Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min).

Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skarpa skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om en ny grundutbildning skapar en handlingsfrihet för framtiden samtidigt som frivilligförsvaret får fortsatt prövotid med fullt fokus. Du kan läsa mera om detta i det nya numret av Officerstidningen, där jag på sidan 26-28 också kommenterar rapporten.

Sen menar jag att det är lite synd att det ska krävas en beredning för att komma fram till en förtätning av besättningar hos våra fartygs- och flygförband för att öka användandet och uthålligheten hos dessa. Det borde Försvarsmakten infört för länge sedan.

Mycket av min kritik var riktad mot allmänpolitiken och försvarets plats i det allmänna medvetandet. Många av förslagen och skrivningar i analysen visar att våra försvarspolitiker i det mesta förstår sitt område, men partierna vill inte betala vad det kostar. Det finns dock några områden som beredningens ledamöter själva bär ett större ansvar för, vilket jag pekade ut på seminariet. Mitt bildspel hittar du här.

………………

Ensamma jämte andra

Vår grundläggande hypotes är att vi ska möta kriser tillsammans med andra och att inget angrepp kan ske mot oss isolerat. Men, konsekvensen av detta är att alla andra också är upptagna med sina resurser för att slå vakt om sina utsatta områden.
Europa har i praktiken ingen expeditionär förmåga, vilket blev pinsamt synligt i Libyen och Mali. Stormakterna Storbritannien och Tyskland klarar om fem år av att sätta in varsin förstärkt brigad med kort varsel i norra Europa.

Det gör att det ytterst är USA som garanterar säkerheten i den här delen av världen. Det går tre Europa på ett USA i militära utgifter. Innebörden av detta är att det är relationen till USA som är den centrala frågan. Ska vi managera den genom NATO när det gäller den hårda säkerheten? Eller bilateralt eller ska vi inte ha någon?

Ytterst är det svenska folket som avgör detta, men en sak vet jag och det är att om går in svag i en relation, så blir den ojämn. Vill USA hjälpa någon som de kanske uppfattar knappt vill hjälpa sig själv?

Sen reaktion, svag signal

Med den ekonomiska utveckling som presenterades i samband med rapportens framläggande, dvs regeringens förslag från 22. april, så kommer tillskotten sent. I den graf som jag presenterade på seminariet hade jag tagit bort de 500 MSEK årligen som regeringen vill omfördela från det internatinella anslaget till de andra anslagen för Försvarsmakten.

Ett försvar i användning utomlands ger utomordentligt värdefulla erfarenheter för uppbyggnaden av försvaret på hemmaplan. Så hette åtminstone förut. Dessutom är det ett viktigt inslag för att rekrytera och behålla de anställda soldaterna och sjömän.
Jag har aldrig hört talas om någon familj som fått mer pengar genom att ta hem dottern från ett college utomlands och istället betala samma terminsavgift i Sigtuna.

Jag drog dessutom av de 100 MSEK i ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet som regeringen la fram när den presenterade sina förslag i Vårändringspropositionen, sammanlagt 600 MSEK avdrag i politikens ekvation alltså.

Det är stor risk att omvärlden och försvarets anställda uppfattar verkligheten på samma sätt som jag. Försvaret börjar få större tillskott från 2018, trots de ekonomiska prognoser om underskott som presenterats tidigare. Mindre här och nu, fast det är nu som Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa.

Klen uthållighet

Enligt rapporten vill man satsa på en uppbyggnad av det civila försvaret som ska ha en uthållighet i krig på 5-10 dagar i ett första steg. Förbehållet är dock att det ska ske med ”befintliga resurser”. Uthålligheten taktar illa med de 2-3 veckor det tar att förstärka det nordiska-baltiska området från NATO i händelse av en allvarlig konfrontation.

Analys av styrkejämförelser saknas

Beredningen skriver förvisso både om militärreform och informationskrigföring, men någon analys av styrkeförhållanden sker inte över tiden. Vad innebär det för oss om Ryssland år 2020 kan ställa 2.5x dagens brigader på fötter inom en månad i det västra militärdistriktet? Vad innebär den stora satsningen på subversion, desinformation och propaganda och hur möter vi den? Ska vi ha flera förband som kan genomföra en okonventionell krigföring?

Paradigm om osannolikt angrepp kvar

I rapporten finns formuleringen:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”

Jag reste frågan om detta alltjämt är riktigt. När SÄPO presenterade sin årsrapport 2013 i april använde man uttrycket:

”de simulerade flygattackerna mot Sverige”

Denna övning skedde ju bara mot Sverige, så vitt vi har kunskap om. Dessutom var den helt oprovocerad.

Det hänger ihop med två saker till. SÄPO talar också om att Ryssland köpt in stora mängder kartor över specilellt känsliga områden. ”Stora mängder” indikerar för mig att det inte är fråga om ett krigsspel i den ryska generalstaben, utan planläggning åtminstone ett par nivåer ned i systemet. Med tanke på den ringa tillgången till kartor i ryska förband i normalfallet är det en allvarlig indikation.

SÄPO gör bedömningen att det handlar om krigsförberedelser eller för att kunna hota med användningen av militärt våld. För att ett hot ska ha någon form av trovärdighet måste det finnas en viss sannolikhet att hotet kan verkställas.

Jag menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Inte finansierat

Detta är en fortsättning på punkten om den sena reaktionen. Politiken försöker få oss att tro att X > X. Talet är stort, men det reella innehållet betydligt mindre.

För att fullfölja 2009 års inriktningsbeslut, så gör myndigheterna FOI och Riksrevisionen bedömningen att det sammanlagt saknas 45-70 Mdr SEK under kommande tioårsperiod. Försvarsmaktens bedömning ligger mitt emellan, cirka 58 mdr om vi adderar de underlag som myndigheten lämnat in.

Egentligen är behoven mycket större än så, eftersom beredningen föreslår fler flygplan och uppgradering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner och inköp av flera olka kvalificerade robotar. Min uppskattning är att det handla om ett merbehov på 15-20 Mdr SEK under en tioårsperiod utöver det som ligger i planeringen idag för att verkställa 2009 års beslut.

Dessutom tillkommer konsekvenserna av den schweiziska folkomröstningen. Detta samarbetsprojekt skulle spara pengar var den goda intentionen. Jag vet inte vad nu pålagda utvecklingskostnaden kan vara för detta, men hypotetiskt antar jag cirka 10 Mdr SEK för tio år. Om vi räknar lågt med beredningens förslag (15 Mdr) och de hypotetiska 10 Mdr ovan, så skulle merbehovet vara 83 Mdr SEK 2015-2024.

Politiken skjuter nu till drygt 27 Mdr SEK, varför den strukturella obalansen snarare kommer att förvärras. Vad som är ännu värre är att finansieringen saknas i stor utsträckning. Regeringen skriver i sitt underlag att:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018″

Jag prolongerar därför tills vidare de 1200 MSEK man har för 2018 minus bokföringsmanövrarna man ägnar sig åt.

Jag framhärdar nämligen i denna uträkning och drar bort de omfördelade 500 MSEK från det internationella anslaget och myndighetseffektiviseringen på 100 MSEK som så kallad satsning och finansiering. Här är regeringens underlag från 22. april och här är mina uträkningar:

Bild1Försvarsekonomi 2015-2024

Det måste vara en tröstlös uppgift att vara ÖB emellanåt.

Styrketillväxt ogenomförbar

1939 hade vi två stora problem. Vi hade en låg materiell kvalitet och brist på träning. Det tog minst fyra år att få en godkänd krigföringsförmåga. Att vi ändå kunde göra det berodde på att vi hade en stor organisation.

Det har vi inte idag. Vi har nästan bara infrastruktur för utbildning för det som krävs för den beslutade organisationen. Vi har därmed inga extra instruktörer heller eller extra materiel. Personalförsörjningen är för svag och det finns knappt några reserver. Beredningen skriver om förbandsreserven om fyra mekbataljoner som tre år efter beslut ska finnas gripbara. Det otroliga är att någon planering för hur reserven ska uppnå förmåga till väpnad strid får inte ske utan särskilt beslut!

Militärt vakuum Gotland

Jag har ju en känd ståndpunkt i frågan. Om vi skulle uppträda på Gotland har vi bara en rudimentär infrastruktur att stödja oss på. Vi måste alltå vara expeditionära inom vårt eget land numera.

Vi ska också genomföra en icke samövad överskeppning i ett osäkert läge, vilket kommer att binda upp mycket resurser från flottan och flygvapnet för att skydda denna och vi riskerar att lägga en självupplevt eskalationsbeslut hos vår egen politiska ledning i händelse av en kris i området.

Om vi har en kvalificerad hemvärnsbataljon på Gotland krävs det tre bataljoner fallskärmsbataljoner/marininfanteribataljoner för att slå ut denna med flygunderstöd. Då skulle det krävas nio bataljoner för att slå dessa, överskeppningsrisken oräknad.

Allt vi gör och inte gör på Gotland studeras noga. Det går att ställa sig frågan hur det uppfattas i Moskva när vi låter tyska fallskärsmförband hoppa över ön istället för våra egna som skedde förra året. Det får inte finnas några frågetecken i omgivningen kring vår beslutsamhet. Tyvärr visade det sig under den andra delen av seminariet att just detta hade uttryckts från någon/några av de baltiska staterna bland annat under Försvarsberedningens resor.

………..

Bild1Svensk försvarspolitik mot 20-talet

Eskapism är alltså min prognos för svensk försvarspolitik mot 20-talet. Att sätta maximala politiska mål som fred och säkerhet/ Hela landet ska försvaras utan att avdela resurser för detta är i denna tid inget annat än en form av verklighetsflykt.

Det har skett en allvarlig försämring av det säkerhetspolitiska läget i Europa som riskerar att både bli varaktig och att förvärras. Den som gör anspråk på att se till allmänintresset och ta ansvar för skötseln av rikets affärer och svenska folkets säkerhet måste stärka försvarsförmågan betydligt mer.

Glad Nationaldag!

Försvarsberedningens öden & äventyr Epilog – Svensk försvarspolitik mot 20-talet

I förgår arrangerade Folk och Försvar sitt seminarium om Försvarsberedningens rapport i Myntkabinettet, där jag gjorde en kritisk granskning av resultatet. (Jag talar i del 1 efter c:a 48 min).

Inte för att det saknades ljusglimtar. Omvärldsanalysen höll en god klass i nästan alla avseenden och med mycket skapra skrivningar om Rysslands beteende. Förslaget om en ny grundutbildning skapar en handlingsfrihet för framtiden samtidigt som frivilligförsvaret får fortsatt prövotid med fullt fokus. Du kan läsa mera om detta i det nya numret av Officerstidningen, där jag på sidan 26-28 också kommenterar rapporten.

Sen menar jag att det är lite synd att det ska krävas en beredning för att komma fram till en förtätning av besättningar hos våra fartygs- och flygförband för att öka användandet och uthålligheten hos dessa. Det borde Försvarsmakten infört för länge sedan.

Mycket av min kritik var riktad mot allmänpolitiken och försvarets plats i det allmänna medvetandet. Många av förslagen och skrivningar i analysen visar att våra försvarspolitiker i det mesta förstår sitt område, men partierna vill inte betala vad det kostar. Det finns dock några områden som beredningens ledamöter själva bär ett större ansvar för, vilket jag pekade ut på seminariet. Mitt bildspel hittar du här.

………………

Ensamma jämte andra

Vår grundläggande hypotes är att vi ska möta kriser tillsammans med andra och att inget angrepp kan ske mot oss isolerat. Men, konsekvensen av detta är att alla andra också är upptagna med sina resurser för att slå vakt om sina utsatta områden.
Europa har i praktiken ingen expeditionär förmåga, vilket blev pinsamt synligt i Libyen och Mali. Stormakterna Storbritannien och Tyskland klarar om fem år av att sätta in varsin förstärkt brigad med kort varsel i norra Europa.

Det gör att det ytterst är USA som garanterar säkerheten i den här delen av världen. Det går tre Europa på ett USA i militära utgifter. Innebörden av detta är att det är relationen till USA som är den centrala frågan. Ska vi managera den genom NATO när det gäller den hårda säkerheten? Eller bilateralt eller ska vi inte ha någon?

Ytterst är det svenska folket som avgör detta, men en sak vet jag och det är att om går in svag i en relation, så blir den ojämn. Vill USA hjälpa någon som de kanske uppfattar knappt vill hjälpa sig själv?

Sen reaktion, svag signal

Med den ekonomiska utveckling som presenterades i samband med rapportens framläggande, dvs regeringens förslag från 22. april, så kommer tillskotten sent. I den graf som jag presenterade på seminariet hade jag tagit bort de 500 MSEK årligen som regeringen vill omfördela från det internatinella anslaget till de andra anslagen för Försvarsmakten.

Ett försvar i användning utomlands ger utomordentligt värdefulla erfarenheter för uppbyggnaden av försvaret på hemmaplan. Så hette åtminstone förut. Dessutom är det ett viktigt inslag för att rekrytera och behålla de anställda soldaterna och sjömän.
Jag har aldrig hört talas om någon familj som fått mer pengar genom att ta hem dottern från ett college utomlands och istället betala samma terminsavgift i Sigtuna.

Jag drog dessutom av de 100 MSEK i ytterligare effektivisering av myndigheternas verksamhet som regeringen la fram när den presenterade sina förslag i Vårändringspropositionen, sammanlagt 600 MSEK avdrag i politikens ekvation alltså.

Det är stor risk att omvärlden och försvarets anställda uppfattar verkligheten på samma sätt som jag. Försvaret börjar få större tillskott från 2018, trots de ekonomiska prognoser om underskott som presenterats tidigare. Mindre här och nu, fast det är nu som Ryssland utmanar säkerhetsordningen i Europa.

Klen uthållighet

Enligt rapporten vill man satsa på en uppbyggnad av det civila försvaret som ska ha en uthållighet i krig på 5-10 dagar i ett första steg. Förbehållet är dock att det ska ske med ”befintliga resurser”. Uthålligheten taktar illa med de 2-3 veckor det tar att förstärka det nordiska-baltiska området från NATO i händelse av en allvarlig konfrontation.

Analys av styrkejämförelser saknas

Beredningen skriver förvisso både om militärreform och informationskrigföring, men någon analys av styrkeförhållanden sker inte över tiden. Vad innebär det för oss om Ryssland år 2020 kan ställa 2.5x dagens brigader på fötter inom en månad i det västra militärdistriktet? Vad innebär den stora satsningen på subversion, desinformation och propaganda och hur möter vi den? Ska vi ha flera förband som kan genomföra en okonventionell krigföring?

Paradigm om osannolikt angrepp kvar

I rapporten finns formuleringen:

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.”

Jag reste frågan om detta alltjämt är riktigt. När SÄPO presenterade sin årsrapport 2013 i april använde man uttrycket:

”de simulerade flygattackerna mot Sverige”

Denna övning skedde ju bara mot Sverige, så vitt vi har kunskap om. Dessutom var den helt oprovocerad.

Det hänger ihop med två saker till. SÄPO talar också om att Ryssland köpt in stora mängder kartor över specilellt känsliga områden. ”Stora mängder” indikerar för mig att det inte är fråga om ett krigsspel i den ryska generalstaben, utan planläggning åtminstone ett par nivåer ned i systemet. Med tanke på den ringa tillgången till kartor i ryska förband i normalfallet är det en allvarlig indikation.

SÄPO gör bedömningen att det handlar om krigsförberedelser eller för att kunna hota med användningen av militärt våld. För att ett hot ska ha någon form av trovärdighet måste det finnas en viss sannolikhet att hotet kan verkställas.

Jag menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Inte finansierat

Detta är en fortsättning på punkten om den sena reaktionen. Politiken försöker få oss att tro att X > X. Talet är stort, men det reella innehållet betydligt mindre.

För att fullfölja 2009 års inriktningsbeslut, så gör myndigheterna FOI och Riksrevisionen bedömningen att det sammanlagt saknas 45-70 Mdr SEK under kommande tioårsperiod. Försvarsmaktens bedömning ligger mitt emellan, cirka 58 mdr om vi adderar de underlag som myndigheten lämnat in.

Egentligen är behoven mycket större än så, eftersom beredningen föreslår fler flygplan och uppgradering av en ubåt och två luftvärnsbataljoner och inköp av flera olka kvalificerade robotar. Min uppskattning är att det handla om ett merbehov på 15-20 Mdr SEK under en tioårsperiod utöver det som ligger i planeringen idag för att verkställa 2009 års beslut.

Dessutom tillkommer konsekvenserna av den schweiziska folkomröstningen. Detta samarbetsprojekt skulle spara pengar var den goda intentionen. Jag vet inte vad nu pålagda utvecklingskostnaden kan vara för detta, men hypotetiskt antar jag cirka 10 Mdr SEK för tio år. Om vi räknar lågt med beredningens förslag (15 Mdr) och de hypotetiska 10 Mdr ovan, så skulle merbehovet vara 83 Mdr SEK 2015-2024.

Politiken skjuter nu till drygt 27 Mdr SEK, varför den strukturella obalansen snarare kommer att förvärras. Vad som är ännu värre är att finansieringen saknas i stor utsträckning. Regeringen skriver i sitt underlag att:

”Ytterligare finansieringsförslag bedöms behövas för perioden efter 2018″

Jag prolongerar därför tills vidare de 1200 MSEK man har för 2018 minus bokföringsmanövrarna man ägnar sig åt.

Jag framhärdar nämligen i denna uträkning och drar bort de omfördelade 500 MSEK från det internationella anslaget och myndighetseffektiviseringen på 100 MSEK som så kallad satsning och finansiering. Här är regeringens underlag från 22. april och här är mina uträkningar:

Bild1Försvarsekonomi 2015-2024

Det måste vara tröstlös uppgift att vara ÖB emellanåt.

Styrketillväxt ogenomförbar

1939 hade vi två stora problem. Vi hade en låg materiell kvalitet och brist på träning. Det tog minst fyra år att få en godkänd krigföringsförmåga. Att vi ändå kunde göra det berodde på att vi hade en stor organisation.

Det har vi inte idag. Vi har nästan bara infrastruktur för utbildning för det som krävs för den beslutade organisationen. Vi har därmed inga extra instruktörer heller eller extra materiel. Personalförsörjningen är för svag och det finns knappt några reserver. Beredningen skriver om förbandsreserven om fyra mekbataljoner som tre år efter beslut ska finnas gripbara. men, någon planering för detta ska ske får inte ske utan särskilt beslut!

Militärt vakuum Gotland

Jag har ju en känd ståndpunkt i frågan. Om vi skulle uppträda på Gotland har vi bara en rudimentär infrastruktur att stödja oss på. Vi måste alltå vara expeditionära inom vårt eget land numera.

Vi ska också genomföra en icke samövad överskeppning i ett osäkert läge, vilket kommer att binda upp mycket resurser från flottan och flygvapnet för att skydda denna och vi riskerar att lägga en självupplevt eskalationsbeslut hos vår egen politiska ledning i händelse av en kris i området.

Om vi har en kvalificerad hemvärnsbataljon på Gotland krävs det tre bataljoner fallskärmsbataljoner/marininfanteribataljoner för att slå ut denna med flygunderstöd. Då skulle det krävas nio bataljoner för att slå dessa, överskeppningsrisken oräknad.

Allt vi gör och inte gör på Gotland studeras noga. Det går att ställa sig frågan hur det uppfattas i Moskva när vi låter tyska fallskärsmförband hoppa över ön istället för våra egna som skedde förra året. Det får inte finnas några frågetecken i omgivningen kring vår beslutsamhet. Tyvärr visade det sig under den andra delen av seminariet att just detta hade uttryckts från någon/några av de baltiska staterna bland annat under Försvarsberedningens resor.

………..

Bild1Svensk försvarspolitik mot 20-talet

Eskapism är alltså min prognos för svensk försvarspolitik mot 20-talet. Att sätta maximala politiska mål som fred och säkerhet/ Hela landet ska försvaras utan att avdela resurser för detta är i denna tid inget annat än en form av verklighetsflykt.

Det har skett en allvarlig försämring av det säkerhetspolitiska läget i Europa som riskerar att både bli varaktig och att förvärras. Den som gör anspråk på att se till allmänintresset och ta ansvar för skötseln av rikets affärer och svenska folkets säkerhet måste stärka försvarsförmågan betydligt mer.

Krona för krona? (uppdaterat 13.20)

På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.

I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.

Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.

Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.

I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)

För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.

= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).

Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.

Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.


* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.

För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att "krona för krona" kunna finansiera något annat.

Del 1




Del 2




En kraftfull markering!



Man kan visa solidaritet och handlingskraft på olika sätt. Ett sätt är att skicka minröjningsfartyg till Riga på örlogsbesök för sex övertidsmiljoner (vilket i sin tur medför reducerad övningsverksamhet). Ett annat sätt är att göra något helt oväntat och skicka ett antal åttamotoriga strategiska bombflygplan av typen B-52 för att öva med en stor NATO/PfP-styrka i Östersjön.

Den årligen återkommande NATO/PfP-övningen BALTOPS i Östersjön startar under helgen med Pre Sail Conference i Karlskrona för att därefter genomföra övningen till sjöss under de kommande två veckorna. BALTOPS är en övning som Sverige deltagit i sedan slutet av 90-talet. De senaste åren har det svenska deltagandet av vissa förklarliga skäl reducerats. Övningen har i vissa avseenden under det tidiga 00-talet varit relativt grundläggande enligt principen "alla ska med", men har de senaste åren ökat i såväl kvalité som innehåll.

I år är övningen viktigare än någonsin. Inte minst p.g.a. det spända säkerhetspolitiska läget kopplat till Rysslands agerande mot framför allt Ukraina, men också att de baltiska staterna har känt sig hotade. Detta har som bekant inneburit att NATO förstärkt sin närvaro i Östersjöområdet både till sjöss, i luften och på land. NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen har beskrivit situationen som den mest allvarliga hotet mot Europas fred och säkerhet sedan kalla kriget. Av den anledningen är årets övning BALTOPS därför viktigare än någonsin.

Med detta i bakhuvudet kan vi konstatera att Sverige i år ställer upp med ett (1) fartyg i övningen BALTOPS.


Här kan vi återigen se ett exempel på att vi i Sverige har väldigt svårt att fatta rätt beslut vid rätt tillfällen och att vi ofta hamnar i läget att vi bedriver "strid i efterhand". I stället för att göra ett uppkommet örlogsbesök i Riga för sex miljoner på övertid kanske det hade varit mer lämpligt att genomföra andra åtgärder. En hade varit att erbjuda NATO det minröjningsfartyg som under det första halvåret 2014 stått i NRF-beredskap att deltaga i SNMCMG1. En annan hade varit att låta ett större antal svenska fartyg deltaga i övningen BALTOPS. Trots kort framförhållning har det funnits tid för att möjliggöra en sådan omfallsplanering både verksamhetsmässigt och arbetstidsmässigt - om man verkligen hade prioriterat detta från regeringens sida. En tydlig beslutspunkt var när NATO började förstärka i Östersjöområdet i månadsskiftet mars/april. Att skicka fler svenska fartyg till BALTOPS hade dessutom kostat mindre än sex oplanerade övertidsmiljoner men gett större effekt.

Men så har inte skett och nu är det korvetten HMS Sundsvall som ensam får visa den svenska flaggans färger i den stora NATO-styrkan. Go for it!


NATO och framför allt USA vet däremot hur man visar solidaritet med de som är med i klubben. I övningen BALTOPS kommer två stycken B-52 att deltaga i minst sagt spektakulära operationer. Man kommer under övningen att genomföra fällning av sjömineringar från dessa flygplan i Östersjön koordinerat med sjöstyrkan.

Tre stycken B-52 har under gårdagen ombaserat från Barksdale AFB i Louisiana till Royal Air Force base Fairford i England där man kommer att utgå från under operationerna över Östersjön.

Under övningen kommer minst två B-52 att öva sjöminering i Östersjön. Mest sannolikt med övningsminor av typen Mk62 "Quickstrike" vilken är en bottenavståndsmina på 230 kilo som fälls i grunda vatten. Alternativt fälls Mk56 som är en förankrad mina på 900 kilo. En enda B-52 kan bära 45 stycken Mk62 alternativt 12 Mk56. Minorna fälls från 300 meters höjd.

Vad jag vet så har sjöminfällning från B-52 endast genomförts en enda gång tidigare i Östersjön, det var under BALTOPS-98. Detta skedde i samband med att Rysslands grannland Polen hade ansökt om medlemskap i NATO, man blev sedan medlem ett drygt halvår senare. Nu känner sig de baltiska staterna hotade, då skickar USA ett antal B-52 från USAF 2nd Wing med callsign DOOM (undergång) och fäller minor i Östersjön igen.

Att detta är en tydlig markering mot Ryssland råder det nog ingen större tvivel om.

Gästinlägg: SD, nostalgin och detaljstyrningen

Nedanstående är en replik från Andreas Braw:

Sverigedemokraten Mikael Valtersson menar i en replik på mitt inlägg på Wisemans Wisdoms att partiet felaktigt anklagas för att ha en oseriös försvars- och säkerhetspolitik. Men Valterssons replik pekar bara tydligare på det grundläggande problemet med SD:s försvarsnostalgiska hållning - nämligen att partiets företrädare helt saknar förståelse för Försvarsmakten som myndighet, för internationell politik, och för den politiska verkligheten. Istället tycks man ha valt nostalgin som väg framåt för försvaret.

Valtersson återkommer i sin replik till den icke-existerande nordiska försvarsalliansen (som nu enbart kallas för "vision"), SD:s idéer om "återtagande" av kaserner och partiets expertis ifråga om sjömålsrobotar. Partiets kunskap om robotteknologi är uppenbarligen så stor att man vill gå runt hela Försvarsmaktens process för upphandling och inköp av materiel, eftersom en grupp sverigedemokratiska politiker har bestämt att det är 80-talssystemet Robotsystem 15 KA som ska köpas in för att återge Försvarsmakten möjligheten att verka med landbaserade sjömålsrobotar på långa avstånd. Valtersson försöker rädda ansiktet genom att skriva att partiet för en dialog med Försvarsmakten om både kaserner och robotsystem. Men varför kan dessa "försvarsvänliga" amatörpolitiker inte låta Försvarsmakten få sköta egen materielanskaffning? Varför ska partiet över huvud taget ta ställning ifråga om materielsystem snarare än förmågor? Och varför detta eviga nostalgiska harvande om kaserner och byggnader som inte fyller någon funktion för försvaret av Sverige annat än som utrymmen för sängar och skåp?

SD menar dock att man inte alls vill detaljstyra Försvarsmakten, och att man bara lämnar förslag. Likväl står detta att läsa på Sverigedemokraternas försvarspolitiska blogg Lantvärnet [språkfelen är autentiska]:
"Sverigedemokraterna budgeterar för återuppsättning av kustartilleriet rörliga delar. Vi vill ha ett RBS 15KA kompani på Gotland, uppsätta 3 KA brigader samt återta de fem regementsområdena som KA har haft."

Det är alltså för SD så viktigt att "återta" gamla kaserner och köpa in de robotar som skrotades år 2000 att detta explicit måste skrivas - det är DETTA man budgeterar för. Och det är inte bara på Gotland som partiet vill återupprätta kustartilleriet, utan även Vaxholm, Härnösand, Karlskrona och Göteborg. Varför SD så gärna vill återta kaserner i exempelvis Härnösand förblir en gåta, eftersom strategiska, operativa eller ens taktiska argument för detta inte förs fram av partiets företrädare. Men särskilt intressant är formuleringen med "ett RBS 15 KA kompani på Gotland". Den väcker så många frågor kring SD:s plan. Man vill ha tre rörliga kustartilleribrigader, men man vill från politiskt håll splittra upp dessa så att det på Gotland enbart ska finnas ett kompani. Vi kan med spänning vänta på redogörelser för var SD vill placera resten av de tre brigaderna - tydligen är detta något som inte ska avgöras av Försvarsmakten, utan något som ner på kompaninivå ska regleras av politiker oavsett hotbild.

Valtersson säger också, fastän man är "öppen för dialog" med Försvarsmakten, att SD kommer fortsätta att försöka detaljstyra Försvarsmaktens materielinköp om detta kan stärka den svenska försvarsindustrin. Alltså: Om Försvarsmakten vill ha ett vapensystem så kan SD tänka sig att besluta om ett helt annat om det ligger i industrins intresse. I klarspråk innebär detta politikerstyre och industripolitik.

Utöver detta finns det självklart mer att ifrågasätta i sverigedemokratisk försvarspolitik. Partiets reservation mot Försvarsberedningens slutrapport är en guldgruva för försvarspolitiskt vansinne, högmod och aningslöshet. Till exempel deras ambition att Flygvapnet och Luftvärnet tillsammans över tiden ska upprätthålla luftherravälde - en extremt hög ambitionsnivå som är oerhört svår att uppnå ens under kortare tid. Deras idé om att tio JAS-plan över tiden ska ligga i "spärrbanor" kring Sveriges gränser, utan att det anges varför. Den smått komiska skrivningen att Hemvärnet ska sätta upp regementen i varje svenskt län, trots att Hemvärnet organiseras i bataljoner - varför de skulle behöva regementsområden är svårt att utröna. Och, inte minst den extremt märkliga skrivningen att Flygvapnet ska kunna "bryta" motståndarens förmåga till offensiva operationer mot Sverige, vilket även torde innefatta anfall mot flyg- och robotförband långt in på motståndarens territorium.

Det är tråkigt att många sverigedemokrater helt tycks sakna förmåga att erkänna det egna partiets brister. När missförhållanden påpekas väljer man istället ignorans, eller tar ställning FÖR dessa missförhållanden. Jag gör inga anspråk på att tillhandahålla en politisk lösning på försvarsfrågan i Sverige och uppmanar inte heller läsaren av detta inlägg att rösta på något särskilt politiskt parti. Men, som jag skrev i inlägget som startade denna debatt: jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik.

Andreas Braw

Ett spel för gallerierna med stora konsekvenser



Tre svenska minröjningsfartyg från tredje sjöstridsflottiljen har tillsammans med stödfartyget HMS Trossö precis avslutat en mycket lyckad minröjningsoperation utanför Lettlands kust där åtskilliga minor har återfunnits och oskadliggjorts. Men i kölvattnet av allt positivt som operationen har medfört kommer det nu dessvärre mycket kännbara konsekvenser för Försvarsmakten. Orsaken till detta är som så många gånger förr - regeringen!

Övningen Open Spirit genomfördes som en minröjningsoperation tillsammans med den nyligen aktiverade NATO-styrkan SNMCMG1 under perioden 9-22 maj. De svenska fartygen från tredje sjöstridsflottiljen oskadliggjorde över 50 minor vilket måste ses som mycket lyckat.

Den 22 maj, samma dag som övningen skulle avslutats och de svenska fartygen skulle sätta kurs mot Sverige för att påbörja välförtjänt ledighet så hade regeringen sitt återkommande torsdagssammanträde. Där och då fattades ett beslut att de svenska enheterna skulle kvarstanna över helgen och genomföra ett örlogsbesök i Riga tillsammans med NATO-styrkan för att därefter kasta loss för ytterligare någon dag till sjöss innan man begav sig mot hemmahamn.

Bakgrunden till detta beslut var att "visa solidaritet" mot de baltiska staterna. Allt gott så långt.

Men vad som inte framkommer i Försvarsmaktens eller medias rapportering är de ekonomiska konsekvenserna av detta beslut, och hur dessa har hanterats av regeringen som fattade beslutet.

I Försvarsmakten finns arbetstidsavtal som reglerar hur man skall och får arbeta. I samband med en övning som Open Spirit som pågår mer än 11 dygn måste man i god tid genom fackliga förhandlingar bl.a. hantera den lagstadgade 11-dygnsegeln. Man lägger då en arbetstidslista som sträcker sig över övningsperioden och därefter måste personalen friplaneras under en längre period, dels för att ta ut lagstadgad ledighet och dels för att få ner nivåerna på komptid. Detta hade i god ordning planerats för samtliga deltagare i övningen.

När regeringen fattade beslut om att förlänga fartygens deltagande så innebär det att samtlig personal på de fyra fartygen per automatik beordras till tjänstgöring på kvalificerad övertid. Detta är kostsamt för Försvarsmakten då övertidsersättningen per timme är grundlönen / 72. Då över hundra personer ingick i styrkan så förstår man snabbt att detta genererar mycket stora oplanerade kostnader. Tillkommer gör även extra drivmedel och livsmedel m.m. Så långt är fortfarande allt väl... Men här startar det märkliga.

När Försvarsmakten fick förfrågan av regeringen om en förlängning av de svenska fartygens närvaro svarade man med att detta var möjligt, men att detta skulle medföra en stor oplanerad kostnad omfattande drygt sex miljoner kronor. För detta begärde Försvarsmakten ersättning av regeringen.

Detta förnekades då av regeringen som beslutade att denna merkostnad skulle tas inom befintlig ram vilket i praktiken innebär att det skulle tas av de 20 miljoner som Marinen under våren erhöll genom en mycket marginell överföring av 110 miljoner (hela summan som FM erhöll) från anslaget för internationella insatser.

Det som nu har hänt är att regeringen med noll framförhållning har beslutat om att förbruka 30% av den pengapåse som var avsedd för att genomföra den nationella marina höstövningen SWENEX. Nationella övningar där hela Marinen får chansen att öva kvalificerad väpnad strid borde vara högt prioriterade av politisk nivå, inte minst med tanke på omvärldsutvecklingen. Men p.g.a. regeringens ingrepp i ekonomin ser det nu ut som att höstens övning måste reduceras i en inte ringa omfattning. Vilka de exakta konsekvenserna av detta blir är ännu ej klart, men konsekvenser kommer det att bli.

Med detta facit i hand så kan jag konstatera två saker. För det första så anser jag att regeringens beslut att förlänga de svenska fartygens närvaro i Riga inte på något sätt har påverkat situationen för de Baltiska staterna gentemot Ryssland. Det hela är mest ett politiskt spel för gallerierna när man dessutom under den större delen av tiden ligger till kaj i Riga. För det andra så kan vi ånyo konstatera att regeringens hantering av försvaret är minst sagt undermålig. Om man nu anser att detta var viktigt så hade det enda rätta varit att använda pengar från anslaget för internationella insatser för den här verksamheten. Som det ser ut nu kommer ca en miljard kronor ej att nyttjas av detta anslag och därmed återföras till Anders Borgs kassakista vid årets slut.

Är det detta som kallas att satsa på försvaret och öka försvarsförmågan? Sen talas det från politiskt håll om "svarta hål" i försvarets ekonomi....

Crazy Ivan?

Reflektion

Upprinnelsen till detta reflektions inlägg, är en Twitter konversation som förts mellan mig, @oplats och @wisemanswisdoms och flera de två senaste dagarna rörande den osedvanligt stora trafik med transportflygplan mellan Ryssland och Kaliningrad Oblast som skett den senaste veckan.

Under den senaste veckan har delar av de Ryska väpnade styrkorna som varit positionerade mot den Ukrainska gränsen långsamt påbörjat ett tillbakadragande. Innebär detta då att trycket kommer släppas, så förefaller det inte vara, nästan samtidigt som tillbakadragandet påbörjades annonserade man om att man skulle genomföra övningar med kortdistansrobotar inom det västra militärdistriktet (MD V), likväl har man i Rysk media tydligt påtalat hotet från NATO dels genom dess nuvarande basering av trupp i dess östra medlemsländer dels genom möjligheten att ytterligare länder ansöker om medlemskap.

Är det då en slump att övningar med kortdistansrobotar och utspel mot NATO kommer nästintill samtidigt som att man påbörjar tillbakadragningen av trupp längs Ukrainas gräns? Troligtvis inte, dels handlar det om att ej visa sig svag mot NATO som organisation och andra väststater såsom Storbritannien, USA m fl dels handlar det om att hotet ej får försvinna för den egna befolkningen nyss var hotet mot den Ryska minoriteten i Ukraina, nu börjar det vända till att hotet kommer från NATO och dess basering av trupper i bl a Polen och de Baltiska staterna.

Troligtvis kommer man inom MD V under sommarperioden (Juni-Augusti) genomföra någon form av större övning, detta har indikerats bl a genom uttalanden från chefen från Östersjömarinen och chefen för Luftstridskrafterna inom MD V att övningsaktiviteten kommer öka markant under sommarperioden. Lägg därtill den nuvarande övningen inom MD V där man dels övar sina förband med kortdistans missiler dels fjärrflygets stridskrafter, börjar en tydligt oroande bild uppdaga sig, vinden har vänt västerut kan man säga.

Någon form av uppbyggnad eller skenmanöver till att tro att en uppbyggnad har genomförts i Östersjöregionen har utan tvekan skett, mht till den omfattande trafiken mellan Ryssland och Kaliningrad Oblast som genomförts under den senaste veckan med transportflyg främst av typen IL-76. En teori som framförts är att man skall genomföra prov med luftvärnssystemet S-350 i Kaliningrad Oblast, något som jag ej håller för särskilt troligt, ser man historiskt har de flesta systemen testats i Kapustin Yar främst för att undvika att andra nationer skall kunna dra slutsatser kring ej förbandssatta system. En annan teori som framförts är att man har förflyttat SS-26 Iskander till Kaliningrad Oblast, en teori som jag håller för mer trolig avslutningsvis kan det även röra sig om en direkt skenmanöver till att få NATO och andra länder kring Östersjöregionen tro att man planerar att genomföra något i eller kring Kaliningrad Oblast, medan i själva verket händer något annat.

Om vi uppehåller oss vid SS-26 teorin en stund, så skulle detta mycket väl vara en trolig händelseutveckling. Ryssland har troligtvis valt att avsiktligt vänta med att deployera detta system till Kaliningrad Oblast dels för att man vet att en basering av detta system där kommer väcka ont blod hos dels NATO dels andra väststater. Dels för att man troligtvis vill ha ett spelkort kvar i rockärmen. Ser man till hur retoriken gått de senaste veckorna har Ryssland ofta återkommit till att en basering av NATO trupp i Polen och de Baltiska staterna kommer enligt dem bryta mot tidigare ingångna avtal. Varvid en basering av SS-26 till Kaliningrad Oblast mycket väl skulle kunna vara dels ett troligt motdrag dels utgöra ett förhandlingskort mot NATO och väst rörande basering av trupp i detta område. Vilket skulle tvinga fram en förhandling, likväl skulle Ryssland visa sig stark för den egna befolkningen.

Likväl skulle i detta fall en ombasering av SS-26 systemet med hjälp av IL-76 vara att föredra, främst för att det går att göra snabbt men även för att det går att hålla en hög operationssäkerhet. Det vill säga systemen förs fram i det dolda till en begränsad plats på en militär flygplats, därefter transporteras de och urlastas på en dold plats i Kaliningrad Oblast. Kommer man nu skjuta med SS-26 om detta system förts fram till Kaliningrad Oblast? Det politiska vågspelet med en sådan åtgärd är att man vet ej utgången kring det, det enda man kan vara säker på kring ett sådant aggerande är att den initiala stormen kommer vara stor kring ett sådant agerande. Dock skulle signalen vara mycket tydlig från Ryssland, hit men inte längre, lägg därtill att President Barack Obama befinner sig i Europa inför högtidlighållandet av Operation Overlord och just nu i Polen så skulle effekten bli mycket stor.

Likväl kan detta helt enkelt vara en stor skenmanöver gjord för att just få analytiker att gissa, att något är på gång att ske i Kaliningrad Oblast, något man lätt kan glömma trots att de flesta vet om att Ryssland är de främsta i världen på att just iscensätta skenmanövrar. Så allt kan enbart vara ett sätt att få oss i väst att tänka i fel banor och sätta fokus på något annat än kanske Ukraina.

Trots detta kan man avslutningsvis kan man säga att situationen i mångt och mycket återigen har börjat "skena" i en negativ riktning, tittar man bortom vad som sker i Ukraina och det Ryska trupptillbakadragandet så ser man att dels Ryssland fokuserar mer i dess västliga områden dels har retoriken hårdnat med uttalanden mot väst, således kan vi snart en "Crazy Ivan" där vi kan få ett utspel av något av spelarna som misstolkas och vi får en accelererande situation nedåt i säkerhetsspiralen. 

Det är inte för intet man tänker på en strof ur Katy Perry låt Dark Horse ”So you wanna play with magic...”

Have a good one! // Jägarchefen

Stridsscen från Ukraina

Filmat idag från respektive inuti en ukrainsk BTR-80 (hjulgående pansarskyttefordon) under det att man bekämpar ett eldöverfall.

Det har hänt mycket sedan jag sist bloggade om Ukraina, inte minst den mest tjetjenska Vostok-bataljonens uppdykande, men tiden räcker bara inte till. Ett klipp vill jag ändå helt kort tipsa om: det ovan som visar hur det ukrainska pansarskyttefordonet träffas vid 1:27, sannolikt av en RPG, hur elden släcks och hur man sedan fortsätter.

Tack, O-platsen, för tipset. Mycket eller kanske allt av det jag missat att blogga om har mina bloggkollegor tagit upp - se blogglistan här intill.

Gästinlägg: SD försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Nedan följer en replik till Andreas Braws gästinlägg i 31/5


Sverigedemokraternas försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Andreas Braw kom häromdagen med ett generalangrepp på Sverigedemokraternas försvarspolitik. Däribland kom anklagelser om lögner och att inte förstå hur försvarspolitiken fungerar. Det är nonsens och jag kommer här redogöra för varför det är så. Man kan självfallet ha olika uppfattning om försvarspolitiska sakfrågor, men att anklaga andra för lögner och okunskap är att lägga debatten på en väldigt låg nivå. Om Braw har studerat Sverigedemokraternas försvarspolitik så noga som han påstår borde han förstått mer av hur den är tänkt. För att eliminera alla oklarheter kommer här en del klargöranden.

Det var flera olika anklagelsepunkter i Braws inlägg. Riksdagsledamoten Mikael Jansson anklagades för att ljuga om stödet för en nordisk försvarsallians. Att inte stödja NATO-medlemskap utan att föredra ett nordiskt försvarssamarbete ansågs som oseriöst. NATO-motståndet påstods bero på antiamerikanism. Slutligen så anklagades Sverigedemokraterna för att inte förstå hur försvarspolitik bedrivs pga. detaljerade krav på återtagande av nedlagda kustartilleriregementen och införskaffande av tung kustrobot RBS 15.

Jag börjar med NATO-frågan. Självfallet är det en legitim åsikt att vara för ett NATO-medlemskap om man nu vill det. Men andra åsikter är inte oseriösa. Det är snarare oseriöst att påstå att andra åsikter är oseriösa. Sverige är idag inte med i någon allians och det finns en tydlig majoritet för denna linje i såväl riksdag som väljarkår. Kadett Braw begår nog ett misstag när han med sådan emfas hävdar att motstånd mot NATO är oseriöst. Neutraliteten och alliansfriheten har gett Sverige 200 år av fred. Ett medlemskap i NATO skulle riskera att Sverige drogs in i konflikter långt borta från vårt närområde. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle också öka den säkerhetspolitiska spänningen i Nordeuropa eftersom Ryssland skulle se detta som ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Sverige kan dock inte stå helt oberörd av utvecklingen i vårt närområde. Därför anser SD att en nordisk försvarsallians skulle vara ett bra alternativ till svensk neutralitet. Detta är i dagsläget självfallet endast en vision, men förhoppningsvis kommer detta bli möjligt på sikt. Ett enat nordiskt försvar med höga försvarsanslag skulle ha en försvarsförmåga i klass med större europeiska länder och även en stor intern försvarsmaterielmarknad. Ett sådant nordiskt försvar skulle vara avskräckande mot Ryssland samtidigt som det ändå inte skulle verka hotfullt. I avvaktan på en sådan utveckling är SD väldigt positiva till ett så nära försvarssamarbete som möjligt med Finland.

SD anklagas också för att antiamerikanism, och implicit proryskhet, skulle vara en drivande faktor bakom NATO-motståndet. Detta genom att hänvisa till såväl lösryckta yttranden från SDU och ”europeiska samarbetspartners” ageranden. Självfallet är detta inte fallet. Mikael Jansson har oförtrutet varnat för rysk upprustning i Försvarsberedningen sedan den tillsattes. Läs gärna SD:s avvikande meningar i både huvudrapporten och den säkerhetspolitiska rapporten. Inget annat parti tar Rysslands växande ambitioner på större allvar än SD. Det är därför som försvarsanslagen på sikt behöver fördubblas och Försvarsmakten omedelbart behöver få tillgång till omfattande krediter för att åtgärda akuta brister i försvarsförmågan. SD vill också fortsatt ha ett nära samarbete med NATO inom ramarna för NATO Partnership for Peace (PFP). Vad anbelangar ”europeiska samarbetspartners” så har SD som parti inte något organisatoriskt samarbete med något parti i dagsläget. De enda partier som i dagsläget är ens tänkbara samarbetspartners i Europaparlamentet är UKIP och Danskt Folkeparti. Inget av dessa partier har på något sätt uttryckt vare sig antiamerikanism eller proryskhet. Hur andra partier agerar är således helt irrelevant.

Braw anklagade också SD för att ljuga om en nordisk försvarsallians. Som tidigare sagts så är en nordisk försvarsallians en vision. Vägen dit bör inledas med ett nära försvarssamarbete med Finland samt ett så fördjupat försvarssamarbete som möjligt med övriga länder. Både Mikael Jansson och jag själv har träffat många politiska och militära företrädare från såväl Norden som andra länder. När dessa idéer framförts så har de bemötts med intresse och ingen har uteslutit en sådan utveckling. Det är i alla fall ett första steg mot ett utökat nordiskt försvarssamarbete. Självfallet står inte en nordisk försvarsallians på den konkreta dagordningen i närtid.

Sedan har vi frågan om huruvida Sverigedemokraterna är okunniga om hur försvarspolitik bedrivs. Braw anklagar SD för att nostalgiskt vilja återta ett antal kustartillerikaserner utan att veta vad vi skall göra med dem. Det är inget mysterium vad SD vill göra med dessa kaserner kadett Braw. I SD:s försvarspolitik skall Kustartilleriet/Amfibiekåren stärkas rejält. På sikt finns en ambition att ha tre brigader i Kustartilleriet/Amfibiekåren. Detta kräver ett flertal nya utbildningsanläggningar. Om möjligt kan dessa läggas i de orter där de tidigare låg eftersom försvaret har avtal som möjliggör detta. Skulle kostnaden bli för hög i samband med ett återtagande så får man självfallet finna andra kostnadseffektiva lösningar.

Införskaffande av tung kustrobot RBS 15 togs också upp som exempel på att SD inte förstår att Försvarsmakten inte detaljstyrs av politikerna. SD är mycket medvetna om hur försvarets styrprocess är uppbyggd, men här spelar flera olika aspekter in. Försvarspolitiker, liksom alla andra politiker, har en rad uppfattningar om hur verksamheten skall bedrivas inom det egna ansvarsområdet. Annars kan man bara säga: ”Vi är mest försvarsvänliga! Här får ni 75 miljarder. Köp någonting bra”. Så går inte politik till. Vi inom Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd (SFSR) har gjort en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget, hotbilden, förmågor försvaret behöver samt vad dessa förmågor kräver i form av materiel, förband o.dyl. Vi har självfallet utgått från de studier som redan finns inom försvarssektorn, men även gjort eller beställt en hel del eget arbete. Även regeringen pekar ut många specifika materielprojekt i sin så kallade satsning på försvaret. Skulle Försvarsmakten vilja ha helt andra projekt än de av oss angivna så är vi självfallet öppna för dialog om det.

En sista men viktig aspekt på materielförsörjningen är att SD ser det som ett viktigt säkerhetspolitiskt mål att ha en betydande självförsörjningsgrad på försvarsmaterielområdet. En stark egen försvarsindustri möjliggör skräddarsydda svenska/nordiska lösningar samt garanterar materielförsörjningen i ett skymningsläge. Det är också viktigt att den svenska försvarsindustrin är lika involverad i utländska projekt som den är beroende av import så att utländska underleverantörer fortsätter leverera under ett skymningsläge. Inhemsk försvarsindustri genererar också spetskompetens samt sysselsättning. Den samhällsekonomiska kostnaden bör därför vara en viktig faktor i samband med materielinköp. Regeringen har pekat ut några sektorer av försvarsindustrin som strategiskt viktiga för Sverige. SD vill ha ytterligare sektorer samt anslår tillräckligt med resurser till Försvarsmakten över tid för att göra detta realistiskt. Den sista aspekten gör att SD sannolikt kommer att peka på flera specifika projekt med svensk anknytning än regeringen pga. av försvarsindustristrategin.

Försvarsdebatten är viktig och måste föras seriöst. Därför hoppas jag slippa oseriösa påhopp som inte grundar sig på fakta i framtiden. Om någon är osäker på vad SD har för försvars- och säkerhetspolitik välkomnar jag en dialog med oss för att klargöra det. Hoppas att detta genmäle rätat ut en del frågetecken och att alla inser att SD är det mest försvarsvänliga partiet i riksdagen.


Mikael Valtersson
Ledamot Luftförsvarskommittéen
Ledamot Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd

Interna angelägenheter

Reflektion

I slutet av förra veckan (V422) uttalade sig återigen den Ryska statsledningen kring konsekvenserna av ett Svenskt och/eller Finskt NATO medlemskap. Det vill säga man valde att lägga sig i två suveräna staters internapolitiska angelägenheter. Denna gång var det Rysslands vice Utrikesminister, Vladimir Titov, som valde att påtala det olämpliga med ett närmande till NATO, detta skulle enligt honom kunna leda till negativa konsekvenser för Östersjöregionen.

Nästan ett år innan Vladimir Titov uttalande, gjorde Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev ett liknande uttalande i Norge den 4 Juni 2013. Där påtalade han att ett svenskt och/eller finskt NATO medlemskap skulle förändra maktbalansen dvs i Barensregionen och Östersjöregionen. Om så skulle ske, skulle även Ryssland vara tvungen att vidta åtgärder enligt honom. Om dessa åtgärder skulle vidtas innan ett medlemskap dvs förhindra ett ansökningsförfarande eller efter ett medlemskap, framkom aldrig.

Slutsatsen man snabbt kan dra är att den officiella ryska linjen är att varken Sverige eller Finland skall tillåtas gå med i NATO, kosta vad det kosta vill, vad som dock är mycket oroväckande är avsaknaden av debatten kring denna officiella linje som Ryssland för mot Sverige. Dagens Nyheter lyfte förtjänstfullt upp uttalandet och följde upp det med en intervju av Wilhelm Agrell kring uttalandet. Men från Regering och Riksdag lyser uttalandena med sin frånvaro.

Därtill skall man även ta i beaktande den fd Ryske Generalstabschefen, NikolajMakarov, utspel i Helsingfors 2012, där han tydligt visade vilket område som ej får påverkas för att Ryssland skall kunna verka med sina interkontinentala ballistiska system. Där det tydligt visades att cirka 75% av Sverige och 100% av Finland låg/liggerinom den Ryska geostrategiska intressesfären utifrån att man måste kunna utnyttja sina ballistiska system. När detta utspel skedde, bemötes det ej från Svenskt håll.

Dessa tre tydliga exempel visar dels på varför vi behöver en Försvarsmakt dels på varför vi måste få en saklig och ordentlig säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Just nu så tigs alla Ryska utspel som kommer påverka vår säkerhetspolitiska situation ihjäl i Sverige. Fortsätter detta systematiska agerande från de folkvalda så kommer vi mest troligt hamna i en situation där vi har en situation som kommer för befolkningen te sig som en blixt från klar himmel, men tecknen har funnits länge för de som följt med.

Stundtals kan man få känslan av att våra folkvalda tror att det ledande politiska skiktet i Ryssland skämtar och agerar utifrån någon form av "Jeltsindoktrin" dvs berusade och man behöver inte ta hänsyn till vad de säger. Just nu kan man inte ha mer än fel i det. Man bör t ex ta i beaktande att Rysslands President Vladimir Putin utnyttjade samma retorik kring Ukraina som Vladimir Titov gör i sitt uttalande. Således man bör ta dessa uttalande på allvar, däremot bör man inte skrika varg, men det finns rätt mycket substans i dem, betydligt mer än vad jag tror gemene svensk och likväl gemene folkvald ser i dem.

Vad som är än mer anmärkningsvärt är att man från Regering och Riksdag ej genomför en tydlig markering att våra interna politiska angelägenheter är en högst svensk ensak och inget som Ryssland skall lägga sig i. Ser man hur Sovjetunionen valde att tolkade sådana utspel, dvs icke agerande, var det mottagaren gav sitt tysta medgivande till den linje som delgavs offentligt från Sovjet. Likväl är det i det Sovjetiska tankesättet som dagens ledande politiker i Ryssland har skolats och har sin grund i. Varvid detta Svenska icke agerande på dessa utspel, kan vara en mycket farlig väg att vandra i längden. Lägg därtill det säkerhetspolitiska vakuum som vi har åstadkommit i Östersjö- och Barentsregionen så blir vägen mycket farlig. Att ha en icke-debatt i dessa frågor är således mycket farligt för ur motpartens perspektiv kan det te sig som att vi har valt att lägga oss i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

ITAR-TASS 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)

Bryt upp svensk blockpolitik – del 2/2

Om opinionsinstituten ligger någorlunda rätt skulle ett riksdagsval idag innebära att de ca. 7 297 268 röstberättigade, till 78,7 % skulle komma att rösta på ett parti i mittenfåran[1]. Det är enligt min mening högst relevant att dessa knappa 80 % av den röstande valmanskåren ska få sin röst operationaliserad genom att dess partier i en eller annan form bildar regering. Om man för övrigt tycker att (Mp) är ett ytterlighetsparti – vilket inte jag tycker- så blir förstås utfallet ett litet annat – totalt 68,5 %.

Min uppfattning är att ytterlighetspartierna in i det längsta måste hållas utanför regeringsmakten. Av rationella skäl är det därför mer logiskt att partierna i mittenfåran bildar regering i en konstellation som överger det blockpolitiska tänkandet.

Om det inte sker så kan ett alternativ innebära att t.ex. (V) sitter med i regering tillsammans med (S), (Mp) och kanske (Fi) – hur skulle en sådan politik se ut och forma sig? Skulle den vara konstruktiv och bärande?

Ett annat dåligt alternativ är att Alliansen bjuder in (SD) för att få majoritet eller större minoritet än de röd-gröna.

Blockpolitik

Bildkälla: http://hd.se/ledare/2013/02/24/lamnade-politiska-uppdrag-ger-som/

Tänk om vi istället lyckas luckra upp blockpolitiken så att t.ex. (S) kan samarbeta med både (C), (Mp) och (Fp) – de skulle idag nå 51,5 av rösterna. Även om det skulle finnas motsättningar så skulle det innebära att man hade majoritet och att man relativt samlat skulle kunna föra en politik som en majoritet av befolkningen skulle kunna bejaka.

I en riksdag som gått från fem till åtta och kanske nio partier uppstår konsekvenser. Vad som är mest demokratiskt och inte i samband med en regeringsbildning efter valet kan därför i högsta grad diskuteras. Ur mitt perspektiv är det mer demokrati om det stora flertalet av de röstade känner igen regeringsmaktens förda politik och att man inte behöver vara beroende av extrema åsikter åt höger eller vänster – särskilt viktigt då politiken till huvuddel tryckts ihop i mitten.

Jag är övertygad om att frågan om hur regeringsmakten kan gestalta sig kommer upp allt mer tydligt i valrörelsen. Väljarna MÅSTE få veta vad den röst de lägger i riksdagsvalet kan komma att innebära i den praktiskt kommande förda politiken.

 

[1] Min definition på mittenfåran är: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Siffrorna grundar sig på DN/IPSOS undersökning som presenterades i media den 30 maj 2014.


Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 11 – Prepare for the unexpected

Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet.

I Ukraina avgjordes presidentvalet redan i första omgången, där oligarken/politikern Petro Poroschenko vann stort. Med en vald president ökar möjligheterna att stabilisera Ukraina den närmaste tiden. I avvaktan på Poroschenkos tillträde på lördag har de ukrainska myndigheterna intensifierat sina säkerhetsoperationer i östra delen av landet.

Flera våldsamma strider har ägt rum med många tiotals döda på bägge sidor. Eller rättare sagt flera sidor, då det verkar vara olika grupperingar på separatistsidan. I Donetsk finns den så kallade Vostokbataljonen med ”frivilliga” som i själva verket antas till förbandet. Många indikatorer pekar på att de är understödda av Ryssland som exempelvis tillgången till bärbara luftvärnsrobotar.

De ryska förbanden har till tre fjärdedelar lämnat övningsområdena i anslutning till Ukraina, men infrastrukturen finns fortfarande kvar. Det är fullt möjligt att Ryssland skruvat ned målen något och nu satsar på negativa mål som att regeringen i Kiev inte ska kunna kontrollera sitt territorium. Ett sådant tillstånd försvårar Ukrainas ekonomiska återhämtning och framförallt omöjliggör det en Nato-anslutning.

Det studande 70-årsjubileumet av D-dagen kan också vara en förklaring till den nedskruvade officiella retoriken. Festligheterna innebär ett utmärkt tillfälle för den ryske presidenten att känna sina motståndare på pulsen och utöva det personliga inflytande han är övertygad om att han besitter. Glöm inte bort att han som premiärminister var på plats i Beijing när Ryssland koreografiskt provocerade fram Georgienkriget.

Vladimir Putin har förresten inte legat på latsidan den senaste tiden heller. Byggandet av hans anti-liberala allians har fortsatt. I just Beijing avslutades förhandlingarna om den ryska energiexporten till Kina. Beväpnad med intäkter på uppskattningsvis 2600 Mdr på 30 år kan Ryssland fortsätta sin upprustning med sin framtida betalningsförmåga som säkerhet. I kommentarerna till affären anser jag att den psykologiska dimensionen är underskattad.

Ställd inför västliga (främst amerikanska) sanktioner återvänder Tsar Vladimir med en kista med guldpengar från Östern till sina vasaller i Kreml. Till detta kan fogas bildandet av den Eurasiska Unionen, än så länge bara med Vitryssland och Kazakhstan. Men här spelar också psykologin en roll i det gamla Sovjetunionen. Nu råder ingen tvekan om att ryssarna är tillbaka.

……………….

Och det är de kring den Skandinaviska halvön också med besked.

Finland har fått uppleva något som påminner om den så kallade Ryska påsken. Ryska flygplan kränkte nyligen finskt luftrum flera gånger samma dag, varav ett intrång på cirka 30 km djup. Vad som egentligen skedde är omstritt. Det finska försvaret menar i sina senaste kommentarer att man haft full kontroll via radar de två första gångerna, men sände upp jaktberedskapen med F-18 Hornet vid det tredje tillfället.

Det är inte samma version som den finske presidenten meddelat medierna i Finland. Sauli Niinistö menade att man återhämtade efter en större övning och sänkt beredskapen tillfälligt. De skilda versionerna blir verkligen oförenliga när man betänker att den finske presidenten är landets överbefälhavare. Jämförelsena med ”Ryska påsken” är inte vad som hände, utan om svårigheterna att kommunicera officiellt om känslig materia.

Episoden belyser också svårigheterna att skydda sitt luftrum med ett defensivt luftförsvar. En aggressiv stormakt kan relativt lätt slita ut incidentberedskapen i en småstat, i synnerhet om dessa inte satsar på sitt försvar som motsvarar dess geografiska belägenhet och kompenserar för sin militära alliansfrihet.

I det senare fallet har just de finska politikerna flyttat fram positionerna offentligen. President Niinistö efterlyser en bred debatt om Nato i Finland. Både av- och pågående statsministrar (?) har luftat sina Natopreferenser liksom försvarsminister Carl Haglund.

Svaret lät naturligtvis inte vänta på sig. Rysk media rapporterade att biträdande utrikesminister Titov ska ha förklarat vid en konferens för sina ambassadörer i regionen att en svensk och finsk Nato-anslutning skulle vara en mycket farlig utveckling i regionen.

Detta är ett typiskt ryskt sätt att uppmuntra till självavskräckning och att försöka räkna in Sverige och Finland i den ryska intressesfären. På flera sätt är detta felaktigt.

För det första finns det inga aggressiva avsikter mot Ryssland från Sverige och Finland, inte heller från Väst i allmänhet. När de baltiska staterna för tio år sedan upptogs i alliansen var Ryssland just i färd att lämna sin försvarsmässiga dekadens. Då om någon gång var Ryssland kraftigt försvagat, men västmakterna utnyttjade inte det tillfället till aggressiva handlingar mot Ryssland eftersom det intresset inte fanns/finns.

För det andra tillhör de skandinaviska länderna den västliga sfären, kulturellt, ekonomiskt och militärt sedan lång tid tillbaka. Att erkänna en rysk intressesfär i de bägge länderna vore skadligt för våra säkerhetsintressen. Däremot går det att förstå att Ryssland återfaller till kända mönster av inringnings- och nollsummetänkande när alliansen genomför mindre framflyttningar av militära enheter till, och ökad övningsverksamhet i, de ryska grannländerna. Kreml bortser då förstås att dessa manövrar utlösts av den ryska aggressionen och annekteringen av Krim.

I det här läget har Sverige valt att upplåta sitt luftrum för transitering av AWACS-plan från Nato, och deltagande i både minröjningsövningar till havs och CAS-övningar i Baltikum som bidrag till gemensam säkerhet. Den politiska enigheten kring dessa insatser är relativt stor, då socialdemokraterna gett sitt öppna bifall till det första exemplet och inte gjort några invändningar mot de andra.

Det är därför ganska givet att temperaturen i Östersjön kommer att öka med stegrad övningsverksamhet och nya incidenter, då bägge sidor kommer att pröva varandras viljor och förmågor på olika sätt. I vilken grad Sverige kan delta beror till del på hur politiken väljer att omfördela pengar till förbandsverksamheten i höst.

I Sverige precis som i stora delar av Europa verkar det ha gått troll i försvarsförmågan. I brittisk press kommer uppgifter om att man förbereder neddragningar i snabbinsatsförmågan. Tillsammans med Tyskland förmår man stampa fram sammanlagt två (!) förstärkta brigader i norra Europa, om snabba insatser krävs. I Frankrike hotade de fyra högsta militära cheferna att avgå om försvaret utsätts för mer nedskärningar. När de senaste ryska flottstyrkorna prövat beredskapen till sjöss i Atlanten och Nordsjön tog det 24 timmar för Royal Navy att komma med något och Nederländerna hade ingenting alls.

I praktiken är Europa beroende av USA i försvarshänseende, åtminstone när det gäller expeditonär förmåga. Detta var uppenbart i Libyen och senast i Mali. Ryssland ser detta och kommer att göra allt för att driva sprickor i den västliga sammanhållningen, påhejade av sina femtekolonnare i högerextremistiska partier. I god rysk dialektisk stil kommer en del att skvätta åt vårt håll också, i synnerhet om vi upplevs som svaga.

Prepare for the unexpected.

Bryt upp svensk blockpolitik

Alliansens tillbakagång och den ungefärligt lika stora uppgången för (S) och (Mp) visar på att den svenska väljarkåren har omorienterat sig gradvis. År 2006 fick Alliansen egen majoritet i riksdagen med totalt 48,33 % av rösterna men med 178 mandat. I förra valet 2010 ökade (M) från 97 till 107 mandat men Alliansen tappade som helhet till 173 mandat, trots att man fick 49,28 % av rösterna. Vårt proportionella valsystem med uddavalsmetoden som mandatfördelningsmetod är ju inte exakt proportionerlig. Sverigedemokraterna kom också in i riksdagen 2010 och fick 20 mandat med anledning av att man fick 5,7 % av rösterna till riksdagen.  Att det 2010 blev en minoritetsregeringen igen har inneburit utmaningar för Regeringen. Bl.a. har man behövt lita på oheliga allianser för att få majoritet i riksdagen samtidigt som man lidit ett antal nederlag när Sverigedemokraterna röstat med de rödgröna – bl.a. inom ramen för skatte- och socialförsäkringsutskottet m.m.

Det fanns under överskålig tid fem riksdagspartier i Sveriges riksdag, fast förankrade på en solid ideologisk grund. Vid ingången av 1940-talket var det: Högerns riksorganisation (från 1969 Moderatera samlingspartiet), Bondeförbundet (från 1957 Centerpartiet), Folkpartiet, Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (SAP) och Sveriges kommunistiska parti (1967 Vänsterpartiet kommunisterna och sedan 1990 Vänsterpartiet).

msalliansen

Men under 1900-talet senare del formades den svenska blockpolitiken allt mer i ett höger- och vänsterblock. Emellertid hade det funnits inslag av mycket kompetenta och konstruktiva regeringsbildningar under 40- och 50-talet. Under kriget (WW II) satt den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen bestående av representanter för socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern vid makten från sent 1939 till 31 juli 1945. Regeringen tillkom som ett akut resultat av det sovjetiska anfallet på Finland och det påföljande Vinterkriget.

Därefter bildade socialdemokraterna ensamt regering fram till 1951. I början av 50-talet ökade reformutrymmet och välfärdsbygget tog ordentlig fart. Sossarna hade i valet 1948 tappat en del mandat och det blev naturligt att se sig om partners för att bilda en mer stabilt parlamentariskt underlag för att åstadkomma majoritet.  Att valet föll på det stora Lantmannapartiet var naturlig och de två bildade en koalitionsregering 1951 som bestod fram till 1957. Under denna period fattade man konstruktiva långtgående och viktiga beslut för nationen – bl.a. en allmän och modern sjukförsäkring, reformer på jordbruksområdet samt kommunreformer och man lade grunden för det moderna LKAB.  Men Regeringen sprack 1957 i tjänstepensionsfrågan efter folkomröstningen samma år. Emellertid hade (S) och Lantmannapartiet (sedermera C ) återigen visat att man kunde regera ihop – det hade man ju gjort även åren 1936- 39.

Det dagsaktuella läget i svensk politik ser emellertid lite hopplös ut. Alliansen torde vara mycket långt ifrån att nå egen majoritet samtidigt som (S) vuxit till sig och mognat i sin politik, mer mot mitten. Men nu har vi åtta, kanske snart nio riksdagspartier. De partier som är etablerade sedan lång tid tillbaka – förutom vänstern – har närmat sig varandra från två håll. Det vore därför naturligt och logiskt – men kanske inte rationellt – att dessa partier samarbetar över blockgränserna. Om (S) skulle bilda regering med (V) och (Mp) torde det finnas anledning till viss oro.

Men det finns som sagt alternativ för en konstruktiv och för Sverige fruktbar och ansvarsfull politik. Men för detta krävs mod och öppna sinnen med Sveriges bästa för ögonen där blockpolitiken läggs åt sidan – den är ju allt mer irrelevant, det har vi sett prov på i bl.a. Tyskland, Danmark och Finland.

V.v. invänta del 2 av 2.

//ltcollibbo


Gästinlägg: SD försvårar för försvaret

På Folk och Försvar rikskonferens i Sälen gavs sverigedemokraten Mikael Jansson möjlighet är förklara sitt partis försvarspolitik. Mikael Jansson är partiets ledamot i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen. Sverigedemokraterna ser sig som försvarets försvarare, och det med viss rätt. Partiet prioriterar faktiskt försvarsanslaget i de skuggbudgetar man lägger. Kanske har den kritiska granskningen uteblivit av just denna anledning, eftersom just försvarsfrågan verkar tas på allvar inom SD. Det var därför en stor besvikelse att se Mikael Jansson på Fjällhotellets scen. För där stod han - och gissade, skarvade ihop halvsanningar och kom stundtals rena påhitt. Extra smärtsamt blev det när frågan om Sveriges alliansfrihet kom upp. Under året har jag försökt sätta mig in i SD:s bitvis ganska röriga försvars- och säkerhetspolitik. Och trots att jag är van vid Alliansens ointresse, Miljöpartiets och Vänsterpartiets subversiva besparningsiver och den socialdemokratiska tvehågsenheten under Löfven, har Sverigedemokraterna fått mig att häpna.

SD förkastar ett NATO-medlemskap eftersom man ogillar USA:s inflytande. Sverigedemokratisk Ungdom kallar USA för "imperialistiskt", och SDU:s ordförande har uttalat att han föredrar Vladimir Putin framför Barack Obama. Antiamerikanismen går också igen hos partiets samarbetspartners i Europa, där flera av systerpartierna valde att stödja den ryska invasionen av Ukraina. Istället för NATO vill SD ha en "nordisk försvarsallians" tillsammans med våra grannländer. Man menar sig ha fört "samtal" med Norge, Danmark och Finland om detta, och alla ska enligt sverigedemokratisk utsago vara positiva till en allians. Mikael Jansson säger sig också ha "pratat med USA" om att Norge och Danmark ska ansluta sig till en ny försvarsallians, och påstår att även USA stödjer detta. Norge och Danmark ska då vara dubbelanslutna till två försvarsallianser samtidigt, vilket i praktiken gör Sverige till en NATO-medlem eftersom vi då deltar i försvaret av NATO-territorium. Men det ser inte Mikael Jansson som något problem.

Tyvärr tycks Mikael Jansson oförmögen att redogöra för saken mer utförligt än så. Han kan inte svara på vem han och hans parti egentligen har pratat med om den nordiska försvarsalliansen, eller vad de har sagt. Vem företräder egentligen Norge, Finland, Danmark och USA i samtalen med Mikael Jansson? Och varför har dessa personer fört hypotetiska förhandlingar om överstatlig säkerhetspolitik med en företrädare för ett litet oppositionsparti utan samarbetspartners i ett till synes alliansfritt land? En kvalificerad gissning är att det varken är Joe Biden eller Barack Obama som Mikael Jansson har pratat med. Faktum är att det är svårt att tro att någon stats regeringsföreträdare över huvud taget skulle föra denna typ av samtal med SD. Och trots att Jansson påstår att staterna Norge, Danmark, Finland och USA stöder partiets linje har man inte kunnat namnge vilka företrädare som har sagt detta, eller härleda detta påstående till några öppna uttalanden.

SD bygger alltså sin säkerhetspolitik och utrikespolitik på en försvarsallians som inte finns, och som inte tycks varken önskvärd eller möjlig bland de tilltänkta samarbetsstaterna. Nu kan Mikael Jansson eller hans parti påstå att försvarsalliansen inte är så viktig, eller att partiets utlovade miljardtillskott till försvaret kommer att lösa vår säkerhetssituation. Men varför vill man då överhuvudtaget ha en försvarsallians? Varför har då Mikael Jansson ägnat så mycket tid och möda åt att argumentera för denna, tala med internationella företrädare och planera för dess införande? Själv är jag övertygad om att Sverige behöver försvaras inom ramen för en försvarsallians. Den försvarsalliansen heter NATO, och till skillnad från Mikael Janssons fantasifoster så existerar den.

Kanske handlar försvarsalliansen mer om symbolvärde för SD. Broderfolk som strider tillsammans för rätten till självständighet, enade genom sin skandinaviska identitet. Symbolpolitiken skulle också kunna förklara en rad andra märkliga försvarspolitiska principer hos SD. Partiet vill exempelvis "återta" (det vill säga köpa tillbaka) alla gamla kustartillerikaserner utan att kunna förklara den militära nyttan med det. Man vill också återinföra Tungt Kustrobotbatteri 90, med Robotsystem 15 KA som beväpning. Just köpet av denna robot tycks vara extra viktigt för partiet, trots att sådana beslut knappast ska fattas av politiker. Vanligtvis identifieras ett behov av en förmåga av Försvarsmakten, som sedan renderar i ett politiskt beslut, varefter Försvarsmakten gör en beställning av materiel från Försvarets Materielverk, FMV. Sverigedemokraterna vill snabba på processen och göra bedömningar av behov och anskaffning utan att ens rådfråga varken Försvarsmakten eller FMV. På SD:s försvarspolitiska Twitter-konto Lantvärnet förklaras detta med att någon i SD har talat med ett par officerare som tyckte att det var en bra idé att köpa Robotsystem 15KA. Av detta har jag dragit slutsatsen att SD inte begriper varken hur Försvarsmakten styrs eller vad som är politikernas roll i byggandet av Sveriges försvar.

Jag ska inte försöka styra vad andra försvarsvänner röstar på. Mitt eget politiska engagemang ligger på is. Men jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Mikael Janssons och Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik. Bortom löften om extra brigader, återinförd värnplikt och rörligt kustartilleri gapar ett hål av obegriplig naivitet och aningslöshet. Partiets inkompetens och ovilja att sätta sig in i hur staten och Försvarsmakten styrs hotar att göra försvarsdebatten oseriös och irrelevant. Och den förklaring partiet i nuläget ger om sin märkliga nordiska försvarsallians har jag svårt att se som annat än lögner.


Andreas Braw
Armékadett på MHS Karlberg.
219:e qrzn.

Ökad förmåga i MD V under KV I-II 2014

Sammanfattning

Vinterövningsperioden för luft- och sjöstridskrafterna inom MD V har detta år visat på att man har ökat graden av komplexitet i övningarna samt man över mer med skarp ammunition än tidigare år. Likväl förefaller övningstiden inom vissa områden ha ökat och inom andra bibehålls motsvarar övningstiden den samma som under 2013 vid motsvarande tidpunkt.

Analys

Allmänt.Under de senaste veckorna har information börjat komma fram rörande övningsverksamheten under vinterövningsperioden (från 1 December till och med 31 Maj) inom det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Vissa delar är mer djuplodande än andra, främst avseende gångtider och flygtider. Någon information rörande markstridskrafternas övningsverksamhet har ej hittats idagsläget.

Flygvapnet.Vad avser luftstridskrafterna i MD V har de under vinterträningsperioden totalt flugit över 21,500 flygtimmar. Respektive flygförare (beaktas inom detta är att här avses både helikopterförare, stridspiloter och flygförare inom transportflyget) inom MD V har överstigit 50 flygtimmar under vinterträningsperioden. Daglig flygträning för förbanden med luftstridsövningar samt samövningar inom MD skall enligt uppgift markant ökat förmågan under denna vinterövningsperiod för luftstridskrafterna inom MD V. Enligt uppgift skall MD V öka övningsverksamheten med sina luftstridskrafter under denna sommarövningsperiod, fokus kommer vara att befästa och öka lufttankningsförmågan inom de ingående förbanden, ökat utnyttjande av krigsflygbaser, samt flygunderstöd till marktrupp.

Marinen.Under vinterövningsperioden har Östersjöflottan genomfört sexton (16) stycken stabstjänstövningar, total sjötid har varit 735 dygn, över 200 stycken stridsövningar har genomförts men robot, artilleri, torpeder samt minor. Vad avser marinflyget har dessa genomfört över 1,000 flygföretag (flygplan samt helikoptrar) och den totala flygtiden har uppgått till över 1,500 flygtimmar varav cirka 500 timmar var i mörker. Norra flottans marinflyg har fördubblat sin flygtid under denna vinterövningsperiod. Ammunitionsförbrukningen för Norra Flottans fartyg har tredubblats under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare perioder.

Kustförsvarstrupperna har genomfört över 500 stycken förbandsövningar, över 600 stridsskjutningar och över 100 förflyttningsövningar med fordon. Likväl har man i en högre omfattning än tidigare genomfört plutonsstridsövningar med snabbt förändrande taktiska förlopp och pansarskyttefordon i samverkan med stridsvagnar. Syftet med dessa övningar har varit att få en högre grad av automatiserat beteende utifrån en snabbt föränderlig miljö. Motståndaren har varierat mellan mark- och luftmål.

Norra flottans kustförsvarstrupper har under vinterövningsperioden genomfört över 6,000 stycken stridsövningar. Omfattningen av dessa övningar har varierat ifrån enskild soldat till samordnad strid med understöd av indirekt eld och pansarskyttefordon samt stridsvagnar. En stor del av dessa övningar inom Norra flottans kustförsvarsförband har genomförts med skarpammunition under vinterövningsperioden. Dessa förband har femdubblat förbrukningen av skarp ammunition under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare.

Vad som även lyfts fram under vinterövningsperioden är att man genomfört en koordinerad robotskjutning med en sjöstridsgrupp, bestående av dels de nuvarande tre (3) korvetterna ur Steregushchiy klassen i Östersjöflottan dels robotbåtar, skjutningen genomfördes mot sjömål. En liknande skjutning har ej genomförts på tjugo (20) år med Östersjöflottan. Utöver denna övning har en stor mängd övningar i ubåtsjakt, strid mot sjö- och luftmål samt landstigningsövningar genomförts under denna övningsperiod. Likväl påtalade man under redovisningen av vinterövningsperioden att övningsverksamheten kommer öka under denna sommar med Östersjöflottan.

Slutsatser

Har man nu inom MD V övat mer eller mindre jämfört med tidigare år, vad avser luftstridskrafterna ligger dess övningsnivå på ungefär motsvarande som under 2013, fortsätter övningstempot i samma takt kommer man bedömt nå upp till 2013 års nivå på flygtimmar inom MD V. Vad avser sjöstridskrafterna har bedömt en viss ökning genomförts av verksamheten i och med att man inom Östersjöflottan har tillförts nya fartyg samt i och med detta även övat stridstekniska förfaranden som inte kunnat övats tidigare. Vad som är intressant att notera är Norra Flottans ökade ammunitionsförbrukning, information om denna finns ej att tillgå rörande Östersjöflottan, men ser man till nyhetsrapporteringen bör en ökning även sket där mht den stora mängden övningar med skarp ammunition.

Vad som är intressant avseende luftstridskrafterna är det uttalade övningsmålet med att dels utnyttja krigsflygbaser dels fokuseringen på understöd av markförband. Detta är något som även framhävdes under Ladoga'14 och som övades med all tydlighet under den övningen. Utnyttjandet av krigsflygbaser innebär i förlängningen att markorganisationen för luftstridskrafterna övas tydligt och att man själva bedömer att ens bassystem kommer utsättas för allvarlig bekämpning därav att man övar utspridning av ens luftstridskrafter för att minska förlusterna.

Vad som är intressant avseende sjöstridskrafterna är den ökade graden av komplexitet samt dess flygtid för sina luftstridskrafter. Likväl att man inom t ex Östersjöflottans luftstridskrafter både övar strid mot sjö- och markmål, varvid markmål både avser understöd vid landstigning samt understöd av marktrupp. Att man även inom Östersjöflottan inom sammansatta förband numera övar fjärrbekämpning med sjömålsrobot är en tydlig indikation på att förmågan till sjöstrid har ökat, likväl den ökade ammunitionsåtgången i Norra flottan borde tyda på att förmågan ökats.

Ett intressant faktum som framgår är att både sjö- och luftstridskrafterna gör gällande att man kommer öva mer intensivt under sommarövningsperioden, i sig logiskt i och med att det är lättare att öva under barmark och goda klimatologiska förhållanden, dock med den retorik som den ryske Generalstabschefen, General Valerij Gerasimov , tillämpade för någon vecka sedan rörande NATO truppförstärkningar till dess östra medlemsländer, kan detta vara en indikator på att vi kommer se någon form av större övning eller intensifieradövningsverksamhet i Östersjöregionen under denna sommar.

Således slutsatsen blir att luft- samt sjöstridskrafterna inom MD V fortsätter att öka sin förmåga att verka med all tydlighet, likväl befäster och vidmakthåller man de tidigare kunskaperna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

OSW 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Ryska)

En sann veteran – en fältflygare berättar

Tack vare ett långvarigt arbete och genom flera statliga utredningar har staten idag ett livslångt ansvar för våra veteraner. Ofta är det alla svenska kvinnor och män som tjänstgjort internationellt i olika typer av ”Peace Support Operations” vi fokuserar på.

Emellertid finns det en ännu större grupp veteraner som plikttroget och ansvarsfullt tjänstgjort i Sverige för att upprätthålla vår suveränitet och nationella frihet. En av alla dessa är min far som under 45 år tjänstgjort som både aktiv och reservofficer i Flygvapnet. Han började 1954 som fältflygarelev under generalen Nordenskiölds tid och slutade 1999 som reservofficer och major på en av våra strilbataljoner.

Farsans kull på 150 man ryckte in till den förberedande fältflygarskolan (FÖFS)  på F 2 den 15 januari 1954 – han var då 17 år (snart 18). Det var 120 man kvar som den 15 november 1954 ryckte in på fältflygarkolan i Ljungbyhed. Av dem var det 60 som examinerades som flygförare och som fick sina vingar av CFV i september 1955. 9 av kursens examinerda piloter flög ihjäl sig.

Idag – på veterandagen – vill jag genom ett exempel uppmärksamma alla dem som idogt vaktat våra gränser och som i vått och torrt offrat sig för rikets säkerhet. Många av dem betalade det yttersta priset och fick sätta livet till. Att i akt och mening skydda vårt land är sannerligen inte ett statligt särintresse – vi är alla skyldiga dem vår uppriktiga uppskattning och respekt!

Varsågoda – läs pappas egen berättelse!

——————————————————————-

Utbildningen till fältflygare var uppdelad i två kategorier: de som hade realexamen (Er) började direkt på Kungliga Krigsflygskolan (F5) medan kategorin som endast hade folkskola (Ef) började med en 10 månaders lång utbildning på Förberedande fältflygarskolan (FÖFS) på F2. [1]

En sådan utbildning infördes 1946 eftersom behovet av flygförare i samband med Flygvapnets expansion under 40-talet var mycket stort och man ville ta till vara den potential som fanns bland ynglingar som enbart hade folkskola som utbildningsbakgrund; flertalet ungdomar på den tiden genomgick endast folkskola. Min bakgrund var en tvåårig yrkesutbildning till metallarbetare på en kommunal verkstadsskola och ca två år som metallarbetare på SAAB. Under två somrar gick jag också igenom utbildning till segelflygare på en flygklubb.[2]

Utbildningen var främst civilt inriktad för att ge oss kunskaper i nivå med realexamen i sex ämnen: svenska, engelska, geografi, historia, matematik och fysik. Enligt en muntlig uppgift var det ca 8000 sökande till kurs Ef54. Under sensommaren 1953 gjordes uttagning till kursen. Det var fysiska och medicinska prov och undersökningar, intelligenstester och samtal med psykologer. Vi var150 volontärer som började på FÖFS 1954-01-15. Under året slutade åtskilliga och det var 120 Flygelever som började på 2:a flygskolan, F5 1954-11-15.

Under den första tiden flög vi SK 50 (SAAB Safir) i ca 55 timmar.Efter att ha flugit med lärare i dubbelkommando (dk) i knappt 17 flygtimmar fick jag flyga ensam. Därefter fortsatte flertalet av oss med SK16 (Harvard) i ca 120 tim. 10 elever fick i stället övergå direkt till SK28 (Vampire), som några år senare ersatte SK16 som typ II på F5.

När examen förrättades 1955-09-23  delade CFV ut guldvingen (numrerade) till oss 60 som hade klarat utbildningen.[3] Jag hade nu ca 175 flygtimmar.

hämta

Det återstod nu tre olika skeden efter den nu genomgångna Grundläggande flygutbildningen nämligen Grundläggande flygslagsutbildning (GTLU 1, 2 och 3) innan vi blev färdiga fältflygare. Det första omfattade tiden 1955-10-01–1956-04-30, det andra 1956-05-01–1956-09-30 och det tredje 1956-10-01–1957-04-30. Jag sökte till F4, där jag också hamnade. Vi var sju fältflygare 3.gr (korprals grad) som började och fick ganska snart börja flyga J28B Vampire. Den fanns också i en skolversion (dk) J28C, som hade börjat användas på F5. Den största skillnaden var att börja flyga jetflygplan; SK50 och SK16 var ju propellerflygplan med kolvmotorer.  SK16 vägde ca dubbelt så mycket som SK50 och J28C ca dubbelt så mycket som SK16. Nu fick också börja skjuta med automatkanoner (akan) mot markmål. Nytt var att använda g-dräkt, för att öka g-toleransen med 1,5-2 g och syrgas (syrgasmask) eftersom vi nu flög på högre höjder än på Ljungbyhed.

Den 11 april 1956 landade en division från F15 på F4 och då havererade en av mina kamrater under inflygning till landning. Vi hade bott på samma lucka på Ljungbyhed och gått i samma klass. Han var den andre som omkom i vår kurs och skulle följas av fyra andra under samma år och två under 1957.[4] Sammanlagt har nio (av 60) omkommit i samband med flygolyckor.

Fredagen den 20 april 1956 startade hela 1.divisionen F4 med J28B och J28C och flög raka vägen till F10, Ängelholm. Fr.o.m. den 1 maj genomgick vi GTLU 2-3 på F10 och fick en ny divisionschef och nya lärare. Under den första veckan flög vi med J28 för att bekanta oss med omgivningarna för att sedan flyga in oss på J29.

Under drygt två veckor före den första flygningen fick lära oss allt som en pilot bör veta om en flygplantyp Eftersom flygplantypen inte fanns i en skolversion fick börja lära oss att taxa flygplanet på taxibanan till startbanan, ställa upp på den och accelerera för att sedan bromsa och taxa in till divisionens hangarplatta, Under övningen följde en flyglärare med ut på flygfältet i en bil med radioförbindelse till flygplanet och lämna instruktioner.

Tre veckor efter vi kommit till F10 gjorde jag min första start med J29. Jag har sedan flugit alla versioner av flygplanet i knappt 6 år och med 900 timmar i luften. Det var i 28 olika flygplanindivider. Dessa flygplan tillverkades under åren 1953-1955 och det sista togs ur tjänst i FV 1967.

Den 5 juli 1956 kolliderade en divisionskamrat Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Vi tillhörde 3 div. F10 och var sommaren förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. Det var en svår upplevelse och vi sex fältflygare och kurskamrater bar hans kista vid begravningen i Västra Tunhems kyrka, nära min hemstad Trollhättan. Vi var naturligtvis mycket oerfarna.[5]

Utbildningen fortsatte utan några former av debriefing om vi inte skall räkna korum och begravning som sådan. Det var nog också svårt för divisionsledningen; divisionschefen var 29 år!

Den oktober 1956 påbörjades det sista skedet (GTLU:3) i en ganska omfattande utbildning. Då befordrades vi till fältflygare 2.gr (furir) och fick bosätta oss utanför flottiljen sedan första gången på 34 månader.

 

 J 29 F 10

På 1950-talet tillverkade Saab över 600 J29:or. Planet var toppmodernt och det svenska flyg­vapnet slog världen med häpnad. Men nästan hundra piloter omkom under tester och övningar.

Övningarna stegrades hela tiden och februari 1957 fick öva att skjuta skarpt med akan på vingmål utanför F21 (Luleå). Dessa drogs av speciellt utrustade J29. Längre fram i karriären bogserade jag många gånger sådana mål. Under en period gjorde vi försök att landa dessa på flygfältet men risken var för stor att skada någon/något på eller utanför flygfältet så det lades ned. I stället hade den sista roten som sköt inofficiellt uppdraget att skjuta det i småbitar. Inte heller det saknade risker. Ibland kom sådana flygplan hem med nyanser på flygplanet efter målets rödfärg.

Färdigutbildade och krigsplacerade blev vi 1 maj 1957. Vi krigsplacerade på ett krigsflygfält i Skåne och skulle förläggas på ett närbeläget gods (ett slott). Roligare och mer tillämpade blev övningarna men också mera skarpa.  Bl.a. som incidentberedskap. Vi var ute ibland för att locka upp den östtyska jaktberedskapen och en gång mötte jag en rote MIG15 något norr om Rügen.

I början av 1958 flyttade jag till F4. Jag hade tröttnat på de skånska vintrarna och bytte med en kollega som var skåning. Jag passade nog bättre in på F4 och kom snabbt in med de nya cheferna och kamraterna.

Under vintrarna fick vi färdigutbildade fältflygarna civilanställningsutbildning. För min del började den 1 oktober 1957 tidsmässigt avsattes halva arbetsveckan. Det betydde att vi var på divisionen måndag-tisdag ena vecka och onsdag-fredag nästa vecka. Fredag eftermiddag var det idrott så många flygdagar blev det inte.[6]

Vi hade flygövningar som jag tror att man i dag inte skulle genomföra. Under en sådan i Övre Norrland 1958 flög vi dygnet runt under en vecka. Man skulle se hur mycket vi orkade med. Dagen för midsommarafton landade vi på F4 vid 5-tiden på morgonen efter att ha suttit i flygplanet hela natten.

1 oktober 1958 blev jag fältflygare 1 gr (överfurir) och drygt ett halvt år senare 1.fältflygare (sergeant). Då fick jag byta till underofficersmässen, vilket i sig var trevligt.

Eftersom det var stor omsättning på fältflygare tillhörde jag snart de allra äldste i tjänst. När jag slutade var det bara två ”överliggare” som var äldre. Jag blev snart instruktör på GTLU för yngre kamrater: Två sådana har jag genomgått. Vid större övningar lånades jag in till andra divisioner som skulle delta.

Det var även många unga officerare som slutade i Flygvapnet och började i SAS. Några sådana var särskilt intresserade av att göra frivillig tjänstgöring ute på divisionerna som piloter liksom stabspersonal. Många av dessa blev helt chockade när vi unga vältränade piloter utmanövrerade dem med lätthet i luftstrider. Hur många flygtimmar de på divisionerna stationerade piloterna har därför stor betydelse.

Under hösten 1961 skärptes det Kalla kriget. När jag en söndag i november 1961 suttit i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 fick min rote avsluta med en övningsstart. Startordern innebar att flyga till Kiruna, göra en inflygning på flygplatsen utan att landa och sedan återvända till F21 för landning. På väg tillbaka mot F21 fick per radio reda på att det inte var landningsbart på F21 pga. dimma. Kiruna var för sent att återvända till och det fanns ingen annan flygplats som vi kunde nå. Vidsel var en snöröjd flygplats men inte öppen eftersom det var en söndag och det började mörkna. Eftersom marken var snötäckt och ont om referenser var läget besvärligt minst sagt. Jag var rotechef och meddelade på radio att vi går till Vidsel. Vi minskade farten delvis för att hushålla med bränslet. Min rotetvåa var duktig men hade några års mindre erfarenhet än vad jag hade. Det enda navigationshjälpmedlet vi hade var en flygkarta i skala 1:1000 000 (1 cm=1 mil). Vi lyckades hitta flygplatsen och landade direkt i rote med hjälp av strålkastarna. Det var heller inte lätt att hitta stationsplatta. Flygplatsen var dock bemannad med vakter som kom och hämtade oss. Vi hade bara den flygutrustning vi gick i; inte ens en plånbok. Vi tog in på hotellet i Vidsel och ”löstes” ut av Kronan nästa dag. Under tiden hade flygplatsens mekaniker servat flygplanen. Ett dygn försenat landade vi på F21efter att ha flugit 10 minuter på låg höjd med tänd efterbrännkammare för att göra slut på bränsle och inte väga för mycket vid landning. Några månader senare blev min rotekamrat påflugen på låg höjd och omkom vid fallskärmshoppet. Han var ändå utbildad fallskärmsjägare.

Efter incidenten i Norrbotten återstod inte så mycket av min fältflygarkarriär. Jag föll för Flygvapnets tryck på mig att bli flygledare (då trafikledare) och gjorde min sista flygning i januari 1962. Dagen därpå började min flygledartid. Jag skulle fylla 26 år när jag som tredje äldste fältflygare blev flygledare.

Efter drygt 22 år med placering i åtskilliga befattningar (F2, F5, F4, F10, F4, HkpS i Boden, F2 och Flygstaben) började jag i Luftfartsverket där jag i huvudsak arbetade med ledning och sttyrning av flygtrafiktjänsten. Men jag var hela tiden kvar som reservofficer i Flygvapnet –  i nästan 23 år. Särskilt under åren 1983-1998 var jag inkallad många gånger i min krigsbefattning.Tillsammans flög jag ca 1300 timmar i Flygvapnet.

Vid sidan om mitt arbete i Flygvapnet under 70-talet studerade jag akademiskt. Jag återupptog det efter pensioneringen 1996 och disputerade vid Umeå universitet 2004.

Jag tillhör den generation som inte ägnat tid åt att söka jobb. Det enda jag sökt till är som fältflygare. Jag var då 17 år. Sedan har jag fått förfrågningar som jag har accepterat.

 

 

[1] Fältflygarkategorin kom igång för att ersätta underofficerare och reservofficerare samt fylla behovet av flygförare. Benämningen var först ”stamflygförare”. Termen ”fältflygare” hade tidigare använts i krigsmakten som benämning på olika kategorier bland Arméns flygförare. Nu blev den en benämning på flera olika tjänstegrader fr.o.m. 1948

[2] Som blivande fältflygare skrev den sökande ett kontrakt med myndigheten Chefen för Flygvapnet om anställning, i min kurs för tiden fr.o.m. 15 januari 1954 t.o.m. 30 september 1960. Det innebar att jag själv inte fick sluta i förtid, men inte heller att jag kunde bli uppsagd förutsatt att jag klarade utbildningen. Kontraktet kunde förlängas med ett år i taget i högst 6 år, om båda parter var överens om det. Jag förlängde mitt i två år men började under det andra året utbildning till militär trafikledare, som det hette då

[3] Enligt Att flyga är att leva torde Sverige vara det enda land i världen som utbildat militära flygförare med endast grundskola (folkskola) som baskunskap.

[4] Den 5 juli 1956 kolliderade Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Han tillhörde liksom jag 3 div. F10 och vi var sedan midsommar förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. H. B. Harrysson omkom vid Vissetofta i Skåne den 23 augusti 1956. Han flög A28 (attack) vid F14 (Halmstad) och deltog i en luftstridsövning mot min division på F10. Jag deltog i samma övning och fick reda på haveriet efter landning. Sex har flugit J29. Två kurskamrater har omkommit i flygtjänst med J34 Hawker Hunter

[5] Jag hade gjort 43 flygningar i 32 timmar med J29

[6] Divisionschefen eller någon annan på flottiljen var inte involverade utan det var en byråsekreterare på Försvarets Civilförvaltning som var handläggare. Han fick för sig att jag skulle bli vägmästare vilket jag inte var så intresserad av. Den första vintern hände inte mycket och när jag kom till F4 flög jag hela veckorna eftersom mina divisionskamrater inte var helt färdigutbildade. Särskilt den sista vintern var jag riktigt flitig och hade med mig en bok i flygplanet när jag satt i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 i november 1961.


Gästinlägg: Veteranutredningen är överlämnad – nu är det dags för verkstad!

Onsdagen den 7 maj överlämnades veteranutredningen till Försvarsminister Karin Enström (M) av riksdagsmannen och utredaren Allan Widman (FP). Förra året överlämnades en delrapport. Det är en gedigen och väl utförd utredning som har haft som uppgift att belysa helheten för omhändertagande av veteraner och ta svensk veteranpolitik vidare. Nu är det dags för politikerna – oavsett färg – att sätta igång verkstaden.

Bakgrunden till utredningen står att finna i vår egen närhistoria från Kongo på sextiotalet till dagens internationella operationer. Sverige har skickat, skickar och kommer att skicka kvinnor och män på internationella uppdrag till kris- och konfliktområden över hela världen.

Det handlar om både militär personal och civil personal som under olika myndigheters ansvar markerar svenska intressen inom humanitära insatser, övervakande insatser och militära missioner. Kort sagt, de är den förlängda armen av vår utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik.

Sverige är duktigt på att hjälpa andra utsatta
Vi har varit duktiga på att hjälpa utsatta i andra länder och mindre bra på att hjälpa våra egna när de kommer hem, i synnerhet om de har fått problem.

De senaste åren har mycket gjorts för att ändra på denna situation. En rad åtgärder har lett till att hemvändande tas om hand på ett bättre sätt. Men stora brister har kvarstått.

Bra utredning – nu kommer farorna
Den Widmanska utredningen har på ett förtjänstfullt sätt identifierat kvarvarande brister och kommer med förslag. De viktigaste torde vara tydliggörandet av anställningsmyndigheternas ansvar för sin personal, fokus även på civila veteraner, fokus på forskning och kunskapsuppbyggnad samt förslaget om en ny veteranmyndighet samt ambitionen att i samverkan med våra nordiska grannar gå vidare med upprättande av veterancentrum.

Vi veteraner gläds åt att frågorna får ny skjuts framåt men vill samtidigt peka på några faror runt hörnet.

Myndighet ersätter inte ett veterancenter
Vissa ställer sig kritiska till om inrättandet av en ny myndighet är en vettig del av lösningen. De frågar sig om vi verkligen behöver fler myndigheter? Vi tror att den om den ges rätt mandat på ett kraftfullt sätt paradoxalt nog kan motverka den byråkrati som är veteranernas problem idag, nämligen att ”hamna mellan stolarna” när man behöver hjälp.

Men ett veterancenter behövs fortfarande. En myndighet kan inte ersätta detta. Myndigheten kan vara dörröppnare åt ett veterancenter, som sedan tar hand om operativa och praktiska saker, men får aldrig bli ett substitut.

Det finns enligt vår mening inte heller någon anledning att ytterligare vänta på ett Veterancenter. Arbetet med att skapa detta måste börja nu.

Specialistsjukvården ska inte avgöras utifrån bostadsort
En viktig utmaning är också att hitta en lösning för de veteraner som behöver tillgång till specialistvård för psykiska och/eller fysiska skador. Idag handlar det om var man bor huruvida man får kvalificerad vård eller inte.

Varje landsting gör sina egna prioriteringar och likabehandlingsprincipen är problematisk i detta avseende. Det är kanske här som den föreslagna Veteranmyndigheten kan fylla en viktig funktion att säkerställa den kvalificerade vården i samverkan med landstingen.

Tanken är klar – dags för handling!
I höst stundar det val. Oavsett vem som bildar regering i höst är vårt budskap följande: Nu är utredningen klar; agera och agera skyndsamt med att implementera utredningens förslag i verkligheten.

Oavsett politisk färg och syn på Sveriges internationella deltagande i civila och militära missioner borde alla kunna vara överens om en sak: att hedra och respektera veteranernas behov av erkännande, stöd och hjälp. De är alla människor som löst uppgifter för Sveriges räkning i svåra och utmanande situationer utomlands.


Anders Ramnerup
Generalsekreterare
Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna

Alf Ingesson Thor
Ordförande
Stiftelsen Jesper Lindbloms minne


Gästinlägg: Återkoppling av logistikreformen

Härnedan följer ett mycket intressant gästinlägg som följer upp tidigare beslut om rationalisering av försvarslogistiken och dess innebörd för verksamhetssäkerhet. Denna gången tas avstamp i Ekonomistyrningsverket nyligen publicerade rapport som rekommenderar att Försvarsmakten och FMV åter slås samman.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Återkoppling av GLoB 2 till ESV rapport om ekonomistyrning

”Steg två i reformen – överföringen av beställarkompetenser från Försvarsmakten till FMV – minskar dubbelkompetenserna men skapar istället strukturella obalanser i fördelningen av ansvar och befogenheter mellan myndigheterna” (ESV-rapporten Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning 2014-05-19)

Steg 2 ovan refererar naturligtvis till den olycksaliga FSU-utredningen som inte på något sätt burit åt rätt håll om man vill ha en säkerhetspolitiskt och operativt relevant försvarsmakt snarare än en lättfotad industridemonstrator.

”Regeringen har med anledning av Försvarsstrukturutredningens betänkande ”Forskning och utveckling samt försvarslogistik i det reformerade försvaret” (SOU 2011:36) givit FM och FMV i uppdrag att genomföra effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. I regeringsbeslut (8 och 9, 2012) gavs FM och FMV i uppdrag att redovisa en plan för hur effektiviseringar ska genomföras. Av redovisningen, som ska ligga i linje med FSU rapport, ska framgå hur effektiviseringsåtgärder av lednings- och beställarfunktioner inom försvarets materiel- och logistikförsörjning ska genomföras.”(GLoB2)

Som vi även tidigare konstaterat, dubbelkompetens förekommer naturligtvis inom ett sakområde men ansvaret, uppgifterna och befogenheterna var snarare kompletterande. Trots gediget utredande kunde inte några rationaliseringar tas hem, tvärt om. Detta var ett faktum som accepterades i slutrapport Genomförandeprojektet Lednings- och Beställarfunktioner steg 2 (GLoB 2) 2014-01-31.

Vad jag inte kunde förstå i mitt tidigare inlägg här hos Wiseman när Cecilia Widegren presenterade denna ”satsning” i tidningsartiklar och inte heller Sinuhes Samtal på sin blogg var hur denna effektivisering var kalkylerad. Vi vet idag att FSU antagande om besparingspotential bara var just ett antagande. Inga beräkningar fanns utan man utgick från att båda myndigheterna bedrev samma verksamhet(?) och att två ihopslagna fabriker har ett nyckeltal för effektiviseringar. Att man felaktigt applicerat denna ”mellan tummen och pekfingret” modell framgick naturligtvis inte i rapporten så de påstådda rationaliseringsvinsterna kunde inte granskas innan rapporten agnad med besparing gick till regeringen för beslut.

”ESV anser med anledning av detta att Försvarsmakten inte kan leva upp till myndighetsförordningens krav på ledningens ansvar och, eftersom materielförsörjningen utgör en central del i den militära förmågan, inte heller till det samlade ansvaret för den militära förmågan i enlighet med myndighetens instruktion.”

Återigen citat från Ekonomistyrverkets nyligen utgivna rapport ”Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning”. Det tål återigen att påpeka att det lika gärna skulle kunna handla om kontrollen över fortsatt luftvärdighet och därmed ansvar och befogenhet för medarbetares och tredje parts liv.


I förra inlägget refererades till haveriet inom RAF som kostade 14 människor livet och där det i rättegång kunde konstaterats att det var rationaliseringskrav, organisatorisk röra och otydliga ansvar som var huvudorsaken. Denna referens (An independent review into the broader issues surrounding the loss of the RAF Nimrod MR2 Aircraft XV230 in Afghanistan in 2006) är lämplig att påminna om när man nu i elfte timmen tillsätter ett nytt projekt (Omdaning Försvarslogistik Flyg, OFL FLYG, februari 2014) som ska vifta med trollspöt och till semestern ha förslag på ny organisation inom såväl FM som FMV som skall ta hem beslutade rationaliseringsvinster trots att GLoB2 efter noggranna analyser inte kunde finna dessa.

Bemanning och tidsramar för OFL FLYG inger inte förtroende och presentationsmaterialet med stort försäljarorerande tyder på att man återgått till molnfri höjd. Tyvärr uppvisar även förslag på principer för ledning av fortsatt luftvärdighet att man försöker formulera sig i regelverkstermer men att man inte har kompetensen. Rena felaktigheter återkommer ständigt trots påpekanden. Det är faktum att själva tillämpningen av regelverket för luftvärdighet som delas mellan två myndigheter blir så pass komplicerad och utanför praxis att det även för insatta och kompetenta människor behövde utredas särskilt vid skapandet av Försvarsmakten som en flygoperatör. På några månader ska man nu krama ihjäl 370 miljoner i årsarbetskrafter inom en verksamhet som riskerar lida brist på kompetenta resurser i en snar framtid.


Nimrodrapporten igen:

“PART IV: ORGANISATIONAL CAUSES

Huge organisational changes took place in the In-Service support and airworthiness arrangements for Defence equipment and RAF aircraft in the years prior to the loss of XV230. There were three major themes at work:

First, a shift from organisation along purely ‘functional’ to project-oriented lines, i.e. a move from having different organisations responsible for different aspects of support, to having individual multi-disciplinary bodies for each platform.

Second, the ‘rolling up’ of organisations to create larger and larger structures2 as a result of:

(a) a drive to create more tri-service (i.e. ‘purple’) organisations by the merger of single-Service Royal Navy, Army and RAF bodies; and

(b) a move to ‘whole-life’ management of equipment by merging procurement and in-service organisations.

Third, the ‘outsourcing’ to industry of increasingly more of the functions traditionally carried out by those in uniform.”

Visst går det att rationalisera verksamhet, rationalisering ska vara en naturlig del i en sund organisation, att optimera eller avveckla processer och frigöra resurser till en förändrad omvärld. Men det görs bäst inom respektive ansvarsområde, inte genom att vända upp och ned på begrepp och roller samtidigt som man blandar ihop två statliga myndigheter. Försvarsmaktens Flygoperatör optimerade den interna ledningen för luftvärdigheten 2009 först efter en noggrann utredning (FUH 2008 och dess införande- omfattande mer än 1000 dokument). Denna omorganisation har precis börjat sätta sig men skulle därför även på ett säkrare och mer tydligt riskkontrollerat kunnat ta hem ett av riksdagen beordrat besparingsmål.

Så här ute i flygunderhållsverksamheten hör man väldigt lite om införandet av GLoB2 på Mark och Sjöarenan men det skulle vara intressant att veta om man kan redovisa besparingar (- eventuella konsulter som tillkommit och gömts på materielanslaget) och om man anser sig ha kontroll på risker i verksamheten.

Flygverkmästaren

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer - korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.