Försvarsbloggare

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första gången struntat i att klarera en hjälpkonvoj under morgonen och kört in i landet ändå. Som upplagt för intermezzo.

Det är de ukrainska framgångarna de senaste månaderna som får insatserna att stegras, altt enligt krigets egen logik när viljorna står mot varandra. Nästa vecka ska de bägge länderna träffas i Minsk tillsammans med ministrar från några EU-länder, men också säkert från gamla sovjetiska republiker som Kazakhstan. Räkna med att den ukrainske presidenten kommer att utsättas för påtryckningar att gå med på en ”fred i vår tid” från de europeiska ledarna. Med sin ekonomiska och militära överlägsenhet är det Ryssland som bestämmer hur läget ser ut när de möts, även om motståndet så här långt överträffar deras tidigare förhoppningar/bedömningar. Det är som sagt lättare att gå in i en väpnad konflikt än att avsluta den som man ville från början.

När regeringen tidigare i veckan höll presskonferens om oron i omvärlden, så var det mest fokus på Syrien, Irak, Sydsudan och Centralafrikanska republiken och med all rätt. Men, det bor en stor katastrofpotential i Ukraina. Landet har dubbla befolkningen mot Syrien och ligger bara 100 mil från Sverige. Därför är det viktigt att ha en solidarisk politik inom EU när det gäller flyktingar. Lampedusa är inget som bara angår Italien och eventuella båtflyktingar på Östersjön är inget som angår enbart Sverige.

Om vi går tillbaka till Minsk är det fortfarande det mest troliga att Ryssland står kvar vid sina negativa mål. Ukraina ska inte in i NATO och inte för nära EU. Ukraina ska inte minska handel, energibehov eller vapenexport till Ryssland. När det gäller det sistnämnda är landet helt beroende av vissa produktioner för varvs- och flygindustrin liksom service av egna kärnvapen.

Hela upplägget vi kunnat se den sista tiden pekar på introduktionen av ryska ”fredsbevarande” trupper, vilket skulle innebära ett förnekande av ukrainsk kontroll av sitt territorium som i Krim. Den ukrainska staten skulle stymaps ett steg på vägen mot en ombildning enligt planer hos Kremls hökar.

Lägligt nog meddelade det ryska försvaret idag att man nu har skapat en generell fredsbevarande styrka om 5000 man från luftlandsättningstrupperna. Dessutom bedriver man tillsammans med länder som Kazakhstan, Vitryssland, Kirgisien och Tadjikistan en övning med sina specialstyrkor i veckan. Skulle man kunna använda dessa förband ockå, så skulle man bredda det politiska stödet för sin linje och sända klara signaler i det gamla imperiet.

……………………

Mot bakgrund av detta ska vi se det danska Folketingets beslut igår att ansluta landet till Ballistic Missile Defence (BMD) med brett politiskt stöd. Robotförsvaret har varit kantat med friktioner mellan USA och Ryssland. Numera pågår inget samarbete mellan länderna. Det avbröts slutligen av USA i våras som konsekvens av det ryska angreppet på Ukraina.

Vid NATO-toppmötet om två veckor väntas dessutom beslut fattas att genomföra ständiga, roterande övningar från NATO:s sida i Polen och de baltiska staterna. Temperaturen kommer att stiga ytterligare i Östersjön alltså.

Robotförsvaret kommer som ett svar på den allmänna tekniska utveckligen när det gäller länders förmågor att bygga ballistiska robotar med lång räckvidd, särskilt är det Iran och Nordkorea som man håller ögonen på. Givetvis erbjuder den utbyggnad man planerat en indirekt effekt mot ryska interkontinentala robotar också, men det har alliansen tonat ned och länge hade man ett samarbete med Ryssland för att utforska om man kunde ha ett samarbete i frågan.

Den ryska aggressionen mot Georgien och prioriteringen av modernisering av sina kärnvapen har gjort att parterna glidit ifrån varandra och att NATO:s intresse blivit starkare att även gardera sig mot ryska robotar. Man kan dock inte beskylla Ryssland för att vara otydliga för hur de tänker agera i takt med att systemet byggs, bland annat med robotar i Polen.

Inom parentes, så misstänker jag att det är bland annat denna tänkta installation som förklarar statsmakternas uppenbara ointresse för Gotland. Vi ska om några år ha ett indirekt luftvärnsskydd över södra och mellersta Östersjön via detta system.

Därför blir det intressant vad Ryssland säger om en utbyggnad. 2012 gästade dåvarande ryska generalsstabschefen Makarov Helsingfors och föreläste om den ryska synen vid en konferens. Den berömda ”Makarov-kartan” utvisar det ryska förslaget om uppdelning i ett gemensamt sektoriserat robotförsvar, där Finland och stora delar av Sverige låg i den ryska sektorn.

General Makarov avslutade sitt framträdande med att lista sju åtgärder som Ryssland skulle vidta, om inte landet fick den önskade lösningen och NATO fortsatte med utbyggnaden.

”to increase defense of fixed launching sites,
to ensure maximal concealment of Strategic Nuclear Force mobile launchers,
to increase readiness of deployed BM platforms,
to increase capabilities of ICBMs in penetrating modern Ballistic Missile Defense,
to decrease the attacking missile launch fixing time,
to increase the numbers of information sources in order to assure target identification by Russian AD and BMD assets,
to employ effective systems in fighting mobile BMD assets,
to ensure destruction or disruption of opposing BMD infrastructure assets (interceptors launchers, command & control posts, outer-space detection means).”

Jag tänker inte gå igenom alla punkter här, utan vill peka på de sista som visar att man tänker sig att angripa bland annat utskjutningsanordningar, ledningsplatser och satelliter för att försvaga NATO:s möjligheter att hindra ryska strategiska robotar.

Det är mot den bakgrunden som vi ska se den ryske försvarsministern Shoigus försäkran om att alla ryska markrobotbrigader ska vara försedda med SS-26 Iskander senast 2018. Om NATO vid toppmötet bekräftar sina planer, så är det också troligt att Ryssland i närtid kommer att uppträda öppet med de markrobotar som redan finns. I så fall kommer vi få se system uppträda i Kaliningrad under hösten som ren styrkedemostration.

…………………….

Med denna fond blir det ledsamt att betrakta den politiska insikten om vilket omvälvande skeende som pågår i vårt närområde. Det räcker att ta del av gårdagens utfrågning av landets stasminister för att förstå vad jag menar. (1:14:06 – - 1:18:52)

Det var en ”annan Putin”, sa statsministern och glömde bort att den ryske presidenten redan för ett decennium sedan sade att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska katastrof. Eran med Medvedev var positiv och innebar förhoppningar om ett närmande och bättre relationer, fortsatte Fredrik Reinfeldt och vips var Georgienkriget augusti 2008 borta, där ju den ”andre Putin” manipulerade världens ledare vid OS-premiären i Peking.

Statsministern har bestämt sig för att det ska att samexistera fredligt med Ryssland, vilket vi alla hoppas på. Han framhåller ständigt att det i år är 200 år sedan som vi utkämpade vårt senaste krig (det misslyckade kriget i Libyen undantaget) och att vi lever i fred med Norge. Det är lätt att glömma bort att det tog, om inte 200 år, så åtminstone drygt 100 år innan så var fallet. Länge fanns svenska planer på att falla in i Norge, inte minst kring första världskriget.

Statsministern fortsatte sedan med att räkna upp alla de förstärkningar som nu skulle komma, förtigande att någonstans kring 2018, så har försvarets budget ökat med en dryg % jämfört med idag. Regeringen hävdar 1 Mdr, jag har visat att det i själva verket är mindre än hälften. Vi skulle bli bättre på att hävda vår territoriella integritet, menade Fredrik Reinfeldt och fick mig att undra var den brustit. Hittills har hållningen varit att vi har allt under kontroll.

Den kritiska frågan om det räcker att kunna försvara del av landet i en vecka besvarades med en motfråga: ”Försvara mot vadå?” och sedan en vinkling som gick ut på att ingen tror att Ryssland ska ensidigt anfalla Sverige och ta och hålla svensk terräng. Här går det att invända två saker.

En liten invändning är att Rosenbad inte tagit del av Säpo:s rapporter att krigsförberedelser pågår mot Sverige och att ryska bombplan övade angrepp mot Sverige med kryssningsrobotar. Inte någonstans har det förekommit rapporter att man samtidigt övade mot något annat land.

Nu kan man ju öva i moduler eller delövningar, vilket är det mest troliga och då är vi inne på den andra invändningen. Inom ramen för väpnad konflikt med andra kan svenskt territorium och luftrum vara väsentligt för att begränsa andras möjligheter att använda detta. Eftersom vi inte är med i någon allians, så finns ju inga försvarsgarantier och eftersom andra är påverkade kan de inte avdela något, eftersom det inte är övat och det finns inga planer eller transportförmågor.

Mest nedslående blir dock utfrågningen på slutet, där statsministern ska förklara hur vi kunde ha en så positiv syn som visade sig vara felaktigt. Fredrik Reinfeldt talade om det besvärliga tillståndet för den ryska krigsmakten som varit och kom sedan in på hans uppgift att väga många saker när det gäller förhållandet till våra grannar. Som exempel på motiv eller förklaring angav sedan statsministern att han suttit med några av de 400 företagen som finns på plats i Ryssland och gör affärer och att de åtminstone för en tid sedan hoppades på ett ”annat Ryssland”.

Man ska naturligtvis ta in så mycket intryck som möjligt och visst ska man också räkna in affärsmöjligheter när man utformar sin politik, men det är en gåta hur man undvikit och fortfarande undviker att se riskerna med utvecklingen i Ryssland.

Det är oförmågan att förhålla sig så objektiv som möjligt vid värdering av vad som hotar landets säkerhet och sedan bristen på reell handling som är de uppenbara problemen i politikens hantering av omvärldsläget.

Och inte är de hjälpta av andra aktörer, som försvarets ledning, heller. Jag vill avsluta med att upprepa det jag skrev för två veckor sedan:

”I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.”

Här finns ingenting att se. Inga fel gjorda – Cirkulera!

By Johan Wiktorin, editor

As of 2014, the world finds it in its worst humanitarian situation since World War 2 with more than 50 million people on the run from war, famine and extraordinary hardships. A situation triggered by demography, corruption and unemployment as main drivers draped in religious and/or nationalistic colors.

For Europe the situation will be more and more demanding over time, should not it alter direction. As a prosperous continent with unprecedented time of peace and relative stability, we have become over-confident in our strategies and outlook.

The world is moving and the economical power moves past us all in an eastern direction, while at the same time the European population is aging and losing competitiveness for every year.

But in the short term, the challenges ahead are of another type. War. War on terrorism, Civil-war on the European edges, Trade-war or the threat of a full-scale Conventional war.

In Ukraine, the Russian destabilization efforts grows by the day. From the illegal, but skilled annexation of Crimea to the transfer of heavy equipment such as tanks, self-propelled artillery and qualified SAM-systems the parties in Ukraine will soon meet in full force.

The Ukrainian government has put their act together and pushes the separatists steadily back every week, which means that Kreml has to decide what to do. Given their fetishism for Maskirovka, they will opt for an act of surprise and there are some interesting and troubling options.

They could of course re-invade Ukraine quite open again with the Russian army, but it is a move that diminish freedom of action for use of the military instrument elsewhere. It is easier to enter a war, than to exit. However, they could do the same, but in another pre-text. President Putin could order the Russian ”peacekeeping” troops inside eastern Ukraine in order to disarm and neutralize the separatists.

Such an operation would demonstrate a Kremlin point, that Kiyv can not control its territory but Russia can. The objective would be to stop ”the Europisation” of Ukraine by creating a frozen conflict, a Russian specialty from Caucasus. By manipulating the parties on the ground Moscow could influence the future, so they would think.

And there is surely one perspective missing in the discussions regarding Ukraine. The common wisdom about counter-insurgency is that you must deny the insurgency/guerrillas/separatists a supply line and logistical bases in the neighbors’ territories. And in this case, one of them happens to be Russia, which make that task almost impossible for Kiyv as long as Kremlin has the political will to do so. And they most surely have.

The support for the political will in Russia is underrated as is the historical experiences and knowledge of the Russian people to endure hardships. It is easy to forget that Russia under Putin has multiplied its GDP per capita, lowered its debt, filling its gold-reserves and raised pensions almost every year.

So, if Ivan and Olga could survive the 90′s, they will try to ride out this one too and back their leadership given tradition and the level of propaganda in the state-television. The financial burden on Russia will more come from a potential drop in oil prices, than from European and American sanctions. The connection between the price of oil and spending in the budget will work as another incitement to raise the risk and thus the price of the black gold.

There are also plenty of opportunities to open another front. Moldavia, Armenia/Azerbaijan and Georgia to name a few, but there are a few more even more troublesome as Afghanistan and the Baltics. Such development could stem from the Russian habit of acting in a dialectic manner, when perceiving threat.

Moscow knows a lot about Afghanistan since the 70′s and the 80′s. The country’s corruption dwarfs Russia’s own. There is no admitted new president in Kabul yet as Mr Abdullah and Mr Ghani still argues who has won and if it was a fair election. Whoever is declared winner in the end, Afghanistan will continue to be a divided country. Most probably it will be Mr Ghani who will be in the driving-seat, but the army will be run by others i.e Tajiks and Uzbeks.

Moscow has maintained relations with them as well as the former republics of the Sovietunion, Tajikistan and Uzbekistan. It could be tempting to have them to shut their borders for the Western withdrawal from Afghanistan that is accelerating during the autumn. That would force US/NATO to get out via Pakistan, exposing their dwindling troops to the Talibans on both side of the border.

Could also the Afghan army be convinced to slow their work temporally, the field is open for such scenario, which will fit into an Afghan tradition when it comes to the treatment of western forces. A beaten NATO-force leaving the country would be strategic defeat for the West, having ramifications in other areas. On the other hand, Western nation could pay its way out with no other repercussions than an even emptier wallet.

In the other direction we have the Baltics with the former republics of Estonia, Latvia and Lithuania as well as Sweden and Finland. The difficult thing for Kremlin in this area is that socio-economics are rather good and the former republics feel much more comfortable by have chosen EU/NATO instead of Russia.

Though, Moscow has many weapons in its arsenal, one being corruption. Especially Latvia is rife for exploitation by a triad of money, organized crime and large Russian speaking miniority. Social disorder could be provoked for limited purposes, which could trigger a show of force, thereby forcing US/NATO to take their eyes from Ukraine.

A disturbing fact for the Alliance is that Sweden the last two decades has cut its forces drastically. During the Cold War, Sweden had an impressive military force, which supported Finland’s freedom. When the Warzsaw-pact collapsed Sweden contributed to the successful parting of the Baltic states from Russian sphere of influence.

Nowadays, Sweden is halfway through a reform to establish a small, expeditionary force directed for peace-support operations. While, the political parties claim that this force also can defend its vast territory, a trained professional easily recognize that the force is inferior for such a task.

Particularly, it is the weak control of the island Gotland in the central Baltic Sea, which present itself as a target of opportunity for an aggressor. In order for the West to reinforce the Baltic states, Gotland must be controlled and not be used as a staging area for an extended Air Defence Zone for the Russian president.

The same goes for the demilitarized island of Aland, which is part of Finland, controlling the Sea Lanes of Communications between Saint Petersburg and the outside world. As a coincidence, the Russian airborne troops last week staged a strategic exercise for validating its ability to seize two relative undefended areas. The exercised concluded with a airdrop of 2600 troops, which is impressive even by Western standards.

The key to deterring all this is of course the political will of the United States. The past years we have witnessed more and more open pressures by US leaders, when it comes to the military contributions of the Europeans. With a more conservative attitude of the American people to employ military force, we should listen carefully to these as it takes time to influence them away from greater isolation.

President Obama has been listening, judging from his careful approach towards the employment of military force. Many in the establishment thinks he has listened too carefully and that might also be Vladimir Putins sentence too. It is fascinating, that his contender in the last election, Mitt Romney, declared Russia as the US geopolitical enemy number one and that US should not leave Iraq, and that was treated as an obsolete outlook of the world.

In the halls of Kremlin, the different power-clans have most probably figured out that there will be another tone in US election 2016, which give them two years to push forward in the case they perceive the American president too weak.

This phenomena is reminiscent of the 30′s in Germany. When Hitler rose to power, he directed his generals and admirals to plan for war 1945. But, when Western powers hesitated during the crisis and provocations, he pushed his luck and went to war half-prepared as it turned out late 1941 outside Moscow. The arousal of successes could be very dangerous for one’s judgement.

The big and bad difference of that comparison is that Russia is a leading nuclear power with a new concept for de-escalation by the use of tactical nuclear weapons, ”if the existence of the State is threatened”. It could in worst case read ”if we moved ourselves in a dangerous situation and feel we have no other way out”.

Therefore, the news that Russia have broke the INF-treaty and are worrying signs and leaves the US president with a difficult choice. Either bring forward their own delivery vehicles for tactical nuclear weapons to Europe and risk a split in the Alliance and an escalation or do nothing, which could make the Europeans feel abandoned.

……..

As it would not be enough, Europe also faces a growing threat in the Mediterranean area as well, with the rise of militant islamism or jihadism. In the euphoria of 2011, when London and Paris foremost changed their policies from supporting corrupt dictators by trade and went for embracing democracy, stability was lost from Libya to Syria.

That loss is now coming back to haunt Europe as the parties involved becomes more polarized, especially in the Levant. The establishment of the Islamic State is the most typical example. While, their behaviour is appalling as a kind of early days Djingis Khan or the Khmer Rouge, Europeans should not underestimate their ability to organize.

The Islamic State possess two things, which are rare in the region. One is an unified purpose and the other is a relative low level of corruption, which translates into efficiency. They try to copy the successful social services carried out by their sectarian enemies of Hizbollah with some success.

This will make it much harder to root out as long as the central governments in Iraq or Syria can not come up with accepted and viable alternatives. It is also to be noted that there also be a hand of Assad in the creation of IS, how absurd it may appear. Given Damascus mastery of manipulating in the region for some 50+ years and the Modus Operandi for regimes in similar circumstances as the Algerians and the GIA as an example, one can not exclude that possibility. In worst case the Syrian war can continue almost indefinitely.

The strain from this area affects Europe in two ways. One is an increase in migration, as asylum-seekers turn up at the gates of Europe. While an increase of labor is wishful for an aging population, it is harder to integrate these in times of huge unemployment as is the case in Southern Europe at the moment.

This could lead to tensions between the countries in the European Union and within the countries themselves, when there is a lack of burden-sharing or acceptance of the parts of burden-sharing that exists.

Europe is, as stated above, a rich continent and will cope with an increase of refugees. The other problem is harder to handle, because it needs granularity and that is the need of countering the recruitment, deployment and possible plots of jihadists from Europe fighting for IS and other jihad-enterprises in its neighborhood.

In a time of more individual freedom, acknowledged in European law to protect the individual from unnecessary intrusion by the State, Europe is up to a big challenge to find the relative small numbers of jihadists wanting to hurt the liberal democracies from within. The Western way of living make us all an enemy in the eyes of determined people, who claim to have all the answers.

With an established state as the Islamic State in a land-locked area of the Middle East as a back-up, they could lean upon some unprecedented financial muscles for terrorists and a pool of volunteers to reinforce their numbers. In order to keep that state from consolidate, the Western world would most likely have to be on the offensive in the region politically, not just military.

And if EU does not find efficient methods to filter out extremists at home, there is a heightened risk that sweeps will be too big and thus pushing other people in a direction of radicalization. If or when, such an increase would be true, Europe would find itself in a struggle against an enemy from within.

The danger of that is not of be defeated from such a threat, which is impossible from a demographic and socio-economic standpoint. The danger is the distraction from the far more serious threat as the Russian resurgence and aggression.

In every capital of Europe, especially in Bruxelles, there is now an urgent requirement for a determined Adenauer to create a vision to cope with these demands and a viable strategy to implement that vision, while at the same stay competitive and coherent. Otherwise the time of the Great Peace may end, eventually.