East versus West in Ukraine through the lens of Sun Tzu

Speech presented by Karlis Neretnieks, Major General (ret), Chairman of Section 1 (Land Warfare) in the Royal Swedish Academy of War Sciencies, at the 9th Sun Tzu Symposium held in Qingdao 25-27 August 2014

Sun Tzu and European Security today

To my mind Sun Tzu`s thinking has in no way lost its validity in today´s world. I will try to show why by looking at some of Sun Tzu`s dictums and put them in a European context.

Why should anyone in Europe be afraid of Russia? A country that has a GDP that is only some 12 % of the EU and only 140 million inhabitants compared with 500 million in the EU? In any ones ears it should sound ridiculous. How come that Russia just ignores Europe in its dealings with Ukraine, a close neighbour of the EU and partner of NATO?
How come that Europe needed American help to launch a very limited air campaign in Libya in 2011? Help from a country that has a similar GDP as the EU but only two thirds of the population. How come that extremists in the Middle East don’t care the least when Europe condemns ethnical and religiously based slaughter of people?

One part, an important part, of the answer is that Europe has forgotten, or rather European politicians don´t have the courage and sense, to live up to what Sun Tzu states in the very first paragraph of his writings:

War is a matter of vital importance to the State; the province of life and death; the road to survival or ruin. It is mandatory that it is studied.
Sun Tzu Chapter 1, paragraph 1

This should not be interpreted as Sun Tzu thought that waging war is a desirable activity. On the contrary. What he meant was that military strength is a prerequisite for promoting peace and stability. At least that is my interpretation of the following paragraph.

Now the general (in modern language; the armed forces) is the protector of the state. If this protection is all-embracing, the state will surely be strong; if defective, the state will certainly be weak.
Sun Tzu Chapter 3, paragraph 18

With this in mind Sun Tzu devoted his thinking to how to create military capabilities and how to conduct campaigns. If you have the capabilities, and can make it credible that they can and will be used, then it will be less likely that you will have to use them. Anyone thinking of threatening peace will probably think twice before he makes you an enemy.

Today no one seriously considers the EU, or its leading members, as important military players, prepared to act decisively in situations other than when their own survival is at stake. Perhaps not even then, the means will be lacking. Sun Tzu’s first and most basic condition for being an active player in preserving peace is not there.

Apart from different skills and physical factors important when conducting campaigns as; the importance of training, logistics, good leadership, use of terrain and others, Sun Tzu stresses the importance of deep knowledge and understanding of the strengths and weaknesses of both the enemy and yourself. Regardless how good you are at fighting, if your calculations are based on wrong assumptions you will lose.

If ignorant of both your enemy and of yourself, you are certain in every battle to be in peril.
Sun Tzu chapter 2, paragraph 33
Li Ch´uan. a Chinese scholar of the Tang period when commenting on Sun Tzu, said, Such people are called “mad bandits. What can they expect if not defeat.

Believing that your adversary thinks in the same way as you do yourself “mirror imaging” is a common and dangerous fault. The obsession among European leaders to measure almost everything in economic terms, forgetting pride, nationalism, revenge, history and other moral factors that influence the minds of other leaders, and their subjects, will lead to wrong decisions. If you, apart from that, are more concerned about opinion polls in your own country, than of the long term effects of your policies, then you are very probably heading for disaster.

This European reluctance to accept that military capabilities have an important, sometimes crucial, role to play in preserving peace and stability, and that other countries or organisations may have other priorities than those common in Europe, has led to a situation where real and potential adversaries today have been given extraordinary opportunities to apply Sun Tzu´s teachings in their dealings with Europe – to Europe´s disadvantage.

Here I will just mention some.

In commenting on offensive strategies Sun Tzu said:

Thus, what is of supreme importance in war is to attack the enemy’s strategy.
Chapter 3, paragraph 4

As we all know the EU, and also NATO, are alliances that have to reach a consensus on strategy. This makes Sun Tzu’s next best solution an attractive option for anyone who would like to weaken Europe as an international player.

Next best is to disrupt his alliances.
Chapter 3, paragraph 5

Here I would say that Russia, among Europe’s adversaries, or competitors, whatever you like to call it, has been especially successful, when judging from Europe’s reactions to the Georgia war 2008 and the ongoing crisis in Ukraine. Due to many countries dependence on Russian energy it has been impossible to create a common European energy security strategy. Too many countries are afraid of annoying Russia, thereby risking their energy supplies. Britain, where much of the investments in the City is Russian money, is not prepared to take the consequencies of this money leaving the country. France and other countries are not prepared to take the economic losses of losing trade with Russia, even continuing to sell arms. Self-interest and shortsightedness has been stronger than creating a strategy for the common good.

A tool that Sun Tzu also mentions as a way to influence an opponent’s strategy is agents.

Native agents are those of the enemy’s country people whom we employ.
Chapter 8, paragraph 7

Here we have seen systematic efforts by Russia to recruit influential persons, even at the level of former prime ministers, as leading members in Russian enterprises doing business in Europe. Very predictably these persons have been strong opponents to any actions that could harm Russia, and often their views have influenced public opinion and political decisions.

Someone could of course object that most conflicts today are different from those in Sun Tzu’s time, Russia’s behavior today being an odd example, therefore his teachings are of limited value. That is true, but at the same time not. What we see today are mostly internal conflicts where non state actors overthrow states or use failing states as platforms for their activities. Thereby threatening peace and stability in whole regions and sometimes creating threats on a global scale. Just to mention some examples: Bosnia in the nineties, Afghanistan, piracy and the conflicts in the Middle East today. Many of these problems are best handled by different security and police organisations. Others are not. The Bosnian war didn’t end before the US intervened massively militarily – the Europeans were not able to do it themselves. I very much doubt that today’s crisis in the Middle East will be solved without the use of force.

In this context one can also ask the question what Sun Tzu really meant by war. When he speaks about all embracing protection of the state, paragraph 18 in chapter 3 that I quoted earlier, my interpretation would be that he probably meant all kinds of violence that threatens the state must be countered in one way or another. Uprisings were not uncommon in his time. Also his preoccupation with agents influencing decisions in other states, indicate that he considered a broad spectrum of capabilities necessary. Therefore it would be a mistake to interpret Sun Tzu´s ideas as something applicable only to the use of purely military assets against a conventional enemy.

When it comes to Europe today we clearly see a situation where the ability to implement coherent strategies to meet different contingencies with military, political or economic means is lacking. Europe’s military weakness probably being the most limiting factor. This makes Europe a weak international player with potentially dire consequences for Europe itself, but also making its neighbourhood an unsafe place.

Sun Tzu would not be surprised. Perhaps he would say

“If you break every rule that makes a state strong, and don’t protect yourself against even the most obvious stratagems, what can you else expect?”

Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en "humanitär korridor". Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.

Vad gäller de militära insatserna har man i Ryssland varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.

Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.


Konvoj 
Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.

Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny "hjälpkonvoj" snart ska skickas.

Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik

En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.

Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.

Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina

I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.

Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).


Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.


Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?

Likaså bör man också ställa sig frågan hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.


Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.
Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som "utländska agent". Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.

 Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland

Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.


 Uppdatering 30/1 22.50: Till ny "utrikesminister" för EU valdes idag Federica Mogherini, en vänsterpolitiker från Italien som säger sig tro på mer dialog med Ryssland. Italien har hittills varit ett av EU-länderna som varit minst positiv till sanktioner mot Ryssland. EU är nu ikväll också fortsatt oenigt till hur utökade sanktioner mot Ryssland ska se ut. Uppenbarligen fungerar söndra och härska lika utmärkt som alltid. 

Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna. 



Ja, vi har nu krig i Europa

Det tycks råda förvirring kring hur händelseutvecklingen i östra Ukraina ska definieras. Om något tvivel rått innan, måste detta nu vara förbi. Ryssland har satt igång en fullskalig, militär invasion av ett grannland till våra grannar och det kan inte betecknas som något annat än krig i Sveriges närområde.

En del av oss har varnat för Ryssland och det är lätt att tro att man nu vill utbrista i "var vad det vi sa". Personligen känner jag bara djup sorg över att storskaligt militärt våld återigen utbrutit i vår del av världen. Det är svårt att tro att de rules of engagement som diskuterats så mycket under Natos operationer i Afghanistan på motsvarande sätt blir ett huvudbry för Vladimir Putin. Det mänskliga lidandet i det som nu förestår kommer att bli fruktansvärt.

Har tillbringat dagen på Gotland, vår mest strategiska landsända. Hade tänkt skriva om mina iakttagelser där, men förstår hur smått det framstår, en dag som denna.

Allan Widman

Valguide 2014: Socialdemokraterna

Ikväll är det Socialdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden. Tyvärr är det i skrivande stund oklart vilken företrädare för partiet som står för svaren.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde är mycket oroande. Rysslands annektering av Krim strider mot internationella rättsliga principer och kan inte under några omständigheter accepteras. Destabiliseringen av Ukraina är heller inte acceptabel. Sverige måste höja den militära förmågan, stärka underrättelsetjänsten, stärka de militära närvaron på Gotland samt fördjupa det nordiska samarbetet, då främst den svensk-finska relationen. Även Baltikum bör kopplas till ett gemensamt övningssamarbete i Norden. En strategi av detta slag visar omvärlden att vi tar det som händer på allvar och att vi drar realistiska slutsatser av detta. Vi har en stor utmaning framför oss. Det får inte uppstå ett säkerhetsvakuum i vår del av norra Europa.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Det är inte rimligt att låta ett eventuellt scenario för hur en konflikt kan se ut styra den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Dessutom är det svårt att förutse hur ett eventuellt konfliktscenario kan se ut. Troligtvis rör en eventuell konflikt fler länder och ett större område än enbart en enskild del av Sverige. Det är därför viktigt att vi fördjupar samverkan i Norden. Sverige och Nato förhandlar just nu om ett värdlandsstöd, Host Nation Support. Finland genomgår en liknande process. Det är först när en konkret konflikt föreligger och i det praktiska förlopp som då pågår som en svensk regering tar ställning till samarbete och stöd till eller från andra.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Varje försvarsbeslut är präglad av sin tids säkerhetspolitiska läge. Det är alltid lätt att vara efterklok. Men att lägga den allmänna värnplikten i vila med en ytterst liten majoritet (endast ett fåtal röster) i riksdagen var fel och oansvarigt. Det nya personalförsörjningssystemet är idag inte tillräckligt stabilt. Vi kan också konstatera omfattande brister när det gäller materiel inom försvarsmakten. Ett omfattande arbete krävs för att nu höja den militära förmågan. Vi vänder oss också mot den strategi som den borgerliga regeringen presenterade i mitten av förra mandatperioden dvs att försvaret av Sverige skulle inleds i Afghanistan – ett utifrån och in perspektiv. Vi anser tvärt om att försvaret av Sverige inleds i Sverige. Vi vill tvärt om se ett perspektiv som är inifrån och ut.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Så snabbt som möjligt måste det ske en kalibrering mellan regeringen och försvarsmakten om hur den reella ekonomin ser ut i förhållande till nuläge och framtida ambitioner. De ekonomiska problemen är stora och komplexa. Det är först när det finns en tydlig gemensam verklighetsuppfattning som det går att åtgärda problemen konstruktivt. Först då kan man börja bygga något för framtiden som också realistiskt sett kan fungera. Önsketänkande och skönmålningar om nuläge och framtid leder inte till något positivt.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Mer pengar måste tillföras försvaret. Vi har föreslagit en ökning av budgeten med 2 miljarder kronor fram till och med 2018. Det ska jämföras med den borgerliga regeringens ambition på endast 1.1 miljarder. Tyvärr tackade regeringspartierna nej till vårt erbjudande att hitta finansiering för 900 miljoner i samband med försvarsberedningens arbete. Problemet är dock att kostnadsökningar, indexeffekter, pågående underbalansering och osäkerheten kring den ekonomiska substansen i så kallade nysatsningar gör det problematiskt att bedöma de egentliga behoven. Försvarets ekonomi kommer troligtvis att vara föremål för återkommande debatt och analys. Vi är inte beredda att ange någon särskild procentandel av BNP som mål för försvarsutgifterna eftersom anslagen måste ställas i relation till de säkerhetspolitiska behoven inte till Sveriges ekonomiska volym. Det viktigaste är nu att vi stärker den militära förmågan.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi vill inte att Sverige ska söka medlemskap av Nato. Se argument nedan (fråga 7).


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Socialdemokraterna vill upprätthålla den militära alliansfriheten. Vi ser fem huvudskäl:
  1. Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt förfogande än Nato när det gäller att möta de nya hoten, till exempel genom handel, bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
  2. Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i Nato vore det troligt att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har till exempel kunnat se hur USA krävde att Nato:s medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att Nato som organisation inte deltog.
  3. Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner.
  4. Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning.
  5. Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.



8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– För alla fredsbevarande operationer som Sverige deltar i ska det finnas ett tydligt folkrättsligt mandat. Ett mandat givet av FN:s säkerhetsråd ska alltid eftersträvas. Detta är angeläget både med hänsyn till folkrättens krav och operationernas legitimitet och säkerhet. Men vid extrema nödsituationer, som utgör hot mot internationell fred och säkerhet men inte medför åtgärder från FN:s säkerhetsråd, kan inte världen stå passiv. Agerandet måste i dessa lägen prövas från fall till fall. Vi har uppmanat FN att agera och inte utesluta militärt våld för att bekämpa IS.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi har vid flera upprepade tillfällen under mandatperioden pekat på bristerna i personalförsörjningen. Vi har drivit på för att främja att fler ska fullfölja sina kontrakt för att motverka soldatavhoppen, markerat svårigheterna att rekrytera deltidsanställda soldater och föreslagit en allmän mönstring. Viktigast är att genom en ökad övningsverksamhet höja den militära förmågan. Dessutom måste system för stimulanser för framtida studier och premier vid avslutad tjänstgöring prövas. Likaså måste soldaternas sociala villkor ägnas stor uppmärksamhet. Vi är dessutom öppna för att utreda en ny form av plikt där den norska modellen med en kombination av professionellt försvar och värnplikt kan vara intressant att studera.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Vi vill bygga ett civilförsvar som är ett stöd för försvarsmakten i händelse av kris. I försvarsberedningens senaste rapport redogör man för en sådan modell. Det innebär en mycket tydlig ambitionsnivåökning på detta område. Även den civila krisberedskapen måste stärkas vilket också kräver en utvärdering av nuvarande verksamhet. Exempelvis måste erfarenheterna från branden i Västmanland tas tillvara.



Journalistguide till försvars- och säkerhetspolitiken

Det är väldigt bra att försvars- och säkerhetspolitiken får ett litet större utrymme än vanligt i valrörelsen och journalisternas frågor är nu lite mer närgångna än annars. Här kommer några reflektioner kring några teman för er som har att bevaka området i valtider:

1. Vårt regeringsalternativ vill förstärka försvaret

I debatten har den strukturella obalansen försvunnit. FOI bedömer underskottet för personal i den pågående reformen till 1,5-2 Mdr/år. Riksrevisionen anger bristerna för materiel till 3-5 Mdr/år. Först år 2024 vill politiken på pappret avhjälpa detta underskott (5,5 Mdr-nivån), vilket innebär att 2009-försvaret inte kommer att komma på fötter, då det inte kommer att finnas pengar på vägen dit. För säkerhets skull vill politiken dessutom tillföra ytterligare 10 stridsflygplan, en ubåt och bättre luftvärn inom samma ram, något som ytterligare kommer spä på obalansen mellan ambition och resurser.

2. Det är en ”annan Putin” – Under Medvedev var det mycket bättre.

2008 med Medvedev som president provocerade Ryssland fram ett krig med Georgien. Medvedev vägrade komma tillbaka till CFE-fördraget, ett avtal som Försvarsberedningen hade beskrivit som centralt för den europeiska säkerhetsordningen. 2010 uppdaterades en ny militär doktrin och det ursinniga upprustningsprogrammet lades fast med Medvedev vid rodret.

Man ville helt enkelt inte se tecknen eller höra varningarna. Istället försöker man avkräva andra på exakta förutsägelser om förlopp, vilket naturligtvis ingen klarar av.

På samma sätt tror/vill man att Ryssland inte klarar av sitt monumentala upprustningsprogram på 25 % av statsbudgeten. Svag ekonomi och beroende av energipriserna, säger man.

Man vill inte läsa ryska doktriner om krigföring. Ekonomisk krigföring som startar med sanktioner är inget alternativ till krig, det är ett preludium. Ryssland har amorterat av det mesta av sin statsskuld, för landet ser detta som en försvarsåtgärd, medan Väst med mycket stor skuldsättning privat/offentligt och ett obefintligt räntesänkningsutrymme är inte alls rustat för attacker på den finansiella sektorn eller manipulationer av densamma. På samma sätt kommer man att hjälpa till att hålla energipriserna på önskad nivå, där man kan.

Lägg därtill en mycket starkt politiskt stöd för den ryske presidenten på hemmaplan och en mycket högre indifferens i samhället mot påfrestningar och umbäranden, så ser kalkylen annorlunda ut i Kreml.

3. Försvara oss mot vadå?

Vi tror inte att ett annat land ska angripa oss ensidigt. Det heter att vi hanterar kriser och krig ”tillsammans med andra”, fast de andra har inga avtal, planer eller övningar för att hjälpa oss. Det är inte så konstigt, för de har inga resurser för detta heller. De europeiska krigsmakterna har en usel expeditionär förmåga. Det är bara USA som klarar av att projicera militär makt i stor omfattning och på kort tid.

Det finns också en ny invändning mot paradigmet om det osannolika angreppet. När Ryssland genomförde sin övning mot Sverige långfredagen 2013 – vilket annat land övade man mot samtidigt då?

Dessutom har man inte ett försvar för att enbart genomföra krig. En viktig förmåga är storlek och uthållighet för att stå emot militära påtryckningar i form av systematiska kränkningar, något som det finns stora brister i för svensk del.

4. Det är ett nytt läge i Europa

Det finns ingen kritik att rikta mot politiken när det gäller förmågan att erkänna det nya läget efter Rysslands aggression i Ukraina. Men, åtgärderna för det egna försvaret står inte i paritet med insikten alls.

2004 skrev Riksdagen att vi vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspoltiska läget skulle ta successiva beslut för att förstärka vår försvarsförmåga. Det har gått sex månader sedan Ukrainakriget startade och sex år sedan Georgien. Det största problemet enligt SvD när det gäller det nya Värdlandsavtalet som väntas inom kort har varit Finansdepartementets motstånd mot moms- och skattefrihet.

Inga beslut om att öka organisationen här och nu har tagits.

5. Vi har ett ”sätt in valfritt superlativ”-försvar

Idag står Gotland utan kvalificerade förband. Svenska armén har en (!) förstärkt bataljon gripbar inom någon vecka för att lösa stridsuppgifter i hela landet. Hälften av Hemvärnet kan lösa sina bevakningsuppgifter och enklare stridsuppgifter. Flottan har inte råd med sin slutövning och endast två av stridsflygdivisionerna har duglighet för kvalificerad strid. Nästan halva organisationen bemannas idag av grundutbildade värnpliktiga som inte är samövade med de frivilliga soldaterna. De får heller inte kallas in annat än vid krig, krigsfara eller utomordentliga förhållanden.

Personalen är fantastisk och Försvarsmakten kan avdela enstaka enheter (plutoner/fartyg/flygplan) för brandbekämpning och andra stöduppgifter på ett bra sätt. Men, vi har inte haft en anmälspliktig övning enligt Wiendokumentet sedan 1993. Försvarsmakten är inte utformad för mer än att möta ett hot i en del av landet, än mindre hejda det, när det är klart.

Till detta kommer ett obefintligt civilförsvar som kan hantera stora störningar i livsmedels- och elförsörjning samt telekommunikationer. Avvecklat. This parrot is dead.

I P4 Västmanland om krisberedskapen

I fredags blev jag intervjuad av Sveriges Radio P4 Västmanland om samhällets krisberedskap vid den stora skogsbranden i Västmanland, med bakgrund av den debattartikel på SVT Opinion och de två blogginlägg jag skrev om detta (Försummade brister kommer surt igen, Frivilliga en styrka där staten abdikerat). I inslaget intervjuas även chefen för Försvarets Materielverks enhet för Förråd, Service, Verkstäder som berättar att man hade jour under branden för att kunna bistå med förnödenheten, men att Länsstyrelsen aldrig hörde av sig.

Under eftermiddagen kommer enligt uppgift även ett längre inslag att sändas, där bl.a. Länsstyrelsen kommenterar frågan.

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur "Svenskar i krig 1914-45").

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av "gröna män" i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också "folkrepublikerna" Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: "från forntiden fram till idag". Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som "vår hjälte" av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Valguide 2014: Vänsterpartiet

Näst i tur i den försvarspolitiska valguiden är Vänsterpartiet som här företräds av Torbjörn Björlund.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Utvecklingen i Ryssland är oroande. Vi behöver dock ha djupare analyser av utvecklingen i Ukraina och den konflikten för att kunna dra konsekvenser. Utvecklingen i Ukraina var inte problemfri innan Rysslands annektering av Krim, men det ursäktar inte annekteringen. En analys borde vara att försöka undersöka hur stort stöd Ryssland egentligen har i Krim och i östra Ukraina. Det avgör också fortsättningen av konflikten. Jag ser inget direkt militärt hot mot Sverige i nuläget. Ryssland är upptaget med annat och inget annat land har visat något agg mot Sverige… Däremot kan man fundera på vad Nato-debatten leder till. Vissa länder behöver inte visa tänderna för att få tillgång till vårt territorium.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Vi behöver ha ett Försvar som kan försvara hela landet under något längre tid än en vecka… Ska vi samarbeta ska vi i första hand göra det med de nordiska länderna. Det kan vara både geografiskt begränsat men också t.ex. materialsamarbeten.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Personalförsörjningen. Det var ett stort misstag att släppa värnpliktssystemet till förmån för yrkesförsvaret.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Vi behöver nog föra till mer resurser men också göra omfördelningar. Super-JAS var ett misstag att beställa i det här läget, den blockerar mycket av investeringsbehovet. Kan vi dessutom släppa t.ex. EU:s stridsgrupper så kan vi använda de pengarna till ett bättre eget Försvar. Omfördelningar är viktigt för att få balans i ekonomin.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Omöjligt att säga. Det kan vara en ökning med 0,1-0,2% som är tillräcklig. Det beror som sagt på omfördelningen och ett eventuellt återinförande av ett förbättrat värnpliktssystem.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– [Blankt /Wiseman]


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Nato är en kärnvapenallians. Den är starkt dominerad av USA. Vi kan hamna i situationer där vi tvingas delta i internationella operationer som är kontraproduktiva till vad vi vill.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi vill alltid ha en FN-resolution som bas. Det vore märkligt om FN inte stod bakom en sådan insats.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi vill återinföra värnplikten men också förändra den. Total mönstring som ett första steg, sedan möjligheten att välja militär eller ”civil” värnplikt. Vi behöver dock ha möjligheten att plocka ut de som bäst passar för vissa militära befattningar med en pliktlag i ryggen.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?


– I framtiden kan vi tänka oss en ”civilplikt”. Modifierad så att det finns många vägar att välja. Utbildning inom sjukvård, transporter, livsmedelsförsörjning, biståndsarbete m.m. är exempel på vad den kan innehålla. När och hur det ska införas måste dock utredas först.

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

------------------------ 

Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat. Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

Valguide 2014: Piratpartiet


Tredje parti ut i valguiden är Piratpartiet via Henrik Brändén.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Vi är mycket oroade, dels för att risken för krig ökat i både EUs och vårt eget närområde, dels för att internationell oro, krigsrisk och aggressiva terrornätverk erfarenhetsmässigt använts för att övertyga befolkningar att acceptera inträngande massövervakning och andra inskränkningar i grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Piratpartiet vill satsa mer på försvaret samtidigt som vi tänker fortsätta kämpa mot övervakning och för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter för alla - även dem som kommer från terrordrabbade länder.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Nej, det är inte en rimlig målsättning. Piratpartiet anser att det är viktigt att vi är så oberoende som möjligt av supermakterna, så att vi till exempel kan stå emot krav från dem om övervakning, signalspaning och olaglig utlämning av utpekade terrorister.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Vi anser att försvaret både ska kunna avskräcka en potentiell angripare, kunna förvara oss vid ett eventuellt angrepp och skydda civilbefolkningen. Det är uppenbart att det kan behövas ökade försvarsanslag för att förverkliga de målen. Eftersom Piratpartiet inte suttit med i riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning och så gott som helt bygger på ideellt arbete har vi tyvärr inte kunnat bevaka alla politikområden i sådan detalj att vi kan ge ett mer detaljerat svar på den frågan.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Se svaret på föregående fråga


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Eftersom Piratpartiet inte sitter med i riksdagen har vi inte tillgång till de resurser som behövs för att upprätta ett eget budgetförslag där vi väger alla olika budgetposter mot varandra. Försvaret är dock - tillsammans med utbildning och kultur - en av blott en handfull statliga verksamheter vi tydligt hävdar måste förstärkas.


6. Vad är det starkaste argument *för* ett NATO-medlemskap?

– Det skulle antagligen vara att man kan få mer försvar för en lägre kostnad genom att helt integreras i NATO.


7. Vad är det starkaste argument *mot* ett NATO-medlemskap?

– Att vi riskerar förlora mycket av vår självständighet, och får svårare att stå emot krav från allierade om massövervakning, spionage på kabeltrafik som går genom landet, extrajuridiciella utlämningar av terrorutpekade, och liknande.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda
civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi är mycket tveksamma till att Sverige ska delta i insatser som inte sanktionerats av säkerhetsrådet, men samtidigt sätter vi försvaret av mänskliga rättigheter och religionsfrihet högt. När dessa kränks på ett så flagrant sätt av en rörelse som inte respekterar krigets lagar kan det vara befogat att delta i insatser om dessa i sin helhet - inte bara Sveriges bidrag - handlar om att skydda civilbefolkning.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Detta är en fråga vi inte hunnit ta ställning till.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Det grundläggande syftet med ett försvar är att värna människors liv och hälsa och försvara grundläggande demokratiska värden. Civilförsvaret får därför inte ses som något litet tillägg till det militära försvaret, utan är en väsentlig del av försvarspolitiken. Ett starkare civilförsvar behövs både för att kunna hantera framtida händelser som översvämningar och skogsbränder, och för att skydda civilbefolkningen ifall det blir krig här. Civilförsvaret behöver därför rustas upp.

Försvara mot vadå?

Reflektion

"Försvara mot vadå? Vi upplever inte att vi har en aggressiv makt som ensidigt försöker anfalla och ta Svensk mark", så svarade Sveriges Statsminister Fredrik Reinfeldt den 21/8-14 i Sveriges televisions (Svt) Valstudio på Anna Hedenmos fråga om hur många dagarmer Försvarsmakten bör kunna försvara Sverige med Alliansens planerade satsningar. I samma intervju säger även Reinfeldt att man "Tar in en försämring av den säkerhetspolitiska miljön".

I sig har Statsministern rätt, det kommer aldrig vara en part som ensidigt genomför ett angrepp mot Sverige, det var det aldrig ens tal om under det kalla kriget. Ett väpnat angrepp mot Sverige kommer alltid ingå i en större konflikt, däremot kan ett angrepp ske före en större konflikt, varvid man bör kunna tala om ett ensidigt angrepp, men detta inlägg handlar inte om semantik kring begreppet angrepp. Detta inlägg handlar om att Statsministern tydligen inte hörsammat vad Säkerhetspolisen (SÄPO) gick ut med för information under våren 2014 och varför vi har ett försvar.

Det var i April 2014, som SÄPO vid dess årsredovisning av dess verksamhet, offentligt förklarade för en samlad mängd journalister att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Observera ordvalet, krigsförberedelser, från en statlig myndighet som arbetar med att skydda Sverige mot externa och interna hot. Innan en statlig myndighet i dagens samhälle använder ett sådant ordval, så skall man ha substantiella bevis, det är alltså inte tal om indiciekedjor som under 1980-talets ubåtsjakter, utan vad man brukar benämna "hard facts". Just detta har jag i ett flertal inlägg beskrivit att SÄPO offentliggjort, tyvärr verkar inte media förstått innebörden av vad de egentligen sade och vilken kioskvältare detta ordval egentligen är/var.

Med detta i bakhuvudet, har jag riktigt svårt att se hur Rikets statsminister kan komma med ett sådant uttalande som "Försvara mot vadå?". Det är ju inte så att han kan ha undgått den offentliga rapporteringen i detta och det är ju inte så att de hemligaorienteringarna kan ha undgått hans nivå. Det blir inget annat än en total idiotförklaring av de som arbetar med underrättelse- och säkerhetstjänst, från statsledningens sida. Man har inte ens förstått innebörden av de orienteringar man får och man kan inte koppla samman det med varför vi dels bör ha ett försvar dels vad de i nuläget bör inriktas mot. Men låt mig förklara, om en annan nation genomför krigsförberedelser mot Sverige så bör man inrikta sitt försvar mot att kunna möta upp dessa krigsförberedelser. Man kör inte huvudet ned i sanden likt strutsen, för då har man de facto i praktiken lämnat "dörren" öppen. Likväl blir det mycket ihåligt att säga att vi måste bli bättre på att hävda territoriell integritet, det möter inte upp krigsförberedelser, det gör enbart ett försvar som är inriktat på att just försvara landet.

Den optimala Försvarsmakten har en förmåga och organisation som är direkt krigsavhållande, vad menas med det undrar säkert många? En krigsavhållande effekt är att organisationen är så pass stor och så pass välövad samt har kvalitativ utrustning som gör att en motståndare undviker en konflikt, i grunden handlar det om vad man brukar säga "det kostar mer än det smakar". Då har egentligen Försvarsmakten fyllt sitt syfte, ingen vill ha ett krig, kan det undvikas genom att ens Försvarsmakt genom sin blotta existens förhindrar det så vinner alla på det i längden. Då tänker säkert det vetgirige, ja men vi kan aldrig vinna över Ryssland, det handlar inte om att vinna, har man tillräcklig mängd med styrkor som har modern teknik så behöver det inte innebära en återgång till 800,000 man med vapen som under kalla kriget, allt bygger på styrkeförhållanden och om vi sätter det i perspektivet Ryssland som alla alltid använder, så är det inte så att samtliga delar av Rysslands väpnade styrkor sätts in mot Sverige.

Jag blir då återigen ytterst förvånad över Statsministerns uttalande "Försvara mot vadå?", Statsministern bör ha en sådan Försvars- och Säkerhetspolitisk bakgrund att han kan sätta in Försvarsmakten i den ovanstående kontexten, krigsavhållande, vilket i grunden är vad som bör vara dimensionerande för vår Försvarsmakt, sen vad som är normerande, dvs vilken motståndare det är vi övar mot är något helt annat och den ändras över tiden, bara för att vi inte hade ett hot under 2000-talet, så innebär det inte att man kan rusta ned, historiskt har världen haft avspänningar och konflikter om vart annat, vilket även bör vara ett riktmärke för varför man har en Försvarsmakt, dvs se till empirisk fakta, krig har funnits sedan mänsklighetens begynnelse och de lär finnas långt efter våra generationer som läser detta inlägg har gått vidare.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svt 1(Svenska)
SR 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)

En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta


Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.




På efterkälken
Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.


"Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld."


Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.


Försvarsbeslutet 2004
Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.


Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

"Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6."

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

"Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område."

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

"I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.
…
Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande."


Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.


Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.


Fast i år 2004
Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

"NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops."

Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.


Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. På Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.



För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.

Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper



Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.

Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.

En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.

Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.

"Man kan ju inte 'sparka' dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?"   
Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.
- Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson. 
Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.
- Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
- Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.

Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.

En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.


Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?

När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.

En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.

Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.

En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet. 

Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.

Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart.  I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är ”Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”.  Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.

/ Niklas

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är - det är ännu för tidigt att säga.

Regeringsbeslut 5 gäller alltjämt

Det råder stor förvirring bland många vad som egentligen gäller rörande det omtalade regeringsbeslut 5 (RB5) där Försvarsmakten är anvisade att spara 500 miljoner kronor årligen på sina personalkostnader.

Moderatföreträdare har den senaste tiden ofta uttryckt att detta beslut är överspelat i samband med Alliansens "satsningar" som innebar att Försvarsmakten ska få 5,5 mdr kronor i förstärkning. Haken är att dessa förstärkningar är planerade 2,5 mandatperioder bort, d.v.s om 10 år och därmed vet ingen vem som sitter i regeringsställning då. Mycket ihåligt med andra ord, och något som inte på något sätt  upphäver RB5.

Försvarsmakten fortsätter därför alltjämt sin planering för att reducera försvaret trots att omvärldsläget försämras allt mer för varje månad som går. I Försvarsmaktens underlag till regeringen så redovisar man hur man kan reducera personalkostnaderna med 225 miljoner kronor årligen, men att detta (knappt halva det anvisade beloppet) kommer att få oerhörda konsekvenser för den operativa förmågan. 500 miljoner enligt anvisningen får så stora konsekvenser att det i praktiken ej är genomförbart.

Det stora problemet i sammanhanget är att en tydlig kommunikation från försvarsdepartementet i ärendet är obefintlig. I går bekräftade informationsdirektör Erik Lagersten via twitter att regeringsbeslutet inte på något sätt är upphävt vilket vissa politiker dessvärre tycks tro.
Försvarsmakten har lämnat begärt svar till regeringen på det sk. RB5 den 28 maj. Efter detta har regeringen gett myndigheten planeringsanvisningar inför nästa försvarsbeslut. Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.

Att regeringen inte har förmågan att kommunicera detta rakt och tydligt är beklämmande! Gäller RB5 eller gäller det inte? Det duger inte att en försvarsminister och enskilda politiker talar i gåtor rörande ett ärende av den här kalibern. Det är hög tid att skapa trovärdighet i såväl kommunikation som försvarspolitik.

Mer Och Mer Och Mer


Sammanfattning

Den Danska anslutningen till NATO missilförsvar (Ballistic Missile Defence - BMD) kan troligtvis ses som slutet på all form av avspänning i Östersjöregionen. Detta kommer bedömt framtvinga någon form av motreaktion från rysk sida, troligtvis en basering av Iskander till Kaliningrad Oblast, som ytterligare kommer öka spänningarna i Östersjöregionen. Sverige som militärt alliansfri stat i Östersjöregionen kommer bli bedömt bli utsatt för påtryckningar av Ryssland för att ej närma sig NATO, denna påverkan kommer dels ske med militära maktmedel dels med underrättelseförmågor.

Analys

Denna veckas säkerhetspolitiska skräll för det Svenska närområdet står nog Danmark för, då de (140821) väljer att aktivt ta steget in i NATO missilförsvar (BMD). Vad det handlar om är att utrusta danska örlogsfartyg med radar för att kunna detektera missiler och därmed med andra enheter kunna bekämpa ballistiska missiler. På frågan om detta har något med den Ukrainska krisen att göra, så svarar man från dansk sida bestämt nej. I sig ett väntat svar, däremot om man ser nationellt till Danmark så har ingen av de tidigare utpekade staterna (främst Iran och Nordkorea) förmågan att nå med ballistiska missiler. Däremot om man ser till NATO globala säkerhetsansvar för dess medlemsstater är det ju inte omöjligt att tänka sig danska örlogsfartyg i farvatten bredvid stater som kan tänkas utnyttja sådana vapensystem.

Men ur ett Ryskt perspektiv kommer man bedömt ej ta hänsyn till detta, utan man kommer ytterligare se detta som ett hot mot dess nationella säkerhet. Samt inringningen av Ryssland fortsätter med diverse vapensystem och möjlig frambasering av mark- och flygförband till NATO östra medlemsstater samt förrådsställning av materiel till större förband, likt den metod som tillämpas i Norge. Likväl är valet av ett sjöbaserat system troligtvis mer provokativt mot Ryssland kontra ett markbaserat system i Danmark (bortsett från radarn på Grönland). Det sjöbaserade system har dels en högre grad av rörlighet dvs det kan finnas vid rätt plats dels blir det markant mer svårbekämpat kontra ett markbaserat system likt det planerade i Polen i och med att dess position är fixerad. 

En faktor som lätt kan glömmas bort är att danskt territorium även omfattar Grönland. Vilket innebär att danska fartyg utrustade med denna utrustning mest troligt kommer patrullera detta område, vilket ligger över ryska missilbanor för att slå mot Nordamerika. Det i förlängningen kan även innebära att danska fartyg kan genomföra patrullering närmare Ryssland med denna utrustning. Något som även Rysslands vice premiärminister Dmitryi Rogozin talat ofta om, hur NATO fartyg utrustade med dessa system kan komma att patrullera längs Rysslands gräns i Barentsregionen.

Vad får då detta beslut för implikationer för Sverige? Sett till hela Östersjöregionen kommer bedömt den säkerhetspolitiska situationen ytterligare försämras, Ryssland har varit väldigt tydliga rörande dels NATO dels USA missilförsvar i anslutning till deras territorium kommer mötas upp av motåtgärder. Varvid den mest troliga i detta fall kommer bli att markrobotsystem av typen Iskander baseras, visas upp offentligt, i Kaliningrad Oblast. Denna åtgärd i sig kommer bedömt få främst Polen att agera och reagera, med ytterligare krav på förstärkning i det kollektiva försvaret från NATO, valet av en sådan åtgärd från rysk sida kan troligtvis sammanfalla med den stora NATO övningen i Polen under September 2014.

Varför är då detta så känsligt för Ryssland och varför kan den säkerhetspolitiska situationen försämras än mer utifrån detta i Östersjöregionen, frågar ju sig vän av ordning? Den främsta anledningen är förmågan att påverka Rysslands ballistiska missiler, vilket markant ökar med Danmarks anslutning till BMD, förmågan att påverka missilerna i ett så tidigt skede som möjligt, ökar även chanserna att kunna påverka dem, detta möjliggörs nu. Ryssland sätter fortfarande sin förmåga att verka med sina kärnvapenstyrkor främst, trots den markant ökade förmågan med dess konventionella stridskrafter, således blir detta ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, därav dess motstånd mot BMD sedan dess introducering.

Påverkan mot Sverige blir troligtvis ett ökat geostrategiskt intresse av dels Gotland dels Bottenhavet och Bottenviken. Vid en säkerhetspolitiskt spänd situation mellan Ryssland och NATO så får vi förutsätta att dessa tre områden kommer vara av stort intresse för att kunna förhindra rörelser av Danska örlogsfartyg likväl andra NATO fartyg ingående i BMD. I närtid kan vi således se en ökning avseende underrättelseinhämtning i dessa områden och troligtvis, dold utplacering av sensorer, för att i förlängning kunna följa dessa fartygs rörelser dels i Östersjön dels i Bottenhavet och Bottenviken. Vid risk för en konflikt mellan Ryssland och NATO bedömer jag att sannolikheten att Gotland tas har ökat, främst för att kunna basera tyngre kustrobotsystem, för att därmed minska dessa fartygs rörelsefrihet i och med den ökade hotbilden mot dem med en sådan åtgärd.

Sannolikt kommer detta även öka graden av rysk påverkan mot Sverige. Dels med underrättelseförmågor dels med militära maktmedel. Vad avser underrättelseförmågor kommer troligtvis en tydlig inriktning ske mot att påverka beslutsfattare. Huvudfokuset i denna påverkan kommer troligtvis vara att utmåla Rysslands som ett ickehot mot Sverige. Vad avser militära maktmedel är detta ett tudelat svärd dels kan det tvinga en annan part till underkastelse för sin vilja dels kan det få motsatt effekt. Troligtvis kommer detta maktmedel nyttjas för att visa Sverige att man ligger inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Vilket till del även Statsminister Fredrik Reinfeldt antyder att vi kan ha varit utsatta för, då han vill se en ökad förmåga att hävda territoriell integritet.

Därmed har återigen den svenska säkerhets- och försvarspolitiska situationen blivit ytterligare prekär. Statsminister Fredrik Reinfeldts avbön i Sveriges Television (140821) att man missbedömt Rysslands förmåga och intentioner, klingar tyvärr väldigt dåligt nu, det är ingen nyhet att Ryssland rustat upp sedan 2004, då dess försvarsanslag började stiga, för att vid 2008 verkligen ta fart dels vad avser moderniseringar av de väpnande styrkorna och en tydlig ökning i övningsverksamheten dels med en mer aggressiv utrikespolitik mot staterna i dess närområde. Hur man då kan hänvisa till samtal med företagsledare som jobbar i Ryssland tyder på att man har en mycket ringa säkerhetspolitisk intresse, för det är inte så att FOI eller MUST har varit positiva i sina bedömningar av utvecklingen i Ryssland. Likväl så blir denna "avbön" ytterligare blek i förhållande till Finlands agerande i stundens allvar, då man inte räds att utnyttja uttryck som "beredskapshöjningar" om situationen förvärras inom dess närområde.

Förhoppningsvis så förstår man nu i och med Danmarks inträdde i BMD stundens allvar. För förstår man det inte, den enda politikerna som verkar förstå det är Utrikesminister Carl Bildt, så är det illa mycket illa. För nu har verkligen det nya kalla kriget kommit in på Sveriges knutar, där varken glassiga tal om satsningar och ökningar av förmågan kommer hjälpa, det enda som hjälper nu och som krävs är faktiska satsningar och då inte på sikt utan "Här och Nu" för att utnyttja ett känt uttryck i Försvarsmakts sammanhang. Det som gäller är att "Agera för att ta och behålla initiativet och ta de risker detta kräver". Det innebär kanske att man måste genomföra skattehöjningar för att möjliggöra en upprustning i snabbare takt, det kanske innebär att man måste ta politiskt obekväma beslut, men vad kan vara viktigare än att vi bevarar vår nationella suveränitet?
Slutsatser

Danmarks anslutning till NATO BMD placerar Sverige som en militärt alliansfri stat i en mycket ogynsam position gentemot Ryssland. Främst utifrån det faktum att Ryssland kommer försöka att stärka sina positioner i Östersjöregionen då dess förmåga att kunna verka med sin förstaslagsförmåga (eg. markbaserade kärnvapen) begränsas. Lägg därtill Sveriges nuvarande låga militära förmåga, vilket indirekt uttrycks av Statsminister Fredrik Reinfeldt att han ser framför sig att vi stärker vår förmåga att hävda vår territoriella integritet, så kommer Sverige vara en av spelpjäserna som Ryssland kommer att utnyttja för att kunna påverka den nu uppkomna situationen.

Bedömd händelseutveckling utifrån att Danmark har anslutit sig aktivt till BMD, är:
  1. Ryssland kommer på kort sikt genomföra någon form av maktprojecering för att visa sitt missnöje, troligtvis innebär detta att man utplacerar Iskander till Kaliningrad Oblast.
  2. Ryssland kommer på kort sikt intensifiera underrätelseverksamheten i Östersjöregionen samt Bottenhavet/Bottenviken med fokus på utplacering av sensorer för att möjliggöra lägesuppföljning av sjötrafik.
  3. Ryssland kommer på kort och medellång sikt intensifiera sina försök att påverka svensk och finsk beslutsfattning som militärt alliansfria länder och i Finlands fall randstat till Ryssland och som Sverige angränsande land till Ryssland i en för Ryssland positiv riktning.

Avslutar med en strof ur Euskefeurat låt, Mer Och Mer Och Mer, "O hela tiden kom det bara mer o mer o mer Ja hela tiden kom det bara mer."

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Bloomberg 1(Engelska)
Jyllands posten 1, 2(Danska)
Reuters 1(Engelska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)

Valguide 2014: Folkpartiet

Folkpartiet är det andra parti som hittills besvarat frågorna till valguiden och för svaren står Allan Widman.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Det pågår idag väpnade konflikter från Sydkinesiska sjön öster till Libyen i väst, från nollmeridianen till datumlinjen. Nästan samtliga av dessa konflikter har en påtaglig spridningspotential. För svenskt vidkommande är händelseutvecklingen i Ukraina den värsta. Den bekräftar Putins ambition att återskapa Sovjetunionens geografiska maktsfär.
– Sverige kan tidigarelägga sin ekonomiska satsning på försvaret och skyndsamt ansöka om medlemskap i Nato. Det finns ingen anledning att invänta ytterligare försämringar i omvärldsläget.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– ÖB:s uttalande ska nog inte ses som en ”målsättning” utan mera som en realistisk bedömning av ett litet lands utsatthet. Det är bara Nato som kan komma, men det kräver medlemskap.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– Mycket. Men demilitariseringen av Gotland och det totala och hastiga övergivandet av totalförsvarsplikten hamnar i första rummet.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Problemet är att anslagsförstärkningar sker på mycket lång sikt och att dessa är så materielorienterade. Satsningarna borde i första hand göras på det som ger effekt här och nu. Beväpning och förbandsverksamhet. En större andel av framförallt markstridskrafterna bör bemannas med reservister.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
– Som medlem av Nato slipper man tänka själv. Där finns en rekommenderad nivå.

6. Vad är det starkaste argument förett NATO-medlemskap?
– Att utan Nato kommer varje ansträngning att skapa ett nationellt försvar att bli mer eller mindre meningslös.

7. Vad är det starkaste argument motett NATO-medlemskap?
– Sakligt sett saknas motargument. Likväl kan ett medlemskap hota den svenska bilden av självtillräcklighet.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
– Någon markoperation är knappast aktuell. Långsiktiga insatser utan tillräcklig planering och exit strategy, är inte något som det internationella samfundet behöver.

9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
– Den frivilliga personalförsörjningen måste nu kompletteras med plikt. Det duger inte att drygt hälften av befattningarna i krigsorganisationen är bemannade vid utgången av 2014. Plikten bör aktiveras för att garantera att de som påbörjar utbildning slutför den och att personalen inställer sig till repövningar. Vi är heller inte främmande för att med plikt grundutbilda soldater som komplement till frivillig rekrytering.

10.  Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Strukturen med militär- respektive civilbefälhavare behöver återupprättas. Liksom Totalförsvarets chefsnämnd.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första gången struntat i att klarera en hjälpkonvoj under morgonen och kört in i landet ändå. Som upplagt för intermezzo.

Det är de ukrainska framgångarna de senaste månaderna som får insatserna att stegras, altt enligt krigets egen logik när viljorna står mot varandra. Nästa vecka ska de bägge länderna träffas i Minsk tillsammans med ministrar från några EU-länder, men också säkert från gamla sovjetiska republiker som Kazakhstan. Räkna med att den ukrainske presidenten kommer att utsättas för påtryckningar att gå med på en ”fred i vår tid” från de europeiska ledarna. Med sin ekonomiska och militära överlägsenhet är det Ryssland som bestämmer hur läget ser ut när de möts, även om motståndet så här långt överträffar deras tidigare förhoppningar/bedömningar. Det är som sagt lättare att gå in i en väpnad konflikt än att avsluta den som man ville från början.

När regeringen tidigare i veckan höll presskonferens om oron i omvärlden, så var det mest fokus på Syrien, Irak, Sydsudan och Centralafrikanska republiken och med all rätt. Men, det bor en stor katastrofpotential i Ukraina. Landet har dubbla befolkningen mot Syrien och ligger bara 100 mil från Sverige. Därför är det viktigt att ha en solidarisk politik inom EU när det gäller flyktingar. Lampedusa är inget som bara angår Italien och eventuella båtflyktingar på Östersjön är inget som angår enbart Sverige.

Om vi går tillbaka till Minsk är det fortfarande det mest troliga att Ryssland står kvar vid sina negativa mål. Ukraina ska inte in i NATO och inte för nära EU. Ukraina ska inte minska handel, energibehov eller vapenexport till Ryssland. När det gäller det sistnämnda är landet helt beroende av vissa produktioner för varvs- och flygindustrin liksom service av egna kärnvapen.

Hela upplägget vi kunnat se den sista tiden pekar på introduktionen av ryska ”fredsbevarande” trupper, vilket skulle innebära ett förnekande av ukrainsk kontroll av sitt territorium som i Krim. Den ukrainska staten skulle stymaps ett steg på vägen mot en ombildning enligt planer hos Kremls hökar.

Lägligt nog meddelade det ryska försvaret idag att man nu har skapat en generell fredsbevarande styrka om 5000 man från luftlandsättningstrupperna. Dessutom bedriver man tillsammans med länder som Kazakhstan, Vitryssland, Kirgisien och Tadjikistan en övning med sina specialstyrkor i veckan. Skulle man kunna använda dessa förband ockå, så skulle man bredda det politiska stödet för sin linje och sända klara signaler i det gamla imperiet.

……………………

Mot bakgrund av detta ska vi se det danska Folketingets beslut igår att ansluta landet till Ballistic Missile Defence (BMD) med brett politiskt stöd. Robotförsvaret har varit kantat med friktioner mellan USA och Ryssland. Numera pågår inget samarbete mellan länderna. Det avbröts slutligen av USA i våras som konsekvens av det ryska angreppet på Ukraina.

Vid NATO-toppmötet om två veckor väntas dessutom beslut fattas att genomföra ständiga, roterande övningar från NATO:s sida i Polen och de baltiska staterna. Temperaturen kommer att stiga ytterligare i Östersjön alltså.

Robotförsvaret kommer som ett svar på den allmänna tekniska utveckligen när det gäller länders förmågor att bygga ballistiska robotar med lång räckvidd, särskilt är det Iran och Nordkorea som man håller ögonen på. Givetvis erbjuder den utbyggnad man planerat en indirekt effekt mot ryska interkontinentala robotar också, men det har alliansen tonat ned och länge hade man ett samarbete med Ryssland för att utforska om man kunde ha ett samarbete i frågan.

Den ryska aggressionen mot Georgien och prioriteringen av modernisering av sina kärnvapen har gjort att parterna glidit ifrån varandra och att NATO:s intresse blivit starkare att även gardera sig mot ryska robotar. Man kan dock inte beskylla Ryssland för att vara otydliga för hur de tänker agera i takt med att systemet byggs, bland annat med robotar i Polen.

Inom parentes, så misstänker jag att det är bland annat denna tänkta installation som förklarar statsmakternas uppenbara ointresse för Gotland. Vi ska om några år ha ett indirekt luftvärnsskydd över södra och mellersta Östersjön via detta system.

Därför blir det intressant vad Ryssland säger om en utbyggnad. 2012 gästade dåvarande ryska generalsstabschefen Makarov Helsingfors och föreläste om den ryska synen vid en konferens. Den berömda ”Makarov-kartan” utvisar det ryska förslaget om uppdelning i ett gemensamt sektoriserat robotförsvar, där Finland och stora delar av Sverige låg i den ryska sektorn.

General Makarov avslutade sitt framträdande med att lista sju åtgärder som Ryssland skulle vidta, om inte landet fick den önskade lösningen och NATO fortsatte med utbyggnaden.

”to increase defense of fixed launching sites,
to ensure maximal concealment of Strategic Nuclear Force mobile launchers,
to increase readiness of deployed BM platforms,
to increase capabilities of ICBMs in penetrating modern Ballistic Missile Defense,
to decrease the attacking missile launch fixing time,
to increase the numbers of information sources in order to assure target identification by Russian AD and BMD assets,
to employ effective systems in fighting mobile BMD assets,
to ensure destruction or disruption of opposing BMD infrastructure assets (interceptors launchers, command & control posts, outer-space detection means).”

Jag tänker inte gå igenom alla punkter här, utan vill peka på de sista som visar att man tänker sig att angripa bland annat utskjutningsanordningar, ledningsplatser och satelliter för att försvaga NATO:s möjligheter att hindra ryska strategiska robotar.

Det är mot den bakgrunden som vi ska se den ryske försvarsministern Shoigus försäkran om att alla ryska markrobotbrigader ska vara försedda med SS-26 Iskander senast 2018. Om NATO vid toppmötet bekräftar sina planer, så är det också troligt att Ryssland i närtid kommer att uppträda öppet med de markrobotar som redan finns. I så fall kommer vi få se system uppträda i Kaliningrad under hösten som ren styrkedemostration.

…………………….

Med denna fond blir det ledsamt att betrakta den politiska insikten om vilket omvälvande skeende som pågår i vårt närområde. Det räcker att ta del av gårdagens utfrågning av landets stasminister för att förstå vad jag menar. (1:14:06 – - 1:18:52)

Det var en ”annan Putin”, sa statsministern och glömde bort att den ryske presidenten redan för ett decennium sedan sade att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska katastrof. Eran med Medvedev var positiv och innebar förhoppningar om ett närmande och bättre relationer, fortsatte Fredrik Reinfeldt och vips var Georgienkriget augusti 2008 borta, där ju den ”andre Putin” manipulerade världens ledare vid OS-premiären i Peking.

Statsministern har bestämt sig för att det ska att samexistera fredligt med Ryssland, vilket vi alla hoppas på. Han framhåller ständigt att det i år är 200 år sedan som vi utkämpade vårt senaste krig (det misslyckade kriget i Libyen undantaget) och att vi lever i fred med Norge. Det är lätt att glömma bort att det tog, om inte 200 år, så åtminstone drygt 100 år innan så var fallet. Länge fanns svenska planer på att falla in i Norge, inte minst kring första världskriget.

Statsministern fortsatte sedan med att räkna upp alla de förstärkningar som nu skulle komma, förtigande att någonstans kring 2018, så har försvarets budget ökat med en dryg % jämfört med idag. Regeringen hävdar 1 Mdr, jag har visat att det i själva verket är mindre än hälften. Vi skulle bli bättre på att hävda vår territoriella integritet, menade Fredrik Reinfeldt och fick mig att undra var den brustit. Hittills har hållningen varit att vi har allt under kontroll.

Den kritiska frågan om det räcker att kunna försvara del av landet i en vecka besvarades med en motfråga: ”Försvara mot vadå?” och sedan en vinkling som gick ut på att ingen tror att Ryssland ska ensidigt anfalla Sverige och ta och hålla svensk terräng. Här går det att invända två saker.

En liten invändning är att Rosenbad inte tagit del av Säpo:s rapporter att krigsförberedelser pågår mot Sverige och att ryska bombplan övade angrepp mot Sverige med kryssningsrobotar. Inte någonstans har det förekommit rapporter att man samtidigt övade mot något annat land.

Nu kan man ju öva i moduler eller delövningar, vilket är det mest troliga och då är vi inne på den andra invändningen. Inom ramen för väpnad konflikt med andra kan svenskt territorium och luftrum vara väsentligt för att begränsa andras möjligheter att använda detta. Eftersom vi inte är med i någon allians, så finns ju inga försvarsgarantier och eftersom andra är påverkade kan de inte avdela något, eftersom det inte är övat och det finns inga planer eller transportförmågor.

Mest nedslående blir dock utfrågningen på slutet, där statsministern ska förklara hur vi kunde ha en så positiv syn som visade sig vara felaktigt. Fredrik Reinfeldt talade om det besvärliga tillståndet för den ryska krigsmakten som varit och kom sedan in på hans uppgift att väga många saker när det gäller förhållandet till våra grannar. Som exempel på motiv eller förklaring angav sedan statsministern att han suttit med några av de 400 företagen som finns på plats i Ryssland och gör affärer och att de åtminstone för en tid sedan hoppades på ett ”annat Ryssland”.

Man ska naturligtvis ta in så mycket intryck som möjligt och visst ska man också räkna in affärsmöjligheter när man utformar sin politik, men det är en gåta hur man undvikit och fortfarande undviker att se riskerna med utvecklingen i Ryssland.

Det är oförmågan att förhålla sig så objektiv som möjligt vid värdering av vad som hotar landets säkerhet och sedan bristen på reell handling som är de uppenbara problemen i politikens hantering av omvärldsläget.

Och inte är de hjälpta av andra aktörer, som försvarets ledning, heller. Jag vill avsluta med att upprepa det jag skrev för två veckor sedan:

”I försvarsbeslutet 2004 som slutligt satte spiken i kistan för det gamla försvaret, så fanns det en passus om att det vid allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget, så skulle vi genom successiva beslut återta vår förmåga att möta mer omfattande militära operationer.

Antingen har det påbörjats en sådan försämring eller så har det inte det.

De som nu förespråkar att IO 14 är tillräcklig för våra behov (när den är färdig kring 2020) måste rimligen mena att det inte har skett någon försämring.

För om det hade det, så skulle ju vi rimligen vara i färd med att successivt öka förmågan att möta mer omfattande militära operationer mot Sverige.”

Här finns ingenting att se. Inga fel gjorda – Cirkulera!

Valguide 2014: Centerpartiet

Först ut i 2014 års försvarspolitiska valguide är Centerpartiet där Staffan Danielsson har besvarat de 10 frågorna.


1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Situationen i vår del av världen har utvecklats i allvarlig riktning genom Rysslands brott mot folkrätten genom att invadera en del av Ukraina, Krim, och genom att mycket aktivt – uppenbarligen – stödja separatister i Östra Ukraina på olika sätt. Hur Putins informationsmonopol används för att förvrida verkligheten är också alarmerande.

– Sverige har förhållit sig till detta bl a genom att att successivt öka försvarsbudgeten, ytterligare höjningar kan aktualiseras beroende på utvecklingen. Än viktigare är att Sverige noga analyserar och diskuterar sina militära samarbeten med länderna i Norden, med EU och med Nato. Centerpartiet har drivit på detta och förre moskvaambassadören Tomas Bertelmans utredning är viktig och bör leda till en diskussion bland partierna och med medborgarna.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Försvarsmakten är i sin perspektivplan från september 2013 mycket tydliga, försvaret av Sverige måste bygga på ett nära och förtroendefullt militärt samarbete med länderna i Norden, med EU och med Nato. Särskilt framhålls samarbetet med Nato i dess partnerskap för fred där Sverige, för övrigt tillsammans med Ukraina, är bland de mest aktiva länderna. Se även svaret på föregående fråga.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– När politiker eller människor ser bakåt med facit i hand, dvs när utvecklingen som diskuterades för 10 år sedan nu är känd, finns det alltid en hel del som med den kunskapen skulle gjorts annorlunda. Det ligger i sakens natur att man måste fatta beslut utifrån den verklighet man lever i och med den information man har, med en öppenhet för att justera om omvärlden förändras eller ny information tillkommer.



4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?


– Försvarsbudgeten och försvarets ekonomi måste naturligtvis alltid vara så balanserad som möjligt, med en rimlig avvägning mellan anslagsnivå och de kostnader som denna medger. Finns obalanser kan budgeten höjas och/eller verksamheten effektiviseras och kostnaderna anpassas. Försvarsbudgetarna framöver måste beakta de stora utmaningar som finns, det kan behövas ytterligare anslagshöjningar beroende på både detta och på omvärldsutvecklingen och det behövs också alltid effektiviseringar av olika slag.



5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Under våren presenterade regeringen ett förslag för att höja försvarsanslagen både under kommande mandatperiod och på sikt. Den stegvisa ökningen innebär att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag. Centerpartiet står bakom och välkomnar de höjda anslagen. Jag har alltid menat att det är relevant att jämföra länders försvarssatsningar med det grova måttet % av BNP, och har pekat på att det faktum att Sverige för 25 år sedan låg i topp bland de nordiska länderna med 2,5 % av BNP till försvaret, medan vi nu ligger i botten, indikerar att vår försvarsbudget behöver öka. Nato anger målet 2 % men huvuddelen av Natoländerna ligger långt under detta. Som alliansfritt land är utmaningen för Sverige att ha en tillräcklig försvarsbudget stor.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Det faktum, som försvarsmakten tydligt visar på i sin perspektivplan, att Sveriges säkerhet i hög grad beror på ett nära militärt samarbete med bl a Nato. Det nordiska utvecklade militära samarbete som hela riksdagen gärna vill se med de nordiska länderna, just nu med Finland i första rummet, och som skulle öka effektiviteten i de nationella försvarsbudgetarna, skulle kunna fördjupas ytterligare. Den militära snabba högteknologiska utvecklingen med allt kostsammare och precisa vapensystem förutsätter också ett allt närmare militärt samarbete för att kunna få optimal effekt.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Naturligtvis vår långvariga tradition av att vara militärt alliansfria och att därigenom söka undvika att dras in i konflikter och kanske därigenom bättre kunna medverka till avspänning och till diplomatiskt agerande i olika konflikter. Idag finns heller inget stöd för ett svenskt Nato-medlemskap, vare sig bland svenska folket eller i riksdagen, och för Centerpartiet är det självklart viktigt att Sveriges säkerhetspolitik fortsatt utformas i brett nationellt samförstånd.



8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Situationen och utvecklingen i Syrien och Irak är extremt allvarlig och den fasansfulla terrorn mot civilbefolkningen från IS måste upphöra genom att helst FN agerar med kraft. Om allvarliga brott mot mänskligheten eller folkmord hotar så väger skyldigheten att skydda liv allra tyngst. FN har, både genom säkerhetsrådet och FN-missionen UNAMI, en nyckelroll och en skyldighet att agera. Det är viktigt att de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet tar sitt ansvar för att lösa upp ev låsningar där eftersom ett FN-mandat är grundläggande. Den irakiska staten har också ett ansvar att skydda sin egen befolkning. Sverige har välkomnat de amerikanska flyginsatserna i Irak, och de har skett på den irakiska regeringens begäran. Den svenska regeringen har precis stärkt det humanitära biståndet till Irak och ökat beredskapen för ytterligare insatser. Om en insats skulle bli aktuell så är Centerpartiet inte främmande för ett svenskt bidrag.




9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Försvarsmakten arbetar intensivt med den stora utmaning det innebär att övergå från rekrytering via plikt till frivillighet. Man utvecklar sin förmåga att rekrytera tillräckligt många soldater och officerare av god kvalitet och inom den ramen även att de tjänstgör avsedda tider. Försvaret behöver stöd från hela samhället i sitt arbete, och det finns växande goda exempel på detta i olika myndigheter, kommuner och företag mm. Plikten är vilande men kan aktiveras i ett skarpare läge. I fredstid tycker vi det är viktigt att frivillighet, motivation och viljan att tjänstgöra i insatsförsvaret nationellt och internationellt ska utgöra grunden för rekrytering.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?



– Försvarsberedningen har, bl a på initiativ från Centerpartiet, pekat på att Sveriges sårbarhet vad gäller t ex energi- och livsmedelsförsörjning aldrig varit så stor som nu, och har riktat en maning till regeringen att snarast låta utreda detta. Uppenbarligen behöver även här resurserna öka på sikt och beredskapsplaneringen behöver aktiveras.