Bekräftad undervattenskränkning

Försvarsmakten och regeringen bekräftade vid dagens presskonferens att Sverige under oktober kränktes av minst en mindre ubåt och eventuellt också ett antal mindre undervattensfarkoster, vilket bekräftats med flera olika av varandra oberoende källor och sensorer. Detta besked kommer utan tvekan att väcka mycket uppmärksamhet under de kommande dagarna.

Jag har under lunchen och tidiga eftermiddagen chattat med Dagens Nyheters och Expressens läsare om de nya uppgifterna och ska även försöka skriva en längre analys i ämnet.

Hon kallades ”besten” av Churchill


Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för "besten".

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, "Kari" vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren "Easy Elsie" kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

 Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10


Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.


Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.










Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Det blir som det blir tills det är som det var

av Tommy Jeppsson

Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister Alexander Stubb.

Frågan har tidigare varit uppe i Nordiska Rådet och där tillbakavisats av både den svenska och finska politiska ledningen. Den underbara logiken är således att Finland och Sverige tillsammans inte behöver utreda frågan om ett medlemskap i Nato eftersom båda länderna inte har några planer på att ansluta sig till den västliga alliansen.

Samtidigt ökar i vårt land stödet för medlemskap i Nato vilket borde innebära reducerade risker för en inrikespolitisk Canossavandring. För säkerhets skull ska tilläggas, kanske. Rådande parlamentarisk situation gör sannolikt att frågor som handlar om fördjupat säkerhetssamarbete med andra länder bedöms ha måttlig prioritet. Detta oaktat en ökad spänning i Östersjöregionen samt publiciteten kring de senaste incidenterna till sjöss och i luften och i samband därmed en uppblossad diskussion om bristerna i Försvarsmakten. Något som rimligen borde renderat Bertelmans utredning rollen som startskottet till ett vidare förutsättningslöst arbete med alliansfrågan. Icke så. Samtidigt som frågan kan ställas vilka ytterligare faktorer av betydelse som kan framvaskas av ett ytterligare studium av ämnet.

Det nuvarande försvaret kan försvara en begränsad del av landet under kortare tid. Vilken statsminister skulle i rådande läge prioritera en annan del av landet än huvudstadsregionen med riksstyrelsen, innehållande viktiga produktionsresurser liksom ett betydande befolkningscentra. Alltså ett område av största betydelse för Sveriges fortbestånd som fri nation. För övriga delar av landet återstår då inte mycket av substantiell försvarsförmåga.
En utbyggnad av Försvarsmakten, med markstridskrafter omfattande sex brigader, en i vardera syd, väst, öst och norr samt två i reserv, en allsidigt sammansatt stridsgrupp på Gotland, en förstärkning av luftförsvaret och då främst luftvärnet samt något fler ytstridsfartyg och ubåtar, har överslagsmässigt beräknats kosta cirka 100 miljarder. Vi talar här om ganska modesta volymer som realistiskt sett är en utopi givet konkurrensen med andra samhällsområden, särskilt den sociala välfärdssektorn.

Nordiskt försvarssamarbete som lösning? Geostrategiskt så handlar det om tre småstater, Finland, Norge och Sverige med närhet till stormakten Ryssland. Det är illusoriskt att tro att en tillräckligt existentiell försvarseffekt skulle kunna byggas utifrån ett utgångsläge där två av dessa tre länder, Norge och Sverige, kraftigt minskat sin militära förmåga. Lika illusorisk är tron på att Norge i rådande situation skulle växla ett väletablerat Nato-samarbete mot en nordisk försvarslösning. Den senare får effekt endast inom ramen för ett säkerhetssamarbete som utgår ifrån den atlantiska dimensionen. Och dit är vägen lång.

Trappan städas uppifrån

För ett drygt år sedan motionerade jag om behovet av att även öva Riksdagens krigsdelegation. Det avslag min motion fick gick i stort ut på att någon krigsrisk inte förelåg och att övningar därför föreföll överflödiga.

Jag påpekade att försvarsplanering nu återupptagits inom FM och att riksdagen kunde tjäna som ett högre föredöme. Dock föll motionen på det s.k. hälleberget. Av den anledningen blev det naturligt att med en ny mandatperiod och, mot bakgrund av det sistlidna årets händelseutveckling, upprepa motionen. Till min stora glädje har nu krigsdelegationen bestämt sig för att just öva.

Detta måste välkomnas. Det osannolika, väpnade angreppet inom överskådlig tid, framstår inte längre som lika osannolikt,

Allan Widman

Svenska flottan är en NATO flotta i ryska ögon



Fick i dag ett tips via Twitter om webbsidan English Russia. Det intressanta är inte sidan utan en av de bilder som någon privatperson har tagit i stridsledningscentralen ombord på det ryska örlogsfartyg.

Det aktuella fartyget är Druzhnyy, en fregatt av Krivak I-klassen som under hela sin livslängd har tillhört ryska Östersjömarinen med basering i Baltijsk fram till att hon avvecklades från aktiv tjänst runt 2004. Hon var bl.a. utrustat med den spektakulära sjömålsrobot-torped SS-N-14 Silex som i grunden är en SS-N-9 sjömålsrobot med en ubåtsjakttorped hängandes under. Roboten kunde användas både mot fartyg, då man flög in med både robot och torped i fartyget. Alternativt kunde roboten släppa den målsökande torpeden i ett område där en ubåt bedömdes uppträda.

Druzhnyy som först hade bognummer 726, och senare 754 (ryssarna brukar byta) var ett fartyg som många svenska örlogsfartyg stött på ute på Östersjöns vatten under årens lopp.

När Druzhnyy avvecklades 2004 var tanken att hon skulle bli ett levande museifartyg i Moskva dit hon bogserades och förtöjdes. Det blev dock aldrig något museum, men hon ligger kvar där än i dag.

Det intressanta är som sagt de bilder (IK-blad) som fortfarande sitter uppsatta i stridsledningscentralen. Ett bildkollage ned rubriken NATO FLOTTOR visar den svenska korvetten HMS Stockholm (andra bilden från vänster) tillsammans med bl.a. en dansk Willemoes torpedbåt. Det visar tydligt på vilken syn Ryssland har på Sverige. Vi är ett NATO-land i deras ögon.



Hårda bud för förbandsverksamhet och beredskap

Enligt försvarsutskottsledamoten Johan Forssell (m), meddelade försvarsminister Peter Hultqvist idag vid sitt besök i Försvarsutskottet att belastningen på Försvarsmakten till följde av slopandet av de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna, riskerar att bli 150 miljoner kr år 2015 och 300 mkr för 2016.







Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.

Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.

Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.

Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.


Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.

Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!


Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort".  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...


  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.


  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.


  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.

En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.



Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"
Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).

Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.

Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!


Uppdaterat 4/11:

Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.

Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:
Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.

Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.

Sten Tolgfors och helikopterförmågan

Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter!


Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.


Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.

Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort".  Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.

Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!

Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.


Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.

  • Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem. 
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...


  • Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.


  • Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.


  • Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.

En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.


  • För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.



Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.

Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"
Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”

Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).

Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.

Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!

Ny svensk linje?

Reflektion

Sveriges Utrikesminister Margot Wallström gav i gårdagens (141102) Svt Agenda, uttryck för den Svenska linjen mot ett allt mer aggressivt uppträdande Ryssland i vårt närområde. Två (2) av dessa uttalanden kräver en viss fördjupning, främst kopplat till hur dessa hänger i hop med vår nuvarande säkerhetspolitik och vilken faktisk förmåga vi har att ge uttryck för denna säkerhetspolitik.

Vi ska visa att vi tänker försvara vårt territorium, ett mycket värdeladdat uttalande för att komma från en Utrikesminister, främst kopplat till den hotbildsanalys som Försvarsberedningen kom med under våren. Nu talar vi alltså om att en rejäl risk finns för att en annan part, i detta sammanhang Ryssland, mycket väl verkar visa sådana ambitioner att vi måste försvara, inte hävda vilket är en markant skillnad och vad man talar om när det rör kränkningar. Således kan man tolka uttalandet indirekt att det nu de facto finns ett reellt hot mot nationalstaten Sverige från Ryssland. Något som säkerhetspolisen (SÄPO) även gav uttryck för i våras då de delgav att Ryssland genomför krigsförberedelsermot Sverige likväl bekräftades den sk ”Ryska Påsken” då ryskt strategiskt bombflyg genomförde övningsanfall motsvenska mål dock klarlades ej frågan om övningen de facto hade syftat till insättande av taktiskakärnvapen.Detta skulle kunna innebära att SÄPO hotbildsanalys nu har harmoniserats mot den säkerhetspolitiska agendan, vilket var något som den förra regeringen inte verkade förstå vad SÄPO de facto sa. Likväl som Malena Britz säger i SvD, så tror jag att detta även till del är ett tydligt budskap till det svenska folket från Utrikesministerns sida.

Ryssland ska inte få vinna propagandakriget, Först och främst tycker jag det är mycket bra att Utrikesministern tar upp detta, att ett propagandakrig eller informationskrig pågår har nog undgått många varvid det bör belysas, men då uppstår följdfrågan hur skall man klara av denna uppgift? Sverige har de facto avvecklat det tidigare psykologiska försvaret som hade just sådant som sin huvuduppgift, att motarbeta propaganda och därmed ge en saklig bild till befolkningen i Sverige. Därmed blir uppgiften mycket svår att lösa, har man inte verktygen i verktygslådan så går saker och ting inte att skruva ihop, hur mycket man än vill det.

Utöver dessa två (2) uttalanden så har den nuvarande regeringen i sin regeringsförklaring varit mycket tydliga med att NATO är ej ett alternativ dvs vi skall fortsatt vara militärt alliansfria, jag förutsätter därmed även att vi inte kommer ingå en allians med Finland som omfattar ömsesidiga säkerhetsgarantier att med militära medel försvara varandra i händelse av ett angrepp. Vilket gör att vi börjar närma oss själva essensen med detta inlägg.

För det första så tror jag det Margot Wallström vill slå fast är att vi värnarvårt nationella oberoende om så krävs med vapenmakt, likväl att subversiva inslag såsom propaganda och andra metoder även skall mötas upp och bekämpas då de indirekthotar vårt nationella oberoende, sen kanske ordvalen blivit lite tvetydiga, då möjligtvis ”försvara” kanske hade innebörden ”hävda”. Dock så anser jag det helträtt av Utrikesministern att hävda vårt nationella oberoende utifrån de genomförda ryska övningsmönstren mot Sverige samt kränkningar som skett av vårt territorium.

För det andra, om man nu från regeringens sida slagit fast att säkerhetssituationen förändrats så till den grad att man börjar tala om att "försvaraterritorium" då bör man ta sig en rejäl funderare på om man inte bör genomföra en revidering av Försvarsberedningens slutsatser från våren 2014. Då dess slutsatser ej medger en Försvarsmakt som kan försvara territorium, en begränsad geografisk yta, ja det klarar IO 14, men inte mer. Åtminstone i min sinnevärld är det skillnad på yta/plats och territorium, då talar man betydligt större ytor.

Likväl en Försvarsmakt som skall försvara territorium kräver infrastruktur för detta, infrastruktur som avvecklats i ett rasande tempo sedan 2004, denna infrastruktur saknas nu, exempel på detta är t ex bassystem för flygvapnet, baseringsområden i skärgårdarna där flottan kan genomföra underhållstjänst m m. Ser man till den föreslagna försvarsbudgeten så finner man varken spår av att Försvarsmakten skall växa eller att några större infrastrukturella förändringar är på väg att ske, om man nu inte kommer genomföra ett införande av plikt personal igen, vilket skulle medge en ökning av Försvarsmaktens gripbara personal och omfördela medel till infrastrukturella åtgärder. Dock kommer rejäla anslagsökningar fortfarande krävas och en omorganisation av Försvarsmakten, för två (2) brigader är inget man försvarar med, om man skall försvara territorium.

Dock så kan ju de facto Försvarsministerns (Peter Hultqvist) beordrade utredning av Försvarsmaktens faktiska förmåga, leda fram till sådana resultat att en rejäl förmåge höjning genomförs och omstruktureringar genomförs av Försvarsmakten för att höja numerären, men än så länge förefaller det ej vara så, om inte Utrikesministerns uttalande skall ses som en första indikation på detta, då Utrikespolitik och Försvarspolitik oftast är nära besläktat i och med att dessa ger just säkerhetspolitik.

För det tredje, vad som är intressant att notera, är just att det är en förändring i den Svenska utrikespolitiken hos den sittande regeringen mot Ryssland, med de uttalande som Utrikesministern ger, dessa uttalanden kommer bedömt skärskådas av Ryssland och mest troligt kommer de även att prövas, för om man väljer att ge vissa signaler kommer även mottagaren av dessa signaler pröva om det stämmer. Således kan vi troligtvis få se en ökning av både dold och öppen rysk militär och ickemilitär (samlingsbegrepp för subversiva metoder, informationskrigföring, ekonomisk krigföring m m) aktivitet riktad mot Sverige. Förhoppningsvis är man från Regeringens sida medveten om detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Regeringen 1(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
SR 1(Svenska)
Svt 1(Svenska)

Vad är det vi i Sverige vill försvara?

Igår redovisade TV4 resultatet av den opinionsundersökning man låtit Novus Opinion genomföra avseende det svenska försvarets beredskap vid ett militärt angrepp mot Sverige. Inga överraskningar presenterades utan 84 % av de tillfrågade uppger sig ha lågt eller mycket lågt förtroende för den svenska försvarsförmågan.

Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade "en-veckasförsvaret" har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?

Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute "på stan" och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:

"Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss"


Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.

Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.

Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den "ryska påsken" är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.

Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?

Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?

4 år



Noterade precis att det i dag är fyra år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen och jag kan konstatera att det har hänt en hel del sedan dess. Inte minst inom försvarspolitiken och i vårt närområde, men också i detta forum. Antalet läsare har ökat konstant sedan starten, men det senaste året har ökningen accelererat ytterligare.

Antalet besökare under det senaste året har varit ca 1 miljon och det innebär att läsarna därmed har varit lika många under det senaste året som under de tre första åren tillsammans. Det i särklass mest lästa inlägget är "ny normalbild eller nytt kallt krig?" som jag skrev den 12 oktober. Ett inlägg som i dagsläget har uppnått 33.000 besök. Här nedan kommer lite snustorr fakta.


De fem största trafikkällorna, d.v.s. länkningar hit från andra sidor är:
1. Wiseman´s Wisdoms
2. Google
3. Twitter
4. Facebook
5. Cornucopia?

Läsekretsen kommer (i storleksordning) från följande länder:
1. Sverige
2. USA
3. Storbrittanien
4. Tyskland
5. Frankrike
6. Norge
7. Ryssland
8. Finland
9. Danmark
10. Nederländerna

De prylar ni läsare använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Windows
2. Iphone
3. Android
4. Ipad
5. Mac

De webbläsare ni använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Safari
2. Firefox
3. Chrome
4. Internet Explorer
5. Mobile Safari


Men det är inte bara här på bloggen som det ökat under året. Även på Twitter har ökningen av antalet följare varit markant. För ett år sedan kunde jag räkna 1400 följare och i dag är siffran 4690. Allt fler börjar använda detta snabba och ändamålsenliga forum för att sprida och ta del av de senaste nyheterna, men även debattera aktuella frågor.

Om sanningen ska fram så förhåller det sig dock som så, att om inte antalet läsare hade ökat som det nu har gjort, så hade det heller inte varit så särskilt stimulerande att driva en försvarsblogg. Det är spridningen och interaktionen med er läsare, personal i Försvarsmakten, politiker och media som gör att det känns värt att lägga den tid jag faktiskt gör på detta.

Tack för att ni läser! 

Back in the 80’s

Reflektion

Bild 1. Ungefärlig grafisk representation av övning 141028-29.
Det har väl knappast undgått någon av läsarna av denna blogg att ett större samordnat ryskt flygföretag genomfördes under tisdag (141028) och onsdag (141029) denna vecka i ÖSTERSJÖN – NORSKA HAVET – ATLANTEN – SVARTA HAVET, likväl fortsätter flygaktiviteten med hög intensitet i Östersjön i skrivande stund (141030).

Flygföretaget som omfattade NORSKA HAVET – ATLANTEN påbörjades 03:00 på onsdag morgonen (141029), företaget avslutades under onsdagkvällen (141029). Inledningsvis uppträdde styrkan samlat dvs fyra (4) stycken TU-95 tillsammans med fyra (4) stycken IL-78. Två (2) TU-95 samt de fyra (4) IL-78 återgick i höjd med mellersta Norge, då fortsatte två (2) TU-95 ut i Atlanten och vände i höjd med Portugal. Bedömd övningsverksamhet är inledningsvis bekämpning av mål i Storbritannien därefter med en rote TU-95 genomföra bekämpning av mål antingen i ATLANTEN eller i SYDEUROPA.

Flygföretaget i SVARTA HAVET omfattade två (2) TU-95 samt två (2) SU-27. Detta flygföretag flög ut över SVARTA HAVET under onsdags eftermiddagen (141029) och vände därefter åter. Bedömt övades insättande med kryssningsrobotar mot SYD- och CENTRALEUROPA.

Ovanstående tre (3) flygföretag förefaller ha genomförts av det ryska fjärrflyget dvs de strategiska bombflygplan som ingår i den ryska kärnvapentriaden. Bedömt har man genomfört en övning i hur man skall slå mot Väst-/Syd-/ och Centraleuropa med det strategiska bombflyget. Samordning i tid har ej genomförts likt "Ryska Påsken" då andra delar av det strategiska bombflyget övade samordnat i tid på andra platser.

Utöver dessa tre företag genomfördes även ett flygföretag in i Östersjön dels 141028 dels under 141029. Sammansättningen av detta företag var två (2) MIG-31, två (2) SU-34, två (2) SU-24 och en (1) SU-27. Detta företag förefaller främst genomfört patrulleringar i Östersjön, några tydliga övningsmoment har ej gått att få fram via OSINT. Däremot är själva sammansättningen av företaget mycket ovanlig, vilket kan tyda på att någon form av särskilt övningsmoment har genomförts.

En mycket intressant faktor är det flygföretag som 141028 flög in i Östersjön till Kaliningrad Oblast, hade inlämnat både färdplan samt hade transponder påslagen, däremot svarade de ej på anrop. Detta är mycket anmärkningsvärt då så sent som förra veckan då ett rysk signalspaningsplan (IL-20) kränkte Estniskt luftrum, hade den varken transponder eller färdplan inlämnad, detta kan tyda på att säkerhetssituationen i Östersjöregionen har eskaleratsedan denna kränkning, något som NATO ansåg vara den allvarligaste sedan kalla krigets slut., varvid man väljer att ”säkra” situationen något genom att göra en förflyttning känd i förhand.

Sent på onsdag kvällen (141029) genomfördes även provskjutning med en (1) ballistiskrobot från den strategiska robotubåten Yury Dolgorukiy som befann sig i undervattensläge i Barents Hav, avfyringen skall ha genomförts utan problem och målet träffades på Kamtjatka halvön, vid KURA övningsfält. Robottypen som avfyrades var av BULAVA modell, ubåten bar även full uppsättning av BULAVA robotar vid provskjutningen, likväl var detta ett skarpt robotprov av en serieleverans och det var även ett led i stridsutbildningen av ubåtsbesättningen, således genomfördes en fullskarp övning med rysk andraslagsförmåga. En (1) BULAVA robot kan bära tio (10) stycken stridsspetsar och Yury Dolgorukiy kan bära sexton (16) stycken BALUVA robotar. Tidpunkten för provskjutningen med BULAVA roboten har varit känd sedan ett tag.

Parallellt med det ryska flygföretaget pågick/pågår även övningen STEADFAST NOON, vilket är en NATO övning i norra Italien, som syftar till att öva insättande med de avdelade taktiska kärnvapnen från USA som finns baserade i Europa för NATO. Deltagande länder är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Turkiet och USA.

Vad som kan ses anmärkningsvärt i denna övning är att Polen deltar med två (2) F-16 plan, då de inte officiellt skall ha förmåga att genomföra insats med taktiska kärnvapen ur NATO arsenal, dock deltar de så bedömt rör det sig om eskortuppgifter av kärnvapenbärande flygplan samt attackuppgifter mot luftvärn, radar o dyl.

Bedömt det som skede igår (141029) var en motövning med två (2) av tre (3) ingående delar i den ryska kärnvapentriaden mot NATO övningen STEADFAST NOON. Både NATO och Ryssland övar sina kärnvapenförband, vilket inte är något ovanligt, dock har dessa ej sammanfallit i tid mig veterligen de senaste åren, vilket gör detta anmärkningsvärt, då den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen mellan Väst och Ryssland pågår sedan kalla krigets slut. Då väljer man att genomföra en motövning, till en sedan länge känd och delgiven övning, likväl en vecka efter den allvarligaste kränkningen av NATO luftrum, sedan kalla krigets slut. Totalt visar detta på att vi är definitivt tillbaka till 1980-talets lågvattenpunkter i säkerhetssituationen, trots att många försöker hävda motsatsen främst i Sverige, sammanfattningsvis vi är ”back in the 80's” igen.

Detta om något borde vara en ögonöppnare tillsammans med många andra incidenter under de senaste sex (6) månaderna för den nya regeringen. Båda parter (NATO och Ryssland) övar aktivt olika reguljära krigföringsmoment nu, vid vissa tillfällen sammanfaller de t om! Likväl så för nästan varje övningsmoment som varit de senaste sex (6) månaderna så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i säkerhetsspiralen. Idag (141030) så förefaller NATO luftstridskrafter utökat sin patrullering över Östersjön, vilket är en markant markering och visar på hur allvarlig situationen blivit i Östersjöregionen.

Likt under det kalla kriget står vi nu mitt i mellan två (2) parter, tas inte försvarsfrågan seriöst nu, så kommer den bedömt aldrig göra det, realpolitik krävs nu och inte floskler rörande långsiktiga satsningar, förmågan av totalförsvaret vill jag påstå, behöver förstärkas här och nu. För vi är militärt alliansfria mellan två parter som börjar se varandra som sina definitiva antagonister.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Air Power Australia 1, 2(Engelska)
ABC News 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
NATO 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

När jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar

I en krönika i Aftonbladet den 29 oktober 2014 beskriver Peter Kadhammar sin syn på personaltätheten i Försvarsmakten. Det enda jag med visshet kan konstatera är att när jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar. Då är nämligen verkligheten enkel och det är enkelt att förbigå omständigheter som inte talar för hans tes – att Försvarsmakten har för många hövdingar och för få indianer för att uttrycka sig på liknande raljanta sätt som Kadhammar.

För det första kan jag konstatera att Kadhammar inte beskriver Försvarsmaktens personalvolymer korrekt. För det andra har han en arkaisk syn på en modern försvarsmakt. För det tredje en besynnerlig bild av militärer i allmänhet och officerare i synnerhet.

Om jag börjar med den andra och kanske viktigaste omständigheten. Föreställningen som Kadhammar ger uttryck för är en bild som fullt ut ägde sin riktighet under 1:a världskriget. Väldigt många soldater i förhållande till antalet befäl. Det byggde på att krigföringen då såg annorlunda ut jämfört med idag. Den som känner till slagen vid Verdun, Somme eller Gallipoli vet att många soldater, med stora förluster, var strategin för att ta några meter mark.

Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort att antalet specialister eller kraven på lång utbildning för att hantera vapensystem gjort att andelen soldater minskat successivt för varje årtionde liksom att kraven har ökat på ledningssystemen och ledningsnivåerna för dessa mindre förbandsenheter.

Sverige skiljer sig här inte åt från andra länder, proportionerna ser, även om argumentationen vill annorlunda, ungefär lika ut i motsvarande länder. Jag ska förklara varför Kadhammar förenklade argumentation inte svarar mot faktiska förhållanden och varför verkligheten är mer komplex:

  1. Antalet högre chefer och officerare är det samma i Sverige jämfört med andra liknande länder. Det är till och med så att i länder som är Nato-medlemmar är antalet officerare fler eftersom antalet staber, det vill säga antalet ledningsnivåer som ska bemannas är fler.
  2. På kvalificerade vapensystem som ledningsförband, stridsledningscentraler, örlogsfartyg och stridsflygplan är andelen officerare jämfört med antalet sjömän och flygsoldater väsentligen högre än i ett arméförband. Detta därför att bemanningen av sådana befattningar kräver lång utbildning och erfarenhet vilket inte ges till soldater och sjömän med en lagbunden längsta anställningstid om 12 år. Om vi däremot plockar ut en mekaniserad bataljon som jämförelse så svarar ett sådant förband mot en traditionell bild, nämligen färre officerare och fler soldater.
  3. Försvarsmakten bemannar också internationella organ, befattningar i regeringskansliet och andra myndigheter som FMV, FXM, och FHS vilket gör att antalet officerare alltid kommer att vara fler än det direkta behovet i Försvarsmaktens krigsförband.
  4. Till detta kommer en förklaring som är väldigt svensk. I Sverige benämndes i många år allt yrkesanställt befäl som officerare. Av politiska skäl skapades nämligen 1983 EN officerskår och tidigare officerare (sådana som förenklat skulle göra karriär) och underofficerare (sådana som förenklat stod för yrkeskunnande i sitt fack) blev en och samma kår – officerare. Under många år innebar detta att Sverige, även med förklaringarna ovan, jämfört med andra länder syntes ha många officerare. Vi saknade helt enkelt andra länders personalkategorier.

2009 beslöt riksdagen att återinföra ett fler-befälssystem, ofta benämnt två-befälssystem. Mer korrekt är att säga att beslutet nu innebär tre befälskategorier, detta då även våra soldater och sjömän kan erövra befälsgrader inom sitt skrå.

Numera finns alltså:

  • officerare (general/amiral – fänrik),
  • specialistofficerare (regements-/flottiljförvaltare – 1:e sergeant)
  • samt gruppbefäl (sergeant – vicekorpral).

Om man då istället för som Kadhammar inte enbart redovisar en del utan relevant helhet*  (per den 30 september 2014) blir jämförelsen helt annorlunda och liknande jämförbara länder:

Officerare
4 157

Bemanning externa myndigheter
349

Specialistofficerare
4 375

Gruppbefäl, soldater och sjömän (heltid)
5 245

Gruppbefäl, soldater och sjömän (deltid)
3 219, ska bli cirka 9 200

Hemvärn
21 057 varav cirka 2 500 officerare

Reservofficerare**
Cirka 1 300, ska bli cirka 2 400

Oberoende befattningar (civil eller militär)
5 159

Det går alltså inte att argumentera som skribenten för att vi har för många officerare jämfört med soldater. Problemet är faktiskt det omvända, tittar vi några år framåt kommer Försvarsmakten ha för få officerare för det faktiska behovet och det gäller såväl officerare som reservofficerare.

Det jag ger Kadhammar rätt i att det går att diskutera om det är en för liten försvarsmakt. Den diskussionen förs inom myndigheten och utanför. Men det gäller inte fördelningen officerare/soldater utan om krigsorganisationens storlek, både vad avser förbandsvolymen som antalet enheter till exempel artilleripjäser, fartyg eller flygplan.

Slutligen, bilden av en officer som Kadhammar beskriver, oaktat hur denne benämns eller har för ursprung enligt faktabeskrivningen ovan, är enligt min mening karikatyrartad.

Jag menar att Sverige ska vara stolt över sin befälskår, officerare, specialistofficerare och gruppbefäl såväl i reguljära förband som i Hemvärnet. Många kan säkert ge uttryck för en administrativ börda men ingen har glömt sin huvuduppgift. Alla som mött Försvarsmakten detta år vittnar om samma sak, professionalism och yrkeskunnande. Oavsett om det är ute i skärgården, vid branden i Sala, i Högkvarteret eller nu på plats i Mali. Det är den sanna bilden av en svensk officer, inte den som tecknas av Kadhammars penna.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

*Utöver tabellen finns främst ej krigsplaceringsbara reservofficerare, rekryter och aspiranter
**Krigsplaceringsbara officerare/specialistofficerare (deltid)