Skrota Bogalandscenariot och växla upp!




Försvarsmakten har nyligen avslutat en enorm stabsövning - VIKING 14 - med deltagande från drygt 50 nationer och 90 organisationer.  Övningen går ut på att leda, samverka och hantera aktuella "utmaningar" i en internationell freds- och krishanteringsinsats. Övningen hade totalt cirka 2500 deltagare.

Bogaland är ett fiktivt land som i spelet utgörs av Mellansverige. Till detta ett scenario med en stat som delats i fyra delar varav Gotland delats i två delar. Tänk ett sönderfallande forna Jugoslavien så får man en bild av vad det hela handlar om.

Jag vet inte hur länge Försvarsmakten har använt detta scenario, men det är länge, lite för länge enligt min mening. Bogaland används under såväl VIKING som CJSE och en rad andra övningar.

Under årets VIKING så hyllades övningen som "den bästa övningen i världen" av Brigadgeneral Stefan Andersson, till vardags C ATS och övad COM LCC i Enköping under VIKING-14. Nu vore det väl något förmätet av mig att hävda något annat när det gäller Anderssons domäner på markarenan, men den bilden känns inte igen sett från den maritima arenan då detta scenario har tillämpats. För flygstridskrafternas del har ACC suttit i Uppsala där man inte kan skönja samma entusiasm. Den maritima komponenten MCC har suttit i Karlskrona.

Men vad vill jag då säga med rubriken?

Jag tycker detta scenario, framtaget under den strategiska time-outen så Försvarsmakten befann sig i en identitetskris är överspelat. Tiden efter FB-04 när internationella insatser var dimensionerande och Försvarsmakten byggdes om för att bidra till brandsläckning i oroshärdar genom "expeditionär förmåga" så var scenariot relevant. Nu är det andra tider.

Någon kommer säkert att hävda att det är viktigt att öva "comprehensive approach" tillsammans med andra myndigheter inom ramen för krishantering? Ja, så är det men problemet är att vi borde göra det i en nationell kontext med ett helt annat innehåll och med andra deltagare.

VIKING och CJSE borde enligt min mening stuvas om i sin helhet och växlas upp minst två steg där ett väpnat angrepp på ett nordiskt land, kanske Sverige eller kanske ännu hellre, där ett väpnat angrepp mot Baltikum är det dimensionerande scenariot som ska hanteras av en sammansatt styrka. 

Representation från statsledning, MSB, Polisen, KBV, Vattenfall, Hamnar och andra aktörer som har avgörande del i att trygga vår försörjning borde vara självklara deltagare. Då kan man öva på ett sådant sätt att man kan dra skarpa lärdomar i syfte att förbättra båda samverkan mellan dessa aktörer och för att hitta bristerna i nuvarande system. Att bristerna är många när det gäller civilförsvaret är nog ingen underdrift då civilförsvaret och krisberedskap är något som i praktiken knappast existerar. Klipp importen av olja och stäng Göteborgs hamn i en sådan övning och se vad som händer.

Rent militärt hade detta gett möjligheten att i stabsmiljö öva att ge och ta emot stöd i enlighet med "solidaritetsprincipen". Jag vill hävda att det hade gett betydligt mer än vad innehållet i nuvarande scenario ger. 

Utvecklingen i vår omvärld och Rysslands annektering av Krim och fortsatta militära hot ger vid handen att det är kvalificerad strid som behöver övas, även i fiktiva stabsövningar. Av den anledningen anser jag att nuvarande Bogalandscenariot bör skrotas eller omarbetas i grunden.

För Marinens del så rimmar inte alls innehållet med Marinchefens uttalade målsättning om att övningsverksamheten ska dimensioneras mot en "högteknologisk och kvalificerad motståndare". Kan man klara av detta så kan man även klara av piraten och terroristen i den marina miljön har vi hört Jan Thörnqvist klokt uttalat vid flera tillfällen. Jag instämmer helt och hållet med amiralen.

Uppgifter gör nämligen gällande att den marina komponenten i övningen har omfattat ett 30-tal större kvalificerade stridsfartyg i ett mycket begränsat operationsområde som i spelet utgjorts av Gotska Sjön. Med dessa kvalificerade stridsfartyg i detta mycket begränsade geografiska området har huvudfokus under övningen legat på att stoppa smuggling och piratverksamhet.... Man tar sig för pannan...
Syftet med den marina närvaron i det påhittade landet Bogaland, där insatsen har genomförts, har bland annat varit att förebygga piratverksamhet, bedriva sjökontroll samt stödja de övriga vapengrenarnas verksamheter.
Det är för övrigt sorgligt att inte ens Försvarsmakten på egen webbsida klarar ut begreppen och benämner försvarsgrenar som "vapengrenar".

Det är hög tid att växla upp Försvarsmakten och övningarnas innehåll nu! Det duger inte längre att öva mot okvalificerade hot i tider då omvärldsläget förändras till det sämre, och där den dimensionerande motståndaren är högteknologisk och kvalificerad - inte ens under stabsövningar. Det tål ånyo att påminna om GUUBBE - Georgien, Ukraina, Upprustning, Beredskapsövningar, Brott mot CFE-avtal och Ekonomiska hot. När ska verkligheten få genomslag på hur vi övar och dimensionerar vårt försvar och rikets samlade krishanteringsförmåga?

Senare i helgen kommer inlägg om ubåtsaffären och ÖB:s senaste uttalanden. 

Behovet av ett strategiskt tänkande och en samlad svensk nationell säkerhetsstrategi

Uppdatering:

Wisemans utmärkta inlägg om statsministerns medverkan i Ekots lördagsintervju vittnar på ett utmärkt sätt om regeringsmaktens bristande långsiktig strategi. Det vittnar dessutom om bristen på förståelse för hur man långsiktigt skapar försvarsförmåga. Ett utökat och justerat antal örlogsfartyg och stridsflygplan avhjälper inte de problem och utmaningar som finns i vare sig materielplanen eller på personalområdet och i övningsverksamheten.

———————————————–

Sveriges strategiska nationella intressen är idag inte [tydligt] beskrivna. Att vi dessutom har mer eller mindre uttalade intressen att värna och skydda globalt sett gör inte saken enklare.

Avsaknaden av en samlad nationell säkerhetsstrategi är därmed mycket uppenbar i Sverige. Även om utrikes- och säkerhetspolitiken varit fast och stabil under en lång tid, så har Sverige inte lyckats samla sig kring sina nationella intressen – ej heller kunnat värdera och definiera en relevant hotbild som är accepterad och förstådd.

En nationell säkerhetsstrategi kopplat mot svenska intressen och en relevant hotbild är nödvändig att formulera för att kunna tänka och agera strategiskt. Resultatet ser vi idag – en regering som på mycket kort tid svängt från att allt är frid och fröjd i de svenska väpnade styrkornas transformation till att komma med osynkroniserad överbudspolitik. Regeringen har t.o.m. genom det s.k. regeringsbeslut 5 (år 2013), krävt att Försvarsmakten ska pressa fram en reducering av organisationen med en minskning av 500 miljoner kr i lönekostnader.

Att skapa militär förmåga är emellertid en långsiktig investering i personal, materiel och övningsverksamhet. Detta kräver långsiktigt övervägt tänkande. Att ha en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik kräver förutom ett långsiktigt tänkande också ett moraliskt och etiskt åtagande. Båda dessa områden kräver därför att staten kan, förmår och vill tänka strategiskt.[1]

Nedan illustreras hur Polen har tagit sig an detta område. De har ett mycket robust och omfattande White Paper [National     Security Poland 2013]. Här framgår tydligt interaktionen mellan;  nationella intressen – strategisk mål – operativ strategi.

Namnlös

Nat in

Det är vidare problematiskt att härleda vilka intressen och vilken hotbild som ska dimensionera de maktmedel och förmågor som vi behöver här och nu och på sikt. Riksrevisionen påtalade just detta i sin rapport (RIR 2014:8): ”Det är regeringens uppgift att konkretisera riksdagens beslut och göra det tydligt för Försvarsmakten vad dess målsättning och prioriteringar ska vara.”

Den ambition som lades fram i försvarsberedningen redan 2004, med en samlad syn på säkerhet genom skapandet av en nationell säkerhetsstrategi, skulle med fördel göra saken tydligare. Det skulle vidare skapa bättre förutsättningar för att värdera och definiera hotbilden och därigenom kunna peka på det militära förmågor och den volym som krävs för att skydda det vi anser vara våra nationella intressen och våra viktiga utvalda strategiska områden.

En operationalisering av det vidgade säkerhetsbegreppet genom en samlad nationell säkerhetsstrategi skulle därmed ge berörda myndigheter en avsevärt tydligare målsättning för vad de ska uppnå och kunna hantera. Min bestämda uppfattning är att svensk försvars- och säkerhetspolitik kommer att halta så länge vi inte hanterar dessa frågor långsiktigt och strategiskt. Avsaknaden av ett robust White Paper kommer även i fortsättningen leda till att försvars- och säkerhetspolitiken hanteras efter opinionsyttringar och inte efter stabila och logiska analyser. En annan konsekvens av bristen på strategi från staten är att beslut fattas styckevis och delat – något som innebär att det uppstår brister i helheten och den operativa balansen. Därutöver innebär ett kortsiktigt tänkande att man ofta nödgas fatta beslut ad hoc om enstaka materielprojekt för att livscykeln nått sin ände. Ett strategiskt långsiktigt helhetstänkande skapar däremot förutsättningar för att hela tiden vinnlägga sig om att ha ett visst ”reformutrymme” för nya oundgängliga förmågor för framtiden.

Frågan är hur länge de ska dröja och hur mycket som ska hända i vårt närområde och i vår omvärld innan vi bejakar ett strategiskt tänkande – eller kanske är min vision en utopi?

—————————————————————

Sverige behöver ett genomarbetat White Paper med en tydlig National Security Strategy – jfr också med UK och deras strategi och dess robusta process för ständig översyn. Bilden visar bl.a. hur UK organiserat sitt arbete med en nationell strategi. 

UK org for NS [1] Att tänka strategiskt kräver analys och en beslutsfattning som är rationell och långsiktigt. Det funkar illa med politiska dagsländor för den som vill vara och uppfattas strategisk.


Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?



Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
-------------------------------


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.


För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militärenaccepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden - samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?


Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?


Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!


Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.


Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att ” Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkantagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland."


Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.


Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.


Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.


Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  


Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.


Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas
gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

Vårbudget 9 april 2014 (uppdaterat 20.40)

Nu på morgonen offentliggjorde regeringen sin ekonomiska vårproposition. Med tanke på de senaste veckorna vidlyftiga löften från finans- och försvarsminister och de frekventa referenserna till krisen i Ukraina, hade man kunnat förvänta sig ett ändringsförslag i vårbudgeten.

Så blev dock inte fallet, utan den enda skillnaden som går att utläsa i siffror är att anslaget för hela utgiftsområde 6 (även MSB, strålsäkerhet och elsäkerhet) nu listas som 47 197 mkr istället för 47 196 mkr i budgeten som lades i höstas. Förändringen listas också som 0,0 %, men med tillägget om försvaret att anslagen för förbandsverksamhet och beredskap, liksom vidmakthållande och avveckling av materiel i år förväntas bli lägre än 2013. Något som man definitit också kan se avspeglas i Försvarsmaktens övningsverksamhet. Dock förväntar sig regeringen att Försvarsmakten lämnar tillbaka ca 1,6 mdr kr av budgeten då inga internationella insatser planeras. Med tanke på att regeringen i år skriver upp BNP-tillväxten till 2,7 % innebär detta också att försvarsbudgeten som andel av denna ytterligare sjunker från 1,16 % av BNP 2013.

Avseende de senaste veckornas materiellöften så återfinner man endast löftet om att i framtiden ha 5 ubåtar istället för planerade 4 ubåtar. Inga aviseringar görs dock om hur detta ska finansieras, men utfallet är heller ej under resterande budgetår. Skillnaden kan naturligtvis vara att ubåtarna är ett beslut som är sanktionerat i regeringen och det övriga endast ett moderat förslag, men ingen spårbarhet avseende ubåtarna finns i dokumenten från Försvarsdepartementet och i försvarsministerns tal i förrgår omnämndes ubåtar, luftvärn och flygplan på samma sätt. I propositionens översikt omnämns dock ubåtarna som ett regeringsbeslut.   Korrektion. Inga satsningar på ubåtar heller.


Man kan inte sluta sig till annat än att Regeringen ser krisen i Ukraina som en isolerad händelse som inte kommer att påverka omvärlden och vår säkerhetspolitiska situation under året, med tanke på att inga justeringar görs i syfte att öka Försvarsmaktens förmåga. Som tidigare påtalat är målet med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 att huvuddelen av försvarsmaktens förband ska ha en beredskap på mindre än 3 månader och att inga förband ska ha en beredskap överstigande 6 månader. Vi kan därför sluta oss till att regeringen inte förväntar sig att något ska hända förrän tidigast i mitten av oktober.


Igår kväll deltog statsminister Fredrik Reinfeldt i SvD:s utfrågning inför valetoch försvaret var en av frågorna (ca 3 min långt).  Det var inte något imponerande framträdande. Reinfeldt uttryckte förvåning och chock över Rysslands agerande och ansåg sig inte ha fått några förvarningar om detta. Statstministern omtalade dock tidigare utlovade löften och såg detta som medel för att avhjälpa bristerna hos incidentberedskapen. Avslutningsvis omtalade statsministern återigen hur mycket bättre läget är i försvaret idag jämfört med när han gjorde värnplikten.

Man kan utan att överdriva säga att det funnits gott om tecken på åt vilket håll Ryssland varit på väg – om man varit villig att lyssna på detta och se tecknen. Jag tror till exempel att man på MUST fortfarande väntar på en "Förlåt oss-tårta" från Försvarsdepartementet för alla genomgångar som sågats. Det får vidare anses som märkligt att motivera materielsatsningarna med brister hos incidentberedskapen med tanke på att om det är något i Försvarsmakten som har prioriterats och fungerat exakt efter den beställda förmågan så är det just incidentberedskapen.

Jag kan också inte låta bli att åter reflektera över att I 22, där statsministern var värnpliktig, måste ha varit Försvarsmaktens i särklass sämsta förband eftersom det så radikalt verkar skilja sig åt det sämre hållet från övriga förband på den tiden – och därtill också jämfört med dagens förband. (Innan det blir fler sura kommentarer från I 22-veteraner så bör man läsa kommentar med klockslag 20.33)

Vårpropositionen är tyvärr ett tecken på att den svenska försvarsreformen fortsatt sitter fast i diket till skillnad från ett annat lands som påbörjades vid samma tid. Man har nu i och med vårpropositionen också definitivt försuttit chansen till en quick-fix.



För övrigt är det idag 74 år sedan Tyskland överraskande anföll Danmark och Norge. En händelse där den svenska regeringen sedan i februari fått information från försvaret om att Tyskland förberedde en aktion i Norden. Den 4 april såg sig överbefälhavare Olof Thörnell nödgad att begära mobilisering hos regeringen, men detta avslogs och vid det tyska anfallet 9 april hade ingen svensk beredskapshöjning skett.

Uppdatering 20.40: Gör gärna också Johan Wiktorins matteuppgift. Den sätter verkligen kunskaperna på prov i flera av skolans kärnämnen!

Hej Matematik! – Tenta: Den viljelösa paradoxen

Ekvationsuppgift:

X = Svenska folket har genom Riksrevisionen, en myndighet under Riksdagen, granskat försvarets förmåga och kommit fram till att resultatet är klart otillfredställande i förhållande till målen från 2009. Riksrevisionen gör bedömningen att Försvarsmakten inte kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, varken nu eller på några års sikt.

Y = Den senaste tiden har Europa upplevt den största negativa säkerhetspolitiska förändringen sedan 1968.

Z = Sveriges försvarsanslag hålls oförändrat 9. april 2014.

V = ?

Kommer försvarsministern att svara på frågan den här gången?



I det yrvakna tillståndet som våra folkvalda befinner sig i med anledningen av Rysslands agerande i Ukraina så har många politiker, och i synnerhet från det regeringsbärande partiet de senaste veckorna lagt fram en rad olika förslag på anskaffningsobjekt. Det har handlat om ubåtar, luftvärn och fler stridsflygplan.

Men som jag skrev i ett inlägg härom dagen så förekommer man nu hela försvarsberedningens arbete. Det finns inte ens en tydligt uttalad försvarsidé att vila sig mot nu när omvärldsläget förändras. EN tydligt kommunicerad försvarsidé är något man kan hoppas att beredningen kommer att leverera,  även om jag i ärlighetens namn är ytterst tveksam till att detta kommer att ske.

Men oavsett hur en sådan försvarsidé skulle se ut så är det mer eller mindre omöjligt för Sverige som i praktiken är en halvö med  240 mil långa kust, en av de längsta i Europa, att ta fram en trovärdig försvarsidé utan en stark marin.

En marin utan ytstridsfartyg utgör ingen trovärdig sådan, och ska vi gå mot ett skalförsvar i syfte att åstadkomma tröskelförmåga är robotbestyckade fartyg helt nödvändigt.  Som jag skrev i inlägget så kommer vi inte att ha någon Marin bortom 2030 om inte nödvändiga beslut för framtiden fattas nu!

Av den enkla anledningen behöver befintliga korvetter modifieras för att täcka behoven här och nu. Vi har fyra skrov (korvetter av Göteborgsklass) som alla borde halvtidsmodifieras omgående för att snabbt öka den marina förmågan med anledning av rådande omvärldsläge. En sådan åtgärd skulle temporärt täcka det glapp som uppstår till dess att nya ytstridsfartyg blir operativa. Men som bekant har Försvarsmakten(!) strukit all nyanskaffning av fartyg i liggande plan. Jag hade gärna tagit del av försvarsmaktsledningens analys som låg till grund för detta beslut!

Peter Jeppsson (s) är en av få politiker som förstått det prekära läget och länge kämpat för att få andra politiker att förstå, inte minst vår försvarsminister. I dag ställer Peter Jeppsson ånyo en skriftlig fråga i ärendet rörande ytstridsfartyg till vår försvarsminister Karin Enström (m).

Fråga 2013/14:558 Nästa generations ytstridsfartyg 
av Peter Jeppsson (S) 
till Försvarsminister Karin Enström (M) 
Jag har vid tre tidigare tillfällen ställt skriftliga frågor samt skrivit en interpellation till försvarsministern avseende marinens framtida fartygsbestånd. 
Vid interpellationsdebatten den 9 december 2013, då min frågeställning om marinens korvetter debatterades, hänvisade försvarsministern till den då pågående utredningen om förändringar av processen för hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel (dir. 1013:52). 
För att korvetterna Gävle och Sundsvall ska kunna vidmakthållas måste fartygen snarast genomgå halvtidsmodifiering i enlighet med RÄ 12/2. Alternativet är omedelbar nyanskaffning av ytstridsfartyg. 
Med anledning av att ytstridsfartygen utgör en helt avgörande del för försvaret av Sverige vill jag härmed ånyo ställa frågan: När avser regeringen att fatta nödvändiga beslut om modifiering av befintliga korvetter alternativt omedelbar nyanskaffning av nästa generations ytstridsfartyg?

Tyvärr tror jag inte Jeppsson kommer att få något relevant svar av ministern den här gången heller. Men förhoppnings så väcker det debatt och uppmärksammar andra folkvalda politiker på det prekära läget. Trägen vinner.

För övrigt är sju ytstridsfartyg ett hån mot en trovärdig marin försvarsförmåga. Numerären måste dubbleras - minst!

UPPDATERAT: Jeppsson skriver i dag en debattartikel i samma ämne (BLT)

Två olika resultat av 5 års militära reformer

På SvD Brännpunkt skriver idag riksrevisor Jan Landahl om Riksrevisionens slutrapport om försvaret. Det är svidande kritik där den allvarligaste är den att det saknas en övergripande idé vad försvaret ska syfta till. ”Vilken hotbild och motståndare ska organisationen utformas och vilken uthållighet ska eftersträvas?” För den lekman som inte är insatt i försvarspolitiken ter det sig förmodligen helt obegripligt att detta ej är definierat, men tyvärr är det så illa.

ÖB:s uttalande förra nyåret om det så kallade en-veckasförsvaret utgick från ett konstaterande att det svenska försvaret kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, i en del av landet, i en vecka, när insatsorganisation 2014 väl intagits bortom 2023. Efter denna vecka måste Sverige ha fått militär hjälp av en andra stater/aktörer. Här är Riksrevisionens kritik av samma allvarliga slag.

Det saknas idag, 5 år efter den försvarspolitiska inriktningspropositionen där kravet på stöd utifrån formulerades, planering för hur Sverige ska kunna ta emot militärt stöd. En sådan planering förutsätter att man från politisk nivå fastställer vem eller vilka som ska komma till undsättning, men NATO-frågan är fortfarande alldeles för obehaglig för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att ta i.


5 år har nu förflutit sedan regeringen beslutade att Sverige skulle ha ett professionellt försvar berett på insatser här och nu. I början av året skrev jag en serie om fyra inlägg där jag påvisade hur flygstridskrafterna sedan millennieskiftet dras med en mycket stor kompetensskuld när grundläggande förutsättningar för att öva uteblivit. Johan Wiktorin publicerade under förra veckan en liknande granskning av markstridskrafterna och det är inte heller någon upplyftande läsning. Det blir helt enkelt inte något professionellt försvar utan övning.

Under den gångna månaden har vi kunnat se mycket bilder från Krim där välövade, professionellt utrustade och professionellt uppträdande ryska förband verkställt rysk säkerhetspolitik. President Putin konstaterade i mitten av 00-talet offentligt att de väpnade styrkorna var av undermålig kvalitet och hade fungerat mycket dåligt när det andra Tjetjenienkriget igångsattes. Under 00-talet gjordes också successiva försök till reform. Brytpunkten kom vid Georgienkriget där de väpnade styrkorna visserligen fungerade bättre än i Tjetjenien, men att det skulle krävas stora krafttag och modernisering på alla plan för att höja nivån. Det är de begynnande resultaten av detta mycket målmedvetna arbete vi idag ser och vilket ska ge Ryssland en militär grundnivå till 2020.

I reformen ingick inte bara en personalreform i syfte att ge mer gripbara och motiverade styrkor (lönerna har höjts trefaldigt), utan även en omfattande materiell reform, vilket vi definitivt ser resultaten av i form av de mycket modernt utrustade ryska soldaterna med nya vapen med nya sikten, nytt uniformssystem, nya kommunikationssystem och nya splitterskyddade terrängbilar med mera. Framförallt imponerar de ryska soldaternas uppträdande. Visserligen är de förband vi framförallt kunnat se några av de mest priortierade förbanden, men likväl utstrålar man en sällan tidigare skådad professionalitet när det gäller ryska soldater. I Väst har vi ofta sett framför oss en bild av ryska soldater som vodkadrickande, illa klädda, med låg moral och som därtill är villiga att sälja sin utrustning till motståndarsidan. Något som även NY Times reflekterar över.

Ny utrustning gör visserligen att en soldat känner sig mer professionell, men den helhet som nu manifesteras är troligtvis också ett utslag av det övningssystem som satts i verket. De ständigt återkommande ryska beredskapsövningarna är sedan tidigare relativt välkända i Sverige och är ett utmärkt sätt för den ryska regeringen och militära ledningen att få ett kvitto på hur försvarsreformen utvecklas. Mindre känt är dock det medvetna arbetet mot varje förband där förbanden efter genomgången modernisering evalueras under en större övning. Uppnår inte förbandet de uppsatta kraven, sänds det hem med hemläxa för att ges en ny chans senare. Misslyckas förbandet igen går det illa för förbandets chefer. Just evaluering är en nyckel till att få högkvalitativa förband.


På 5 år har också Ryssland i hög grad lyckats få oerhört mycket mer kvalificerade och välövade förband, medan det i Sverige hänt mycket lite. Det finns därmed gott om läxor att ta med sig för Sverige. Såväl Johan Wiktorin som jag har vid upprepade tillfällen påpekat att en större beredskapsövning är det bästa sättet att få reda på var den svenska försvarsreformen befinner sig idag och hur läget är. Helt enkelt ett diagnostiskt test. Utifrån detta har man enklare att sedan staka ut den väg man måste gå. Respektive förband bör senare och löpande på ett oberoende sätt evalueras avseende förbandets färdigheter, istället för att förbandschef idag ska sätta ett luddigt betyg på förbandet. Ett betyg som alltför ofta visar sig ha bytt siffra när det publiceras i andra dokument. Det är inte för inte som NATO lägger en oerhört stor vikt vid evaluering av förband, där dessa i hög grad evalueras av observatörer från övriga NATO-länder.

Detta kräver dock att det finns såväl pengar som resurser till övningar. Något som idag lyser med sin frånvaro, precis som Riksrevisionen konstaterar. På samma sätt som Riksdagen reserverar pengar i försvarsbudgeten för internationella insatser vore det lämpligt med ett motsvarande anslag för just försvarsmaktsövningar och beredskapsövningar. På så vi skulle dessa aldrig kunna reduceras eller utgå till följd av andra ekonomiska bekymmer som myndigheten hamnar i.

Besök av politiska partier

Det försvarspolitiska intresset är större än på länge. Det är glädjande men ställer också krav på myndighetens objektivitet och hantering av sådana frågor. Som stöd för Försvarsmaktens förband har jag därför idag fattat ett beslut som beskriver vad som är möjligt respektive inte tillåtet vid besök av politiska företrädare. Beslutet ersätter de muntliga instruktioner som tidigare använts. 

DIREKTIV AVSEENDE BESÖK AV FÖRETRÄDARE FÖR POLITISKA PARTIER (OCH EVENTUELLT MEDFÖLJANDE MEDIA)

Inför valet 2014 och under 2015 förväntas det politiska intresset för försvarsfrågor vara större än tidigare. Omständigheter som påverkar intresset är valet i sig, omvärldsutvecklingen, försvarsberedningen, förväntade planeringsanvisningar inför kommande försvarsbeslut, försvarsbeslut samt Försvarsmaktens organisationsförslag och liknande beredningsunderlag.

Försvarsmakten ska vara öppen och tillgänglig för detta intresse där såväl företrädare för de politiska partierna samt media är välkomna till våra förband. Syftet med detta är att besökaren får en kunskap och en uppfattning om hur Försvarsmakten och våra medarbetare ställer sig till verksamheten eller förväntade beslut. Grunden är att vi är stolta för det vi gör, eller vill kunna göra, och gärna visar detta med såväl dess styrkor som tillkortakommanden.

Det är dock viktigt att Försvarsmakten uppfattas ha en självständig ställning i enlighet med 12 kap 2§ i regeringsformen och jämlikt skrivningarna i regeringens proposition 2009/10:175 Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt:

”Det är däremot inte en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning som innebär att myndigheten tar ställning för den ena eller andra sidan i en partipolitiskt kontroversiell fråga i syfte att påverka riksdagen eller regeringen.”

 

Beslut

Försvarsmakten ska inte uppfattas ta ställning eller parti för de politiska partier som besöker myndigheten. Försvarsmaktens personal, anläggningar och installationer får därför inte utnyttjas som plattform för politiska utspel eller agitation.

Försvarsmakten välkomnar att politiska partier med eventuellt medföljande media besöker myndigheten i syfte att inhämta kunskap. Det kan anses som objektivt om tillfrågat förband, skola eller centra tar emot besök från de partier som är representerade i riksdagen, landstinget eller för kommunfullmäktige, den egna eller angränsande kommuner.

Försvarsmakten kan neka besök med hänvisning till säkerhets- eller ordningsskäl.

Det är inte tillåtet att inom Försvarsmaktens områden eller installationer genomföra en ordnad presskonferens, planerade utspel eller annan aktivitet som är att betrakta som partipolitisk opinionsbildning.

För behov av stöd i bedömning kontakta informationsstaben vid Högkvarteret.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Beslut Högkvarteret 2014-04-07 FM2014-3320:1

Modifieringshysteri del 2

Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.

Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.


I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.

Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.

I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.


Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence". Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.

Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B - bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.


Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:










 I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):

”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121

”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122


Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.

C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.

Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).




Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:










Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:

 



Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.



Framtiden










I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.

Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.


Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget  ”Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.


Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.

Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?


J.K Nilsson

MANPADS

MANPADS (man-portable air defence systems – buret luftvärn) dyker ständigt upp i kommentarerna på bloggen som ett vapensystem värt att anskaffa för användning inom Hemvärnet. Alltför ofta avgränsar man då dessa systems brister. Nedan är en film från en nyligen genomförd luftvärnsövning för ryska luftburna förband (VDV) där skarpskjutning med MANPADS genomförs, vilket bör väcka en del tankar kring de skjutfall som visas samt måluppträdandet.


MANPADS har av bl a viktskäl mycket begränsade effektiva räckvidder, upp till ca 4 km, liksom mycket begränsade fartresurser. Det gör att de framförallt är verksamma mot mer långsamtgående mål. Vidare är det mycket svårt för en skytt att själv upptäcka mål på längre avstånd. Ett mål som inte passerar närmast rakt över skytten är både svårt att upptäcka, men även svårt att bekämpa på grund av robotens prestanda. Skytten är därför i hög grad beroende av yttre invisning som exempelvis svenska robot 70-förband erhållit genom förbandets spaningsradar. Att som skytt själv söka ett snabbt och lättrörligt mål som man inte vet om och varifrån av alla 360° det kommer, är att jämställa med att använda ett sugrör som kikare. Man har ett begränsat synfält och ingen förstoring. Vid målupptäckt skall batteriet till MANPADS aktiveras (för kylning av målsökare). Batteriet är sedan förbrukat efter någon minut.

Att VDV använder MANPADS och även fordonsmonterade sådana är av naturliga skäl. Förbandets främsta hot är av det mer långsamtgående slaget i form av flyg för direkt flygunderstöd (t ex A-10) och attackhelikoptrar. Vidare är man som anfallande förband i förhand i anfallsmålet, dvs innan förbandet har landat in har förbekämpning genomförts mot försvarare. Man behöver inte på samma sätt som ett försvarande svenskt förband räkna med en förbekämpning innan den luftlandsättning äger rum som man ska försvara sig mot. En förbekämpning som framförallt syftar till att bekämpa det luftvärn och det pansarvärn som utgör ett hot mot luftlandsättningen. Ett annat gynnsamt område för användning av MANPADS är för jägarförband med uppgift mot fientliga flygfält då flygplan och helikoptrar är som sårbarast.

Ser man till de konflikter där västvärlden deltagit med flygstridskrafter de senaste 20 åren är antalet bekämpningar med MANPADS försvinnande få, trots att konflikterna ägt rum i länder som varit några av de som varit som tätast utrustade med MANPADS, inklusive moderna sådana. MANPADS har således inte utgjort någon tröskelförmåga för angrepp. I Afghanistan där användandet av Stinger blev en sorts symbol för Mujahedins kamp mot Sovjet, har mig veterligen inte en enda allierat flygfarkost blivit bekämpad av MANPADS. Däremot har desto fler helikoptrar blivit nedskjutna av ostyrda RPG. I Irak sköts ett antal amerikanska helikoptrar ner under 00-talet av diverse gerillagrupper, utan att detta fick någon påverkan på konfliktens förlopp.

Den libyska regimen förfogade över stora mängder MANPADS av olika modeller, däribland den allra modernaste ryska modellen SA-24. Likväl sköts inte ett enda koalistionsflygplan eller helikopter ner av MANPADS. Då koalitionen hade totalt luftherravälde höll sig dess flygplan, inklusive svenska JAS 39, konstant över maximal höjdtäckning för MANPADS (ca 6000 m), samtidigt som man hade full handlingsfrihet att verka mot markmål. Brittiska och franska attackhelikoptrar som verkade på lägre höjder från fartyg i Medelhavet, blev flera gånger beskjutna med MANPADS men undgick träff tack vare de varnings- och motmedelssystem som omedelbart vid skott varnade för inkommande robot, automatiskt fällde motmedel och föreslog lämpliga undanmanövrar.

Ett intressant jämförelseområde om man tänker sig rysk materiel på motståndarsidan är naturligtvis Georgienkriget. I detta förlorade Ryssland sex flygplan, varav tre till georgiskt luftvärn. De övriga tre sköts ner av egna MANPADS, framförallt hörande till syd-ossetisk milis, som får förmodas ej stod under central rysk stridsledning och därför förväxlade motståndarens flyg med eget. Ett scenario som existerade redan under 70-talet där det egyptiska flygvapnet erhöll svidande förluster från eget luftvärn i form av MANPADS. Piloter tenderar att slappna av när de befinner sig över eget territorium, vilket gör att man är mindre beredd på att bli påskjuten.

Det finns enligt mitt bedömande för Sverige en rad system med väsentligt mycket högre tröskelförmåga än MANPADS att anskaffa. Historiska erfarenheter visar att dessa inte avhåller en angripare från att genomföra ett angrepp, liksom att de framförallt har nått verkan i post-konfliktfasen. Ett svenskt försvar bör företrädesvis inriktas på att vara just konfliktförebyggande och det är mycket svårt att se att MANPADS skulle fylla en sådan roll.

Förlupna MANPADS i händerna på terrorister utgör däremot ett oerhört stort hot mot civilt flyg. Den dagen det första västerländska trafikflygplan skjuts ner med MANPADS kommer de få tillverkarna av motmedelssystem att få se sina orderböcker bli överfyllda.


 Bjuder även på denna målgång för luftvärnet under övningen Focus 2007. Mållöpa genomförd med rote JAS 39 för att öva robot 70-besättningar. Lägg märke till tiden från att flygplanet syns till passage samt även spaningsradarn som assisterar skyttarna med invisning.


Den oövade armén

För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari.

Ukraina kom dock emellan, så först nu är det alltså dags för en sammanställning ur alla årsredovisningar för åren mellan 2001-2013. Jag har klippt och saxat och behållt så mycket av originaltexten som möjligt. På några ställen har jag fått ändra lite ordföljd och tempus utan att ändra på innehållet.

………………..

2001: Arméns slutövningar SNÖSTORM och VÅRBRIS har genomförts med goda resultat. Insatsbataljoner ur åldersklassen har givits möjlighet till samträning. Hemvärnsförbanden har genomfört övningsverksamhet som inneburit möjlighet att uppfylla kontrakten. Nyrekryteringen omfattar 3 000 personer, dock har hemvärnets styrka minskat från 69 000 personer till 64 000. Genomförd verksamhet har främst givit effekt avseende förmågan att möta begränsade insatser, möta intrång på vårt territorium, ingripa mot kränkningar samt genomföra fredsbevarande/fredsframtvingande operationer.

2002: Vid divisionsförbanden har divisionsbataljonsstab med underrättelsefunktion, del av jägarbataljon, förbindelsekompani, fallskärmsjägarbataljon, militärpoliskompani och televapenkompani utbildats. Verksamheten vid hemvärnet har i stort följt ambitionen i utbildningen under 2001. Trots detta har hemvärnspersonalen i förbanden minskat från ca 64 000 till ca 58 000. Vid armébrigadförbanden har grundutbildningen av tre reducerade mekaniserade bataljoner, del av brigadluftvärnsbataljon, pionjärbataljon och underhållsbataljon genomförts med ett gott till mycket gott resultat. Den tillfälligt sammansatta mekaniserade bataljonen (ur I 5, LG och P 18) har uppnått mycket goda resultat i kompani efter deltagande i STRONG RESOLVE 02. Övriga förband, som samövat regionalt eller genomfört lokala slutövningar, har uppnått ställda låga mål i kompani. De lågt satta målen vid vissa förband har resulterat i ett återtagandebehov vid dessa vad avser samövning i bataljons- och brigadförband, stridsskjutning i förband, mörkerstrid och strid i NBC-miljö samt anfall genom minering.

2003: Under utbildningsåret har till divisionsförbanden utbildats en reducerad artilleribataljon, kompanier till divisionsluftvärnsbataljonerna, enheter till en divisionsingenjörbataljon, en divisionsledningsbataljon, en reducerad jägarbataljon samt enheter till de operativa underhållsförbanden. Anbefallda kvalitativa målsättningar har i huvudsak uppnåtts. Onormalt höga värnpliktsavgångar vid jägarförbanden har resulterat i att kvantitativa mål vid dessa inte har uppnåtts. Flygvapenövningen Focus har utvecklat förmågan i strid mot luftmål och medgett ett återtagande av tidigare reducerad förmåga att genomföra strid i telestörd miljö med mycket gott resultat. Vidmakthållande och utveckling av hemvärnsförbanden har inte kunnat ske på planerat sätt. Trots bra verksamhet under det första halvåret fick budgeteringsreduceringarna under andra halvåret negativa konsekvenser för vidmakthållande och utveckling av hemvärnsförbanden. Under utbildningsåret har till armébrigadförbanden utbildats tre reducerade mekaniserade bataljoner, delar av en underhållsbataljon och en pionjärbataljon. De begränsningar armébrigadförbanden hade efter utbildningsåret 2001/02 har i huvudsak kunnat åtgärdas, främst avseende samövning i bataljons- och brigadförband.

2004: Grundutbildning och övningsverksamhet vid divisionsförbanden har genomförts med bra resultat. Det goda utfallet av genomförda övningar, (Kompass, TSÖ, Focus och RSÖ), har i stor utsträckning bidragit till resultatet. Antalet hemvärnspersonal i förbanden har minskat från 52 519 till 49 765. Grundutbildningen och övningsverksamheten vid armébrigadförbanden har i huvudsak nått anbefallda mål för kompani- och bataljonsutbildningen. Brister finns vad avser samövning i bataljon vid P 10 och P 18 främst beroende på den pågående omstruktureringen. Utbildningsåret har väl svarat mot målsättningen att vidmakthålla och utveckla kompetensen att leda brigad.

2005: Målsättningarna med ASÖ 05 har uppnåtts. Övningen genomfördes inom ramen för en fredsframtvingande insats med uppgifter för förbanden längs hela konfliktskalan. Chefer och soldater erhöll en inblick i vad en internationell insats kan innebära för respektive befattningshavare. Övningen ASÖ 05 har av förbandsenheterna i huvudsak uppfattas som mycket positivt. Övningen och uppföljningen under övningen har också visat på förbandsvisa förmågor och differentierade utbildningsresultat i olika avseenden, tex strid bebyggelse. Deltagande enheter: LG – MP och Säk enheter, I 5 – Enheter till Uhbat, I 19 – Enheter ur Pbat, Ingbat, Lvbat, P 4 – Enheter ur Mekbat, P 7 – Enheter ur Mekbat, P 10 – Enheter ur Mekbat, P 18 – Enheter ur Mekbat, K 3 –Enheter ur LBB skvadron, K 4 – Enheter ur Jbat, A 9 – Enheter ur Artbat, Lv 6 – Enheter ur Lvbat, Ing 2 – Enheter ur Ingbat, S 1 – Enheter ur Signbat, T 2 – Enheter ur Uhbat, FV – försökspluton Stridsfordon, Hkpflj och MD / Skarp Und-SÄK tjänst, Hemvärn.

2006: Det går knappt att läsa ut arméövningsverksamheten. Det framgår under redovisningen för CBRN att denna enhet deltagit i arméns slutövning. Förbandsverksamheten och materielanskaffningen har under året i allt väsentligt kunnat bedrivas som planerat. De satta målen har nåtts. Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. Övergången till det terminsbaserade utbildningssystemet, med elva månader som kortaste utbildningstid, innebär nu att utbildningsnivån på våra soldater och sjömän höjs rejält. Resultat vid Demo-06 utgör utgångspunkten när realiseringen av NBF inleds genom att det i utvecklingen av bl.a. SWECCIS (ett system för operativ/taktiskledning) och SLB (Stridsledning Bataljon) skapas komponenter för FMLS (försvarsmaktens ledningssystem) 2010. Arbetet med den svenskledda EU-stridsgruppen Nordic Battlegroup (NBG), som skall vara insatsberedd den 1 januari 2008, har påverkat en stor del av verksamheten i Försvarsmakten.

2007: Huvuddelen av förbanden påbörjade sin utbildning under 2006 och slutförde utbildningen under första halvåret 2007. Dessa förband har till största del nått ställda mål med undantag för 11. säkerhetsbataljonen och 16. lätta mekaniserade bataljonen. För dessa förband skedde en ambitionssänkning på grund av den ekonomiska åtstramning som genomfördes inom Försvarsmakten under andra halvåret 2007. Den avslutande övningen Combined Challenge 07 som genomfördes för grundutbildningsförbanden visade på behovet av större övningar i syfte att utveckla officerarnas förmåga att leda förband och operationer i internationell miljö. Vissa brister finns i skjutning med skarp ammunition och tillgång till understödjande transportmedel. Användbarheten av nationella skyddsstyrkorna (NS) har sjunkit. Måluppfyllnaden är lägre än vad som planerades för, främst beroende på gjorda reduceringar och avtalsuppfyllnaden har sjunkit till 47 %

2008: Arméförbanden har löst sina uppgifter med angiven målsättning, PersQ2 (Personalen kan endast användas i begränsad omfattning – stort utbildningsbehov). Målsättningen PersQ2 innebär begränsningar i främst följande avseenden för förbanden: Begränsad förmåga till strid i mörker, Begränsad förmåga till strid i bataljons ram, Förmåga att verka i subarktisk miljö. Produktgruppen Arméförband uppvisar under året ett relativt stort underutnyttjande av tilldelade medel. Förbanden redovisar överlag goda erfarenheter av genomförda regionala och lokala kostnadseffektiva samövningar, även om dessa inte bidragit nämnvärt till förmågan att verka i bataljons eller högre förbands ram. För de nationella skyddsstyrkorna har verksamheten kraftsamlats till att uppfylla de begränsade målsättningar som angetts avseende förbandsutbildning och därtill kopplad försöksverksamhet. Stora reduceringar i HvSS kursverksamhet har begränsat möjligheter till kompetensutveckling av chefer och personal i nyckelbefattningar. Detta innebär sammantaget ett omfattande återtagandebehov.

2009: Ålderklassen 2009/2010 har vid huvuddelen av arméns förband genomfört försvarsmaktsgemensam utbildning för soldater och sjömän (FSS) samt påbörjat sin befattningsutbildning med målsättningen PersQ4 kompani/PersQ3 bataljon med NBG 11 som styrande för arméproduktionen. Vissa materielbrister och personalvakanser har varit märkbara för arméförbanden under 2009. Vad avser personalsituationen är läget acceptabelt ur ett helhetsperspektiv även om vissa förband lider av besvärande vakanser och ett högt uttag av nyckelpersonal för att bl.a. täcka utlandsstyrkans behov. Vid Hemvärnet/NSS har KFÖ genomförts med minst en hemvärnsbataljon per utbildningsgrupp (ca 30 hvbat av 60) omfattande en veckas sammanhållen förbandsutbildning. Under Beredskapsövning DAGNY II deltog en insatspluton på Gotland, tre insatsplutoner i Göteborg och två reducerade bataljonstaber. Övningen belyste behovet av att kontinuerligt träna agerande på den nationella arenan och ledningsprinciper av hemvärnsförbanden.

2010: Målsättningarna för arméförbanden har uppnåtts under 2010 med vissa begränsningar. Dessa finns främst inom områdena mörkerförmåga, samövning av sjukvårdskedjor och ledningsförmåga på bataljonsnivå. Målsättningen att uppnå PersQ 4 (Personalen har vissa mindre behov av komplettering vad avser utbildning/erfarenhet) kompani respektive PersQ 3 (Personalen har behov av kompletterande utbildning för att kunna lösa sina
huvuduppgifter på ett tillfredställande sätt) bataljon efter avslutat förbandsskede har uppnåtts vid huvuddelen av förbanden. Begränsningar har förekommit främst avseende mörkermateriel, lednings- och sambandsmateriel samt inom vissa fordonstyper vilket har påverkat förbandens förmågor inom nämnda områden. Likaså har förbandsmålsättningen i bataljons ram vid vissa förband inte uppnåtts p.g.a. förbandets begränsade värnpliktsvolym. Personalsituationen har varit ansträngd vid arméförbanden. Detta beror framförallt på transformeringen från ett värnpliktsförsvar, planering och genomförande av årets övningsserie, bemanning av NBG 11 och strategisk reserv samt utlandsstyrkan. Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkor
na befinner sig under 2010 och 2011 under en omfattande omstrukturering från 60 till 40 bataljoner. KFÖ – systemets riktade utbildningsutbud till tid (en vecka/bataljon), plats och förband har ökat utbildningsproduktiviteten. Rikshemvärnschefens insatsövning har, under chefen för Livgardets ledning, genomförts i Stockholmsområdet med deltagande av plutonsenheter från LG, I 19, P 7, K 3, Lv 6, Amf 1 samt från Danmark och Norge. Genomförd fältövning avseende skydd av flygbas i samverkan med flygvapnet medförde åtskilliga erfarenheter och visade att detta är en lämplig uppgift för hemvärnsförband.

2011: Produktionen av arméförband har, med vissa undantag, genomförts som planerats, men med begränsad måluppfyllnad. Avvikelsen beror främst på begränsad tillgång på personal och vissa materielslag. Därutöver har viss del av övningsverksamheten flyttats fram till 2012. Resultatet är att flera av förbanden (sju av totalt 24 st. förband) inte nått
utbildningsmålsättningen PersQ 4 avseende att lösa uppgifter i kompaniförband. Verksamheten har vid förbanden, förutom att säkerställa internationella insatser och NBG 11, till stor del bestått av att ingå i insatsberedda skyddsstyrkor (IBSS), bestrida högvakt och genomföra befattningsutbildning av soldater. Övning Brigstri (ledningsövning i brigadram) har ställts in och arméns Markstridsdagar har flyttats till 2012. Efter genomförd beredskapsperiod för NBG 11 har därför ingen samordnad övningsverksamhet över kompaninivå skett inom armén för att utveckla förbanden mot IO 14. De materiella begränsningarna utgörs främst av mörkermateriel, lednings- och sambandsmateriel samt vissa fordonstyper. Omstruktureringen mot att inta hemvärnets IO 12 med 40 bataljoner har genomförts. KFÖ systemet har visat sig vara en framgång för hemvärnsförbandens utveckling. Uppsatta mål för 2011 har uppnåtts, förutom de uppsatta volymmålen för rekrytering från GMU som inte uppnåtts. Totalt disponeras 20 205 hemvärnssoldater med nya avtal.

2012: Fyra regionala staberna organiseras under året. De produktionsmålsättningar, främst mot kompaninivå, som var uppsatta har i huvudsak uppnåtts. De brister som finns är relaterade till hög belastning på förbanden, reservdelsförsörjningen med hänsyn tagen till PRIO Införande 3-4 och vissa problem avseende materielförsörjningen. Produktionen av bataljonsstridsgrupp 2014 är påbörjad vid södra skånska regementet i Revingehed, P 7 och vid funktionsförbanden. Enstaka förband har inte nått målsättningarna för 2012. Orsakerna till detta är bl.a. ett, vid vissa förband, högt tidsuttag i internationella insatser och begränsningar i tillgången till viss materiel, bl.a. artillerimateriel med leverans- och kvalitetsproblem samt tillgången till vissa fordonstyper. Särskilda åtgärder har vidtagits för att säkerställa bl.a. femte manöverbataljonens (kärnan i den planerade bataljonsstridsgruppen) behov för att inte riskera de långsiktiga målsättningarna 2013-2014. Mobiliseringsplanering är genomförd under 2012. Utbildning, övning och beredskap har upprätthållits med strategisk reserv om kompanis storlek. Hemvärnsförbanden har genomfört den planerade verksamheten i huvudsak enligt plan. Under året har samtliga bataljoner genomfört Krigsförbandsövningar, antingen som förbandsövning eller befattningsövning med ett gott resultat. Samtliga Hv-insatskompanier har därutöver genomfört
särskilda övningar i förband. Över hälften av bataljonsstaberna har genomfört centraliserad ledningsträningsövning.

2013: Fastställda produktionsmålsättningar för året är i allt väsentligt uppnådda avseende prioriterade arméförband. Uppbyggnad av insatsorganisationen och beredskap har prioriterats till övningsverksamhet för förband ingående i UKBG 13, bataljonsstridsgrupp 2014 och NBG 15 (Bataljonsstridsgrupp 2014 och NBG 15 överlappar till stor del varandra). Huvuddelen av arméförbandens verksamhet har dock inriktats mot kompanivisa mål. För dessa förband har genomförda ekonomiska anpassningar inneburit att vissa målsättningar har flyttats fram till 2014 och 2015. Detta främst relaterat till minskad övningsverksamhet med bl.a. skarp ammunition, varför den operativa effekten begränsats till dessa nivåer. Vidare har återtagandet av brigadförmågan påverkats. Osäkerheter och brister är relaterade till i första hand leveranser av materiel, t.ex. artillerisystem, pansar- och personterrängbilar samt sambands- och ledningsmateriel. Under 2013 har fortsatt mobiliseringsplanering och mobiliseringsutbildning genomförts, bl.a. en mobiliseringsövning inkluderande ledning från högkvarteret (HKV). Ett stridsvagnskompani har förrådsställts på Gotland och förberedelser för eventuellt iståndsättande har genomförts. Under året har hemvärnsförbandens övningsverksamhet ökat förmågan att lösa sina huvuduppgifter.

……………….

2001 bestod markstridskrafterna (översiktligt) av 17 olika bataljoner på divisionsnivån + en artilleriregementsstab, 12 markstridsbataljoner för lokalförsvaret, motsvarande 170 hemvärnsbataljoner, 16 mekaniserade bataljoner + 6 stadsskyttebataljoner och 6 brigadledningar. Till detta kom 4 av vardera artilleribataljoner, pionjär och underhållsbataljoner. Förbanden grundutbildades i bataljonsnivå med utbildningsresultat motsvarande PersQ 3-4. Få KFÖ:er förekom, varför förbandens förmåga var starkt beroende av tiden som förflutit sedan den grundläggande krigsförbandsövningen.

I genomsnitt kan vi anta att förbanden sammantaget hade 4-6 år sedan övning, vilket motsvarar halva innehållet i dagens förband. Det innebar att markstridskrafterna kunde samtidigt ta upp strid med motsvarande förstärkt brigad i alla de fem prioriterade områdena (Stockholm, Gotland, Göteborg, Skåne och Boden/Luleå). Till detta kom också möjligheterna att skapa en operativ reserv och god förmåga att med jägarförband uppträda på djupet. Underrättelse- och det logistiska stödet hade dock vissa begränsningar.

Under den tid som förflutit sedan dess kan vi klart urskilja tre tydliga faser. Den första perioden dominerades av det Nätverksbaserade försvaret (NBF) som snabbt kulminerade kring 2006. Det avlöstes av Nordic Battle Group (NBG) som förutom sin internationella roll skulle fungera som någon slags transformator för det nya försvaret. När beredskapsperioden var avklarad 2008 tog Försvarsmakten ny sats med det nya insatsförsvaret som började byggas på resterna av NBG 08.
Om vi koncentrerar oss på den andra halvan av den studerade perioden, så tecknar sig snabbt en dyster bild av tillståndet för armén.

Man gick in i det nya försvaret med utbildningsåret 2008 som grund. Det som skulle komma efter NBG 08 hade en grundutbildning som motsvarade PersQ 2 på en femgradig skala. Värdefulla insatser i Afghanistan och Kosovo, som betytt mycket för utvecklingen av enskilda och grupper, har inte förmått att lyfta armén över kompaninivån. Redan 2010 började bataljonsutbildningsmålen att erodera och nu 2014 finns det bara en enda bataljon (71.) som idag kan uppträda omgående i bataljon med PersQ 4.

Särskilt trist är att konstatera att även om det sedan 2011 framgått att personalläget varit ansträngt – detta trots begränsade utbildningsmål – så har regeringen tagit beslut (RB 5) som innebär ytterligare nedskärningar bland personalen de närmaste åren.

Brister i mörkerförmåga noteras 2008, 2010 och 2011. Brister för vissa fordonstyper framkommer åren 2010-2013. Sambands- och ledningsmateriel kommenteras avseende brister 2010, 2011 och 2013. De uppmärksammade bristerna kring artillerisystemet skrivs ut för 2012 och 2013. Trots att det finns ljusglimtar som att Hemvärnet börjat öka kvalitativt liksom att de regionala staberna organiserats, så är det illa ställt för de så kallade fältförbanden.

Slutsatserna av läsningen innebär att vi idag har en fältarmé som kan ställa upp i två av de fem uppräknade områdena (ej Gotland?) med sina åtta manöverbataljoner, några understödsbataljoner och de två brigadledningarna, förutom de 40 hemvärnsbataljonerna. Med personalomsättningen, den bristande övningsverksamheten och de låga kompanimålen finns det egentligen inga bataljoner att samordna för brigadledningarna. Det logistiska stödet för markstridskrafterna har relativt sett 2001 ännu större begränsingar, trots kraftigt reducerad kvantitet. Den operativa effekten skulle idag med kort varsel vara mycket låg med nuvarande status på markstridskrafterna.

Det mest bekymmersamma är dock den mycket låga förmågan till styrketillväxt på grund av låg systemnivå, ringa kvantitet och avsaknad av produktionsresurser för en sådan. 1939 rusade vi från en liknande situation (då var kvaliteten problemet) till en fältarmé inklusive en rörlig armékår på fyra år, vilket bland annat krävde 11,5 % av BNP 1940. Nu har vi nästan ingen stomme att starta ifrån.

I Försvarsbeslut 2004 stipulerades att vi efter allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget genom successiva beslut skulle återta förmågan att möta mer omfattande militära operationer. Som Mikael Holmström konstaterade i gårdagens SvD, så tar det lång tid att införa kvalificerade system.

Därför gäller det att samtidigt gräva där man står, för det säkerhetspolitiska läget har nu förändrats med ett språng. Och trots att vi kunde ana tjuvstarten, så valde vi att slå dövörat till när det gäller de strategiska indikatorerna för Ryssland.

Eftersom det ryska upprustningsprogrammet ligger fast och vi sett den militära doktrinen i full tillämpning för att ”skydda utsatta” minoriteter, så finns det all anledning att ta ett antal delbeslut under våren för att få våra markstridskrafter på fötter så fort som möjligt. Intresset för detta kan dock ifrågasättas. I de nya förslagen den senaste veckan talas om förstärkningar av luftförsvaret och ubåtsvapnet, och i höstas beskrev Försvarsmakten konsekvenserna av en prolongerad ekonomi = motsvarande en brigad kvar för kvalificerad strid på temat: Kvalitet är viktigare än kvantitet.

Som det heter Sun Tzu:s Krigskonst:

”There are three ways in which a ruler can bring misfortune upon his army:

(1) By commanding the army to advance or to retreat, being ignorant of the fact that it cannot obey. This is called hobbling the army.
(2) By attempting to govern an army in the same way as he administers a kingdom, being ignorant of the conditions which obtain in an army. This causes restlessness in the soldier’s minds.
(3) By employing the officers of his army without discrimination, through ignorance of the military principle of adaptation to circumstances. This shakes the confidence of the soldiers.

But when the army is restless and distrustful, trouble is sure to come from the other feudal
princes. This is simply bringing anarchy into the army, and flinging victory away.”

All denna bedrövliga kunskap om tillståndet i flygvapnet och framförallt armén dämpas av att vi för närvarande har ett förhållandevis gynnsamt miltärgeografiskt läge – så länge som vi har en stark marin. Men djupt inne i mig gnager en obehaglig känsla att så inte alls är fallet, snarare tvärtom.

Över till dig, Skipper, du måste fullborda bilden.

Finns Finland?

Man kan notera i filmen att den finländske medborgaren har rätten, alltså inte bara skyldigheten, att försvara sitt land.

Finns verkligen Finland? Det kan man börja undra med tanke på att noll medier i Sverige tagit upp de ryska skjutövningar vid finska gränsen som inte bara orsakat nödsamtal i Finland utan även tagits upp av den amerikanska TV-kanalen NBC.

Att Ryssland härom dagen ljudligt anklagade Ukraina för att ha skickat in 25 spioner/sabotörer in i Ryssland missades visserligen inte av svenska medier, det blev en TT-notis. Men även om anklagelsen skulle vara "nonsens", som Ukrainas säkerhetstjänst svarade, är väl anklagelsen i sig synnerligen allvarlig och tarvar åtminstone en smula analys? Inte minst också för att åtminstone en rysk statlig nyhetskälla passade på att lägga in en koppling till en svensk (se under tredje bilden). En slump?

Hur är då det konkreta militära läget vid Ukrainas gräns? Än så länge saknas bekräftade påtagliga minskningar i antalet ryska förband, i veckan har istället tecken på motsatsen dykt upp. Därför kan det vara lämpligt att spana in den senaste brittiska analysen av olika ryska militära handlingsalternativ mot Ukraina.

Många har genom den ryska Krim-operationen blivit varse Rysslands moderna uniformssystem, men faktum är att Putin för några veckor sedan inspekterade försök med ännu modernare uniformer och personliga IT-system - se ovan. Ja, det är en kvinnlig kulspruteskytt.

Gästinlägg: Frågestund



Hur lyder den fråga som finansminister Anders Borg besvarar med, i runda slängar, 42 försvarsmiljarder och till vilken miljöpartiet lämnar svaret att summan är för hög? 

Grundämnet Molybden (Mo) är ett metalliskt grundämne med atomnummer 42. Molybden är ett essentiellt spårämne och brist på Molybden kan enligt vissa källor leda till bland annat depression. 42 försvarsmiljarder kan också leda till depression hos dem som tar varje samhälles yttersta fråga på stort allvar, nämligen hur högt eller lågt vi skall värdera medborgarnas frihet och statens roll i försvaret av denna deras frihet. Här finns en grundläggande fråga som tarvar ett svar.

Mössen i Liftarens Guide till Galaxen undrade över svaret på den yttersta frågan om Livet, Universum och Allting. De fick ett svar. Det svar de fick var det samma som finansministerns svar på Försvarsmaktens behov, nämligen 42 och det tog superdatorn flera miljoner år att komma fram till svaret. Problemet i Liftarens Guide var att man aldrig hade lyckats formulera rätt fråga. Att räkna ut frågan till svaret skulle ta ännu längre tid att processa än svaret tog och kräva en kraftfullare dator. Själv misstänker jag att det tog finansministern flera minuter att komma fram till samma siffror som svar, givet hans digra militära erfarenhet, men hur löd frågan kan man undra.

Skall ni ut i rymden så glöm inte att ta med en handduk. En handduk är nämligen det mest användbara en interstellär liftare kan ha med sig på sin resa i universum. Följdriktigt levererades svaret på mössens fråga på en blå handduk med röda siffror.


En blå nymoderat handduk med siffrorna 4 och 2 i röd text kan användas till att skamlöst sitta naken på alternativt till att skyla sin nakenhet med. Jag antar att det i det här fallet går bra med en röd handduk och blåa siffror.

Själv tror jag att hur pass man distanserar sig från en fråga avgör hur frågan bedöms och hanteras:

Several billion trillion tons of superhot exploding hydrogen nuclei rose slowly above the horizon and managed to look small, cold and slightly damp (Liftarens Guide)

Att 42 är svaret på frågan om hur mycket samhället har råd att avvara för sitt fortbestånd, helt eller till del (öar i havet), tror jag att de flesta insatta har svårt att skriva under på. Problemet är hur saker som gått fel i det förflutna skall kunna rättas till i det vardande.

The major difference between a thing that might go wrong and a thing that cannot possibly go wrong is that when a thing that cannot possibly go wrong goes wrong it usually turns out to be impossible to get at or repair (Liftarens Guide)

För att travestera Magnus Härenstam i Jeopardy: Borg ger svaret - ni ställer frågan.

Varför är jag så dyster i hågen, fast all marken helt snart står i blom? Svaret på frågan är kanske bara att jag lider brist på Molybdenatomer med atomnummer 42 helt enkelt och varför inte? Hela universum drivs ju med atomkraft och svaret på den yttersta frågan är ju alltid 42.

/Sumatra

P.S. Sug upphittad och kan återfås mot beskrivning och hittelön D.S.

Uppdaterat: Gärna fler JAS – men först en MARIN

Foto: Försvarsmakten


Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med "Svarte Petter" så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.

I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret - inte "satsningar" utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men....

Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!

Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).

Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.

Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.

Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med "Svarte Petter". Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.

Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att "lyssna in" läget i Ukraina - trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?


Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.

Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.
Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.
Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!

Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.

Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.

Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.

Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att "marinen redan har fått sin uppgradering". Vad som då avsågs var "marinbåts-satsningen" vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan...


Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!

I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är "en rimligt nivå" förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!

Media: SvD,



UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!

Behövs ett svenskt Veterancenter?

Det är den frågan Jesper Lindbloms Minnesfond och Veteranförbundet Fredsbaskrarna ställer vid seminariet med samma namn den 23 april på Karlberg. Seminariet gästas av Försvarsministern, försvarsutskottet, politiska företrädare samt representanter från flera myndigheter och organisationer. Särskilt inbjudna är cheferna för det norska respektive danska veterancentren. Tanken med ett svenskt veterancenter är att samtliga myndigheter, inte bara försvaret, ska ha tillgång till centret. Polis, Tull, Räddningsverk, UD med flera är organisationer som ständigt har personal i rikets tjänst utomlands. Flera av dessa behöver särskilt stöd efter hemkomst och en del mer eller mindre kvalificerad vård. Det kan handla om både fysiska som psykiska skador. Mörkertalet är stort och Sverige har blundat för de problemen i många år. att hänvisa till den vanliga sjukvården fungerar inte då den inte har den specialistkunskap som behövs. Dessutom hamnar patienter i kläm mellan landsting, kommun, hjälpmedelscentraler och inte minst i försäkringsfrågor. Här krävs samlade grepp. Kostnaden för ett dylikt center uppges ligga på ungefär samma nivå årligen som att bevaka lokala idrottsevenemang i Stockholm. Försvarsmakten å sin sida har genom att tillsätta två personer i en veteransektion försökt påvisa att man tar sitt ansvar vilket givetvis inte räcker till. Medaljer är bra, vård är bättre. Det kanske borde vara så att ett av staten finansierat men från myndigheter fristående centra är det bästa för att människor och därmed organisationer ska må bra.

Försvarsanslag – Från snack till verkstad

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Det är mycket prat nu om att försvarsanslagen måste höjas i skenet av det yrvakna uppvaknandet efter Rysslands folkrättsstridiga agerande gentemot Ukraina. Det talas om ”substantiella höjningar”, oklart dock vad som avses i kronor. Surprise.

Man bör dock kvalificera det här pratet, inte minst utgående från att många vill använda försvarets andel av BNP som ett mått på försvarsansträngningarna. Gör man det så ser man hur försvarsanslaget då skulle kunna komma att utvecklas. Krontalen blir hisnande i jämförelse med vad som talas om att avdela på statsbudgeten inom andra samhällssektorer. Mer om det nedan.

Men nu talar vi inte om vilken samhällssektor som helst. Vi talar om en av statens två kärnuppgifter, uppgifter som är statens raison d´etre; bevara frihet och oberoende genom att hålla yttre fiender utanför landet (säkerhets- och försvarspolitik), säkra liv, lem och egendom genom att hålla inre fiender inlåsta (rätts- och kriminalpolitik). För den som ser främmande trupper paradera på Skeppsbron eller som blivit misshandlad, rånad, våldtagen eller bestulen är det av föga intresse om lärarna i ett tidigare skede fått 3 000 kronor mer i månaden eller om Försäkringskassan begärt in ett sjukintyg så länge staten inte kunnat lösa sina grundläggande uppgifter.

Vad kan då en av statens kärnuppgifter komma att kosta?

Så här ser det ut om vi skulle ta det här med BNP-måttet på allvar som vägledning för och indikation på våra försvaransträngningar. Under den infogade tabellen förklarar jag vad siffrorna står för.

Bild1Förstoring

Som framgår antas att BNP tillväxer med 1,5 % årligen över den angivna femårsperioden. Det är ett inte alltför djärvt antagande även med hänsyn till konjunkturcyklar. ”Att spå är svårt, särskilt om framtiden”, sade redan Falstaff Fakir på sin tid. SCB och Konjunkturinstitutet är djärvare. De spår en ca 2-procentig årlig BNP-tillväxt 2015-2020, vilket ger en naturligtvis än högre krontalsutveckling för försvarsanslaget.

Av BNP-tillväxten följer de olika andelsnivåernas krontal. På sista raden framgår hur mycket högre i dagens penningvärde det årliga anslaget i respektive andelsnivå skulle behöva vara jämfört med idag om man stegvis höjer försvarsanslagets andel av BNP med 0,1 % per år. Med den upplysningen kan var och en själv räkna ut hur stor den årliga ökningen beräknas bli om man väljer att bestämma sig för en viss andelsnivå. Stannar vi t.ex. på 1,3 % av BNP så blir den årliga ökningen 2017 i förhållande till 2014 50 086-44 307=5 779 miljarder kronor, osv.

Jag har genom markeringen av de olika trappstegen velat visa på hur man skulle kunna bygga upp anslaget årligen med början 2015, från 1,1 % till 1,2 %, därefter till 1,3 % osv., för att till sist plana ut på en 1,5 %-ig nivå 2019. Att däremot 2015 gå från 43 007 miljarder (1,1 %) till 56 096 miljarder (1,5 %) i ett steg är naturligtvis vare sig möjligt eller ansvarsfullt såvida inte landet står inför ett uppblossande direkt existenshot.

Att Försvarsmakten m.fl. på ett budgetår i fredstid skulle kunna förbruka 13 miljarder i extra anslag låter sig helt enkelt inte göras. Konsekvenserna för den övriga statsbudgeten skulle heller inte bli möjliga att hantera inom det politiska systemet. Budgeten för 2015 arbetas dessutom fram på en extremt kort tid eftersom det är valår hösten 2014. En ny regering, oaktat kulör eller sammansättning, mäktar helt enkelt inte med det på de åtta veckor som står till buds mellan den 15 september och den 15 november då budgetpropositionen ska avges till den nyvalda riksdagen.

Jag nämnde tidigare hisnande krontal. Var och en får göra sin värdering av vad oberoende och frihet får kosta. Men för eller senare måste politiska löften och säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenser kvalificeras i ekonomiska termer. Riksrevisionen anger i en nyss avlämnad rapport en anslagsbrist för försvaret över de närmaste tio åren om ca 30-50 miljarder, dvs. den siffra Kungl. Krigsvetenskapsakademien vid upprepade tillfällen de senaste två åren under seminarier och i böcker rörande vår säkerhet påtalat – 3-5 miljarder årligen och då talar vi huvudsakligen om materielanskaffning. Personal-försörjningssystemet är förmodligen underbudgeterat med en-två miljarder årligen i bara lönekostnader för att vara tillträckligt attraktivt för anställning. Övningsanslagen är för låga.

För krig behövs tre ting, brukar man säga: pengar, pengar, och pengar. Det är förvisso billigare att förbereda krig, vilket är precis vad Försvarsmakten är avsedd för och ingenting annat, men inte dramatiskt. Fråga de som vet. Men en årlig anslagsnivå i trakten av 1,4-1,5 % av BNP, uppbyggd stegvis under, säg, fem år, torde inte vara för hög. Under det kalla kriget låg vi på ca 2,5 % men då var å andra sidan BNP i reella termer mycket lägre än idag. Sverige är helt enkelt ett mycket rikare land idag än under 1980-talet och kan därför i reella krontal spendera mycket mer på försvaret utan att eftersätta andra väsentliga, men inte i grunden lika avgörande, samhällsektorer. Det är därför det dyra ekologiska grisköttet är slut i affärerna. Folk har helt enkelt råd att köpa det. Svårare än så är det inte. ”Kanonen statt Fleisch” är inte ett dilemma som vi har anledning att ställning till i termer av antingen det ena eller det andra. Vi har råd att både äta ekologiskt och att bevara vår frihet och vårt oberoende.

Extra ubåt och långräckviddigt luftvärn – lysande utsikter?

Med början 1 april meddelade försvarsministern att moderaterna föreslår tidigarelagd anskaffning av långräckviddigt luftvärn.


Samma dag presenterades Riksrevisionen en rapport om statsmakternas ekonomiska styrning av försvarsmakten. Bland annat redovisades att materielanskaffningen ligger 30-50 miljarder kronor back under den kommande tioårsperioden.


2 april meddelade så försvarsministern att man avbryter TKMS-upphandlingen av ubåten A26 och istället går vidare med Saab. Dessutom att man ökar antalet ubåtar till fem (mod av samtliga Gotlandsubåtar, två st A26). Goda nyheter. Min farhåga är dock att man köpt en dam medan alla bönder offras. I en mycket ansträngd övningsekonomi måste helt enkelt anslagen öka för att nå kvalitet på befintliga förband. Hur mycket ska då anslaget ökas för att hantera både materielskulden och tillkommande kostnader för lv-robot och ubåten?


Bortsett från dessa funderingar så gör jag tummen upp för detta innebär att moderaterna tar intryck av debatten. Ökat antal enheter i marinen är avgörande för rationalitet, uthållighet och tröskelförmåga. Ersättning av det gamla systemet Hawk är nödvändigt för tröskelförmåga och skydd av infrastruktur.

Försvarskonferens i Skaraborg

Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.

Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade "satsningar" redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.

Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)

Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.

Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.

Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera - sånär som när det kommer till frågan om NATO.


Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.


Övriga försvarsnyheter: FM, Aftonbladet, Ny Teknik

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.