Europe in the corner

By Johan Wiktorin, editor

As of 2014, the world finds it in its worst humanitarian situation since World War 2 with more than 50 million people on the run from war, famine and extraordinary hardships. A situation triggered by demography, corruption and unemployment as main drivers draped in religious and/or nationalistic colors.

For Europe the situation will be more and more demanding over time, should not it alter direction. As a prosperous continent with unprecedented time of peace and relative stability, we have become over-confident in our strategies and outlook.

The world is moving and the economical power moves past us all in an eastern direction, while at the same time the European population is aging and losing competitiveness for every year.

But in the short term, the challenges ahead are of another type. War. War on terrorism, Civil-war on the European edges, Trade-war or the threat of a full-scale Conventional war.

In Ukraine, the Russian destabilization efforts grows by the day. From the illegal, but skilled annexation of Crimea to the transfer of heavy equipment such as tanks, self-propelled artillery and qualified SAM-systems the parties in Ukraine will soon meet in full force.

The Ukrainian government has put their act together and pushes the separatists steadily back every week, which means that Kreml has to decide what to do. Given their fetishism for Maskirovka, they will opt for an act of surprise and there are some interesting and troubling options.

They could of course re-invade Ukraine quite open again with the Russian army, but it is a move that diminish freedom of action for use of the military instrument elsewhere. It is easier to enter a war, than to exit. However, they could do the same, but in another pre-text. President Putin could order the Russian ”peacekeeping” troops inside eastern Ukraine in order to disarm and neutralize the separatists.

Such an operation would demonstrate a Kremlin point, that Kiyv can not control its territory but Russia can. The objective would be to stop ”the Europisation” of Ukraine by creating a frozen conflict, a Russian specialty from Caucasus. By manipulating the parties on the ground Moscow could influence the future, so they would think.

And there is surely one perspective missing in the discussions regarding Ukraine. The common wisdom about counter-insurgency is that you must deny the insurgency/guerrillas/separatists a supply line and logistical bases in the neighbors’ territories. And in this case, one of them happens to be Russia, which make that task almost impossible for Kiyv as long as Kremlin has the political will to do so. And they most surely have.

The support for the political will in Russia is underrated as is the historical experiences and knowledge of the Russian people to endure hardships. It is easy to forget that Russia under Putin has multiplied its GDP per capita, lowered its debt, filling its gold-reserves and raised pensions almost every year.

So, if Ivan and Olga could survive the 90′s, they will try to ride out this one too and back their leadership given tradition and the level of propaganda in the state-television. The financial burden on Russia will more come from a potential drop in oil prices, than from European and American sanctions. The connection between the price of oil and spending in the budget will work as another incitement to raise the risk and thus the price of the black gold.

There are also plenty of opportunities to open another front. Moldavia, Armenia/Azerbaijan and Georgia to name a few, but there are a few more even more troublesome as Afghanistan and the Baltics. Such development could stem from the Russian habit of acting in a dialectic manner, when perceiving threat.

Moscow knows a lot about Afghanistan since the 70′s and the 80′s. The country’s corruption dwarfs Russia’s own. There is no admitted new president in Kabul yet as Mr Abdullah and Mr Ghani still argues who has won and if it was a fair election. Whoever is declared winner in the end, Afghanistan will continue to be a divided country. Most probably it will be Mr Ghani who will be in the driving-seat, but the army will be run by others i.e Tajiks and Uzbeks.

Moscow has maintained relations with them as well as the former republics of the Sovietunion, Tajikistan and Uzbekistan. It could be tempting to have them to shut their borders for the Western withdrawal from Afghanistan that is accelerating during the autumn. That would force US/NATO to get out via Pakistan, exposing their dwindling troops to the Talibans on both side of the border.

Could also the Afghan army be convinced to slow their work temporally, the field is open for such scenario, which will fit into an Afghan tradition when it comes to the treatment of western forces. A beaten NATO-force leaving the country would be strategic defeat for the West, having ramifications in other areas. On the other hand, Western nation could pay its way out with no other repercussions than an even emptier wallet.

In the other direction we have the Baltics with the former republics of Estonia, Latvia and Lithuania as well as Sweden and Finland. The difficult thing for Kremlin in this area is that socio-economics are rather good and the former republics feel much more comfortable by have chosen EU/NATO instead of Russia.

Though, Moscow has many weapons in its arsenal, one being corruption. Especially Latvia is rife for exploitation by a triad of money, organized crime and large Russian speaking miniority. Social disorder could be provoked for limited purposes, which could trigger a show of force, thereby forcing US/NATO to take their eyes from Ukraine.

A disturbing fact for the Alliance is that Sweden the last two decades has cut its forces drastically. During the Cold War, Sweden had an impressive military force, which supported Finland’s freedom. When the Warzsaw-pact collapsed Sweden contributed to the successful parting of the Baltic states from Russian sphere of influence.

Nowadays, Sweden is halfway through a reform to establish a small, expeditionary force directed for peace-support operations. While, the political parties claim that this force also can defend its vast territory, a trained professional easily recognize that the force is inferior for such a task.

Particularly, it is the weak control of the island Gotland in the central Baltic Sea, which present itself as a target of opportunity for an aggressor. In order for the West to reinforce the Baltic states, Gotland must be controlled and not be used as a staging area for an extended Air Defence Zone for the Russian president.

The same goes for the demilitarized island of Aland, which is part of Finland, controlling the Sea Lanes of Communications between Saint Petersburg and the outside world. As a coincidence, the Russian airborne troops last week staged a strategic exercise for validating its ability to seize two relative undefended areas. The exercised concluded with a airdrop of 2600 troops, which is impressive even by Western standards.

The key to deterring all this is of course the political will of the United States. The past years we have witnessed more and more open pressures by US leaders, when it comes to the military contributions of the Europeans. With a more conservative attitude of the American people to employ military force, we should listen carefully to these as it takes time to influence them away from greater isolation.

President Obama has been listening, judging from his careful approach towards the employment of military force. Many in the establishment thinks he has listened too carefully and that might also be Vladimir Putins sentence too. It is fascinating, that his contender in the last election, Mitt Romney, declared Russia as the US geopolitical enemy number one and that US should not leave Iraq, and that was treated as an obsolete outlook of the world.

In the halls of Kremlin, the different power-clans have most probably figured out that there will be another tone in US election 2016, which give them two years to push forward in the case they perceive the American president too weak.

This phenomena is reminiscent of the 30′s in Germany. When Hitler rose to power, he directed his generals and admirals to plan for war 1945. But, when Western powers hesitated during the crisis and provocations, he pushed his luck and went to war half-prepared as it turned out late 1941 outside Moscow. The arousal of successes could be very dangerous for one’s judgement.

The big and bad difference of that comparison is that Russia is a leading nuclear power with a new concept for de-escalation by the use of tactical nuclear weapons, ”if the existence of the State is threatened”. It could in worst case read ”if we moved ourselves in a dangerous situation and feel we have no other way out”.

Therefore, the news that Russia have broke the INF-treaty and are worrying signs and leaves the US president with a difficult choice. Either bring forward their own delivery vehicles for tactical nuclear weapons to Europe and risk a split in the Alliance and an escalation or do nothing, which could make the Europeans feel abandoned.

……..

As it would not be enough, Europe also faces a growing threat in the Mediterranean area as well, with the rise of militant islamism or jihadism. In the euphoria of 2011, when London and Paris foremost changed their policies from supporting corrupt dictators by trade and went for embracing democracy, stability was lost from Libya to Syria.

That loss is now coming back to haunt Europe as the parties involved becomes more polarized, especially in the Levant. The establishment of the Islamic State is the most typical example. While, their behaviour is appalling as a kind of early days Djingis Khan or the Khmer Rouge, Europeans should not underestimate their ability to organize.

The Islamic State possess two things, which are rare in the region. One is an unified purpose and the other is a relative low level of corruption, which translates into efficiency. They try to copy the successful social services carried out by their sectarian enemies of Hizbollah with some success.

This will make it much harder to root out as long as the central governments in Iraq or Syria can not come up with accepted and viable alternatives. It is also to be noted that there also be a hand of Assad in the creation of IS, how absurd it may appear. Given Damascus mastery of manipulating in the region for some 50+ years and the Modus Operandi for regimes in similar circumstances as the Algerians and the GIA as an example, one can not exclude that possibility. In worst case the Syrian war can continue almost indefinitely.

The strain from this area affects Europe in two ways. One is an increase in migration, as asylum-seekers turn up at the gates of Europe. While an increase of labor is wishful for an aging population, it is harder to integrate these in times of huge unemployment as is the case in Southern Europe at the moment.

This could lead to tensions between the countries in the European Union and within the countries themselves, when there is a lack of burden-sharing or acceptance of the parts of burden-sharing that exists.

Europe is, as stated above, a rich continent and will cope with an increase of refugees. The other problem is harder to handle, because it needs granularity and that is the need of countering the recruitment, deployment and possible plots of jihadists from Europe fighting for IS and other jihad-enterprises in its neighborhood.

In a time of more individual freedom, acknowledged in European law to protect the individual from unnecessary intrusion by the State, Europe is up to a big challenge to find the relative small numbers of jihadists wanting to hurt the liberal democracies from within. The Western way of living make us all an enemy in the eyes of determined people, who claim to have all the answers.

With an established state as the Islamic State in a land-locked area of the Middle East as a back-up, they could lean upon some unprecedented financial muscles for terrorists and a pool of volunteers to reinforce their numbers. In order to keep that state from consolidate, the Western world would most likely have to be on the offensive in the region politically, not just military.

And if EU does not find efficient methods to filter out extremists at home, there is a heightened risk that sweeps will be too big and thus pushing other people in a direction of radicalization. If or when, such an increase would be true, Europe would find itself in a struggle against an enemy from within.

The danger of that is not of be defeated from such a threat, which is impossible from a demographic and socio-economic standpoint. The danger is the distraction from the far more serious threat as the Russian resurgence and aggression.

In every capital of Europe, especially in Bruxelles, there is now an urgent requirement for a determined Adenauer to create a vision to cope with these demands and a viable strategy to implement that vision, while at the same stay competitive and coherent. Otherwise the time of the Great Peace may end, eventually.

Har jag gjort bort mig nu igen?

Dagens Brännpunktsartikel i SvD var en av de mest tänkvärda och träffande jag läst på länge.
Denna allt mer spridda inställning bland svenska myndigheter att det i första hand gäller att inte göra fel, att inte dra på sig kritik, snarare än att, kanske med viss risktagning, lösa uppgiften.

Artikeln fick mig att tänka på ett antal klyschor och talesätt från olika håll, sådana man ofta drar på munnen åt som självklarheter eller besserwissermentalitet men som ändå i grunden speglar en sanning som verkar ha gått förlorad i den byråkratiska djungeln.

En sådan självklarhet är att det aldrig är bra att gå ut till en match med målsättningen ”att inte förlora”. Detta har många fotbollslag bitter fått ångra då det blev just det som blev resultatet. Att ständigt mota, försvara sig, parera istället för att efter bästa förmåga spela, agera och utnyttja uppkomna lägen.

Inom Försvaret har vi alla i olika tappningar fått lära oss att ”obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än felaktigheter i fråga om val av medel”.  För dagens generation blir det väl något i stil med att ”det är bättre att göra fel än ingenting alls” men vilket som verkar det som om myndighetssverige tolkar det som att ”gör jag ingenting kan jag inte göra fel.”

En lärare jag hade på TSR bankade i oss att ”den som ständigt följer reglementet blir aldrig hängd men vinner å andra sidan heller inga medaljer.” Nu verkar inga försöka vinna medaljer utan istället till varje pris undvika Svarte Petter.
Det viktigaste är tydligen att i varje läge följa fastställda rutiner och det är säkert bra vid just rutinärenden. Tummen i spåret och bocka av efterhand. Problemet är att man inte insett att dramatiska händelser utanför vardagen inte täcks in av rutiner eller manualer, just därför att de inte är rutinärenden. De kräver ett aktivt och kanske risktagande ledarskap utan sidoblickar på särintressen, facebookstormar eller TV:s morgonsoffor. I sådana lägen blir rutinerna istället en belastning som hämmar ett kraftfullt och innovativt agerande eftersom man inte vågar frångå dem.

Att vilja är att kunna! men vill man inget annat än att ständigt ha ryggen fri händer inte särskilt mycket.

 


Inför försvarspolitisk valguide 2014

Just nu sitter jag och slutför frågorna till 2014 års försvarspolitiska valguide och frågorna kommer inom kort att skickas ut till de olika partierna. Den som vill förkovra sig dessförinnan och jämföra frågor, svar respektive faktiskt utfall de gångna fyra åren kan göra en tillbakablick genom att klicka på länken för respektive parti i det här inlägget.

Frågorna kommer att presenteras på bloggen så snart de skickats ut. Förhoppningsvis kommer även Feministiskt Initiativ att svara denna gång.

Intervju med Ewa Skoog Haslum, chef för 4. sjöstridsflottiljen


Tidigare förbandschefsintervjuer har varit mycket uppskattade och jag har under senaste året fått många propåer från olika håll om att fortsätta med dessa. I dag har jag förmånen att publicera en rykande färsk intervju med Ewa Skoog Haslum som är chef för 4. Sjöstridsflottiljen med verksamhet på Berga örlogsbas och i Skredsvik på västkusten. 

/ Skipper

-----------------------------------------------------------

Vem är Ewa Skoog Haslum?

Jag bor i Vasastan, Stockholm, är gift och har två söner. Försöker allmänt sett få det berömda livspusslet att gå ihop. Det är intensiva dagar men samtidigt riktigt, riktigt kul!

Ewa, du har nu varit förbandschef sedan årsskiftet. Hur har den inledande tiden som förbandschef varit? Har tjänsten motsvarat den bild du hade innan du tillträdde?

Ja, halvåret har gått väldigt fort men jag måste ändå säga att det inte är mycket som har överraskat mig vad avser vad tjänsten innebär. Det enda som man ständigt slås av är att tiden går fort och att man inte alltid hinner med det som man vill. Mer tid på jobbet blir en självklarhet och den bilden hade jag även innan jag tillträdde men nya pusselbitar dyker ständigt upp som ska vridas och vändas för att passas in. De ständiga utmaningar som mitt förband och Försvarsmakten står inför snabbar verkligen på dygnets timmar. Att vara förbandschef är ett av de roligaste och absolut det mest ansvarsfyllda jobbet jag har haft. 

I likhet med de tidigare förbandschefsintervjuerna tänkte jag inleda med att diskutera försvaret på ett mer övergripande plan, närmare bestämt runt försvars- och säkerhetspolitiken.Det första jag skulle vilja vet är hur du ser på det säkerhetspolitiska läget och dess utveckling i vårt omedelbara närområde här och nu?

Visst har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde förändrats, det medger ju även våra politiker. Och visst märker vi av den ökade verksamheten när vi genomför våra övningar och insatser. Att behovet av vår Marin är stor vet vi som arbetar med det till vardags men att förståelsen finns ute bland gemene man är nog inte riktigt lika självklar. Här har vi ett stort informationsjobb att sköta!

Upplever du att läget har förändrats under det senaste året?

De senaste åren har vi märkt av en upptrappning av intresset för oss och vår verksamhet i media. Det är väl just under det senaste året som den mediala rapporteringen och debatterna har börjat synas. Alla som är eller har varit anställda i FM upplever nog det ändrade läget. FM måste på ett helt annat sätt påvisa den svenska befolkningen att det finns ett behov av oss och att många av våra kompetenser är unika. Jag tror och hoppas att FM får en mer långsiktig planering och att politikerna kan komma överens om vilken väg som FM ska gå. Något som kan tydliggöra våra aktiviteter är att rapportera insatser och övningar som man exempelvis gör i brittiskaFörsvarsmakten. Det är inte allt som kan rapporteras av sekretesskäl men det är heller inte allt som är hemligt.

Det sistnämnda är en intressant synpunkt. Det är ju ett ämne som har lyfts till diskussion av oss debattörer flera gånger, nu senast av bloggkollega Wiseman i samband med en kränkning av vårt luftrum där vissa förtydliganden ledde till ännu mer spekulation. Jag tror det är många som delar din uppfattning om att vi kan bli mer öppna avseende sådan rapportering eftersom de enda som undanhålls informationen är den svenska allmänheten. Har ditt förband varit delaktig i arbetet med en förändrad policy runt detta?

Nej, inte direkt, däremot förs ständiga diskussioner om våra reaktioner och motreaktioner på just den typen av händelser.

Sedan ett antal år tillbaka har debatten om vårt försvar gått för högtryck. Under årets upplaga av Almedalen så tog majoriteten av partiledarna upp försvarsfrågan i sina partiledartal. Göran Hägglund hade försvarsfrågan som första ämne i sitt tal vilket förmodligen aldrig har hänt tidigare. Sedan årsskiftet har dessutom många regeringsföreträdare påtalat vikten av att öka närvaron på och över Östersjön. Med detta som bakgrund, anser du att Försvarsmakten har fått tillräckliga förutsättningar och resurser från politisk nivå för att åstadkomma detta i praktisk handling?

Att öka närvaron har ju dessutom satts på pränt i Försvarsberedningens rapport men HUR det ska göras lär vi väl få anledning att återkomma till. Idag konstateras en obalans mellan uppgifter och resurser. Men jag välkomnar att debatten förs och hoppas på ett intresse även utanför själva FM. Vår säkerhetspolitik borde utgöra grunden i hur nationen ska hantera politiken.
Vi måste se till att vi har en operativ balans i Försvarsmakten vilket gör att vi har möjlighet att med hela Försvarsmakten kunna agera från fred till kris. Här tror jag att Marinen hamnat på efterkälken och att 7 korvetter, 4 ubåtar samt 7 minröjningsfartyg är för få. Sen kan jag varafel person att fråga, jag kommer alltid vilja ha fler fartyg och mer personal, jag är ju flottist.

Nej, jag tror du är helt rätt person att fråga eftersom du sitter på sakkunskap i frågan. Att Marinen har bantats för hårt är många överens om, flera politiska partier nu har konstaterat. Men allt handlar som vanligt om pengar, och när vi är inne på ämnet. Försvarsekonomin är ett ständigt återkommande ämne och de flesta med insyn i Försvarsmakten upplever att detförmedlas diametralt skilda uppfattningar angående vår försvarsförmåga och huruvida anslagen verkligen är tillräckliga för att ”stärka försvarsförmågan” beroende på om man företräder ett regeringsparti eller om man befinner sig i Försvarsmakten. Delar du min uppfattning och därmed också förfäran över detta?

Jag tror många som jobbar i FM är starkt oroade men också att vi inte alltid känner igen det som förmedlas i media. Ibland kan jag tycka att många som är aktiva i försvarsdebatten har en negativ syn som man gärna sprider. Det är tyvärr inte ofta som det är oliktänkande som ger kommentarer på exempelvis din blogg. Men det faktum jag som förbandschef står inför är de medarbetarundersökningar som genomförts. Många är oroliga och det tar vi på största allvar. 

Jag tycker att det finns en obalans mellan resurser och uppgifter men jag har också alla förhoppningar att det ska förändras till det bättre. Ingen tjänar på att vi klär oss i aska och misstror utan här är det viktigt att debatten vågar föras på ett konstruktivt sätt. Jag uppskattar diskussioner och anser att det leder oss framåt. Kanske inte alltid till våra egna önskningar men det får man acceptera.

Försvarsbloggarnas tillkomst berodde ju på att rapporteringen var väldigt ensidig, i synnerhet från Försvarsmakten och regeringen. Personligen anser jag att balansen är bättre i dag då även baksidan av myntet belyses i syfte att åstadkomma medvetenhet och förbättringar. Jag tror det även har bidragit till att media i dag är mer aktiva i bevakningen av försvarsfrågan. En fråga vi försökt hålla vid liv är debatten om regeringsbeslut 5 från 2013 till Försvarsmakten som innebär att myndigheten ska dra ner personalkostnaderna med 500 miljoner årligen. Hur ser du på detta beslut i stort, och hur påverkar det Marinen och ditt förband?

Det kan inte finnas många i FM som inte vet vad RB 5 är, det är nog det mest omdiskuterade regeringsbeslut någonsin. Marinen har redan idag utmaningar, ex. bemanningen på våra fartyg, som tidigare redovisats. Personalen finns men är inte alltid på plats p.g.a. annan tjänstgöring eller ledigheter. Själva RB5 förvärrar denna situation ytterligare för att vi då tvingas lösa ännu fler uppgifter med den snäva personalram vi har idag, detta för att stödet runt omkring flottiljen försvinner, t ex bevakning mm.

Om vi leker med tanken att Karin Enström, Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark i egenskap av försvarspolitiska representanter för det största regeringsbärande partiet är på ett förbandsbesök vid ditt förband. Vilka budskap skulle du skicka med dessa?

Vi har faktiskt haft vissa av dem vid vårt förband vid ett flertal tillfällen och det är absolut inte så att vi riktar budskapet efter besökare på något sätt. Vi berättar om våra uppgifter, styrkor och utmaningar för alla besökare och då det är besökare av den digniteten och som är pålästa kan man gå mer detaljerat in på vilka utmaningar vi står inför men framförallt även berätta om vad vi gör till vardags, det är ofta något som faller bort i debatten, att vi faktiskt gör insatser varje vecka med våra sjöstridskrafter.

Det låter bra, men en allmän uppfattning brukar vara att besök från politiker ofta innebär att förband bara vill visa upp sin bästa sida och sällan blotta problemområden. Delar du den uppfattningen, och vad tror du det i så fall kan bero på?

Absolut inte! Jag är inte den typen av person och vill inte heller att min personal ska visa upp en fasad. Däremot, som sagt ovan, beroende på besök kan man gå in olika djupt i detalj men budskapet är för den sakens skull inte förändrat.

Om vi lämnar politiken och återvänder till Marinen och ditt eget förband 4.Sjöstridsflottiljen,hur är läget i stort just nu?

Vi har kommit halvvägs igenom ett år där övningstiden har minskats men vårt arbetstidsuttag fortfarande är högt. Vi löser en bred palett av uppgifter och det kan nog många gånger uppfattas som väldigt splittrat. Vi har i år försökt fokusera på utbildningar av allehanda slag och att komma ikapp sådant som har legat och släpat. Trots detta har vissa enheter en hög belastning, framförallt med tanke på det ovan omnämnda omvärldsläget. Eftersom vi befinner oss i både produktion och insats samtidigt kan det ibland vara svårt att samordna det som andra i FM kallar utbildning men som vi i Flottan, kanske lite slarvigt, kallar för övning.

Du har en lång bakgrund i olika befattningar vid det förband som du nu är chef för. Är detta enbart en fördel, eller kan det i vissa fall vara en nackdel att plötsligt bli chef över alla tidigare kollegor som i vissa fall kanske till och med varit chef över dig tidigare?

Det kanske snarare mina kollegor ska svara på ;-)

Det finns säkert både för- och nackdelar med det, å andra sidan så tror jag att vi är rätt vana i vårt system med att byta tjänster och då uppstår denna typ av situationer ibland.


Hur mycket kontakt har du som förbandschef med verksamheten i Skredsvik, där röjdykardivisionen och inte att förglömma västkustens försvarare HMS Jägaren huserar?

Jag har regelbunden kontakt med divisionschefen samt att jag försöker vara ute i verksamheten och träffa personalen på hela flottiljen, och självklart då även i Skredsvik så ofta jag kan. Senast var faktiskt förra veckan då jag mötte dem i Lysekil där de jobbade för en seglingstävling och samtidigt bedrev rekrytering och försvarsinformation på plats. Ett gäng har dessutom varit en del på Berga under föregående år och det är ett koncept vi kommer att fortsätta att utveckla.

Om du måste lyfta fram flottiljen största problem respektive det som du upplever mest positivt, vad skulle du lyfta fram då?


Flottiljens största utmaning är vår långsiktiga planering med skrov, personal och verksamhet. Det absolut mest positiva är vår personal! Det finns så mycket skicklighet, kämpa-anda och kamratskap. Ingenting är 100%-igt och vi jobbar hela tiden med att bli bättre och det är just den kraften som jag vill lyfta fram!

Ja, personalen är onekligen den mest värdefulla resurs vi har. Apropå personalfrågan, hur är läget vid ditt förband just nu avseende uppfyllnad?

Vår personaluppfyllnad är generellt sett väldigt bra. Om man ser till antalet individer så är vi uppfyllda men vi har dock vakanser på vissa specialkompetenser exv. systemtekniker och röjdykare.

Det finns uppgifter som gör gällande att många specialistofficerare slutar alldeles för tidigt, bara efter något år i tjänst. Vad tror du är orsaken och hur skulle man kunna lösa det?


Vi är alldeles i början av ett nytt personalsystem, jag tror att det är farligt att utvärdera det för tidigt. Att vi har individer som slutar är helt naturligt (även om det många gånger såklart känns trist). Däremot är det viktigt att ta reda på och följa upp varför individen i fråga slutar så att man kan åtgärda om det blir en negativ trend. En del i att avgångarna tidigt var högre berodde på vår oförmåga att beskriva vad specialistofficersyrket var vilket ledde till att flera nya medarbetare hade förväntningar på yrket som inte motsvarades i verkligheten. Vi har aktivt haft riktade seminarier med våra nya yrkeskategorier vilket jag anser har gjort att viidag har en bättre gemensam bild på vad som behöver förändras. På 4.sjöstridsflottiljen har vi en väldigt låg personalomsättning. Jämför med vilket företag som helst, ska du få se ;-)

Min uppfattning är att personal i stabstjänst har ökat i hela Försvarsmakten. Ditt förband harvad jag kan se ca 80-90 personer i stabstjänst exklusive MWDC. Är inte det väldigt många i relation till hur få operativa fartyg vi har i dag?

På flottiljen har vi fem krigsförband och för att de ska kunna agera autonomt och innehållaegen ledning på exv. TU-nivå erfordras att de innehar stabsresurser. Dessutom är ett av förbanden på andra sidan Sverige vilket såklart medför att deras stab behöver hantera ärenden som inte flottiljstaben på Berga med lika lätthet gör. Jämför man med andra försvarsgrenar så är omfattningen inte större än där. Skillnaden är att vår ledningsfunktion både är en produktionsfaktor och ett insatsförband som dessutom är delbart beroende på uppgiften som ska lösas.

Men ja, jag kan hålla med dig att det förefaller konstigt att personal i administration är så många till antalet. Däremot ska man också betänka att det spelar ingen roll om vi hade haft 10eller 20 fartyg till, den administrativa bördan hade inte ökat märkbart för det. Månadsrapporten ska ändå skickas in, nomineringar för vidareutbildningar ska hållas osv.

Ja, de administrativa bördorna har knappast minskat, och kraven på rapportering från myndigheten till regeringen ökar konstant. 

Jag tänkte att vi nu ska övergå till att diskutera några materielfrågor. Du har nu, äntligen får man väl nästan säga, två operativa Visbykorvetter på ditt förband. Du själv har ju erfarenhet från de äldre korvetterna av Göteborgsklass, senast som chef på korvetten Sundsvall. Vilken är Visbykorvettens operativa styrka jämfört med Göteborgskorvetten? Eventuella svagheter lämnar vi därhän av naturliga skäl.

Ja, those were the days. ;-) Vi har i och med införandet av version 5 på Visbykorvett fått ett helt nytt system. Dess främsta skillnad är självfallet uthållighet och den tekniska utveckling som skett. Vi har fått börja tänka i nya banor vilket vi är långt ifrån klara med. Detta är bara början. Att dessutom ha tillgång till hkp är såklart en helt ny dimension.

HMS Gävle och HMS Sundsvall har sedan länge varit planerade att genomgå en relativt omfattande modernisering. Denna ser nu ut att bli väldigt begränsad p.g.a. att det saknas ekonomiska medel. Min fråga till dig blir då huruvida du tror att det är möjligt att återinsätta Gävle i drift efter flera år som avrustat fartyg där man förmodligen har hämtat både en och två reservdelar för att hålla Sundsvall vid liv?


Jag har inte tillräckligt med information i alla detaljer men har fullt förtroende för den personal som arbetat med detta och nu planerar för ett genomförande. Jag ser fram emot att få hälsa HMS Gävle välkommen tillbaka till sjöstridsflottiljen, vilken det nu än blir.

Du är ansvarig för stridsområdet sjöminröjning i Marinen. Minröjningsfartygen börjar trots omfattande modifieringar få några år på nacken. Ser du något behov av att omsätta även dessa fartyg i en nära framtid, eller tuffar de på i spåret och levererar operativ effekt många år till utan att de behövs omsättas?


Vet inte vad du avser med nära men redan i höst påbörjas modifiering av hela Kosterklassen och även HTM på de två fartygen av Spåröklassen är på gång. Att vissa sensorer behöver förnyas/uppdateras på vägen ser jag som en självklarhet men om mod/HTM genomförs enligt projektering så kommer dessa fartyg att leva länge. Studien Sjöminkrig 2025 ligger till grund för kommande planering och jag vet att man för närvarande ser över gällande materielplanering på HKV.

Avseende det sista du nämner rörande materielplanering så kan jag konstatera att i stort sett samtliga planerade marina nyanskaffningsprojekt nu strukna förutom nya ubåtar och ersättare till HMS Orion. Det blir inga nya stödfartyg och inga nya ytstridsfartyg, samtidigt som planerade modifieringsåtgärder reduceras avsevärt. Kommer vi ha en fungerande flotta om 15 år om man inte börjar projektera för ersättare snart?

Detta är en fråga du bör ställa till Marinchefen men med tanke på vad amiralen skrev i sitt sommarbrev på marinbloggen så nämns det just att vi tyvärr inte ser någon utveckling av nästa generations stridsfartyg. Förhoppningsvis kan vi mycket snart se en förändring av detta då det ju trots allt tar ett antal år att införa nya fartyg, vare sig de äregenutvecklade/producerade eller införskaffade på annat sätt. Detta är en debatt jag välkomnar och där många konstruktiva åsikter kan föras fram via ex. sociala medier.

Ja, marinchefen har som sagt uttryckt oro för just detta, vilket är bra och högst befogat. Men om vi i framtiden ska anskaffa nya ytstridsfartyg, vilket är viktigast att prioritera i en ansträngd försvarsekonomi. Större men därmed få fartyg med plats att basera Helikopter 14 eller en utökad numerär av plattformar och därmed också något mindre fartyg än ex Visbykorvetterna?

Det beror på vad vi ska använda fartygen till. Att vi har en liten numerär idag är allmänt känt och jag förordar såklart fler enheter för att kunna lösa uppgifter och att inneha redundans.
Ska vi ha många olika förmågor på fartygen så kommer också storleken att öka. Det är antalet förmågor som styr prislappen, inte storleken. Vad skiftet från internationella insatser mot nationell tyngdpunkt inneburit analyseras i hela Försvarsmakten. Utmaningen är just att ha resurser som mäktar med insatser i vardagen samtidigt som vi dimensioneras mot det väpnade angreppet.

Det är intressant att du belyser frågan om dimensionering av försvaret. Av just den anledningen tänkte jag ställa några frågor av mer operativ karaktär. Marinen skall ju enligt den senaste inriktningspropositionen i huvudsak inriktas mot nationella uppgifter. Vad har du som förbandschef gjort för att återta den nationella förmågan inom kvalificerad väpnad strid som i många avseenden nedgått högst avsevärt i samband med attFörsvarsmaktens huvudsakliga fokus hamnade på internationella insatser efter FB-04?


Vi har alltid övat för kvalificerat väpnad strid och även om våra övningstillfällen och framförallt antalet övade enheter har minskat i antal så har detta alltid varit dimensionerande. Däremot så tror jag att mycket av vårt mind-set så sakteliga börjar förändras. Jag är väldigt tydlig med att vi alltid ska vara beredda och tänka ”what-if” och inte leva naivt med att vi aldrig kommer att behövas i ett hotfullt stridsscenario. Att ständigt diskutera dessa situationer på vår flottilj är viktigt och jag spelade bland annat upp ett sådant scenario till fartygscheferna inför en övning i våras. Jag vet att det skapade diskussioner och även ett nytt medvetande hos vissa ombord. Utvecklingen i vårt närområde har såklart påverkat oss att tänka nytt (eller gammalt, om man så vill;)

Ett uppenbart mycket enkel, men bra grepp som vi borde diskutera oftare i både större ochmindre forum inom hela Försvarsmakten. Nästa fråga med koppling till detta, är Marinen i dag tillräckligt stor för att kunna försvara Sveriges territorium?


Nej, det är den inte! Men det är en fråga som består av flera faktorer, exv. motståndare, tid, plats m.m. Jag anser att behovet av marinen är oerhört stort och man behöver inte gå så långtså att det är en fullskalig invasion mot Sverige utan det kan realistiskt handla om politiska påtryckningar utifrån där Marinen löser uppgift i att skydda vår enormt beroende sjöfart till, från och runt Sverige.

I dag lägger vi åtskilliga timmar på utbildning och övning för att kunna landa helikopter 15 på Visbykorvetterna samtidigt som den operativa nyttan av dessa i ett högkonfliktsscenario kan diskuteras. Pratar ni något om detta i den marina chefskretsen, och vad är den allmänna uppfattningen?


Att återta förmågan att hantera helikoptrar eller andra flygande farkoster är av yttersta vikt. Här ska man komma ihåg att om vi inte kör på detta nu utan inväntar någon annan typ av helikopter eller t.ex. en UAV så försenas införandet eftersom fartygens personal och flygoperatörer måste utbildas nu. Påståendet att vi befinner oss i högkonfliktscenario 2 % av tiden och 98 % av tiden i lägre scenario gör saken än mer intressant. I vardagen är det av vikt att kunna komplettera fartygens förmåga med sensorer och länkar i luften.

Instämmer helt och hållet i det faktum att den dagliga verksamheten är viktig att hantera, men om jag omformulerar frågan något, kostar det inte mer än det smakar att kunna landa helikopter 15 på en Visbykorvett?


Nej, det är en förmåga som är svår att avsäga sig ifrån. Det är kanske snarare så att tillgång, övningsmönster, regelverk etc. försvårar det hela och som vi behöver komma tillrätta med.

Finns det någon avvecklad marin förmåga eller materielsystem som du saknar i dag för att kunna lösa morgondagens uppgifter?


Några exempel är bojbåtssystemet som i sin enkelhet passivt kunde spana av större områden i en ubåtsjaktsituation samtidigt som de skulle varit utmärkta utbildningsplattformar för ubåtsjaktoperatörer till Visby och helikoptrar.
Jag inväntar med glädje att även sjöminsystemet återläggs som resurs.

Luftvärnskapaciteten behöver utvecklas. Lvrb-diskussionen måste bli ärlig och enhetlig inom FM.

Det sista jag vill lyfta fram är anti-ubåtsgranatsystemet ELMA som vi avvecklat men inte ersatt med något motsvarande.



Avslutningsvis några mer mjuka frågor. Du bryter en trend sedan år 1522 genom att du blevmarinens första kvinnliga förbandschef, stort grattis till det trendbrottet!

Ett år tidigare under Folk & Försvars Sälenkonferens uttryckte Karin Enström följanderörande kvinnor i Försvarsmakten ”Det finns uppenbarligen hinder kvar för att kvinnor ska känna sig fullt ut välkomna och accepterade, alltifrån att utrustning till största del är anpassad för män till attityder och bemötande”. Delar du försvarsministerns uppfattning i frågan?

Jag har alltid motsatt mig att bli behandlad och generaliserad tillhörandes en minoritet. Vi är alla individer precis som de män vi arbetar tillsammans med. Själv har jag aldrig märkt av att inte känna mig accepterad men jag vet att det finns och det är helt oacceptabelt att det ska förekomma på 2000-talet i Sverige. Alla ska känna sig välkomna i Försvarsmakten, oavsett kön, religion, etnicitet eller sexuell läggning. Har man problem med den värdegrunden får man jobba någon annanstans!

Anser du att man bör vidta några aktiva åtgärder för att öka andelen kvinnor i Försvarsmakten, och vad skulle det i så fall kunna vara?

Man gör en hel del aktiva åtgärder redan och jag vet inte på rak arm vad mer man kan tänka sig att göra. Riktade rekryteringar är en sak men jag tror att Försvarsmakten måste ut mer i gymnasieskolor och informera om yrket, då når man alla, även tjejerna. I Norge kommer man införa plikt för båda könen, man inväntar där nu bara beslut om lagen. Det ska bli spännande att följa deras utveckling.

Utöver att vara förbandschef så är du även adjutant till kronprinsessan Victoria, ett riktigt hedersuppdrag. Vad gör man egentligen som adjutant, och hur går det att kombinera med tjänsten som chef?


Adjutantstjänsten genomförs en månad/år och nu är jag inne på mitt femte år. Under tjänstgöringsmånaden flyttar jag in på Haga och medföljer H.K.H Kronprinsessan Victoria på alla aktiviteter, resor såväl som besök. Allt ifrån koordinering med arrangörer och andra inblandade till hjälp vid talskrivning m.m.
Det känns svårt att lämna ordinarie jobb men som tur är har jag allra största förtroende för och är enormt tacksam mot min skickliga personal som gör mitt jobb under tiden.

Den sista och avslutande frågan får bli följande. Om du med tre ord ska beskriva dig själv som chef, vilka ord blir det då?

Lyhörd, omtänksam, rak. Det sista kan nog upplevas som jobbigt för många men sån är jag!

Med dessa rader tackar jag dig så mycket för att du tog dig tid för denna intervju och önskar dig fortsatt lycka till i ditt arbete som chef för 4. Sjöstridsflottiljen!

Operation Gute?

Sammanfattning

Ryssland har mellan den 11-16 Augusti 2014, genomfört en strategisk luftlandsättningsövning tillsammans med Vitryska luftlandsättningsförband i Pskov Oblast – angränsade till Estland. Bedömt har luftlandsättningen varit inriktad mot att i ett inledande skede av en konflikt, ta två infallsportar inom ett begränsat geografiskt område. Bedömt har den tilltänkta motståndaren varit en svag som ej kan tillföras tyngre markstridsresurser innan den strategiska operationen är genomförd. Det vill säga att ryska markstridsförband alternativt tyngre utrustning har förts in via de två infallsportarna.

Analys

Mellan 11 - 16 Augusti 2014 genomförde Ryska luftlandsättningstrupperna (delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen) samt Vitryska luftlandsättningstrupper (SOF) en gemensam valideringsövning i Pskov Oblast. Övningens övergripande syfte var att ta/nedkämpa två (2) strategiskaplatser vid två (2) olika geografiska områden. Totalt luftlandsättes 2,600 man och tolv (12) större materielkollin (fordon).

Nyckelorden i denna övningen är validering samt strategiskt, något som gör övningen högintressant för alla underrättelsetjänster, samt övrig militär personal och civila som följer den Ryska militära utvecklingen. Dels prövar man förmågan dels i och med att det är på strategisk nivå förmågan prövas innebär det i praktiken att det är en luftlandsättning i ett inledningsskede av en konflikt som prövas vilket ökar sannolikheten att det är förmågan att lösa en planerad krigsuppgift som prövats.

Likväl har övningen syftat till att öva de högre stabsnivåerna vid genomförande av stora luftlandsättningar samt lösa strategiska uppgifter samt samverkan mellan de Vitryska och Ryska luftlandsättningstrupperna. Vikten av denna övning understryks i och med att Rysslands vice försvarsminister, generalöversten Yuriy Sadovenko, deltog i den aktiva fasen i övningen som varade mellan den 14-16 Augusti.

Vad som är mycket intressant är att de vitryska luftlandsättningstrupperna dels under Zapad'13 övade landstigning dvs hade en marininfanteriroll dels deltagit i denna övning med 76. Luftlandsättningsdivisionen och att man under vintern kommer öva tillsammans med ryska luftlandsättningstrupper norr polcirkeln. Detta tyder på att de vitryska luftlandsättningstrupperna har krigsuppgifter inom det västra militärdistriktet (MD V).

Luftlandsättningen understöddes med dryga trettiotalet (30) luftfarkoster varav femton (15) stycken var transportflygplan av typen IL-76. Resterande del har varit KA-52, MI-28, MI-24 och MI-8 helikoptrar samt SU-34 attackflygplan deltagit i övningen som understöd vid genomförandet av luftlandsättningen samt det efterföljande tagandet av de två (2) strategiska platserna. Det låga antalet understödjande attackhelikoptrar samt attackflygplan ökar sannolikheten att det är inledningsskedet av en konflikt som övats i och med att förbekämpning troligtvis utgått i detta fall dvs man har övat delar av ett strategiskt överfall.

Den huvudsakliga luftlandsättningen genomfördes med femton (15) stycken IL-76, utifrån lastkapacitet så är det drygt 2,000 soldater som kan luftlandsatt samtidigt, övriga delar är troligtvis säkringsdelar samt specialförbandsdelar som släppts i ett tidigare skede av övningen för att därmed validera förmågan i rekognosering, invisning och säkring av luftlandsättningsplatser för luftlandsättningstrupperna, likväl lösande av specialförbandsföretag.

Likväl luftlandsattes 2S25, 2S9, D-30 (artillerisystem) och Strela-10 (luftvärnssystem), detta var de tolv (12) materielkollin som luftlandsattes utöver de 2,600 manen. Således en kraftsamling till artilleri och luftvärn genomfördes vid övningen, vilket ger i hand att det troligtvis rör sig om två infallsportar man övat mot att ta (flygplats eller hamn) där man förutsätter att motståndaren ej kan kraftsamla eller ej förfogar över stridsfordon eller stridsvagnar i och med att pansarskyttefordon ej har luftlandsatts vilket i sådant fall skulle varit brukligt.

Detta innebär bedömt att fokus har varit att hålla dessa två strategiska platser vilket troligtvis har varit spelade infallsportar och med hjälp av artilleri och infanteri hålla infallsportarna. Detta ger i hand att det troligtvis är en svag motståndare utan tillgång till stridsfordon och/eller stridsvagnar som man övat mot och att tillförsel av dessa system hos motståndaren är något som ej kan ske i närtid (6-12 timmar) efter genomförd luftlandsättning.

Slutsatser

Övningen var enligt Ryska uppgifter en valideringsövning dels för att mäta förmågan hos förbanden (svensk benämning PersQ) dels bedömt en valideringsövning utifrån ett krigsfall. Vad som är intressant i denna övning är att man har övat på att nedkämpa/ta två (2) strategiska mål vid två (2) geografiskt oberoende platser, bedömt inom ett avgränsat geografiskt område. I och med att man validerat förmågan hos förbanden innebär detta att man i detta fall har övat mot en svag motståndare (en motståndare som har ytterst lite stridsfordon, stridsvagnar, artilleri och luftvärn) dvs enbart skytte strid i och med att man prioriterade att luftlandsätta enbart personal.

Detta ger att man bedömt övade på att ta två infallasportar för att i ett senare skede i en operation kunna föra in materiel antingen med flyg eller med fartyg alternativt båda systemen. I sig är detta inget nytt för VDV att öva att ta infallsportar likväl att utgöra en kraftsplittringsförmåga för att möjliggöra att ett anfall i en kraftsamlingsriktning lyckas. Dock har man tidigare övat dessa scenarion med betydligt mer fordon i och med att övningen var på strategisk nivå så innebär det även att det var ett agerande i ett inledningsskede av en konflikt man övade. Detta stärker hypotesen att det är en svag motståndare man övat mot. Likväl styrks hypotesen av det begränsade flygunderstödet för att genomföra luftlandsättningen, det är således dels i inledningsskedet av en konflikt dels som del av ett strategiskt överfall.

Detta är således i sig, till del, ett nytt agerande att i en större omfattning utnyttja enbart luftlandsättningsförbanden utan fordon dock historiskt är det inte nytt. Detta kan i sig vara en anpassning till att man ej har transportflygskapacitet i en större omfattning än, dock faller det på att man bedömt kommer misslyckas med denna typ av luftlandsättning om den genomförs mot en motståndare som snabbt kan kraftsamla mekaniserade förband mot den genomförda luftlandsättningen. Således är det man övat en validering i dels vilken förmåga förbanden har att ta två (2) infallsportar mot en svag motståndare dels inom ett geografiskt område där man bedömt ej kan kraftsamla mekaniserade förband i någon större omfattning och som framför allt inte kanpåverka den genomförda luftlandsättningen under minst 6-12 timmar vilket bör vara det troliga innan ytterligare understödsförband och fordon kan ses vara operativa på de aktuella platserna. Dock kan det varit en validering i luftlandsättning av stora mängder personal, men det faller i sig på att man ejhar den materiel som man organisatoriskt skall luftlandsätta vilket ger ett direkt missvisande värde på förbandets förmåga att luftlandsättas med fallskärm.

Således har vi en övning som genomförts mot ett begränsat geografiskt område där två infallsportar skall tas och motståndaren är svag där de ryska förbanden under minst 6-12 timmar skall kunna hålla platserna innan ytterligare utrustning tillförts till platserna och en utbrytning ur infallsportarna kan ske. Sett till Väst- och Östeuropa finns det ytterst få sådana platser. I Västeuropa skulle jag drifta mig till att säga att det enbart är Island och Gotland där en sådan luftlandsättning skulle kunna genomföras, där kraftsamlingen enbart är skyttetrupp, för att i ett senare skede kunna motta tyngre utrustning samt ytterligare förband och därmed utveckla anfallskraften. Likväl har de isländska ”självförsvarsstyrkorna” samt Gotlands Hemvärnsbataljon likvärdiga styrkeförhållanden, vilket bör sättas in i perspektivet i mängden övad trupp och rysk militärmatematik (operativa beräkningar).

Vad avser Island så är detta ett NATO land vilket skulle kunna innebära att man övat ett scenario där man i ett inledningsskede vid ett krig mot NATO tar den ytterst strategiskt placerade ön, för att därmed öka räckvidden på egna luftstridskrafter i Atlanten. Vad avser Gotland så är det i så fall ett krigsfall som övats innan en konflikt med NATO har utbrutit för att försvåra om inte omöjliggöra förstärkningar till de Baltiska staterna av NATO stridskrafter. Dock är Islands topografi och markförhållande direkt annorlunda än de som valideringsövningen genomfördes i således blir återigen förmågan att lösa en direkt uppgift missvisande om man skulle övat mot Isländska förhållanden.

Således blir slutsatsen att man övat samt validerat förmågan i att ta två (2) infallsportar inom ett begränsat geografiskt område mot en svag motståndare där ingen styrketillförsel kan genomföras med mekaniserade förband inom 6-12 timmar. För att därefter utveckla anfallskraften vidare då styrketillförsel genomförts i geografiskt liknande förhållanden som finns i Pskov Oblast således Mellan- och Centraleuropeiska förhållanden. Om det är Gotland man övat mot låter jag vara osagt, det får du som läsare av detta inlägg själv bedöma.

Oaktat så visar detta på att man har höjt sin förmåga markant med luftlandsättningstrupperna, vad man nu saknar är förmågan att luftlandsätta stora mängder materiel parallellt med att skyttesoldater luftlandsätts med fallskärm, likt 1980-talets förmåga. Detta avhjälps dock under de närmsta åren när ytterligare transportflygsresurser tillförs de väpnade styrkorna. 

Likväl visar detta på att med nuvarande omvärldsutveckling krävs en tydlig uppryckning av den svenska luftförsvarsförmågan och då talar vi inte om tillförsel av RB 70 till hemvärnsbataljoner utan tillförsel av kvalificerade luftvärnsresurser samt en ökning av luftvärnsbataljonerna och framför allt en förhandslagring av luftvärnsresurser vid strategiskt känsliga platser så att dessa ej behöver förflyttas från t ex Halmstad till strategiska platser såsom Gotland. 

Återigen blir det tydligt att omvärldsutvecklingen och Rysslands förmåga till kvalificerad väpnad strid har sprungit ifrån till och med de vildaste analyserna som gjordes för några år sedan, oaktat vilket parti och sammanslutning som vinner valet om dryga månaden så kommer de få ett försvars- och säkerhetspolitiskt problem att ta i tu med som bör placeras mycket högt upp på dagordningen, för det är inte en nedrustningen eller förmågeminskning som sker hos Ryssland och NATO i vårt direkta närområde just nu utan en markantökning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

ITAR-TASS 1, 2, 3, 4 (Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
Rysk Krigskonst, Försvarhögskolan 2005, Lars Ulfving

Vi går en osäker höst till mötes…

... på flera sätt, inte minst säkerhetspolitiskt där utvecklingen är mycket oroväckande på många håll i världen och i vårt närområde. Men även Försvarsmakten går en osäker höst till mötes vilket vi kan konstatera i Försvarsmaktens delårsrapport som redovisades under gårdagen. 

I delårsrapporten kan vi konstatera en stor mängd bra och nödvändig verksamhet är genomförd, men när det kommer till ekonomin blir jag mycket orolig.
Den ekonomiska prognosen visar att anslaget för förbandsverksamhet överskrids med 110 miljoner kronor samtidigt som anslaget för internationella insatser underutnyttjas med cirka 180 miljoner kronor. Försvarsmakten bedömer att en balansering mellan anslagen ska kunna ske under hösten.

Att balansera ett underskott på 110 miljoner är svårt, men genomförbart. Vad som nu tillkommer är Försvarsmaktens kostnader för arbetet med skogsbranden i Västmanland. Den fakturan har ännu ej redovisats, och sannolikt är det ingen som i dagsläget har ett exakt grepp om hur stora kostnaderna kommer att bli. Det alla röster är överens om är att kostnaderna kommer att bli mycket stora.

Kommuner och länsstyrelser har blivit lovade ett stödpaket från regeringen på totalt 350 miljoner kronor. Ingen regeringsföreträdare har nämnt ett ord om huruvida Försvarsmakten kommer att kompenseras. Inte heller har media ställt frågor runt detta till regeringen.

Precis som tidigare år kommer Försvarsmaktens anslag för insatser (internationella sådana) sannolikt att underutnyttjas med betydligt mer än de 180 miljoner som redovisats fram till årsskiftet. Det som inte nyttjas tas som vanligt hem av regeringen och går därmed in i den totala statskassan igen.

Indirekt innebär detta att det blir Försvarsmaktens anslag som får bekosta hela kostnaden för branden, dels genom att Försvarsmakten får stå för sina egna kostnader, och dels genom att motsvarande summa regeringen erhåller från hemtagningen av anslaget för internationella insatser sannolikt (med råge) täcker regeringens ersättning till kommunerna.

Konsekvensen av detta kan bli att Försvarsmakten inte kan genomföra övningsverksamhet i tillräcklig omfattning under resterande del av året, trots att alla är överens om att övningsverksamheten behöver öka och inte minska. Att ingen ännu har höjt på ögonbrynen över dessa förmodade konsekvenser anser jag är ytterst anmärkningsvärt. 


Vill med efter ovanstående bekymmersamma läge ta del av något positivt ska man läsa den här artikeln. Fantastiskt bra av Försvarsmaktens och Helikopterflottiljen. Det var så man fick en tår i ögat av att läsa detta. En extra eloge till den helikopterflygförare som bidrog till att en liten pojke blev något gladare!

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).


Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)


Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.


Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.


Mer om IS:

De vita lastbilarna

Reflektion

Under de senaste dygnen har en stor mängd kommentarer dels hos media dels hos statliga, mellanstatliga och icke statliga myndigheter och organisationer samt privatpersoner lyfts rörande den Ryska konvojen med humanitär hjälp till östra Ukraina. I huvudsak har det avhandlat i olika ordalag att det är en dold invasion som tänkts genomföras, med konvojen som en maskering/svepskäl. Så pass enkelt anser jag dock inte detta är, utan detta är betydligt mer mångfacetterad än så. 

För det första, att detta skulle vara en s k "trojansk häst" tvivlar jag stort på dvs jag tror inte man gömt militär utrustning ombord konvojen. Detta utav den enkla anledningen att Röda korset kommer visitera lasten vid den Ukrainska gränsen. Likväl kommer personal från Röda korset och OSSE delta vid själva transporten genom Ukraina. Således skulle det vara ett politiskt och diplomatiskt "självmord" internationellt av Ryssland att genomföra något sådant i detta läge. Däremot finns det utrustning ombord hjälpkonvojen som kan vara ”dual purpose” utrustning såsom elverk.

För det andra, detta handlar dels om att vända opinion dels att skapa opinion. Det förstnämnda syftar till att vända en negativ bild hos dels de ryska separatisterna dels hos de som stödjer dem i östra Ukraina. I och med att Ryssland ej har ingripit militärt i östra Ukraina med synliga medel anser denna grupp sig svikna, varvid man på detta sätt till del försöker vända detta. Vad avser att skapa opinion kommer man kunna göra det om de Ukrainska myndigheterna avslår hjälpsändningen, begränsar förmågan hos den att ge hjälp o dyl främst hos grupperingar i Väst, varvid en informationskampanj kan starta för att splittra stödet till Ukraina i Väst. 

För det tredje, ett angrepp antingen av Ukrainska eller Ryska separatister (utklädda till ukrainsk personal) mot hjälpkonvojen, skulle mycket väl kunna vara en förevändning för att påbörja ett militärt angrepp från Rysk sida in i östra Ukraina. Häri ligger troligtvis en stor risk som man särskilt bör beakta och är troligtvis en av anledningarna till att de Ukrainska myndigheterna, har valt att fastställa färdvägen för hjälpkonvojen. 

För det fjärde, bör man även särskilt beakta möjligheten att de som framför hjälpkonvojen med stor sannolikhet är militär personal, fordonsförare, kompani- och bataljonschefer som kommer vara delaktiga vid en militär intervention av Ryssland i östra Ukraina. Således ett rekognoserings- och förövningsföretag av större modell. Detta syftande ytterst till att erhålla lokalkännedom på plats. Ytterligare en möjlig anledning till varför de ukrainska myndigheterna har valt att fastställa hjälpkonvojens färdväg.

För det femte, denna hjälpkonvoj i sig kommer skapa till del ett eldupphör i konfliktområdet varvid de Ryska separatisterna erhåller ett visst andrum. Här i ligger troligtvis den största faran med hjälpkonvojen, man får möjlighet att omgruppera sina förband i lugn och ro och genomföra försvarsförberedelser, inför ett troligt kraftsamlat Ukrainskt angrepp. Likväl kommer troligtvis del av underhållet som förs in att oavkortat hamna hos de Ryska separatisterna, varvid dels förråd inför striderna kan läggas upp dels höjs stridsvärdet hos förbanden.

Således hjälpkonvojen är bedömt inte en "trojansk häst" som inifrån Ukraina kommer starta en invasion, utan snarare kan det vara förberedelser för en militär intervention i Ukraina och utifrån hur den humanitära insatsen fortlöper bli startskottet för det. Det är ur det perspektivet man bör se hjälpkonvojen, inte att de dryga 300 vita lastbilarna i sig är invasionen av Ukraina. Det är således ett mångfacetterat vapen man försöker få in i Ukraina från Rysk sida som kan utnyttjas för olika syften beroende på händelseutvecklingar dels med hjälpkonvojen dels efteråt hjälpsändningen är levererad.

Mindre bra idéer…

...är namnet på en konstutställning i Malmö skapat av en konstnär vid namn Peter Johansson. Normalt sett är jag fullkomligt ointresserad av konst, men det här fick mig att reagera starkt.

Mindre bra idéer är tydligen en utställning som handlar om manlighet, aggression och rasism. - Jag har valt ett antal föreningar och organisationer som är manligt drivna, säger Peter Johansson.

När jag tittade på SVT-inslaget här nedan (1:30 - 2:20) och ser konstnären stående framför en stor upplaga av Försvarsmaktens logotyp och hör honom säga att "Utställningen handlar om våld och mäns ilska och aggressioner" så kan man inte bli annat än förvånad!


Själva grundanledningen till inslaget var att Hells Angels hade ringt och tvingat konstnären att ta ner deras emblem som satt uppsatt, givetvis mycket otrevligt för konstnären.

Men det jag som anställd i Försvarsmakten, satt att skydda Sverige, människor och våra intressen reagerade mest över i inslaget var att Försvarsmaktens logotyp hänger på en utställning tillsammans med motsvarande från Hells Angels, Black Cobras m.fl. Först ville jag tro att Försvarsmakten skulle symbolisera en motpol till de som tillämpar våld och aggressioner, men jag tror jag bedrog mig. Konstnären själv säger följande.

Utställningen går under namnet ”Mindre bra idéer” med bilder som föreställer bland annat symboler för Black Cobra, Försvarsmakten, Sverigedemokraterna och Hells Angels. ”Mindre bra idéer” handlar om våld, manlighet och aggression...

Sydsvenskan skriver att bilderna föreställde bland annat symboler för Black Cobra, Försvarsmakten, Sverigedemokraterna och Hells Angels. Framför stod skålar med tomater och ägg, en tårta och ett ställ med järnrör. Utställningen går under namnet ”Mindre bra idéer”.

– Det är en utställning som handlar om manlighet, aggression och rasism. Jag har valt ett antal föreningar och organisationer som är manligt drivna, säger Peter Johansson.

I bland undrar man hur det är ställt med vissa personer...... 

Replik till SvD om ”nattväktarstaten”

Svenska Dagbladets ledarblogg skriver den 11 augusti om nattväktarstaten. Jag är oklar om Per Gudmundson målar en befarad utopi eller försöker beskriva en verklighet. Om det senare är syftet så saknas det en koppling till densamma: ”Under branden i Västmanland kunde försvarsmakten inte bistå med hjälp, vare sig med personal eller helikoptrar.” Påståendet saknar helt enkelt grund och besvärar ett i övrigt värdefullt resonemang.

Hemvärnets ledningsplats.

Hemvärnets ledningsplats

Mediarapporteringen från brandområdet har varit omfattande och det kan inte ha undgått någon att en stor del av insatsen har bestått av resurser från Försvarsmakten. Räddningsledaren konstaterar att det som Försvarsmakten bidragit med helt enkelt varit avgörande såväl vad avser det personella stödet som det materiella.

  • Helikoptrar avsedda för vattenbombning samt materiel- och persontransporter. Till detta kommer personal samt logistik (driftstöd) för drift av helikoptrarna. Med start 31 juli har mellan fyra och tio helikoptrar verkat i insatsområdet alternativt stått i förhöjd beredskap.
  • För att förstå storheterna så släppte Försvarsmaktens helikoptrar drygt 8 miljoner liter vatten i området och de omtalade utländska brandplanen drygt 9 miljoner liter.
  • Över tiden har cirka 120 hemvärnsmän och kvinnor samt mer än 150 fast anställda personal bistått räddningstjänsten med kompetenser som handräckningstjänst, logistik samt inom sambands- och ledningsfunktionen inklusive fungerat som stabschef åt räddningsledaren. Huvuddelen av den anställda personalen avbröt sin ledighet och deras semester återkallades.
  • Ett stort antal fordon såsom lastbilar, bandvagnar, grävmaskiner, hjullastare, fyrhjulingar och motorcyklar har avdelats för transporter i samt till och från brandområdet. Av särskild vikt uppfattas Försvarsmaktens rörliga tankresurser som ställts till räddningsledarens förfogande. Vidare har Försvarsmakten avdelat båtar för övervakning av vattenområde i samband med tankning av flygplan avsedda för vattenbombning.

Med dystopiska glasögon blir allt för lite men osaklighet underlättar inte argumentationen. Till exempel om frivilliga utöver statens resurser är ett tecken på en nations styrka eller svaghet. Jag föredrar att betona det första.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Läs mer:
http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/den-storsta-skogsbranden-i-modern-tid/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/hemvarnssoldater-i-brandens-frontlinje/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/frivilliga-i-stor-stodinsats/

http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2014/08/militara-slackningsarbetet-samordnas-pa-livgardet/

 

Gästinlägg: Befordran med bitter eftersmak

Boatswain skriver ofta gästinlägg hos Skipper, men denna gång har istället WW fått äran att ta emot ett gästinlägg. Boatswain lyfter här en fråga som blivit alltmer aktuell de senaste åren, nämligen skolgång vs befordran. 

Wiseman


Befordran med bitter eftersmak

Nyligen tillbaka i tjänst efter sommarledigheten slås jag av nyheten att en handfull individer ur samma kurs (YOP 06/09) på garnisonen blivit befordrade från löjtnanter till kaptener för någon vecka sen. Jag minns själv hur stolt man var efter genomförd AK/HK och utnämning till kapten så därför ber jag att få framföra mina gratulationer!

Tyvärr verkar det inte som att alla är lika nöjda då vissa av de utnämnda ej uppfyller de kriterier som krävs för att bli kaptener. De stipulerade kraven är kurserna Arbetsgivarföreträdare, Utvecklande ledarskap samt Befattningsskede (enligt MHS K 2012-06-18 19100.1006.12.1 Resultat validering YOP 06-09 jämfört OF-2). Dessutom ska individen, i likhet med all annan befordran, även inneha en befattning på den nivån man ska befordras till, i detta fall OF2 (kapten). Vissa av de befordrade har t.ex. gått kurserna men har inte ”rätt befattning” och vice versa enligt mina källor.

Då jag inte jobbat med de nyblivna kaptenerna kan jag inte bedöma huruvida de är lämpliga eller ej och det är heller inte relevant då detta inlägg inte syftar till att peka ut individer eller förband utan belysa konsekvenser av vad som genomförts.

Är det här då något att bry sig om? Ska man inte istället glädjas å deras vägnar. Svaret på båda frågorna anser jag vara ja för vad blir då konsekvenserna av detta? Framför allt sprids missnöje och frågetecken:

  • Varför blev just dessa befordrade och inte jag?
  • Enbart ”operatörer” blev befordrade, varför inga tekniker?
  • De som tjänstgör på andra förband med liknande bakgrund, varför blir inte de befordrade?
  • De som är specialistofficerare, kan de också befordras trots att de inte uppfyller kriterierna?

Detta påminner till del om andra förbands hantering av specialistofficerarnas befordran för några år sen då vissa blev befordrade till fanjunkare så snabbt som ett år efter examen i stället för att vänta in vilka krav som skulle komma. Tack och lov verkar detta problem numera hanteras mycket bättre.

Dessutom planerar Försvarsmakten för fullt utifrån Regeringsbeslut 5 (-500 milj på personalkostander 2018) vilket har lagt grunden till det än så länge diffusa FM ORG 18. Här pågår arbetet inte med att höja graderna på personalen utan tvärt om, FM letar med ljus och lykta efter möjligheten att sänka grader på olika befattningar för att sänka personalkostnaderna. Denna befordran föregår denna process.

Personalen ska vara Försvarsmaktens viktigaste resurs sägs det. Befordran av kompetent personal är ett led i att belöna personalen men om det sker på vaga grunder med konsekvensen att många andra blir irriterade och ifrågasätter besluten – ja då är det inte god personalpolitik utan i stället gör man organisationen och individerna en björntjänst.

Man ska skilja på sak och individ så återigen, stort grattis till er befordran!

Boatswain

Ett lästips som förvisso inte har direkt bärighet mot ämnet i inlägget men som ändå är värt att läsa och begrunda finns på nedanstående länk:

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle "hanteras skyndsamt".  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.
– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten - som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser - RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 
Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.




Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle "tas inom ram"! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna "stärker vår försvarsförmåga".

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Användbart försvar…

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Just nu rasar skogsbränder runtom i Sverige. Glädjande nog bidrar Försvarsmakten med resurser både på marken och från luften. Det är hemvärnssoldater och helikopterflottiljen som lämnar ett avgörande stöd till brandbekämpningen.

Som en konsekvens av, bland annat, att värnplikten förklarats vilande, tas alltmer av den försvarspolitiska debatten upp av frågan om hur vårt militära försvar ska förankras hos det svenska folket.

Med rätta lyfter man upp de frivilliga försvarsorganisationerna, Hemvärnet, tidvis anställda soldater och veteransoldater som viktiga broar mellan försvaret och samhället.

En minst lika relevant aspekt handlar om Försvarsmaktens stöd till samhällets krishantering. I försvarsberedningen fick Folkpartiet gehör för att de rättsliga förutsättningarna för ett ökat stöd skulle utredas. Minst lika viktigt är att Försvarsmakten har den praktiska förmågan att också kunna leverera detta.

De helikoptrar, från F17 i Kallinge som nu deltar i släckningsarbetet, föreslogs avvecklas bara för ett par år sedan. Frågan om deras vara eller inte vara kommer inom kort upp igen.

Bakgrunden är att Försvarsmakten fortfarande väntar på nya, medeltunga helikoptrar. Dessa har kraftigt försenats och fortsätter att kosta stora utvecklingspengar, som tränger undan annan verksamhet i helikoptervapnet.

Det har blivit en ovana i det svenska försvaret, att avveckla fungerande och betalda plattformar innan ersättning är på plats. Det har lett till både glapp och tapp i våra förmågor.

Om de Superpumor som nu släcker bränder i Bergslagen försvinner, minskar försvarets möjligheter att bidra med släckningsinsatser från luften radikalt. Sak samma gäller förmågan att medverka vid sjöräddning på det sätt som skedde i samband med Estonias förlisning 1994.

Det är mycket bra att det nu finns en tydlig vilja till försvarssatsningar både i Karlskrona och i Ronneby. Regeringen investerar i nya helikopterhangarer i Kallinge och de satsar på nya och livstidsförlängda ubåtar i Karlskrona.

Det bådar för en ljus framtid för försvaret i Blekinge. Likväl finns det skäl att erinra sig om att leveransen av kontinuerlig, operativ förmåga är av minst samma existentiella vikt.

Den som ständigt kan ge relevant stöd i krissituationer, civila såväl som militära, förtjänar sin plats. Därför ska vi inte bara glädja oss åt vad framtiden kan komma att ge, utan också vad vi klarar här och nu. Det är själva innebörden av ett användbart försvar.

 
Allan Widman
 

Krig, kaos och katastrof

Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister.

Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder illavarslande. När man formulerade sin intressesfär som inom 600 mil från Bryssel hade inte unionens byråkrater förutsett detta läge, inte ens ett decennium senare.

Det kommer inte att gå militärt att bekämpa den båge av väpnade och politiska konflikter som löper mellan Atlasbergen i väster till Svarta havet i öster. Ekonomiskt skulle det krävas resurser i paritet med EU:s jordbrukspolitik för att stödja skapandet av gynnsamma socioekonomiska förutsättningar, pengar ett insaktande Europa inte har.

Bilden är en flämtande pensionär som sprungit till hållplatsen, men nu missat bussen.

I Libyen rasar strider mellan flera olika grupperingar och landet regeras inte de-facto. President Obama medgav igår i en mycket intressant intervju i New York Times att han hade underskattat svårigheterna som skulle följa.

I Egypten har den gamla säkerhetsapparaten genomfört en kontrarevolution och i dagarna förbjöd en egyptisk domstol det Muslimska brödraskapet att ställa upp i val.

Samma Egypten presiderar i förhandlingarna mellan Hamas och Israel som avbryts titt som tätt efter raketattacker från Gaza och israeliska räder som svar. Parterna är nästan oändligt långt borta från varandra. Hamas vill utplåna staten Israels existens och Israel fortsätter att de-facto godkänna bosättningar på ockuperade områden.

Norr därom har det Muslimska brödraskapets mer vildsinta sysslingar i Syrien tillsammans med den brutala diktaturen Assad skapat en makaber dödsvals, vars omfattning fått oss att tappa sinnet för proportioner.

”125 civila döda i korseld.”

”Nej, vi tar in en notis på sidan 18.”

Ofattbara nio miljoner m ä n n i s k o r på flykt, minst 170 000 döda så här långt efter tre år. Enorma kulturvärden förstörda och ingen lösning i sikte. De stridande grupperingarna är nu så många att det går inte som lekman ha någon överblick. Regimens krigsmakt, regeringsmiliser, kurdiska miliser, fd FSA, Jasbat al-Nusr och ISIL (nu IS) för att nämna de mest betydande.

Kriget i Syrien hotar dessutom att spilla över till Libanon med skärmytslingar i främst norra Libanon. Jag trodde inte att jag skulle skriva detta, men i dagsläget är det terroristorgainsationen Hizbollah som garanterar stabiliteten i landet. Väldisciplinerade och stödda av Iran kommer de definitivt att hålla IS försök till inbrytningar stången. Ett stabilt Libanon är viktigt för hela regionen på samma sätt som Jordanien.

Det lilla kungadömet öster om Israel ger nämligen just Israel ett strategiskt djup med det pragmatiska samarbete som råder mellan länderna. En allvarlig utmaning från islamistiska jihadister som hotar kungahuset skulle tvinga Israel att gripa in, vilket i sin tur skulle utlösa stor turbulens i Arabvärlden. Därför jobbar den mycket kompetenta jordaniska underrättelsetjänsten GID på högvarv för att motverka infiltration i landet och inte lämna några tomrum.

Det är ju i vakuum som de ondsinta idéerna får fotfäste och sedan sprids, och ingenstans är det tydligare än i norra Irak. De irakiska politikernas oförmåga att göra kompromisser har lämnat fältet fritt för en återkomst av en muterad Al Qaida-liknande organism som sunnitiska stamledare körde ut tillsammans med amerikanska styrkor 2007-2009.

Det amerikanska ingripandet för att skydda människor från död och förintelser av jihadisternas karbiner och svärd applåderas runt om i världen. Till och med iranska Farsnews ställde ”positiva” frågor till amerikanska talespersoner när president Obama hade annonserat det amerikanska ingripandet.

Presidenten var mycket tydlig med att påpeka att USA inte ska bli det irakiska flygvapnet eller det kurdiska heller för delen. Den amerikanske presidenten kräver att de lokala politikerna kommer överens, så att de kan börja skydda sig själva. Principiellt gäller detta Sverige också är slutsatsen, och man kunde önska att de svenska partiledningarna begrundar vad det egentligen innebär i sin tur för vår del.

Ur amerikansk synvinkel har dock presidenten gjort ett tidigare olyckligt uttalande när han annonserade uppfyllandet av sitt viktigaste utrikespolitiska vallöfte, nämligen att avsluta truppinsatsen i Irak. Då motiverade han avtalet om tillbakadragande att den irakiska regeringen inte önskat amerikansk truppnärvaro. Det innebär att om den irakiska regeringen kommer samman och på sina bara knän ber om amerikanska förband, så blir det mycket svårt för Obama att säga nej.

I den här delen av världen är det extra viktigt att mena vad man säger när det gäller användadet av styrka. Se bara vilken respekt USA tappade efter ”Röda-linjen-uttalandet” om kemiska vapen i Syrien. Nu sätter USA in stridsflyg mot IS i Irak, vilket återställer förtroendet något. En komplicerande faktor i sammanhanget är att samma organisation också slåss mot Assad i Syrien, varför insatserna indirekt stärker Assad som ju USA vill befria det syriska folket från. En yterligare knorr är att den första insatsen gjordes mot IS artilleriförband, vars haubitsar de har tagit från retirerande irakiska förband – amerikanska pjäser förstås.

Någon som har militär styrka i regionen är Turkiet, som nu befinner sig i det märkliga läget att landet kan bli tvunget att gå in i konflikten, vilket kommer att stödja kurderna i området. Nu har Turkiet sedan flera år tillbaka goda relationer med den kurdiska provinsregeringen i Irak, men att gripa in militärt är ändå ett åtagande utöver det vanliga.

Den största konflikten mellan IS och Turkiet rör vatten, där IS hotat Turkiet om landet inte slutar med att leda bort flodvatten genom uppdämningen i Atatürkdammen. Det går inte att förutsäga var det hela tar vägen, framförallt inte eftersom storfavoriten Erdogan i dagens presidentval kommer att få svårt med sin väljarbas att vara alltför aggressiv givet sin retorik om rättrogenhet som muslim.

En sak är jag dock säker på och det är att den nyvalde presidenten kommer att få ett gratulationssamtal från sin ryske kollega. Turkiet med sitt geopolitiska läge, sin ekonomiska utveckling och sin turbulenta relation med Ryssland är ett av nyckelländerna för Kreml att kurtisera. Redan har den ryska adminstrationen uttryckt önskemål att Ankara inte ska släppa in örlogsfartyg genom Dardanellerna som inte tillhör en Svartahavsstat.

Turkiet med sin respektingivande militära styrka är något som Ryssland inte vill ha mot sig vid en konflikt med NATO. Landet har dessutom också särskilda relationer med Armenien och Azerbaijan som nu tycks vara farligt nära ett utbrott av fientligheter efter flera allvarliga strider i veckan.

Vid en sådan väpnad konflikt, så skulle Turkiet med sina usla relationer till Armenien och diametralt motsatta till Azerbaijan bli mycket viktigt för Moskvas möjligheter att manövrera. Mycket talar för att det blir just Azerbaijan som inleder eventuella krigshandlingar. De har motivet, de har rustat och regimen kan behöva yttre konflikt på grund av inre spänningar.

Den azeriske presidenten Alijev hade för ett par dagar sedan ett stort Twitterutbrott, där han i cirka 30 tweets talade om för världen sin inställning kring Nagorno-Karabach.

Och tänka sig, samme president sitter nu i Sochi tillsammans med sin ärkefiende, den armeniske presidenten Sargsian och tittar på en turnering i kampsporten Sambo. Värd är naturligtvis Vladimir Putin. Eftersom Ryssland historiskt stött Armenien, men de senaste åren sålt vapen en masse till Azerbaijan har Kreml en del hävstänger och politiskt kapital att växla in som medlare. Lugn och ro i den sovjetiska båten och ni är välkomna i vår ekonomiska union, kan man tänka sig är ett spår i diskussionen.

Tyvärr har jag deltagit i så kallade förhandlingar mellan parter i den gamla unionen, och jag skulle därför inte bli förvånad om man istället kommer överens om hur en eventuell väpnad konflikt i stort skulle förlöpa. Ryssland skulle ha tre fördelar med en kontrollerad konflikt. Dels skulle man få en förevändning att öppna en väg genom Georgien för att försörja sin stora militära bas i Armenien, dels skulle man kunna få vapnen att tystna och demonstrera sitt inflytande. För det tredje skulle man få avledning från uppmärksamheten kring Ukraina.

Och därmed är vi framme vid slutstationen för betraktelsen. De ukrainska säkerhetsstyrkorna har på ett häpnadsväckande sätt organiserats och nått nya framgångar efter hand. Just nu pågår häftiga strider mellan dessa och de pro-ryska separatisterna vid knutpunkten Krasnij Luch mellan Donetsk och Lugansk.

Som jag tidigare skrivit, ju mer pressade separatisterna blir desto troligare är en rysk öppen inmarsch. Under gårdagen kom det uppgifter om att delar av 76:e luftlandsättningsdivisionen i Pskov gått i ställningar någon mil från ukrainska gränsen liksom framflyttningar av S-300 (luftvärnsrobotsystem SA-10 NATO-beteckning) mot gränsen. Om detta kan verifieras, så är risken för en ny inmarsch den högsta sedan Krim annekterades.

Tyvärr lever vi kvar i en situation, där allt politiken har klarat av att förstärka försvaret med sedan inmarschen på Krim är 75 miljoner SEK under innevarande år. Försvarets omställning är halvvägs och nu har Försvarsmakten tvingats ställa in marinens slutövning i höst på grund av brist på pengar.

Medan partistrategerna hittar nya adjektiv av typen ”flexibelt, tillgängligt, användbart”, så kan de väl roa sig med att titta på denna intervju från i fredags med översten i den ryska reserven, Vladimir Zjirnovskij, tillika partiledare för ”Liberaldemokraterna” och vice talman i Duman. Ofta skickar man ut denne för att inta en extrem hållning, så att alla andra alternativ upplevs bättre.

På bästa sändningstid utbreder han sig om det kommande tredje världskriget, där de ryska bombmattorna ska ödelägga Polen och baltiska staterna. Den ukrainska frågan ska slutgiltigt lösas, säger han också och menar att Putin tagit beslutet hur det ska gå till.

”Slutgiltigt lösas” ger en extremt dålig smak i munnen hos de flesta. För oss som försöker följa exakt vad ledare säger är det mycket illavarslande med den typen av språkbruk.

…………..

När ska politiken redovisa en plan för hur beredskapskrediten ska användas? När kommer beslut fattas om att mobilisera förbandsreserven? (Obs: Mobtid 3 år i det flexibla, tillgängliga och användbara insatsförsvaret). Varför är politiken bekymrad över läget i omvärlden, utan att handla?

Det gamla talessättet:

”Uraktlåtenhet att handla ligger en befälhavare mer till last än misstag i val av medel”

gäller i ännu högre grad svenska statsministerkandidater.

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)


Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)




I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.


Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.

Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.



Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.


Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?


Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (12, 3)


Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.



Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Tid för reflektion…



De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.

För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att  de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.

Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.

Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val.  Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.

Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.

Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln "Om kriget kommer" som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)

För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten - vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret - och - därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?

Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!




När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.

Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.

Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?

Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara "lagom" men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och...


Vad menar jag då egentligen?

Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.

Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.

Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.

Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.

Allmänhetens förväntningar!

Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.

Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.

Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!

Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra "både och" åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:


Den omfattande brandeni Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

Lära en gammal hund att sitta

Sammanfattning

Militärreformen i Ryssland fortgår och effekten av den börjar nu tydligt synas då man genomför inkallelser av äldre grundutbildad personal inom de väpnade styrkorna. Personal som utbildats på sent 1990-tal och tidigt 2000-tal kommer under hösten genomföra repetitions- och kompletteringsutbildning på ny tillförd materiel inom krigsorganisationen. Detta kommer ytterligare öka effekten hos de Ryska väpnade styrkorna. Likväl visar detta att den säkerhetspolitiska spänningen mellan Väst och Ryssland kommer bli långvarig då så pass ålderstigen personal kallas in för repetitions utbildning.

Analys

Den av Ryssland, 4 Augusti 2014, påbörjade luftförsvarsövningen (med 1. och 2. Flyg och luftförsvarskommandot) innehåller utöver att den i tidpunkt är mycket olyckligt vald m h t den allt mer stigande spänningen mellan Väst (EU, NATO och USA) och Ryssland ett intressant moment nämligen inkallandet av tidigare år värnpliktsutbildad personal. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall reservisterna vara inkallad som längst i två månader. Inkallelser kommer genomföras under Augusti till Oktober 2014, medeluttaget i dagar kommer vara mellan 15 - 25 dagar av den inkallade personalen.

Utöver personal krigsplacerad inom Flygvapnet och luftvärnet kommer även värnpliktig personal krigsplacerad inom de mekaniserade trupperna, logistikförbanden, Artilleri- och Raketförbanden samt kustförsvarsförbanden att kallas in för repetitionsutbildning. Enligt utsago från Försvarsministeriet skall repetitionsutbildningen främst omfatta omskolning till ny införd materiel i krigsorganisationen samt traditionell repetitionsutbildning inom aktuellt typförbands uppgifter.

Det är alltså över hela bredden av de Ryska väpnande styrkorna som inkallelse av tidigare värnplikt personal genomförs just nu, enligt uppgift skall även inkallelse ske inom samtliga militärdistrikt således är det inte enbart inriktad till Västra och Centrala Militärdistriktet (MD V, C) där den nuvarande luftförsvarsövningen pågår som repetitionsutbildning och förbandsövning av krigsplacerad personal kommer ske.

Enligt uppgift skall planläggning av inkallelser av reservisterna redan genomförts under slutet av 2013, för att ges laga stöd genom President Vladimir Putins undertecknande av ett dekret den 27 Juni 2014 att krigsplacerad personal skulle inkallas och genomföra repetitionsutbildning samt övningar under hösten 2014. Således fattades ej det formella beslutet för än mitt i den pågående krisen i östra Ukraina att genomföra vad man planerat för i November 2013, vilket gör att man kan misstänka en viss efterhandskonstruktion rörande inkallelserna. Dock är det inte något nytt att kalla in tidigare grundutbildad personal, något som gjorts vid ett flertalet tillfällen inom MD V.

Vad som blir än mer intressant kring dessa inkallelser är att man berör att bl a uppbyggnaden av missilförsvaret i Europa är ett av skälen till inkallelserna av reservisterna, således det är den säkerhetspolitiska spänningen som byggts upp under en längre tid som nödgar dessa inkallelser. Likväl belyser man de Ukrainska styrkornas låga förmåga främst utifrån att dessa förband ej har genomfört repetitionsutbildning och därmed ej kan lösa sina stridsuppgifter med en god effekt. Något som även belyses är att mängden av repetitionsutbildningar har ökat och kommer att öka.

Troligtvis kommer inkallelser främst genomföras av personal krigsplacerad i s k understödsförband, detta utifrån vilka förbandstyper man uttalat sig om, en mindre mängd reservister ur de mekaniserade förbanden kommer troligtvis kallas in, främst tillhörande stridsvagnsförbanden inom militärdistrikten och troligtvis med tyngdpunkt på MD V i och med införandet av T-72 B3 som genomförts på stor bred under 2013-14 inom mobiliseringsförbanden.

I sig kan inkallelser av krigsplacerad personal inom understödsförbanden vara ett tecken på en styrkeuppbyggnad inför ett angrepp i och med att en väl fungerande logistik krävs inför varje militär operation. Dock bedömer jag att dessa inkallelser ej kan utnyttjas som en indikator på ett förstående angrepp mot Ukraina, främst utifrån den ålderskategori på personalen och när dessa har genomfört sin grundutbildning, dock kan denna information rörande ålderskategorin vara vilseledning. Det troliga i detta fall är att man försöker lära "äldre hundar att sitta" dvs handha ny införd materiel i krigsorganisationen.

Slutsatser

För det förstaom åldersangivningen stämmer rörande inkallelserna av den krigsplacerade personalen kan vi förutsätta att dessa ej kommer användas i någon form av militär intervention i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att det aktuella åldersspannet ej lämpar sig för strid dvs de mekaniserade förbanden. Likväl personal som gjort sin värnplikt för så pass länge sedan kommer ej med 2-3 veckors repetitionsutbildning vara stridsdugliga det skulle i så fall krävas minst de totala tre månaderna som reservister kommer kallas in under för att uppnå någon form av grundläggande färdighet. 

För det andravilket är det allvarliga kring själva inkallandet av reservisterna, är att man väljer att kalla in personal som genomfört sin grundutbildning under sent 1990-tal och tidigt 2000-tal, det visar tydligt på att man avser ej att fasa ut dessa ur krigsorganisationen utan att bibehålla dem. Något som kunnat te sig mer naturligt i och med den militär reform som Ryssland genomför nu, där ett av huvudsyftena är att ej ha en stor mobiliseringsarmé utan en mer flexibel organisation med hög förmåga. Då hade det tett sig naturligare att kalla in personal som genomfört grundutbildning från 2008 och framåt då militärreformen påbörjades och förmågehöjningen likväl genomfördes.

För det tredjeblir det tydligt att man redan under 2013 i linje med President Vladimir Putins uttalanden i Februari samma år, uppfattar att man har ett tydligt hot mot sig, annars hade man aldrig valt att kalla in så pass ålderstigen personal till repetitionsutbildning. Utifrån det faktum att repetitionsutbildning av äldre grundutbildad personal per se är en klassisk budgetregulator oaktat vilken nation det rör sig om med värnpliktig personal. Hotet måste även upplevas så pass tydligt/konkret av det Ryska ledarsiktet i och med att man väljer denna lösning dvs man känner sig nödgad att ge denna personal repetitionsutbildning för att kunna garantera sin nationella säkerhet.

För det fjärdeblir detta även en indikator på att militärreformens genomförande fortlöper och når framgång. Tydligt är att mobiliseringsförbanden även tillförts avancerad materiel i stor omfattning. Därmed har man även höjt effekten på sin krigsorganisation i Ryssland. Detta bör man särskilt ta i beaktande då man bedömer de kontinuerligt tjänstgörande förbanden, vilket då bör tilldelats modern materiel i en än större omfattning och kontinuerligt övar med denna, vilket gör att t ex förmågan hos de bataljonsstridsgrupper som nu finns längs Ukrainas gräns kan ha underskattats av västliga bedömare.

För det femtekan detta även vara ett tecken på att rekryteringen av kontinuerligt tjänstgörande personal ej uppfyller de ställda kvoterna då så pass ålderstigen personal måste bibehållas i krigsorganisationen, alternativt att man väljer att bibehålla en större mobiliseringsorganisation än tidigare beslutat utifrån den förändrade säkerhetspolitiska situationen mellan Ryssland och Väst.

Vad är allvarligast att man väljer att kalla in den ålderstigna personalen eller att de blir inkallade under en tydlig eskalering av den Ukrainska krisen? På sikt skulle jag vilja hävda att att det är betydligt allvarligare för den säkerhetspolitiska utvecklingen att man väljer att kalla in så pass ålderstigen grundutbildad personal. Det visar tydligt vilken ambition man har valt att lägga, Rysslands säkerhet skall garanteras. Lägger man därefter samman det med att vi tydligt har passerat avspänningens tid och gått in i en tid med kraftmätningar och säkerhetspolitiska spänningar mellan Väst och Ryssland kommer detta ej deeskalera situationen utan snarare eskalera den.

Något som definitivt tåls att fundera över är vår egen insatsorganisation i nuläget, där huvuddelen av den fortfarande bemannas med personal ur personalreserven dvs värnpliktsutbildad personal under 2000-talet. Dessa förband skulle i händelse av mobilisering EJ nå någon större framgång, framför allt utifrån det faktum att man ejgenomfört repetitionsutbildning på personalen, likväl så har Ukraina krisen tydligt visat att vi ej kommer ha någon form av längre förvarning i händelse av ett angrepp, detta bör tydligt ställa krav på att denna personal kallas in och genomför repetitionsutbildning dels avseende den befattning de är placerad i dels avseende övande av förband.

Tiden för budgetlösningar är ur mitt förmenade förbi, man kan inte längre negligera den säkerhetspolitiska härdsmälta som vi befinner oss i just nu, vilket tydligt de östligt NATO anslutna länderna har förstått där reservister kallas in och genomför repetitionsutbildning, något som genomförts även före krisen i Ukraina. Genomför man ej repetitionsutbildning med personalreserven som är krigsplacerad just nu i våra insatsförband sätter man rikets säkerhet på spel i en än större omfattning än vad man tidigare har gjort, genom dumdristiga beslut i hopp om att säkerhetspolitiska situationer likt de under kalla kriget ej skulle uppstå igen.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

The Moscow Times 1(Engelska)
Nezavisimaya Gazete 1(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1 (Ryska)

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.


Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.


Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.