Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill
Utöver "det gamla hangarfartyget" Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?
Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var "timing" A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar
Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.
Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.
Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.
Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.
En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.
När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.
För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.
Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.
Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några "desperata" girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.
Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.
Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.
Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.
Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.
Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.
Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.
Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.
Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?
/ Dalton
I spåren av en undervattensincident
av Tommy Jeppsson
Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.
De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.
Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.
Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.
Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge
Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen - förmedlar en bild av stridsterrängen.
På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.
Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.
Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel "Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen".
Den marina operationen i Stockholms skärgård
Det här inlägget syftar till en sak. Det är att förklara för media och framför allt för alla bloggläsare varför jag inte kan kommentera den genomförda operationen. Jag har noterat via Twitter och andra kanaler att det finns stora förväntningar och förhoppningar att jag ska skriva något.
Från och med fredag den 17 oktober kopplade jag ur från alla sociala mediakanaler och har koppat in igen först idag. Jag konstaterar att det finns en hel del att ta igen både från TV, tidningar, bloggar och Twitter. Tids nog ska jag försöka ta mig igenom alla flöden och kanaler i syfte att erhålla vilken bild som förmedlats till media.
Vad jag kan konstaterar är att den marina enhet jag tjänstgör på har figurerat i stor omfattning i media. Jag har även fått ”heads up” på att media tagit närbilder på mig ombord på fartyget och lagt ut på webben. Av den anledningen skulle det vara märkligt om jag låtsades om som att jag inte har varit på plats i Stockholms skärgård under den senaste intensiva veckan inom ramen för det som Försvarsmakten benämner som en ”underrättelseoperation”.
När jag slog på mina telefoner då operationen trappades ned konstaterar jag att media har jagat mig i en inte ringa omfattning. Man vill att jag ska kommentera pågående operation i såväl TV som radio och tidningar. Bland annat ville SVT att jag skulle lämna min tjänst tillfälligt för att deltaga i SVT Debatts direktsändning i torsdags. Man har till och med sökt mig via min fru och mina barn. Jag har en förståelse för detta och respekterar att media gör sitt jobb, men jag hoppas även att media har förståelse för att jag inte kan kommentera en pågående operation eller för den delen inte heller kommentera operationen i efterhand.
Jag har varit i kontakt med Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i syfte att diskutera mitt förhållningssätt till media och för att erhålla Försvarsmaktens råd. För att undvika spekulationer så vill jag särskilt understryka att Försvarsmakten inte har förbjudit mig att uttala mig som privatperson eller försvarsbloggare. Tvärt om så har informationsdirektören tydligt påtalat såväl mina rättigheter som mina begränsningar, något som gäller alla anställda i Försvarsmakten alltid, oavsett grad eller befattning.
Mitt beslut, vilket för mig är en självklarhet om nu någon läsare trodde något annat, är att inte kommentera själva operationen i Stockholms skärgård varken som privatperson eller som försvarsdebattör. Anledningen är flera.
Jag tror det är svårt för utomstående att kunna skilja olika roller från varandra. Även om jag uttalar mig som försvarsdebattör och privatperson om saker som inte omgärdas av sekretess så bedömer jag risken som överhängande att jag kommer att citeras och/eller tolkas i egenskap som fartygschef och därmed starta oönskade spekulationer. Försvarsmakten har utsedda talespersoner som för den officiella talan från myndigheten. Bland annat stf C INS Anders Grenstad som har gjort ett bra jobb.
Jag har vid flera tillfällen tidigare fört en debatt om ubåtsjaktresurser, helikoptrar m.m. utifrån helt öppna uppgifter här på bloggen. Detta kommer jag givetvis fortsätta att göra även i framtiden, om än inte just nu. Jag överväger i ett senare skede att kommentera hur media har agerat, ett ämne som jag har flera synpunkter runt och som kan kommenteras fristående från genomförd operation.
Jag vill i sammanhanget avslutningsvis belysa tre saker:
- Jag instämmer helt och hållet i ÖB uttalande ” Det här är mycket allvarligt, det är rätt och slätt för jävligt att något eller någon är inne på svenskt territorium just nu”
- Jag hoppas verkligen vi slipper få en debatt om ”budgetubåtar” och att det skulle vara en manöver för ett erhålla höjda försvarsanslag. Att påstå något sådant är ett hån mot alla som jobbat dygnet runt under bitvis mycket tuffa förhållanden för vår säkerhet, och för att visa att Sverige värnar den territoriella integriteten
- Jag vill härmed uttrycka mitt tack för allt stöd och alla uppmuntrande ord som riktats till alla inblandade, något som jag nu i efterhand har uppmärksammat. Sådant är mycket värdefullt!
Jaga på medier
av Olof Santesson
Försvarsmakten gjorde rätt. Informationsdirektören hölls undan tills jakten var i praktiken slut. Medan läget tycktes som mest livligt skickade man istället fram insatsofficerare, sådan som vi när försvaret gjorde skäl för namnet kallade operationsledare och som rimligtvis yrkesmässigt vet vad de borde tala om. Ändå blev det fel – som vanligt. Sverige saknar all förmåga att hitta något konstigt i våra svåra skärgårdsvatten, om marinen inte har en osannolik tur. Man måste ha befarat att kamma noll. Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med.
Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften.
Under ytan del 2
Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya. |
Bild 2. Försvarutgifts jämförelser. |
Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser. |
Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön. |
Räddning får kosta, men inte….
Kund i det stora och helgfulla varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.
Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.
Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”
I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”
Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.
OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.
Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….
Specialisterna på undervattenskrig
På SVT Opinion finns ett inlägg av mig om ryska röster om ubåtsoperationer i svenska och ”skandinaviska/nordiska” vatten. Då texterna på SVT Opinion måste vara korta (tre tusen tecken) var det en del uppgifter som inte kunde komma med – de kommer därför här nedanför.
Som en del av researchen för P3-dokumentären "Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg och den sovjetiska kartläggningen" ringde jag upp den marina spetsnaz-veteranen kaptenen av första graden (motsvarande överste) Gennadij Sizikov i Moskva. En tuff herre men inte ovillig att samtala en stund. Efter att ha pratat lite om äldre spetsnaz-historia tog jag upp de ryska TV-dokumentärerna om marina spetsnaz, varav en Sizikov varit konsult för. Jag bad honom förklara om det var Sverige som avsågs med frasen ” våra nordiska marina grannar”, som finns i den dokumentär som han var konsult för (enda konsult). Resultatet kan du höra här (kort utdrag från P3-dokumentären):
Ett annat intressant citat i rysk TV yttrades av den ryske marinhistorikern Arkadij Tjikin:
”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”
Marinhistorikern nämner alltså inte några enskilda stater men innebörden av citatet är dock att Sovjetunionen bedrev marina specialoperationer på andra staters territorium. Jag tog reda på att Arkadij Tjikin skrivit en rad böcker, ringde upp honom och han sade att om jag ville veta mer om marin spetsnaz borde jag läsa hans bok Morskie djavoly alltså ”Havsjävlarna”. Den hade enligt Tjikin länge granskats i Moskva innan den kunde utges. Jag skaffade boken och fann då bland annat följande avsnitt:
"För lösandet av specialuppdrag utförde Vympel-gruppens officerare rekognosering av sannolika stridsområden genom att resa utomlands och studera detaljer i försvarssystem och försvarsorganisation i hela regioner i samverkan med motsvarande förband från vänligt sinnade länder. Det var en dyr och väl uttänkt mekanism, till vilken många sovjetiska och andra länders myndigheter knöts."
Marinhistorikern ifråga, vars böcker fritt kan köpas i Ryssland, tog alltså upp att även KGB-specialförbandet Vympel (som beskrivs i Ryska elitförband) sysslade med marina specialoperationer. Men vad menar han med ”sannolika stridsområden” och ”motsvarande förband från vänligt sinnade länder”? Det krävs ingen Einstein för att gissa att DDR (Östtyskland) och Polen kan vara bland dessa länder. I Mikael Holmströms Den dolda alliansen kan man läsa om polska erkännanden om förberedande operationer på danskt territorium och i Ryska elitförband kan man läsa om motsvarande östtysk verksamhet på svenskt territorium.
Arkadij Tjikin är inte den förste att ta upp att Vympel också bedrev marina specialoperationer utomlands. Ett av KGB:s toppnamn inom specialoperationer, Jurij Drozdov, ville 1994 kanske visa prov på öppenhet då han för den tyska tidningen Focus berättade att Vympel även i praktiken utfört marina specialoperationer i icke namngivna länder, ”…utan att bli upptäckta”.
Från och med lördag den 25 oktober kommer man på Armémuseum i Stockholm att kunna se det spetsnaz-dykaggregat av typen IDA-71 som togs i beslag av den svenska polisen 1993 och som figurerar i P3-dokumentären. Därtill kan man se den sovjetiska skyddshjälm som hittades i en klippskreva på en mindre ö i militärt skyddsområde inte långt från Musköbasen, liksom en sovjetisk militärkarta över Stockholm – en karta som jag inte själv har i min kartsamling.
Ja just det, i Ryssland firas idag (24 oktober) spetsnaz-dagen. Alla truppslag har ju numera egna dagar inklusive de mer hemliga.
Ur vattnet i elden
Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.
I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.
De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:
- Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
- Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.
Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.
Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att den första frågan från TV4 vid dagens presskonferens var vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:
Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?
I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.
Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.
Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:
Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.
Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.
Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som utskottsordförande.
Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.
En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).
Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.
PS. Den första frågan från TV4 vid dagens pressinformation var som sagt hur mycket operationen kostat. Svaret var cirka 20 miljoner kronor, vilket ungefär motsvarar Försvarsmaktens kostnader för brandbekämpningen i Västmanland.
Ett mycket allvarligt tecken
ITAR-TASS "förstasida" 141024 kl 10.00 |
Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.
Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.
Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.
Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.
Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.
Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.
Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.
Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.
DN:s "förstasida" 141024 09.50 |
Så blev det…
Att återfå en förmåga till ubåtsjakt motsvarande vad vi hade på 80-talet kommer att kräva lång tid och mycket pengar. Men vare sig detta, eller det faktum att det är svårt att nå framgång med sådana operationer, är giltiga argument för att vi inte gör vårt yttersta. Att försvara sitt territorium är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet för stater som gör anspråk på att erkännas som självständiga.
Oavsett ett eventuellt framtida medlemskap i Nato måste vi se om vårt eget försvarshus. Då kan inte nästa års försvarsbeslut handla om de 5,5 miljarder i anslagsökning som Försvarsberedningen föreslog i våras. För den nivån är bäst före datum redan passerat. Ytterligare ett antal miljarder måste i närtid avdelas för det som tidigt levererar förmåga; övningar, utbildning, beväpning och ett försvar av Gotland.
Gästinlägg: Transparensens givande och tagande
De senaste dagarnas direktrapportering från Stockholm skärgård har väckt mycket frustration när man i live-sändning berättar att korvetten X nu spärrat ett visst sund, medan fartyg Y precis satt i en undervattensrobot och korvetten Z flyttar sig sydost. Detta är förhållanden som kommer att ha ändrats en halvtimme senare och vikten för allmänheten att ta del av just detta är ringa. För motståndaren är det dock guld värt eftersom det både kan utgöra primärkälla och dessutom bekräfta andra sensorer och annan inhämtning. Att Försvarsmakten ska vara, behöver vara och få vara öppen kring vad som sker på och omkring vårt territorium är ytterst en demokratifråga. Förhoppningsvis var det många som noterade att konteramiral Grenstad vid sin första presskonferens berättade att den pågående operationen var kulmen på en lång rad indikationer under flera års tid. Samtidigt är den enda ubåtsjaktoperation som rapporterats i media den som genomfördes utanför Göteborg hösten 2011. Jag har gett förslag till Folk och Försvar att ta upp just denna fråga som avhandlas i gästinlägget till en diskussion mellan representanter för media och Försvarsmakten under exempelvis rikskonferensen i Sälen. Jag tror det vore mycket nyttigt för alla parter.
Wiseman
____________________________________________
Transparensens givande och tagande
Den senaste tidens aktiviteter i Stockholms mellersta skärgård saknar motstycke sedan ubåtsjakteran under 80-talen. Insatsledaren kommendören Jonas Wikström har enligt honom själv inga begränsningar i de resurser som tilldelats honom i lösandet i vad som benämns som en underrättelseoperation. Försvarsmakten har i skrivande stund inte uttalat vad för typ av plattform det rör sig om (mer än att den finns under havsytan) eller vilken typ av aktivitet som misstänks, och utöver detta, inte specifikt riktat något uttalande vilket land det kan tänkas vara som uppenbarligen har ett intresse av Sveriges inre farvatten. Det som däremot uttalats, av exempelvis konteramiralen Anders Grenstad, är att det försämrade säkerhetspolitiska läget i Östersjön bidragit till att Försvarsmakten nu agerar så kraftfullt som sker. Av det kan de flesta med säkerhetspolitiskt intresse dra slutsatser.
Anders Grenstad fick under gårdagen utstå kritik för att han vid den presskonferens som hölls i Högkvarteret inte delgav media den exakta position där undervattensfarkosten observerades av det vittne som sedermera kommit att kallas för ”27-åringen” i kvällspressen. Många anser nu att förtroendet för Försvarsmakten har skadats eftersom det inte går att tro på en myndighet som, om än kanske inte ljuger, i vart fall är medvedet luddig eller vilseledande i sina mediala uttalanden. Försvarsmakten var snabb med att gå ut med en ursäkt och en förklaring att meningen inte var att vara ospecifik i platsangivelser till media. I det följande ämnar jag diskutera det dilemma våra militära ledare (på absolut högsta nivå) har att överväga under den faktiskt historiska operation som just nu pågår. Den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har uttalat fortsatt högsta förtroende för Försvarsmakten med ledning.
Sverige är ett land som präglas av en nästintill unikt stark myndighetstransparens. Det innebär att alla handlingar, som inte utgör så kallade arbetsdokument eller med hänsyn till punktregleringar genom exempelvis lag görs hemliga, ska gå att begära ut av tredje man. Dessutom ska offentliga uppgifter lämnas ut skyndsamt. Det gäller liksom alla myndigheter också Försvarsmakten. Syftet med denna transparens är till exempel att både den som är föremål för ett myndighetsbeslut, eller den som vill granska ett sådant, exempelvis media, ska kunna begära ut uppgifter för att själv kunna granska den arbetsgång som företagits hos myndigheten ifråga. Naturligtvis får offentlig information inte heller förvanskas. Transparensen syftar alltså till att alla vi som är medborgare i Sverige, och fler än så, ska kunna lita på den information och beslut en myndighet förmedlar. Denna starka tradition innebär att de flesta av oss hyser en förhållandevis stor tillit till våra myndigheter, eftersom tveksamheter lättare går att upptäcka.
Under denna operation har Anders Grenstad enligt många missbrukat den transparensen genom att delge missvisande information till det svenska folket genom media.
Vad som härvid förtjänar att betonas är att i det läge Försvarsmakten, och Sverige som land, just nu befinner sig i kan det dock uppenbart konstateras att ytterligare minst en aktör har intresse av information förmedlad av Försvarsmakten, nämligen det land som bedriver otillåten aktivitet på svenskt territorialvatten.. Hypoteser som att aktiviteterna i skärgården beror på attackdykare från utländska specialförband, underhållsförband som fört in eller bedrivit underhåll av spaningsmateriel eller minörer har florerat. Tilläggas bör att inga av dessa rykten helt saknar verklighetsförankring. De är alla möjliga. Skulle sådana hypoteser visa sig stämma utgör sådan verksamhet inget mindre än krigsförberedelser riktade mot Sverige som nation.
Om en motsatt (och något icke-realistisk) reflektion görs; vad skulle hänt om Försvarsmakten förmedlat alla de framsteg som görs kontinuerligt till media? Den för oss i Sverige oerhört viktiga myndighetstransparensen hade blivit total. Var och en hade kunnat skapa sig en långt mer detaljerad bild över vad som just nu sker. Så även motståndaren. Det kan knappast vara det kritikerna av Anders Grenstad vill, oavsett politisk hemvist.
Varför kan det tänkas att Anders Grenstad lämnade missvisande uppgifter vid presskonferensen?
Försvarsmakten har att skydda befolkningen till vilket pris som helst som ryms inom internationell rätt, och ska så göra. En nackdel som därvid drabbar allmänheten är, förutom olägenheten med det obehöriga intrånget i svenskt territorialvatten, möjlig desinformation vid operationskritiska skeden av Försvarsmakten. Det är just nu inte säkert att det är transparensen in i myndigheten Försvarsmakten för det svenska folket som är det viktigaste, men med sagt inte att det är transparens är oviktig. Tvärtom kan det just nu finnas ett nationellt intresse av att missvisande information sprids direkt av en myndighet, eftersom detta försvårar för den ovälkomna aktören att lägga pussel eftersom bitarna inte passar ihop med den lägesbild de själva besitter. Eftersom Försvarsmakten ska hävda den territoriella integriteten kommer man att göra så på alla de vis som tillåts, och så också inom ramen för denna operation. Detta kan även fortsättningsvis innebära vilseledande uppgifter i media, uppgifter som vi medborgare kanske aldrig kommer kunna kontrollera riktigheten i på grund av sekretess.
Det är därför viktigt att sätta oriktiga uppgifter i sitt sammanhang. Även om det för många är upprörande, skrämmande och frustrerande är det inte alltid sanna uppgifter som otvivelaktigt utgör det mest eftersträvansvärda i nuvarande sammanhang. Det viktigaste just nu bör vara att möjliggöra för Försvarsmakten att med de mycket knappa medel de förfogar över bedriva denna operation på det mandat som tilldelats genom våra folkvalda.
Förhoppningsvis kommer ett lugn efter dessa dagar av oro med tid för djupgående analys av operationsarbetet. Vid denna utvärdering hoppas jag att Försvarsmakten gör det som utlovats, nämligen redovisar så mycket som bara går av vad som faktiskt inträffat utan att negativt påverka operationssekretessen och att en mer ingående förklaring ges kring varför missvisande uppgifter ibland, tyvärr, måste accepteras av de som Försvarsmakten ska förklara, nämligen allmänheten. Detta för att bevara den för oss alla, under djupaste fredstid, så viktiga myndighetstilliten.
Security Sanity
När stormen lagt sig
av Tommy Jeppsson
Incidentoperationen i Stockholms skärgård oroar svenska folket. En opinionsundersökning i Aftonbladet/Sverige Tycker redovisar att sju av tio tillfrågade vill satsa mer på försvaret, vilket också riksdag och regeringen verkar vilja göra. Frågan är hur mycket och var satsningarna ska ske.
Rubriken på mitt inlägg ska kopplas till vad som händer efter den pågående incidentoperationen. Det ligger nära till hands att utvärderingen från den nu pågående insatsen kommer att resultera i satsningar på ubåtsskyddsförmågan och Marinen. Gott och väl då denna försvarsgren, bland annat avseende kvantitet, nått en miniminivå inom ett antal mycket viktiga kapacitetsområden. Försvarsberedningens rapport indikerar också detta plus satsningar på luftförsvaret. Stridskrafter ur dessa försvarsgrenar är helt avgörande för upprätthållandet av samhällets funktionskedjor vid en allvarlig kris liksom i krig.
Ett problem är att resultatet av satsningar på tekniska system ligger tidsmässigt relativt avlägsna även om beslut fattas om att forcera framtagandet. Ett annat problem är att en antagonist erfarenhetsmässigt väljer att slå mot kapacitetsluckor, vilket utgjort motivet för balans i försvarssatsningarna. Det senaste inte minst viktigt på grund av vår oavhängighet till en allians och därmed bindande överenskommelser.
Det ”ligger i luften” att markstridskrafterna kan komma att nedprioriteras i kommande försvarsbeslut. Olyckligt då kvalificerade sådana är nödvändiga för att, tillsammans med civila försvarsinsatser, under längre tid, också om huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna nedkämpats, kunna försvara landets kärnregioner. Med det sistnämnda avses befolkningscentra som innehåller för landet avgörande produktionsresurser och/eller är militärstrategiskt viktiga. Därvid utkristalliserar sig Stockholm/Mälardalsregionen, Göteborg-/Halmstadsområdet, Malmöområdet, Gotland, samt i norr området som inrymmer Luleå-Piteå-Boden-Älvsbyn. Dagens markstridskrafter räcker till för att försvara en av dessa under begränsad tid.
Är det något en angripare (som alltid har begränsade resurser) räds så är det en motståndare som kan försvara sig uthålligt. Ännu besvärligare blir det om försvararen i tillägg har jägarförband som för striden inom områden som tagits av motståndaren. Sammantaget något som gynnar den politiska handlingsfriheten och eftersom användningen av militär makt återspeglar politiska ambitioner, som ytterst för vår egen del svårligen kan vara något annat än ett fritt Sverige, så är det rimligt att innebörden av begreppet uthållighet genomlyses och att resultatet återspeglas i en konkret kapacitetsprofil.
Ubåtsjakten mot den troliga underrättelseoperationen
Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I
Rubriken är vald för att spegla två märkliga fenomen om den militära operationen som Försvarsmakten bedriver i Stockholms mellersta och södra skärgård.
Det första är att det är en ubåtsjakt som pågår, och inte en underrättelseoperation. En sådan (ubåtsjakten) bedrivs proaktivt, antingen som fri eller bunden till exempelvis ett eskorterat objekt (trupptransportfartyg till Gotland). Målsättningen är att hindra en motståndare att bedriva verksamhet i ett visst område eller för ett visst ändamål. Genom ett proaktivt agerande kan de egna styrkorna få verksamheten att upphöra.
En delmängd i en ubåtsjakt är att bedriva underrättelsetjänst genom att genomföra exempelvis inhämtning med olika typer av källor. Den analyserade informationen tjänar sedan som beslutsunderlag för att aktivt ta initiativet genom dispositioner av förband med bestämda uppgifter. Dessa utförs för att få motståndaren att göra som man vill, i det här fallet att upphöra med sin verksamhet på svenskt vatten. Ubåtsjakten kan ske med vapeninsats, med eller utan förvarning, men är inte en nödvändighet för definitionen.
För våra soldater och sjömän är detta på liv och död, alldeles oavsett om Högkvarteret undviker ordet ubåtsjakt. De spanar, javisst, men är beredda att omedelbart fälla sjunkbomber, om så krävs. Att det sedan finns brister när det gäller kapaciteten att använda ubåtsjakthelikoptrar är en sak, men de insatta fartygs- och amfibieförbanden är ingalunda menlösa och har andra resurser för att driva bort en trolig inkräktare.
Vi kan gå till den potentielle motståndaren, som är den som bedriver en riktig underrättelseoperation. Det innebär att verksamheten genomförs dolt i så stor utsträckning som möjligt. Om det är en främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, så är det ett militärt företag som syftar till att förbättra den egna lägesbilden i området. Vad gör det svenska försvaret? Hur förflyttar vi egna enheter i området i händelse av konflikt? Kan vi förstå eller lära oss hur svenska enheter skulle agera i motsvarande situation?
Detta är väsensskilt från de teorier om att Ryssland skulle demonstrera sin överlägsenhet för oss. Det har framförts att man skulle skratta åt det svenska försvaret i de ryska specialstyrkorna, vilket förefaller vara en pose i så fall. Ett professionellt specialförband, ryskt, svenskt eller amerikanskt, underskattar aldrig sin motståndare. Man förbereder sig minitutiöst och skyr slumpen. Detta beroende på att man är sårbar, om man upptäcks.
Det vill säga, med ett kraftigt neddraget svenskt försvar med förmågebrister kan risktagningen vara klart acceptabel så länge det går enligt plan, men blir man upptäckt har risken drastiskt förändrats. Man har fortfarande undervattenssystemens smygenskaper som stor tillgång, men försvararen är på alerten och kan använda tiden på sin sida med överlägsen fart och passiva system.
På den strategiska nivån kan vi jämföra med 80- och 90-talet. I takt med att kränkningarna fortsatte utvecklade Sverige sin ubåtsjaktförmåga kraftigt och i slutet av 80-talet var man så farlig att dessa föll brant före Sovjetunionens fall. Det skulle kunna bli väldigt kontraproduktivt för Ryssland att öppet stimulera Sverige att förstärka sin ubåtsjaktförmåga ordentligt, eftersom det skulle försvåra underrättelseoperationer.
Om det är främmande undervattensverksamhet utanför Stockholm, så är min tolkning är att man just stött på slumpen. Kanske i form av ett tekniskt fel, och därför nu befinner sig under urnästling ur området, jagade av främst våra marina insatsförband.
När operationen sen är avslutad vidtar analys av skeendet. Här är det viktigt att inte fastna i detaljer, utan att ta till sig det stora mönstret. Hur starka behöver vi vara för att motstå påtryckningar och bidra till stabilitet i närområdet (?) är den helt centrala frågan. Då föreslår inte ett par hundra sjömän och fem framforcerade ubåtsjakthelikoptrar långt, kan jag lova.
Så länge Rysslands ursinniga upprustning fortsätter måste vi förstå att risken ökar strategiskt för varje månad, så länge vi inte gör något. All kraftmätning är relativ.
Ett perspektiv på nuet
Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med dagsläget är jag helt övertygad behövs för att skapa bästa möjliga förutsättningar för byggandet av framtidens svenska militära förmåga.
Tommy Jeppsson
Ett perspektiv på nuet
av Hans Nilsson
I debatten talar man om att försvaret förr var uppbyggt för att möta ett storanfall och att vi inte hade någon beredskap mot ett överraskande anfall. Vi saknade ett insatsförsvar. Man påpekar att det tog en halv vecka att mobilisera Armén. Men det gällde hela armén – 750 000 man. Man måste komma ihåg att vi hade olika mobiliseringstider för dåtidens stora organisation.
Hur lång tid tog det under ”Kalla kriget” att mobilisera motsvarande styrka som dagens svenska armé – cirka 20 000 man? Två frågor måste då besvaras. Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget” och vilken insatsberedskap har vi i dag
Fråga 1 Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget”
Jag blev 1970 chef för åttonde pansarbrigaden (PB 8) som mobiliserade runt Hässleholm. Regementschef var då Nils Isaksson. Han var krigsplacerad som chef för XI fördelningen (division i internationell terminologi) med krigsuppgift runt Trelleborg och Malmö. Han insåg att vi måste vara beredda på att möta ett överraskande anfall. Om plötsligt ett antal civila transportfartyg i södra Östersjön styr mot Trelleborg, går in i hamnen samt lastar ur soldater och krigsmateriel måste vi snabbt vara där. Exempel på ett sådant förfarande är när tyska lastfartyg på morgonen den 9 april 1940 landsteg i Oslo hamn.
Vi talade 1970 om slutmobiliseringstid och huvudmobiliseringstid. Inom huvudmobiliseringstiden skulle förbandet kunna sättas in för att lösa sin huvuduppgift inom närområdet (Skåne och Blekinge) under en kortare tid. Inom slutmobiliseringstiden skulle förbandet kunna avtransporteras till annan del av landet. Då skulle förbandet vara komplett.
Vi ordnade det så att PB 8 (utom haubitsbataljonen) hade 24 timmars huvudmobiliseringstid. Av vissa skäl ansåg vi att habitsbataljonen inte klarade detta. Vi hade ett haubitskompani i varje pansarbataljon och haubitsbataljonen fick komma lite senare när den var klar.
I samband med att brigadens förband gjorde krigsförbandsövning tog jag emot kompanierna ett och ett och gav soldaterna följande information.
”När ni nu kommer hem skall ni med era familjer klara ut er uppgift om fienden plötsligt en morgon klockan 6 står i Ystads hamn:
- Ni har den förmiddagen på er att klara ut förhållandena med familjen och att förflytta er till den mobiliseringsplats som ni nu lämnar. Arbetsplats och arbetsgivare kan ni strunta i när fienden står i Ystad. Tag med något ätbart
- Ni har sedan eftermiddagen på er att ta ut er utrustning, gå igenom stridsvagnarna, fylla på ammunition mm. Av den personliga utrustningen tar ni i första hand med det som väderläget kräver samt en mössa som visar att ni är soldater. Ni får gärna sitta civila i vagnarna och köra dessa i lågskor. Huvudsaken är att ni har er stridsutrustning.
- Under natten skall vi förflytta förbandet till terrängen norr om Ystad
- På morgonen nästa dag skall vi anfalla den landstigna fienden. Anfaller vi inte då så är vi för sent ute.”
Det fanns särskilda A-platser ( Avlämningsplatser) där civila bilar, traktorer och arbetsmaskiner skulle lämnas in. Fordonen skulle där besiktigas, skickas till en särskild verkstad för montering av dragkrokar och sedan sändas till respektive kompani. Alla chefer för A-platserna hade instruktioner att på order av brigadchefen i stället strunta i besiktningen och skicka fordonen med förare direkt till aktuellt kompani. Den ekonomiska ersättningen fick vi klara ut efter kriget.
Jag uppfattade att soldaterna verkligen ryktes med i den allvarliga situation som jag här har beskrivit. Jag är övertygad att vår tidsplan skulle hålla. (Jag hade positiv erfarenhet från en liknande situation i samband med att Dag Hammarskjöld omkom). Även om många inte skulle hinna inställa sig under förmiddagen fanns tillräckligt många för att starta mobiliserings- och utrustningsarbetet. Förflyttningstiden till Ystad är 3-4 timmar. I tidsplanen ligger en reservtid på 8 timmar. Observera att för att betjäna 12 stridsvagnar krävdes i en nödsituation endast 24 stridsvagnssoldater. Det ingick det dubbla antalet stridsvagnsutbildade soldater i kompaniet. Det fanns en reservpluton i varje stridsvagnskompaniet.
Här beskrivna förhållanden gällde för 8 pansarbrigaden under min tid som brigadchef 1970-1974 och fanns kvar mellan 1981 och 1986 när jag var fördelningschef. Övriga brigader inom fördelningen hade en så kallad snabbataljon med kort mobiliseringstid. Jag är övertygad att många brigadchefer i andra delar av landet vidtog motsvarande åtgärder.
Ingen vet när, var eller hur ett krig startar. Vi arbetade då i Sverige med vad vi kallade ”UPPDRAGS- TAKTIK”. Det innebar att varje taktisk förbandschef (brigadchef och högre) hade både rätt och skyldighet att ta initiativ och anpassa striderna efter den utveckling som skedde. Han hade även skyldighet att förbereda olika alternativ. Inte bara de mest troliga utan även andra som han bedömde möjliga.
Visst var Arméns försvar uppbyggt för att möta en invasion. Detta krävde störst resurser och gav ett fast underlag. Men det mest sannolika var ett överraskande anfall. Alla som väljer att starta ett krig eftersträvar att starta detta överraskande då det ger många fördelar. Några exempel: Polen 1939, Danmark – Norge april 1940, Frankrike maj 1940, Ryssland 1941, Pearl Harbor 1941, Israel 1967, Egypten 1973, Kuwait 1989 m fl.
Armén repetitionsutbildade varje år 25 stridande bataljoner. De övade i bataljonsförband. Ett stort antal lokalförsvarsförband som cykelskyttebataljoner samt värnförband gjorde krigsförbandsövningar vart 4:e år. Alla med högre stridsvärde än nuvarande hemvärnsförband. Till detta kom att vi hade ledningsförband (Brigad- och fördelningsstaber) som väl kände underlydande chefer och staber och som hade samövat med dessa.
Dessutom fanns åldersklassen som under våren kunde sättas in för omedelbar strid. Och som därefter under sommaren, hösten och vintern kunde fylla samma uppgift medan vi utbildade nästa åldersklass.
Sammanlagt hade vi c:a 75 bataljoner som ny- eller repetitionsutbildades varje år och som snabbt kunde sättas in för att lösa uppkomna uppgifter. (jämför med antalet i dag!)
Vid förbanden genomförde larmövningar som regel 2 – 3 gånger om året. ÖB, försvarsstaben och militärbefälhavarna (högre regionala chefer)t genomförde motsvarande övningar. Ett exempel:
1965 prövade försvarsstaben beredskapen i Västra Militärområdet. Ett okänt utländskt flygplan anmälde då sin avsikt att landa på Karlstads flygplats. Regementets larmpluton stod på flygplatsen och tog emot besättningen när planet landade. (Hur hade det varit i dag med endast 10 garnisonsorter?)
Sammanfattning – Fråga 1
Vi hade under kalla kriget både ett invasionsförsvar och ett insatsförsvar.
Fråga 2 Vilken insatsberedskap har vi i dag mot ett överraskande anfall?
Alla som åkt bil genom Europa vet hur långt det är mellan Östersjön och Alperna – 80 mil. Sverige är från norr till söder i stort sett dubbelt så långt – 150 mil. Vid överraskande anfall saknas helt möjligheter att med nuvarande arméstruktur hinna fram i tid till den plats/ område där motståndaren väljer att anfalla. I verkligheten har vi alltså i dag inget insatsförsvar.
Att i dagens läge kalla in förband och hålla dessa i ständig beredskap innebär stora kostnader. Frågan är om det är så dyrt att våra beslutfattare hesiterar för kostnaderna och tvekar innan man i tid höjer beredskapen.
Vi är i dagens läge mycket sårbara. Krigsmaterielen är koncentrerad till våra garnisoner. Tidigare fanns den utspridd på mer än 8 000 platser.
Den Ryska flygövningen, den så kallade ”påsksmällaren” visar på brister i vår beredskap och indikerar hur lätt det är att påbörja kriget med att slå ut vårt flygvapen. (Jämför 6-dagarskriget 1967 där Israel med överraskning slog ut halva det egyptiska flygvapnet redan under krigets första dag). Ett motsvarande fientligt förfarande under ”Kalla Kriget” försvårades av en större utspridning och bättre skydd.
Sverige har ställt pansarfordon på Gotland, men personal och förband som kan använda materielen saknas på ön. Den måste tillföras från fastlandet. För att hinna betjäna materielen krävs ett gott underrättelseläge, något som är mer frånvarande än förekommande i samband med ett överraskande inlett bangrapp.
Hög beredskap mot överraskande anfall kräver ett bra underrättelsenät. Detta kan intet bedömas som bättre än under ”Kalla kriget” – möjligen likvärdigt.
Sammanfattning – Fråga 2
Vi saknar i dag ett insatsförsvar. Antalet förband är för litet i förhållande till landets yta och förbanden – särskilt flygets – alltför koncentrerade och oskyddade.
Slutsats
Vi hade under ”Kalla kriget” ett både större, snabbare, kraftigare och bättre samövat insatsförsvar än vi har i dag.
Debatten
Jag vill inte med detta inlägg framföra önskemål om ett starkare försvar. Ett starkare försvar kräver mer pengar. Jag är inte tillräckligt insatt i landets ekonomi och accepterar att i nuvarande läge är försvarets storlek och kostnader i stort rätt avvägda. Men tala om sanningen för svenska folket. Försök inte skönmåla läget och påstå att försvaret i en del avseenden är bättre än det vi hade under det ”Kalla kriget”. För att dagens organisation ska framstå som bättre väljer många att svartmåla hur det egentligen var på den tiden.
Detta resonemang är stötande mot alla de som under denna tid lade ner mycket tid och mycket arbete både frivilligt, under utbildning och under krigsförbandsövningar. Det är hög tid att vi i stället visar vår uppskattning av vad som då gjordes och framför vårt stora tack.
Vill ett litet land med stora ytor stärka sitt försvar sker detta bäst genom en samordning med andra länder i närområdet. Detta gäller främst för insatsförband och för skydd mot överraskande anfall
Det dolda hotet del 2 – Nätverken
- Huvudagent, den som kontrollerar agenter eller understödjer underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
- Agent, den som insamlar hemlig information i mållandet.
- Stödagent, en individ som hjälper agenten med att förmedla information till huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra utrymen, transporter o dyl.
- Inflytelseagent, en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller den allmänna opinionen.
- Betrodd person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa individer rekryteras ej till agenter.
- Betrodd kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
- Omedvetna källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande maktens ledband, sk "nyttiga idioter".
Detta var fel
Försvarsmakten bedriver nu en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Det görs mot trolig främmande undervattensverksamhet, en förmodad farkost i en av världens svåraste undervattensmiljöer och dessutom i antagen rörelse.
Försvarsmakten löser denna uppgift samtidigt med ett stort medieintresse.
Vi ska göra detta under största möjliga öppenhet samtidigt som vi bevarar den operativa sekretessen. Det är så en trovärdig, korrekt myndighet ska och måste agera för att bevara allmänhetens förtroende.
Det är bara att konstatera att Försvarsmakten i ett avseende brustit i detta.
Under gårdagens presskonferens visade vi en karta kombinerat med en bild. Av presskonferensen framgick det inte att det var ungefärliga positionsangivelser och ej de exakta.
Skälen för detta anger konteramiral Anders Grenstad i förklarande text på Försvarsmaktens hemsida.
Som ansvarig för Försvarsmaktens informationstjänst konstaterar jag att vi brustit i eftertanke. I en skarp militär verksamhet så behöver varje ord vägas på guldvåg och jag skulle ha varit mer aktsam kontrollen av våra formuleringar så att inte oklarhet skulle uppstått om vår avsikt med publiceringen.
Faktum kvarstår att det är en bild på trolig främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Det är i sig en mycket allvarlig händelse. Den uppfattat missledande kartangivelsen förringar inte detta men är heller ingen ursäkt för att inte i varje läge eftersträva absolut korrekt information så långt det är möjligt. Alternativet är att inte kommunicera och det är ett sämre alternativ.
Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör
Informationskrigföringens roll i modern rysk krigföring
Tyvärr finns inga länkar i artikeln så nedan finns därför en youtubelänk till den motorcykelshow som nämns. Vill man se Krimmedaljen finns det snygga bilder här. Jag tar också upp min granskning av den ryska generalstabens version av nedskjutningen av MH17. Den återfinns här.