Långräckviddig bekämpning



Den här veckan präglas av diskussion om fjärrbekämpning och morgonen inleddes med att läsa om regeringens önskan att anskaffa kryssningsrobot. Jag saknar dock en del i diskussionen, vi har sett en viss teknisk diskussion på Twitter, vi har sett diskussioner kopplade till luftmaktsteori men vi har ännu inte diskuterat organisation och haft en grundelementsdiskussion.

Redan de gamla grekerna, eller nåja sedan vi kunde börja använda aerodyner praktiskt har man insett att luftstridskrafter ska ledas centralt för att få så hög effekt som möjligt. Uppdragstaktiken fungerar i ett fåtal fall längst ut på linan och av dessa fall så är det flesta fallen att se som konstutövande såsom improviserad isdans och parsimning. Ska vi däremot få effekt i målet gäller det att cirkusdirektören har koll på när sälarna spelar så att det inte krockar med clownernas uppträdande och uppvisningen i de romerska ringarna.

För att få rätt verkan i markmålet måste först jaktsvepet trycka bort eventuella försvarande flygplan, därefter måste SEAD/DEAD-roten/gruppen fälla bombkapslar (som vi inte har) eller skjuta HARM/ALARM (som vi inte heller har) mot det lätta luftvärn som skyddar bron i övre Norrland så att anfallsroten/gruppen kan skjuta Robot75 (som vi också saknar) eller fälla laserstyrd bomb (som vi har) och antingen själva belysa eller låta dom bombkapselfällande kamraterna belysa målet åt de som fäller. I det senare fallet krävs en noggrann samordning i tid och rum för att kunna nå verkan i bron. Att fälla vår stackars GBU-49 på GPS-koordinater är svårt då den tänkta fienden med största sannolikhet redan har störsändare för GPS och den ringa stridsdelen i bomben kräver direktträff i brons vitala delar för att förstöra den.

Jag har i detta korta exempel belyst vikten av dels samordning mellan de olika rollerna för att genomföra ett attackuppdrag enligt: FOI, ”Flygattackmot markmål”, Rapportnummer: (FOA-R--98-00955-201) och dels den materiel som krävs för att kunna genomföra detta. Vi ser att nyckeln för att framgångsrikt kunna nå målet med våra vapen är att verkansdelarna ska kunna överleva fram till målet. Här gjorde vi det genom att hålla det fientliga jaktskyddet stången, vi förstörde det fientliga luftvärnet och vi kunde då nå målet med våra vapens räckvidd. Vilka var utmaningarna?

Först så ska vi planera för uppdraget, räknar vi med att tre grupper (en grupp är fyra flygplan) ska genomföra uppdraget så historiskt sett med BAS 90 så har vi startat ifrån tre baser och med tanke på att inriktningsbeslutet ifrån 2009 reducerade stridsflygdivisionerna till 75% av sin ursprungliga storlek så får vi räkna med att behöva starta ifrån minst tre baser. Var ska det här uppdraget planeras? Vid en vald bas med personal som är dimensionerad för att stödja en halv till en division? Hur ska personalen vid den basen kunna veta de andra flygbasernas status? Vilka baser kan ladda, tanka och skicka en grupp var? Vi ser alltså att den stab som också kan taktisera med basernas förmågor och funktioner också bör planera för uppdraget och delge baserna med vad och vilken tid flygplanen ska vara färdigladdade och starta.

Skulle vi anta att vårt mål ligger i Slite hamn och är mer välförsvarat skulle vi kunna tänka oss att vår obefintliga bombkapsel och likaledes obefintliga Robot75 är otillräckliga för att komma igenom luftförsvaret. Vi behöver alltså ett fjärrstridsmedel som medger att skott avlossas på säkert avstånd och att robotarna genom uppträdande och egenskydd kan nå fram till målet. För det första måste vi se till att luftförsvaret får svårt att upptäcka våra robotar, det kan lämpligast göras med att skjuta några ADM-160MALDeller liknande robotar i lämplig formation kring våra fjärrstridsmedel. Därefter kan vi också låta våra fjärrstridsmedel bära egna motmedel som fälls/skjuts ut vid hot mot roboten. Även om vi varken har långräckviddiga attackrobotar eller MALD så inser vi att vi måste planera ett sådant här uppdrag men var ska ett sådant här uppdrag planeras? MALD skjuts ifrån flygplan, men som principdiskussion så kan vi lika gärna ha ett markbaserat markrobotförband som ska skjuta verkansrobotar ifrån Oxelösund och vi vill ha en grupp Gripen som skjuter robotar söderifrån. I det här exemplet accentueras behovet av en central uppdragsplaneringsfunktion.

I ett tredje exempel så kan vi tänka oss att slå emot fartyg som lastas i en hamn i Kaliningrad. Fortfarande samma princip men svårare omgivning med bättre luftvärn. Ska vi skjuta ifrån land, ifrån flygplan, kanske korvett i Östersjön eller kanske ifrån alla tre olika arenorna? Ska ett markförbands underrättelsefunktion planera för detta uppdrag? Naturligtvis inte, det är en central uppgift att samordna elden i tid och rum.

Skulle vi i de två senare exemplen välja att anfalla med våra SDB eller GBU-12/49? Kan vi ha laserbelysning eller fullgod GPS-funktion? Kan våra flygplan för några hundra miljoner överleva för att leverera bomber för en halv miljon per styck i målet? Alexanderhugget här är kryssningsrobot, en kryssningsrobot kostar som ett tjugotal bomber men fortfarande bråkdelar av ett flygplan och det investerade värdet i form av en pilot. Det finns fördelar med att samordna inköp av stridsmedel mellan olika försvarsgrenar och länder och det finns fördelar med att sprida så olika vapen som möjligt för att försvåra för fienden att försvara sig. En möjlighet är att låta spridningen ske inom länderna så att vi har en markrobot, en flygrobot och en sjörobot inom varje land. Finland som opererar med F-18 kan använda Taurus genom att Spanien redan har stått för dessa integrationskostnader, I Sverige har vi en flygintegration av Taurus på Gripen C/D. I våra länders marin så har vi vana att använda RBS15, en lösning är att tillsammans anskaffa robotar som klarar både sjö och markmål.

Vi måste också skaffa kompetens och stödsystem att centralt kunna planera dessa uppdrag. Både för flygplan och robot. Stödsystemet för Taurus medger att ett uppdrag planeras för maximal verkan och överlevnad av roboten inom en tidsrymd av 15 minuter. Historiskt hade vi i Sverige för luftförsvar av Sverige decentraliserat den ledningen. Attackeskadern, ÖB.s klubba skulle kunna starta ifrån flera baser utan radiosamband, kraftsamla i luften och anfalla målet samordnat i tid och rum, var en central funktion som planerades och till viss del luftledes centralt.

I all attackplanering och därmed val av mål (Targeting i USA) måste vi också anskaffa kunskap om de tänkbara målens beskaffenhet, vi måste också förstå våra vapens förmågor att verka mot dessa olika mål och vi måste också kunna förstå hur vi ska kunna ta oss fram till dessa mål, m.m. Den här planeringsprocessen kan man läsa mer om i ”Weaponeering and allocation".

Kryssningsrobot till flygvapnet är inte bara att köpa robotar och integration för att använda dessa ifrån flygplan utan det är ett helt koncept med många ingående delar. För att få högsta möjliga effekt till lägsta möjliga kostnad måste vi se detta som ett system där funktioner på både markarenan och sjöarenan ska vara delar av detta system.

J.K Nilsson

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.


Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!


Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre "nordisk" förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.


Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.


Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att "av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats". Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.


Ytterst hamnar man i den existensiella frågan "varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren" för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.


Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.


Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)


Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Svenska kryssningsrobotar – Ett djävulens påfund?

Dagens stora försvarspolitiska fråga har varit om Sverige ska skaffa sig kryssningsrobotar till våra stridsflygplan, något som jag delvis fick kommentera i Lunchekot: Ljudklipp längst upp på sidan.

Egentligen är uppståndelsen märklig ur tre aspekter:

1. Vi har redan kryssningsrobotar! RBS 15 som är en korträckviddig sjömålsrobot i olika varianter har funnits operativt sedan lång tid tillbaka. En kryssningsrobot är en styrd robot med en stridsdel som destrueras tillsammans med bäraren, förhoppningsvis i målet. Den lilla nyheten är möjligen att vi nu talar om en kryssningsrobot mot markmål, men…

2. Förr i tiden hade vi en hel flygeskader organiserad för anfall mot bland annat utskeppningshamnar och flygfält i Baltikum! Den så kallade attackeskadern/första flygeskadern/E 1 bestod av attackflygplan från fyra flottiljer och lydde direkt under ÖB. Anfallen skulle ske mot markmål med ostyrda bomber och raketer. Möjligheten att styra en robot med hög precision minskar generellt vapeninsatserna i förlängningen liksom risken för vådabekämpning, i synnerhet som moderna robotar kan jämföra en bild av målet i sin målsökare i slutfasen och välja autodestruktion på förprogrammerad plats om inte målet identifieras.

3. Detta handlar om reducerad risk och ett bättre luftförsvar!. Det är väldigt svårt att förstå vilka alternativ som motståndare till förslaget istället förespråkar. Försvarets uppgift är bland annat att skydda den egna befolkningens liv och hälsa.

En enig expertis menar att det i luftarenan gör sig bäst genom så kallat offensivt luftförsvar, där man anfaller motståndarens baser och ledningscentraler. Istället för att vifta med händerna för att stoppa en ligist att kasta sten mot ditt glashus, så använder man en käpp för att slå stenarna ur handen.

Att inte använda kryssningsrobotar för att stoppa en motståndare med taktisk offensiv innebär att de som är kritiska hänvisar våra flygförare med deras kvalificerade stridsflygplan att löpa gatlopp innanför räckvidden på ett av världens mest kvalificerade luftvärnssystem för att släppa en styrd glidbomb på 70 km avstånd, om vi tar Kaliningrad som exempel.

Den kvalitativa förmågehöjningen som anskaffandet av kryssningsrobotar mot markmål skulle innebära är en bra och nödvändig prioritering som höjer tröskeleffekten för Sverige. En eventuell angripare skulle bli tvingad att vidta en mängd skyddsåtgärder och kanske till och med själv få uppträda mer riskfyllt för att kunna komma åt våra plan längre bort, som ju en räckvidd på 35-60 mil innebär när det gäller medelräckviddiga kryssningsrobotar.

Det innebär att åtgärden både är mer konfliktdämpande vid kriser och mer effektivt vid väpnad konflikt än alternativen.

…………………………….

En bra åtgärd som det verkar bli bred uppslutning kring, av kommentarerna att döma. När man ändå håller på skulle man med fördel kunna titta på en uppgradering av vår förmåga för sjömålsbekämpning också.

Men någon svensk upprustning, som några journalister frågat mig om under dagen, pågår inte. Mer om detta i morgon!

I Krimkrisens Skugga Del 3 – Storm i ett halvfullt glas

Sammanfattning

Den Ukrainska krisen fortsätter trots samtalen i Genève. Krisen kommer bedömt även eskalera dels utifrån vad man kan tyda av ryska uttalanden och utifrån att Ryssland vidtar åtgärder för att skydda sina företag. Dels utifrån att NATO nu även påbörjat sin förstärkning av dess östra flank, de Baltiska staterna samt Polen, samt att västländerna verkar vara beredd att genomföra ytterligare sanktioner. Krisen kommer bedömt allvarligt påverka säkerhetssituationen på kort sikt i Östersjöregionen och på lång sikt ha en negativ inverkan i Östersjöregionen. En högre grad av ökad militär aktivitet från båda parterna, Ryssland och Nato, kommer ske och därmed även en ökad risk för incidenter i vårt närområde.

Analys

Allmänt.När det framförhandla vapenstillestånd mellan den styrande övergångsregeringen i Ukraina och de pro ryska grupperingarna i östra Ukraina nu har upphört att gälla går den Ukrainska krisen in i en ny fas. Dels utifrån att konflikten i Ukraina fortsätter dels utifrån att NATO åtgärdsplan för att förstärka försvaret av alliansen östliga stater har påbörjats.

Vad avser konfliktens fortsättning har Ryssland gjort det än tydligare, främst genom Utrikesminister Sergei Lavrov, att om Ryska intressen påverkas i Ukraina, skall ses som den rysktalande delen i östra Ukraina, så är man beredd att med vapenmakt gå in och påverka situationen. Likväl har man vidtagit åtgärder för att minska skadeverkningarna av ytterligare sanktioner, bör ses som att man är beredd att eskalera konflikten ytterligare några steg för att nå det mål man har, som kan påverka ryska företag.

Krisen kommer tydligt påverka vårt närområde och främst Östersjöregionen. Detta område är intressant ur två hänseenden dels passerar den ryska gasledningen, Nord Stream, genom Östersjön. Dels skall denna gasledning skyddas av den ryska Östersjöflottan. Likväl förflyttas en stor mängd Ryska varor genom Östersjön vilket ytterligare förstärker dess ekonomiska tyngdpunkt. Detta gör att området har ett tydligt ryskt säkerhetspolitiskt intresse. Således var det för Ryssland redan innan krisen i Ukraina ett säkerhetspolitiskt tyngdpunkts område. Med den aktuella krisen accentueras detta tyngdpunkts område än tydligare vid ökad militär aktivitet från en annan part dvs i detta hänseende NATO.

NATO.Utifrån Rysslands agerande dels under Krimkrisen dels under den nuvarande krisen i östra Ukraina har NATO vidtagit ett antal åtgärder. Åtgärderna syftar främst för att stärka de åtaganden som krävs utifrån det kollektiva självförsvaret enligt artikel 5. NATO har framhävt att man kommer genomföra förstärkningar till de områden som känner sig hotad i dagsläget av Rysslands agerande mot Ukraina.

NATO tar den nuvarande säkerhetspolitiska utvecklingen på största allvar, likväl ser man troligtvis att den negativa utvecklingen kommer fortsätta på sikt, man ser dels till den nuvarande situationen dels på längre sikt hur man skall uppfylla de krav som organisationen har på sig. Detta görs genom att man genomför aktiva åtgärder under 2014, hur dessa skall fortsätta under 2015 samt vilket agerande man skall ha på än längre sikt.

Dessa åtgärder omfattar dels truppförstärkningar till Ryssland angränsande medlemsstater dels förstärkningar i staber för att påskynda planeringsarbeten bl a inom ramen för artikel 5, vilket uppstått som en konsekvens av den förändrade säkerhetspolitiska situationen. Likväl påtalas behovet av flera och större övningar inom ramen för artikel 5.

NATO gör en tydlig omriktning av sin verksamhet dels som ett led i minskningarna av dess internationella operationer dels som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Fokus kommer således ej längre vara internationella insatser inom ramen för ett FN mandat utan en tydlig återgång kommer sker till det alliansen i grunden skapades för dvs det kollektiva självförsvaret. Detta i sig kommer även göra Sveriges situation något prekär, vi kommer vara mer utanför än med.

Till det nu tydligare utanförskap som kommer uppstå måste man även ta hänsyn till NATO generalsekreterares, Anders Fogh Rasmussen, uttalande vid folk och försvars rikskonferens i Sälen 2013. Då han tydligt klargjorde att antingen är man med i NATO, vilket gör att man kan ta del av det NATO erbjuder, eller så är man inte med, då kan man inte påräkna att man får ta del av det NATO erbjuder. Något som även USA President Barack Obama har belyst.

President Barack Obama uttalade sig, den 26 mars 2014, att det ej var på tal om ett NATO medlemskap för Ukraina eller Georgien i dagsläget. Likväl har man ej några omedelbara planer på en utökning av medlemsländer till NATO. Han ansåg även att Krimkrisen var ett tydligt tecken på att de Europeiska länderna nu måste öka sina försvarsutgifter. Detta för att NATO dels skall fungera som en effektiv organisation dels ha en avskräckande effekt.

Den största säkerhetspolitiska aktören i vårt närområde, NATO, genomför således en klar och tydlig omriktning mot vad de uppfattar som ett tydligt hot från Ryssland. Denna omriktning är även långsiktig, vilket innebär man anser att Ryssland kommer kvarstå som ett hot även efter krisen i östra Ukraina är överspelad, samt att denna hotbild kommer kvarstå under en längre tid, således är det ej några åtgärder man genomför i stundens heta för att uppfylla alliansens krav.

En mycket trolig händelseutveckling är att NATO kommer minska sina övningar inom ramen för t ex Partnerskap för fred (PfP) till förmån för övningar inom ramen för artikel 5. Vilket i sig är naturligt man kan inte ha både och, kostnad blir helt enkelt för hög då, varvid man prioriterar det alliansen i grunden är till för.

Likväl blir Sveriges situation mycket prekär när man genomfört en tydlig ominriktning av hela Försvarsmakten mot internationella insatser, i samverkan med andra säkerhetspolitiska aktörer, på bekostnad av en tydlig nedgång kring förmågan att föra högintensiv väpnad strid mot en hög teknologisk motståndare inom ramen för territoriellt försvar. NATO kommer betydligt snabbare kunna ominrikta sina medlemsstater mot traditionell väpnad strid kontra vad Sverige kommer göra i och med att Sverige måste göra det själv och inte i samarbete med någon annan som militärt alliansfri stat.

Ryssland.Den nuvarande bilden i Ryssland är att NATO kommer öka sin truppnärvaro markant längs Rysslands gränser på kort sikt likväl kommer NATO på lång sikt att etablera fler baser för att permanent kunna inkvartera trupp längs Rysslands gränser. Vad som måste beaktas kring denna beskrivning är att det troligtvis är de Baltiska staterna samt Polen som åsyftas från ryskt håll.

Likväl anser man att NATO försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess allierade dels enskilda länder dels inom CSTO. Detta genomförs med att utsätta staterna för moraliska påtryckningar och genom att övertyga de ledande politikerna samt befolkningen att det Ryssland genomför är omoraliskt. Likväl anser man att NATO försvarssamarbete (bör tolkas som t ex PfP) är ett led i detta.

Även en tydlig varning kring en utvidgning av NATO har framförts, President Vladimir Putins talesman Dmitrij Peskov uttalade sig om att hela den Europeiska säkerhetsstrukturen kan sättas ur spel vid en fortsatt utvidgning, likväl anser man att det samarbete som nu frysts mellan NATO och Ryssland enbart gynnat NATO och Ryssland har ej fått något gehör för sina åsikter i det dvs att samarbetet nu upphört är ingen förlust för Ryssland.

Rysslands utrikesminister, Sergei Lavrov, har bl a sagt att NATO använder dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina som en förevändning att ena medlemsstaterna mot ett fiktivt hot från Ryssland och isolera Ryssland från omvärlden. Likväl anser Lavrov att NATO har en dubbelmoral då de å ena sidan godtar en statsledning som kommit till makten genom en kupp men å andra sidan ej godtar folkomröstningen kring Krimhalvön.

Rysslands vice försvarsminister, Anatoly Antonov, har även uttalat sig kring ryska förband runt Ukrainas gräns samt storleken på dessa, han menar på att detta är ett led i informationskrigföring mot Ryssland. Likväl förbereder sig Ryssland inte för något övertagande av Ukraina utan dess förband genomför rutin verksamhet och vanlig övningsverksamhet.

Rysslands vice premiärminister, Dmitry Rogozin, har bl a sagt att USA och NATO har kommit med öppna hot mot Ryssland kring den pågående krisen i Ukraina. Detta skall enligt honom tydligt visa på behovet av den pågående moderniseringen av de väpnade styrkorna likväl den fortsatta upprustningen och reformeringen av dem.

CSTO generalsekreterare, Nikolai Bordyuzha, delar även åsikten att det är utländska krafter som försöker skapa en spricka mellan CSTO länderna och mellan Ukraina och dess grannländer. Han beskriver även hur dessa krafter hade upprättat träningsläger i Ukraina och drivit dessa under flera års tid, vilket möjliggjort den revolt som skett i Ukraina och därmed skapat dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Den bild som förmedlas innebär i stora drag att situationen i Ukraina har uppstått pga att västliga krafter försöker skapa en spricka mellan Ryssland och dess angränsande länder. Detta skall även ha pågått under en längre tid, således det man säger är att väst destabiliserar situationen i Ryssland med dess angränsande stater för att själva kunna dra vinning av den. Många politiker, varav vissa har haft eller har en hög beslutsfattande position, i de forna Sovjetiska satellitstaterna har öppet under de senaste månaderna delat och berättat denna åsikt kring hur krisen i Ukraina har uppstått.

Denna sinnesbild är dock ej ny, den har förmedlats under en längre tid, t ex den instiftade "agentlagen" för att försvåra och i många fall förhindra att utländska ickestatliga organisationer (oftast organisationer som arbetar med rättssäkerhet eller mänskliga rättigheter) skall kunna genomföra sitt arbete i Ryssland, är ett led i denna sinnesbild kring hur västliga stater försöker destabiliserar Ryssland.

Östersjöregionen.Den kris som uppstått med Ukraina har gett på hand att NATO tyngdpunkt i dagsläget ligger kring Östersjöregionen. Denna situation kräver att organisationen tydligt visar för de Baltiska staterna samt Polen att man ej kommer lämna dem. Samt man kommer vidta åtgärder för att säkerställa dess säkerhetssituation som angränsande stater till Ryssland. NATO är dock tydlig med att dessa åtgärder ej skall eskalera situationen. Utan de skall ge en avhållande effekt för att på sikt deeskalera de spänningar som byggts upp mellan NATO och Ryssland.

NATO styrkeuppbyggnad i Östersjöregionen omfattar mark-, sjö- och luftstridskrafter likväl avdelas ledningspersonal samt lednings- och inhämtningsresurser till regionen. Ett tydligt budskap från NATO generalsekreterare är att man kommer genomföra en ökning av övningsverksamheten i Östersjöregionen med de förband som utplaceras där.

Vad avser markstridskrafter kommer man som en första åtgärder att förflytta 600 Amerikanska soldater ur 173. Luftburna brigaden från Italien till dels Polen dels de Baltiska staterna. Estland, Lettland och Litauen erhåller var sitt luftburet kompani á 150 soldater samt Polen erhåller ett luftburet kompani. Detta markbidrag kommer därefter ersättas av andra förband, som minst skall de Baltiska staterna samt Polen ha amerikansk marktrupp inom sina gränser intill årsskiftet.

Vad avser sjöstridskrafter så kommer fem (5) mindre fartyg, fyra (4) stycken mindre minsvepare och ett (1) stödfartyg, avdelas till Östersjöregionen, dessa fartyg ingår i NATO maritima snabb insatsstyrka. Fartygen kommer befinna sig i Östersjön den närmsta tiden (ingen bortre gräns har satts kring det maritima bidraget). Inledningsvis kommer styrkan stå under Norskt befäl för att därefter stå under Tyskt. Styrkan kommer i huvudsak genomföra minröjningsinsatser och besöka flera Baltiska hamnar.

Vad avser luftstridskrafter kommer tolv (12) stycken amerikanska jaktplan vara baserad i Polen intill årsskiftet. Kanada avdelar sex (6) stycken CF-18 jaktplan, likväl avdelar Frankrike fyra (4) stycken jaktplan dessa skall även vara baserade i Polen. Vad avser NATO incidentberedskap över de Baltiska staterna, Baltic Air Policing (BAP), så kommer denna att tre dubblas. USA har i dagsläget tio (10) stycken F-15 baserade och kommer öka detta till tolv (12) stycken. Därefter kommer det som minst vara tolv (12) flygplan intill Augusti månad 2014. Flygbidraget kommer då involvera Polen (4 st MIG-29), Danmark (4 st F-16 samt 2 st F-16 predestinerad för BAP dock baserade i Danmark) och Storbritannien (4 st Typhoon). Utöver detta tillkommer ett (1) AWACS flygplan baserat i Polen och eventuellt ytterligare ett AWACS från Frankrike. Detta innebär att i Baltikum kommer minst tolv (12) jaktplan vara baserade samt i Polen arton (18) stycken jaktplan som förstärkning, som en konsekvens av krisen i Ukraina.

Några öppna uppgifter finns ej i dagsläget att Ryssland genomfört motåtgärder mot NATO förstärkningarna genom att själv förstärka de västliga delarna av MD V, som angränsar mot de Baltiska staterna samt Polen, med ytterligare militära förband. Dock har man klargjort att man kommer möta upp den förstärkning som sker på det sätt man anser är lämpligt för att skydda sina gränser samt upprätthålla sin nationella säkerhet. Dock har Ryssland genomfört en stor mängd anflygningar mot Bulgarien sedan Krimkrisens början och dess fortsättning i östra Ukraina.

Således de förstärkningar som NATO genomför av sin östliga flank omfattar totalt sett en (1) reducerad luftlandsättningsbataljon och cirka 3 jaktflygdivisioner och en minröjningsstyrka utan sjöstridsförmåga. Dessa förstärkningar är inte stora och kan inte utnyttjas offensivt, utan enbart som defensiva åtgärder. Således går de i linje med NATO uttalade att de förstärkningar som tillförs ej är till för att eskalera situationen mellan Ryssland och NATO. Rysslands motåtgärder blir troligtvis framgrupperingar av luftvärnsförband mht att NATO prioriterat flygförstärkning, likväl bör en ökad patrullering med sjöstridskrafter ske mht minröjningsstyrkans verksamhet. Troligtvis kommer man även genomföra anflygningar mot Polen samt de Baltiska staterna likt det agerande man genomför mot Bulgarien.

Slutsatser

På kort sikt kommer troligtvis säkerhetssituationen i Östersjön allvarligt försämras mht NATO förstärkning i de Baltiska staterna samt Polen kommer föranleda ryska motåtgärder. Därefter kommer säkerhetssituationen att stabiliseras dock kommer det ej vara en återgång till en situation innan Krimkrisen utan totalt sett kommer vi se en försämrad säkerhetssituation i Östersjöregionen.

Två (2) faktorer föranleder denna försämrade säkerhetssituation. Den första (1) faktorn är det uttalade syftet från NATO att öka övningsintensiteten inom regionen dels med de tillförda förbanden dels med ytterligare övningar inom ramen för artikel 5. Den ökade övningsintensiteten kommer föranleda att Ryssland dels kommer följa upp verksamheten vilket medför ökade risker dels kommer de själva genomföra motövningar som ett svar på NATO övningar. Således har vi en nedåtgående säkerhetsspiral inom en tydligt avgränsad och geografiskt liten regionen, vilket föranleder att risken för incidenter är överhängande.

Den andra (2) faktorn är till del avhängt den första faktorn. Ryssland har ett tydligt uttalat säkerhetspolitiskt intresse längs dess gasledning, Nord Stream, som går i Östersjön. Denna skall skyddas med sjöstridskrafter ur Östersjöflottan. Ökar övningsintensiteten samt NATO styrker i Östersjöregionen kommer detta säkerhetspolitiska intresse tydligt sättas i fokus för Ryssland, vilket kommer föranleda troligtvis en ökad aktivitet hos Östersjöflottan, längs dess dragning samt i dess förlängning inom svensk ekonomisk zon. Denna ökande patrullering med en tilltagande övningsaktivitet kommer likväl öka risken för incidenter inom Östersjöregionen.

Således kommer vi troligtvis få en mindre "storm" i Östersjöregionen vilket tydligt kommer påverka våra egna resurser. Vilket ur mitt förmenande är underdimensionerade för att kunna hantera en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen inom vårt närområde. Vad menar jag då med detta? En ökning i övningsintensiteten, över en lång tid inom vårt närområde kommer kräva att t ex incidentberedskapen kommer vara tvungen att gå upp och identifiera och säkerligen i visa fall avisa. Det är svårt att ha en hög uthållighet om detta sker regelbundet, då dels materiel dels personal är underdimensionerat, vilket på sikt kommer föranleda ett markant försämrat stridsvärde främst inom flygvapnet. Likväl kommer troligtvis flottan vara tvungen att öka antalet sjödygn om utländska statsfartyg i en högre grad uppträder inom svensk närområde och genomför övningsverksamhet, likväl är dess organisation klart underdimensionerad för att klara en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde.

Här och nu dvs snabbt gripbara förband rimmar således mycket dåligt, de kan klara en tidsbegränsad kris, dock en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation dvs en återgång till ett kalla kriget liknande förhållande inom vårt eget närområde klarar de ej av. Att den säkerhetspolitiska situationen med all tydlighet nu gått in i en kalla kriget liknande situation råder det inget tvivel om, likväl är det ur mitt förmenade två ideologier som ställs mot varandra, därav kan man benämna det som ett nytt kallt krig. Varaktigheten i detta återstår att se hur lång den blir, men att vi troligtvis kommer se en långvarig (5-10 år) försämrad relation mellan NATO och EU mot Ryssland är mycket trolig.

Således en snabbare förstärkning av Försvarsmakten krävs än den långsiktiga som Alliansen presenterade, 22 april 2014, likväl krävs en tydlig resursförstärkning avseende personalen för att erhålla en uthållighet även vid kris inom vårt närområde, något som dagens organisation ej är konstruerad för, än mindre om regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår. Ett expeditionärt försvar är inget man genomför territoriellt försvar med vilket troligtvis kommer vara det allena rådande inom det närmsta decenniet, således en organisation som tydligt klarar av nationellt försvar klarar även av internationella insatser, vilket måste vara det styrande om man är militärt alliansfri.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AFP 1, 2(Engelska)
AP 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
BBC 1(Engelska)
DN 1(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
NATO 1, 2, 3(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)
Russia Beyond The Headlines 1(Engelska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Svt 1, 2(Svenska)

Storsatsningen!



Fortsätter i kväll enligt tidigare löfte att kommentera gårdagens utspel från Alliansen där man vill tillföra 5,5 miljarder till Försvarsmakten - om tio år.... Nu genom att börja titta mer på detaljerna i förslaget men även på hur man hade kunnat vidta åtgärder här och nu, något man aktivt valde att inte göra.


Det man från regeringens sida prioriterar högst när man läser förslaget är anslagsökningar som ska gå till personal, övningar och incidentberedskap. Det är precis detta många av oss debattörer under en längre tid pekat på måste till för att skapa viss ökning av förmåga snabbt.

Men snabbt borde i dessa sammanhang vara "här och nu" med anledning av omvärldsläget och inte med start 2015 och med en marginell putsning som förslaget nu avser. Försvaret går på knäna och så sent som i dag kom ytterligare besked om att ekonomin för innevarande år ser ännu svårare ut än vad som var väntat. Pengarna räcker inte till för att öva Försvarsmakten hela året i önskvärd omfattning. Detta innebär att försvarsförmågan stangerar och att tidpunkten för den operativa relevanta organisationen skjuts framåt i tiden och att kompetensskulden ökar. Inte bra med andra ord.

Detta hade regeringen haft all möjlighet att justera redan i år genom att omfördela ekonomiska medel från ett anslag som vi redan nu vet kommer att underutnyttjas, nämligen anslaget för fredsfrämjande insatser. Även om det möjligen skulle kräva ett riksdagsbeslut så hade det sannolikt inte varit särskilt svårt att få igenom.

Under 2013 såg utfallet av denna anslagspost, kallad 1:2, ut som följer.

Ingående från 2012: 811 mkr
Anslag 2013: 2207 mkr
Indragning 2013: -744 mkr
Disponibelt 2013: 2272 mkr
Utnyttjat 2013: 1234 mkr
Outnyttjat 2013: 1066 mkr 

Sammantaget innebär detta att Försvarsmakten tilldelades 1,8 miljarder som inte fick användas under 2013 av vilka 100% gick direkt tillbaka in i statskassan! I regleringsbrevet för 2014 så framgår att anslagsbehållningen som får disponeras för denna post är exakt NOLL kronor. Staten har med andra ord tjänat 1,8 miljarder på Försvarsmakten under föregående år samtidigt som övningsverksamhet och materielanskaffningar skjuts upp och/eller stryks. Att ingen granskande journalist har grävt fram detta till allmän beskådan är olyckligt!

För 2014 är anslaget ca 1,8 miljarder och som bekant har bl.a. insatsen i Afghanistan reducerats och håller på att avvecklas. Man kan redan nu skönja ett underskridande även i år, något som ånyo är på väg tillbaka till statskassan.

Vad vill jag då säga med detta, jo att det vore på sin plats att regering (och om så krävs även riksdagen) redan nu omfördelar pengar från denna post till posten 1.1 så att Försvarsmakten kan öva! Det är en enkel åtgärd för regeringen som skulle kunna ge omedelbar effekt i hela Försvarsmakten. Nu ser i stället höstens verksamhet mycket osäker ut!


Ovanstående är en möjlighet till åtgärd för en regering som påstår att man menar allvar med sista satsningar på försvaret. Men det har funnits andra möjligheter också, och det är vårbudgetändringen som presenterades i början av april och som ska klubbas i riksdagen i juni.

Men inte ens här tog man tillfället i akt att skjuta till pengar för att Försvarsmakten ska kunna hantera innevarande år avseende personal och övningsverksamhet. Det blev som bekant NOLL kronor till Försvarsmakten.

Företrädare för Moderaterna har påstått att man inte gör den typen av justeringar i vårbudgetändringen. Men detta är inte med sanningen överrensstämmande. Den i särklass största ändringsförslaget till vårbudgeten är att man ökar anslaget för migration med 2,7 miljarder kronor med anledning av en ökad andel asylsökande till Sverige. Av den summan hämtar man hem 866 miljoner från en minskning av biståndet. Återstående "ofinansierad del" av ökningen på migration blir då ca 1,8 miljarder kronor, samma summa som Försvarsmakten lämnade tillbaka vid årsskiftet.

Jag har generellt sett inga som helst synpunkter på vare sig bistånd eller migration, men kan konstatera att regeringen de facto anser att migration är 2,7 miljarder viktigare än att prioritera att Sveriges försvarsförmåga stärks "här och nu" trots att vi har en situation så allvarlig att NATO tredubblar sin incidentberedskap, aktiverar delar av sin marina snabbinsatsstyrka samt flyttar fram markstridskrafter i vårt omedelbara närområde till länder som vi lovat att stödja i solidaritetsklausulen!

Slutsatsen är att regeringen helt uppenbart inte bryr sig om att stärka förmågan här och nu eftersom man vidtar noll åtgärder för att åstadkomma detta.

För nästa budgetår 2015 så är det inga 5,5 miljarder som skjut till. För förbandsverksamheten handlar det om 110 miljoner minus Anders Borgs reducering på 31 miljoner, vilket ger summan 79 miljoner extra. Det kompenserar inte ens de årliga kostnadsökningarna.

Trots det specificerar regeringen vad man vill öronmärka pengarna till.

Öka Marinens tillgänglighet:  5 miljoner
Öka antalet flygtimmar: 15 miljoner
Förstärka incidentberedskap: 15 miljoner
Utöka övningsverksamhet: 45 miljoner
Öka närvaro Gotland: 30 miljoner

Allt detta ser möjligen bra ut på papperet, men man ska då minnas att trots att regeringen satsade på försvaret för innevarande år så blev det verkliga utfallet av den disponibla summan för övningsverksamhet (den rörliga delen av förbandsanslaget) en reducering med exakt 144 miljoner.

Det ska därför bli oerhört intressant att följa upp den faktiska tilldelningen till förbandens verksamhet under 2015.

Det var allt för i dag, och jag kommer fortsätta granskningen av regeringens så kallade storsatsning även i morgon om tid finns.

För övrigt anser jag att RB5 måste hävas.


Bloggar: Sjätte mannen

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:

Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.

Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.

Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.

Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit "nya") att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten - utan att skämmas - hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara "satsa" istället genomföra "storsatsningar" på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.




Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna "reduceringssatsning" så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan... Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att "Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut" eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.



Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys - uppgift - utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 - knappt en månad innan försvarsberedningens rapport - bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som "ryska påsken" och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).
Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga "här och nu" som skapas utan istället "förmåga någon gång i en avlägsen framtid". Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer "här och nu". Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av "satsningar" som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har "satsningarna" ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas "inom ram" vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. "satsningarna".

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).


Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!


Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Regeringens debattartikel i DN (uppdaterat 22/4 14.10)

Tyvärr hinner jag inte skriva något inlägg just nu om detta, men den analys som presenterades i inläggen om regeringsbeslut 5 och Ekots lördagsintervju gäller fortsatt. Knäckfrågan är hur en organisation som nu är bestämd till att minska i och med regeringsbeslut 5 resulterande i lägre beredskap och minskad operativ förmåga ska kunna hantera ytterligare 10 JAS 39, 1 ubåt och mer luftvärn? Ekvationen håller inte.

Hade regeringen menat allvar med att öka förmågan med hänsyn till utvecklingen i Ukraina skulle man ha strukit regeringsbeslut 5 samt tillfört medel för att omedelbart möjliggöra ökad övningsverksamhet. Det är det som ger förmåga här och nu. Inte 2024 som det som presenteras i regeringens deabttartikel.

Uppdatering 14.10: Regeringens underlag från presskonferensen. De materielsystem man pekar ut är överlag bra åtgärder för att höja förmågan. Jag tror dock inte att finansieringen kommer att täcka dessa ambitioner och därtill är det åtgärder som ligger långt bort i tiden. Flertalet är också sådan åtgärder som föranleder en annan och utökad insatsorganisation jämfört med dagens. Risken är därför hög för ett bromsa-gasaförfarande där Försvarsmakten nu får planera för att göra sig av med personal i och med RB 5 för att sedan få försöka rekrytera mer personal för att täcka behoven för de nya ambitionerna.


Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Håller Putins bästa bevis?

Notera den maskerade soldaten som dyker upp från höger efter 17 sekunder, en släkting till "Mr Silencer"?

President Putin tog i torsdags i egen hög person upp frågan om rysk militär personal, inklusive från specialförband, i östra Ukraina. Han hävdade att påståenden om sådan personal är "nonsens", att de istället "alla är lokala och att det bästa beviset för detta är att människorna bokstavligen har tagit av sig maskerna".

Var och en kan emellertid utan svårighet konstatera att det sedan i torsdags släppts flera filmklipp (som det ovan från i lördags) och stillbilder, som denna från idag med gamla imperieflaggan, som visar att viss personal inom de pro-ryska styrkorna i östra Ukraina fortsätter att bära ansiktsmask (balaklava).

Man kan även notera att nu även den ryska tidningen Novaja Gazeta (samma som tidigare publicerat citat om GRU-spetsnaz) tagit upp den ukrainska säkerhetstjänstens allt mer detaljerade uppgifter om rysk militär, ibland med namn och foton, inne i östra Ukraina. En sammanfattning på engelska med länkar finns på denna sida. Den ryska dumans kanske modigaste ledamot, Ilja Ponomarev, har även tagit upp ämnet och anser även han att rysk militär finns på plats i östra Ukraina. För den som talar ryska länkar jag även till denna sajt med hela Ilja Ponomarevs redogörelse.

I en av de senaste artiklarna i artikelserien MILITÄRT! beskriver jag en del av förhistorien till det nutida ryska användandet av trupper utan nationalitets-, förbands- och gradbeteckningar.

Som vilket jobb som helst


Bild: P Lakhsasi


De senaste dagarna har det varit rekordtrafik på bloggen. Det är det gamla inlägget "Soldat - som vilket yrke som helst"  som handlar om synen på soldatyrket som dragit läsare, varav de flesta från Facebook.

Det två år gamla inlägget har aktualiserats med anledning av Försvarsmaktens senaste reklamfilmer där det militära yrket jämförs med civila jobb under devisen:

SOM VILKET JOBB SOM HELST. NÄSTAN.


I vissa lägen, bland andra det som skildras i bilden ovan, är det mycket stor skillnad mellan det militära och allting annat. Ändå hanteras verksamheten och personalen som vilka statliga tjänstemän som helst. Ja förutom att man har gjort verksamhetsfrämjande avsteg från normala självklarheter som tillsvidareanställningar, semesterlagar och sånt.
Jag tycker att det är självklart att Försvarsmakten ska ha särskilda villkor för verksamheten och jag tycker att det är lika självklart att Försvarsmaktens personal får kompensation för dessa särskilda villkor. Så är nu inte fallet.

Ursprungsbilden ovan kommer från en soldat från K3 och är tagen under en operation i Afghanistan. En vän har applicerat Försvarsmaktens budskap och min syn på villkorsläget. Riktigt bra.

/C

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.


Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd

Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab

För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.


Behövs ett svenskt Veterancenter? Direktsändning 23 april!

Seminariet går av stapeln på Karlberg onsdag 23 april med start 0900 och avslutas ca 1300. Försvarsministern deltager liksom myndighetsansvariga från Försäkringskassan, Rikskriminalen, Försvarsmakten, MSB, Folke Bernadotteakademin med flera. Moderator; Ulf Wickbom, känd från Folk och Försvar. Se sändningen på www.sverigesveteranforbund.se/live Arrangör är Veteranförbundet och Stiftelsen Jespers Minne

Soldatkvart: Försvaret av Gotland

Ibland kan du hamna i diskussioner med din omgivning som handlar om; om och i så fall hur Gotland ska försvaras. Dessa diskussioner kan till och med utspela sig inom Försvarsmakten.

Många av dina diskussionspartners är pragmatiska människor som utgår från att försvaret kommer få lösa sin uppgift inom ekonmisk ram, något de har tilltagande empiri för de senaste 40-50 åren.

Vid dessa diskussioner kan det vara värt att påminna om de kloka orden från Försvarsberedningens ordförande:

”Uppgift först, utgift sedan.”

Och även om det skulle bli så som skeptikerna befarar, så måste värderingen utgå från militärgeografiska och strategiska realiteter. Det borde vara en given uppgift att vara stark från början i områden som är särskilt viktiga, och alla är ense om att Gotland har en stor militärstrategisk betydelse vid spänningar i närområdet.

Därför kan du använda bifogat minneskort som du kan ha inplastat eller laminerat i innerfickan. Läs gärna på inför besök hos släktingar och vänner. Hemmavid kan du anslå en uppförstorad version på kylskåpet eller ha som bakgrundsbild på Facebook. Som du och din omgivning raskt noterar, så är det att föredra att ha kvalificerade förband på Gotland permanent i alla lägen. Det signalerar dessutom en försvarsvilja i alla riktningar, till skillnad från det motsatta beteendet.

Tänk på att vara generös och förstående mot din partner när denne inser hur fel denne hade som motståndare till permanent närvaro med kvalificerade förband på Gotland. Drömmen om fred är en stark och riktig kraft som vi alla ska bära med oss, bara den inte skymmer ögat från det som är nödvändigt när auktoritära grannregimer rustar och bedriver aggression.

Minneskort Gotland

Förra Soldatkvarten: Strategiska indikatorer Ryssland

Skilda världar!



Något som passerat relativt obemärkt förbi så här i påsktider är en debattartikel på SvD Brännpunkt från gårdagen signerat moderaten, riksdagsledamoten och försvarsberedaren Hans Wallmark. I dag publicerade också Mikael Holmström en ny artikel med anledningen av årsdagen för den mindre angenäma ryska påsken. De båda artiklarna tar sitt avstamp i helt skilda världar när det gäller uppfattningen om Sveriges försvar.    

Wallmarks artikel i SvD påminner lite i retoriken om det från barndomen klassiska sandlådeuttrycket "men du då.." Med andra ord - det finns säkert någon annan som är kanske är sämre än du själv. I det här fallet kampen om att inte få sistaplatsen och därmed bli "sämst i klassen". Artikeln bygger på den numera klassiska moderata tesen att jämföra Alliansens anslagsnivåer för försvaret med Socialdemokraterna för att sedan - helt riktigt - hävda att de tilltänkta regeringskamraterna Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sänka denna nivå ytterligare och därför framställa Alliansen som det regeringsalternativ som "satsar på försvaret".

Det vore givetvis mer klädsamt om moderata debattörer fokuserade på sin egen politik och därmed såg till att reda ut den egna soppan och det prekära läget som primärt Moderaterna satt Försvarsmakten i under snart åtta års vanstyre av försvarspolitiken. I stället väljer Moderaterna att gå i opposition mot oppositionen.

Wallmark radar upp många fina uttryck om vad försvaret borde vara, men som tyvärr inte alls avspeglas i det egna partiets försvarspolitik. Jag törs nog därför påstå att beskrivningarna därför inte alls känns igen av alla de som jobbar dagligen med dessa frågor och ska utföra hantverket att skapa ett starkt försvar. Här är ett axplock av vad Wallmark framför om försvaret i sin artikel (min fetstil).
Sverige ska ha ett starkt försvar med hög beredskap och modern materiel som kan möta eventuella kriser och konflikter. Vi behöver en bred politisk uppgörelse om försvaret som håller över tid, med partier som är beredda att betala vad det kostar och axla det ansvar som krävs.
Moderaterna har under sina åtta år vid rodret haft alla möjligheter att åstadkomma exakt det som Hans Wallmark skriver. I stället har det ofinansierade materielberget växt sig så stort att det snart inte är praktiskt möjligt att realisera. Det handlar nu om summor över 50 miljarder. Även Försvarsmaktens organisationen har minskat rejält sedan 2006 och ska nu också krympa ytterligare med anledning av FM Org 18 vilket kommer att få katastrofala följder för möjligheten att åstadkomma ett operativt relevant försvar. Inte nog med detta, Försvarsmakten har aldrig övat så lite som man gör nu med anledning av underfinansieringen. Bara i år så finns det 144 miljoner mindre för förbanden att öva för jämfört med föregående år, vilket inte riktigt framkommer i debattartikeln. Wallmark skriver vidare att...
Peter Hultqvist (S) kallade det senaste tillskottet till försvaret för ”en puts i marginalen”. Det har dock inte följts av mer pengar!

Nej det är helt riktigt, det är bekymmersamt att Socialdemokraterna fortfarande inte har visat på att man vill lösa försvarets problem genom att i sin skuggbudget öka anslaget. Man har förvisso deklarerat att man först vill se utfallet av försvarsberedningens arbete innan man delger någon ny anslagsnivå, vilket det kan finas viss logik runt. Men i grunden håller jag med Wallmark om detta.

Men hur är det då med det egna moderata partiet Hans Wallmark, har ni skjutit till något för att lösa det som du själv tar upp?

När sanningen kryper fram så är det faktiskt så att Ander Borg för bara någon månad sedan deklarerat en reducering på ca 100 miljoner årligen istället för några tillskott. I vårbudgeten som lades för några veckor sedan hade Alliansregeringen ett gyllene tillfälle att lösa ut problemet med att det inte finns tillräckligt med ekonomiska medel för att öva i rätt omfattning under innevarande år. Det gjorde man inte... Det blev noll kronor till Försvarsmakten i vårbudgetens korrigering. Inte ens en omfördelning från anslaget för internationella insatser verkställdes trots att allt pekar på ett stort underskridande av den posten - även i år. Pengar som går tillbaka till statskassan då de inte nyttjas.

Så Hans Wallmark, det känns onekligen som att du kastar sten i glashus med dina påståenden. Wallmark fortsätter sin debattartikel med följande...
I en tid när osäkerheten ökar är det viktigt att vi inte bara har en bred överenskommelse om innehållet i försvarspolitiken, vi måste också ha regeringsalternativ som är beredda att betala vad en höjd försvarsförmåga kostar. I dagsläget måste det konstateras att oppositionssidan saknar ett sådant alternativ.

Ja, Hans Wallmark. Är Alliansregeringen beredda att betala för detta då? Under åtta år har ni inte varit det, så vad är det som här och nu tyder på att ni är beredda att öka anslaget? Ni har ju under flera år sagt att ni redan har stärkt försvarsförmågan och att ni varje år har ökat försvarsanslaget. Men tyvärr är alla utom Moderaterna väldigt upplysta och medvetna om att dessa satsningar inte ens har kompenserat de årliga kostnadsökningarna inom myndigheten vilket inneburit att den rörliga delen för varje år har reducerats. I år reducerades den som sagt med 144 miljoner. Nästa stycke i Wallmarks text blir därför mycket talande. Skillnaden mellan Moderaterna uppfattning av verkligheten och den verkliga verkligheten är i vissa avseenden enorm.
Alliansregeringen har de senaste åren börjat tillföra mer resurser till försvaret, såväl när det gäller materiel som personal. Sammanlagt är det fråga om cirka 6,5 miljarder extra över en tioårsperiod. Det finns dessutom tydliga öppningar för att vi är beredda att skjuta till ytterligare medel, förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering.

Som sagt, de tillskott som har skett har inte ens kompenserat årliga kostnadsökningar, och än mindre den beslutade anskaffningen av JAS 39E som till största del får tas inom ram... Det lilla tillägget på slutet i Wallmarks text bör inte får gå obemärkt förbi. "förutsatt att det går att ordna inom ramen för en ansvarsfull finansiering".

Här är det alldeles uppenbart att försvaret INTE är ett prioriterat politikområde för Moderaterna, trots det mycket oroväckande omvärldsläget som Wallmark inleder sin artikel med att beskriva på ett alldeles utmärkt sätt. Om man menar allvar med försvarspolitiken så handlar det om att prioritera. Att prioritera innebär att man tvingas att välja bort eller reducera något annat. Det verkar uppenbart inte som man är beredd att prioritera försvaret när detta lilla tillägg till texten tillfogas. Det känns mer som ett sätta att kunna friskriva sig från att tvingas stå upp för innehållet i artikeln.

Vi ser även i Wallmarks text att ÖB:s debattartikel som publicerades tidigare i veckan verkligen föll Moderaterna i smaken. Den citerades tidigare av Cecilia Widegren, något som Sjätte mannen uppmärksammade. Nu har den även citerats av Hans Wallmark...
Överbefälhavare Sverker Göranson har den senaste tiden både på debattplats (senast i gårdagens SvD) såväl som i Ekots lördagsintervju understrukit vikten av att försvarsreformen fullföljs.

Hans Wallmark avslutar sin artikel med följande rader.
Det är en ny tid vi befinner oss i och det kräver att rätt konklusioner dras. Sverige behöver en bred uppgörelse kring försvaret med partier som också är beredda att ta det ekonomiska ansvar som behövs. 
I dag kan tydliga skillnader i synen på pengar till försvaret märkas mellan S å ena sidan och V och MP å den andra. Kommer Stefan Löfven och Socialdemokraterna kunna förlika sig med V och MP kring ett gemensamt alternativ ifråga om politik och finansiering inom ett av de viktigaste områdena för en regering: Sveriges försvar.

Om Hans Wallmark menar allvar med det hans skriver - på riktigt, och då inte bara retoriskt i en debattartikel, uttryckt i den interna kretsen av Moderater där man faktiskt tror att man satsar på försvaret, eller för den delen i den politiska debatten, så är det riktigt bra!

Det Hans Wallmark beskriver i sin debattartikel är helt nödvändigt för att starta återuppbyggandet av vårt försvar. Men hur mycket av det som skrivs av Hans Wallmark är en beskrivning av den alternativa nymoderata verkligheten kontra sanna sanningar som kommer att förverkligas? Det vet vi inte, men vi vet hur det har sett ut under åtta år. Därför blir det lite svårt att ta en debattartikel som denna på allvar.

Som alternativ till detta så bör man definitivt läsa Mikael Holmströms artiklar från dagen i SvD där han bl.a. har besökt NATO:s incidentbereskap i Baltikum och även ger sin syn på den förda försvarspolitikens realiteter. Det förhåller sig på det sättet att Holmströms artikel stämmer betydligt bättre överens med den verklighet som de flesta av oss utanför det politiska rummet uppfattar i vår vardag.

Holmström lyfter också det politiska spel i försvarsberedningen som Hans Wallmark är en del av. Jag väljer att citera delar av Holmströms text här nedan som också får avsluta detta inlägg. Jag hoppas för allt i världen att Hans Wallmarks beskrivningar i den egna debattartikeln även kommer att avspegla sig i försvarsberedningens rapport, något som Wallmarks själv har alla möjligheter att påverka i rätt riktning!
Beredningen är splittrad. S, FP, KD och SD vill ha hårdare skrivningar om de ryska rustningarna. Mot dem står M, C, V och MP som ser de andra som alarmistiska. Till slut enas partierna om en kompromiss: hotbilden mot Sverige har inte blivit värre, men däremot är läget mer osäkert jämfört med 2007. Om den ryska upprustningen ska lyckas sägs vara ”osäkert”. 
– Vi lägger den där alarmismen, de hårda rubrikerna och den hårda tonen vid sidan för att göra en långsiktig analys för Sverige, förklarar Cecilia Widegren sedan betänkandet presenterats den 31 maj. 
Vi sitter på en bänk vid Rosenbads pressrum. Hon ser många problem i Ryssland, men dit räknar Widegren inte Rysslands upprustning. 
– Jag har själv varit i Ryssland tre gånger de senaste månaderna. Jag har pratat med utrikes- ministern, jag har pratat med människorättsaktivister, träffat soldater och militärer och officerare. Alltså: i dag när militärerna får mat – och lön – är de ju glada. Det fick de ju inte för några år sedan. 
Ja, men det kanske omvärlden av andra skäl har anledning att oroa sig för? 
– Nej. Alltså, det finns ju i dag inte någon hotbild ifrån Ryssland. 
Nej, mot Sverige, men man kan ju tänka sig en regional kris där Baltikum och Östersjöområdet berörs? 
– Nej. Men vi har sagt att under överskådlig tid, fem–tio år, är det inte det vi ser i vårt närområde. svarar Cecilia Widegren. 
När jag lyssnar på Widegrens resonemang kommer jag att tänka på en vän som är försvarsanställd och som brukar sucka över dagens politiker: ”den naiva generationen”.

Avseende en krönika av Staffan Heimerson

I en krönika i Aftonbladet den 19 april kommenterar Staffan Heimerson den svenska incidentberedskapen. Jag avser inte att polemisera mot eller möjligtvis med Heimersons säkerhetspolitiska analys. Det ligger i krönikans natur att få tycka fritt. Däremot finns det anledning att bemöta ett antal påståenden.

Av krönikan kan läsaren få intrycket att Försvarsmakten underlåtit att lämna svar till Heimerson och att det skulle vara symptomatiskt för myndigheten: ”ett försvar som inte förmår skjuta iväg ett svarsmejl kanske inte är bäst lämpat att sända upp stridsplan.

Försvarsmakten och den verksamhet jag är chef för lämnar alltid svar till media, så skyndsamt det bara är möjligt. Det är och ska vara ett signum. Ibland är frågorna komplicerade och kräver flera stabers delaktighet inom Högkvarteret. Detta ska isåfall återkopplas till den som frågar. Vi är helt enkelt inte en myndighet som säger ”inga kommentarer”. Det är förlegat och anstår inte Försvarsmakten. Råder sekretess så ska detta förklaras för den som frågar. Synpunkter på Försvarsmaktens mediahantering kan alltid riktas till mig direkt eller till presschefen. I den mån vi inte svarat upp mot rimliga önskemål brukar en sådan kontakt leda till omedelbara åtgärder.

Vad gäller Heimersons påstående så lämnade han en muntlig frågeställning till media- och informationscentret den 14 april och fick svar samma dag per mail:

“… När det gäller dina frågor om incidentjakten så var det länge sedan den lämnade Gotland. Om jag minns rätt var planen där i tre-fyra dagar. Vi stationerar dock flyget där till och från beroende på vilka flygningar som ska göras. Var piloterna bor beror på läget.

Hör gärna av dig om du undrar över något…”

 

Frågan om beväpning bedömdes inte vara aktuellt i sammanhanget då den var kopplad mot Gotland specifikt. Hade frågeställaren som mailet inbjöd återkommit med frågan eller en önskan om generellt förtydligande hade svaret varit att beväpningen beror på vilken uppgift och vilken hotbedömning som gäller. Normalt är incidentroten beväpnad med automatkanon.

Ibland lämnar Försvarsmakten ett annat svar än vad den som frågar skulle önska. Men det är en helt annan sak än att påstå att vi leker struts. Det är helt enkelt inte korrekt.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

Legosoldater i den ukrainska soppan?

Jane´s verkar ha missat att "Mr Silencer" även finns dokumenterad på film, här efter 52 sekunder.

Det ansedda brittiska analysföretaget Jane´s har lagt fram en rätt intressant analys kring bland annat den man med extremt ovanlig beväpning som har dokumenterats på bild i östra Ukraina, närmare bestämt i Slovjansk.

Jag kallar honom för "Mr Silencer" på grund av ljuddämparen och Jane´s hade inte behövt vara riktigt så försiktiga om honom i sin analys. Det står i analysen (min översättning) att "bilden enligt uppgift togs i Slovjansk den 12 april". Uppenbarligen hade Jane´s inte sett att det även finns rörliga bilder av Mr Silencer, se ovan. På grund av flera andra personer i filmen och vad de säger och gör plus att filmen enligt Youtube är upplagd den 12/4 (jag såg den samma dag eller någon dag senare) är det helt klart att det är en äkta film från Slovjansk den 12 april.

Efter att ha diskuterat Mr Silencers vapen med många har jag kommit fram till att det som är säkert är att det i grund och botten är en AR-15, men mycket talar för att det inte är ett original utan en ukrainsk eller rysk kopia. Saken är nämligen den att både företag i Ukraina och Ryssland har tillverkat vapnet, i Ukraina som Z-15 och i Ryssland som Vepr-15. Till själva vapnet, kanske mest sannolikt en Z-15, har Mr Silencer lagt till en del tillbehör. Om någon undrar vad det är för sorts uniform han bär så är det en "Gorka" av lite oklar modell. Här en sida om Gorkans uppkomst under Sovjets krig i Afghanistan.

För övrigt var det intressantaste med gårdagens inlägg kanske dateringen för utförandet av operationen, kolla mitt PS längst ner i gårdagens inlägg. Klart intressant om dateringen stämmer och som sagt ger filmen på flera sätt intryck av att vara en verklig intern sammanställning, fast utan originalljud. Musiken? Vivaldi, men inte "Våren" utan... ja vad? Jag vet - men få se hur många fans Vivaldi har här.

Intern filmdokumentation från spetsnaz

Delar av filmen är från ryska militärers egna kameror och innehåller dramatiska scener från stormningar och tagande av fångar.

Flera dramatiska fragment av intern filmdokumentation från ryska specialförband på Krim har kommit ut på nätet. En känd rysk tidning har publicerat direkta och indirekta erkännanden från "de små gröna männen" i östra Ukraina att de är från Ryssland och en sade "GRU-spetsnaz".

Igår kom Ryssland, Ukraina, USA och EU i Schweiz överens om att verkligen försöka lösa konflikten i östra Ukraina. Av morgonens nyheter från Ukraina har överenskommelsen ännu inte slagit igenom, men man kan naturligtvis hoppas att nedtrappning dock är möjlig.

Under gårdagen talade även Vladimir Putin vid flera tillfällen om Ukraina och förstärkte det tidigare erkännande han gjort om Krim-operationen. För att vara extra tydlig slog Putin igår i rysk TV fast att de "små gröna männen" på Krim faktiskt var ryska soldater.

Vad gäller Krim-operationen fann jag sent igår filmen ovan, som helt klart består av bland annat filmsnuttar filmade av ryska soldater på Krim, och i de flesta fall måste det röra sig om spetsnaz-soldater. Filmens namn är "Redovisning av slutsatser från utförandet av uppgifterna för enhet nr. 0900 under perioden 22 februari till den 28 mars 2014 på AR Krims territorium". AR står för autonom republik. Flera saker indikerar att filmen är en intern sammanställning av olika filmer, både egna och andras. Vem är då sammanställaren? Det kan vara SSO, det senaste ryska specialförbandet (se vidare Ryska elitförband).

Filmen finns utlagd på nätet i flera versioner, men ingen av dem med tal, utan alla med musik av olika slag. De första dök upp på ryska sajter i början av veckan, oklart exakt när. Filmen visar först hur de civila myndighetsbyggnaderna på Krim övertogs genom att varva kända bilder från övervakningskameror med scener som jag inte har sett tidigare, som bland annat visar en spetsnaz-operatör med kulspruta modell Petjeneg.

Efter 1:40 kommer övertagandet av den ukrainska marinens högkvarter, efter 2:28 erövrandet av ett ukrainskt vapenförråd och efter den tredje minuten kommer en scen som verkar visa en spetsnaz-operatör tillsammans med en delvis civilklädd person som har en AK av okänd modell med vad som ser ut att vara ett holografiskt sikte.

Vid 3:20 tar sig en grupp med flera mest civilklädda beväpnade män (men också med spetsnaz-detaljer) in i en underjordisk luftförsvarscentral och vid den fjärde minuten ser man hur erövrandet av Belbek gick till, filmat bland annat från ovanpå en BTR-82A. Efter 4:45 kommer den nattliga erövringen av Feodosia, först filmat genom en ljusförstärkare. Man tar inga risker vid tagandet av fångar utan visiterar de ukrainska soldaterna så att de inte har gömt några mindre vapen på sig. Vid 5:55 dyker helikoptrar upp i mörkret. Vid 6:38 framgår det att de ukrainska soldaterna hade förberett sig för att kunna försvara kasernerna, men uppenbarligen blev de ändå överrumplade.

Vid 7:19 inleds "Neutraliseringen av Högra sektorns grupper på Krim", som texten säger. Scenerna sen från rysk TV. Sedan avslutas allt med samma symbol som i början, ett stort ryskt "S" (C = S) med vingar och en pilbåge. På några ryska sajter anges nu att filmen kommer från SSO och så kan nog vara fallet och då är symbolen alltså SSO:s. Symbolen har hittills varit okänd.

Hur och varför filmen kommit ut kan man spekulera mycket i.

Slutligen en rysk artikel publicerad igår om läget i östra Ukraina, som knyter an till gårdagens blogginlägg. I denna artikeln i den ryska tidningen Novaja Gazeta berättar efter en stunds konversation soldaten "Roman" att han tillhör "GRU-spetsnaz" och reportern noterar även att flera soldater genom brytning och ordval ger intryck av rysk militär.

P.S. 15:45 Filmens förtext uppger alltså att utförandet av enhetens uppgifter inleddes den 22 februari, vilket är dagen efter att president Janukovitj flydde och en dag före de stora pro-ryska protesterna på Krim inleddes, samt fem dagar före myndighetsbyggnaderna intogs.