Vi går en osäker höst till mötes…

... på flera sätt, inte minst säkerhetspolitiskt där utvecklingen är mycket oroväckande på många håll i världen och i vårt närområde. Men även Försvarsmakten går en osäker höst till mötes vilket vi kan konstatera i Försvarsmaktens delårsrapport som redovisades under gårdagen. 

I delårsrapporten kan vi konstatera en stor mängd bra och nödvändig verksamhet är genomförd, men när det kommer till ekonomin blir jag mycket orolig.
Den ekonomiska prognosen visar att anslaget för förbandsverksamhet överskrids med 110 miljoner kronor samtidigt som anslaget för internationella insatser underutnyttjas med cirka 180 miljoner kronor. Försvarsmakten bedömer att en balansering mellan anslagen ska kunna ske under hösten.

Att balansera ett underskott på 110 miljoner är svårt, men genomförbart. Vad som nu tillkommer är Försvarsmaktens kostnader för arbetet med skogsbranden i Västmanland. Den fakturan har ännu ej redovisats, och sannolikt är det ingen som i dagsläget har ett exakt grepp om hur stora kostnaderna kommer att bli. Det alla röster är överens om är att kostnaderna kommer att bli mycket stora.

Kommuner och länsstyrelser har blivit lovade ett stödpaket från regeringen på totalt 350 miljoner kronor. Ingen regeringsföreträdare har nämnt ett ord om huruvida Försvarsmakten kommer att kompenseras. Inte heller har media ställt frågor runt detta till regeringen.

Precis som tidigare år kommer Försvarsmaktens anslag för insatser (internationella sådana) sannolikt att underutnyttjas med betydligt mer än de 180 miljoner som redovisats fram till årsskiftet. Det som inte nyttjas tas som vanligt hem av regeringen och går därmed in i den totala statskassan igen.

Indirekt innebär detta att det blir Försvarsmaktens anslag som får bekosta hela kostnaden för branden, dels genom att Försvarsmakten får stå för sina egna kostnader, och dels genom att motsvarande summa regeringen erhåller från hemtagningen av anslaget för internationella insatser sannolikt (med råge) täcker regeringens ersättning till kommunerna.

Konsekvensen av detta kan bli att Försvarsmakten inte kan genomföra övningsverksamhet i tillräcklig omfattning under resterande del av året, trots att alla är överens om att övningsverksamheten behöver öka och inte minska. Att ingen ännu har höjt på ögonbrynen över dessa förmodade konsekvenser anser jag är ytterst anmärkningsvärt. 


Vill med efter ovanstående bekymmersamma läge ta del av något positivt ska man läsa den här artikeln. Fantastiskt bra av Försvarsmaktens och Helikopterflottiljen. Det var så man fick en tår i ögat av att läsa detta. En extra eloge till den helikopterflygförare som bidrog till att en liten pojke blev något gladare!

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).


Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)


Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.


Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.


Mer om IS:
Frivärld – Stefan Olsson
VICE News reportagefilm inifrån IS  – Enda i sitt slag?

De vita lastbilarna

Reflektion

Under de senaste dygnen har en stor mängd kommentarer dels hos media dels hos statliga, mellanstatliga och icke statliga myndigheter och organisationer samt privatpersoner lyfts rörande den Ryska konvojen med humanitär hjälp till östra Ukraina. I huvudsak har det avhandlat i olika ordalag att det är en dold invasion som tänkts genomföras, med konvojen som en maskering/svepskäl. Så pass enkelt anser jag dock inte detta är, utan detta är betydligt mer mångfacetterad än så. 

För det första, att detta skulle vara en s k "trojansk häst" tvivlar jag stort på dvs jag tror inte man gömt militär utrustning ombord konvojen. Detta utav den enkla anledningen att Röda korset kommer visitera lasten vid den Ukrainska gränsen. Likväl kommer personal från Röda korset och OSSE delta vid själva transporten genom Ukraina. Således skulle det vara ett politiskt och diplomatiskt "självmord" internationellt av Ryssland att genomföra något sådant i detta läge. Däremot finns det utrustning ombord hjälpkonvojen som kan vara ”dual purpose” utrustning såsom elverk.

För det andra, detta handlar dels om att vända opinion dels att skapa opinion. Det förstnämnda syftar till att vända en negativ bild hos dels de ryska separatisterna dels hos de som stödjer dem i östra Ukraina. I och med att Ryssland ej har ingripit militärt i östra Ukraina med synliga medel anser denna grupp sig svikna, varvid man på detta sätt till del försöker vända detta. Vad avser att skapa opinion kommer man kunna göra det om de Ukrainska myndigheterna avslår hjälpsändningen, begränsar förmågan hos den att ge hjälp o dyl främst hos grupperingar i Väst, varvid en informationskampanj kan starta för att splittra stödet till Ukraina i Väst. 

För det tredje, ett angrepp antingen av Ukrainska eller Ryska separatister (utklädda till ukrainsk personal) mot hjälpkonvojen, skulle mycket väl kunna vara en förevändning för att påbörja ett militärt angrepp från Rysk sida in i östra Ukraina. Häri ligger troligtvis en stor risk som man särskilt bör beakta och är troligtvis en av anledningarna till att de Ukrainska myndigheterna, har valt att fastställa färdvägen för hjälpkonvojen. 

För det fjärde, bör man även särskilt beakta möjligheten att de som framför hjälpkonvojen med stor sannolikhet är militär personal, fordonsförare, kompani- och bataljonschefer som kommer vara delaktiga vid en militär intervention av Ryssland i östra Ukraina. Således ett rekognoserings- och förövningsföretag av större modell. Detta syftande ytterst till att erhålla lokalkännedom på plats. Ytterligare en möjlig anledning till varför de ukrainska myndigheterna har valt att fastställa hjälpkonvojens färdväg.

För det femte, denna hjälpkonvoj i sig kommer skapa till del ett eldupphör i konfliktområdet varvid de Ryska separatisterna erhåller ett visst andrum. Här i ligger troligtvis den största faran med hjälpkonvojen, man får möjlighet att omgruppera sina förband i lugn och ro och genomföra försvarsförberedelser, inför ett troligt kraftsamlat Ukrainskt angrepp. Likväl kommer troligtvis del av underhållet som förs in att oavkortat hamna hos de Ryska separatisterna, varvid dels förråd inför striderna kan läggas upp dels höjs stridsvärdet hos förbanden.

Således hjälpkonvojen är bedömt inte en "trojansk häst" som inifrån Ukraina kommer starta en invasion, utan snarare kan det vara förberedelser för en militär intervention i Ukraina och utifrån hur den humanitära insatsen fortlöper bli startskottet för det. Det är ur det perspektivet man bör se hjälpkonvojen, inte att de dryga 300 vita lastbilarna i sig är invasionen av Ukraina. Det är således ett mångfacetterat vapen man försöker få in i Ukraina från Rysk sida som kan utnyttjas för olika syften beroende på händelseutvecklingar dels med hjälpkonvojen dels efteråt hjälpsändningen är levererad.

Mindre bra idéer…

...är namnet på en konstutställning i Malmö skapat av en konstnär vid namn Peter Johansson. Normalt sett är jag fullkomligt ointresserad av konst, men det här fick mig att reagera starkt.

Mindre bra idéer är tydligen en utställning som handlar om manlighet, aggression och rasism. - Jag har valt ett antal föreningar och organisationer som är manligt drivna, säger Peter Johansson.

När jag tittade på SVT-inslaget här nedan (1:30 - 2:20) och ser konstnären stående framför en stor upplaga av Försvarsmaktens logotyp och hör honom säga att "Utställningen handlar om våld och mäns ilska och aggressioner" så kan man inte bli annat än förvånad!


Själva grundanledningen till inslaget var att Hells Angels hade ringt och tvingat konstnären att ta ner deras emblem som satt uppsatt, givetvis mycket otrevligt för konstnären.

Men det jag som anställd i Försvarsmakten, satt att skydda Sverige, människor och våra intressen reagerade mest över i inslaget var att Försvarsmaktens logotyp hänger på en utställning tillsammans med motsvarande från Hells Angels, Black Cobras m.fl. Först ville jag tro att Försvarsmakten skulle symbolisera en motpol till de som tillämpar våld och aggressioner, men jag tror jag bedrog mig. Konstnären själv säger följande.

Utställningen går under namnet ”Mindre bra idéer” med bilder som föreställer bland annat symboler för Black Cobra, Försvarsmakten, Sverigedemokraterna och Hells Angels. ”Mindre bra idéer” handlar om våld, manlighet och aggression...

Sydsvenskan skriver att bilderna föreställde bland annat symboler för Black Cobra, Försvarsmakten, Sverigedemokraterna och Hells Angels. Framför stod skålar med tomater och ägg, en tårta och ett ställ med järnrör. Utställningen går under namnet ”Mindre bra idéer”.

– Det är en utställning som handlar om manlighet, aggression och rasism. Jag har valt ett antal föreningar och organisationer som är manligt drivna, säger Peter Johansson.

I bland undrar man hur det är ställt med vissa personer...... 

Replik till SvD om ”nattväktarstaten”

Svenska Dagbladets ledarblogg skriver den 11 augusti om nattväktarstaten. Jag är oklar om Per Gudmundson målar en befarad utopi eller försöker beskriva en verklighet. Om det senare är syftet så saknas det en koppling till densamma: ”Under branden i Västmanland kunde försvarsmakten inte bistå med hjälp, vare sig med personal eller helikoptrar.” Påståendet saknar helt enkelt grund och besvärar ett i övrigt värdefullt resonemang.

Hemvärnets ledningsplats.

Hemvärnets ledningsplats

Mediarapporteringen från brandområdet har varit omfattande och det kan inte ha undgått någon att en stor del av insatsen har bestått av resurser från Försvarsmakten. Räddningsledaren konstaterar att det som Försvarsmakten bidragit med helt enkelt varit avgörande såväl vad avser det personella stödet som det materiella.

  • Helikoptrar avsedda för vattenbombning samt materiel- och persontransporter. Till detta kommer personal samt logistik (driftstöd) för drift av helikoptrarna. Med start 31 juli har mellan fyra och tio helikoptrar verkat i insatsområdet alternativt stått i förhöjd beredskap.
  • För att förstå storheterna så släppte Försvarsmaktens helikoptrar drygt 8 miljoner liter vatten i området och de omtalade utländska brandplanen drygt 9 miljoner liter.
  • Över tiden har cirka 120 hemvärnsmän och kvinnor samt mer än 150 fast anställda personal bistått räddningstjänsten med kompetenser som handräckningstjänst, logistik samt inom sambands- och ledningsfunktionen inklusive fungerat som stabschef åt räddningsledaren. Huvuddelen av den anställda personalen avbröt sin ledighet och deras semester återkallades.
  • Ett stort antal fordon såsom lastbilar, bandvagnar, grävmaskiner, hjullastare, fyrhjulingar och motorcyklar har avdelats för transporter i samt till och från brandområdet. Av särskild vikt uppfattas Försvarsmaktens rörliga tankresurser som ställts till räddningsledarens förfogande. Vidare har Försvarsmakten avdelat båtar för övervakning av vattenområde i samband med tankning av flygplan avsedda för vattenbombning.

Med dystopiska glasögon blir allt för lite men osaklighet underlättar inte argumentationen. Till exempel om frivilliga utöver statens resurser är ett tecken på en nations styrka eller svaghet. Jag föredrar att betona det första.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Läs mer:
http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/den-storsta-skogsbranden-i-modern-tid/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/hemvarnssoldater-i-brandens-frontlinje/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/frivilliga-i-stor-stodinsats/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/militara-slackningsarbetet-samordnas-pa-livgardet/

 

Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak

Boatswain skriver ofta gästinlägg hos Skipper, men denna gång har istället WW fått äran att ta emot ett gästinlägg. Boatswain lyfter här en fråga som blivit alltmer aktuell de senaste åren, nämligen skolgång vs befordran. 

 Wiseman


Befordran med bitter eftersmak
Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!

Tyvärr verkar det inte som att alla är lika nöjda då vissa av de utnämnda ej uppfyller de kriterier som krävs för att bli kaptener. De stipulerade kraven är kurserna Arbetsgivarföreträdare, Utvecklande ledarskap samt Befattningsskede (enligt MHS K 2012-06-18 19100.1006.12.1 Resultat validering YOP 06-09 jämfört OF-2). Dessutom ska individen, i likhet med all annan befordran, även inneha en befattning på den nivån man ska befordras till, i detta fall OF2 (kapten). Vissa av de befordrade har t.ex. gått kurserna men har inte ”rätt befattning” och vice versa enligt mina källor.

Då jag inte jobbat med de nyblivna kaptenerna kan jag inte bedöma huruvida de är lämpliga eller ej och det är heller inte relevant då detta inlägg inte syftar till att peka ut individer eller förband utan belysa konsekvenser av vad som genomförts.

Är det här då något att bry sig om? Ska man inte istället glädjas å deras vägnar. Svaret på båda frågorna anser jag vara ja för vad blir då konsekvenserna av detta? Framför allt sprids missnöje och frågetecken:

  • Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
  • Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
  • De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
  • De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?

Detta påminner till del om andra förbands hantering av specialistofficerarnas befordran för några år sen då vissa blev befordrade till fanjunkare så snabbt som ett år efter examen i stället för att vänta in vilka krav som skulle komma. Tack och lov verkar detta problem numera hanteras mycket bättre.

Dessutom planerar Försvarsmakten för fullt utifrån Regeringsbeslut 5 (-500 milj på personalkostander 2018) vilket har lagt grunden till det än så länge diffusa FM ORG 18. Här pågår arbetet inte med att höja graderna på personalen utan tvärt om, FM letar med ljus och lykta efter möjligheten att sänka grader på olika befattningar för att sänka personalkostnaderna. Denna befordran föregår denna process.

Personalen ska vara Försvarsmaktens viktigaste resurs sägs det. Befordran av kompetent personal är ett led i att belöna personalen men om det sker på vaga grunder med konsekvensen att många andra blir irriterade och ifrågasätter besluten – ja då är det inte god personalpolitik utan i stället gör man organisationen och individerna en björntjänst.

Man ska skilja på sak och individ så återigen, stort grattis till er befordran!

Boatswain

Ett lästips som förvisso inte har direkt bärighet mot ämnet i inlägget men som ändå är värt att läsa och begrunda finns på nedanstående länk:

http://www.dn.se/debatt/karriarstyrda-officerare-skapar-inkompetent-forsvar/

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle "hanteras skyndsamt".  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten - som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) så får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser - RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.




Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle "tas inom ram"! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna "stärker vår försvarsförmåga".

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Användbart försvar…

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Just nu rasar skogsbränder runtom i Sverige. Glädjande nog bidrar Försvarsmakten med resurser både på marken och från luften. Det är hemvärnssoldater och helikopterflottiljen som lämnar ett avgörande stöd till brandbekämpningen.

Som en konsekvens av, bland annat, att värnplikten förklarats vilande, tas alltmer av den försvarspolitiska debatten upp av frågan om hur vårt militära försvar ska förankras hos det svenska folket.

Med rätta lyfter man upp de frivilliga försvarsorganisationerna, Hemvärnet, tidvis anställda soldater och veteransoldater som viktiga broar mellan försvaret och samhället.

En minst lika relevant aspekt handlar om Försvarsmaktens stöd till samhällets krishantering. I försvarsberedningen fick Folkpartiet gehör för att de rättsliga förutsättningarna för ett ökat stöd skulle utredas. Minst lika viktigt är att Försvarsmakten har den praktiska förmågan att också kunna leverera detta.

De helikoptrar, från F17 i Kallinge som nu deltar i släckningsarbetet, föreslogs avvecklas bara för ett par år sedan. Frågan om deras vara eller inte vara kommer inom kort upp igen.

Bakgrunden är att Försvarsmakten fortfarande väntar på nya, medeltunga helikoptrar. Dessa har kraftigt försenats och fortsätter att kosta stora utvecklingspengar, som tränger undan annan verksamhet i helikoptervapnet.

Det har blivit en ovana i det svenska försvaret, att avveckla fungerande och betalda plattformar innan ersättning är på plats. Det har lett till både glapp och tapp i våra förmågor.

Om de Superpumor som nu släcker bränder i Bergslagen försvinner, minskar försvarets möjligheter att bidra med släckningsinsatser från luften radikalt. Sak samma gäller förmågan att medverka vid sjöräddning på det sätt som skedde i samband med Estonias förlisning 1994.

Det är mycket bra att det nu finns en tydlig vilja till försvarssatsningar både i Karlskrona och i Ronneby. Regeringen investerar i nya helikopterhangarer i Kallinge och de satsar på nya och livstidsförlängda ubåtar i Karlskrona.

Det bådar för en ljus framtid för försvaret i Blekinge. Likväl finns det skäl att erinra sig om att leveransen av kontinuerlig, operativ förmåga är av minst samma existentiella vikt.

Den som ständigt kan ge relevant stöd i krissituationer, civila såväl som militära, förtjänar sin plats. Därför ska vi inte bara glädja oss åt vad framtiden kan komma att ge, utan också vad vi klarar här och nu. Det är själva innebörden av ett användbart försvar.

 
Allan Widman
 

Krig, kaos och katastrof

Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister.

Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder illavarslande. När man formulerade sin intressesfär som inom 600 mil från Bryssel hade inte unionens byråkrater förutsett detta läge, inte ens ett decennium senare.

Det kommer inte att gå militärt att bekämpa den båge av väpnade och politiska konflikter som löper mellan Atlasbergen i väster till Svarta havet i öster. Ekonomiskt skulle det krävas resurser i paritet med EU:s jordbrukspolitik för att stödja skapandet av gynnsamma socioekonomiska förutsättningar, pengar ett insaktande Europa inte har.

Bilden är en flämtande pensionär som sprungit till hållplatsen, men nu missat bussen.

I Libyen rasar strider mellan flera olika grupperingar och landet regeras inte de-facto. President Obama medgav igår i en mycket intressant intervju i New York Times att han hade underskattat svårigheterna som skulle följa.

I Egypten har den gamla säkerhetsapparaten genomfört en kontrarevolution och i dagarna förbjöd en egyptisk domstol det Muslimska brödraskapet att ställa upp i val.

Samma Egypten presiderar i förhandlingarna mellan Hamas och Israel som avbryts titt som tätt efter raketattacker från Gaza och israeliska räder som svar. Parterna är nästan oändligt långt borta från varandra. Hamas vill utplåna staten Israels existens och Israel fortsätter att de-facto godkänna bosättningar på ockuperade områden.

Norr därom har det Muslimska brödraskapets mer vildsinta sysslingar i Syrien tillsammans med den brutala diktaturen Assad skapat en makaber dödsvals, vars omfattning fått oss att tappa sinnet för proportioner.

”125 civila döda i korseld.”

”Nej, vi tar in en notis på sidan 18.”

Ofattbara nio miljoner m ä n n i s k o r på flykt, minst 170 000 döda så här långt efter tre år. Enorma kulturvärden förstörda och ingen lösning i sikte. De stridande grupperingarna är nu så många att det går inte som lekman ha någon överblick. Regimens krigsmakt, regeringsmiliser, kurdiska miliser, fd FSA, Jasbat al-Nusr och ISIL (nu IS) för att nämna de mest betydande.

Kriget i Syrien hotar dessutom att spilla över till Libanon med skärmytslingar i främst norra Libanon. Jag trodde inte att jag skulle skriva detta, men i dagsläget är det terroristorgainsationen Hizbollah som garanterar stabiliteten i landet. Väldisciplinerade och stödda av Iran kommer de definitivt att hålla IS försök till inbrytningar stången. Ett stabilt Libanon är viktigt för hela regionen på samma sätt som Jordanien.

Det lilla kungadömet öster om Israel ger nämligen just Israel ett strategiskt djup med det pragmatiska samarbete som råder mellan länderna. En allvarlig utmaning från islamistiska jihadister som hotar kungahuset skulle tvinga Israel att gripa in, vilket i sin tur skulle utlösa stor turbulens i Arabvärlden. Därför jobbar den mycket kompetenta jordaniska underrättelsetjänsten GID på högvarv för att motverka infiltration i landet och inte lämna några tomrum.

Det är ju i vakuum som de ondsinta idéerna får fotfäste och sedan sprids, och ingenstans är det tydligare än i norra Irak. De irakiska politikernas oförmåga att göra kompromisser har lämnat fältet fritt för en återkomst av en muterad Al Qaida-liknande organism som sunnitiska stamledare körde ut tillsammans med amerikanska styrkor 2007-2009.

Det amerikanska ingripandet för att skydda människor från död och förintelser av jihadisternas karbiner och svärd applåderas runt om i världen. Till och med iranska Farsnews ställde ”positiva” frågor till amerikanska talespersoner när president Obama hade annonserat det amerikanska ingripandet.

Presidenten var mycket tydlig med att påpeka att USA inte ska bli det irakiska flygvapnet eller det kurdiska heller för delen. Den amerikanske presidenten kräver att de lokala politikerna kommer överens, så att de kan börja skydda sig själva. Principiellt gäller detta Sverige också är slutsatsen, och man kunde önska att de svenska partiledningarna begrundar vad det egentligen innebär i sin tur för vår del.

Ur amerikansk synvinkel har dock presidenten gjort ett tidigare olyckligt uttalande när han annonserade uppfyllandet av sitt viktigaste utrikespolitiska vallöfte, nämligen att avsluta truppinsatsen i Irak. Då motiverade han avtalet om tillbakadragande att den irakiska regeringen inte önskat amerikansk truppnärvaro. Det innebär att om den irakiska regeringen kommer samman och på sina bara knän ber om amerikanska förband, så blir det mycket svårt för Obama att säga nej.

I den här delen av världen är det extra viktigt att mena vad man säger när det gäller användadet av styrka. Se bara vilken respekt USA tappade efter ”Röda-linjen-uttalandet” om kemiska vapen i Syrien. Nu sätter USA in stridsflyg mot IS i Irak, vilket återställer förtroendet något. En komplicerande faktor i sammanhanget är att samma organisation också slåss mot Assad i Syrien, varför insatserna indirekt stärker Assad som ju USA vill befria det syriska folket från. En yterligare knorr är att den första insatsen gjordes mot IS artilleriförband, vars haubitsar de har tagit från retirerande irakiska förband – amerikanska pjäser förstås.

Någon som har militär styrka i regionen är Turkiet, som nu befinner sig i det märkliga läget att landet kan bli tvunget att gå in i konflikten, vilket kommer att stödja kurderna i området. Nu har Turkiet sedan flera år tillbaka goda relationer med den kurdiska provinsregeringen i Irak, men att gripa in militärt är ändå ett åtagande utöver det vanliga.

Den största konflikten mellan IS och Turkiet rör vatten, där IS hotat Turkiet om landet inte slutar med att leda bort flodvatten genom uppdämningen i Atatürkdammen. Det går inte att förutsäga var det hela tar vägen, framförallt inte eftersom storfavoriten Erdogan i dagens presidentval kommer att få svårt med sin väljarbas att vara alltför aggressiv givet sin retorik om rättrogenhet som muslim.

En sak är jag dock säker på och det är att den nyvalde presidenten kommer att få ett gratulationssamtal från sin ryske kollega. Turkiet med sitt geopolitiska läge, sin ekonomiska utveckling och sin turbulenta relation med Ryssland är ett av nyckelländerna för Kreml att kurtisera. Redan har den ryska adminstrationen uttryckt önskemål att Ankara inte ska släppa in örlogsfartyg genom Dardanellerna som inte tillhör en Svartahavsstat.

Turkiet med sin respektingivande militära styrka är något som Ryssland inte vill ha mot sig vid en konflikt med NATO. Landet har dessutom också särskilda relationer med Armenien och Azerbaijan som nu tycks vara farligt nära ett utbrott av fientligheter efter flera allvarliga strider i veckan.

Vid en sådan väpnad konflikt, så skulle Turkiet med sina usla relationer till Armenien och diametralt motsatta till Azerbaijan bli mycket viktigt för Moskvas möjligheter att manövrera. Mycket talar för att det blir just Azerbaijan som inleder eventuella krigshandlingar. De har motivet, de har rustat och regimen kan behöva yttre konflikt på grund av inre spänningar.

Den azeriske presidenten Alijev hade för ett par dagar sedan ett stort Twitterutbrott, där han i cirka 30 tweets talade om för världen sin inställning kring Nagorno-Karabach.

Och tänka sig, samme president sitter nu i Sochi tillsammans med sin ärkefiende, den armeniske presidenten Sargsian och tittar på en turnering i kampsporten Sambo. Värd är naturligtvis Vladimir Putin. Eftersom Ryssland historiskt stött Armenien, men de senaste åren sålt vapen en masse till Azerbaijan har Kreml en del hävstänger och politiskt kapital att växla in som medlare. Lugn och ro i den sovjetiska båten och ni är välkomna i vår ekonomiska union, kan man tänka sig är ett spår i diskussionen.

Tyvärr har jag deltagit i så kallade förhandlingar mellan parter i den gamla unionen, och jag skulle därför inte bli förvånad om man istället kommer överens om hur en eventuell väpnad konflikt i stort skulle förlöpa. Ryssland skulle ha tre fördelar med en kontrollerad konflikt. Dels skulle man få en förevändning att öppna en väg genom Georgien för att försörja sin stora militära bas i Armenien, dels skulle man kunna få vapnen att tystna och demonstrera sitt inflytande. För det tredje skulle man få avledning från uppmärksamheten kring Ukraina.

Och därmed är vi framme vid slutstationen för betraktelsen. De ukrainska säkerhetsstyrkorna har på ett häpnadsväckande sätt organiserats och nått nya framgångar efter hand. Just nu pågår häftiga strider mellan dessa och de pro-ryska separatisterna vid knutpunkten Krasnij Luch mellan Donetsk och Lugansk.

Som jag tidigare skrivit, ju mer pressade separatisterna blir desto troligare är en rysk öppen inmarsch. Under gårdagen kom det uppgifter om att delar av 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gått i ställningar någon mil från ukrainska gränsen liksom framflyttningar av S-300 (luftvärnsrobotsystem SA-10 NATO-beteckning) mot gränsen. Om detta kan verifieras, så är risken för en ny inmarsch den högsta sedan Krim annekterades.

Tyvärr lever vi kvar i en situation, där allt politiken har klarat av att förstärka försvaret med sedan inmarschen på Krim är 75 miljoner SEK under innevarande år. Försvarets omställning är halvvägs och nu har Försvarsmakten tvingats ställa in marinens slutövning i höst på grund av brist på pengar.

Medan partistrategerna hittar nya adjektiv av typen ”flexibelt, tillgängligt, användbart”, så kan de väl roa sig med att titta på denna intervju från i fredags med översten i den ryska reserven, Vladimir Zjirnovskij, tillika partiledare för ”Liberaldemokraterna” och vice talman i Duman. Ofta skickar man ut denne för att inta en extrem hållning, så att alla andra alternativ upplevs bättre.

På bästa sändningstid utbreder han sig om det kommande tredje världskriget, där de ryska bombmattorna ska ödelägga Polen och baltiska staterna. Den ukrainska frågan ska slutgiltigt lösas, säger han också och menar att Putin tagit beslutet hur det ska gå till.

”Slutgiltigt lösas” ger en extremt dålig smak i munnen hos de flesta. För oss som försöker följa exakt vad ledare säger är det mycket illavarslande med den typen av språkbruk.

…………..

När ska politiken redovisa en plan för hur beredskapskrediten ska användas? När kommer beslut fattas om att mobilisera förbandsreserven? (Obs: Mobtid 3 år i det flexibla, tillgängliga och användbara insatsförsvaret). Varför är politiken bekymrad över läget i omvärlden, utan att handla?

Det gamla talessättet:

”Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i val av medel”

gäller i ännu högre grad svenska statsministerkandidater.

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)


Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)




I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.


Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.

Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.



Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.


Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?


Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (1, 2, 3)


Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.



Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Tid för reflektion…



De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.

För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att  de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.

Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.

Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val.  Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.

Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.

Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln "Om kriget kommer" som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)

För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten - vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret - och - därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?

Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!




När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.

Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.

Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?

Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara "lagom" men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och...


Vad menar jag då egentligen?

Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.

Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.

Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.

Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.

Allmänhetens förväntningar!

Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.

Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.

Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!

Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra "både och" åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:


Den omfattande brandeni Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

Lära en gammal hund att sitta

Sammanfattning

Militärreformen i Ryssland fortgår och effekten av den börjar nu tydligt synas då man genomför inkallelser av äldre grundutbildad personal inom de väpnade styrkorna. Personal som utbildats på sent 1990-tal och tidigt 2000-tal kommer under hösten genomföra repetitions- och kompletteringsutbildning på ny tillförd materiel inom krigsorganisationen. Detta kommer ytterligare öka effekten hos de Ryska väpnade styrkorna. Likväl visar detta att den säkerhetspolitiska spänningen mellan Väst och Ryssland kommer bli långvarig då så pass ålderstigen personal kallas in för repetitions utbildning.

Analys

Den av Ryssland, 4 Augusti 2014, påbörjade luftförsvarsövningen (med 1. och 2. Flyg och luftförsvarskommandot) innehåller utöver att den i tidpunkt är mycket olyckligt vald m h t den allt mer stigande spänningen mellan Väst (EU, NATO och USA) och Ryssland ett intressant moment nämligen inkallandet av tidigare år värnpliktsutbildad personal. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall reservisterna vara inkallad som längst i två månader. Inkallelser kommer genomföras under Augusti till Oktober 2014, medeluttaget i dagar kommer vara mellan 15 - 25 dagar av den inkallade personalen.

Utöver personal krigsplacerad inom Flygvapnet och luftvärnet kommer även värnpliktig personal krigsplacerad inom de mekaniserade trupperna, logistikförbanden, Artilleri- och Raketförbanden samt kustförsvarsförbanden att kallas in för repetitionsutbildning. Enligt utsago från Försvarsministeriet skall repetitionsutbildningen främst omfatta omskolning till ny införd materiel i krigsorganisationen samt traditionell repetitionsutbildning inom aktuellt typförbands uppgifter.

Det är alltså över hela bredden av de Ryska väpnande styrkorna som inkallelse av tidigare värnplikt personal genomförs just nu, enligt uppgift skall även inkallelse ske inom samtliga militärdistrikt således är det inte enbart inriktad till Västra och Centrala Militärdistriktet (MD V, C) där den nuvarande luftförsvarsövningen pågår som repetitionsutbildning och förbandsövning av krigsplacerad personal kommer ske.

Enligt uppgift skall planläggning av inkallelser av reservisterna redan genomförts under slutet av 2013, för att ges laga stöd genom President Vladimir Putins undertecknande av ett dekret den 27 Juni 2014 att krigsplacerad personal skulle inkallas och genomföra repetitionsutbildning samt övningar under hösten 2014. Således fattades ej det formella beslutet för än mitt i den pågående krisen i östra Ukraina att genomföra vad man planerat för i November 2013, vilket gör att man kan misstänka en viss efterhandskonstruktion rörande inkallelserna. Dock är det inte något nytt att kalla in tidigare grundutbildad personal, något som gjorts vid ett flertalet tillfällen inom MD V.

Vad som blir än mer intressant kring dessa inkallelser är att man berör att bl a uppbyggnaden av missilförsvaret i Europa är ett av skälen till inkallelserna av reservisterna, således det är den säkerhetspolitiska spänningen som byggts upp under en längre tid som nödgar dessa inkallelser. Likväl belyser man de Ukrainska styrkornas låga förmåga främst utifrån att dessa förband ej har genomfört repetitionsutbildning och därmed ej kan lösa sina stridsuppgifter med en god effekt. Något som även belyses är att mängden av repetitionsutbildningar har ökat och kommer att öka.

Troligtvis kommer inkallelser främst genomföras av personal krigsplacerad i s k understödsförband, detta utifrån vilka förbandstyper man uttalat sig om, en mindre mängd reservister ur de mekaniserade förbanden kommer troligtvis kallas in, främst tillhörande stridsvagnsförbanden inom militärdistrikten och troligtvis med tyngdpunkt på MD V i och med införandet av T-72 B3 som genomförts på stor bred under 2013-14 inom mobiliseringsförbanden.

I sig kan inkallelser av krigsplacerad personal inom understödsförbanden vara ett tecken på en styrkeuppbyggnad inför ett angrepp i och med att en väl fungerande logistik krävs inför varje militär operation. Dock bedömer jag att dessa inkallelser ej kan utnyttjas som en indikator på ett förstående angrepp mot Ukraina, främst utifrån den ålderskategori på personalen och när dessa har genomfört sin grundutbildning, dock kan denna information rörande ålderskategorin vara vilseledning. Det troliga i detta fall är att man försöker lära "äldre hundar att sitta" dvs handha ny införd materiel i krigsorganisationen.

Slutsatser

För det förstaom åldersangivningen stämmer rörande inkallelserna av den krigsplacerade personalen kan vi förutsätta att dessa ej kommer användas i någon form av militär intervention i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att det aktuella åldersspannet ej lämpar sig för strid dvs de mekaniserade förbanden. Likväl personal som gjort sin värnplikt för så pass länge sedan kommer ej med 2-3 veckors repetitionsutbildning vara stridsdugliga det skulle i så fall krävas minst de totala tre månaderna som reservister kommer kallas in under för att uppnå någon form av grundläggande färdighet. 

För det andravilket är det allvarliga kring själva inkallandet av reservisterna, är att man väljer att kalla in personal som genomfört sin grundutbildning under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal, det visar tydligt på att man avser ej att fasa ut dessa ur krigsorganisationen utan att bibehålla dem. Något som kunnat te sig mer naturligt i och med den militär reform som Ryssland genomför nu, där ett av huvudsyftena är att ej ha en stor mobiliseringsarmé utan en mer flexibel organisation med hög förmåga. Då hade det tett sig naturligare att kalla in personal som genomfört grundutbildning från 2008 och framåt då militärreformen påbörjades och förmågehöjningen likväl genomfördes.

För det tredjeblir det tydligt att man redan under 2013 i linje med President Vladimir Putins uttalanden i Februari samma år, uppfattar att man har ett tydligt hot mot sig, annars hade man aldrig valt att kalla in så pass ålderstigen personal till repetitionsutbildning. Utifrån det faktum att repetitionsutbildning av äldre grundutbildad personal per se är en klassisk budgetregulator oaktat vilken nation det rör sig om med värnpliktig personal. Hotet måste även upplevas så pass tydligt/konkret av det Ryska ledarsiktet i och med att man väljer denna lösning dvs man känner sig nödgad att ge denna personal repetitionsutbildning för att kunna garantera sin nationella säkerhet.

För det fjärdeblir detta även en indikator på att militärreformens genomförande fortlöper och når framgång. Tydligt är att mobiliseringsförbanden även tillförts avancerad materiel i stor omfattning. Därmed har man även höjt effekten på sin krigsorganisation i Ryssland. Detta bör man särskilt ta i beaktande då man bedömer de kontinuerligt tjänstgörande förbanden, vilket då bör tilldelats modern materiel i en än större omfattning och kontinuerligt övar med denna, vilket gör att t ex förmågan hos de bataljonsstridsgrupper som nu finns längs Ukrainas gräns kan ha underskattats av västliga bedömare.

För det femtekan detta även vara ett tecken på att rekryteringen av kontinuerligt tjänstgörande personal ej uppfyller de ställda kvoterna då så pass ålderstigen personal måste bibehållas i krigsorganisationen, alternativt att man väljer att bibehålla en större mobiliseringsorganisation än tidigare beslutat utifrån den förändrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst.

Vad är allvarligast att man väljer att kalla in den ålderstigna personalen eller att de blir inkallade under en tydlig eskalering av den Ukrainska krisen? På sikt skulle jag vilja hävda att att det är betydligt allvarligare för den säkerhetspolitiska utvecklingen att man väljer att kalla in så pass ålderstigen grundutbildad personal. Det visar tydligt vilken ambition man har valt att lägga, Rysslands säkerhet skall garanteras. Lägger man därefter samman det med att vi tydligt har passerat avspänningens tid och gått in i en tid med kraftmätningar och säkerhetspolitiska spänningar mellan Väst och Ryssland kommer detta ej deeskalera situationen utan snarare eskalera den.

Något som definitivt tåls att fundera över är vår egen insatsorganisation i nuläget, där huvuddelen av den fortfarande bemannas med personal ur personalreserven dvs värnpliktsutbildad personal under 2000-talet. Dessa förband skulle i händelse av mobilisering EJ nå någon större framgång, framför allt utifrån det faktum att man ejgenomfört repetitionsutbildning på personalen, likväl så har Ukraina krisen tydligt visat att vi ej kommer ha någon form av längre förvarning i händelse av ett angrepp, detta bör tydligt ställa krav på att denna personal kallas in och genomför repetitionsutbildning dels avseende den befattning de är placerad i dels avseende övande av förband.

Tiden för budgetlösningar är ur mitt förmenade förbi, man kan inte längre negligera den säkerhetspolitiska härdsmälta som vi befinner oss i just nu, vilket tydligt de östligt NATO anslutna länderna har förstått där reservister kallas in och genomför repetitionsutbildning, något som genomförts även före krisen i Ukraina. Genomför man ej repetitionsutbildning med personalreserven som är krigsplacerad just nu i våra insatsförband sätter man rikets säkerhet på spel i en än större omfattning än vad man tidigare har gjort, genom dumdristiga beslut i hopp om att säkerhetspolitiska situationer likt de under kalla kriget ej skulle uppstå igen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

The Moscow Times 1(Engelska)
Nezavisimaya Gazete 1(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1 (Ryska)

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

 Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.
Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

 Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.
Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Gummistiefelwettbewerb och brandtunnor

Sedan en dryg vecka har det rasat en brand i Västmanland som berör ett stort antal medborgare och väckt frågor kring landets krisberedskap och bland annat Försvarsmaktens förmåga att stödja det civila samhället med helikopterkapacitet. Det finns därför anledning att kommentera detta.

Helikopter 10 med brandtunna.

Helikopter 10 med brandtunna.

Först vill jag beröra den kritik som riktats mot samhällets förmåga att hantera denna form av större kriser. Jag tror att det är för tidigt i en pågående händelse dra några vittgående slutsatser för framtiden eller ens värdera den korrekt. Det kan förefalla självklart för utomstående det ena eller det andra, men min erfarenhet är att beslut under ett pågående skede kan i efterhand, trots initial yttre kritik eller uppskattning, vara antingen fullt riktiga eller mindre framgångsfulla. Först i efterhand vet man sanningen. I det aktuella området kämpar ett stort antal personer från såväl myndigheter som frivilliga. Jag kan tycka att bedömanden av deras arbete när det fortfarande sker är en aning prematurt och tar bort fokus från den storartade insats varje person gör i området. Att enskilda känner förtvivlan över sin situation är naturligt men jag menar det inte går att dra några slutsatser över helheten baserat på detta. För precis som media genom Expressens chefredaktör Thomas Mattson brukar bemöta kritik mot den egna rapporteringen med att ”man bör avhålla sig från att recensera pågående publiceringar”, så gäller detsamma räddningsledarens och berörda myndigheters svåra arbete just nu.

Den andra saken som förvånat mig är synpunkter på att höga företrädare och beslutsfattare besöker krisområdet. Jag tror att man här förväxlar det som på tyska kallas Gummistiefelwettbewerb och det reella informationsbehov som finns. Det tyska ordet härrör till politiker som besöker katastrofområden försedda med gummistövlar och utlovar löften som inte kan infrias. Det tror jag att de flesta medborgare är skeptiska till.

Att däremot statschefen och landets högre beslutsfattare som statsministern, försvarsministern men även ledaren för det största oppositionspartiet besöker en situation som kallas för riksangelägenhet borde vara självklart. Det räcker inte att som kung eller statsråd enbart ta del av något via media eller rapporter. Ett besök oavsett om detta sker i Afghanistan, Mali eller Sala ger den kompletta bilden som behövs för att fatta rationella beslut, förmedla uppskattning och på ett bra sätt kunna utvärdera och dra lärdomar inför framtiden. Kritik ska riktas mot de som väljer att inte personligt ta del av ett faktiskt skeende. Ett sådant besök ska naturligtvis inte påverka insatsen eller omsorgen om den enskilde. Det är lokal chefs ansvar att så inte sker.

Vad gäller då Försvarsmaktens förmåga att brandbekämpa från helikopter som är en uppgift som ska ske med befintliga resurser? Vi har idag tre stycken medeltunga helikoptersystem, typerna 10 (Super Puma), 14 (NH-90), 16 (UH-60 Blackhawk). För att släppa vatten från dessa krävs brandtunnor och en begäran från en civil räddningsledare.

Räddningstjänsten har tidigare anskaffat ett antal brandtunnor som Försvarsmakten använder. För att kunna använda tunnorna förser Försvarsmakten sina helikoptrar med bärutrustning.

Idag finns fyra stycken helikopter 10 med bärutrustning och brandtunnor. Samtliga dessa helikoptrar är på plats i det aktuella brandområdet.

Helikopter 14, som är ett nytt helikoptersystem, är certifierat för att flyga med de tunnor som fungerar med den äldre helikopter 10. Bärutrustning är beställd men ännu ej tillgänglig.

För helikopter 16, som även det är ett nytt helikoptersystem, är bärutrustningen beställd men ännu ej levererad. För denna helikopter gäller att all utrustning måste vara exakt som den amerikanska förlagan för att få flyga. Till denna helikoptertyp är vattensäckar (sk. bambi buckets) beställda.

Försvarsmakten räknar med att det under året och därefter sker en successivt kapacitetsökning vad gäller brandbekämpningsförmåga utöver idag befintlig. Dock är Försvarsmaktens huvuduppdrag från regeringen vad gäller flygstöd till det civila samhället i dagsläget att planera för stöd till polisen för det beredskapsuppdrag vi fått. Övning i brandbekämpning med nya system är i dagsläget därför inte högst prioriterat under hösten.

Avslutningsvis uppskattar jag att företag och enskilda på olika sätt visar all tjänstgörande personal sin uppskattning genom såväl praktiskt stöd som emotionellt. Det är en styrka i samhället att så sker och inte en svaghet. En hamburgerkedja erbjuder ett gratismål till all uniformerad personal i anslutning till branden och familjer kokar makaroner och köttfärssås. Någon kallade det för muta. Befängt, det kallas respekt och det förtjänar alla i Västmanland nu.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)


Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.

Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.


Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.



Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter "evakuering".

Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.

Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.


Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper



Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.


Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet

SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Fördubbling av Rysslands största elitstyrka

Fördubblingen av ryska VDV är historiskt stor. Här ett av den nya generationens VDV-fordon som kan fällas med fallskärm, BMD-4M.

Den ryska statliga nyhetsbyrån ITAR-TASS har nu uppgett både på engelska och på ryska att landets största elitstyrka, luftlandsättningstrupperna VDV, ska fördubblas i numerär. Men alla förändringar framgår inte av den ryska textversionen.

Av bägge textversionerna framgår att VDV kraftigt ska växa så att man 2019 är dubbelt så stora som idag. Man siktar på att 2019 ha en personalstyrka om 72,000 man. Är det många? Det är fler personer än vad som ingår i flera europeiska staters väpnade styrkor, exempelvis Sveriges.

Vad som inte framgår av den engelska textversionen men däremot av den ryska är att VDV före 2025 ska ha mottagit 2500 fallskärmsfällningsbara pansarbandvagnar (pbv) modell Rakusjka och 1500 BMD-4M som är ett mellanting mellan en pbv och en lätt stridsvagn (100 mm kanon och 30 mm automatkanon). Av tidigare artikel på ryska framgår också att redan i år levereras ett par hundra moderniserade BMD-2. I ytterligare en nylig artikel på ryska kan man läsa att VDV under nästa år kommer att öva i större skala i Arktis och då även för första gången med kollegor från Belarus (Vitryssland). Man har samövat flera gånger men då inte i Arktis.

Vi författare av boken Ryska elitförband, alltså Joakim von Braun och jag, kan inte på rak arm dra oss till minnes när en liknande utökning av ryska elitstyrkor gjorts efter andra världskriget. Det är dock helt klart en historiskt stor ökning. Men inte bara ökningen förvånar oss utan även den brådska man uppenbarligen har.

Man kan också notera att ryska medier är duktiga på att kommunicera om VDV men att man inte berättar lika utförligt om den minst lika intressanta utvecklingen inom den ryska marinens spetsnaz, alltså specialförband. Därmed inte sagt att man är tyst om dem, men det är intressant att notera att nyheterna om marin spetsnaz släpps så gott som enbart på ryska och har en annan karaktär. De släpps antagligen mest i rekryteringssyfte. Här följer ett klipp om den nya undervattensautomatkarbinen ADS.


Utvecklingen av ADS, som sedan ifjol tillförs spetsnazförband. Man kan här notera att flera operatörer bär amerikanska uniformer eller kamouflagemönster.

I jakten på en svensk rådande militärstrategi – en idé – ii/ii med kommentar

Idén grundar sig på att Sverige tar ett stort säkerhetspolitiskt ansvar för Östersjöområdet (och den egna nationen). Det innebär i detta fall att vår ”Grand Strategy” ska svara på hur vi använder våra säkerhetspolitiska medel och metoder för att uppnå och säkerställa våra nationella intressen och hur vi säkerställer nationens kritiska värden.

Dessa intressen är således av både strikt nationell karaktär likväl som intressen i samklang med det internationella samfundet. T.ex:

  • att värna nationen och dess värden mot allvarliga samhällspåfrestningar; olyckor, bränder, extrem klimatpåverkan som översvämningar och stormar, kärnkraftsolyckor, organiserad brottslighet och korruption inkl. cyberbrott m.m.,
  • att värna Sveriges suveräna gränser,
  • att värna medborgarnas frihet att utöva sina rättigheter och mänskliga friheter,
  • att värna och stödja den svenska förvarsindustrins konkurrensfördelar,
  • att värna det svenska näringslivets konkurrenskraft genom att skydda flöden och kritiska noder,
  • att aktivt bidra till Östersjöområdets säkerhet med fortsatt politisk, ekonomisk och social stabilitet,
  • att värna och skydda naturen mot otillbörlig och skadlig påverkan,
  • att kunna bidra med relevanta förband i internationella insatser på mandat av FN under ledning av FN, EU eller Nato,
  • att vid kris och krigsfara i närområdet snabbt kunna öka tillgängligheten på operativt dugliga militära förband med krav på god nationell lednings- och underrättelseförmåga,
  • att säkerhet skapas tillsammans med internationella partners, främst regionalt.

En svensk ”Grand Strategy” kan med ovanstående utgångspunkter formuleras i mer precis form. Emellertid finns här en gigantisk utmaning som näppeligen har problematiserats i Sverige tillräckligt – att alla grannländer utom Finland är med i Nato.



Därmed försvåras formulerandet av vår Grand Strategy, dessutom genom att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering, även om den militära uppgiften i närområdet i första hand är att vara stabiliserande i syfte att stärka en fredlig utveckling.

Emellertid är Försvarsmakten ett av flera säkerhetspolitiska medel som kan bidra till stabilitet i närområdet och som genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete med samtliga aktörer i närområdet, kan utöva en stabiliserande påverkan.

Men en egen militär förmåga att föra väpnad strid i syfte att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder måste förstås finnas.

Åter till idén: Även om vi fortsätter med relativt oförändrade anslag – vilket med all sannolikhet blir fallet – så bör Försvarsmaktens förmågeutveckling och organisering ta sin utgångspunkt i strecksatserna ovan.   Det innebär att de blå stridskrafterna kommer i centrum och att yttäckningen av Sveriges landterritorium måste hanteras av mindre kvalificerade markförband.
Luftvärnet bör ledningsmässigt omorganiseras och till huvuddel utgöra operativa förband i nära samverkan med både sjö- och flygstridskrafter och tillsammans med civila myndigheter i befolkningscentra.

De sjögående förbandens numerär kan inte bli mindre – vi passerar snart en kritisk nivå för uthållighet. Man måste tillföras en relevant förmåga till kvalificerad yt- och undervattensstrid med såväl moderna sjömålsrobotar och genom att ubåtsförmåga utvecklas.

Flygstridskrafterna är tillsammans med sjöstridskrafterna viktiga instrument för underrättelseinhämtning. Emellertid är flygstridskrafternas responsförmåga och rörlighet tillsammans med dess förmåga till verkan mot många typer av mål den stora fördelen.

För att de blå stridskrafterna ska kunna verka effektivt i fred-kris-krig krävs utökande satsningar på vår sensorkejda. Det tar resurser i anspråk, men måste till – vi är inte minst i behov ha mer upplyfta system för att få bättre räckvidder på våra sensorer för såväl underrättelser som verkan.

Förmågan till långräckviddig bekämpning är uppe för diskussion sedan PerP levererades förra året. Men hur och var denna förmåga ska utvecklas behöver fortsatt diskuteras då det finns flera bra alternativ. Men det viktiga är att räckvidderna ökas och att system med god precision blir operativa.

Markstridskrafternas uppgift i ett snålt budgeterat försvar – i vår nuvarande militärstrategiska kontext – måste bli att dels ha relativt god yttäckning med mindre kvalificerad förband av typ hemvärn men också att ha ett mindre manövrerbart men kvalificerat förband med mycket hög rörlighet och med god förmåga till verkan och underrättelser och som kan strida i alla terräng- och klimattyper.

Om den stora katastrofen inträffar med kustinvasion och luftlandsättningar på det svenska fastlandet måste Försvarsmaktens förmåga och uthållighet ökas med stöd från andra genom de befintliga (och obefintliga) överenskommelser vi har för vår nationella säkerhet. Att Sverige angrips autonomt är högst otroligt varför ett scenario med kustinvasion och luftlandsättningar måste ha föregåtts av att våra östra granländer angrips först. Därmed kan man ställa sig frågan vart våra rörliga markstridskrafter gör bäst nytta i ett läge där våra blå stridskrafter är fullt upptagna med att säkra Östersjön? Jag kommer till slutsatsen att de rörliga svenska markstridskrafterna måste vara expeditionära i ett närområdesperspektiv: Finland, Baltikum, Gotland…..

Slutsatserna av mitt resonemang är flera;

  • Det är svårt att organiseras en effektiv och ändamålsenlig Försvarsmakt i rådande militärstrategisk kontext, inte minst genom otydligt fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och dess prioriteringar.
  • För att öka samhällets robusthet måste tillgängliga resurser inom militärt och civilt försvar bättre kunna samordnas. Därmed borde det finnas en civil myndighet som redan i fredstid ska kunna ta en tydlig operativ uppgift och där man ges utrymme att samordna verksamhet genom befäl och inte bara genom samverkan.
  • Den militärstrategiska kontexten – inkl. ett allt mer militärt och politiskt mer fokuserat Ryssland – ser mycket annorlunda ut för Sverige än under kalla kriget. Att vår säkerhet ska skapas med andra måste ges ett relevant innehåll. Natofrågan behöver utredas grundligt genom ett särskilt uppdrag. I väntan på denna bör vi fortsatta inrikta Försvarsmakten utifrån gällande kontext.
  • Sverige bör ta ett stort ansvar för säkerheten och stabiliteten i Östersjön – för detta krävs relevanta sjö- & flygstridskrafter som måste prioriteras. Flygvapnets numerär i form av plattformar är på väg mot en kritisk nivå – dock torde antalet fredsbaser i form av flottiljer kunna reduceras så att stridsflygdivisionerna kommer än mer i Flygvapnets fokus – F 21, LSS Uppsala och LSS Linköping, F 7 och F 17 är stor kostym att underhålla enär vi bara har fyra JAS-divisioner. Förutom JAS-divisionerna krävs fortsatt utveckling av sjö- och markoperativ helikopterförmåga.
  • Markstridskrafternas kvalité och kvantitet bör dimensioneras utifrån genomtänkta analyser av de förutsättningar som råder. Det borde innebära att verkan, rörlighet och underrättelser prioriteras i ett genomtänkt ett markstridskoncept där hög responsförmåga är viktig. Detta koncept kompletteras av yttäckande skyddsstyrkor. För att skapa och vidmakthålla ett rörligt och allsidigt sammansatt markförband (av typen brigad) – där rörlighet och expeditionär förmåga är viktigt – så krävs förmodligen att arméns fredsförband organiseras effektivare och samgrupperas i effektivare armégarnisoner. Dagens fördelning av arméförband är ju inte en logisk följd av djupgående analyser utan en konsekvens av en osynkroniserad neddragning av arméstridskrafter under ca 25 års tid. Genom att stänga några arméetablissemang och öka produktionen vid andra torde resurser kunna frigöras för att öka den operativa effekten i åtminstone en modernt sammansatt brigad.

Att både höja den operativa effekten samtidigt som nya förmågor måste utvecklas är avgörande för att ha en relevant Försvarsmakt. Det innebär vidare att varje skattkrona som går till Försvarsmaktens (alla [försvars]myndigheter) anslag måste ge effekt. Därför måste kopplingen mellan basorganisationen med dess fredsförband och krigsförbanden ses över igen så att produktionsrationaliteten ökar – basorganisationen med regementen och flottiljer ska vara så liten som möjligt samtidigt som de som finns ska ha en så hög produktionskapacitet som möjligt, allt för att möjliggöra fler och eller bättre övade krigsförband.

Detta är några idéer om hur vi skulle kunna prioritera utifrån rådande säkerhetspolitiska och svensks finanspolitiska kontext. Inlägget gör inte anspråk på att vara vare sig fullkomligt eller komplett. Däremot pekar det på en inriktning som vi enligt min mening förr eller senare kommer att behöva välja – ju förr desto bättre.

Epilog

Av olika kommentarer att döma är nog många besvärade över att det förs fram idéer om en reducering av basorganisationen med regementen, flottiljer och centra. Jag menar att produktionsapparaten är väl stor i förhållande till vilka och hur många krigsförband vi har. Vi bör ha ett annat ratio här för att åstadkomma mer pang för pengarna. Många av våra regementen, flottiljer och centra är solitärer vilket skapar extra höga kostnader när nödvändiga samövningar måste genomföras – inte minst inom armén – där samövningar är nödvändiga för att öva olika funktioner och förbandstyper tillsammans. Dessutom finns mycket riktigt behov av att öka övning & träning gemensamt och tillsammans mellan stridskrafterna.

Att åstadkomma detta kräver förstås en hel del tankemöda och skulle skapa friktioner och besvärligheter. Dock tror jag det är nödvändigt – att ha Försvarsmaktsetablissemang på ”sin ort” får inte vara någon rättvisefråga kommuner och regioner emellan.

Kartan nedan säger en del – notera den inringade texten. Dessutom finns ett antal utbildningsgrupper med personal på några av dessa icke namngiva orter.

Fm i Swe


REA: Försvarsmakt med kort datum

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en brigad.

Dagen innan meddelade försvarsminister Shoigu att alla ryska markrobotbrigader ska förses med Iskander-M (SS-26) senast 2018, vilket innebär att våra östra grannländer, Polen och remsor av Sverige kommer att vara inom skottvidd för detta system beroende på grupperingsplatser. Förut har framflyttningar av olika delar av Iskandersystemet använts som militärdiplomatiskt spelkort. Ryssland har tidigare markerat sitt missnöje mot olika USA-utspel genom att tala om att man skulle kunna flytta fram systemet till Kaliningrad. Nu är handskarna kastade och nu är det beväpning som gäller för Kreml.

Härhemma är det emellertid tyst om den egna organisationen. Vi som bevakar området nästan dagligen vet knappt vilken organisation som gäller för Försvarsmakten totalt, så tips från läsarna tas tacksamt emot. En sak är emellertid huggen i sten och det är IO-14 som räddningen på det svenska försvarsdilemmat – Hur skydda ett ovanligt stort land utan tillräckliga resurser?

För att friska upp minnet kan vi gå tillbaka till hur det lät när denna organisation togs fram. Insatsorganisationen skulle ha dubbla roller, dels kunna operera i närområdet och dels genomföra fredsfrämjande insatser med en volym på 1700 soldater/sjömän över tiden. Tillgänglighet prioriterades över uthållighet enligt försvarsministern, trots att han bara pekade på Georgien som empiri. Förutom detta och sexdagarskriget 1967 är det svårt att hitta andra motsvarande exempel de senaste 50 åren. Afghanistan x 2 minst 10 år, Irak närmare 10 år, Libyen mer än ett halvår, Kosovo närmare tre månader och så vidare. Till och med Israel behöver några veckor för att nå begränsade mål på 365 km2.

I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.

………….

Frågan är då vad en aktör som Ryssland skulle kunna mobilisera i samband med operationer kring Sverige? Det är naturligtvis beroende på omvärldsläget i stort (Kina) och tyngdpunkten vid en konfrontation med NATO.

Under arbetet med inriktningsbeslutet 2009 publicerade FOI sin regelbundna rapport om rysk militär förmåga.

Om vi tittar på skrivningarna kring beväpningsprogrammen inom exempelvis det prioriterade flygvapnet redovisades måltalet 60 st nya Su-35 (jakt) och 56 st Su-34 (attack) som nyleveranser till 2015. FOI skrev:

”Sammantaget ger detta en mörk bild av rysk flygindustri, om än med vissa ljuspunkter avse- ende exportförmågan. Leveransförseningar fortsätter att plåga industrin; tillverkningen av attackflygplanet Su-34 och utbildningsflygplanet Jak-130 släpar efter liksom serietillverk- ningen av attackhelikoptern Mi-28N. Färdigställandet av det strategiska bombflygplanet Tu- 160 och attackhelikoptern Ka-52 har dragit ut på tiden och moderniseringsprogrammen för bland andra attackflygplanen Su-24 och Su-25 går i ett mycket makligt tempo.”

Nu är vi snart vid 2015 och min bedömning är att Ryssland nästan når fram till produktionsmålen (c:a 90 %). Men, nu finns det nya mot 2020 och i den senaste utgåvan, så skriver FOI att det kan bli upp till 90 Su-35 och 108 Su-34 fram till 2020. Detta förutsätter bland annat, enligt FOI, att produktionstakten fördubblas när det gäller Su-34. Ryssland når detta redan i år enligt flera ryska källor.

Tidshorisonten i bägge bedömningarna har varit sex-sju år, men nu är volymerna dubbelt så stora mot 2020 jämfört med hur underlagen skrevs 2008/9. Flygtiden för de ryska stridspiloterna har nästan fyrdubblats under samma tid och nu flyger man klart mer än våra svenska piloter. Så här kan man hålla på att botanisera i de bägge underlagen.

Till detta kommer som sagt det senaste årets dramatiska händelse. Ryssland har anfallit och annekterat delar av ett annat europeiskt land, trots att dess gigantiska upprustningsprogram ännu är långt ifrån avslutat.

………………

När det gäller vår egen förmåga, så vet vi att den pågående reformen har stora problem. De allra allvarligaste är bristen på samövning i organisationen och kvantiteten. Vår flotta och armé är den minsta sedan 1500-talet. Flygvapnet har det litet bättre ställt, men omvärldens förmåga står inte stilla som visat ovan. I relativa tal är vi på väg att få det svagaste flygvapnet sedan 1940-talet.

Vi kan gå till den pågående skogsbranden för att illustrera samma mekanismer. Branden som bröt ut 31/7 tog ordentlig fart den 4/8, vilket visar svårigheterna att prognosticera förlopp. När väl ansvariga insåg att läget var allvarligt skulle resurser mobiliseras, vilket tog tid. Det dröjde innan Försvarsmaktens helikoptrar började hjälpa till med släckningsarbetet, bland annat beroende på att få hade rätt utrustning för brandbekämpning. Sedan var det dags att verkställa en begäran om hjälp från omvärlden och särskilda plan från Italien och Frankrike utlovades.

Det blev byråkratiska piruetter om tillstånd och det var anflygningstider. Sedan förlorades ytterligare något halvdygn, eftersom siktförhållandena vid den flygplats som användes var påverkad av brandröken. Medierna har varit en kakafoni av mer eller mindre kvalitetssäkrad information. Det har varit fullt möjligt att se en ”breaking” rulla in på kvällstidningssidorna att Norberg ska utrymmas samtidigt som räddningsledaren intervjuas i Aktuellt och säger motsatsen. Ett typexempel på ”krigets dimma” och friktioner som förekommer.

Dessa brister kommer sig framförallt av brister i den strategiska bedömningen. Varningar om extremväder och brister i katastrofberedskapen har vi hört de senaste tio åren. Trots detta rullar politiken och byråkratin på med sina ”satsningar”, effektiviseringar och utvärderingar.

I sambanden med branden påminde vår statsminister häromdagen klokt om vår litenhet inför naturen. Vågar ingen på Lidingövägen bjuda in honom till krigsspel för att demonstrera våra väpnade styrkors (IO 14) litenhet i förhållande till territoriet nu när krigsåskan mullrar på kontinenten?

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle "släcka krishärdar" på den internationella spelplanen som följande sades. "Jag har ingen backspegel - jag ska inte åt det hållet" 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 

Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.


Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.

Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.




Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 

Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.


Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.

Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet - in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet... 

Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.


Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.

Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger - kanske hon inte vet(?) - är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.




Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak - att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket "det är dyrt att vara fattig" passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.

Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.


Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.






Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!


Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.




Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
- Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

- Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.