.
Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både "billigare och bättre". I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.
Sök officer
Gästinlägg: Slutreplik till inlägget ”Långsiktighet” – om svensk ubåtskonstruktion
Fredrik Granholm, författaren till inlägget "Långsiktighet" som publicerades här på bloggen för en vecka sedan skriver i kväll en slutreplik med anledning av de många kommentarerna som strömmat in. Inlägget handlade i stora drag om den nya svenska ubåten A26 är rätt väg att gå nu när det nationella försvaret återigen står i fokus.
/ Skipper
--------------------------
Att då gå vidare och bygga en ubåt som inte är helt optimerad för FM behov, här och nu, ser jag som tjänstefel gränsande till grovt sådant.
Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.
Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort - skulle vara kostnadseffektivt - blir inte trovärdigt. Det är inte enbart "stål och färg" som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).
Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.
Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort - skulle vara kostnadseffektivt - blir inte trovärdigt. Det är inte enbart "stål och färg" som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).
En större ubåt kräver kraftigare elkraftomformare och elsystemet kräver fler km kabel med fler kopplingslådor och elscheman (dyrare). Även ett hydraulsystem på en större ubåt får fler ventiler, fler skarvar et.c. samt mer tryckluft i fler/större kärl o.s.v. (dyrare). Slutligen blir produktionskostnaden en liten andel av totalkostnaden när man endast bygger två ubåtar - ingen serieeffekt. Det är ett av skälen till varför fler mindre/enklare ubåtar ger så mycket mer pang för pengarna när man ändå måste bära utvecklingskostnaden.
Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 "långt bort i stan" konceptet åt sidan och "damma av" den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska "nytänket" i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.
...och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!
//Fredrik Granholm
Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 "långt bort i stan" konceptet åt sidan och "damma av" den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska "nytänket" i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.
...och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!
//Fredrik Granholm
Möta-hejda-slå – realism eller dröm? – eller bara ett tungt arv att bära!?
Dåvarande ÖB och flygvapenofficeren Torsten Rapp kom i samband med Försvarsbeslut 1963 att mynta begreppet möta-hejda-slå – något som inofficiellt också blev en operativ idé och doktrin om man så vill. Utformningen av krigsförbanden i Sverige har under en rad av decennier efter general Rapp dimensionerats och designats utifrån denna militära strategi och försvarsdoktrin. Den bygger i allt väsentligt på de krigföringsprinciper som utvecklades i samband med och efter andra världskriget – manöverkrigföring.
År 1963 kom också det nya arméreglementet del II (AR II), som behandlar taktik och operationer. I förhållande till 1952 års motsvarighet så fanns här ett nytt stridssätt – avvärjningsstrid. Det stela försvaret ansågs allt för statiskt och ineffektivt i större förband. Högre förband och förband ner till bataljon, skulle kunna tilldelas avvärjningsområde där striden skulle föras rörligt och aktivt.
Den då rådande hotbilden innebar, i kombination med möta-hejda-slå doktrinen, att vi fortsatte utveckla en volymmässigt enormt stor Försvarsmakt med förmåga att manövrera över ett stort operationsdjup samt att delvis kunna föra en integrerad sjö- & luftstrid över Östersjön. Med 20 + 4 + 6 brigader, 34 KA-bataljoner, 20 jagare/fregatter, 21 ubåtar, 34 Torped/patrullbåtar och 14 minröjningsflottiljer samt med 20 +10 +10 flygstridsdivisioner år 1972, fanns det både stor eldkraft och rörlighet.
I perspektivplanerarbetet för Försvarsmaktens fortsatta utformning gav ÖB Lennart Ljung (ÖB mellan 1978 – 86) följande riktlinjer:
”Strävan skall vara att i det längsta förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark samt hindra honom att snabbt utnyttja vårt land eller delar därav för sina syften. Detta fordrar att försvaret, med utnyttjande av vår gynnsamma försvarsbetingelser, skall kunna föras med tyngdpunkt i kust- och gränsområden men även inne i landet. Den samlade försvarsinsatsen skall syfta till att slå de angripande styrkorna”
”Operationer skall således beroende på omständigheterna kunna föras antingen i avsikt att möta, hejda och slå en angripare i kust- och gränsområden eller i avsikt att försvåra hans verksamhet så att han i det längsta hindras att nå sina operationsmål. ”
”Väsentliga delar av försvarsmaktens stridskrafter måste ha hög operativ rörlighet för att snabbt kunna kraftsamlas till aktuella invasionsriktningar. Kraftsamlingen skall kunna genomföras utan att uppenbara svagheter uppstår i andra för vårt försvar väsentliga områden.”
I allt väsentligt har vi således, på goda grunder och med en relativt tydlig hotbild, utvecklat och trimmat denna organisation allt eftersom genom decennierna fram till i slutet av 1990-talet. Dock har volymen pga. av lägre anslag och i kombination med urholkad köpkraft, inneburit en ständigt pågående ”downsizing”. Förbanden har blivit färre – mycket, mycket färre – samtidigt som en stor del av bredden bibehållits.
Så här 20 till 25 år efter murens fall och Sovjetunionens kollaps och Warzawapaktens upplösning måste vi se på såväl hotbilden som på våra och en presumtiv motståndares militära möjligheter och begräsningar utifrån även andra linser än den traditionella manöverkrigföringens, och dra relevanta slutsatser om framtiden av detta. Krigföringens evolution driver utvecklingen framåt vare sig vi vill det eller inte.
Vi bör t.ex. fråga oss om det finns såväl motiv för som möjligheter till att designa Försvarsmakten för att t.ex. avvärja en kustinvasion – hur skulle det set ut när en motståndare framgångsrikt överskeppar, kommer iland och tar ett brohuvud samt tillväxer med mekaniserade förband på svensk mark? Att våra arméstridskrafter är tyngre mekaniserade än någonsin i vår militärhistoria beror rimligen på att detta möta-hejda-slå paradigm fortfarande hänger som ett ok över oss.
Paradoxen som uppstått är att vi delvis fortsatt se hotbild och motståndarbeskrivningar ur gårdagens ljus samtidigt som anslagen kraftigt sjunkit. Faran med detta är att vi skapar en liten och halv-vass försvarsmakt med brist på operativ balans[1] samtidigt som den riskerar att bli irrelevant. Därutöver har totalförsvaret och många viktiga civila förmågor samt samhällets robusthet och uthållighet delvis nedmonterats. Men vi måste inte bara tala om behov av militär operativ balans – det måste råda balans i hela försvarssektorn. En samlad svensk säkerhetsstrategi måste därför till för att skapa förutsättningar för att åstadkomma en strategisk- och operativ balans där alla strategiska medel och tillgångar beaktas.[2]
I gårdagens hotbild fanns som sagt såväl ekonomiska förutsättningar med därtill hörande anslag samt operativa idéer för att möta-hejda-slå. Det är dags att göra upp med historien, lära av den och gå vidare. Annars riskerar vi att stå där med ett topprustat polskt kavalleri.
[1] För att uppnå en fullgod operativ balans måste det bl.a. finnas adekvata lednings-, underrättelse- och logistiskförband samt andra funktioner som luftvärn m.m. – annars kan man inte tillgodose behovet av LEDNING, UNDERRÄTTELSER, VERKAN, RÖRLIGHET, SKYDD och UTHÅLLGHET. Inte mist är skyddsaspekten viktig med behov av lv för de rörliga arméstridskrafterna, sjöstridsförbanden samt basförband i övrigt.
[2] Motsvarande medel som de engelska begreppen; PMESII (Political, Military, Economic, Social, Infrastructure and Information systems) och/eller DIME (Diplomatic, Informational, Military and/or Economic).
Har vi råd att (inte) upprusta?
Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I
Ambassadören Tomas Bertelman överlämnade den statliga utredningen om Sveriges försvarspolitiska internationella samarbeten till regeringen för en dryg månad sedan.
Det är en mycket välskriven och koncis analys av vad dessa ger i form av nytta och effekter, och dess slutsatser går inte att gå förbi. Några av de centrala slutsatserna är att de nuvarande samarbetena inte skapar någon reellt ökande försvarsförmåga vid kris och konflikt, och att Sverige blir än mer beroende av USA när vi är utanför NATO. Den viktigaste rekommendationen är att Sverige tillsammans med Finland bör göra en gemensam utredning om NATO, ett förslag som de bägge regeringarna tog avstånd från inom något dygn.
Det finns en mening i ambassadör Tomas Bertelmans utredning som jag emellertid vill resa ett litet frågetecken inför, nämligen (s 71):
”Det finns inte heller ekonomiska förutsättningar för att Sverige på egen hand, genom höjda budgetanslag, skulle kunna återskapa något som liknar ett ’’efter våra förhållanden starkt försvar’’ som vi hade före det kalla krigets slut.”
Eller snarare tre små frågetecken.
1. Våra ekonomiska förutsättningar är betydligt bättre nu än tidigare. Om vi jämför med 1991 så har BNP per capita ökat i fasta priser med c:a 44 %, från 273200 SEK per capita till 393200 SEK. Eftersom befolkningen samtidigt ökat, så har den reala BNP ökat med nästan 60 % samma period. Vi har alltså bättre råd idag än förut.
2. Är det det som liknar det förra försvaret som krävs inför framtiden dvs. ett invasionsförsvar? Nej, sannolikt inte, utan någon form av insatsförsvar. Låt vara betydligt starkare än det designade IO 14 som gjordes 2009, utifrån ett närområde som ser dramatiskt sämre ut än underlaget för bedömningen gjorde. Ett invasionsförsvar kräver däremot en helt annan storlek än en sådan struktur, som därför blir relativt billigare.
3. Effekten av stöd från omvärlden i form av förband är klart överskattat när det gäller NATO, med undantag för USA. I närområdet finns det bara Tyskland, Storbritannien och Polen som har förmåga att avdela någon form av expeditionär förmåga. Den torde dock vara blygsam och kunna beskrivas som effekten av de olika samarbetena i utredningen, klart begränsad effekt. NATO kämpar med att få till en brigadenhet till 2016 som ska kunna hantera kriser med några dagars varsel.
Då återstår USA självt, som naturligtvis har en god kapacitet, även om över 50 % är i Stilla havet och annat i Mellersta Östern. Men, även med amerikanskt stöd uppstår två svårigheter, även om vi förutsätter att det skulle finnas planer för förstärkningar.
A) Det tar tid för USA att föra resurser hit och det finns allvarliga varningar från de militära cheferna att många förband inte är ”combat-ready”.
B) Det råder konkurrens om var de insatta resurserna ska ta vägen. Det är ingen vågad bedömning att en hel del skulle gå till Polen och de baltiska staterna i ett sådant läge. Det skulle i och för sig skapa ett indirekt skydd för Sverige som effekt, men det skiljer sig inte nämnvärt från om samma sak hände idag.
Samma sak gäller vår expeditionära förmåga. Den vi kan skapa utanför NATO – för NATO, skulle inte behöva vara mycket större i NATO, eftersom vi i det första fallet skulle uppgå i samma operationsplan som NATO och därmed bli kris-/krigförande på samma sida.
Det jag menar är att marginaleffekten i form av konventionell försvarsförmåga är betydligt mindre än vad de flesta tror. Vi är alltså tvungna att själva upprätthålla en relevant försvarsförmåga som klarar av att under tid (två veckor?) de hantera allt större risker vi kan se framför oss.
Hur stora skillnaderna skulle vara måste man studera närmare, men jag bedömer som sagt att en trovärdig försvarsförmåga går att skapa inom ramen för marginaldoktrinen som alltjämt är rådande. Om vi vill.
Vi kan välja att upprusta och gå med i NATO eller upprusta något mer än så, men vi kan inte fortsätta med varken-eller i ett omvärldsläge som passerat alla tidigare bedömningar och vars framtida utfallsrum bara blir större.
Så mina och Tomas Bertelmans uppfattningar skiljer sig egentligen ganska lite åt. Vi kan inte fortsätta så här. Eller vi kan, men då kommer vi få allt svårare att föra den utrikespolitik som alla säger sig vilja föra, och avstegen från den idealiserade politiken kommer att bli större och större över tid tills vi till slut inte känner igen oss.
Det kan vara värt att ha i minnet den 3/12 2014, då landet visade sig vara ganska svårt att styra, medan den politiska enigheten för våra ideologiska motståndare i Kreml uppgår till klart över 60 %, trots rubelfall och kommande inflation. Det är kanske därför som Försvarsutskottets ordförande Allan Widman lämnade in denna interpellation till landets försvarsminister idag?
Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives
The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.
The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.
One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.
Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.
The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.
There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.
Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.
It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.
The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.
It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.
Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.
In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.
There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.
Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?
Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.
On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.
KN
Julkalender 2014: Lucka 2 – flygstridsledning
Bakom lucka två döljer sig en något mer positiv historia än lucka 1 och den svenska krigssjukvården, nämligen flygstridsledningen.
Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.
Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av "andra" intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.
Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.
Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i "till" och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.
Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.
Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.
På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.
För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.
Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.
Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.
Under andra halvan av 00-talet introducerades JAS 39C i Flygvapnet. Skillnaden mot 39A var att 39C var anpassat för full NATO-interoperabilitet och därmed inte hade det tilltänkta svenska krypterade talradiosystemet som utvecklats för 39A eller möjligheten att ta emot flygstridsledning via datalänk. Från att ha varit 10 år före omvärlden i flygstridsledning och datalänkar, kom Flygvapnet att istället ramla tillbaka decennier till tidig Drakentid. Några år senare förbättrades situationen något när flygplanen till slut fick möjlighet till att skicka data mellan varandra – en förmåga som var en grundsten i Jaktviggensystemet och möjligheten att uppträda i en radiostörd miljö.
Under början av 00-talet rådde en stor vurm för det så kallade nätverksbaserade försvaret, som kom att bli ett veritabelt smörgåsbord för teknikkonsulter inom försvarssektorn där miljarder rann iväg utan att någon reell produkt kom ut. Allt och alla inom krigsorganisationen skulle vara uppkopplade mot varandra i ett stort informationsmoln och därigenom skapa ett ledningsöverläge gentemot motståndaren. Tanken var och är mycket god, men här förleddes snabbt processen av "andra" intressen och av att beslutsfattare inte riktigt förstod vad man beslutade om. Det kom att bli något av Försvarsmaktens version av IT-bubblan. I den vid tiden rådande vurmen såg man till exempel inga behov av de berganläggningar som rymmer två av landets flygstridsledningscentraler och man bestämde sig raskt för att avveckla den södra – utan någon mer omfattande utredning. På sikt skulle även anläggningen i Mellansverige försvinna. Istället skulle all ledningsförmåga i Försvarsmakten koncentreras till en kontorsbyggnad i Enköping var visionen. Som tur var lyckades man efter många turer få stopp på vansinnet.
Parallellt med arbetet med det nätverksbaserade försvaret hade interoperabilitetskraven på JAS 39C och de övriga flygstridskrafterna drivit fram en övergång av datalänksystemet mot NATO:s (USA) Länk 16. I grund och botten ett system likt det gamla svensk stridatalänksystemet som funnits redan till Jaktviggen, men med den stora skillnaden att det användes av alla NATO-länder och till en rad olika plattformar – inte bara flygplan.
Länge såg dock Länk 16 ut att vänta på sig och förmågeglappet i flygstridsledningen att handla om år mellan JAS 39A och datastridsledningen av denna stängdes ner tills att JAS 39C fått Länk 16. Libyeninsatsen kom dock att skynda på integrationen och beslutsfattandet. Den korta utbildning som krävdes på plats innan de första piloterna slog L16-strömbrytaren i "till" och allt fungerade sömlöst mot de övriga ländernas flygplan och fartyg i insatsen, visar på förtänksamhet och en god grundintegration.
Idag är Länk 16 i hög grad infört och efter några års glapp i flygstridsledningsförmågan kan svenska stridsflygplan åter ledas via krypterad datalänk. Fördelen nu är att man kan uppträda på samma nät som grannländerna inklusive Finland men även alla andra användare av Länk 16. Det gör dock att Sverige liksom alla andra användare av Länk 16 är beroende av USA för de krypton som krävs för att systemet ska fungera. Något alternativ finns inte längre, eftersom det gamla systemet är helt avvecklat. Länk 16 och andra ledningssystem är också grundkomponenter i det nordiska samarbetet och vill man effektivt kunna verka tillsammans utan att förlita sig på taktik från 1940-talet så finns det inte något val.
Här har Sverige hamnat i något av den limbo som drabbar länder som inte är med i NATO, men som har ambitioner att delta i samma internationella/gemensamma insatser som NATO-länder. Är man inte interoperabel har man inget i insatsen att göra. Samtidigt får man som icke NATO-medlem inte tillgång till all information och alla system.
På politisk nivå kom för många ändå som en chock att Sverige plötsligt stod utan flygstridsledning per datalänk och att interoperabilitetskraven gjorde att flygstridsledningen liksom många andra system medförde ett beroendeförhållande när man prioriterade internationella insatser.
För egen del har jag varit mycket nöjd med den nya datastridsledningen och beskrev på Flygvapenbloggen ett uppdrag under flygövningen Frisian Flag i Nederländerna våren 2013. Fortfarande saknas dock krypterad talradio, vilket gör att såväl privata som statliga signalspanare inte har några problem att följa vad som sägs, vilket ibland hamnar på nätet.
Läget inom flygstridsledning hade idag utan tvekan varit katastrof om inte major Peter Neppelberg genom ihärdigt arbete i bloggosfären (ofta på denna blogg) såväl som inom Försvarsmakten gjort allt för att belysa vansinnigheterna i turerna kring det nätverksbaserade försvarets planer för flygstridsledningen. Från politiskt håll har Neppelberg även haft ett starkt stöd från Allan Widman och jag rekommenderar den som vill läsa mer att göra en sökning på denna blogg, liksom Widmans på Neppelberg eller använda etiketten ledningssystem i anslutning till detta inlägg och backa i historien. SVT gjorde även ett Dokument Inifrån om det nätverksbaserade försvaret, men programmet finns tyvärr inte längre tillgängligt på nätet.
Lucka 2 hade därmed ett mer positivt innehåll och visar hur brister och dumheter faktiskt kan avhjälpas när de uppmärksammas och ifrågasätts. Tyvärr har många miljarder rullat under 00-talet i den här frågan – utan något konkret resultat i svensk försvarsförmåga.
Just Too Late
av David Bergman
Påsen med vattenreningstabletter står på mitt skrivbord och väntar när jag återvänder från övningen där jag hade behövt dem. Under mer än två månaders tid jagade jag aktivt min beställning genom den logistiska labyrinten men vid övningens början hade de ännu inte kommit, jag tvingades anpassa mig efter förutsättningarna och genomföra min övning med begränsningar. Logistikkonceptet som skulle säkerställa att jag hade dem Just In Time medförde istället att de anlände Just Too Late.
Att vara övningsledare är idag en betydligt större logistisk utmaning än tidigare. 2011 inledde både Försvarsmakten och FMV effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. En effekt av detta var att personalen på de lokala truppserviceförråden reducerades till förmån för en central lagerhållning där de militära förbanden själva skulle beställa allt från pennor till pansarskott i PRIO och därefter hoppas på en snabb leverans. En kollega liknade en övning på skjutfältet med en mission i Mali – förbanden måste själva ansvara för att beställa och medföra allt de behöver – då personalen som tidigare utgjorde ett direkt stöd till stor del har rationaliserats bort.
Reformen infördes med ett gott syfte. Med begrepp som ”lean production” skulle onödig lagerhållning minskas och leverans av materiel ske ”just in time” när behovet uppstod. FMV har själva presenterat sin affärsidé som ”Effektiv försvarslogistik – När och där den behövs”. Detta är en berömvärd ambition och jag betvivlar inte någons välvilja, men det ger också en pekpinne om vari felet ligger. Militär logistik är ingen ”affär” som skall avge vinst, militära förband är ingen kund och i diskussioner om effektivitet talar idag allt för många om kostnadt istället för tillgänglighet. Så länge effektivitet mäts i kronor riskerar ”effektiviseringar” att bli kontraproduktiva, detta då ekvationen ofta är så enkel att billigare betyder sämre service. Att systemet parallellt bygger in fler kontrollfunktioner gör att även denna administration i större utsträckning belastar militära chefer.
Just In Time-konceptet fungerar bra i kommersiella företag då det förbättrar avkastningen på investeringar genom att minska lagerhållningen och de tillhörande finansieringskostnaderna men är däremot en katastrof för militära förband där en god lagerhållning tvärtom krävs för att uppnå en hög beredskap och tillgänglighet. Att generellt nyttja ledningsprinciper för vinstdrivande företag i tjänsteinriktade organisationer som militär, polis och sjukvård är att banka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Inte nödvändigtvis fel, men absolut inte rätt.
Det finns fler som kommit fram till samma slutsats. I sin budgetproposition för 2015 beskriver regeringen effekten av de ekonomiska metoder och modeller som går under samlingsnamnet New Public Management; ”De åtgärder som var tänkta att effektivisera offentlig verksamhet har dock i många fall fått motsatt resultat: den administrativa bördan har ökat och yrkesprofessionernas roll har försvagats.” (Prop. 2014/15:1) De menar vidare att det är verksamhetens resultat som måste vara normerande och att den statliga styrningen ska utvecklas i en riktning som innebär att professionernas kunskap, kompetens, erfarenhet och yrkesetik blir mer vägledande än vad de är i dag.
Om både yrkesutövarna och regeringen är överens om att de metoder och modeller som de senaste åren varit tongivande i utvecklingen av flera offentliga organisationer – bland annat försvarslogistiken – har lett utvecklingen i fel riktning, är det då inte dags att beordra helt om eller i minsta fall beordra halt och passa kartan efter verkligheten? De militära förbanden behöver och förtjänar en fungerande logistik för att kunna göra sitt jobb.
Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark
Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen...
I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a "Tysk bunker på svensk mark" om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.
Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen - se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.
Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.
RMA, åtminstone på ordfronten
Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.
Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.
Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än hittills för att insikten om behoven ska resulterar i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.
(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)
Julkalender 2014: Lucka 1 – krigssjukvården
Idag är det den första december och därmed dags för stora som små att öppna första luckan i julkalendrarna. Har man under året och de närmaste föregående åren följt svensk försvarspolitik och det svenska försvaret, har man noterat att det varit konstant lucköppning. Inom var och varannat område så upptäcker allmänheten, tyvärr även den politiska nivån och ibland också Försvarsmakten att man under perioden sedan det Kalla Krigets slut "råkat" avveckla förmågor som man nu upptäcker hade behövts. Denna julkalender kommer alltså att erbjuda en koncentrerad lucköppning av vissa av dessa förmågor.
Lucka 1: krigssjukvården
En av de första förmågorna som man började avveckla i samband med de stora neddragningar på försvaret som gjordes i de tre försvarsbesluten 1996-2004 var krigssjukvården. Tidigare hade Försvarsmakten haft en omfattande sjukvårdsorganisation med bland annat över 50 fältsjukhus (för lekmannen motsvarar detta ungefär vad man ser i tv-serien MASH), vart och ett med 200 vårdplatser och sex operationssalar. Utöver den militära delen av sjukvården hade även civilförsvaret ansvar för krigssjukvård, liksom även den ordinarie civila sjukvårdsorganisationen.
Civilförsvarets del av ansvaret föreslogs avvecklas i en statlig utredning 2001 eftersom omvärlden då såg helt annorlunda ut eller som det hette i utredningen: ”Hotbilden har förändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Särskilt de minskade krigsriskerna innebär att delar av det civila försvaret kan prioriteras ner eller helt avvecklas, bl.a. delar av befolkningsskyddet samt beredskapslagringen av förnödenheter.”
Under samma period har också antalet civila vårdplatser sjunkit rejält, vilket i och för sig är en trend som hållit i sig sedan 70-talet. Resultatet är att Sverige idag har det näst lägsta antalet vårdplatser av alla OECD-länder och med 2,3 vårdplatser per tusen invånare ligger på hälften av genomsnittet för EU som är 5,3. Samtidigt har den svenska befolkningen vuxit kraftigt.
Vad gäller just den militära sjukvården avvecklade man under 90-talet snabbt alla krigssjukhusen. Faran för invasion var över och insatsförsvaret inriktades mot att enbart göra "insatser", varvid hela organisationen inte skulle behöva nyttjas samtidigt, utan endast de delar som behövdes för en insats. De internationella insatserna blev normerande och där skulle "någon annan" stå för den kvalificerade sjukvården. Bristen blev allmänt känd hösten 2002 (och förmodligen bortglömd igen) när statsminister Göran Persson skulle köra en favorit i repris och vid ett toppmöte erbjöd ett svenskt fältsjukhus till en eventuell FN-insats i Irak (Sverige deltog i Gulfkriget 1991 med ett fältsjukhus), varvid ÖB fick upplysa statsministern om att några sådana inte längre fanns att tillgå.
Under senare delen av 00-talet påbörjades ett återupprättande av den kvalificerade svenska krigssjukvården, men fortfarande inom ramen för ett insatsförsvar. Det gör att i insatsorganisation 2014, tidigast 2015, disponerar Försvarsmakten två sjukvårdskompanier och 4 kirurgtroppar med totalt 6 st operationsteam och 12 intensivvårdsplatser. Totalt kommer man vid fullt intagen organisation att kunna genomföra 32-48 operationer per dygn, vilket ska jämföras med de dryga 1000 operation/dygn som kunde genomföras på fältsjukhusens tid. Man får verkligen hoppas att förmågan inte kommer att behövas användas skarpt då kapaciteten är mycket långt ifrån anpassad för en situation där det nationella försvaret genomför väpnad strid.
Istället blir det att falla tillbaka på den civila sjukvården, som idag totalt har 375 operationsteam i landet. Dock är det väl känt för alla hur den civila vården klarar av att hantera det svenska normalbehovet av kvalificerad sjukvård, varvid man helst inte vill fundera över hur detta ska fungera i händelse av kris eller krig – även om den s.k. lyxsjukvården då kommer att avbrytas.
Många lever förmodligen i bilden av att Försvarsmakten kommer att stötta det civila samhället i händelse av krig, men konsekvensen av de tre senaste försvarsbesluten är istället att den civila sjukvården för många av Försvarsmaktens förband i framtiden utgör den kvalificerade sjukvården.
För den som vill förkovra sig i ämnet krigssjukvård rekommenderas Försvarsmakten arméöverläkare Magnus Blimarks D-uppsats i ämnet, varifrån mycket av ovanstående är hämtat.
Lucka 1: krigssjukvården
En av de första förmågorna som man började avveckla i samband med de stora neddragningar på försvaret som gjordes i de tre försvarsbesluten 1996-2004 var krigssjukvården. Tidigare hade Försvarsmakten haft en omfattande sjukvårdsorganisation med bland annat över 50 fältsjukhus (för lekmannen motsvarar detta ungefär vad man ser i tv-serien MASH), vart och ett med 200 vårdplatser och sex operationssalar. Utöver den militära delen av sjukvården hade även civilförsvaret ansvar för krigssjukvård, liksom även den ordinarie civila sjukvårdsorganisationen.
Civilförsvarets del av ansvaret föreslogs avvecklas i en statlig utredning 2001 eftersom omvärlden då såg helt annorlunda ut eller som det hette i utredningen: ”Hotbilden har förändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Särskilt de minskade krigsriskerna innebär att delar av det civila försvaret kan prioriteras ner eller helt avvecklas, bl.a. delar av befolkningsskyddet samt beredskapslagringen av förnödenheter.”
Under samma period har också antalet civila vårdplatser sjunkit rejält, vilket i och för sig är en trend som hållit i sig sedan 70-talet. Resultatet är att Sverige idag har det näst lägsta antalet vårdplatser av alla OECD-länder och med 2,3 vårdplatser per tusen invånare ligger på hälften av genomsnittet för EU som är 5,3. Samtidigt har den svenska befolkningen vuxit kraftigt.
Vad gäller just den militära sjukvården avvecklade man under 90-talet snabbt alla krigssjukhusen. Faran för invasion var över och insatsförsvaret inriktades mot att enbart göra "insatser", varvid hela organisationen inte skulle behöva nyttjas samtidigt, utan endast de delar som behövdes för en insats. De internationella insatserna blev normerande och där skulle "någon annan" stå för den kvalificerade sjukvården. Bristen blev allmänt känd hösten 2002 (och förmodligen bortglömd igen) när statsminister Göran Persson skulle köra en favorit i repris och vid ett toppmöte erbjöd ett svenskt fältsjukhus till en eventuell FN-insats i Irak (Sverige deltog i Gulfkriget 1991 med ett fältsjukhus), varvid ÖB fick upplysa statsministern om att några sådana inte längre fanns att tillgå.
Under senare delen av 00-talet påbörjades ett återupprättande av den kvalificerade svenska krigssjukvården, men fortfarande inom ramen för ett insatsförsvar. Det gör att i insatsorganisation 2014, tidigast 2015, disponerar Försvarsmakten två sjukvårdskompanier och 4 kirurgtroppar med totalt 6 st operationsteam och 12 intensivvårdsplatser. Totalt kommer man vid fullt intagen organisation att kunna genomföra 32-48 operationer per dygn, vilket ska jämföras med de dryga 1000 operation/dygn som kunde genomföras på fältsjukhusens tid. Man får verkligen hoppas att förmågan inte kommer att behövas användas skarpt då kapaciteten är mycket långt ifrån anpassad för en situation där det nationella försvaret genomför väpnad strid.
Istället blir det att falla tillbaka på den civila sjukvården, som idag totalt har 375 operationsteam i landet. Dock är det väl känt för alla hur den civila vården klarar av att hantera det svenska normalbehovet av kvalificerad sjukvård, varvid man helst inte vill fundera över hur detta ska fungera i händelse av kris eller krig – även om den s.k. lyxsjukvården då kommer att avbrytas.
Många lever förmodligen i bilden av att Försvarsmakten kommer att stötta det civila samhället i händelse av krig, men konsekvensen av de tre senaste försvarsbesluten är istället att den civila sjukvården för många av Försvarsmaktens förband i framtiden utgör den kvalificerade sjukvården.
För den som vill förkovra sig i ämnet krigssjukvård rekommenderas Försvarsmakten arméöverläkare Magnus Blimarks D-uppsats i ämnet, varifrån mycket av ovanstående är hämtat.
Gästinlägg: #gnistgate
Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten
I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott "Godmorgon snäckan!". Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från "snabbisar i hytten" till "stora problem med sambandet".
Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.
Utbildning
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.
Normglidning
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.
Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande - år 2014 - inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske "i nästa version", men när den kommer är osäkert.
Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.
När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.
FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden - det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!
Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?
När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.
Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i "Strategiskt projekt Gripen", vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.
Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.
Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.
Erfarenhetshantering
I Marinen finns "Marinens erfarenhetshantering" (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa "Lessons identified" som ska bli till "Lessons learned". Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.
Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på "fungerande" underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.
ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till "senare". Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för "linking protection".
Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel - denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu - innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.
Marcus Dansarie
Systemteknisk officer
[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, "IT-chef"
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria
I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott "Godmorgon snäckan!". Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från "snabbisar i hytten" till "stora problem med sambandet".
Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.
Utbildning
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.
Normglidning
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.
Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande - år 2014 - inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske "i nästa version", men när den kommer är osäkert.
Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.
När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.
FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden - det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!
Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?
När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.
Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i "Strategiskt projekt Gripen", vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.
Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.
Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.
Erfarenhetshantering
I Marinen finns "Marinens erfarenhetshantering" (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa "Lessons identified" som ska bli till "Lessons learned". Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.
Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på "fungerande" underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.
ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till "senare". Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för "linking protection".
Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel - denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu - innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.
Marcus Dansarie
Systemteknisk officer
[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, "IT-chef"
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria
Gästinlägg: Överlever du utan elektricitet
Tidigare i veckan medverkade jag och Filip Båverud i en podcast hos EFN om svensk krisberedskap. Om just denna beredskap eller snarare bristen på sådan, finns mycket att säga. Bakgrunden till denna podcast utgjordes bland annat av ett blogginlägg från "Reservofficer1" om krisberedskapen. Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Grev som också tagit avstamp i varje människas privata situation vad gäller krisberedskapen. Det är ett ämne som det förtjänar att påminnas om gång efter annan. Konsekvenserna av en dålig krisberedskap blir inte bara tråkiga för dem som drabbas när behovet väl uppstå, utan det gör oss också som land betydligt sårbara för yttre påtryckningar, eftersom den svenska samhälleliga fallhöjden idag är mycket stor om t.ex. elnätet eller betalsystemet skulle påverkas.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Överlever du utan elektricitet?
Det är svårt att föreställa sig något som inte finns i erfarenhetsbanken. För många inkluderar detta ett närbeläget land som har expansiva geopolitiska ambitioner. När förutsättningar ändras – som de gjort under de senaste åren – så måste vi börja ta ansvar för vår framtid. Att inte planera för en eventuellt negativ säkerhetspolitisk utvecklig – om ens bara i tanken – är oseriöst på gränsen till ansvarslöst. Det är dags att agera.
Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
--
Min grundläggande fundering är: överlever du och din familj om din stad är utan ström en vintermånad? Två månader? Hela vintern? Kan det hända?
Frågan kan för många verka absurd. Jag har pratat lite med vänner om detta och förbluffats över vilka dörrar som öppnas. Inte för att kunskapen saknas utan för hur utlämnade vi är till någon. Nästan alla förväntar sig att denna ständigt återkommande någon ska lösa problemet. Häri ligger pudelns kärna, denna någon har för länge sedan resignerat och proklamerat evig fred och samförstånd. I alla fall om man syftar på staten. Utan förståelse för detta kan vi inte gå vidare och lösa problemet.
Ni är utan ström. Kan du värma din bostad? Många svarar här att de har en braskamin av något slag. Har man dessutom ett vedlager är det idel leenden. Vet man att detta lager räcker hela vintern är det ännu bättre. Många nöjer sig här. VI klarar oss. Men hur är det med alla andra? Tror du att de andra gladeligen kommer att frysa medan du sitter med ett varmt hus? Förbered dig för gäster.
Arbete. Hur många kommer att kunna arbeta utan el? Även om just ditt företag har en backup-generator, hur länge räcker dieseln? Tror du det finns beredskapslager kvar i stora mängder? Om din arbetsgivare inte kan bedriva arbete, eller företag du är beroende av (om du levererar mat, städning, post eller andra tjänster t.ex.), hur länge kommer du att få lön utan att kunna göra arbete?
Handla
Du vet förmodligen att ibland går det inte att handla på en affär för att ”internet ligger nere”. Hur tror du det fungerar när ingen affär kan göra online-köp under en längre tid, kommer de att ge bort varorna? Kontanter kanske fungerar, men hur mycket kontanter har du? Kan affärerna ens ta emot kontanta betalningar utan fungerande kassasystem?
Lek med tanken att hela din stad har varit utan ström i en månad. Många kämpar för sina egna och sina näras liv. Bokstavligt talat. Tror du det finns tillräckligt med kassapersonal i affärerna eller är de ”sjukskrivna”? Om städerna runt omkring har strömavbrott, finns denna någon som löser allas problem?
Nu börjar nog de flesta känna sig lite illa till mods. Kanske finns det enbart elberoende bergvärme i huset. Kanske finns det inte basvaror för mer än en vecka. Kanske bilen är helt nödvändig för att få familjesituationen att fungera eller kanske du är en prepper och känner hur grannarna kommer att vilja hälsa på. Hur länge fungerar ditt avlopp utan el? Jag menar hela vägen. Får ni vatten om alla på vattenverket är hemma och eldar trästolar för att värma sina barn? Har du småbarn eller äldre släktingar är du nog extra orolig.
Men oroa dig inte. Sverige har beredskap för detta. Någon kommer för att lösa dina problem, staten räddar dig. Eller?
Önsketänkandet
Det som ofta slår mig i diskussioner om en framtid med en potentiell ovän är hur man allt som oftast ser ned på sin motståndare. Min analys är att detta till viss del är ett resultat av 200 års obruten fred. No worries, vad kan möjligtvis gå fel? Man väljer att tro att motståndaren är mindre intelligent, att han kommer att agera efter vår hotmall, att han inte kommer att utnyttja sin fulla potential för att uppnå sina mål, o.s.v. Detta är ett önsketänkande. I stridsflygplanering har jag sett detta mer än en gång. Kanske ganska ofta. Medel-IQ är 100 i större delen av världen och nödvändighet snarare än nöjdhet leder till kreativitet. De kommer inte att agera enligt våra planer, de kommer att utnyttja det vi inte tänkte på, mot oss.
Om en ovän bestämmer sig för att göra något, säg pressa oss att inte lägga oss i en ytterst tvetydig invasion av Baltikum, så kommer han inte att göra detta på det sätt vi förberett oss på. Han kommer att vara finurlig, veta vad vi vet, kompensera för våra styrkor och angripa våra svagheter.
Om vi förbereder ett antal scenarios så kommer motståndaren se till att ett annat scenario blir verklighet. Flexibilitet är det enda sättet att förbereda sig, men flexibilitet kostar. Tyvärr verkar flexibilitet vara omodernt. Allt ska upphandlas mot vissa väl definierande hotbilder så det kan verifieras att vi inte betalar för mycket för den där beställningen. Detta är fel väg att gå. Vi måste ha en flexibel grundförmåga.
Elnätet
Det är enkelt att slå ut det svenska elnätet. Inte genom en enskild attack kanske, men om vilja och manskap finns så är det en klart görbart. Utan att gå in på detaljer så är producenterna få, transportvägarna långa och oskyddade och nätet i stort obevakat. Redundans är enkelt att kompensera för med kunskap om vår infrastruktur, vilken motståndaren bevisligen skaffat sig under årtionden (lyssna på P3 dokumentär om Wallenbergs kidnappning).
Med vilja och motiverat manskap är det enkelt att slå ut större delen av svensk elförsörjning under månader. Små gröna män saboterar enkelt viktiga knutpunkter. Vad skulle effekten vara om någon illvillig låg i bakhåll och pricksköt mot svenska mammor och pappor som arbetade med att laga elledningar? Tänk hela vägen med rädsla, arbetsförhållanden, säkerhet, facket, strejker o.s.v.
Detta inlägg är inte avsett att skrämmas. Avsikten är att få Sverige att vakna ur sin törnrosasömn. Världen kommer bevisligen inte vara för evigt fredlig. Det finns de som vill andra saker än vi. Moraliskt rätt eller fel så fungerar världen så. Mycket sker i cykler. Jag ska underlåta mig att gå in på matematiken bakom men system som innehåller intelligenta element (komplicerade system med återmatning) tenderar att svänga i olika frekvenser (t.ex. 1 år, 10 år och 100). Kanske är vi på väg mot en liten fnurra på säkerheten, kanske är vi om fem år inne i ett världskrig. Svaret finns i statistik och sannolikhet och vi kommer inte med säkerhet veta vilket innan vi är där.
När en apa kan vinna över en aktiemäklare så hyser jag litet hopp att rätt människor kan förutsäga säkerhetsläget i tid för att kunna reagera med försvarsbudgeten. Rysslandskännare som för något år sedan argumenterade för Rysslands demokratisering sitter nu i skamvrån och skäms eller har bytt åsikt precis som om Google inte hade sökhistorik. Framtiden är per definition oviss. Låt oss verkligen förstå detta och skapa ett styrsystem för säkerhetspolitiken som övervinner populism och kortsiktighet.
Bli inte rädd
Så, vad är poängen med alla dessa ord? Inte rädsla. Av rädsla kommer sällan bra resultat. Men pragmatism är bra. Vi kan inte längre bedriva säkerhetspolitik som om det vore en eftertanke; ett särintresse. Vi måste börja ta ansvar för får framtid. För Miljöpartiet kan det betyda starkt subventionerade solpaneler på varje hustak samt ”I hart elbilar”, trots att elbilar är bilar. För Socialdemokraterna kan de vara att driva igenom en behövd fördubbling av försvarsbudgeten tillsammans med en uppvaknad Alliansen. För Vänsterpartiet kan det betyda att tvinga handlare att ta emot alternativa betalningsmedel som fungerar offline och utan elektricitet. Alla kan bidra. Men framförallt, avbryt genast den dogmatiska nedrustningen och pragmatisera allas vår säkerhetspolitik.
MSB – Om krisen kommer
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Överlever du utan elektricitet?
Det är svårt att föreställa sig något som inte finns i erfarenhetsbanken. För många inkluderar detta ett närbeläget land som har expansiva geopolitiska ambitioner. När förutsättningar ändras – som de gjort under de senaste åren – så måste vi börja ta ansvar för vår framtid. Att inte planera för en eventuellt negativ säkerhetspolitisk utvecklig – om ens bara i tanken – är oseriöst på gränsen till ansvarslöst. Det är dags att agera.
Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
--
Min grundläggande fundering är: överlever du och din familj om din stad är utan ström en vintermånad? Två månader? Hela vintern? Kan det hända?
Frågan kan för många verka absurd. Jag har pratat lite med vänner om detta och förbluffats över vilka dörrar som öppnas. Inte för att kunskapen saknas utan för hur utlämnade vi är till någon. Nästan alla förväntar sig att denna ständigt återkommande någon ska lösa problemet. Häri ligger pudelns kärna, denna någon har för länge sedan resignerat och proklamerat evig fred och samförstånd. I alla fall om man syftar på staten. Utan förståelse för detta kan vi inte gå vidare och lösa problemet.
Ni är utan ström. Kan du värma din bostad? Många svarar här att de har en braskamin av något slag. Har man dessutom ett vedlager är det idel leenden. Vet man att detta lager räcker hela vintern är det ännu bättre. Många nöjer sig här. VI klarar oss. Men hur är det med alla andra? Tror du att de andra gladeligen kommer att frysa medan du sitter med ett varmt hus? Förbered dig för gäster.
Arbete. Hur många kommer att kunna arbeta utan el? Även om just ditt företag har en backup-generator, hur länge räcker dieseln? Tror du det finns beredskapslager kvar i stora mängder? Om din arbetsgivare inte kan bedriva arbete, eller företag du är beroende av (om du levererar mat, städning, post eller andra tjänster t.ex.), hur länge kommer du att få lön utan att kunna göra arbete?
Handla
Du vet förmodligen att ibland går det inte att handla på en affär för att ”internet ligger nere”. Hur tror du det fungerar när ingen affär kan göra online-köp under en längre tid, kommer de att ge bort varorna? Kontanter kanske fungerar, men hur mycket kontanter har du? Kan affärerna ens ta emot kontanta betalningar utan fungerande kassasystem?
Lek med tanken att hela din stad har varit utan ström i en månad. Många kämpar för sina egna och sina näras liv. Bokstavligt talat. Tror du det finns tillräckligt med kassapersonal i affärerna eller är de ”sjukskrivna”? Om städerna runt omkring har strömavbrott, finns denna någon som löser allas problem?
Nu börjar nog de flesta känna sig lite illa till mods. Kanske finns det enbart elberoende bergvärme i huset. Kanske finns det inte basvaror för mer än en vecka. Kanske bilen är helt nödvändig för att få familjesituationen att fungera eller kanske du är en prepper och känner hur grannarna kommer att vilja hälsa på. Hur länge fungerar ditt avlopp utan el? Jag menar hela vägen. Får ni vatten om alla på vattenverket är hemma och eldar trästolar för att värma sina barn? Har du småbarn eller äldre släktingar är du nog extra orolig.
Men oroa dig inte. Sverige har beredskap för detta. Någon kommer för att lösa dina problem, staten räddar dig. Eller?
Önsketänkandet
Det som ofta slår mig i diskussioner om en framtid med en potentiell ovän är hur man allt som oftast ser ned på sin motståndare. Min analys är att detta till viss del är ett resultat av 200 års obruten fred. No worries, vad kan möjligtvis gå fel? Man väljer att tro att motståndaren är mindre intelligent, att han kommer att agera efter vår hotmall, att han inte kommer att utnyttja sin fulla potential för att uppnå sina mål, o.s.v. Detta är ett önsketänkande. I stridsflygplanering har jag sett detta mer än en gång. Kanske ganska ofta. Medel-IQ är 100 i större delen av världen och nödvändighet snarare än nöjdhet leder till kreativitet. De kommer inte att agera enligt våra planer, de kommer att utnyttja det vi inte tänkte på, mot oss.
Om en ovän bestämmer sig för att göra något, säg pressa oss att inte lägga oss i en ytterst tvetydig invasion av Baltikum, så kommer han inte att göra detta på det sätt vi förberett oss på. Han kommer att vara finurlig, veta vad vi vet, kompensera för våra styrkor och angripa våra svagheter.
Om vi förbereder ett antal scenarios så kommer motståndaren se till att ett annat scenario blir verklighet. Flexibilitet är det enda sättet att förbereda sig, men flexibilitet kostar. Tyvärr verkar flexibilitet vara omodernt. Allt ska upphandlas mot vissa väl definierande hotbilder så det kan verifieras att vi inte betalar för mycket för den där beställningen. Detta är fel väg att gå. Vi måste ha en flexibel grundförmåga.
Elnätet
Det är enkelt att slå ut det svenska elnätet. Inte genom en enskild attack kanske, men om vilja och manskap finns så är det en klart görbart. Utan att gå in på detaljer så är producenterna få, transportvägarna långa och oskyddade och nätet i stort obevakat. Redundans är enkelt att kompensera för med kunskap om vår infrastruktur, vilken motståndaren bevisligen skaffat sig under årtionden (lyssna på P3 dokumentär om Wallenbergs kidnappning).
Med vilja och motiverat manskap är det enkelt att slå ut större delen av svensk elförsörjning under månader. Små gröna män saboterar enkelt viktiga knutpunkter. Vad skulle effekten vara om någon illvillig låg i bakhåll och pricksköt mot svenska mammor och pappor som arbetade med att laga elledningar? Tänk hela vägen med rädsla, arbetsförhållanden, säkerhet, facket, strejker o.s.v.
Detta inlägg är inte avsett att skrämmas. Avsikten är att få Sverige att vakna ur sin törnrosasömn. Världen kommer bevisligen inte vara för evigt fredlig. Det finns de som vill andra saker än vi. Moraliskt rätt eller fel så fungerar världen så. Mycket sker i cykler. Jag ska underlåta mig att gå in på matematiken bakom men system som innehåller intelligenta element (komplicerade system med återmatning) tenderar att svänga i olika frekvenser (t.ex. 1 år, 10 år och 100). Kanske är vi på väg mot en liten fnurra på säkerheten, kanske är vi om fem år inne i ett världskrig. Svaret finns i statistik och sannolikhet och vi kommer inte med säkerhet veta vilket innan vi är där.
När en apa kan vinna över en aktiemäklare så hyser jag litet hopp att rätt människor kan förutsäga säkerhetsläget i tid för att kunna reagera med försvarsbudgeten. Rysslandskännare som för något år sedan argumenterade för Rysslands demokratisering sitter nu i skamvrån och skäms eller har bytt åsikt precis som om Google inte hade sökhistorik. Framtiden är per definition oviss. Låt oss verkligen förstå detta och skapa ett styrsystem för säkerhetspolitiken som övervinner populism och kortsiktighet.
Bli inte rädd
Så, vad är poängen med alla dessa ord? Inte rädsla. Av rädsla kommer sällan bra resultat. Men pragmatism är bra. Vi kan inte längre bedriva säkerhetspolitik som om det vore en eftertanke; ett särintresse. Vi måste börja ta ansvar för får framtid. För Miljöpartiet kan det betyda starkt subventionerade solpaneler på varje hustak samt ”I hart elbilar”, trots att elbilar är bilar. För Socialdemokraterna kan de vara att driva igenom en behövd fördubbling av försvarsbudgeten tillsammans med en uppvaknad Alliansen. För Vänsterpartiet kan det betyda att tvinga handlare att ta emot alternativa betalningsmedel som fungerar offline och utan elektricitet. Alla kan bidra. Men framförallt, avbryt genast den dogmatiska nedrustningen och pragmatisera allas vår säkerhetspolitik.
MSB – Om krisen kommer
Samarbete med Expressen
I inlägget om Kungliga Krigsvetenskapsakademien nämnde jag att jag skulle avslöja ytterligare ett exempel på vad som hänt sedan bloggen startade sommaren 2007 och nu är det offentligt. Med början imorgon söndag kommer jag varannan söndag framöver att skriva som krönikör för Expressen, vilket är något jag ser framemot. Krönikeformen lämpar sig utmärkt för att lyfta vissa intressanta delar av försvarsområdet för en bredare publik. Naturligtvis blir utmaningen att hitta en balans mellan att det ska vara intressant för läsarna, innehåll i form av ämne och abstraktion. Det är också viktigt att påpeka att jag kommer att skriva för Expressen på fritiden i egenskap av privatperson och försvarsbloggare och inte för Försvarsmaktens räkning.
Vad kommer då att hända med bloggen? Bloggen kommer att leva vidare precis som tidigare. Som jag antydde ovan så är krönikeformen annorlunda än bloggformen och har även en annan målgrupp. Det som ligger i röret just på bloggen är ett antal gästinlägg och därefter kommer en julkalender där det utlovas lucköppning varje dag så håll utkik.
Vad kommer då att hända med bloggen? Bloggen kommer att leva vidare precis som tidigare. Som jag antydde ovan så är krönikeformen annorlunda än bloggformen och har även en annan målgrupp. Det som ligger i röret just på bloggen är ett antal gästinlägg och därefter kommer en julkalender där det utlovas lucköppning varje dag så håll utkik.
Nya Moderaterna och synen på försvaret
I dag släppte Nya Moderaterna sin eftervalsanalys med anledning av nederlaget i riksdagsvalet där man inte bara förlorade utan backade rejält.
Med anledning av att partiet fortsätter att behandla försvarsfrågan styvmoderligt även i analysen så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.
Läser man hela rapporten kan man konstatera att försvaret endast omnämns i en kort passage och det är inte alls är tal om att försvarsfrågan är viktig för Sverige och därmed också bör vara viktig för partiet att driva. Istället handlar det enbart om hur många röster den genererar eller rättare sagt hur mycket försvarsfrågan degenererat för Moderaterna.
I analysen har man kommit fram till att försvarsfrågan bara innebar att man tappade en procent av rösterna, och då till Folkpartiet. I texten får man känslan av att det egentligen inte spelar någon roll eftersom man tappade rösterna till ett annat Alliansparti och inte till S och SD....
Under punkten 4.5 "Övriga sakfrågor som påverkade valrörelsen" hittar man följande text.
Ett annat exempel är försvarsfrågan där det finns ett missnöje hos delar av Moderaternas väljare. Försvarsfrågan är dock inte en prioriterad fråga hos majoriteten av väljarna och någon enstaka procent av väljarna anger att försvarsfrågan är den viktigaste frågan för valet av parti. De väljare som bytte parti från Moderaterna på grund av försvarsfrågan bytte i huvudsak till Folkpartiet. Flödet till Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är i denna fråga litet.
Så var det med den saken. Försvarsfrågan fick några få raders uppmärksamhet i ett dokument som omfattar 52 sidor och marginaliserades ånyo till något mindre viktigt i de Nyas ögon. Dokumentet är döpt till "insikter för framtiden från valförlusten".
Någon insikt rörande försvarsfrågan tycks dock inte finnas och det är djupt oroande och olyckligt. Gösta Bohman roterar i sin grav och Anders Björck gnisslar tänder.
Släpp inte taget
Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.
Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.
Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.
Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.
En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.
Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.
Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.
Möta – hejda – slå — realism eller dröm?
Den nuvarande försvarsdebatten utgår i stor utsträckning från en jämförelse med Krigsmaktens (fram till 1974) och Försvarsmaktens utformningen under periden 1950- 90-talet och kalla kriget. Denna utformning och design utgick från en relativt tydlig hotbild i en fullständigt annorlunda säkerhetspolitisk kontext.
Dagens plattformstänkande och jämförelse med dåtidens volym och antal krigsförband är därmed enligt min mening irrelevant. Jämförelserna mot förr skapar därför ett antal illusioner om att det var bättre förr. Alla kan nog vara överens om att en doktrin som även idag skulle gå ut på att vi ska möta-hejd-slå en motståndare, skulle innebära oöverkomliga problem.
Försvarsmaktens design och utformning samt operativa koncept måste därmed utgå från dagens realiteter och krigföringsprinciper och inte från nostalgiska jämförelser från en svunnen tid.
Till detta ska jag återkomma!
Konfliktvarning Moldova: Pro-ryska upplopp?
Läget är spänt i Moldavien inför söndagens val. Igår förbjöd den centrala valövervakningskommitté det pro-ryska partiet Patria av för att ha tagit emot utländska pengar vilket är olagligt i Moldavien. Idag bestämde domstolen att beslutet var korrekt. Igår grep även Moldavisk polis fem … Continue reading 
The jury is still out…
Just hemkommen från Finland. På Hanaholmen utanför Helsingfors debatterade det svenska och finska försvarsutskotten ett fördjupat samarbete länderna emellan rörande försvar och säkerhet. Det gick väl sådär.
För två veckor sedan sade Peter Hultqvist på Medelhavsmusseét i Stockholm att Finland skulle kunna utnyttja svenska krigsbaser och krigsförtöjningsplatser inom ramen för svenskt-finskt samarbete. Jag frågade om den möjligheten skulle finnas även för den händelse Finland befann sig i krig? På detta svarade försvarsministern tydligt att "detta är ett fredstida samarbete".
Min tro är att Finland inte avser att satsa ett vitten på ett samarbete som förutsätts upphöra i händelse av krig. Och kanske är det innerst inne så att Sverige vill allt samarbete, utom just detta. I så fall kan ju den uppblåsta retoriken avskrivas som luftpastejer. Något som knappast ens duger till att lura den svenska menigheten att det finns alternativ till Nato...
På samma konferens svarade den svenska och den finske marinchefen att den stora svårigheten för länderna att inte vara med i Nato bestod i att man under övningar inte fick tillgång till krypteringsnycklarna till ombord på örlogsmännen installerade Länk 22. Svensk och finsk kommunikation skulle alltid matas in av behörig personal från annat Nato-land.
På samma tema skrev jag en enkel fråga i förra veckan:
Svensk statsmakt beställer utveckling och serieleverans av JAS 39E.
Som varande ett modernt stridsflygplan fungerar JAS 39E som ett komplext system av system. Delarna bygger upp helheten avseende både hård- och mjukvara också för funktionen krypterad kommunikation för stridsledning av flygplan i luften från marken, varför kravställning också i detta avseende bör tas med redan från början.
- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?
Allan Widman
Igår fick jag följande svar:
Allan Widman har frågat mig vad jag avser vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39 E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför.
Stridsflygsystemet är av stor betydelse för Försvarsmaktens samlade förmåga och som Försvarsberedningen konstaterat, är flygstridskrafterna prioriterade under den kommande inriktningsperioden.
Försvarsmakten har uppgiften att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid. Kravställning av såväl förband som för materielsystem är därmed en fråga för Försvarsmakten. Försvarsmakten har beställt utveckling och anskaffning av JAS 39 E av Försvarets materielverk. Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.
Den solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars-och säkerhetspolitiken. Som Försvarsberedningen skriver omfattar den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen medlemmar i Europeiska unionen samt Norge och Island. Hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige är inte med i någon militär allians. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.
Sverige bygger sin säkerhet tillsammans med andra med utgångspunkt i den solidariska säkerhetspolitiken. Det gör vi genom gemensamma övningar, insatser och annan verksamhet i exempelvis Norden, Förenta nationerna, Europeiska unionen och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, liksom vårt samarbete med Nato.
Stockholm den 26 november 2014
Peter Hultqvist
Allan Widman
(avdelningen inlägg mindre viktiga i sak)
Om man försörjer sig på att hålla sig uppdaterad i försvars- och säkerhetspolitiken, för att t.ex. kunna moderera seminarier och skriva analyser (samt ibland säga vad man själv tycker också), hoppas jag det är ok att samla lite av den senare tidens aktiviteter i ett inlägg?
Efter valet försökte jag spå den framtida försvarspolitiken i SOFF:s nyhetsbrev. Oktober slutade med ett inlägg i Liberal Debatt, på temat ”Lackmustest för borgerlig försvarspolitik”. I november hade jag glädjen att vara med i Oscar Jonssons poddradio om Försvarsmaktens personalförsörjning, PJ Anders Linders utmärkta Studio Axess i ett samtal under rubriken ”Inget försvar för verkligheten” samt i SVT:s Agenda, där jag diskuterade försvar i efterdyningarna av ubåtskränkningen tillsammans med Tomas Ries från Försvarshögskolan – något som följdes upp i SvD dagen därpå på grund av min kritik av utrikesminister Wallströms uttalande att svenskarna är räddare än någonsin för Ryssland.
Idag fick jag tyvärr anledning att kritisera Wallström igen eftersom hon menar att Putin är oberäknelig och att ingen kan förklara hans agerande, vilket jag tillbakavisar i en debattartikel i Expressen tillsammans med Oscar Jonsson.
Men tidigare under månaden fick jag vara med och kommentera Kansliet för strategisk analys förträffliga rapport Strategiska trender i globalt perspektiv – 2025: en helt annan värld? tillsammans med ambassadör Sven-Olof Petersson, ordförande för SIPRI, i ett samarrangemang med Folk och Försvar.
I en helt annan roll modererade jag i mitten av november Centrala Försvarsmaktsrådets konferens Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning, där bl.a. Försvarsmaktens GD och Arbetsförmedlingens GD medverkade med sina perspektiv (det kommer finnas material tillgängligt från konferensens workshops senare, för specialintresserade). Näst i tur vad gäller konferenser är Försvarsföretagarna, där jag ser mycket fram emot att kommentera vad som sägs på scenen tillsammans med Johan Wiktorin och Carl Bergqvist.
Sedan är det strax nytt år och det inleds sedan många, många år i och med medverkan i Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Denna gång ska jag diskutera ”Inför nytt försvarsbeslut” tillsammans med Johan Wiktorin, KKrVA, Anna Ek, ordf. Svenska Freds och Peter Lagerblad, ordförande FOS.
Vad 2015 i övrigt har att erbjuda återstår att se, men att det blir ett händelserikt år i försvars- och säkerhetspolitiken kan man – på gott och ont – vara helt säker på.
Vem blir ny C HKV/LEDS?
Det här blir ett ovanligt oseriöst inlägg för att publiceras på denna blogg, men det får ni för ovanlighetens skull köpa.
Med anledning av att regeringen i morgon utser en ersättare för Generallöjtnant Jan Salestrand som numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist så har det under kvällen förevarit en hel del spekulationer på twitter om vem som kommer att bli Salestrands efterträdare.
Det oseriösa, men trots allt lite roliga är att du kan bidra med din bästa gissning här ute till höger så kan vi jämföra era spekulationer med facit i morgon.
Lycka till!
Med anledning av att regeringen i morgon utser en ersättare för Generallöjtnant Jan Salestrand som numera är statssekreterare hos försvarsminister Peter Hultqvist så har det under kvällen förevarit en hel del spekulationer på twitter om vem som kommer att bli Salestrands efterträdare.
Det oseriösa, men trots allt lite roliga är att du kan bidra med din bästa gissning här ute till höger så kan vi jämföra era spekulationer med facit i morgon.
Lycka till!