För ett drygt år sedan motionerade jag om behovet av att även öva Riksdagens krigsdelegation. Det avslag min motion fick gick i stort ut på att någon krigsrisk inte förelåg och att övningar därför föreföll överflödiga.
Jag påpekade att försvarsplanering nu återupptagits inom FM och att riksdagen kunde tjäna som ett högre föredöme. Dock föll motionen på det s.k. hälleberget. Av den anledningen blev det naturligt att med en ny mandatperiod och, mot bakgrund av det sistlidna årets händelseutveckling, upprepa motionen. Till min stora glädje har nu krigsdelegationen bestämt sig för att just öva.
Detta måste välkomnas. Det osannolika, väpnade angreppet inom överskådlig tid, framstår inte längre som lika osannolikt,
Allan Widman
Svenska flottan är en NATO flotta i ryska ögon
Fick i dag ett tips via Twitter om webbsidan English Russia. Det intressanta är inte sidan utan en av de bilder som någon privatperson har tagit i stridsledningscentralen ombord på det ryska örlogsfartyg.
Det aktuella fartyget är Druzhnyy, en fregatt av Krivak I-klassen som under hela sin livslängd har tillhört ryska Östersjömarinen med basering i Baltijsk fram till att hon avvecklades från aktiv tjänst runt 2004. Hon var bl.a. utrustat med den spektakulära sjömålsrobot-torped SS-N-14 Silex som i grunden är en SS-N-9 sjömålsrobot med en ubåtsjakttorped hängandes under. Roboten kunde användas både mot fartyg, då man flög in med både robot och torped i fartyget. Alternativt kunde roboten släppa den målsökande torpeden i ett område där en ubåt bedömdes uppträda.
Druzhnyy som först hade bognummer 726, och senare 754 (ryssarna brukar byta) var ett fartyg som många svenska örlogsfartyg stött på ute på Östersjöns vatten under årens lopp.
När Druzhnyy avvecklades 2004 var tanken att hon skulle bli ett levande museifartyg i Moskva dit hon bogserades och förtöjdes. Det blev dock aldrig något museum, men hon ligger kvar där än i dag.
Det intressanta är som sagt de bilder (IK-blad) som fortfarande sitter uppsatta i stridsledningscentralen. Ett bildkollage ned rubriken NATO FLOTTOR visar den svenska korvetten HMS Stockholm (andra bilden från vänster) tillsammans med bl.a. en dansk Willemoes torpedbåt. Det visar tydligt på vilken syn Ryssland har på Sverige. Vi är ett NATO-land i deras ögon.
Försvarspodden V: Värnplikten
Värnplikten står på tur att avhandlas i #försvarspodden. Gästande är Annika Nordgren Christensen och vi benar i vad ett aktiverande av värnplikten skulle lösa och vad det inte skulle lösa. Lyssna här – -Högerklicka på denna länk och välj ladda hem. … Continue reading 
The Russian Economy: The Last Days of Rome?
There has been a lot of negative development when it comes to the Russian economy that is worth looking closely at. The GDP growth for 2014 has dropped around 2% which is a huge figure. Let us avoid mirror-imaging, but … Continue reading 
Hårda bud för förbandsverksamhet och beredskap
Enligt försvarsutskottsledamoten Johan Forssell (m), meddelade försvarsminister Peter Hultqvist idag vid sitt besök i Försvarsutskottet att belastningen på Försvarsmakten till följde av slopandet av de halverade ungdomsarbetsgivaravgifterna, riskerar att bli 150 miljoner kr år 2015 och 300 mkr för 2016.
Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.
Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.
Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.
Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.
Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.
Försvarsminister Hultqvist gästade försvarsutskottet idag. Bekräftade att höjda arbetsgivaravgifter för unga belastar #svfm (..) #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014med ca 150 miljoner redan 2015. För 2016 blir kostnaden ca 300 miljoner. Hultqvists besked är att det får tas inom ram. #svfm #föpol #säkpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 4 november 2014Detta är mycket allvarligt då resultatet återigen är att s.k. tillskott i själva verket blir minusposter till följd av andra pålagor. I det här fallet ska också nämnas att regeringen avser kompenserna kommunerna för denna effekt, men alltså inte Sveriges största ungdomsarbetsgivare – Försvarsmakten, som får uppgiften att ta kostnaden inom ram. Det blir alltså annan verksamhet som får strykas för att kompensera för dessa kostnader. Som jag tryckt på många gånger tidigare på denna blogg är marginaleffekten på kontot för förbandsverksamhet (där även lönerna ingår), mycket hög. Huvuddelen utgörs av overheadkostnader som är svåra att komma åt. Istället är det övningsverksamheten som får bli regulatorn.
Utöver de ovan nämnda pålagorna låg så sent som den 17 oktober planeringsdirektivet till Försvarsmakten i form av regeringsbeslut 5/2013 kvar, innebärande att Försvarsmakten ska minska sina lönekostnader med 500 mkr till år 2018. Något som endast kan göras genom att reducera personal och verksamhet. Dessa två pålagor tillsammans kommer att bli fullständigt förödande för Försvarsmaktens förmåga att öva, men därigenom också Försvarsmaktens operativa förmåga. Kan man inte ha personal anställd och har man inte råd att öva den, har man heller ingen operativ förmåga.
Samma konto som löner och övningsverksamhet, anslag 1:1 i försvarsbudgeten, bekostar också nationell beredskap och nationella insatser såsom den underrättelseoperation som Försvarsmakten i oktober genomförde mot främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Här tydliggörs en av de stora felkonstruktionerna i försvarsbudgeten, nämligen att nationella insatser ska budgeteras. Finns inte medel kvar och budgeterade på 1:1 för att genomföra t.ex. förstärkt incidentberedskap så blir det heller ingen sådan såvida inte det medges en överflyttning av pengar mellan anslagen, en förstärkning av försvarsbudgeten, eller att man medger ett utnyttjande av beredskapskrediten. Det faller på sin egen orimlighet att man året innan ska budgetera för hur mycket beredskapen ska behöva förstärkas eller om insatser ska behöva genomföras. Nationella insatser och beredskap borde rimligtvis utgöras av ett särskilt anslag.
Konsekvensen blir nu att de ovan nämnda pålagorna såväl indirekt som direkt minskar förmågan till nationell beredskap och nationella insatser. Det råder heller inga större tvivel om att trendpilarna i dessa kurvor, givet ovanstående parametrar, kommer att fortsätta att peka nedåt. Jämför sedan med vad som händer i närområdet.
Försvarsminister Peter Hultqvist ska dock ha all heder av detta besök och hur regeringen hittills hanterat den frågan.
Uppdaterat: Sten Tolgfors och helikopterförmågan
 |
| Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter! |
Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.
Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.
Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort". Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.
Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!
Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.
Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.
- Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem.
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...
- Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
- Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.
- Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.
- För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.
Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”
Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!
Uppdaterat 4/11:
Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.
Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:
Uppdaterat 4/11:
Helikopterutredningen konstaterade 2008 att kostnaden för att vidmakthålla åtta helikoptrar (Hkp 4) i sjöoperativ konfiguration skulle uppgå till 550 miljoner kronor fram till 2020. Det innebär att hela glappet (12 år) avseende sjöoperativ helikopterförmåga fram till dess att Hkp 14F levereras hade täckts av den i sammanhanget hanterbara summan 550 miljoner. Något som bör jämföras med blixtanskaffningen av Hkp 16 som uppgick till 4,7 miljarder.
Motiveringen till att inte vidmakthålla Hkp 4 var följande:
Försvarsmaktens anger att i nuvarande omvärldsläge och med den inriktning som regeringen angett i planeringsanvisningar och den försvarspolitiska propositionen till riksdagen 2009 får kommande sjöoperativa förmåga till undervattensstrid i form av fartygsenheter och HKP 15 anses godtagbar, särskilt som utveckling av förmågan till ubåtsjakt kan uppnås genom bl.a. ökad övningsverksamhet med fartygsenheter.
Militärhelikopterutredningen gör mot bakgrund av de krav som ställs på Försvarsmaktens operativa förmåga bedömningen att de begränsningar som uppkommer genom brist på medeltung helikopter för sjöoperativa uppgifter under den angivna perioden är besvärande men får anses på ett acceptabelt sätt kunna hanteras genom uppbyggnad och utveckling av förmåga inom de system som disponeras, dvs. ytfartyg, ubåtar och HKP 15-systemet från 2012.
Sten Tolgfors och helikopterförmågan
|
| Fältmässig basering i omedelbar närhet till operationsområdet. Inga konstigheter! |
Nya Moderaternas andra försvarsminister Sten Tolgfors ägnar i dag ett längre blogginlägg åt att beskriva Försvarsmaktens helikopterförmåga och lägger stor vikt vid att allt för enkelt släta över den tidigare moderatregeringens beslut om att alldeles för tidigt - utan ersättare avveckla Marinens (medveten benämning) vertolhelikoptrar av typen Hkp 4. Frågan är alltför viktig för att Tolgfors argumentation ska få passera oemotsagd.
Sten Tolgfors, numera Senior Advisor vid konsultföretaget Rud Pedersen börjar med att beskriva att "de helikoptrar som fanns var gamla, de fanns på grund av partiella modifieringar i flera olika versioner och säkerheten var alltför låg". Redan här anser jag att Tolgfors slirar något på sanningen eftersom detta inte stämmer in särskilt bra på det beprövade Hkp 4- systemet, något jag kommer att återkomma till senare i inlägget.
Tolgfors går vidare i sitt inlägg och påpekar att "anskaffningen av Blackhawk hör till de mer lyckade Sverige har gjort". Här ger jag honom rätt. Anskaffning och driftsättning gick mycket snabbt, och är till skillnad från katastrofprojektet Hkp 14 en succé. Men vår f.d. försvarsminister glömmer att ta upp en liten detalj runt den fantastiska anskaffningen, nämligen det faktum att den oförutsedda kostnaden på 4,7 miljarder kronor tryckte bort en rad planerade materielprojekt från den liggande materielplanen. Detta har i praktiken inneburit att det ofinansierade materielberget ökades på ytterligare, något som givetvis får operativa konsekvenser och leder till att intagandet av IO14 försenas ytterligare.
Men det viktigaste att kommentera är ändå det resonemang som Tolgfors för avseende den absoluta nödvändigheten av att avveckla helikopter 4, ett resonemang som han avslutar med att antyda att det skulle vara av nostalgiska skäl som väldigt många hävdar att det var ett felaktigt beslut att avveckla hkp 4 i förtid. Så enkelt är det givetvis inte!
Men det måste tilläggas att allt inte enbart kan skyllas på den politiska nivån. Försvarsmakten har själva en stor del i denna soppa, och rekommendationerna från Försvarsmakten har varit direkt förödande för upprätthållandet av den sjöoperativa förmågan, något man totalt bortsett från och uppenbart ansåg var så oviktig att man ändå löpte linan ut. Jag vet dessutom att 3. helikopterskvadronen i Kallinge, den enda sjöoperativa skvadronen har fått kämpa i stark motvind internt inom helikopterflottiljen (helikopterbataljonen) där man i vissa fall har motarbetat ett vidmakthållande av sjöoperativ förmåga med hkp 4.
Men så åter till Tolgfors påståenden och argumentation för att inte det var möjligt att fortsätta flyga med helikoptrarna.
- Avvecklingen av HKP 4 är enligt Försvarsmakten nödvändig för att möjliggöra övergången till ny materiel. Såväl besättningar som teknisk personal måste skolas om på de nya systemen, vilket är både tids- och resurskrävande. Försvarsmaktens helikopterorganisation är inte dimensionerad för att genomföra insatser och utbilda operativ personal till mer än två helikoptersystem.
Fel. Försvarsmakten flyger i dag med fyra helikoptersystem. En av anledningarna är att personalen genom olika nödlösningar skulle kunna hållas flygande i avsaknad av Hkp 14 levereras. Dessutom är och var behovet av medeltunga helikoptrar stort, vilket inte minst visades under skogsbranden i västmanland i somras, men då saknades hkp 4...
- Att behålla HKP 4 skulle enligt Försvarsmakten tvinga dem att, med stora kostnader som följd, skjuta upp införseln av HKP 14 till förmån för ett äldre avvecklingssystem.
Fel. Det finns personal som under många år gått och väntat på att Hkp 14 ska komma. I brist på sjöoperativa helikoptrar har besättningarna istället flugits in på både 10 och 15 systemet, men även tagit tillfälliga tjänstgöringar på andra förband och skolor inom Försvarsmakten för att inte tappa all kontakt med den marina verksamheten.
- Det är alltså inte så enkelt som att man bara kunde ha beslutat att försvaret skulle fortsatt att använda helikopter 4, utan detta skulle ha påverkat andra systems införande och den samlade förmågan.
Att ens börja tala om att ett fortsatt användande av helikopter 4 skulle påverka den samlade förmågan är mycket magstarkt och näst intill skamligt då beslutet om att i förtid (ca 10 år i förtid) avveckla ett helikoptersystem som var det enda som kunde upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt samt radarspaning inklusive måldataöverföring via krypterad datalänk. Lägg därtill överlägsen förmåga i sjöräddning, brandbekämpning och transport.
- Säkerhetsaspekter väger tungt. Försvarsmakten är den aktör som kan bedöma och ansvara för hur den egna verksamheten måste bedrivas i vardagen.
Ur en ren säkerhetsaspekt är hkp 4 det system som är mycket förskonade från allvarliga tillbud och haverier. Detta beror till stor del på en mycket god erfarenhet av systemet och marina besättningar med mycket rutin och åratal av utvecklade rutiner och procedurer. Två haverier har skett i Marinens tjänst. Det första var Y62 vid Huvudskär 1968 då ett rotorblad gick av och Y66 vid Mysingen 1976. Detta innebär att det inte har skett något haveri under de sista 35 åren i tjänst vilket talar för att det handlade om ett mycket säkert flygsystem.
En anledning till de mycket olyckliga och katastrofala haverierna inom helikopterflottiljen där flera kollegor har fått sätta livet till kan däremot i vissa fall (enligt haverikommissionens rapporter) härledas till de ständiga omorganisationer av helikopterverksamheten inom Försvarsmakten.
- För att kunna uppträda i militära insatser i landet eller internationellt krävs omfattande modifieringar. Helikopter 4 behöver varnings- och motmedelssystem, ballistiskt skydd, kulsprutor, begränsning av värmestrålning (IR-supressorer), partikelfilter för stoftrik miljö, samt utrustning för att säkerställa luftvärdigheten.
Att 2014 ens använda internationella insatser som argument mot Hkp 4 känns ytterst irrelevant. Det är de nationella behoven som nu måste styra, och behovet av sjöoperativa helikoptrar för ubåtsjakt och måldata är nu större än någonsin, det kan inte undgått någon! Att det skulle krävas materiella åtgärder som att installera VMS, kulsprutor, ballistiskt skydd, och IR-supressorer må vara nödvändigt för att flyga i Afghanistan, men inte över Östersjön. Tillräckligt bra är ett uttryck som inte tycks existera längre.
Jag skulle kunna fortsätta att argumentera men konstaterar att Sten Tolgfors av någon underlig anledning fortfarande försöker finna argumentet för att rättfärdiga den mycket olyckliga och felaktiga avvecklingen av Hkp 4-systemet. En avveckling som regeringen beslutade om under Tolgfors tid som försvarsminister. Helikoptern var dessutom sedan länge betald och hade åtskilligt med flygtimmar kvar.
Faktum är således att Tolgfors, för att använda ett av hans egna favorituttryck, har "helt fel" i alltför många avseenden. Det har dessutom gått honom förbi att 10 av dessa 14 helikoptrar sedan februari 2013 är sålda till Columbia Helicopters i USA via FXM. Den slutsatsen kan man dra eftersom Tolgfors i slutet av sin artikel ger utryck för att det fortfarande skulle finnas en teoretisk möjlighet att nyttja helikoptrarna.
"Helikopter 4-systemet förväntas efter ombyggnad kunna ge operativ effekt först från 2015-2017"Det är således omöjligt, och argumenten att Marinens trotjänare skulle vara slutkörda och för dyra att fortsätta flyga med är förmodligen en av de största lögnerna av alla. När det amerikanska företaget tog emot helikoptrarna skrev man ett pressmeddelande där det framgick att:
“We are excited to have these helicopters joining our fleet,” said Stan Wilson, President of Columbia Helicopters. “The Swedish military took very good care of these aircraft, and we look forward to putting them into operational status as soon as possible.”
Men nu finns ingen återvändo eftersom tio helikoptrar är sålda och det enda vi kan göra är att invänta att Hkp 14F ska bli operativ någon gång runt 2020. Men även där finns problem. Det är inte anskaffat några vapenbärare ännu, vilket innebär att den inte kommer att kunna bestyckas med sjunkbomb eller ubåtsjakttorped. Ett annat problem är att det endast beställts fem sjöoperativa utrustningar, något som ska jämföras med 14 sjöoperativa Hkp 4. Ett tredje problem är att helikoptern inte kommer att kunna prata med Marinens fartyg via krypterad datalänk (något jag kommer att ta upp i ett senare inlägg).
Om man ska försöka vara lite rolig som avslutning på detta något mörka inlägg så är ljuset i mörkret det faktum att det finns fyra helikoptrar kvar i Sverige. Dessa är Y69, Y70 och Y72 som finns på Säve och Aeroseum. Y70 är i flygande skick och har ca 300 flygtimmar kvar på gällande luftvärdighetsintyg. En fjärde (Y64) finns på Flygvapenmuseum i Linköping.
Det kanske är hög tid att starta en variant av "pansarbåtsinsamling" för att kunna hyra in Y70 nästa gång det är skarpt läge. Jag är helt övertygad om att det finns ett antal mycket kompetenta kollegor på 3. helikopterskvadron som kan tänka sig att stå till förfogande för att flyga!
Ny svensk linje?
Reflektion
Sveriges Utrikesminister Margot Wallström gav i gårdagens (141102) Svt Agenda, uttryck för den Svenska linjen mot ett allt mer aggressivt uppträdande Ryssland i vårt närområde. Två (2) av dessa uttalanden kräver en viss fördjupning, främst kopplat till hur dessa hänger i hop med vår nuvarande säkerhetspolitik och vilken faktisk förmåga vi har att ge uttryck för denna säkerhetspolitik.
Vi ska visa att vi tänker försvara vårt territorium, ett mycket värdeladdat uttalande för att komma från en Utrikesminister, främst kopplat till den hotbildsanalys som Försvarsberedningen kom med under våren. Nu talar vi alltså om att en rejäl risk finns för att en annan part, i detta sammanhang Ryssland, mycket väl verkar visa sådana ambitioner att vi måste försvara, inte hävda vilket är en markant skillnad och vad man talar om när det rör kränkningar. Således kan man tolka uttalandet indirekt att det nu de facto finns ett reellt hot mot nationalstaten Sverige från Ryssland. Något som säkerhetspolisen (SÄPO) även gav uttryck för i våras då de delgav att Ryssland genomför krigsförberedelsermot Sverige likväl bekräftades den sk ”Ryska Påsken” då ryskt strategiskt bombflyg genomförde övningsanfall motsvenska mål dock klarlades ej frågan om övningen de facto hade syftat till insättande av taktiskakärnvapen.Detta skulle kunna innebära att SÄPO hotbildsanalys nu har harmoniserats mot den säkerhetspolitiska agendan, vilket var något som den förra regeringen inte verkade förstå vad SÄPO de facto sa. Likväl som Malena Britz säger i SvD, så tror jag att detta även till del är ett tydligt budskap till det svenska folket från Utrikesministerns sida.
Ryssland ska inte få vinna propagandakriget, Först och främst tycker jag det är mycket bra att Utrikesministern tar upp detta, att ett propagandakrig eller informationskrig pågår har nog undgått många varvid det bör belysas, men då uppstår följdfrågan hur skall man klara av denna uppgift? Sverige har de facto avvecklat det tidigare psykologiska försvaret som hade just sådant som sin huvuduppgift, att motarbeta propaganda och därmed ge en saklig bild till befolkningen i Sverige. Därmed blir uppgiften mycket svår att lösa, har man inte verktygen i verktygslådan så går saker och ting inte att skruva ihop, hur mycket man än vill det.
Utöver dessa två (2) uttalanden så har den nuvarande regeringen i sin regeringsförklaring varit mycket tydliga med att NATO är ej ett alternativ dvs vi skall fortsatt vara militärt alliansfria, jag förutsätter därmed även att vi inte kommer ingå en allians med Finland som omfattar ömsesidiga säkerhetsgarantier att med militära medel försvara varandra i händelse av ett angrepp. Vilket gör att vi börjar närma oss själva essensen med detta inlägg.
För det första så tror jag det Margot Wallström vill slå fast är att vi värnarvårt nationella oberoende om så krävs med vapenmakt, likväl att subversiva inslag såsom propaganda och andra metoder även skall mötas upp och bekämpas då de indirekthotar vårt nationella oberoende, sen kanske ordvalen blivit lite tvetydiga, då möjligtvis ”försvara” kanske hade innebörden ”hävda”. Dock så anser jag det helträtt av Utrikesministern att hävda vårt nationella oberoende utifrån de genomförda ryska övningsmönstren mot Sverige samt kränkningar som skett av vårt territorium.
För det andra, om man nu från regeringens sida slagit fast att säkerhetssituationen förändrats så till den grad att man börjar tala om att "försvaraterritorium" då bör man ta sig en rejäl funderare på om man inte bör genomföra en revidering av Försvarsberedningens slutsatser från våren 2014. Då dess slutsatser ej medger en Försvarsmakt som kan försvara territorium, en begränsad geografisk yta, ja det klarar IO 14, men inte mer. Åtminstone i min sinnevärld är det skillnad på yta/plats och territorium, då talar man betydligt större ytor.
Likväl en Försvarsmakt som skall försvara territorium kräver infrastruktur för detta, infrastruktur som avvecklats i ett rasande tempo sedan 2004, denna infrastruktur saknas nu, exempel på detta är t ex bassystem för flygvapnet, baseringsområden i skärgårdarna där flottan kan genomföra underhållstjänst m m. Ser man till den föreslagna försvarsbudgeten så finner man varken spår av att Försvarsmakten skall växa eller att några större infrastrukturella förändringar är på väg att ske, om man nu inte kommer genomföra ett införande av plikt personal igen, vilket skulle medge en ökning av Försvarsmaktens gripbara personal och omfördela medel till infrastrukturella åtgärder. Dock kommer rejäla anslagsökningar fortfarande krävas och en omorganisation av Försvarsmakten, för två (2) brigader är inget man försvarar med, om man skall försvara territorium.
Dock så kan ju de facto Försvarsministerns (Peter Hultqvist) beordrade utredning av Försvarsmaktens faktiska förmåga, leda fram till sådana resultat att en rejäl förmåge höjning genomförs och omstruktureringar genomförs av Försvarsmakten för att höja numerären, men än så länge förefaller det ej vara så, om inte Utrikesministerns uttalande skall ses som en första indikation på detta, då Utrikespolitik och Försvarspolitik oftast är nära besläktat i och med att dessa ger just säkerhetspolitik.
För det tredje, vad som är intressant att notera, är just att det är en förändring i den Svenska utrikespolitiken hos den sittande regeringen mot Ryssland, med de uttalande som Utrikesministern ger, dessa uttalanden kommer bedömt skärskådas av Ryssland och mest troligt kommer de även att prövas, för om man väljer att ge vissa signaler kommer även mottagaren av dessa signaler pröva om det stämmer. Således kan vi troligtvis få se en ökning av både dold och öppen rysk militär och ickemilitär (samlingsbegrepp för subversiva metoder, informationskrigföring, ekonomisk krigföring m m) aktivitet riktad mot Sverige. Förhoppningsvis är man från Regeringens sida medveten om detta.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Regeringen 1(Svenska)
SR 1(Svenska)
Svt 1(Svenska)
Vad är det vi i Sverige vill försvara?
Igår redovisade TV4 resultatet av den opinionsundersökning man låtit Novus Opinion genomföra avseende det svenska försvarets beredskap vid ett militärt angrepp mot Sverige. Inga överraskningar presenterades utan 84 % av de tillfrågade uppger sig ha lågt eller mycket lågt förtroende för den svenska försvarsförmågan.
Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade "en-veckasförsvaret" har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?
Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute "på stan" och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:
"Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss"
Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.
Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.
Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den "ryska påsken" är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.
Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?
Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?
Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade "en-veckasförsvaret" har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?
Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute "på stan" och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:
"Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss"
Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.
Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.
Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den "ryska påsken" är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.
Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?
Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?
4 år
Noterade precis att det i dag är fyra år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen och jag kan konstatera att det har hänt en hel del sedan dess. Inte minst inom försvarspolitiken och i vårt närområde, men också i detta forum. Antalet läsare har ökat konstant sedan starten, men det senaste året har ökningen accelererat ytterligare.
Antalet besökare under det senaste året har varit ca 1 miljon och det innebär att läsarna därmed har varit lika många under det senaste året som under de tre första åren tillsammans. Det i särklass mest lästa inlägget är "ny normalbild eller nytt kallt krig?" som jag skrev den 12 oktober. Ett inlägg som i dagsläget har uppnått 33.000 besök. Här nedan kommer lite snustorr fakta.
De fem största trafikkällorna, d.v.s. länkningar hit från andra sidor är:
1. Wiseman´s Wisdoms
2. Google
3. Twitter
4. Facebook
5. Cornucopia?
Läsekretsen kommer (i storleksordning) från följande länder:
1. Sverige
2. USA
3. Storbrittanien
4. Tyskland
5. Frankrike
6. Norge
7. Ryssland
8. Finland
9. Danmark
10. Nederländerna
De prylar ni läsare använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Windows
2. Iphone
3. Android
4. Ipad
5. Mac
De webbläsare ni använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Safari
2. Firefox
3. Chrome
4. Internet Explorer
5. Mobile Safari
Men det är inte bara här på bloggen som det ökat under året. Även på Twitter har ökningen av antalet följare varit markant. För ett år sedan kunde jag räkna 1400 följare och i dag är siffran 4690. Allt fler börjar använda detta snabba och ändamålsenliga forum för att sprida och ta del av de senaste nyheterna, men även debattera aktuella frågor.
Om sanningen ska fram så förhåller det sig dock som så, att om inte antalet läsare hade ökat som det nu har gjort, så hade det heller inte varit så särskilt stimulerande att driva en försvarsblogg. Det är spridningen och interaktionen med er läsare, personal i Försvarsmakten, politiker och media som gör att det känns värt att lägga den tid jag faktiskt gör på detta.
Tack för att ni läser!
Back in the 80’s
Reflektion
 |
| Bild 1. Ungefärlig grafisk representation av övning 141028-29. |
Flygföretaget som omfattade NORSKA HAVET – ATLANTEN påbörjades 03:00 på onsdag morgonen (141029), företaget avslutades under onsdagkvällen (141029). Inledningsvis uppträdde styrkan samlat dvs fyra (4) stycken TU-95 tillsammans med fyra (4) stycken IL-78. Två (2) TU-95 samt de fyra (4) IL-78 återgick i höjd med mellersta Norge, då fortsatte två (2) TU-95 ut i Atlanten och vände i höjd med Portugal. Bedömd övningsverksamhet är inledningsvis bekämpning av mål i Storbritannien därefter med en rote TU-95 genomföra bekämpning av mål antingen i ATLANTEN eller i SYDEUROPA.
Flygföretaget i SVARTA HAVET omfattade två (2) TU-95 samt två (2) SU-27. Detta flygföretag flög ut över SVARTA HAVET under onsdags eftermiddagen (141029) och vände därefter åter. Bedömt övades insättande med kryssningsrobotar mot SYD- och CENTRALEUROPA.
Ovanstående tre (3) flygföretag förefaller ha genomförts av det ryska fjärrflyget dvs de strategiska bombflygplan som ingår i den ryska kärnvapentriaden. Bedömt har man genomfört en övning i hur man skall slå mot Väst-/Syd-/ och Centraleuropa med det strategiska bombflyget. Samordning i tid har ej genomförts likt "Ryska Påsken" då andra delar av det strategiska bombflyget övade samordnat i tid på andra platser.
Utöver dessa tre företag genomfördes även ett flygföretag in i Östersjön dels 141028 dels under 141029. Sammansättningen av detta företag var två (2) MIG-31, två (2) SU-34, två (2) SU-24 och en (1) SU-27. Detta företag förefaller främst genomfört patrulleringar i Östersjön, några tydliga övningsmoment har ej gått att få fram via OSINT. Däremot är själva sammansättningen av företaget mycket ovanlig, vilket kan tyda på att någon form av särskilt övningsmoment har genomförts.
En mycket intressant faktor är det flygföretag som 141028 flög in i Östersjön till Kaliningrad Oblast, hade inlämnat både färdplan samt hade transponder påslagen, däremot svarade de ej på anrop. Detta är mycket anmärkningsvärt då så sent som förra veckan då ett rysk signalspaningsplan (IL-20) kränkte Estniskt luftrum, hade den varken transponder eller färdplan inlämnad, detta kan tyda på att säkerhetssituationen i Östersjöregionen har eskaleratsedan denna kränkning, något som NATO ansåg vara den allvarligaste sedan kalla krigets slut., varvid man väljer att ”säkra” situationen något genom att göra en förflyttning känd i förhand.
Sent på onsdag kvällen (141029) genomfördes även provskjutning med en (1) ballistiskrobot från den strategiska robotubåten Yury Dolgorukiy som befann sig i undervattensläge i Barents Hav, avfyringen skall ha genomförts utan problem och målet träffades på Kamtjatka halvön, vid KURA övningsfält. Robottypen som avfyrades var av BULAVA modell, ubåten bar även full uppsättning av BULAVA robotar vid provskjutningen, likväl var detta ett skarpt robotprov av en serieleverans och det var även ett led i stridsutbildningen av ubåtsbesättningen, således genomfördes en fullskarp övning med rysk andraslagsförmåga. En (1) BULAVA robot kan bära tio (10) stycken stridsspetsar och Yury Dolgorukiy kan bära sexton (16) stycken BALUVA robotar. Tidpunkten för provskjutningen med BULAVA roboten har varit känd sedan ett tag.
Parallellt med det ryska flygföretaget pågick/pågår även övningen STEADFAST NOON, vilket är en NATO övning i norra Italien, som syftar till att öva insättande med de avdelade taktiska kärnvapnen från USA som finns baserade i Europa för NATO. Deltagande länder är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Turkiet och USA.
Vad som kan ses anmärkningsvärt i denna övning är att Polen deltar med två (2) F-16 plan, då de inte officiellt skall ha förmåga att genomföra insats med taktiska kärnvapen ur NATO arsenal, dock deltar de så bedömt rör det sig om eskortuppgifter av kärnvapenbärande flygplan samt attackuppgifter mot luftvärn, radar o dyl.
Bedömt det som skede igår (141029) var en motövning med två (2) av tre (3) ingående delar i den ryska kärnvapentriaden mot NATO övningen STEADFAST NOON. Både NATO och Ryssland övar sina kärnvapenförband, vilket inte är något ovanligt, dock har dessa ej sammanfallit i tid mig veterligen de senaste åren, vilket gör detta anmärkningsvärt, då den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen mellan Väst och Ryssland pågår sedan kalla krigets slut. Då väljer man att genomföra en motövning, till en sedan länge känd och delgiven övning, likväl en vecka efter den allvarligaste kränkningen av NATO luftrum, sedan kalla krigets slut. Totalt visar detta på att vi är definitivt tillbaka till 1980-talets lågvattenpunkter i säkerhetssituationen, trots att många försöker hävda motsatsen främst i Sverige, sammanfattningsvis vi är ”back in the 80's” igen.
Detta om något borde vara en ögonöppnare tillsammans med många andra incidenter under de senaste sex (6) månaderna för den nya regeringen. Båda parter (NATO och Ryssland) övar aktivt olika reguljära krigföringsmoment nu, vid vissa tillfällen sammanfaller de t om! Likväl så för nästan varje övningsmoment som varit de senaste sex (6) månaderna så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i säkerhetsspiralen. Idag (141030) så förefaller NATO luftstridskrafter utökat sin patrullering över Östersjön, vilket är en markant markering och visar på hur allvarlig situationen blivit i Östersjöregionen.
Likt under det kalla kriget står vi nu mitt i mellan två (2) parter, tas inte försvarsfrågan seriöst nu, så kommer den bedömt aldrig göra det, realpolitik krävs nu och inte floskler rörande långsiktiga satsningar, förmågan av totalförsvaret vill jag påstå, behöver förstärkas här och nu. För vi är militärt alliansfria mellan två parter som börjar se varandra som sina definitiva antagonister.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ABC News 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)
När jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar
I en krönika i Aftonbladet den 29 oktober 2014 beskriver Peter Kadhammar sin syn på personaltätheten i Försvarsmakten. Det enda jag med visshet kan konstatera är att när jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar. Då är nämligen verkligheten enkel och det är enkelt att förbigå omständigheter som inte talar för hans tes – att Försvarsmakten har för många hövdingar och för få indianer för att uttrycka sig på liknande raljanta sätt som Kadhammar.
För det första kan jag konstatera att Kadhammar inte beskriver Försvarsmaktens personalvolymer korrekt. För det andra har han en arkaisk syn på en modern försvarsmakt. För det tredje en besynnerlig bild av militärer i allmänhet och officerare i synnerhet.
Om jag börjar med den andra och kanske viktigaste omständigheten. Föreställningen som Kadhammar ger uttryck för är en bild som fullt ut ägde sin riktighet under 1:a världskriget. Väldigt många soldater i förhållande till antalet befäl. Det byggde på att krigföringen då såg annorlunda ut jämfört med idag. Den som känner till slagen vid Verdun, Somme eller Gallipoli vet att många soldater, med stora förluster, var strategin för att ta några meter mark.
Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort att antalet specialister eller kraven på lång utbildning för att hantera vapensystem gjort att andelen soldater minskat successivt för varje årtionde liksom att kraven har ökat på ledningssystemen och ledningsnivåerna för dessa mindre förbandsenheter.
Sverige skiljer sig här inte åt från andra länder, proportionerna ser, även om argumentationen vill annorlunda, ungefär lika ut i motsvarande länder. Jag ska förklara varför Kadhammar förenklade argumentation inte svarar mot faktiska förhållanden och varför verkligheten är mer komplex:
- Antalet högre chefer och officerare är det samma i Sverige jämfört med andra liknande länder. Det är till och med så att i länder som är Nato-medlemmar är antalet officerare fler eftersom antalet staber, det vill säga antalet ledningsnivåer som ska bemannas är fler.
- På kvalificerade vapensystem som ledningsförband, stridsledningscentraler, örlogsfartyg och stridsflygplan är andelen officerare jämfört med antalet sjömän och flygsoldater väsentligen högre än i ett arméförband. Detta därför att bemanningen av sådana befattningar kräver lång utbildning och erfarenhet vilket inte ges till soldater och sjömän med en lagbunden längsta anställningstid om 12 år. Om vi däremot plockar ut en mekaniserad bataljon som jämförelse så svarar ett sådant förband mot en traditionell bild, nämligen färre officerare och fler soldater.
- Försvarsmakten bemannar också internationella organ, befattningar i regeringskansliet och andra myndigheter som FMV, FXM, och FHS vilket gör att antalet officerare alltid kommer att vara fler än det direkta behovet i Försvarsmaktens krigsförband.
- Till detta kommer en förklaring som är väldigt svensk. I Sverige benämndes i många år allt yrkesanställt befäl som officerare. Av politiska skäl skapades nämligen 1983 EN officerskår och tidigare officerare (sådana som förenklat skulle göra karriär) och underofficerare (sådana som förenklat stod för yrkeskunnande i sitt fack) blev en och samma kår – officerare. Under många år innebar detta att Sverige, även med förklaringarna ovan, jämfört med andra länder syntes ha många officerare. Vi saknade helt enkelt andra länders personalkategorier.
2009 beslöt riksdagen att återinföra ett fler-befälssystem, ofta benämnt två-befälssystem. Mer korrekt är att säga att beslutet nu innebär tre befälskategorier, detta då även våra soldater och sjömän kan erövra befälsgrader inom sitt skrå.
Numera finns alltså:
- officerare (general/amiral – fänrik),
- specialistofficerare (regements-/flottiljförvaltare – 1:e sergeant)
- samt gruppbefäl (sergeant – vicekorpral).
Om man då istället för som Kadhammar inte enbart redovisar en del utan relevant helhet* (per den 30 september 2014) blir jämförelsen helt annorlunda och liknande jämförbara länder:
Officerare
4 157
Bemanning externa myndigheter
349
Specialistofficerare
4 375
Gruppbefäl, soldater och sjömän (heltid)
5 245
Gruppbefäl, soldater och sjömän (deltid)
3 219, ska bli cirka 9 200
Hemvärn
21 057 varav cirka 2 500 officerare
Reservofficerare**
Cirka 1 300, ska bli cirka 2 400
Oberoende befattningar (civil eller militär)
5 159
Det går alltså inte att argumentera som skribenten för att vi har för många officerare jämfört med soldater. Problemet är faktiskt det omvända, tittar vi några år framåt kommer Försvarsmakten ha för få officerare för det faktiska behovet och det gäller såväl officerare som reservofficerare.
Det jag ger Kadhammar rätt i att det går att diskutera om det är en för liten försvarsmakt. Den diskussionen förs inom myndigheten och utanför. Men det gäller inte fördelningen officerare/soldater utan om krigsorganisationens storlek, både vad avser förbandsvolymen som antalet enheter till exempel artilleripjäser, fartyg eller flygplan.
Slutligen, bilden av en officer som Kadhammar beskriver, oaktat hur denne benämns eller har för ursprung enligt faktabeskrivningen ovan, är enligt min mening karikatyrartad.
Jag menar att Sverige ska vara stolt över sin befälskår, officerare, specialistofficerare och gruppbefäl såväl i reguljära förband som i Hemvärnet. Många kan säkert ge uttryck för en administrativ börda men ingen har glömt sin huvuduppgift. Alla som mött Försvarsmakten detta år vittnar om samma sak, professionalism och yrkeskunnande. Oavsett om det är ute i skärgården, vid branden i Sala, i Högkvarteret eller nu på plats i Mali. Det är den sanna bilden av en svensk officer, inte den som tecknas av Kadhammars penna.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
*Utöver tabellen finns främst ej krigsplaceringsbara reservofficerare, rekryter och aspiranter
**Krigsplaceringsbara officerare/specialistofficerare (deltid)
Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik
Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).
Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).
Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:
Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.
Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.
Utredningens slutsats är att:
En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.
Vid det seminarium Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt!
Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Har tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.
Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.
Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.
Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).
Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.
Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.
När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.
Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.
Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.
Hur blev det så här?
.... är rubriken till ett kärnfullt inlägg hos kollegan Wiseman från dagen där det konstateras att innehållet i Försvarsmakten är i stort sett exakt samma som efter Försvarsbeslutet 2004 trots att man då ansåg att Östersjöområdet präglas av lugn, stabilitet samt att spänningen i vårt närområde minskat dramatiskt under ledning av president Putin....
Så lät det alltså för 10 år sedan, och som bekant har det runnit stora mängder vatten under broarna sedan dess och säkerhetsläget i vårt närområde är markant försämrat, något som förmodligen inte kan ha undgått någon av er läsare.
Trots detta har Försvarsmakten i stort sett samma organisation nu som då så när som på några "nymoderata satsningar" som i själva verket inneburit volymreduceringar avseende såväl personal som materiel.
Men även om mycket till synes är likadant så finns det finns en stor skillnad, och det är den ständigt vikande övningstrenden som kan skönjas från 2004 fram till 2014. Detta är något som har direkt koppling till den ständigt minskande försvarsbudgeten och som speglas i minskad gångtid, flygtid och körmil.
 |
| Bild över flygtid lånad från Wiseman |
Trots ovanstående talande bilder så har ansåg både den tidigare alliansregeringen och Försvarsmakten att dagens organisation (IO14) är operativt relevant, något som ger en tydlig signal om att man uppenbart glömt bort vilka slutsatser som drogs när nuvarande organisation beslutades för tio år sedan, då när säkerhetsläget var ett helt annat än i dag. Det verkar onekligen som att politiker och även Försvarsmakten till synes accepterat det faktum att vi står med en extremt anorektisk organisation som övar mindre och mindre för varje år som går.
Med hänsyn till den budget som den nya rödgröna regeringen lagt fram så finns det inget som tyder på att uppfattningen i sak är nämnvärt förändrad.
Oavsett vad som händer i vårt närområde, hur liten Försvarsmaktens organisation blir, och hur lite än förbanden övar så är det ingen som slår näven i bordet, säger stopp och vänder den nuvarande negativa trenden som har direkt bärighet på Sveriges försvarsförmåga.
Källor:
Arméns vikande övningstid
Marinens vikande övningstid
Flygvapnets vikande övningstid
Läs även: Mike Winnerstig i GP
Inte Cynismer
Nyligen har ännu en svensk försvarsblogg startats. Det är bra att fler väljer att skriva och berätta. Bloggaren har dock valt ett namn som är som gjort att sammanblanda med Cynismer då man bytt ut C mot Z. Vad skälet till detta är är för oss okänt.
Vi vill härmed meddela att vi på Cynismer INTE har något med den nya bloggen att göra.
/C
Vi vill härmed meddela att vi på Cynismer INTE har något med den nya bloggen att göra.
/C
Et tu, Brute?
Sammanfattning
Ryssland har bedömt försökt skapa legitimitet för utnyttjande av militära maktmedelsom en maktprojektionsfaktor mot Sverige vid den under vecka 443 genomförda pressträffen, där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård berördes. Bedömt kommer en ökning ske i utnyttjandet av militära maktmedel mot Sverige från Rysk sida då man försökt skapa legitimitet i att Ryska intressen är hotade.
Analys
Allmänt.Detta inlägg kommer beröra det officiella uttalandet från Ryska Försvarsministeriet rörande den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Vad som främst berörts från denna pressträff i svensk media är uttalandet där man liknar den svenska underrättelseoperationen med "Karlsson på taket". Dock delgav man vid denna pressträff två tydliga ståndpunkter från det Ryska Försvarsministeriet och därmed även staten Ryssland.
En faktor som särskilt skall tas i beaktande är att det var det Ryska Försvarsministerietsom gav detta uttalande, ytterst lite i Ryssland på myndighetsnivå uttalas eller genomförs utan förankring högre upp i hierarkin, likväl måste man då ta i beaktande att det är Rysslands ståndpunkt att a) Sverige agerande utgör en faraför den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen och b)Sveriges agerande direkt hämmar Rysslands ekonomiska utveckling. Dessa två faktorer som uttalats ger mer på hand än vad man kan tro vid första ögonkastet.
Dessa två faktorer skapar en sk legitimitet för Ryssland att agera, jämför vi med de baltiska staterna där man har en stor rysk diaspora vilket rent doktrinärt skapar en legitimitet för Ryssland att agera, rysk säkerhetspolitisk doktrin stipulerar att man skall skydda sin diaspora i utlandet, som bekant har Sverige ej någon större rysk diaspora, då krävs att legitimitet skapas på ett annat sätt, vilket skapades med dessa två (2) uttalanden.
Varför är legitimitetsfaktorn så pass viktig undrar vän av ordning? Rysk maktprojektion bygger på antagandet, vilket visat sig stämma om man ser till den post Krim värld vi nu lever i, att legitimitet krävs för att dels motivera mot omvärlden dels motivera för den egna befolkningen, agerande mot en annan part, organisation eller nationalstat. Skapas legitimiteten har man även rätten att agera, eg. Casus belli. Har man denna legitimitet kommer man kunna skapa en handlingsförlamning hos omvärlden att agera, vilket med all tydlighet har visat sig stämma avseende Krimhalvön samt östra Ukraina. Dock är denna legitimitet främst psykisk mot omvärlden (läs medborgare i andra länder) i och med att det enbart är Förenta Nationerna som får ge en legitim Casus Belli.
Säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges agerande för att bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen dvs utsätter den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen för fara, förefaller vara att vi lider av ett ”antiryskt syndrom” dvs allt ont kommer från Ryssland menar Alexey Pushkov ordförande i Dumans utrikesutskott. Häri blir det riktigt intrikat, för nationalstaten Sverige har inte utpekat Ryssland som den skyldige för undervattensverksamheten, dock skall man ha klart för sig att i Ryssland är det lika med tecken på det som skrivs i media som statsmaktens syn, något som går att spåra tillbaka till Sovjettiden.
Detta är bedömt inte hela sanningen att det enbart skulle vara "antiryska" stämningar som Sverige bidrar till i Östersjöregionen och därmed försämrar det säkerhetspolitiska läget ur ett rysktperspektiv. Man får inte glömma Rysslands premiärminister Dmitry Medvedevs uttalande i Juni 2013, att ett Svenskt och/eller Finskt närmande till NATO eller medlemskap kommer kräva Ryska motåtgärder i Östersjöregionen.
Det som har skett sedan detta uttalande är att både Sverige och Finland har upprättat värdlandsavtal (Host Nation Support) med NATO, likväl har NATO gjort både Sverige och Finland till "särskilda samarbetspartners" med alliansen. Värdlandsavtalet samt att vi utgör en "särskild samarbetspartner" bedömer jag är så nära man kan komma NATO utan ett formellt NATO medlemskap, icke att förglömma i detta är även det svenska och finska deltagandet i NRF (NATO Response Force).
Ur ett svenskt vidkommande är detta inte något nytt med ett nära och djupt samarbete med NATO, detta hade vi sedan 1950-talet då vi fick säkerhetsgaranter från USA och i förlängningen NATO om ett ingripande i händelse av ett Sovjetiskt angrepp, detta har vi ju inte nu, men det är inget nytt på den säkerhetspolitiska arenan och Sovjetunionen var hela tiden medvetna om detta under hela kalla kriget så ur ett ryskt vidkommande är vårt nära samarbete ingen nyhet, enda skillnaden nu är att samarbetet är offentligt med insyn, så att Ryssland reagerar kring Sveriges samarbete är enbart en retorisk fråga, däremot är bedömt frågan kring Finlands fördjupade samarbete med NATO betydligt känsligareför Ryssland kontra det Svenska.
Ekonomisk utveckling. En än viktigare faktor än de säkerhetspolitiska spänningarna som man gör uttalande kring, är uttalandet rörande hindrade av Rysslands ekonomiska utveckling. Häri ligger det som kan ge upphov till säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen. Östersjöutloppet är idag det tredje mest trafikerade ”flaskhalsen” i världen för oljeexport. Något som mycket bra belyses av Seniorprofessor Kjell Aleklett i Aftonbladet och som även FOI har beskrivit i en mycket läsvärd studie, Ett skepp kommer lastat, likväl något som jag berört på bloggen som en möjlig konfliktorsak i Östersjöregionen.
Cirka 65% av Rysslands totala export till EU sker i och ut ur Östersjön, varvid dels Östersjöns geostrategiska betydelse dels dess in-/utlopp blir både en ekonomisk fråga och därmed även en säkerhetspolitisk fråga för Ryssland att bemästra. Vad man även måste komma ihåg är President Vladimir Putins uttalande till det nationella säkerhetsrådet tidigare i år, Östersjöregionen är ett särskilt fokusområde för Ryssland, detta uttalande blir än mer tydligt och förståeligt utifrån den Ryska ekonomiska horisonten.
Häri finner vi nu svaret till varför man försöker skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, sett ur ett Ryskt perspektiv kan nu Östersjöutloppet snabbt stängas, Danmark som NATO land och Sverige som särskild samarbetspartner med NATO och värdland, behärskar Östersjöutloppet. En stor del av Rysk ekonomi samt förmåga att kunna hindra NATO förstärkningar in via Östersjöinloppet hänger på att behärska denna "flaskhals" som nu bedömt ur Ryska ögon ser ut att behärskas av NATO, eg. Östersjön har blivit ett NATO innanhav.
Slutsatser
Ryssland har försökt skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, behovet av att skapa denna legitimitet grundar sig i att man bedömer dess ekonomi som hotad och i förlängningen dess ställning i Östersjöregionen, detta har gett upphov till en ytterligare fördjupad säkerhetspolitisk spänning. Denna spänning har bedömt uppstått som en konsekvens av de införda sanktionerna mot Ryssland då dess export av vissa råvaror som främst sker med fartyg har ökat i betydelse som inkomstkälla.
I och med att legitimitet har försökt skapas kan vi förutsätta ett än mer aktivt agerande av Ryssland mot Sverige med militära maktmedel, vilket var det egentliga budskapet som kom ut ur den genomförda presskonferens där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård berördes. Likväl får man bedöma att Finland även omfattas av detta budskap, för ur ett ryskt perspektiv bedömer jag att man känner som Julius Casears sista ord "Et tu, Brute" rörande hur utvecklingen har gått i Östersjöregionen för dem.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Aftonbladet 1
FOI 1
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
U.S. Energy Information Administration 1(Engelska)
Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill
Publicerar ännu ett gästinlägg av signaturen Dalton som förra gången skrev om Gotland. Den här gången handlar den fiktiva berättelsen om Skåne.
/ Skipper
-------------------------------
Varför det är farligt att lägga alltför mycket vikt vid modeord såsom ”hybridkrigföring” eller ”sjätte generationens krigföring”
Utöver "det gamla hangarfartyget" Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?
Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var "timing" A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar
Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.
Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.
Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.
Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.
En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.
När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.
För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.
Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.
Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några "desperata" girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.
Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.
Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.
Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.
Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.
Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.
Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.
Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.
Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?
/ Dalton
I spåren av en undervattensincident
av Tommy Jeppsson
Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.
De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.
Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.
Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.
Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge
Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen - förmedlar en bild av stridsterrängen.
På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.
Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.
Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel "Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen".
Den marina operationen i Stockholms skärgård
Det här inlägget syftar till en sak. Det är att förklara för media och framför allt för alla bloggläsare varför jag inte kan kommentera den genomförda operationen. Jag har noterat via Twitter och andra kanaler att det finns stora förväntningar och förhoppningar att jag ska skriva något.
Från och med fredag den 17 oktober kopplade jag ur från alla sociala mediakanaler och har koppat in igen först idag. Jag konstaterar att det finns en hel del att ta igen både från TV, tidningar, bloggar och Twitter. Tids nog ska jag försöka ta mig igenom alla flöden och kanaler i syfte att erhålla vilken bild som förmedlats till media.
Vad jag kan konstaterar är att den marina enhet jag tjänstgör på har figurerat i stor omfattning i media. Jag har även fått ”heads up” på att media tagit närbilder på mig ombord på fartyget och lagt ut på webben. Av den anledningen skulle det vara märkligt om jag låtsades om som att jag inte har varit på plats i Stockholms skärgård under den senaste intensiva veckan inom ramen för det som Försvarsmakten benämner som en ”underrättelseoperation”.
När jag slog på mina telefoner då operationen trappades ned konstaterar jag att media har jagat mig i en inte ringa omfattning. Man vill att jag ska kommentera pågående operation i såväl TV som radio och tidningar. Bland annat ville SVT att jag skulle lämna min tjänst tillfälligt för att deltaga i SVT Debatts direktsändning i torsdags. Man har till och med sökt mig via min fru och mina barn. Jag har en förståelse för detta och respekterar att media gör sitt jobb, men jag hoppas även att media har förståelse för att jag inte kan kommentera en pågående operation eller för den delen inte heller kommentera operationen i efterhand.
Jag har varit i kontakt med Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i syfte att diskutera mitt förhållningssätt till media och för att erhålla Försvarsmaktens råd. För att undvika spekulationer så vill jag särskilt understryka att Försvarsmakten inte har förbjudit mig att uttala mig som privatperson eller försvarsbloggare. Tvärt om så har informationsdirektören tydligt påtalat såväl mina rättigheter som mina begränsningar, något som gäller alla anställda i Försvarsmakten alltid, oavsett grad eller befattning.
Mitt beslut, vilket för mig är en självklarhet om nu någon läsare trodde något annat, är att inte kommentera själva operationen i Stockholms skärgård varken som privatperson eller som försvarsdebattör. Anledningen är flera.
På grund av den roll jag har haft i operationen så har jag tillgång till omfattande information som av fullt naturliga skäl är omgärdad av försvarssekretess. Detta innebär att jag varken kan eller vill kommentera det som har hänt. Det är betydligt enklare att kommentera händelser då man med säkerhet enbart har öppna och officiella källor att förhålla sig till. Något som exempelvis Wiseman har kunnat göra då han för tillfället sitter i skolbänken på Försvarshögskolan.
Jag tror det är svårt för utomstående att kunna skilja olika roller från varandra. Även om jag uttalar mig som försvarsdebattör och privatperson om saker som inte omgärdas av sekretess så bedömer jag risken som överhängande att jag kommer att citeras och/eller tolkas i egenskap som fartygschef och därmed starta oönskade spekulationer. Försvarsmakten har utsedda talespersoner som för den officiella talan från myndigheten. Bland annat stf C INS Anders Grenstad som har gjort ett bra jobb.
Jag har vid flera tillfällen tidigare fört en debatt om ubåtsjaktresurser, helikoptrar m.m. utifrån helt öppna uppgifter här på bloggen. Detta kommer jag givetvis fortsätta att göra även i framtiden, om än inte just nu. Jag överväger i ett senare skede att kommentera hur media har agerat, ett ämne som jag har flera synpunkter runt och som kan kommenteras fristående från genomförd operation.
Jag vill i sammanhanget avslutningsvis belysa tre saker:
Jag tror det är svårt för utomstående att kunna skilja olika roller från varandra. Även om jag uttalar mig som försvarsdebattör och privatperson om saker som inte omgärdas av sekretess så bedömer jag risken som överhängande att jag kommer att citeras och/eller tolkas i egenskap som fartygschef och därmed starta oönskade spekulationer. Försvarsmakten har utsedda talespersoner som för den officiella talan från myndigheten. Bland annat stf C INS Anders Grenstad som har gjort ett bra jobb.
Jag har vid flera tillfällen tidigare fört en debatt om ubåtsjaktresurser, helikoptrar m.m. utifrån helt öppna uppgifter här på bloggen. Detta kommer jag givetvis fortsätta att göra även i framtiden, om än inte just nu. Jag överväger i ett senare skede att kommentera hur media har agerat, ett ämne som jag har flera synpunkter runt och som kan kommenteras fristående från genomförd operation.
Jag vill i sammanhanget avslutningsvis belysa tre saker:
- Jag instämmer helt och hållet i ÖB uttalande ” Det här är mycket allvarligt, det är rätt och slätt för jävligt att något eller någon är inne på svenskt territorium just nu”
- Jag hoppas verkligen vi slipper få en debatt om ”budgetubåtar” och att det skulle vara en manöver för ett erhålla höjda försvarsanslag. Att påstå något sådant är ett hån mot alla som jobbat dygnet runt under bitvis mycket tuffa förhållanden för vår säkerhet, och för att visa att Sverige värnar den territoriella integriteten
- Jag vill härmed uttrycka mitt tack för allt stöd och alla uppmuntrande ord som riktats till alla inblandade, något som jag nu i efterhand har uppmärksammat. Sådant är mycket värdefullt!