Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister.
Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder illavarslande. När man formulerade sin intressesfär som inom 600 mil från Bryssel hade inte unionens byråkrater förutsett detta läge, inte ens ett decennium senare.
Det kommer inte att gå militärt att bekämpa den båge av väpnade och politiska konflikter som löper mellan Atlasbergen i väster till Svarta havet i öster. Ekonomiskt skulle det krävas resurser i paritet med EU:s jordbrukspolitik för att stödja skapandet av gynnsamma socioekonomiska förutsättningar, pengar ett insaktande Europa inte har.
Bilden är en flämtande pensionär som sprungit till hållplatsen, men nu missat bussen.
I Libyen rasar strider mellan flera olika grupperingar och landet regeras inte de-facto. President Obama medgav igår i en mycket intressant intervju i New York Times att han hade underskattat svårigheterna som skulle följa.
I Egypten har den gamla säkerhetsapparaten genomfört en kontrarevolution och i dagarna förbjöd en egyptisk domstol det Muslimska brödraskapet att ställa upp i val.
Samma Egypten presiderar i förhandlingarna mellan Hamas och Israel som avbryts titt som tätt efter raketattacker från Gaza och israeliska räder som svar. Parterna är nästan oändligt långt borta från varandra. Hamas vill utplåna staten Israels existens och Israel fortsätter att de-facto godkänna bosättningar på ockuperade områden.
Norr därom har det Muslimska brödraskapets mer vildsinta sysslingar i Syrien tillsammans med den brutala diktaturen Assad skapat en makaber dödsvals, vars omfattning fått oss att tappa sinnet för proportioner.
”125 civila döda i korseld.”
”Nej, vi tar in en notis på sidan 18.”
Ofattbara nio miljoner m ä n n i s k o r på flykt, minst 170 000 döda så här långt efter tre år. Enorma kulturvärden förstörda och ingen lösning i sikte. De stridande grupperingarna är nu så många att det går inte som lekman ha någon överblick. Regimens krigsmakt, regeringsmiliser, kurdiska miliser, fd FSA, Jasbat al-Nusr och ISIL (nu IS) för att nämna de mest betydande.
Kriget i Syrien hotar dessutom att spilla över till Libanon med skärmytslingar i främst norra Libanon. Jag trodde inte att jag skulle skriva detta, men i dagsläget är det terroristorgainsationen Hizbollah som garanterar stabiliteten i landet. Väldisciplinerade och stödda av Iran kommer de definitivt att hålla IS försök till inbrytningar stången. Ett stabilt Libanon är viktigt för hela regionen på samma sätt som Jordanien.
Det lilla kungadömet öster om Israel ger nämligen just Israel ett strategiskt djup med det pragmatiska samarbete som råder mellan länderna. En allvarlig utmaning från islamistiska jihadister som hotar kungahuset skulle tvinga Israel att gripa in, vilket i sin tur skulle utlösa stor turbulens i Arabvärlden. Därför jobbar den mycket kompetenta jordaniska underrättelsetjänsten GID på högvarv för att motverka infiltration i landet och inte lämna några tomrum.
Det är ju i vakuum som de ondsinta idéerna får fotfäste och sedan sprids, och ingenstans är det tydligare än i norra Irak. De irakiska politikernas oförmåga att göra kompromisser har lämnat fältet fritt för en återkomst av en muterad Al Qaida-liknande organism som sunnitiska stamledare körde ut tillsammans med amerikanska styrkor 2007-2009.
Det amerikanska ingripandet för att skydda människor från död och förintelser av jihadisternas karbiner och svärd applåderas runt om i världen. Till och med iranska Farsnews ställde ”positiva” frågor till amerikanska talespersoner när president Obama hade annonserat det amerikanska ingripandet.
Presidenten var mycket tydlig med att påpeka att USA inte ska bli det irakiska flygvapnet eller det kurdiska heller för delen. Den amerikanske presidenten kräver att de lokala politikerna kommer överens, så att de kan börja skydda sig själva. Principiellt gäller detta Sverige också är slutsatsen, och man kunde önska att de svenska partiledningarna begrundar vad det egentligen innebär i sin tur för vår del.
Ur amerikansk synvinkel har dock presidenten gjort ett tidigare olyckligt uttalande när han annonserade uppfyllandet av sitt viktigaste utrikespolitiska vallöfte, nämligen att avsluta truppinsatsen i Irak. Då motiverade han avtalet om tillbakadragande att den irakiska regeringen inte önskat amerikansk truppnärvaro. Det innebär att om den irakiska regeringen kommer samman och på sina bara knän ber om amerikanska förband, så blir det mycket svårt för Obama att säga nej.
I den här delen av världen är det extra viktigt att mena vad man säger när det gäller användadet av styrka. Se bara vilken respekt USA tappade efter ”Röda-linjen-uttalandet” om kemiska vapen i Syrien. Nu sätter USA in stridsflyg mot IS i Irak, vilket återställer förtroendet något. En komplicerande faktor i sammanhanget är att samma organisation också slåss mot Assad i Syrien, varför insatserna indirekt stärker Assad som ju USA vill befria det syriska folket från. En yterligare knorr är att den första insatsen gjordes mot IS artilleriförband, vars haubitsar de har tagit från retirerande irakiska förband – amerikanska pjäser förstås.
Någon som har militär styrka i regionen är Turkiet, som nu befinner sig i det märkliga läget att landet kan bli tvunget att gå in i konflikten, vilket kommer att stödja kurderna i området. Nu har Turkiet sedan flera år tillbaka goda relationer med den kurdiska provinsregeringen i Irak, men att gripa in militärt är ändå ett åtagande utöver det vanliga.
Den största konflikten mellan IS och Turkiet rör vatten, där IS hotat Turkiet om landet inte slutar med att leda bort flodvatten genom uppdämningen i Atatürkdammen. Det går inte att förutsäga var det hela tar vägen, framförallt inte eftersom storfavoriten Erdogan i dagens presidentval kommer att få svårt med sin väljarbas att vara alltför aggressiv givet sin retorik om rättrogenhet som muslim.
En sak är jag dock säker på och det är att den nyvalde presidenten kommer att få ett gratulationssamtal från sin ryske kollega. Turkiet med sitt geopolitiska läge, sin ekonomiska utveckling och sin turbulenta relation med Ryssland är ett av nyckelländerna för Kreml att kurtisera. Redan har den ryska adminstrationen uttryckt önskemål att Ankara inte ska släppa in örlogsfartyg genom Dardanellerna som inte tillhör en Svartahavsstat.
Turkiet med sin respektingivande militära styrka är något som Ryssland inte vill ha mot sig vid en konflikt med NATO. Landet har dessutom också särskilda relationer med Armenien och Azerbaijan som nu tycks vara farligt nära ett utbrott av fientligheter efter flera allvarliga strider i veckan.
Vid en sådan väpnad konflikt, så skulle Turkiet med sina usla relationer till Armenien och diametralt motsatta till Azerbaijan bli mycket viktigt för Moskvas möjligheter att manövrera. Mycket talar för att det blir just Azerbaijan som inleder eventuella krigshandlingar. De har motivet, de har rustat och regimen kan behöva yttre konflikt på grund av inre spänningar.
Den azeriske presidenten Alijev hade för ett par dagar sedan ett stort Twitterutbrott, där han i cirka 30 tweets talade om för världen sin inställning kring Nagorno-Karabach.
Och tänka sig, samme president sitter nu i Sochi tillsammans med sin ärkefiende, den armeniske presidenten Sargsian och tittar på en turnering i kampsporten Sambo. Värd är naturligtvis Vladimir Putin. Eftersom Ryssland historiskt stött Armenien, men de senaste åren sålt vapen en masse till Azerbaijan har Kreml en del hävstänger och politiskt kapital att växla in som medlare. Lugn och ro i den sovjetiska båten och ni är välkomna i vår ekonomiska union, kan man tänka sig är ett spår i diskussionen.
Tyvärr har jag deltagit i så kallade förhandlingar mellan parter i den gamla unionen, och jag skulle därför inte bli förvånad om man istället kommer överens om hur en eventuell väpnad konflikt i stort skulle förlöpa. Ryssland skulle ha tre fördelar med en kontrollerad konflikt. Dels skulle man få en förevändning att öppna en väg genom Georgien för att försörja sin stora militära bas i Armenien, dels skulle man kunna få vapnen att tystna och demonstrera sitt inflytande. För det tredje skulle man få avledning från uppmärksamheten kring Ukraina.
Och därmed är vi framme vid slutstationen för betraktelsen. De ukrainska säkerhetsstyrkorna har på ett häpnadsväckande sätt organiserats och nått nya framgångar efter hand. Just nu pågår häftiga strider mellan dessa och de pro-ryska separatisterna vid knutpunkten Krasnij Luch mellan Donetsk och Lugansk.
Som jag tidigare skrivit, ju mer pressade separatisterna blir desto troligare är en rysk öppen inmarsch. Under gårdagen kom det uppgifter om att delar av 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gått i ställningar någon mil från ukrainska gränsen liksom framflyttningar av S-300 (luftvärnsrobotsystem SA-10 NATO-beteckning) mot gränsen. Om detta kan verifieras, så är risken för en ny inmarsch den högsta sedan Krim annekterades.
Tyvärr lever vi kvar i en situation, där allt politiken har klarat av att förstärka försvaret med sedan inmarschen på Krim är 75 miljoner SEK under innevarande år. Försvarets omställning är halvvägs och nu har Försvarsmakten tvingats ställa in marinens slutövning i höst på grund av brist på pengar.
Medan partistrategerna hittar nya adjektiv av typen ”flexibelt, tillgängligt, användbart”, så kan de väl roa sig med att titta på denna intervju från i fredags med översten i den ryska reserven, Vladimir Zjirnovskij, tillika partiledare för ”Liberaldemokraterna” och vice talman i Duman. Ofta skickar man ut denne för att inta en extrem hållning, så att alla andra alternativ upplevs bättre.
På bästa sändningstid utbreder han sig om det kommande tredje världskriget, där de ryska bombmattorna ska ödelägga Polen och baltiska staterna. Den ukrainska frågan ska slutgiltigt lösas, säger han också och menar att Putin tagit beslutet hur det ska gå till.
”Slutgiltigt lösas” ger en extremt dålig smak i munnen hos de flesta. För oss som försöker följa exakt vad ledare säger är det mycket illavarslande med den typen av språkbruk.
…………..
När ska politiken redovisa en plan för hur beredskapskrediten ska användas? När kommer beslut fattas om att mobilisera förbandsreserven? (Obs: Mobtid 3 år i det flexibla, tillgängliga och användbara insatsförsvaret). Varför är politiken bekymrad över läget i omvärlden, utan att handla?
Det gamla talessättet:
”Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i val av medel”
gäller i ännu högre grad svenska statsministerkandidater.