C-130 H (modifierad), C-130J (Kort eller lång) eller C-390 (KC-390)? Den avgörande frågan för taktiskt transportflyg.
Gamla bekanta från ondare tider
Härom kvällen länkade jag till Brezjnev inlägg på Twitter och fick inte oväntat respons av personer som i närtid observerat ryska TIR-lastbilar intill militära anläggningar. Nu finns det ju naturligtvis gott om anledningar till ryska lastbilar att färdas genom Sverige, men det är ju inte utan att man lyfter på ögonbrynen när man väljer att parkera precis utanför ett skyddsobjekt istället för det truckstop som ligger i närheten och som har de faciliteter som övriga lastbilschaufförer brukar vilja nyttja.
Nu är det dock inte bara TIR-lastbilarna som dykt upp igen, utan även flera andra företeelser som förknippas framförallt med det kalla krigets 80-tal och det här inlägget syftar till att mana till vaksamhet. Tyvärr kan man redan nu pricka av flera av de företeelser som illustreraras i den kända informationsfilmen "Förebudet" från slutet av 80-talet, om än vissa i något mer modern tappning. Uppmaningen är därför att ser du som försvarsmaktsanställd något misstänkt, så anmäl det då hellre till ditt förbands säkerhetsavdelning (S2, G2, M2 eller A2) en gång för mycket än för lite. Allra helst också du som inte är försvarsmaktsanställd, vilket du kan göra genom att ringa växeln till närmaste förband och berätta vad det gäller så ska du bli kopplad till rätt handläggare.
Uppdatering på allmän begäran: Det som är intressant att rapportera är enligt de klassiska 7 S:en, det vill säga:
- Stund (när gjordes observationen)
- Ställe (plats för observationen)
- Styrka (hur många var de/det som observerades)
- Slag (vad observerades)
- Sysselsättning (vad gjorde de/det som observerades)
- Symbol (specifika kännetecken på det som observerades, t ex färg, signalement, kläder, bilnummer)
- Sagesman (vem är du och hur når man dig för att få kompletterande uppgifter)
Widegren och Enström får lämna försvarspolitiken!
Moderaterna har påbörjat sin interna omstrukturering. I vissa fall kan man konstatera att en taktisk omfördelning har skett och i vissa fall kan man skönja en viss utrensning som tyder på att man vill starta om och starta nytt. Två personer som nu får lämna försvarspolitiken är Cecilia Widegren och Karin Enström.
Att Cecilia Widegren får lämna försvarspolitiken var lika väntat som att jultomten dyker up på julafton. Jag har aldrig stuckit under stol med att uttrycka min åsikt om våra försvarspolitikers förehavanden och gör inget undantag den här gången heller. Cecilia Widegren har under den senaste mandatperioden varit en katastrof för svensk försvarspolitik i allmänhet och för Moderaternas anseende inom politikområdet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den undermåliga och orealistiska nymoderata försvarspolitiken ensam står för runt 1% av rösterna som Moderaterna tappade jämfört med förra valet. Jag står fast vid den analysen med hänsyn till hur stor försvarsfrågan ändå har blivit under det senaste året.
Den som formellt sett utsåg Widegren till ordförande i försvarsberedningen har minst lika stor del i detta förfall och den personen var Karin Enström i egenskap av försvarsminister. Givetvis fanns det mest troligt "någon annan" inom partiet som höll Widegren om ryggen och sufflerade Enström så att "rätt namn" skulle offentliggöras som ordförande.
När det kommer till Karin Enström i rollen som försvarsminister så hade jag mycket stora förhoppningar då hon tillträdde i april 2012. När företrädaren Sten Tolgfors nyttjade mantrat att Moderaterna hade skapat ett försvar i balans så menade han enbart ekonomisk balans. Men när det kom till uppgift kontra utgift så var det långt ifrån någon balans som rådde. Jag och många med mig hade hoppats på att Karin Enström med kunskap om försvaret skulle bli den som skulle vända den negativa trenden. Men istället fortsatte störtloppet nedför ruinens brant i allt högre fart där skönmålning, förnekelse och alla så kallade "satsningar" som i själva verket varit reduceringar har präglat de senaste två åren samtidigt som obalansen växt sig allt större.
Karin Enström blev mest troligt en marionett. En bricka i ett spel som regisserades av firma Reinfeldt/Borg där försvarsministerns möjlighet att agera för vårt försvars och därmed vår försvarsförmågas bästa blev praktisk omöjligt. Istället fick Enström den mindre smickrande uppgiften att offentligt försvara en politik som hon med största sannolikhet kände sig mycket obekväm med. Detta blev väldigt tydligt under alla framträdanden i media där inövade fraser om satsningar och ökad försvarsförmåga framfördes om och om igen. Att svara konkret på raka frågor blev till slut omöjligt vilket blev extra tydligt ju längre tiden gick.
Lika många gånger som jag suttit och förfärats över det Enström framfört, lika många gånger har jag tyckt synd om henne. Det var ingen enkel uppgift hon fick Karin Enström. Att händerna var bakbundna redan från början är så här i efterhand alldeles uppenbart. Att Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest styrker detta för inget har egentligen förändrats sedan dess!
Cecilia Widegren hade politisk förmåga men inte kunskapen om sitt politikområde. Karin Enström hade kunskapen men inte förmågan. Att behålla dessa båda personer inom den moderata försvarspolitiken hade inneburit självmål för Moderaterna. Nu byts i stället båda dessa ut och möjligheten att återskapa förtroendet för försvarspolitiken blir därmed möjligt.
Karin Enström blir nu flyttad till utrikesutskottet och blir där partiets talesperson vilket motsvarar den roll som Urban Ahlin har haft i opposition mot Carl Bildt. Enström har sedan tidigare erfarenhet från utrikespolitiken vilket är bra.
Cecilia Widegren hålls uppenbart fortfarande om ryggenav någon högt uppsatt inom partiet som inte anser att hennes förehavanden inom försvarspolitiken är så katastrofala som jag och många med mig anser att de är. Hon får istället förnyat förtroende inom ett annat politikområde, nämligen i socialutskottet. Dessutom som partiets talesperson i dessa frågor.
Det blir även andra förflyttningar i försvarsutskottet när det kommer till Moderaterna. Hans Wallmark och Johan Forssell får förnyat förtroende vilket till viss del förvånar om man nu vill göra en omstart på riktigt.
Jag håller det inte för osannolikt att det är Wallmark som blir ny utskottsordförande. Wallmark har skrivit åtskilliga debattartiklar tillsammans med Cecilia Widegren om moderaternas förträffliga försvarspolitik under de senaste åren varför jag är något skeptisk. Men alla ska få en ny chans att göra om och göra rätt. Låt oss däremot hoppas att man nu mycket noggrant analyserar försvarspolitiken och kommer till slutsatsen att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen.
Jag önskar Cecilia Widegren och Karin Enström lycka till i era nya utskott!
En förflyttning som däremot är mycket olycklig är att Annicka Engblom också får lämna försvarsutskottet till förmån för konstitutionsutskottet. Även om jag och Annicka tidigare har haft ett antal meningsskiljaktigheter runt försvarspolitiken så tror jag ändå att Annicka är den person som borde fått chansen att fortsätta och hon borde även ha fått förtroendet att leda försvarsutskottet, men också Moderaternas återskapande av förtroende runt detta politikområde. I grund och botten är Annicka en vän av försvaret och jag är övertygad om att det är flera tillfällen under de senaste åren som hon fått knyta en näve i fickan.
Annicka har även blivit en god vän som jag uppskattar väldigt mycket. Jag hoppas att Annicka fortsätter att vara aktiv i försvarsdebatten då hon i fortsättningen kommer att vara ersättare i försvarsutskottet vilket gör att dörren fortfarande är öppen. Jag önskar dig Annicka all lycka i framtida förvärv.
Nya moderata försvarspolitiker blir Lena Asplund från Västernorrland, tidigare i skatteutskottet och Jan R Persson från Kalmar, tidigare i justitieutskottet. Lycka till, ni har stora utmaningar framför er och räkna med en granskning som ni kanske inte är vana vid från tidigare utskott.
I morgon får vi höra Stefan Löfvens regeringsförklaring och det kommer bli mycket intressant att höra vad han kommer att säga om försvar- och säkerhetspolitiken. Jag håller det dock inte för omöjligt att det enda som kommer ut är samma budskap som tidigare, d.v.s. att överenskommelsen i försvarsberedningen gäller. Detta är dock en klen tröst i ett allt mer osäkert närområde.
I morgon presenterar även Löfven sin regering. Är det någon som sätter mot om jag säger att Peter Hultqvist kommer att presenteras som ny försvarsminister? Nej, jag trodde väl inte det...
Oavsett vilken försvarspolitik som en ny regering kommer att föra så är jag övertygad om att Hultqvist är det bästa valet. I honom kommer vi att få en påläst, ärlig och uppriktig herre som vi vet var vi har oavsett hur politiken kommer att se ut. Skönmålning upphör!
Media: Moderaterna, Aftonbladet
Bloggar: 6 mannen
Noterar att försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren inte blir Moderaternas talesperson i försvarsfrågor. Säger en del.
— Niklas Svensson (@niklassvensson) 2 oktober 2014
Reklam: Konferens om kompetensförsörjning
Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning
Samarbete med andra aktörer om kompetens och personal är nyckelord för att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vara möjlig. De nya samarbetsformerna är inte bara nya för Försvarsmakten, utan skapar också synergieffekter för övriga arbetsgivare och den enskilda individen. Centrala Försvarsmaktsrådet inbjuder till konferens den 19 november för att gemensamt diskutera och utbyta erfarenheter. Konferensen inleds av ÖB, general Sverker Göranson och Arbetsförmedlingens generaldirektör, Mikael Sjöberg. Därefter följer olika föredrag och workshops samt en paneldiskussion. Jag har nöjet att moderera arrangemanget.
Konferensen vänder sig till representanter från företag, organistioner, myndigheter, kommuner, universitet och högskolor. Anmälan görs via mejl till forsvarskonferens@mil.se senast den 1 november. Ange namn, befattning och organisation. I Centrala Försvarsmaktsrådet ingår Försvarsmakten, Företagarna, IBM, Almega, Sveriges Kommuner och Landsting, Svensk Handel, Sveriges universitet och högskoleförbund, Teknikföretagen och Arbetsförmedlingen.
Inbjudan: FM Konferens 141119
Foto: Johan Lundgren/Försvarsmakten
Ur folkdjupet – Hemvärnet igår, idag och i morgon
Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare under dessa år på många ställen, men inte alla. Nu lämnar jag över till Akademins huvudredaktör och ledamoten Tommy Jeppson, som tills vidare kommer att tjänstgöra även här. Själv kommer jag som sagt att trappa ned på frekvensen, men jag kommer ibland att återkomma här och emellanåt även i tryckpressen. Tack för att ni har läst och allt gott! Fortsätt att följa F&S! – Johan Wiktorin
Hemvärnet i Sverige har genomgått en nästa lika drastisk förändring som Försvarsmakten gjort under den tid som varit, sedan jag som 15-åring stiftade bekantskap med rörelsen i form av ungdomshemvärnet. Skillnaden är att Hemvärnet hela tiden byggt på frivillighet.
Borta är ”de sega gubbarna” jag mötte, när jag några år senare blev extra Hemvärnsman. Det var definitivt inget fel på försvarsviljan, men medelåldern var allt för hög generellt sett. Under åren som officer tjänstgjorde jag sedan emellanåt på 90-talet som frivillig instruktör, och jag kunde konstatera att det även fanns mer rörliga och effektiva hemvärnsenheter än där jag var uppvuxen. De hemvärnsförband jag bland annat stötte på kring de västgötska flygbaserna var allt annat än menlösa. Originella, javisst, men också kämpaglöd och en vilja att lösa uppgifterna som imponerade.
När försvaret sedan började stöpas om, så sjönk medelåldern kraftigt och nu började enheterna uppvisa högre militära färdigheter efter hand. En hel del nya hemvärnsmän hade nu utlandserfarenheter. I mitten av 00-talet upplevde jag dock att framförallt övningsverksamheten drogs ned under en rad av år, vilket gjorde att tempot avstannade i reformeringen.
Sedan ett par år är det nu annat ljud i skällan, även om det finns variationer i nytändningen av Hemvärnet som skett under generalen Roland Ekenbergs tid som Rikshemvärnschef. Hemvärnet i Sverige har fått en allt viktigare roll att spela i takt med den kraftiga neddragningen av våra fältförband. I direkta utgifter lägger vi 900 MSEK/år för dessa 22 000 soldater och befäl när allt är på plats. Sedan kommer en overheadkostnad på ytterligare 700 MSEK/år, om jag förstått siffrorna rätt.
Allt är dock långt ifrån guld och gröna skogar. Hemvärnet dras fortfarande med stora utmaningar och jag tänkte beröra några av dem som jag har fångat upp i mina kontakter med Hemvärnet.
…………………..
Det viktigaste vägvalet är hur långt man driver Hemvärnet när det gäller kvalificerade uppgifter. Idag klarar hemvärnsförbanden av sina bevakningsuppgifter i stort och enklare stridsuppgifter. Vi kan se en rörelse mot en tyngre beväpning av förbanden i form av försök med granatkastare och kanske luftvärnsrobotsystem. Broläggningsförmåga kan också bli aktuellt.
Med tanke på utvecklingen av specialstyrkor som vi bland annat sett i Ukraina, så gillar jag idén med granatkastare. Eftersom en elitsoldat är överlägset tränad en hemvärnssoldat, så gäller det att bemästra förmågor som kan utjämna en eventuell eldstrid. En 8-cm granatkastare har kort minsta skjutavstånd och mindre riskområde än vad ett 12-cm system har. Å andra sidan går det att få verkan mot luftlandsatta eller landstigna stridsfordon med 12-cm granatkastare, om ammunition och träning finns.
Broläggnning är en annan bra idé med tanke på alla vattendrag som finns i vårt avlånga land och de långa förflyttningar som våra förband kan tvingas till, även förband ur flygvapnet och marinen. Luftvärnsförmågan är lite svårare att förhålla sig till, eftersom det kräver en mer kontinuerlig träning än vad de andra systemen gör.
Hela diskussionen kokar ned till att balansera kvalitet med tillräcklig utbildning och träning. Vi får inte hamna i en situation, där den politiska nivån får uppfattningen att det bara är att föra över materiel till Hemvärnet och så kan de så småningom klara av uppgifter som skyttebataljoner på avtalstid.
När Irakkriget 2003 hade dragit igång, så kallade den amerikanske försvarsministern tillbaka generalen Peter Schoomaker från pension för att leda armén. På en presskonferens vid sitt tillträde blev han tillfrågad om det stämde att han alltid hade ett foto i innerfickan från den misslyckade fritagningsoperationen Desert One i Iran 1980. Generalen, som hade varit med då, drog fram ett foto med helikoptervrak från den missyckade operationen och sa till pressen att han hade lärt sig en läxa för livet: Förväxla aldrig ambition med profession.
Därför, Hemvärnet kan utföra de uppgifter som de har utbildningstid för i förband. Om vi satsar på mycket övningstid, så kommer de att kunna lösa svårare uppgifter.
…………………
Tyvärr väntar emellertid en annan utmaning, nämligen rekryteringen på sikt. Den senaste tiden har Hemvärnet i och för sig känt av ett uppsving i rekryteringen. Rysslands invasion av Ukraina har gett utslag i folkdjupet och direktrekryteringen har därför gått riktigt bra på många håll. Människor med framförallt värnplikten i bagaget söker sig alltså just nu en uppgift i försvaret.
Detta varar dock inte för evigt. Ryssland må marschera på, men för varje år som går blir tillgången till grundutbildade soldater allt sämre. Då krävs det rekryteringen via GMU, något som Försvarsmakten är långt ifrån att få ordning på. Resultaten under senaste året är illavarslande, enligt mina källor. En del av förklaringen kan vara den modell som tillämpas lokalt.
I Göteborg exempelvis når man signifikant bättre resultat, eftersom man väver in hemvärnspersonal i utbildningen och de potentiella soldaterna lever sig därför in i hemvärnslivet, eftersom en del instruktörer pratar om hemvärnet under varenda paus de har. Kompanicheferna tar emot vid utryckning, på så sätt skapar man förbandsanda. Vid andra större garnisoner är det utbildningen till fältförband som står i centrum och därför blir det ett dåligt utfall.
Vi får hoppas att Försvarsberedningens nya utbildningssystem blir genomfört och även gäller hemvärnspersonal, annars kommer Hemvärnet långsamt att förtvina i takt med att tidigare grundutbildade försvinner. Även om man skulle lyckas få ordning på direktrekryteringen ovan, så krävs det som sagt utbildningstid. Att nya hemvärnsmän skulle kunna lösa stridsuppgifter i förband med enbart en grundläggande militär utbildning om 3 månader är inte bara en önskedröm, den är dessutom en farlig sådan. Gärna ny materiel, men först en rejäl utbildning, för att travestera en känd sentens.
………………………
För att utveckla organisationen är ledarskapet helt avgörande. De olika hemvärnsbataljonerna drivs av eldsjälar som lägger ned en energi som vida överstiger vad som förväntas. Det är inget ovanligt att chefer och enskilda stabmedlemmar utför hundratals timmar obetalt arbete för att göra allt lite bättre.
Här finns det mycket att vinna för Försvarmakten genom att tilldela stöd i form av befattningar i utbildningsgrupper och främst bataljonsstaber. Genom att frigöra exempelvis bataljonchefer från administrativa bördor som personal- och materiellistor kan det viktiga ledarskapet utövas av dessa. Vi borde ha en organisation som stödjer cheferna istället för att begrava dem i tabeller.
Sådana förändringar skulle också kunna innebära att dessa chefer skulle kunna delta i de kurser som Hemvärnets Stridsskola anordnar. I dagsläget måste de administrera och sedan vara vid truppen, utrymmet för egen fortbildning stryps. Förutom minskade möjligheter till egen träning missar de och organisationen en viktig möjlighet till socialisering, där den enskilde kan möta andra i liknande befattningar och situationer. Att lägga rader i hemvärnsorganisationen skulle skapa positiva effekter som man inte kan köpa över disk. En militär organisation, och andra organisationer för den delen, står och faller med sina människor och deras samfällda förmåga.
………………….
Liknande resonemang skulle kunna föras när det gäller de övriga frivilligorganisationerna också, men tid och plats medger tyvärr inte detta. Igår släppte Oscar Jonsson det tredje avsnittet av Försvarspodden, där vi diskuterar Ukraina, rysk krigföring och implikationer för Sveriges försvar.
Oscar frågade mig om vår försvarsvilja, och jag uppfattade att han blev lite överraskad när jag sa att den var god. Inte så bra som den har varit eller borde vara, men likväl god. Hemvärnet och frivilligrörelsen är ett levande bevis på svensk försvarsvilja och är det något enda som jag vill förmedla efter de här fyra åren, så är det att väpnade konflikter till syveende och sist är en viljeakt.
Släpp ingen djävul över bron!
Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret
Oundvikligt luftburet hot
Filmen "Nationens beredskap -- händelser med farliga ämnen" ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.
Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln "Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi" (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.
För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: "Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig". Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på - vilket Anna Bratt gjort - är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att "frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi".
Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium "tätt som en ubåt" och av högsta skyddsnivå.
Mycket återstår dock att göra i Sverige - särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:
"I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används [...] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan."
Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det "system av system" som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?
Gästinlägg: Gripen E vs JSF
Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab |
Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.
Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.
Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.
--
Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?
Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.
Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst - effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.
Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!
Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.
Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.
Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.
Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.
Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…
Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.
Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.
I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.
För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.
Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).
Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.
I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.
Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.
Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.
En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.
Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.
60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.
Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.
Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.
Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.
Syrien – inte vårt krig
Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien.
Här hemma har kriget mot QSIS fått stor uppmärksamhet efter de förfärliga och inspelade morden på några av organisationens försvarslösa fångar. Två avrättade amerikanska gisslan blev för mycket för USA och sedan ett par veckor flygs nu nästan kontinuerliga flyguppdrag mot området, där organisationen utövar kontroll.
En annan uppmärksammad vinkel är risken för att människor återvänder med ett hat riktat mot Väst/Sverige och begår terrorattentat här. I gårdagens Expressen har en av våra mest kunniga journalister på området, Kassam Hamadé, en kort artikel med några citat av jihadister han har träffat.
Enligt de som han träffat, så har ungefär 200 från Göteborgsområdet och ett 50-tal från Stockholmsområdet rest för att deltaga i kriget. Detta är ju naturligtvis obekräftade uppgifter som kan ha inslag av viss tendens. Det ligger klart över de 85 som SÄPO-chefen senast uppgav i Aktuellt nyligen, och mera i paritet med det försök till bedömning jag gjorde för fyra veckor sedan.
En av anledningarna jag bedömer förklarar SÄPO:s försiktiga antal, förutom att de bara räknar med bekräftade uppgifter, är att myndigheten i alltför stor utsträckning arbetar med självrapportering. I många fall krävs det alltså att anhöriga, oftast föräldrar, ska kontakt med myndigheterna för att dessa ska få kunskap om krigsdeltagande. Ett mer offensivt användande av källdrivning skulle med största säkerhet leda fram till mer korrekta bedömningar över tid.
………………………..
Då är frågan: Ska vi delta i operationen mot QSIS?
Ja, naturligtvis, men följdfrågan är sedan: Hur ska vi deltaga?
Jag anser att den avgående regeringen har agerat mycket klokt så här långt med humanitärt stöd som primära åtgärd, utan att utesluta militärt deltagande senare.
Det krävs nämligen lite eftertanke för detta. Den som följt F&S minns kanske min försiktiga linje när det gäller Libyen och jag tillämpar en liknande här.
…………………..
Det första argumentet är likadant som i Libyen – Vi vet inte vem som vi egentligen inte stöder med ett militärt ingripande. En del fakta talar nämligen för att den syriska grenen av QSIS till delar drivs eller manipuleras av Assadregimen.
Under Irakkriget tillät och skyddade regimen i Damaskus resor för islamiska extremister till Irak. En av de högsta avhopparna från den syriska regimen, ambassadören Nawaf Fares, gav för två år sedan en exklusiv intervju i the Telegraph, där han vittnade om hur han hjälpt till med detta och dessutom hur Al Qaida och den syriska underrättelsetjänsten samarbetade med varandra under attentat mot de senare, för att lägga skulden på rebellerna.
En högt uppsatt, anonym avhoppad underrättelseofficer, berättade i the National i början av året om regimens aktiva åtgärder för att släppa ut fängslade jihadister under 2011 för att skapa ytterligare kaos i landet.
Denna typ av åtgärder är för svenska öron så cyniska att de är nästintill ofattbara, men vi känner till minst två underrättelse/säkerhetstjänster som använt sig av samma strategi i modern tid för att bokstavligen ta livet av sina opponenter, nämligen jugoslaviska UDBA och algeriska DRS.
Dessutom är det så att Damaskus är uppbackade av Iran som råkar ha A/ kanske de effektivaste underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Mellanöstern (MOIS och Quds) vid sidan av de israeliska och B/ band till Al Qaida sedan före 11. september 2001. Så släpptes exempelvis den mycket initierade och kvalificerade ledaren Muhsin al Fadhli från sin ”husarrest” i Iran 2011, och han har nu tagit en av ledarbefattningarna i Syrien. Just nu pågår ett arbete med att försöka fastställa om han dödats i de flygattacker som skett hittills.
Här ett vittnesmål från den renommerade experten och redaktören vid Long War Journal, Thomas Joscelyn, för den amerikanska kongressen förra året om banden mellan Iran och Al Qaida. Passande nog protesterar Iran mot bombningarna i Syrien, men inte i Irak.
……………..
Nästa område är vilken strategi som tillämpas. I och med att Väst/Gulf-koalitionen inte slår mot den syriska regimen samtidigt ökar risken för att jihadisterna legitimeras i den sunnitiska befolkningens ögon. I synnerhet gäller detta om regeringen i Bagdad inte klarar av att leverera säkerhet och hopp för dessa människor, och dit verkar vi ha en bra bit till.
Det finns också en uppenbar risk att bombningarna driver tidigare extremiströrelser mot varandra. I går kväll talade QSIS rivaler, Jabhat al-Nusra om ”krig mot islam” och varnade andra grupper för att luta mot västvärlden. Detta kan vara ett indirekt tecken på att QSIS håller på att vinna i popularitet. Det gäller att försöka stoppa flödet av rekryter till dessa för konkurrenade grupper.
De flesta av grupperingarna i Syrien har tagit avstånd från attackerna mot QSIS, vilket inte är så konstigt då det grundläggande militära motståndet utgår från det hårdföra syriska Muslimska Brödraskapet, en helt annan fågel än det egyptiska.
Den syriska häxkitteln består av en extremt brutal regim, mer och mer radikaliserade rebellgrupper och ett helt kvävd civilt motstånd, där få ledande överlevt. Det krävs en allomfattande strategi att gripa in i denna konflikt, och då är ensidiga bombningar av QSIS utan marktrupper inte tillräckligt, utan kan snarare förvärra problemet. Konfliktens komplexitet och bristen på strategi är det starkaste argumentet mot en militär insats.
…………………
En tredje sak att överväga är folkrätten. På den irakiska sidan är den solklar, en legitim regering har bett om militärt stöd. FN har varnat för folkmord. På och över syriskt territorium är det litet besvärligare. Där finns ingen begäran från Damaskus, även om regimens talesmän gör allt för att framhålla att den haft kontakter med den USA-ledda koalitioner före bombningarna startade.
I Syrien är dessutom Kina och Ryssland emot detta. Nu är ju dessa inga söndagsskoleelever och helst skulle jag vilja lägga dem åt sidan. Men realia är att vetorätten finns, och att små stater bör hålla hårt på folkrätten. Det innebär att det är möjligt att deltaga militärt från svensk sida, så länge som insatserna håller sig på och över irakiskt territorium.
Men, enskilda svenska medborgare borde väl kunna åka dit för att försvara mänskliga rättigheter och människor mot QSIS? Ja, idag är det möjligt med hänsyn till lagstiftningen, men i morgon kan det vara annorlunda. FN:s säkerhetsråd kräver att staterna kriminaliserar resor till konfliktzoner i avsikt att strida med terroristgrupper.
Här hemma har det väckt viss debatt kring frågor i kölvattnet av det lagligt bindande beslutet. Får man inte åka och slåss med Peshmerga mot QSIS? Hjärtat säger ja, och man frestas därför att säga ja. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Här är det min mening att Socialdemokraterna har en klok hållning, även om de hade lite svårt i valrörelsen att kommunicera den.
Som jag förstår det handlar förslaget egentligen om att staten skall tillerkännas våldsmonopolet fullt ut, vilket innebär att bara staten kan göra avsteg från detta monopol. En rimlig ordning, menar jag och skulle ge våra framtida regeringar möjligheter att fatta övertänkta beslut om det rättfärdiga och risker med olika typer av beslut. Det skulle kunna innebära att det skulle vara lagligt att strida med Peshmerga mot QSIS eller så är det inte det beroende på vad en sådan prövning ger vid handen. I det första fallet skulle det därför också i praktiken bli ett aktivt politiskt stöd för ett deltagande, vilket skulle stärka handlandet.
…………………….
När det är så många oklarheter är det bäst att tills vidare hålla sig till den nuvarande linjen med ekonomiskt och diplomatiskt bistånd. Ett eventuellt militärt deltagande ska givetvis undersökas och kanske också förberedas, men då i första hand för insats i Irak.
Denna konflikt i Mellanöstern kommer att hålla på minst ett decennium och vi har dessutom en potentiell motståndare i närområdet att hålla ögonen på , medan vi eldar på i den egna försvarsreformen som går på en motor. Att sedan inte politiken och folket eldar på i den takt som en militär alliansfrihet kräver gör inte saken bättre.
Därför gäller det också att hålla krutet torrt.
Kransnedläggning till minne av Estoniakatastrofen
I dag skriver jag en artikel på en annan blogg, nämligen Marinbloggen med anledningen av att det i dag är 20 år sedan M/S Estonia förliste den 28 september 1994.
Jag skriver aldrig om sådant som direkt berör mig själv eller det jag arbetar med här på bloggen. Men i dag gör jag ett undantag.
I dag klockan 10.00 hedrade jag tillsammans med min besättning minnet av de som förolyckades i samband med Estoniakatastrofen med en känslosam och värdig kransnedläggningscermoni till sjöss. Idén till detta föddes hemma vid mitt köksbord förra söndagen. Jag är tacksam för att alla berörda chefer uttryckte sitt stöd för detta och möjliggjorde genomförandet, något som betydde mycket för mig och min besättning. Jag är övertygad om att det inte hade gått att anordna en mer värdig cermoni till sjöss än den som HMS Stockholms besättning genomförde i dag.
Läs mer på marinbloggen.
Det Dolda Hotet – Del 1
- Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
- Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
- Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
- Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
- Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
- Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns 'special forces'). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
- Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
- Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Bild 1. Exempel på faktorer som inhämtas. |
Bild 2. Exempel på offensiva underrättelseoperationer. |
Bild 3. Exempel på upprorsbyggnad i ett målland. |
Sabotagesom ett led i offensiva underrättelseoperationer syftar till att påverka dels svåråtkomliga mål dels skapa friktioner i ett inledningsskede av ett angrepp. Dessa kan påbörjas en lång tid innan själva angreppet, för att gradvis skapa störningar i mållandet och avslutningsvis skapa en systemkollaps när specialförbandsoperationer påbörjas. De tydligaste sabotagen kommer ske i samband med att specialförbandsoperationer påbörjas och då oftast vid svåråtkomliga mål med hjälp av lokalt rekryterad personal.
Bild 4. Faktorer som möjliggör SF operationer. |
Gästinlägg: Om Krim inte var en halvö och om den låg i Östersjön
Så här en lördagkväll när de flesta svenskar ligger i soffan framför TV:n efter att ha avnjutit en bättre middag i radhuslängans trygga kvarter i ett Sverige där inget ont kan hända så bjuder jag i kväll på ett gästinlägg. Det är en fiktiv berättelse om ett scenario kring Ryssland, säkerhetspolitiken och Sverige. Tänkvärt, eller hur?
/ Skipper
------------------------
Under hösten fortsätter situationen i Ukraina att väga mellan krig och bräcklig fred. Egentligen förändras lite men många vackra ord och planer förs fram. I den osäkra situationen som råder känner sig Ryssland tvingade att helt stänga den gasledning som löper genom Ukraina till Europa. Av säkerhetsskäl.
Oturligt nog går Europa även meterologiskt en kall vinter till mötes. Nu i oktober faller temperaturen och behovet av gas för uppvärmning och el ökar kraftigt i Europa, inte minst i Tyskland.
Tursamt nog levererar Ryssland all gas de kan genom den gasledning som sträcker sig genom Östersjön, inom Svensk ekonomisk zon, och ned till de frusna Tyskarna. En bräcklig och politiskt känslig situation men av nödvändighet likväl ofrånkomlig för Europas politikska ledningar.
En särdelaktigt kall morgon i slutet av oktober vaknar Sverige upp till nyheten om ett terrorangrepp mot North-stream ledningen. Beklagligt nog vid den punkt som är närmast Gotland. Flödet måste nödstoppas och plötsligt blir det än kallare i Europa, på många sätt.
Ryssland uttrycker sin direkta avsky för att Sverige inte kan upprätthålla säkerhet inom sitt ansvarsområde och faktiskt mumlas liknande åsikter från kontinenten. Många förstår vad som håller på att hända, de är dock inte de som fattar besluten. Egentligen förstår nog även de vid makten vad som händer. De förstår dock också att det redan är för sent och att var och en måste se om sitt eget, utkylda, hus.
Ryssland är snabbt att få ihop en ordentlig arbetsstyrka, sätta dem på lämpliga arbetsfartyg och skeppa dem över till den nu utbyggda och djupt muddrade hamnen i Slite på Gotland. Bra arbetare har de också. Alla är män mellan 20 och 30 år gamla. Kortklippta och uppenbarligen förtjusta i vit och blå randiga undertröjor.
Arbetet med att reparera gasledningen påbörjas och även om det är ett komplicerat arbete så lovar Ryssland att snabbt återuppta gasleveranserna, lovordade av Europas politiker. Det svenska missnöjet kvävs i bruset och av våta filtar från kontinenten.
Sverige skickar delar av det stående försvaret till Gotland för att visa närvaro och, ja egentligen varför vet man kanske inte men det måste ju göras.
Tyvärr räcker inte den ökade svenska militära närvaron. Istället får den stora mängden journalister som samlats utanför Slite hamn första parkett till ytterligare bevis för Sveriges oduglighet. På något outgrundligt vis lyckas ytterligare ett terrorangrepp ske. Den här gången mot de oskyldiga och hårt slitande ryska arbetarna i Slite. Sverige har än en gång kapitalt misslyckats att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium.
Skadorna blir tursam små. Från rysk sida deklareras att en mindre militär enhet, ett drygt hundratal soldater, måste skickas till Slite för att upprätthålla säkerheten för arbetarna. Sveriges protester kvävs än en gång av tungviktarna på kontinenten. Det börjar bli riktigt kallt nu och i ärlighetens namn, det är ju redan för sent.
Endast timmar senare avseglar ett fartyg från en rysk hamn. Lastat med 124 soldater, lätta vapen och förvånansvärt många lastbilar. Enhetens uppgift är ju endast att skydda de ryska intressena i Slite hamn, inte att invadera Sverige – något som påståtts från Stockholm men tydligt tillbakavisats från Moskva.
Det gick ju egentligen inte så illa. Ryssland stod vid sitt ord och inga fientliga händelser inträffar på Gotland. Endast vid infartsgrinden till det område i hamnen där ryssarna finns kan man observera soldater. Uppenbarligen där för att säkerställa att den bristande svenska säkerheten inte hotar reparationen av gasledningen.
Inom kort återupptas gasleveranserna, yllefiltarna kan läggas tillbaka i garderoberna i Berlin och allt är frid och fröjd.
Tyvärr måste Ryssland stå kvar i Slite, det kan ju hända igen.
Tyvärr visar även nytagna satellitbilder att vissa av de lastbilar som medförts den lilla militära enheten från Ryssland utgör åtminstone ett SS-300 batteri och vad som bedöms vara ett Iskander-system.
De bilderna är det nog bäst att ingen får se.
/ Dalton
Forum för anhöriga till omkomna i försvarets flygtjänst
Mot väpnad konflikt
Knappt hade valet avslutats förrän det var dags för nya uppmärksammade nyheter om ökad militär verksamhet i vårt närområde. Nästan dagligen diskuteras nu Sveriges försvar och läget i omvärlden. Bekämpning av terroristgrupperingar i Mellanöstern, Ukraina och så förstås förändringar av dispositioner i närområdet, där både NATO och Ryssland är aktiva och i takt med ökad spänning kommer dessa aktiviteter att skruvas upp ytterligare.
Typisk Kalla-krigetkramare, tänker somliga.
Inte alls, vi går till källorna för att förstå. Den ryska generalstabschefen, Valerij Gerasimov, lade ut texten i ett tal i januari 2013 för den ryska Krigsvetenskapsakademin om 2000-talets krigföring i ljuset av konflikterna i Mellanöstern.
I sitt tal pekade han på hur gränserna mellan det offensiva och defensiva liksom de olika nivåerna suddas ut, främst på grund av den förbättrade informationsteknologin. ”Krig förklaras inte, de bara börjar”, menade den ryske generalen.
Det var fullt möjligt att förvandla ett stabilt land till ett tillstånd av väpnad konflikt på några månader genom användandet av specialstyrkor, informationsoperationer och organiserandet av en intern politisk opposition, fick åhörarna veta. Att de icke-militära medlen förhåller sig 4:1 jämfört med de militära medlen i det moderna kriget är en utgångspunkt i tänkandet.
Månaden efter hade tidningen VPK ett nummer, där general Gerasimovs tankar presenterades. Tidningen som behandlar militär-industriella nyheter har stort genomslag i den ryska säkerhetsstaten och på sidan 3 fick läsarna stifta bekantskap med tankarna, bland annat förklarade i ett intressant diagram. (Översatt nedan)
Detta gör det möjligt att analysera läget i allmänhet med visst fokus mot närområdet ur ryskt perspektiv. Mina bedömningar redovisas nedan med röda stjärnor.
Om vi börjar med de icke-militära medlen, så har Ryssland lagt mycket kraft på att skapa koalitioner som motvikt till USA, NATO och EU genom SCO, CSTO och den Eurasiska tullunionen. Dessutom tillkommer energiavtalet med Kina liksom den första gemensamma militära övningen någonsin länderna emellan. En egen utvecklingsbank med BRICS har man också medverkat till att skapa. De har kommit längre än vad vi vill erkänna, även om det inte är lika långt som de velat.
När det gäller politiskt och diplomatiskt tryck, så har den maskinen kommit igång, främst mot före detta republiker i Sovjetunionen. Tilltaget att öppna åtal mot litauer som vägrade tjänstgöra i Sovjetunionens krigsmakt är en åtgärd som man kan exploatera genom att kräva utlämning av dessa. Med ryska ögon försöker också Väst formera sig och utöva detta tryck på sitt sätt. President Obamas tal till FN:s Generalförsamling igår är ett tecken på detta.
Detta gäller i synnerhet de ekonomiska sanktionerna som ju USA och EU tagit initiativet till. Trots ryskt svar, så är det Väst som eskalerar på denna axel.
När det gäller att bryta de diplomatiska relationerna är det Ryssland som springer före. Dels har man brutit avtal som CFE och INF, dels så luftar ledande företrädare att de nog inte kan stanna i Europarådet heller. Även inom ramen för OSSE beter man sig motspänstigt.
Etablerandet av politisk opposition hos potentiella motståndare är inte helt lätt att bevisa, men det förekommer utbildning av unga kadrar i Baltikum. Vidare förkommer flera kontakter med europeiska högerextremister, och med stor säkerhet finns det finansiering av diverse rörelser som ännu inte upptäckts. Jag skriver stor säkerhet, eftersom det är ett vanligt Modus Operandi hos Ryssland som bland annat behärskar grenen Agent Provocateur bättre än de flesta. Särskilt intressant är det också att notera den frenesi som Kreml visar för att slå ned på all slags organiserande av en politisk opposition i Ryssland. För Moskva är detta blodigt allvar.
Åtgärder på informationsarenan har framskridit långt. Förutom desinformation och propaganda när det gäller Ukraina, så har vi sett riktade attacker på Sverige – inte minst mot utrikesminister Carl Bildt.
Om vi kliver över till de militära medlen, så ser vi bland annat övertagandet av Krim som en stor åtgärd för att skaffa sig strategisk kontroll över Svarta havet. Baser i Arktis börjar byggas ut och utprovning av avancerade robotsystem ökar takten. I nästa månad sker exempelvis skjutning med Bulavarobot från en fullastad Boreyubåt i de kalla vattnen norr om oss.
Strategisk deployering sker bland annat genom trupprörelser i samband med de stora övniningarna som Vostok-14 som nu pågår i Östra militärdistriktet. Det ryska strategiska flyget har uppträtt längre ut och mer frekvent än tidigare i år. Elva gånger har man varit ute i sina avfyringsområden för kryssningsrobotar i Stilla havet med sina Tu-95:or. I Östersjön har man vid flera tillfällen övat med Tu-22, senast i söndags enligt dagens SvD.
När det gäller förverkligandet av ren militär kamp har vi inte ännu sett några öppna stridshandlingar. Däremot har ett signifikant trendbrott skett i och med kidnappningen av den estniske kontraspionageofficeren Eston Kohver på estniskt territorium. Detta innebär ett övergående till den tredje fasen enligt den stora bilden. Om än så liten händelse, så representerar handlingen ”Start of conflictual action”.
Lägg till detta både Rysslands och USA:s annonseringar i veckan om en total modernisering av sina resstrategiska kärnvapen till kostnad på mer än 1000 GUSD. Detta är ytterligare ett illavrslande tecken på ett försämrat allmäntillstånd i relationerna. Ju större spänningarna blir, desto större blir riskerna för överslagshandlingar eller missförstånd som förvärrar läget.
Vi lever i ett förkonfliktstillstånd och vi rör oss åt höger på axeln ovan, enligt min analys. Det är bara att göra en egen analys och utgå från 2009 till exempel. Färden längs axeln går inte särskilt snabbt i dagligt perspektiv, utan följer en slags salamitaktik. Men å andra sidan är det precis som med barnens uppväxt, en dag upptäcker vi att allt att har gått så snabbt.
Det är dags, inte att städa, utan att röja i rustkammaren.
Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen
Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.
Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.
I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.
Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.
Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.
Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?
Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”
Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.
Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre
Jag anser av konungariket Sverige skall:
- Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
- Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
- Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
- Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.
VV-eliten återfick KGB:s största namn
Ryskt nyhetsinslag om VV-divisionen ODON, med fokus på dess spetsnaz och pansar.
DN rapporterar att Vladimir Putin igår skrev under ett dekret som innebär att KGB:s största namn åter ska bäras av VV-elitdivisionen ODON.
DN skriver dock inte helt korrekt om vilket förband det är som från och med igår är uppkallat efter Felix Dzerzjinskij - grundaren av den sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten Tjekan, som senare blev KGB. Förbandet tillhör inte och har aldrig tillhört polisen (som före 2011 benämndes milisen). Däremot tillhör förbandet VV, de fullt militärt utrustade inrikestrupperna. Sedan är det inte helt tydligt av artikeln att det är samma förband som fram till 1994 hette Dzerzjinskij-divisionen, ODON, som nu har återfått Dzerzjinskij i sitt fullständiga namn. Att så är fallet framgår dock både av ryska medier och divisionens egen hemsida. Intressant nog tar hemsidan även upp att man även satts in utomlands, i vinterkriget mot Finland 1939. Hemsidan använder till och med det sovjetiska begreppet "vitfinnar" om de finska motståndarna.
På svenska kan man läsa mer om ODON i Ryska elitförband, som kom ut ifjol. Av den framgår exempelvis att informellt så har divisionen på senare år ofta kallats för Dzerzjinskij-divisionen. Men som framgår av dess egen hemsida läggs det stort värde i att namnet nu är helt formellt tillbaka och detta har enligt samma källa skett på grund av "massiv heroism och mod, uthållighet och manlighet uppvisad av personalen i stridsverksamhet i försvar av Fäderneslandet och statliga intressen under väpnade konflikters förhållanden".
Den väldiga gamla sovjetiska statyn av Dzerzjinskij har ännu inte återfått sin plats i centrala Moskva, men flera förslag om detta har väckts och måhända sker det även till slut, sannolikt då på den nationella säkerhetstjänstdagen, som firas på den gamla Tjekadagen den 20 december. Flera mindre statyer och byster av Dzerzjinskij har de senaste åren invigts på andra platser i Ryssland och Belarus (Vitryssland).
Lite pang för pengarna?
Foto: US DoD |
Frågan om beväpnade flygplan och det alltmer oroande säkerhetspolitiska utvecklingen fick mig att reflektera kring ett pressmeddelande från amerikanska försvarsdepartementet om nattens flyganfall mot IS i Syrien. På bilden nedan syns verkan från 2 st 500 kg gps-styrda bomber fällda av en F-22 mot en byggnad. Bedömt har de varit temperade till inträngningsbrisad (dvs att brisera några millisekunder efter anslag mot taket) i syfte att nå verkan inne i målet. Den mindre carportliknande byggnaden bär spår efter sekundär verkan från den bomb som träffat i den större byggnadens närmaste hörn. Sannolikt skulle man ha löst denna uppgift med de större 1000 kg bomber som används på konventionella amerikanska stridsflygplan, men F-22 kan ej bära dessa i sitt interna bombutrymme.
Här finns utrymme för reflektion kring svensk förmåga med JAS 39. I dagsläget finns inga andra attackvapen mot markmål anskaffade till JAS 39 än 250 kg bomber av vilka man kan bära fyra st per flygplan om man är villig att offra sin egen jaktförmåga. Valet av 250 kg bomb gjordes då detta sågs som det bästa för close air support (direkt flygunderstöd av markförband) i internationella insatser då även risken för collateral damage (skada på tredje part/civila) av förklarliga skäl när verkansdelen är mindre.
Värt att reflektera över är därför vilka måltyper svenska flygplan med 250 kg bomber kan nå verkan mot givet den i sammanhanget rätt ringa verkan som uppnås med 500 kg bomb samt att man liksom här förutsätter inflygning över ett målområde som kan vara försvarat med kvalificerat luftvärn (normalt inte ett problem vid internationella insatser som exempelvis Afghanistan).
Sverige bör följa i Finlands och sedan igår även Polens fotspår och anskaffa flygburna kryssningsrobotar och allra helst också betydligt tyngre bomber än dagens "kina-puffar".
Försvarspodden
I går kväll medverkade jag och Annika Nordgren Christensen och för den intresserade så kan man lyssna på mig, Oscar och Annika HÄR när vi bland annat pratar om kränkningar av svenskt territorium, ryskt maktspråk och om Försvarsmaktens öppenhet, eller rättare sagt motsatsen runt händelser så som kränkningar av svenskt territorium.