Försvarsberedningen tror inte på sin analys

Karlis Neretnieks kommentarer till Försvarsberedningens betänkande i samband med Kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 10 sep 2014

Vi kan konstatera att våra försvarsberedningar har otur. Georgien 2008. Nu Ukraina 2014.

Det som slår mig mest i betänkandet är diskrepansen mellan analys och föreslagna åtgärder.

En i huvudsak god analys där slutsatserna, åtgärderna, sedan har en i det närmaste obefintlig koppling till det man kommit fram till i analysen.

Tänk om det varit en utredning om Sveriges framtida järnvägskommunikationer där analysen visade att:
- Antalet resande har ökat på ett oväntat sätt, och att de sannolikt kommer bli ännu fler,
- Att underhållet är eftersatt, och att situationen kommer att förvärras,
- Att det finns en speciell region där infrastrukturen är så dålig så att risken för allvarliga olyckor är överhängande.

Sedan att man med detta som grund föreslog att:
- Att man skall lägga den tidigare järnvägsplanen, från 2009, som förutspådde ett minskat resande, som grund för planeringen,
- Att man dessutom i förhållande till 2009 års plan dessutom skall skära ned anslaget med ca 50%
- Att man i den region där man konstaterat överhängande olycksrisker förslår att istället förstärka räddningstjänsten, istället för att minska risken för allvarliga olyckor,
- Dessutom, att det inte finns några skäl att göra något förrän om fem år.

För att återknyta till beredningen:
- Akuta behov finns redan i närtid, framförallt på övnings- och personalsidan, där föreslås väldigt lite, extremt lite om man betänker hur omvärlden ser ut just nu. En förstärkning på 300 (år 2015) miljoner, vilket är 7 promille av försvarsanslaget, räcker inte ens till att ge all FM personal, vardera en veckas förbandsövning – ammunition, körmil, flygtimmar etc oräknat.
- Av de dryga femtio miljarder som krävs den närmaste tioårsperioden (för att skapa den organisation som förutsatte ett minskat resande) tillförs ca hälften.
- Även i framtiden kommer det att saknas permanent kvalificerad militär närvaro i den sannolikt mest utsatta delen av Sverige, Gotland.

Dock, det som i grunden stör mig mest är att såväl beredningen, som den nu pågående debatten, rör sig om att till större eller mindre delar förverkliga en organisation, 2009 års inriktning, som hade ett helt annat omvärldsläge än dagens som grundförutsättning.

Det är därför svårt att frigöra sig från intrycket att även om beredningen talar om ökade risker och en osäkrare värld (vilket besannats med råge) så tycks man ändå ha levat med föreställningen att vi inte kan hamna i situationer där Sverige kan bli utsatt för militärt våld, eller hot om militärt våld – de föreslagna åtgärderna, eller snarare bristen på åtgärder, talar i alla fall för det.

Försvaret – Den perfekta debatten

Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred.

I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 värnpliktiga för att på sikt nå en krigsorganisation om 100 000 soldater. Det var en allvarlig betraktelse från partiledaren:

”- Vi är där nu. Det finns inget akut hot mot Sverige, men det finns ett latent ryskt hot mot Baltikum. Då kan Östersjön med Sveriges sjö- och luftterritorium och Gotland dras in och plötsligt måste vi kunna skydda Sverige igen.”

Det är för väl att landets vice statsminister tar bladet ifrån munnen i denna fråga som berör alla. Det går naturligtvis att problematisera praktikaliteter som vem som ska utbilda 5-10 000 värnpliktiga per år och om finansdepartementet är beredda att avdela de 5-10 GSEK/år som detta skulle kosta, underfinansieringen i 2009-försvaret oräknat. Även själva utformningen i Folkpartiets förslag kan diskuteras i förslaget, men att slagkraften skulle ökas är ställt utom allt tvivel.

Sedan hann jag knappt somna innan nästa alliansparti var ute i försvarsfrågan, nämligen Kristdemokraterna i Ekot. Här var det en lika allvarlig bedömning i bakgrunden, nämligen tillståndet i de väpnade styrkorna. Att kalla in krigsplacerade totalförsvarsvärnpliktiga kan bara göras vid höjd beredskap eller om det krävs för Sveriges försvarsberedskap. Eftersom vår rustkammare är ostädad vill jag stödja behovet.

Även här finns det också praktiska invändningar. Vid årskiftet fanns det fortfarande drygt 8 000 värnpliktiga krigsplacerade och ytterligare 2 000 tidvis tjänstgörande som inte övats under 2013. Det är en sak att genomföra någon slags individuell repetitionsutbildning. Men, om förband ska få effekt av övningar, så måste hela förband öva. Detta kräver resurser och då räcker inte 130 MSEK/år, det skulle behövas ytterligare 200 MSEK/år för att öva 2 000 GSS i 14 dagar.

Enligt Kristdemokraterna skulle vi om fem-sex år kunna ha en större Försvarsmaktsövning, vilket är vällovligt med tanke på att det då skull ha gått nästan 30 år (!) sedan övningen ORKAN 1993. Men, det är alldeles bakom hörnet vi behöver visa upp vår försvarsvilja och öka vår försvarsförmåga.

Med det senaste dygnets utspel om värnpliktens betydelse för landets försvarsförmåga finns det två saker att framhålla. Dels är själva värnpliktsfrågan åter levande och sprickorna går inom politiken, och delvis mellan politiken och den militära ledningen.

Den andra saken är att det i en tid med alltmer triangulering, så finns det få politikområden där skillnaderna är så stora inom och mellan regeringsalternativen. I NATO-frågan är alliansen oense, medan de rödgröna ännu inte hittat en gemensam linje för krigsmaterielexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har därför klara synpunkter på enskilda materielssystem som Försvarsmakten behöver för att uppnå önskade förmågor. I samma fråga sticker Folkpartiet ut i alliansen och vill å ena sidan se skärpta krav på exporten, å andra sidan ge vapen till den kurdiska sidan i Mellanöstern.

Vi har också Ryssland som säkerhetspolitisk risk, där moderaterna försöker spurta förbi Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller nedtonad kritik. I det nya numret av Försvarets Forum (s. 14) försöker Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), inpränta att bedömningen från oktober 2012 om Europas säkerhet inte var fel. Inte då i alla fall, eftersom det var en annan tid.

Slutligen så har vi just värnplikten, där landets vice statsminister och dennes liberala parti nu är en tydligare anhängare av tjänstgöringsplikt än vad både Vänsterparti och Sverigedemokraterna är. Miljöpartiet är för frivilligförsvaret, medan Socialdemokraterna hittills inte kunnat säga vad de egentligen tycker i frågan, i och för sig av viss respekt för den pågående reformen.

Se där, ett mycket lämpligt politkområde för de avslutande partiledardebatterna. Må sista man/kvinna vakna!

Paradigmskifte

Sammanfattning

Fredagen den 5 September 2014 skede ett paradigmskifte i den säkerhetspolitiska situationen för Östersjöregionen. Ryssland utmanade för första gången NATO officiellt genom bortförandet av den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver. Detta bortförande kan bli startskottet till ett begränsat geografiskt kallt krig till Östersjöregionen med möjlig global spridning. Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation har igenom detta blivit mycket utsatt dels genom närmandet till NATO dels genom den uttalade ryska motviljan mot detta samt uttalande om att detta kommer mötas upp och dess övergång till fysisk maktdemonstration på en annan nationalstats territorium.

Analys

På fredag förmiddag, den 5 September 2014, var det många av oss som läste att en Estländsk säkerhetsofficer, Eston Kohver, hade blivit kidnappad och tvingad över gränsen till Ryssland, endast två (2) dagar efter USA President Barack Obama hade genomfört ett officiellt statsbesök. Enligt Rysk utsago greps Kohver i den nordvästra delen av Pskov Oblast, när han genomförde illegal informationsinhämtning på ryskt territorium.

Kohver förflyttades därefter från den Estländska gränsen till Moskva, för att där inför kameror dels visas upp dels häktas för enligt rysk utsago genomfört illegal informationsinhämtning på rysk mark, utöver detta visades del av bevisbördan upp i form av en pistol, 5000 Euro, en mobiltelefon och en klocka. Troligtvis är klockan eller mobiltelefonen det de avser rörande avancerad och dold inspelningsutrustning, om det varit någon annan form av utrustning hade denna troligtvis visats upp inför tv kamerorna.

Kohver hade till uppgift att möta en källa i närheten av byn MIIKSE drygt en mil från gränsövergången vid LUHAMAA. Enligt uppgifter så hade Kohver precis påbörjat en smugglingsutredning där personer ur den ryska säkerhetstjänsten, FSB, bedömdes var involverad i att föra smuggelgods över den estnisk/ryska gränsen. Kohver förefaller vara en mycket rutinerad säkerhetsofficer då han 2010 tilldelats förtjänstmedalj för sina insatser av Estlands President, ToomasHendrik, likväl gör uppgifter gällande att han var rutinerad i förebyggande arbete mot terrorism samt extremism.

Med sig till detta möte hade Kohver med sig en larmstyrka, deras uppgift var att skydda honom i händelse av att mötet ej gick som planerat, vad som hände vid mötet med den sk källan är att man genom elektronisk störning, utnyttjande av rök- och troligtvis distraktionsgranater samt med våld bortförde Kohver över den Estniska gränsen in i Ryssland. Larmstyrkan han ej agera för att försöka rädda Kohver innan de hade fört över honom till den ryska sidan.

Vad som därefter skede är nog det mest anmärkningsvärda i hela denna historia, innan vi börjar nysta i den och ser vad den egentligen har inneburit, de Ryska gränstrupperna, som förövrigt sorterar under FSB, genomför tillsammans med dess estländska motsvarighet en initial utredning där båda parter kommer överens om att någon har korsat gränsen från den ryska sidan in i Estland och där har bortförandet skett, spår efter handgemäng samt briserade granater i marken finns på den estländska sidan.

Utöver detta uttryckte ryska myndigheter i Augusti, 2014, månad en oro över att främmande makt och utländska ickestatliga organisationer skulle försöka påverka de regionala valen som genomförs den 14 september 2014. Man var främst orolig över Leningrad och Pskov Oblast, enligt dem så har falska valsedlar m m tryckts i det, "nära utlandet", för att utnyttjas i valet. Varav Pskov Oblast blir än mer intressant i och med att det är här man från rysk sida hävdar att Kohver blev gripen. Denna nyhet från Augusti skall man nog inte bli förvånad över kommer komma upp på något sätt i hela den här härvan.

För det förstaatt Kohver skulle genomfört dold källdrivning inne på ryskt territorium är föga troligt, utifrån det faktum att han är känd, har har officiellt medaljerats för sina insatser, detta gör att man har ingen möjlighet att jobba dolt på främmande makts territorium man är s.a.s. känd av motparten. Likväl har FSB 2011 pekat ut Kohver som säkerhets-/underrättelseofficer, vilket gör att han definitivt inte kan arbeta på ryskt territorium. Ingen underrättelse- eller säkerhetstjänst skulle genomföra en sådan operation med en känd illegal underrättelseofficer. Däremot historiskt så utnyttjade Sovjetunionen ofta legala underrättelseofficerare, individer med diplomatisk immunitet, flertalet gånger under nytt namn, dvs då de blivit röjda och person non grata så kom man åter till Sovjetunionen fick en ny täckmantel under nytt namn och skickades iväg till ett annat land.

För det andra, detta är en sanktionerad operation från högstapolitiska nivå, det är inte en enskild regional chef i FSB som agerat frislängande, utan själva uppvisandet av Kohver i Moskva inför media, ger detta i hand. Varför frågar sig vän av ordning? Först och främst är det mycket riskfyllt att genomföra en sådan operation som Ryssland har genomfört, troligtvis hade man en mycket bra uppfattning om vart larmstyrkan befann sig och då bedömde man att man skulle lyckas, detta har troligtvis lösts med UAV alternativt signalspaning. Därefter väljer man att visa upp honom inför media istället för att tysta ned den genomförda operationen och kanske skylla på organiserad brottslighet, detta ger i handen, sanktionerad operation.

För det tredje, den ryska uppvisningen av Kohver inför tv kameror fyller två (2) syften dels visa för de estniska myndigheterna att Kohver lever och därmed tona ned händelsen något dels visa upp för den ryska befolkningen att den ryska säkerhetstjänsten har avvärjt ett hot mot den nationella säkerheten och därmed indirekt påvisa den hotbild som man säger sig uppleva från NATO m m. Den psykologiska aspekten av detta skall ej underskattas.

För det fjärde, detta är inget annat än en renodlad maktdemonstration, man vill från rysk sida påvisa att oaktat artikel 5 i NATO stadgan så är det de som dikterar villkoren mot Estland och de övriga baltiska staterna. Likväl att man anser sig ha rätten att tillgripa sådana metoder man finner lämpliga, vilket ger i förlängningen en ytterst instabil säkerhetssituation. Detta vill jag påstå är det största säkerhetspolitiskaparadigmskiftet i Östersjöregionen sedan 1991. Vi har en nationalstat som aktivt väljer att genomföra operationer på en annan nationalstats territorium och där kidnappa en statlig tjänsteman. Det första kalla kriget 1945-1991 utkämpades som ett krig mellan de västliga och östliga underrättelsetjänsterna, där befinner vi oss nu.

Rysslands president Vladimir Putin uttalade sig till sitt nationella säkerhetsråd under sommaren 2014, där påtalade han att Ryssland har främst två tyngdpunktsområden den närmsta tiden, dessa är Svarta Havs området samt Östersjöregionen. Nu har man tydligt visat att så är fallet även i Östersjöregionen, man har övergått från övningsverksamhet till direkta handlingar dvs fysisk konfrontation.

Häri ligger det allvarliga i situationen, man har valt att övergå till fysiska maktmedel, om än i liten skala, med en konfrontationsmetod som är känd för väst sedan kalla kriget underrättelse och säkerhetstjänst mot varandra, tärningen är nu s.a.s. kastad man har gjort ett aktivt val. Vad som blir än mer allvarligt i denna situation är att Estland de facto är ett NATO land, om man nu är bered att genomföra en sådan kraftmätning mot ett NATO land vad är man då inte beredd att genomföra mot de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Betänk Premiärminister Medvedevs uttalande från juni 2013, om Sverige och Finland närmar sig NATO kommer Ryssland vara tvungen att agera. Med det närmande som Sverige och Finland gjort till NATO dels genom Host Nation Support avtalet dels genom att bli privilegierade samarbetspartners med NATO, så bör man definitivt ta i beaktande detta uttalande och det Ryska agerandet mot det NATO anslutna landet Estland.

Slutsatser

Det paradigmskifte i den säkerhetspolitiska situationen för Östersjöregionen som talats och skrivits om har nu skett. Bortförandet av Eston Kohver är i dignitet strax under nedskjutningen av det svenska DC-3 signalspaningsflygplanet den 13 Juni 1952. Det kan mycket väl vara startskottet för ett geografiskt begränsat ”kallt krig” i Östersjöregionen, som på sikt kan få global spridning. Ryssland har genom detta valt att utmana NATO officiellt.

Sveriges säkerhetspolitiska situation kommer i och med detta bli mycket prekär. Som militärt alliansfri nation med en klart underdimensionerad Försvarsmakt, med en mycket fragmenterad säkerhetspolitisk vilja bland de politiska partierna, samt granne till en stat som ej räds utmana ett NATO anslutet land genom fysiska maktdemonstrationer på dess territorium, så bör man skyndsamt fastställa en nationell säkerhetsstrategi som är förankrad på bred politisk bas. Häri ligger den största utmaningen för det politiska block som vinner riksdagsvalet, för allt annat är de facto underordnat det nu. Tiden man kunde hoppas att detta skulle gå förbi som en lokal storm är över, vi har hamnat i den nu.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AP 1(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russia Today 1, 2 (Engelska)
The Guardian 1, 2, 3, 4(Engelska)
WSJ 1(Engelska)

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det "anhörigstöd" som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

 HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.


Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Vad hände 6 mil från Finland?

De sista TV-bilderna av överste Igor Strelkov före semestern, från den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Även Amnesty International anser att striderna i Ukraina nu utgör en "internationell väpnad konflikt". Amnestys generalsekreterare säger också att man anser att det finns tillräckligt med bevis för att Ryssland har reguljära förband inne i Ukraina.

Man ska absolut notera att Amnesty även kritiserar Ukraina för att ha brutit mot regler och avtal vid flera tillfällen. Kremls icke-erkända krigföring i Ukraina lyfts dock särskilt fram på Amnestys egen hemsida.

Att nu organisationer för Rysslands soldatmödrar och Amnesty talat ut om Ukrainakriget är naturligtvis viktigt, liksom de oroväckande nyheterna kring IS(IS). Men de många allvarliga nyheterna från Ukraina och Mellanöstern har uppenbarligen också gjort att svenska medier missade en märklig händelse nära Finland i förra veckan, för att vara exakt i Valamo, sex mil från Finland (fram till 1944 finskt territorium). Händelsen filmades av privatpersoner men har sedermera också bekräftats av bland annat den ryska militära TV-kanalen Zvezda med både bild, text och nämnda film. Man kan se det på Zvezdas egen hemsida.

Vad var det då som hände i Valamo? Jo, den ryske överste som under flera månader varit i fokus av många händelser under Ukrainakriget, Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), dök upp i Valamo iklädd fältuniform, därtill en som han inte tidigare avbildats i. Kamouflagemönstret råkar vara FSB:s, den ryska säkerhetstjänstens (se FSB-mönster i t ex Camopedia) och kallas "pogranitjnik" (pogranichnik). Detta är på något sätt logiskt eftersom Strelkov själv uppgett att han tillhört FSB fram till 2013. Samtidigt är det första gången som han avbildats i denna uniform. Vad den "före detta" FSB-översten gjorde på rysk mark i uniform och officiellt på semester inför att omorganisera de väpnade styrkorna i "Novorossija" (hans nya uppdrag enligt klippet ovan) framgick inte. Men ledtrådar finns. Dels utgör Valamo en av president Putins favoritställen, dels syns i bild samtidigt som Strelkov för en kort stund Alexander Dugin. För den som inte är bekant med Dugin är hans person kanske överskattad men hans bok Geopolitikens grunder har författats med öppet stöd av den ryska generalstaben och innehåller bland annat avsnittet "Den finska frågan" som tydliggör Moskvas behov av "strategisk kontroll över Bottniska viken". Länge var Dugin också en av de mest drivande bakom Eurasien-visionen och aktiv i östra Ukraina långt före salamikriget inleddes.

Salamikrig? Det är mitt förslag på benämning på den typ av krig som utspelas i det nutida Ukraina. Om blixtkrig var det som gällde i vissa skeden av andra världskriget menar jag att salamikrig nu skulle kunna vara ett passande namn eftersom en av grundprinciperna uppenbarligen är att använda salamitaktik, att vinna mark genom små men många steg. Lägg därtill att en viss italienare nu citeras för att försvara kriget.

För övrigt finns nu åter den synnerligen läsvärda boken om svenskarna i vinterkriget åter hos SMB, alltså boken För Finlands frihet.

P.S.
Kamouflagejackan som överste Strelkov/Girkin bär i klippet längst upp är ingen direkt reproduktion av tysk "smock" från andra världskriget utan en rysk modell kallad "Partizan" (ja, med "z"). Men släktskapet är tydligt. För mer om Partizan se t ex nämnda Camopedia.

Försvaret – Den blinda fläcken

Häromdagen skrev jag om politikens valhänthet inför den allvarliga försämring av vårt säkerhetspolitiska läge som vi hastigt, men mindre lustigt, befinner oss i.

Igår uppmärksammade norska Aftonposten förändringarna för Sverige och Finland. Det här är givetvis bara en bild, men det är inga smickrande omdömen om den svenska försvarspolitiken som fälls i artikeln vare sig det är lokalbefolkningen i Slite eller försvarsanalytiker som citeras.

Politiken gör stort nummer av sina avsikter, men hur står det egentligen till med förmågan?

En liten ledtråd kan vi få genom att läsa ett blogginlägg av chefen för Kustjägarkompaniet för ett par veckor sedan. Inlägget är sakligt skrivet med en positiv ton, men bjuder på viktiga insikter om statusen.

Kompanichefen Erik Andersson skriver att det genomförs en större kompaniövning inom bataljons ram och att det under hösten genomförs plutonsövningar. Vidare skriver förbandschefen att:

”Kustjägarkompaniet anno 2014 är under tillväxt. Bedömt kommer kompaniet vara under fortsatt tillväxt en tid då jag personligen tror att det är svårt att fylla upp hela kompaniet. Detta trots att vi inte lider av alltför stora rekryteringsproblem. Del av problemet ligger i att omsättningen av soldater är för hög mot vad vi och försvarsmakten vill att den ska vara.”

Det finns ingen anledning att misstro det som major Andersson säger. I jämförelse med värnpliktsförsvaret, så innebär det att kompaniet befinner sig fyra-sex månader in i utbildningen. Man har varit ute på kompaniövning 1, men det går långsamt att ta sig vidare. I det här fallet verkar det snarare gå något bakåt, vilket naturligtvis har med ekonomin att göra.

På samma sätt förhåller det sig i armén och flottan, enligt mina tidigare kollegor. Förbanden genomför grupp- och plutonsskjutningar och i flottan är det som Riksrevisonen beskrev i sin rapport. Omsättningen och vakanserna är höga, vilket påverkar förmågan att lösa uppgifter som att hävda vår territoriella integritet. I princip har man ständig påmönstring av manskap i takt med att tidigare sjömän hoppar av. Bristen på pengar äventyrar hela reformen, då vitsen med professionaliseringen försvinner om grupper och besättningar inte hålls intakta några år.

Visst har Försvarsmakten ekonomisk balans, men verksamheten är ur balans.

Vad Försvarsmakten skulle behöva är pengar till ytterligare 1 000 000 övningsdygn per år och tillhörande övningskostnader.

…………………………………..

Hur har försvarspolitiken kunnat bli så här, och vad är det som väntar bakom hörnet efter valet?

I dagens SvD intervjuas statsministern. Fredrik Reinfeldt säger om försvaret:

”Vi förbereder försvarsreformer. Vi vill tillskjuta medel på de områden där vi blivit uppenbart kritiserade. Det handlar om incidentberedskapen, flygtimmar, sjöstridskrafter. Allt detta ska vi gå igenom.”

Observera att statsministern inte hänvisar till omvärldsläget, utan till den kritik som riktats mot regeringens försvarspolitik. Detta ligger i linje med dennes tidigare uttlande om att ”försvaret är ett särintresse”.

Jag tillhör dem som hela tiden trott att statsministern slant på tungan. Han menade egentligen ”Försvarsmakten”, men valde ett annat subjekt och hamnade i en direkt konfrontation med försvarsviljan. Fredrik Reinfeldt är en politiker med sin strategiska blick som en av sina främsta tillgångar. Därför är det svårt att förstå hans upprepade missgrepp på detta politikområde. Svaret är sannolikt att försvaret/Försvarsmakten inte är ett särintresse, utan ett ointresse.

Så är inte läget inom delar av moderaterna och socialdemokraterna som identifierat det försämrade läget långt innan det gick upp för Rosenbad. Det är emellertid lika sorgset att de som ser inte har kunnat göra något i sina partiers respektive valmanifest.

Opinionsläget pekar mot ett osäkert läge när det gäller försvarspolitiken efter valet. Vänsterpartiet, som förvisso börjat ställa om sin politik, har en lite speciell linje när det gäller krigsmateriel. Den är i partiets ögon god när det gäller vapensmedjor för egen del, medan exporten ska bekämpas med alla medel.

Miljöpartiet har svängt åt andra hållet, från en mer realistisk hållning till en mycket mer idealistisk hållning. För Miljöpartiet är talet om ”den humanitära stormakten” betydligt mer intressant, än att förbereda sig på något så inhumant som väpnande konflikter.

Från alliansens sida varnas för nedskärningarna i miljöpartiets budget, men i realiteten är dessa skillnader ganska små jämfört med regeringspartierna, kring 5 %. Miljöpartiet avdelar dessutom klart mest pengar till ett eftersatt område, nämligen till krisberedskap och civila myndigheter inom sektorn. Ett investeringsbehov som jag instämmer i.

Däremot har man en liknande inställning till krigsmaterielexport som Vänsterpartiet, men framförallt en mer avståndstagande attityd till hård säkerhet än alla andra riksdagspartier. Här finns det en stor sprängkraft i händelse av en rödgrön regering. Inte i en eventuell regeringsförhandling, där kommer man att komma överens. Det är regeringsmakten som är det övergripande målet och med mer fokus vad man kan åstadkomma än vad man kan hindra.

Risken finns snarare inbyggd i förhållande till den säkerhetspolitiska utvecklingen de närmaste åren. Ju hårdare påtryckningar som kan riktas mot Sverige, desto mindre utrymme blir det för försvars- och säkerhetspolitisk idealism. Om utvecklingen, vilket jag bedömer, kommer att fortsätta att förvärras i vårt närområde kan vi komma i ett läge, där en koalitionsregering med (S) och (Mp) inte klarar av att hålla samman.

Nu behöver det inte bli så, eftersom enskilda ledare kan kliva fram i sådana situationer, men det kan vara försent med tanke på den reella förmågan. Den tidigare nedrustningen och oviljan/saktmodigheten att förhålla sig till den negativa utvecklingen sedan 2007 innebär en allt sämre handlingsfrihet för en framtida regering, oavsett konstellation. Därför måste respektive partiledningar slå dövörat till när det gäller de egna spinndoktorerna och anlita läxhjälp när det gäller att förstå vilken militär förmåga som krävs de närmaste åren. Mindre fokusgrupper och mera allmänintresse efter valet alltså.

Allt för att inte sätta Sverige i ett strategiskt utanförskap.

Lästips: Annika Nordgren Christensen skriver idag hos Folk och Försvar om behovet av att spela scenarier med politikerna inför nästa beslut på försvarsområdet.

Under ytan

Sammanfattning

Bedömt genomförs offensiva inträngningsoperationer mot de baltiska staternas kust med ryska ubåtar. Liknande inträngningsoperationer genomförs troligtvis ej mot Sverige, utifrån de begränsade ubåtsresurser som Östersjömarinen förfogar över. Genomförs inhämtningsoperationer under vatten mot Sverige är det troligtvis med hjälp av dykare som utnyttjas från närliggande fartyg i anslutning till svenska militära skyddsobjekt.

Analys

Inhämtning genomförs i luften, på marken och till havs mot Sverige. Detta har massmedia rapporterat om det senaste året/åren. Vad som dock ej berörs är inhämtning under ytan, vilket bedömt var ett av huvudsyftena med ubåtskränkningarna under 1980- och 1990-talets början, är då detta något som sker mot Sverige nu eller mot andra stater i Östersjön? Först låt oss se vilka stater som har ubåtar i Östersjöregionen och hur många, detta kan ge en indikation på dels hur man ser på utnyttjandet av ubåtsvapnet dels vilka förmågor man kan besitta i och med detta.

NATION ANTAL
Sverige 5
Polen 5
Tyskland 4
Ryssland (Östersjömarinen) 2

Sveriges, Polens och Tysklands ubåtsinnehav medger både strids- och inhämtningsuppgifter mht till sin relativa storlek, medan Rysslands ubåtsinnehav i Östersjöregionen på enbart två (2) stycken, troligtvis enbart medger inhämtning och begränsade stridsinsatser i händelse av krig. Likväl är både Polen och Tyskland NATO länder så numerärt uppgår styrkan till nio (9) stycken ubåtar för NATO i Östersjöregionen varvid både stridsinsatser och inhämtning kan genomföras i händelse av krig.

Rory Stewart, ordförande i det brittiska försvarsutskottet, gjorde i början av Augusti 2014 ett rätt anmärkningsvärt uttalande, där han påtalade att för att kunna skydda och försvara de baltiska staterna krävs dels luftförsvar dels i synnerhet ubåtsskydd. Sett till styrkeförhållanden så blir detta uttalande mycket anmärkningsvärt totalt nio (9) NATO ubåtar mot två (2) ryska. Två (2) faktorer kan ha föranlett detta uttalande dels är NATO ubåtsresurser i Östersjöregionen föråldrade, men likväl är de Ryska KILO ubåtarna ej heller moderna dels kan det vara att upprepade intrång i form av aggressiv inhämtning med ubåtar som metod har genomförts mot de baltiska staterna. Varav det sistnämnda skulle kunna föranleda ett sådant uttalande, sett i perspektivet av de intrång som genomfördes mot Sverige under 1980 och 90-talet, då en rejäl upprustning av ubåtsskyddet krävdes för att möta hotet.

Den senast allmänt rapporterade möjliga ubåtsincidenten i Svenska vatten var 2011 i Göteborgs skärgård. Denna möjliga ubåtsincident sammanföll med den marina övningen DANEX/NOCO 2011. Den övning i sig kan ha dragit till sig intresse från främmande makt (observera att detta kan vara deltagande eller icke deltagande nationer i övningen) och därmed använt sig av ubåt eller undervattensfarkost för att genomföra inhämtning mot de deltagande nationerna i syfte att erhålla underrättelser samt genomföra inhämtning i Göteborgs skärgård.

Detta sammanföll med en i övrigt formativ period där inhämtningsverksamheten generellt ökade i Östersjöregionen, trots det är det incidenter med luftfarkoster och fartyg som genomför inhämtning man rapporterar om i media. Men ingen rapportering har kommit rörande möjlig undervattensverksamhet sedan 2011, trots att alla är överens om att ubåtar erbjuder stora möjligheter att genomföra strategisk inhämtning mot en annan nation (här avser jag alla nationer som har en kust som möjliggör inträngning med ubåtar och inte explicit Sverige).

Innebär detta att ingenting händer under ytan i Östersjön, personligen tror jag verkligen inte att så är fallet, utan det sker helt enkelt ingen rapportering kring detta, främst för att det är mycket svårt för reportrar att få någon information rörande ubåtsverksamhet i och med att det mesta kring denna verksamhet har en mycket hög skyddsvärd klassning. Likväl blir det inte en incident förrän man upptäcker undervattensverksamhet, men tydligt är att åtminstone Ryssland med sin Östersjömarin tar ubåtshotet på mycket stort allvar i och med att ubåtsjakt är en av förmågorna de övar främst, nästintill varje vecka kan man läsa om att övning har genomförts i detta.

Den svenska Försvarsmakten (FM) verkar även anse att något sker i skärgårdsområdet om man skall se till att man verkar skärpt bevakningen kring militära skyddsobjekt i Stockholms skärgård. Både Svenska dagbladet (SvD) och Dagens Nyheter (DN) uppmärksammade detta denna sommar (2014), dock inte med den vinklingen utan mer som en allmän uppmaning till allmänheten att det kan bli dyrt att kliva iland på fel ö under sommaren pga av FM har ökat sin vaksamhet i skärgården. Troligtvis rör sig detta om att inhämtning genomförts mot militära skyddsobjekt i vår skärgård därav har bevakningen skärpts, om det är med ubåt, personal med täckhistoria som semesterfirare eller dykare från civila fartyg och liknande kan man enbart sia om.

Det troligaste utnyttjandet i dagsläget vad avser inhämtning under vatten mot Sverige är det klassiska utnyttjandet av dykare från fartyg. Dessa intransporteras dolt med hjälp av handelsfartyg eller motsv och genomför därefter sin inhämtning och upphämtas antingen av fartyg eller ubåt, varav det troligaste i dagsläget skulle vara med fartyg i och med den låga numerären av Ryska ubåtar. Denna verksamhet kom först i dager för Sverige i början av 1970-talet med en avhoppad Sovjetisk handelsfartygskapten.

Vad avser utnyttjande av dykare bör man särskilt beakta att i St Petersburg upprättas just nu ett utbildningscentrum för attackdykare, vilket tyder på ett återtagande alternativt en förmågeökning rörande utnyttjandet av denna förbandstyp. Lägg därtill att för cirka ett år sedan gick en order ut att samtliga ryska ubåtar skulle ta bort statsvapen samt identifikationsmarkering på dess torn. En åtgärd som normalt enbart genomförs om man skall genomföra inträngningsoperationer i grundare vatten såsom mot en annan nations kust, då man tillfälligt måste vistas med del av ubåten i ytläge.

Slutsatser

Bedömt utnyttjas de två (2) Ryska KILO ubåtarna i Östersjömarinen för att genomföra inträngningsoperationer mot de baltiska staterna, utifrån den brittiske ordföranden i dess försvarsutskotts uttalande. Stämmer detta har den felande länken identifierats i Ryska inhämtningsoperationer dvs fakta är att inhämtning genomförs med flyg samt fartyg dock har inga tidigare indikationer funnits på att ubåtar utnyttjas trots detta har misstänkts. 

Bedömt är inhämtning riktad främst mot de baltiska staterna, utifrån det upplevda hotet från rysk sida av NATO. Bedömt genomförs ingen inhämtning mot Sverige med ryska ubåtar i och med dess låga numerär krävs en prioritering vart resursen skall utnyttjas, varvid det mest troliga blir de baltiska staterna med den pågående intressekonflikten mellan NATO och Ryssland, vilket varit under uppgående de senaste åren.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1(Svenska)
FOI 1(Svenska)
Global Firepower 1(Engelska)
Lenta 1(Ryska)
Rysslands röst 1(Svenska)
SR 1 (Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
NATO 1(Engelska)
Janes 1(Engelska)
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?


Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.


Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies

Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.




Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?



Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Valguide 2014: Sverigedemokraterna

Näst sist ut i den försvarspolitiska valguiden här på WW är Sverigedemokraterna där svaren kommer från Mikael Jansson. Därefter återstår bara Miljöpartiet som förhoppningsvis svarar innan det är dags att gå till valurnorna nästa helg.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Idag pågår ett krig i Europa. Världen har demonstrerat att det är geopolitiska överväganden och inte humanitära ideal som styr stormakternas ageranden. Sveriges möjligheter att påverka omvärldens utveckling är begränsade, men vi kan välja handlingsvägar som på ett bättre sätt hanterar händelseutvecklingen än andra. Det som sker i Ukraina visar att det är absolut nödvändigt att ha en egen välutvecklad krigsmakt för att kunna försvara sig i händelse av ofred. Det är djupt oroande att det svenska försvarets förmåga har sjunkit så lågt som den har tillåtits göra idag.
En försämrad utveckling kan innebära socioekonomiska och/eller etniska konflikter inom länder i EU-området, eller direkta militära konflikter med icke-EU-länder (t.ex. i Baltikum). Det finns många olika scenarier. Samtliga dessa kräver en förstärkt satsning på ett svenskt totalförsvar.   


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Självklart är det inte en rimlig målsättning. I försvarsberedningen argumenterade vi konsekvent för att det svenska försvaret måste kunna verka uthålligt, det vill säga även om en konflikt drar ut på tiden. Det ställer omfattande krav på förberedelser för det svenska försvarets olika delar. Hela Sverige skall försvaras, inte enbart en landsända. Det kan kanske låta som en sliten klyscha, men alla meddelanden om att motståndet skall upphöra är falska.Motståndet mot en angripare skall fortsätta tills ingen del av Sverige längre befinner sig under angrepp, oavsett hur lång tid detta tar.

Det huvudsakliga ansvaret för att åstadkomma detta ligger på oss själva. Inga internationella överenskommelser eller löften om hjälp fråntar oss ansvaret att försvara vårt eget land. Vi är främst inriktade på att skapa samarbeten med Finland och med de övriga nordiska länderna. Helst skulle vi se en nordisk försvarsallians, men i väntan på det så förespråkar vi ett fortsatt och fördjupat samarbete med de nordiska länderna.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– De mest skadliga besluten är svåra att peka ut eftersom det är så många misstag som har begåtts. Ett par av de största är avskaffandet av värnplikten, som gjorde det ekonomiskt omöjligt att upprätthålla en tillräcklig numerär i försvarsmakten och avskaffandet av teknikkompensationen för allt dyrare försvarsmateriel, vilket successivt urholkat försvarsanslagen..


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Vi lade i höstas fram ett budgetförslag som under den här fyraåriga budgetperioden förstärker försvarets budget med 24 miljarder. Resurserna till denna förstärkning tas dels från en minskad invandring men också från en höjning av vissa skatter och avgifter. Utöver det så har vi i vår försvarsbudgetmotion i riksdagen lagt fram en plan för hur försvarsanslaget skall fortsätta att öka i samma takt fram till 2023, men där är finansieringen inte färdig än. Vi har också lagt förslag om att använda oss av beredskapskrediten för att genom upplåning kunna hantera de mest omedelbara bristerna i försvaret.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Försvaret har varit gravt underfinansierat under många år. Vi har krävt budgetförstärkningar under hela vår tid i riksdagen. I vårt nuvarande valmanifest föreslår vi att försvarsanslaget gradvis tillförs totalt 24 miljarder utöver den av regeringen föreslagna nivån under en fyraårsperiod. På lite längre sikt bör försvarsanslaget läggas på minst 2% av BNP.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Atlantpakten är en militär allians med ömsesidiga försvarsgarantier. I den meningen har man naturligtvis en allierad som kan hjälpa en om man angrips. Nyttan med ett NATO-medlemskap gäller främst scenarier med höga våldsnivåer och fullskaligt krig. För krishantering och materielsamverkan har inte NATO samma roll. Vi anser inte att Sverige ska söka medlemskap i Atlantpakten.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Det svenska försvaret existerar för att försvara Sveriges frihet och oberoende. Deltagande i Atlantpakten skulle i praktiken innebära att våra möjligheter att göra egna utrikespolitiska val kringskars och medföra en risk för att Sverige dras in i konflikter som vi annars hade kunnat undvika. Dessutom finns det en påtaglig inrikespolitisk risk – åtskilliga partier i Sveriges riksdag skulle ta ett medlemskap i Atlantpakten till intäkt för att man inte behöver höja försvarsanslagen ytterligare med svepskälet att vi i ett krisläge kan lita till medlemskapet i Atlantpakten. Sanningen är att ett sådant medlemskap inte kan ersätta ett starkt eget försvar, men man kan befara att den politiska viljan att bygga upp försvaret skulle saknas också fortsättningsvis. Ett svenskt och finskt NATO-medlemskap skulle dessutom öka spänningen i Östersjöområdet.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Nej, inte i nuläget. Sveriges resurser för sådant är högst begränsade och militära insatser bör, generellt sett, alltid ske med FN-mandat om de ska ha någon sorts legitimitet.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

Vi har varit konsekventa förespråkare av värnplikt i många år, bland annat för att det inte är möjligt att uppnå en tillräcklig numerär i krigsorganisationen om den enbart är baserad på yrkessoldater. Vi är öppna för en kombinationslösning där man använder sig av såväl frivillighet som plikt för olika delar av försvarsmakten.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?


– Vi vill låta MSB snabbutreda hur en uppbyggnad kan ske igen. Vi anser att den - genomtänkta - organisation som fanns under "kalla kriget", där HELA samhället på olika sätt var involverat, inte skall föraktas. Tvärtom skulle en hel del av detta kunnat nyttjas under sommarens stora skogsbrand. Även den samverkan med det civila samhället som tidigare var inarbetad och stark är värdefull att återta. Civilförsvaret skall kunna verka i fred, skymningsläge samt krig. I detta är civilförsvarsplikten nödvändig. Vi anser också att Sverige bör återuppta beredskapslagring av nyckelprodukter.

Hej Matematik! – Tödde och Mödde i 2009-försvaret

På onsdagseftermiddagen verkar det ha hänt någonting allvarligt som vi vanliga inte vet om. Regeringspartierna hade under tisdagen presenterat sitt valmanifest, med ökning av försvarsanslaget (s. 125-126).

Det var dock inte ryska övningsanfall mot Sverige som fick partiledarna att redan igår ändra sig och tillföra ytterligare 300 MSEK till Försvarsmakten i en debattartikel i DN, utan Socialdemokraternas presentation av sitt valmanifest (här den s.k reformtabellen).

En sak som definitivt har förändrats de senaste decennierna är undermineringen av den seriositet som förr fanns kring försvars- och säkerhetspolitiken. I denna mellanvalsperiod och valrörelse har ett negativt genombrott skett och frågan är nu reducerad till valtaktik med svensk säkerhet bland fyndföremålen i någon slags auktion. Det är billigt, det är oansvarigt och det är framförallt riskfyllt.

Politiken står handfallna inför omvärldsutvecklingen och kan inte förmå sig att ta beslut om reella förstärkningar som måste göras. Istället ägnar man sig åt att framställa blygsamma utgiftsökningar som helt omvälvande. Man förtiger också att vi fortfarande talar om 2009-försvaret, det som inte utformades för att hantera reellt ökade spänningar i Östersjön och kring Arktis.

För att ge läsarna ett underlag att reflektera kring kommer här en sammanställning som utgår från det senaste utspelet.

Bild1

Här har jag alltså adderat valmanifestet med debattartikeln för att få fram relativa skillnader mot planen för FM budget före Ukraina. Som den räknekunnige ser, så är förstärkningen totalt c:a 3,5 % i nivå 2018 jämfört med FM anslag på nästan 42 GSEK/år. Det motsvarar inte på något sätt trumvirvlarna som användes vid presentationerna av förslagen.

Vid presskonferensen i Harpsund för några veckor sedan, så annonserade finansministern att Försvarsmakten skulle undantas för den tidigare annonserade extra effektiviseringen i stasförvaltningen, så de c:a 100 MSEK årligen har jag tagit bort. Däremot ligger besparingen på 500 MSEK vid det internationella anslaget kvar i tabellen för ordningens skull.

Däremot har jag inte lagt urgröpningen av inflationen av tillförda pengar. Vid den urprungliga presentationen i våras gjorde man stort nummer av att pengarna var inflationsskyddade, men glömde bort en fotnot som sa att pengarna skyddas från det år de tillfördes. Jag har tidigare gjort en uträkning på detta, men inser att det blir för mycket turer och har valt att inte redovisa hur detta skulle se ut vid 2 % inflation.

För perioden bort mot 2024, så vill jag påminna om att finansieringen inte är angiven och att de annonserade anskaffningarna av 10 Gripen E, en ubåt och nytt luftvärn m.m också ska betalas. Jag uppskattar denna kostnad konservativt till minst 1500 MSEK/år. Det strukturella underskottet kommer alltså att späs igen.

För det stora problemet vid sidan av det upptornande ryska hotet är underfinansieringen av försvaret. För 2009-försvaret har ju myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anmält under flera år att det finns ett strukturellt underskott som uppgår till 1,5-2 GSEK/år för personalförsörjningen och 3-5 GSEK/år för materielförsörjningen när insatsorganisationen är utbyggd. Jag använder här det tidigare riktvärdet vid 2019 och använder där konservativt den nedre summan. Som tumregel kan du använda 4500 MSEK årligen i underskott. Att jämföra med förstärkningen på 1444 MSEK 2018.

När man lägger dessa siffror jämte varandra uppstår frågan vilket förtroende regeringen egentligen har för myndighetscheferna i fråga. Deras beräkningar tar man i alla fall uppenbarligen ingen hänsyn till. Helt klart för mig är att försvaret inte förstärks, utan fortsätter kräftgången med ackumulerat underskott. 2009-försvaret kommer aldrig att bli byggt.

Det som behövs är en mental positionsförflyttning från nuvarande läge genom att erkänna att framtiden ser ut att gå mot ökade spänningar i närområdet, att det kräver en helt annan organisation och att den i sin tur kostar pengar.

En utgångspunkt för detta är att ifrågasätta de bägge regeringsalternativens beräkningar i försvarsekonomin och deras ständiga felbedömningar av omvärlden.

Bild1

Bevare oss för Tödde och Mödde när vi lämnar 2009-försvaret vid återvinningsstationen.

Valguide 2014: Kristdemokraterna

Ikväll är det Kristdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden inför höstens riksdagsval. Svaren levereras av Mikael Oscarsson.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Den säkerhetspolitiska utvecklingen är mycket oroande. Putin är inte klar i Ukraina och det är tydligt att han vill återupprätta Sovjetunionens geografiska inflytande. Utvecklingen i Ukraina har skapat stor oro i Baltikum - precis som Ukraina har Estland och Litauen en stor rysk minoritet. Vi har en skyldighet att ta våra grannländers oro på allvar.

Vi måste inse Sveriges utsatthet. Det är i Östersjön som Nato och Ryssland möts. Vi måste stärka vår förmåga att hantera konflikter i vårt eget närområde. Vi måste därför satsa på åtgärder som ger en ökad militär förmåga här och nu. Våra förband måste bli fullt uppfyllda betydlig tidigare än 2023 som nu är målsättningen. Vi måste satsa på övningsverksamhet. Utan övade förband – ingen effekt. Vi bör också snarast tillsätta en utredning för att förutsättningslöst utreda ett svenskt NATO- medlemskap.

Men det är inte bara den pågående krisen i Ukraina som kan påverka Sverige militärt, men även utvecklingen i Mellanöstern, där det i dag sker något som skulle kunna betecknas som folkmord, kan påverka vår säkerhet t ex i form av ett ökat terrorhot. Våra möjligheter att agera aktivt är begränsade men vi bör göra allt vi kan för att FN och EU skall ges möjligheter att ingripa. Just nu bidrar vi med humanitärt bistånd till Irak, det är bra, men skulle världssamfundet besluta om ett militärt ingripande bör vi inte stå utanför. Vi deltog ju t ex i Libyen för bara något år sedan.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– För det första så måste vi vara klara över att det ÖB refererade till var en organisation som vi tidigast kan ha intagit efter 2020, och det förutsatt att Försvarsmakten tillförs ytterligare pengar. Idag har vi inte den förmågan. För det andra; att mäta förmåga i tid är inte lämpligt. Tid är en funktion av vad en eventuell angripare är beredd att satsa – det vet vi aldrig i förväg. Vad vi borde inrikta oss på är att skapa en sådan försvarsförmåga att den framtvingar en stor resursinsats från en angripare, inte heller dennes resurser är obegränsade, vi är dessutom sannolikt inte dennes huvudmotståndare. Därmed ökar sannolikheten att vi kan undvika ett angrepp mot Sverige.

Konkret innebär det att ingen del av landet skall kunna tas med endast en begränsad insats och sannolikheten skall var hög att en operation tar så lång tid att främmande hjälp hinner anlända. Att det eventuella stöd som vi kan påräkna måste komma från NATO är för mig uppenbart, men om det inte är väl förberett så lär den knappast komma i tid, eller utveckla någon större effekt.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– En hel del borde gjorts annorlunda. Inte minst avvecklandet av vårt försvar på Gotland var ett historiskt felsteg som nu måste repareras. Med facit i hand var det också ett klart misstag att avveckla många av de komponenter som krävs specifikt för nationellt försvar – försvaret av Sverige. Bara för att nämna några exempel; ubåtsjaktförmåga, flygvapnets krigsbassystem och mobiliseringssystemet.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Eftersom det i dagsläget knappast kan vara tal om att minska Försvarsmaktens förmåga ytterligare så måste en stor del av lösningen vara att tillföra mer pengar.

Samtidigt vill jag peka på vissa möjligheter att öka förmågan genom att se över en del av de reformer som genomförts de senaste åren. T ex så tror jag att en närmare koppling mellan FMV-resurser och Försvarsmaktens krigsorganisation vore ett steg i rätt riktning. Vi kan inte ha delar av Försvarsmaktens logistik som inte är krigsförband och som inte kan hanteras som vilken operativ resurs som helst.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

I vårt försvarspolitiska program från förra året, https://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%C3%B6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf som jag rekommenderar till läsning, anger vi att Sverige bör sträva efter samma nivå som vara grannländer Norge, Finland och Danmark, dvs i storleksordningen 1,5% av BNP. Omvärldsutvecklingen är dock sådan att man kanske måste överväga om den nivån är tillräcklig.

Det som just nu är viktigast är dock att vidta åtgärder i närtid, te x i form av repetitionsövningar (med bl a krigsplacerade tidigare värnpliktiga) och att fylla upp akuta brister av ammunition och reservdelar. Långsiktiga mål kan behövas, men just nu krävs åtgärder för att det vi har skall fungera.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– En konflikt eller allvarlig kris i vårt närområde kommer beröra alla länder i Östersjöregionen. Att tro att vi skulle kunna hålla oss utanför är inte realistiskt. Att i ett sådant läge kunna vara en del av en allians och där våra och Natos åtgärder är samordnade gör att såväl vår egen som regionens säkerhet ökar. Tröskeln för någon som funderar på äventyrligheter blir mycket högre.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Ur säkerhets- och försvarspolitisk synvinkel har jag svårt att finna något. Däremot ser jag det som viktigt att en eventuell NATO-anslutning sker med stor parlamentarisk majoritet. Sveriges säkerhetspolitik kan inte bygga på resultatet i enskilda riksdagsval.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– En FN-resolution skulle avsevärt underlätta ett svensk deltagande. Men jag vill inte utesluta att även andra folkrättsligt rimliga lösningar skulle kunna ligga till grund för svenskt militärt deltagande. T ex ett entydigt och gemensamt ställningstagande av EU. Det finns en gräns för vilka vidrigheter och vilket mänskligt lidande som kan accepteras, även om ett beslut skulle blockeras i FN.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi har under lång tid fört fram att någon typ av premiesystem måste införas för att få personalen att stanna en längre tid. Alla länder som har ifört en yrkesarmé har ett noga utvecklat premiesystem – utom Sverige. Det är hög tid att ändra på det. Vi ser det också önskvärt att Försvarsmakten ges ökade möjligheter att hjälpa till med bostäder och social service. Det är fel att soldater som kanske bara tjänstgör i fem-sex år skall jämställas med vilken arbetstagare som helst. Snarare borde universitetsvärlden till delar kunna tjäna som modell när det gäller att utforma det stöd som behövs.

Dessutom, veteranfrågorna måste ställas i centrum. Både när det gäller personal som skadats i tjänsten, men också för att hjälpa tidigare soldater till en bra civil karriär efter avslutad tjänstgöring. Att detta kan innebära vissa särlösningar i förhållande till samhället i övrigt får accepteras. Här talar vi om kvinnor och män som är beredda att med livet som insats främja svenska intressen utomlands eller, om så skulle behövas, försvara Sverige.

Ett sätt att fylla upp organisationen med personal, i väntan på att personalförsörjningssystemet blir fungerande, skulle kunna vara att kalla in krigsplacerade före detta värnpliktiga till repetitionsövningar. Det finns anledning att titta på hur det norska systemet fungerar som är en kombination av professionellt försvar och värnplikt.


10.   Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Försvarsmakten har olika fysiska resurser och kompetenser som kan bidra till samhällets förmåga att hantera olika typer av påfrestningar. Dessa Försvarsmaktens förmågor skulle i avsevärt högre grad än i dag kunna utgöra en del av samhällets krisberedskap.

Ett avgörande skäl varför så inte är fallet är den bristande samverkan, i form av övningar, planering och gemensam utbildning, som i dag råder mellan civila myndigheter och Försvarsmakten. Förutom åtgärder vid berörda civila myndigheter som Myndigheten för Samhällsberedskap, länsstyrelser och polismyndigheter för att skapa en ökad samverkan bör de av Försvarsmakten inrättade regionala staberna ges ett ökat ansvar för att utveckla samverkan mellan Försvarsmakten och regionala civila myndigheter.

Erfarenheter från branden i Västmanland måste tas tillvara. Där framkom det frågor kring ledning vid stora kriser, brist på helikoptrar med vattentunnor, stora frågetecken hur frivilliga kan användas på ett effektivt sätt i det civila försvaret och behovet av stora övningar mellan civila myndigheter och försvarsmakten.

Träff för anhöriga till omkomna militärflygare

Om några veckor kommer en träff för anhöriga till flygare som omkommit i samband med flygtjänst i Försvarsmakten att genomföras. Det är främst Flygvapnets flygande personals efterlevande som finns representerade men även andra vapenslags flygares dito finns med. Ett av skälen till att detta genomförs är det fokuserande på Kalla Kriget som skett de senaste åren och då även på de tusentalet svenskar som satt livet till i en luftfarkost under sina strävande att bidraga till landets skydd. Det kan verka lite förbryllande att det inte genomförts något liknande tidigare men Försvarsmakten har inte haft anledning att se på detta särskilt, även om det numera finns en ny och till verkligheten bättre anpassad veteranpolitik. I det här fallet är det en anhörig som tagit initiativet och med stöd av några få lyckats samla ihop de intresserade. Flertalet anhöriga är nu äldre då de flesta haverierna inträffade främst från 40-talet fram till slutet av 90-talet med sitt max mellan 1950 och 1965, tiden då flygvapnet var som störst och inne i en våldsam expansion. Men även vuxna barn och barnbarn finns med. En viktig del i detta är att kunna förklara för efterlevande vad som hände, att tolka haveriutredningarna. Det har kommit fram många exempel där anhöriga levt under decennier utan att förstå vad som egentligen skedde. därför finns experter och stödpersoner med som kan förklara. Många frågor har lyfts och en del besvaras i en särskild framtagen bok för just detta tillfället. Det är författaren Göran Jacobsson som står bakom den. Flygvapenchefen tar aktiv del i träffen då han personligen anser detta är viktigt.

Försvaret tar plats i valrörelsen

I den sista (!) uppförsbacken mot valdagen gör allianspartierna ett litet ryck och lägger in ytterligare 300 MSEK/år i perioden 2015-2018 enligt morgonens artikel på DN Debatt.

Det är tydligt att försvarsfrågan börjar röra på sig i väljarkåren, om än lite sent. Det är också en styrka att regeringspartierna lämnar ett gemensamt besked i frågan, vilket oppositionen inte mäktar med. (S) anammade också med gårdagens besked om (då) lika satsningar regeringens hållning: I den takt ekonomin medger. Detta mantra är förstås en fråga om prioriteringar och försvarsfrågan borde i skärpt omvärldsläge klättra förbi andra utgiftsområden.

Trots detta är tyvärr beskedet helt otillräckligt. Det militära försvaret får alltså idag ytterligare 7 promille i förstärkning med hänvisning till Rysslands aggression. Talet om det allvarligaste läget i Europa sedan andra världskriget ger oss inte en relativ styrka som motsvarar försvaret 1945, utan en liten tidigareläggning av det försenade 2009-försvaret.

Oklart är också hur förstärkningen ska finansieras. Ännu en omfördelning från det internationella anslaget eller ytterligare höjningar av parkeringsböter?

300 MSEK/år är förstås mycket pengar, men i sammanhanget lite. För att klä detta i konkreta termer så kommer här några exempel:

- Kostnadsersättningen för att öva all arméns personal i ytterligare 11 dygn när FM Org 18 är utbyggd. Inga övningskostnader inlagda. ELLER
- Lönekostnader för att hålla knappt ytterligare 900 soldater anställda. (FOI anger det strukturella underskottet för personal till 1,5-2 GSEK/år vid utbyggd organisation och regeringen lämnar i sin artikel inget svar om den tar tillbaka sitt tidigare beslut om minskningar av Försvarsmaktens lönekostnader på 500 MSEK/år) ELLER
- Köpa ytterligare 60 splitterskyddade rullflakslastbilar eller 6250 automatkarbiner med tillbehör. ELLER
- Köpa 4 stycken autonoma minröjningsfarkoster till flottan

Istället för strategiska lösningar fortsätter politiken med taktiska ingrepp på detaljnivån. Igår annonserade Ryssland att man kommer att ändra sin doktrin för att möta det säkerhetshot som man menar att NATO utgör. Dessutom undslapp Kreml sig att morgondagen kommer att bli en kapplöpning om energiresurser.

Det innebär att spänningen i vårt närområde kommer att öka ytterligare relativt än vår uppfattning idag. I Östersjön går en stor del av den ryska oljehandeln på fartyg liksom möjligheterna att transportera gas i bland annat Nordstream. President Obama besöker idag Estland, där NATO har en direkt landgräns mot Ryssland.

Eftersom Ryssland har ett sådant beroende av Östersjön för sin varuhandel är det ett naturligt område för NATO:s medlemsstater i händelse av kris att kunna tillgripa en gammal krigföringsmetod: Blockaden. Ryssland har samtidigt ett intresse av att stänga ute marinsstridskrafter vid Östersjöutloppen för att kunna operera mer ostört i området Finland-Polen.

På längre sikt vet vi dessutom att betydelsen kommer av Arktis kommer att öka kapitalt för Ryssland, men även Kina med tanke på transportlederna som öppnas. President Putin har varit tydlig med att i Arktis finns Rysslands framtid.

Här finns en stor skillnad mellan de stora staterna och Sverige efter kalla krigets slut. Stormakterna sätter upp doktriner och försöker sedan att finansiera dessa för att uppnå de uppsatta målen. Vi gjorde det också i perioden 1945-1991, även om det tunnades ut de sista 20 åren.

Vad riskerna i omvärlden och de egna målen kräver istället för vad ekonomin medger är det som Sverige behöver idag och i morgon som utgångspunkt för diskussionen om utformningen av försvaret. Men, det kommer att dröja om vi studerar empirin mellan 2008 till 2014.

Tills vidare får vi vänta och se om Socialdemokraterna glömde visa ett papper vid gårdagens presskonferens.

Trojansk häst?

För tredje gången försöker Kronofogdemyndigheten visa det före detta ryska konsulatet i Stockholm för exekutiv försäljning, men blir inte insläppta. Vad innebär uttrycket suveränitet för en stat? Det är nog hög tid att visa vem som bestämmer innanför våra gränser och att svensk lag fortfarande gäller.

Allan Widman

Krig i Europa och reduceringen av Sveriges försvar fortsätter

Även om det till synes verkar finnas en enorm beröringsskräck hos svenska politiker för att använda ordet krig så pågår det just nu ett krig i Europa. Ryssland har genom ett strategiskt överfall först tagit Krim och har enligt nya uppgifter i media nu även satt in reguljära trupper i östra Ukraina vilket är en katastrofal utveckling. 

Det var inte särskilt länge sedan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) skrev och berättade för oss att ”Europa är säkrare än på länge och att Ryssland drar sig österut”. Detta trots att det har funnits en mängd indikatorer som tyder på raka motsatsen vilket flera av oss försvarsdebattörer varnat för under en längre tid och med allt större intensitet.

Redan 2007 deklarerade Ryssland att man avser bryta CFE-avtalet, ett nedrustningsavtal som begränsar konventionella vapen i Europa. Samtidigt startades ett upprustningsprogram som innebar att Ryssland kommer att satsa motsvarande 5000 miljarder kronor på att rusta sitt försvar fram till år 2020. Nu ökar man dessutom takten och 2017 kommer man lägga hela 25% av statsbudgeten på försvaret. Konsekvenserna blir att andra samhällsfunktioner får stå tillbaka och likheterna med ett Ryssland under sovjettiden är väldigt tydliga.

När Ryssland gick in med militära förband i Georgien 2008 var det en indikator som rimligtvis borde inneburit att svensk försvars- och säkerhetspolitik borde ha reviderats i grunden, men så har inte skett. När Ryssland nu gör om samma sak igen genom att gå in i Ukraina så debatteras frågan högt som lågt av politiker samt i media, men när det kommer till praktisk handling sover den svenska försvarspolitiken vidare i djup Törnrosasömn.

Med bakgrund av ovanstående och hur utvecklingen i Ryssland har sett ut under perioden sedan 2007 så blir det extra intressant att titta i backspegeln för att se vad som hänt med det svenska försvaret under samma tidsperiod.

Vårt flygvapen kommer genom politiska beslut att reduceras från 100 till 60 stridsflygplan av typen JAS 39 Gripen. Denna låga numerär kommer inte ens att kunna försörja de fyra stridsflygdivisionerna vid F 17 respektive F 21 med tillräckligt många flygplan. För Arméns del så har antalet artilleripjäser halverats, antalet stridsvagnar kommer att reduceras från 120 till 56 och det mest kvalificerade luftvärnssystem man har (Rb-97) är en produkt framtagen på 60-talet. Marinens verkansdelar består i dag av fyra ubåtar, en amfibiebataljon samt sju korvetter vars planerade luftvärnsrobotsystem ströks av regeringen samma år som Ryssland gick in i Georgien. Detta var bara ett av flera projekt som regeringen strök i syfte att bl.a. frigöra pengar till det tredje jobbskatteavdraget vilket även fick dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg att avgå då han inte kunde stå bakom en sådan försvarspolitik.

Som lök på laxen så har regeringen även anvisat Försvarsmakten att spara 500 miljoner kronor årligen på personalkostnader vilket innebär att man måste minska andelen heltidsanställda officerare, soldater och sjömän. I Försvarsmaktens svar till regeringen den 28 maj i år har man uppgett att konsekvenserna av detta beslut blir så omfattande för den operativa förmågan att man starkt avråder från att fullfölja beslutet. Regeringen har inte återkommit med något förtydligande och därmed kommer Försvarsmakten att genomföra dessa beslutade reduceringar.

Sådan ser verkligheten ut bakom kulisserna och när media nu rapporterar om att det pågår ett krig i Ukraina med Ryssland som angripare så borde den omedelbara följdfrågan till våra politiker och experter vara huruvida vårt eget försvar är dimensionerat för att kunna hantera det rådande omvärldsläget i dag och i morgon? Men frågan uteblir och anledning är oklar.

För att citera en tidigare svensk statsminister så tror jag att huvuddelen av Sveriges befolkning fortfarande är invaggade i en falsk trygghet om att ”vår beredskap är god”. I ett Sverige där inget politiskt block vill betala priset för vad ett relevant försvar kostar, och där uppenbart inget block vill driva frågan om NATO som är det enda samarbetet som skulle kunna ge oss verkliga säkerhetsgarantier. Därför måste riksmedia bli den instans som tar på sig uppgiften att syna korten och förmedla den verkliga bilden till en större allmänhet om sakernas tillstånd rörande vårt försvar och ställa det i relation till ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge.

Rådande omvärldsläge kräver nu en förnyad översyn då slutsatserna i försvarsberedningens rapport i flera avseenden redan är överspelade alternativt för klent utformade. Men till skillnad från alla tidigare rapporter och beslut inom detta politikområde så krävs det nu att ord omsätts till handling och det måste dessutom ske snarast, för i morgon kan det vara för sent.

Valguide 2014: Feministiskt Initiativ

Turen har kommit till Feministiskt Initiativ där svaren kommer från partiets pressinfo Marita.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Svar fråga 1-2: Feministiskt Initiativ vill se en säkerhetspolitik som sätter mänsklig säkerhet och mänskliga rättigheter främst. Vi står bakom FN:s uppmaning att dra ner på försvarsanslagen till förmån för våldsförebyggande arbete, skydd för våldsutsatta och behandling av förövare och utsatta.
Trots att säkerhetspolitiken har utvecklats och omdefinierats till att nu även innefatta mänsklig säkerhet, dominerar fortfarande den traditionella militära utgångspunkten. Ofta saknas ett genusperspektiv och kvinnors rättigheter inkluderas inte. Många människor lever under förhållanden präglade av våld, osäkerhet, fattigdom, sjukdom, miljöförstöring och naturkatastrofer. I dessa situationer drabbas kvinnor och män på olika sätt. Kvinnor deltar sälla i väpnade konflikter men är i oproportionerligt utsatta av det våld som följer.
Vapenvila och fredsavtal betyder inte att hoten försvinner. Istället fortsätter våldet, ofta i hemmen. 70 procent av världens fattiga är kvinnor vilket gör att de är särskilt utsatta för hot mot deras säkerhet. För att motverka de strukturella problemen måste kvinnors delaktighet och aktörskap synliggöras samt öka internationellt. Vi måste även synliggöra rasism, homo- och transfobi som säkerhetshot då det innebär förtryck och i sin extremaste form våldsutövning. En feministisk analys av säkerhet utgår från mänsklig säkerhet där hot mot individer och inte stater är centralt.

Feministiskt initiativ strävar efter att demontera hela den traditionella säkerhetspolitiken och istället fokusera på begrepp som exempelvis hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer i livets alla faser och rum.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Eftersom vi vill dra ned på försvarsanslagen till förmån för våldsförebyggande arbete, är försvarsbeslut som på olika sätt ökat militariseringen aldrig bra.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Svar fråga 4-5: Nuvarande försvarsbudget uppgår till 42 miljarder. En stor del av dessa medel går till subvention av vapenproduktion, i avtal som inte kan brytas omgående. Vi vill börja med att banta försvaret med 10 miljarder. Vi föreslår att av dessa 10 miljarder från försvaret satsa minst 5 miljarder på våldsförebyggande, skydd och behandlande insatser för både utsatta och förövare. Det gäller:
 -  statligt grundstöd till kvinnojourer och andra verksamheter med skyddat boende
-  ökade resurser till psykiatri och kriminalvård (gäller även krigs- och tortyrskadade)
-  ökade projektanslag för ideella organisationer som inte har skyddade boenden (tjejjourer, killjourer, brottsofferjourer, arbete mot rasism och hatbrott) men som arbetar med stöd till våldsutsatta och/eller förebyggande arbete
-   kompetensutveckling och personalresurser till socialtjänst och rättsväsende

6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi ser inget argument för ett NATO-medlemskap


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Bl.a. för att det strider mot den säkerhetspolitiska doktrin, byggd på alliansfrihet, som Sverige hittills haft.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Nej, i de fall det behövs militära fredsbevarande insatser att vi endast ska delta under FN-flagg. Vi vill att vetorätten i FN:s säkerhetsråd avskaffas, för att FN ska kunna ingripa snabbare till skydd för mänskliga rättigheter.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi är emot införandet av allmän värnplikt

10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Under kommande mandatperiod kommer vi att diskutera det civila försvaret, dess inriktning och omfattning.


Ukraina – Vi hade i alla fall tur med vädret

Idag presenterade regeringspartierna sitt gemensamma valmanifest. För den som väntat sig en försvarssatsning som står i paritet med talet om den oroliga omvärlden rekommenderas lugn och avskildhet för att inte drabbas av stor sinnesrörelse.

2014, ni vet året då sommaren var fantastisk och Ryssland anföll Ukraina, blev nu budet följande (s. 124):

2015 +380 milj
2016 +500 milj
2017 +940 milj
2018 +1114 milj

Jag ska inte fördjupa mig i att man samtidigt drar bort 500 milj från det internationella anslaget. Ni vet det där som nyss var ”otroligt viktigt” för Försvarsmaktens utveckling.

Journalistiken i Sverige har ännu inte förstått att dessa siffror inte är några ”satsningar” eller ”förstärkningar” som det hittills har låtit i alla utfrågningar och artiklar.

Fakta:

De tre myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anger att den strukturella obalansen 2009-försvaret som vi försöker införa är mellan 4,5-7 Mdr kr/år. Först 2024 når man nivån 5,5 mdr/år enligt Försvarsberedningens skiss, men för säkerhets skull har politiken lagt på 10 Gripen, 1 ubåt och delvis nytt luftvärn, vilket innebär nya strukturella underskott.

Schweizaffären gick i baklås och utvecklingskostnader måste planeras för att tas inom befintligt anslag. Just nu är prognosen 2 mdr i år och 1 mdr nästa år, enligt SvD uppgifter.

Den insatsorganisation som beställdes 2009 var avpassad för det läge som då de beslutande såg framför sig. Man hade fel, och det är inte det som är felet. Vi gör alla felaktiga bedömningar. Felet är att politiken vägrar erkänna i handling att den hade fel. Vad värre är: Felet förvärras för varje dag. 2004 bestämde Riksdagen att vi skulle förstärka försvarets förmåga om vi såg att det säkerhetspolitiska läget försämrades allvarligt och varaktigt. Sedan 2008 (Georgien) väntar vi förgäves på någon slags handling som bevisar att man följer en fullt logisk linje.

……………………………….

Detta innebär att avstånden mellan verklighetens krav och försvarets förmåga ökar för varje dag, och med den risken. Vi ägnar oss åt att fila på för lågt ställda målsättningar som springer ur beslutstillfället 2009 istället för att fullfölja försvarsuppdraget. Att ha en sådan storlek, kvalitet och utbildningsnivå att vi kan motstå påtryckningar och verka krigsavhållande med fastställd risknivå.

Ingenstans har jag sett något uttalande från Kreml att man ångrar sitt rustningsprogram och därför avbryter detta. Om Ryssland, som nyss sladdade ur den ”mycket låga nivån” kan utöva aggressionskrig mot ett alliansfritt land i Europa 2014, hur ska det då se ut 2020 när programmet är genomfört?

Politiken har hittills haft fel i varenda säkerhets- och försvarspolitiska bedömning av Ryssland sedan 2008, och därför har den ingen hållbar strategi. Jovisst har man i två försvarsberedningsrapporter 2013 resp. 2014 skärpt analysen ordentligt, men man ligger fortfarande i efterhand psykologiskt, vilket bevisas av att man inte gör något substansiellt.

…………………….

I ett parallellt universum fortsätter kriget i Ukraina, som om inte Rosenbad eller Sveavägen 68 fanns. Jag kallar det för aggressionskrig, eftersom vi vet genom utrikesministern att Sverige verifierat att ryskt artilleri skjuter mot ukrainska mål. Ryska förband uppträder på ukrainskt territorium i SO delen och på Krim och allt detta sker i ett uthålligt och bestämt syfte.

Den enskilt viktigaste faktorn att värdera för att bedöma framtiden är den ukrainska försvarsviljan. Om den hög blir det ett fullskaligt krig som president Poroschenko varnade för igår.

I en opinionsundersökning som redovisades igår ville 57 % av de tillfrågade avbryta anti-terroristoperationen, medan 34 % ville slåss för slutlig seger. Med 46 miljoner och 2/3 vuxna, så innebär det att 10 miljoner ukrainare delar den inställningen. Ur dessa 10 miljoner kan man bilda en kärna på 10 000 som aldrig kommer att ge sig (1 promille vanligt). I bästa fall har vi ett utdraget gerillakrig mot en ockupant att vänta, framförallt om Ryssland anfaller över Dnepjr. I värsta fall, så har vi det storskaliga kriget på halsen 100 mil från Sverige.

Idag annonserade den ukrainska försvarsministern Valerij Geletey att man inte klarar av att återta Donbass, utan tvingas att övergå till en försvarsoperation mot den ryska invasionen. Han sa också att Ryssland genom inofficiella kanaler hotat sätta in taktiska kärnvapen. En doktrin som jag skrivit om bland annat här.

Geleteys uttalande går ju inte att verifiera med oberoende källor. Om det är sant är det troligast en del i en psykologisk krigföring mot ukrainska ledare. Är det inte påverkan som är huvudsyftet, men fortfarande sant, så är perspektivet svartare. Då närmar vi oss desperation på grund av att uppsatta mål ännu inte är nådda.

…………………………….

Jag avslutar med några ord ur Korridoren till Kaliningrad:

”De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot det ryska väldet.

Hon insåg nu att hennes politiska gärning inte skulle bli riktigt den hon hade förutsatt sig. Det skulle kunna betyda både omfördelning av resurser mellan sektorer och strukturella förändringar av försvaret. Det måste bli en tydlig och målmedveten signal till omvärlden.

Hon slogs plötsligt av insikten om vilken tur de hade haft. ”Tänk om detta hade hänt om fyra-fem år!?”

Hon mindes en genomgång som MUST-chefen hade haft när krisen började ta fart några veckor tidigare, där han gick igenom något han hade kallat styrkejämförelserna i närområdet. Han hade varit fräck nog att också lägga på en bild som visade hur mycket resurser Ryssland förväntades kunna projicera kring Skandinaviska halvön om fem år, vilket hade irriterat henne.

Det föreföll inte vara relevant för den pågående krisen. Nu, i eftertankens kranka blekhet, förstod hon vad han hade försökt att säga.

”Det ska inte ske”, sa hon till sig själv och släckte ljuset.”

………………………………….

Ett ledarskap att stilla bedja om.

Gotland, värt att försvara!

I slutet på förra veckan besökte jag Gotland. Under ett knapp timmes besök på F 17 G hann jag se incidentroten och en rote Hkp 15 lyfta. I den livliga trafiken deltog även Kustbevakningen, när ett av deras Dash 8 Q-300 lågsniffade över Visby flygplats.

Översterlöjtnant Thomas Nilsson vittnade om ett numera mycket högt arbetstempo på detahementet och en brist på flygtekniker för tillsyn. Det är ju inte bara så att det generellt är ont om flygtekniker, det är nog än svårare att hitta denna vara just på Gotland. Min tro är att vi behöver öppna upp för lärlingsspåret på flygteknikersidan. Den nuvarande utbildningen är mycket lång och innehåller också många militära element.

Kanske vore det en möjlighet att låta gotländska ungdomar med viss teknisk utbildning börja med praktik på Kallax eller Såtenäs för att sedan återföras till ön. Detta strider säkert mot en mängd interna föreskrifter och mot kravet på utbildning i den militära disciplinen. Men mitt i vår nuvarande försvarsbyråkrati måste man ju fråga sig vad som är viktigast? Att vi flyger eller att vi fortsätter vår korrekta vandring mot akademisering och formalisering av det militära skrået?

Från Ronneby möts jag av nyheten att man nu begär att placera sex personer från flygverkstaden på specialistofficersbefattningar så att de även fortsatt kan komma försvaret till godo. Initiativet är lovvärt och nu får vi se vad HKV prioriterar. Kartan eller verkligheten?

Besökte även Slite. Har tidigare fått besked om att tillfällig basering av örlogsfartyg där äntligen skulle vara klar några efter att vi lämnade Fårösund. Dock kunde jag ej se några spår av Försvarsmakten. Byggnationen av övernattningsmöjligheter, vapenkasuner och stängsel hade inte påbörjats och stor osäkerhet om FM:s planer rådde. Är det bytet av bevakningsbåtarna som spökar, dvs att det i fortsättningen blir korvetter som ska sköta sysslan eller är det något annat som hindrar denna viktiga och utlovade etablering?

Av den nyss påbörjade GMU:n på Gotland är mindre än en handfull bofasta på ön. Detta är oroande, då det bästa försvaret på Gotland är det som bemannas av gotlänningar. I avvaktan på att de stora partierna bestämmer sig för att vi nu med plikt måste komplettera vårt militära försvar borde varje vapenför man och kvinna nu erbjudas GMU på Gottland. En sådan aktiv uppmaning borde ha viss effekt.

Valrörelsen går nu in i sitt slutskede. På onsdag besöker jag LSS i Uppsala och Signalregementet i Enköping. På torsdag försvarsdebatt på UI i Stockholm.


Allan Widman