Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.


Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.



Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.



Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!




Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.



Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.




Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.





Försvarspodden I: Vad händer efter valet?

Gladeligen kan jag meddela att Försvarspodden gör världspremiär idag. För er som saknar försvars- och säkerhetspolitik på morgonpendlingen eller vid matlagningen är räddningen här: …eller ladda hem här som Mp3: Försvarspodden I: Vad händer efter valet? Det går att manuellt lägga in … Continue reading

It’s Russia, stupid!

Valet är över, och vi har en ny politisk verklighet att förhålla sig till.

En ny regering har att hantera många viktiga frågor som ekonomisk utveckling, skolan och omsorgen. Men, elefanten i rummet är försvars- och säkerhetspolitiken. Inget annat område har så stora brister i förhållande till behoven. Den lilla bristen är en strukturell underfinansiering av 2009-försvaret på 5 GSEK/år. Men, den strategiska förändringen av omvärlden kräver betydligt mer för att undvika att vi ska tappa relativ handlingsfrihet.

Vi har en långsam maktförskjutning i världen från väst mot öst. På kort och medellång sikt innebär det att vi har tre områden eller poltiska entiteter att förhålla oss till. Asien/Kinas möjliga expansion, Mellanöstern/Balansen mellan Iran, Saudiarabien, Egypten och Turkiet samt Europa/Ryssland.

Med amerikanskt tvång att balansera Asien och Mellanöstern blir det Ryssland som faller på Europas lott med Mellanöstern som tvåa. Den pågående och svårlösta konflikten i Mellanöstern mellan flytande allianser kommer naturligtvis att bli besvärligt under lång tid även för Sverige. Det är framförallt risken att våra medborgare på besök i regionen kan drabbas liksom att vi drabbas av våldsdåd på hemmaplan.

Men, i jämförelse med Ryssland bleknar dessa risker. Ryssland är en expansiv auktoritär makt med kärnvapen och allt starkare väpnade styrkor. Det är Europas mest folkrika land, världens största land till ytan och en stor ekonomi, inte minst om man räknar in köpkraft. Landet har stora råvarutillgångar, framförallt på energiområdet, men framförallt har man en revanschism och en slags religiös nyväckelse bland etablissemanget.

En ny svensk regering måste förhålla sig till Ryssland med öppna ögon. Tyvärr har vi tappat mycket tid sedan omsvängningen började. Jag har gjort en kort sammanställning av viktiga skeenden i rysk politisk utveckling och jämfört detta med vad våra regeringar har uttryckt om Ryssland i sina regeringsförklaringar varje höst åren 2005-2014.

Året innan hade Ryssland och Europa avslutat sina samtal om möjligt strategiskt partnerskap. 2004 innehöll också ett dramatiskt steg mot mörkare tider när Putin avskaffade möjligheterna till folkliga val av landets guvernörer. I fortsättningen var det presidentens uppgift.

Tabellen nedan visar vad som hände sedan. Eftersom vi ännu inte har hört regeringsförklaringen för nästa riksdagsår, så redovisar jag här nio år. Det är anmärkningsvärt att Ryssland bara förekommit fyra gånger i totalt sex meningar under dessa nio år, mindre än hälften av tillfällena. Källorna hittar du längst ned.

Bild1Rysslands utveckling – Svenska regeringsförklaringar

De två extra meningarna som var med 2008 på grund av Georgienkriget löd:

”Utvecklingen i Södra Kaukasus illustrerar vikten av att slå vakt om folkrätten och betona att dess regler gäller lika för alla. Händelserna vi nu bevittnat är en attack på den internationella rättsordningen.”

Känns tongångarna igen?

……………….

En av nycklarna i den framtida försvars- och säkerhetspolitiken är Miljöpartiet. Efter att tidigare ha varit ganska realistiska på politikområdet har man efter språkrörsbytet svängt iväg i en annan riktning.

Nu väntar nya tider och ett eventuellt regeringssamarbete med socialdemokraterna. Ansvar att styra ett land brukar tona ned idealism väsentligt, särskilt i länder med utvecklat myndighetsväsende som i Sverige.

Så här har Miljöpartiet låtit i försvars- och säkerhetspolitiken under 2014.

Peter Rådberg, DN 3 mars:

”Att föreslå en förstärkning av försvaret på Gotland med anledning av det som händer på Krim känns helt fel, säger han och menar också att svaret på det som händer nu inte kan vara att Sverige ska rusta upp.”

Avvikande uppfattning, Peter Rådberg 15 maj

”Miljöpartiet anser det är viktigt att Sverige har en så bred majoritet som möjligt i synen på hur svensk försvars- och säkerhetspolitik ska bedrivas……..Vi anser att det är högst olämpligt att i sista stund lägga in så viktiga delar, som att föreslå tio nya JAS 39E och en ny ubåt, utan bredare säkerhetspolitisk analys.”

Peter Rådberg kommenterar det kommande värdlandsavtalet med NATO i SvD 27 augusti

”Men Miljöpartiet är ändå kritiskt och tycker inte att regeringens initiativ har förankrats i riksdagen. ”Det här ökar spänningarna i Östersjön snarare än tvärtom”, säger MP:s försvarstalesperson Peter Rådberg till TT.”

Detta urval visar att man kan anta två perspektiv på Miljöpartiet. Det vanligaste från ett försvarsintresserat perspektiv är att partiet har en orealistisk hållning fjärran från övriga regeringsfäiga partier. Den mer optimistiske fäster ögonen på den sensationellt lilla avvikande uppfattningen som levereras i Försvarsberedningen.

Ett tankeexperiment som Miljöpartiets ledning kan göra är att tänka sig att Tjernobyl hände nu, 2014. Hur hade man agerat om ett stort plötsligt radioaktivt utsläpp hade skett i Ukraina? Vilken dimension hade partiets krav på omläggning av svensk energipolitik då haft, i synnerhet om säkerheten vid kärnkraftverk på andra ställen som i Moldavien, Vitryssland och till och med de baltiska staterna ifrågasattes?

Det hjälper ytterligare om man dessutom inser att den ryska regimen är eoner bort från den frihetliga synen på människan som 2000-talets Miljöparti bär på. Allt vad partiet står för i dessa frågor bekämpar Kreml med alla medel. Den ryska regimen borde med miljöpartiets värderingar ses som ”Rysslandsdemokrater” som övar kryssningsrobotanfall på Sverige. Och det finns inget som tyder på att de har för avsikt att stanna där. Upprustningsprogrammet fortsätter, Kreml är till och med beredda att ställa in en del pensionsutbetalningar. Vad ska de med alla vapen till?

…………..

Hur den socialdemokratiska ledningen tolkar omvärldsläget när man trängt sig fram till kassakistorna blir avgörande. Som tidigare visat här på F&S överträffar bristerna säkerligen Stefan Löfvens mörkaste farhågor. Det blev dock tydligt under valnatten att alliansen och socialdemokraterna är överens om att Försvarsberedningens överenskommelse håller. Ur det perspektivet är Miljöpartiets hållning på ytan därmed inte lika viktig, men kan ändras om ganska egensinniga gräsrötter i miljöpartiet i regeringsställning försöker pressa sin partiledning till eftergifter.

Min bedömning är att Miljöpartiets ledning kommer att ta sitt ansvar för Sverige under sådana förhållanden. Problemet är att vi har startat för sent. Uppmaningen blir därför:

Längre steg, och oftare!

…………………………………..

Källor:

Regeringsförklaringen 2005
Regeringsförklaringen 2006
Regeringsförklaringen 2007
Regeringsförklaringen 2008
Regeringsförklaringen 2009
Regeringsförklaringen 2010
Regeringsförklaringen 2011
Regeringsförklaringen 2012
Regeringsförklaringen 2013

Stalltipset

Så här tror jag slutresultatet i valet blir:

M    21%
C      8%
FP    7%
KD   5%

Alliansen   41%

S     29%
MP   9%
V      5%

Rödgröna   43%


SD   11%
FI      4%
Övr   1%


Vi får väl se när det hela är klart om några timmar....



Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag

Av Herman Fältström, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin och hedersledamot Kungl Örlogsmannasällskapet

Ingen rapport är bättre än de enskilda delarna. Jag kan konstatera att rapportens enskilda delar inte håller ihop. Vad nyttar de fina orden om nuvarande säkerhets- och försvarspolitiska situation till (som förnekades 2004 och 2009) om inte orden omsätts till hårdvara i förband (materiel och utbildad personal). Försvarsberedningens förslag om ”Försvarets uppgifter”, antalet förband och ekonomi stämmer inte överens. Det är som vanligt tre skilda områden. Rapporten är därmed ett jasså! Var finns kompetensen som kan slå ihop dessa tre områden?

Diskussionen om anslutning till NATO löser inte Sveriges behov av ett försvar. Det är inte en anslutning till NATO som avgör den svenska försvarsförmågan. I stället är det tillgängliga förband samt förband som finns i reserv och som genom inkallelse av utbildad personal blir insatsberedda som utgör grunden.

Försvarsberedningen borde ha frågat sig ”har Sverige ett försvar som gör det möjligt för Regering (och Riksdag) att fatta självständiga säkerhets- och försvarspolitiska beslut?”.

Hur stort försvaret bör vara går inte att svara på. Däremot går det, utgående från svensk geografi, att göra en bedömning hur stort försvaret minst bör vara. Svaret är i grunden enkelt. Sverige är i princip en ö. Det innebär att varje form av angrepp kräver transporter till del med flyg men i huvudsak på fartyg. Detta lägger en grund för utformningen. Marina förband och flygförband måste finnas insatsberedda såväl i väster, söder som i öster. Till detta kommer behovet av flygförband i norr.

Nästa steg är också enkelt. Sverige har fem områden som är viktiga. Det är Göteborg, Skåne, Gotland, Stockholm och norra delen av Sverige. De marina förbanden och flygförbanden måste kompletteras med minst en insatsberedd allsidigt sammansatt armébataljon utgångsgrupperad inom vardera av dessa områden. Armébataljonerna skall kunna kompletteras med inkallelse av personal till reservbataljoner som ger en markstridsstyrka motsvarande en brigad.

När det gäller ekonomin ger de olika alternativen långt ifrån de ekonomiska resurser som krävs för att bygga upp det försvar som avskaffades i slutet 1900-talet och under 2000-talets första decennium. Skall vi realisera försvarskommitténs futuristiska inriktning måste tidiga investeringar göras såväl i personal som materiel. Det handlar om att anskaffa materiel till de nya förbanden då materiel som tidigare fanns såldes ut som överskottsmateriel eller skrotades. Först därefter kan personalen utbildas att handskas med den nya materielen.

Ett talande exempel är ubåtsjakthelikoptrar. All erfarenhet pekar tydligt på att detta tar 15 till 20 år att åstadkomma insatsberedda förband. Har vi inte materielen och förbanden, hur skall vi då kunna utbilda den personal som behövs? För att detta skall vara möjligt krävs ökat anslag på 3 till 4 miljarder per år plus erforderliga investeringar för materieltillförseln.

Försvarsberedningen får underkänt av mig. Den beskriver tre från varandra helt skilda områden utan koppling dem emellan. Önskemål om förmågor är en del. Behovet av förband är en annan del. Ekonomin är ytterligare en tredje del. Delarna hänger inte ihop.

Försvarsberedningen har inte löst sitt uppdrag.

Varför är PRIO stängt?

Bloggaren Cornucopia? frågar sig i ett blogginlägg hur det kan ta tre veckor att uppgradera systemet och inte en natt? Rebecca Ingmarsdotter, chef för PRIO vid Högkvarteret svarar här på frågeställningarna.

PRIO är nedstängt under totalt 16 dagar (inklusive 3 helger, dvs 10 arbetsdagar). Inte pga uppgradering utan PRIO kommer under denna period att utvecklas med ny funktionalitet samtidigt som ca 11 000 materielposter från gamla system kommer migreras över.

Nedstängningens längd är bestämd gemensamt med PRIO styrgrupp och är ett beslut för att hantera risker. Avvägningen har varit mellan minimal verksamhetspåverkan och kontrollerad säker migrering. Nedstängningen tar hänsyn till båda dessa faktorer. Verksamheten står dock inte still under denna period. Åtminstone inte på de verksamhetsplatser som jag hittills har besökt under perioden (F21, HKV, HRC).

Detta mycket tack vare att ett stort planeringsarbete har skett innan systemet stängdes ner vilket resulterade i bland annat att resor har beställts, materiel har tagits ut, övningar har planerats och kan genomföras med rätt utrustning, mat är beställd, upphandlingar och inköp gjorda etc etc.

Varför övertid, planeringsunderlag och andra lönepåverkande händelser skall in så tidigt som den 3 oktober är på grund av att det är två veckors arbete för HRC (som annars hade skett kontinuerligt) som nu måste genomföras samtidigt som deras ordinarie arbete skall ske i och med lönekörningen i oktober. Detta är en engångsföreteelse och gäller endast för oktober månad. Arbetet har planerats i detalj, all personal är väl informerad och anledningen är även här att personalen på förbanden och verksamheten skall påverkas minimalt. Tillägg, övertid och andra ersättningar skall inte dröja för den enskilde medarbetaren.

Vi är fullt medvetna om att PRIO har ett svårt och ovant användargränssnitt, vilket är något som Högkvarteret, tillsammans med ett antal förband, arbetar med. En testförsök med mer användarvänligt gränssnitt (SAP Screen personas och Fiori för den insatte) kommer genomföras under senhösten för att se vilken effekt Försvarsmakten kan få ut av dessa nya programvaror.

Den 22 september när PRIO slås på igen för användarna kommer det redan nu vara mer användarvänligt, för både chefer och medarbetare, med flertalet nya digitala formulär vilket gör att betydligt mindre pappersdokument behöver skickas till förbandet HRC. Inrapportering kan istället ske direkt med hjälp av PRIO. Systemet kommer innehålla mer materiel vilket ger logistiken större helhet och i slutändan ökad effektivitet. Försvarsmakten kommer också ha ett nytt lönesystem, SAP LÖN, som är mer framtidssäkrat än det föregående.

LEDS PRIO är alltid nyfikna på personer med rätt kompetens, bra idéer eller som vill vara med och påverka Försvarsmaktens framtida systemstöd och verksamhetsutveckling, hör av er på: prio@mil.se.

Rebecca Ingmarsdotter
Chef för PRIO vid Högkvarteret

Varje annan regering…

kommer att vara sämre för försvaret än den som nu sitter. Det är det enda som är riktigt säkert i valrörelsens sista timmar. S, eller rättare sagt Peter Hultqvist, må ha goda intentioner, men dessa kommer snabbt att malas ned av hans partikamrater och alla de olika ismer som krävs för att bilda en rödgrön regering.

Det blir ingen värnplikt, inget Nato och inga ökningar av försvarsanslaget. Jag brukar inte tala illa om mina politiska medtävlare och gör det inte nu heller. Det är ren och sakligt grundad produktupplysning.

Vi kan alla önska förändring. Och den önskan förvrider lätt vår verklighetsuppfattning. Vad som helst måste vara bättre? Men det är det inte. När Jonas Sjöstedt lovar höjda försvarsanslag sent i en valrörelse - vad är det som driver honom? Fruktan för fosterlandet eller doften av Rosenbad? Hans partivänner uttrycker "förståelse" för Rysslands känsla av omringing, vilket Lars Ohly (V) och Walter Mutt (MP) gjorde i Lund i onsdags. Eller, för att vara övertydlig, citerar jag Torbjörn Björlund (V), försvarspolitisk talesperson; "vi måste komma ihåg att inte ett enda skott föll vid annekteringen av Krim". Så talar man i oträngt mål.

Ni har säkert alla redan röstat. Men, om inte, tänk Er noga för. Önskan om förändring kan komma att slå in...

Allan Widman

Sanningens minut närmar sig…



Om det möjligen har undgått någon så stundar valet till Sveriges riksdag, kommuner och landsting och framåt natten mot måndag så kommer vi få svaret på hur röstfördelningen ser ut. Huruvida vi redan under natten kommer att få svar på vem/vilka som kommer att styra Sverige under de kommande fyra åren är dock inte lika självklart om man tittar på hur de senaste opinionssiffrorna ser ut. Det ser ut att vara ett parlamentariskt kaos som väntar.


I dagsläget handlar det inte om vilket block som vinner valet och som därmed kommer att styra Sverige eftersom inget av blocken ser ut att få egen majoritet. Det rödgröna blocket som inte ens har en intern uppgörelse når inte högre än 46,4% enligt Ipsos senaste mätning.  Detta genererar åtminstone tre större problem. För det första ska S komma överens med MP vilket inte lär vara snutet ur näsan. För det andra så kräver en regeringsbildning med dessa siffror stöd av Vänsterpartiet, vilka Stefan Löfven egentligen inte vill ha med i en regering. För det tredje så kommer ytterligare stöd att krävas i syfte att åstadkomma majoritet i riksdagen. Från vilket parti då kan man undra?

Att det borgerliga blocket skulle gå från mätningens 39,6% till att få egen majoritet är enligt min bedömning en praktisk omöjlighet. Därmed så är båda blocken beroende av "någon annan" för att få igenom sin politik och därmed är det parlamentariska kaoset ett faktum.

Ett annat stort problem omkommer att uppstå är om Feministiskt Initiativ kommer in i riksdagen. Detta av flera anledningar. Jag har dock svårt att tro (jag vill ej tro) att Socialdemokraterna skulle vända sig till Gudrun Schymans mans- och försvarshatande gelikar i syfte att få igenom sin politik. Skulle han vända sig dit så tror jag det kommer bli oerhört svårt att få igenom den politik som Socialdemokraterna driver. FI vill som bekant bl.a. avveckla hela försvaret och i ett första steg vill man skära ner det med en fjärdedel.

Återstår då att se hur stor del av rösterna Sverigedemokraterna kommer att få och om man ånyo blir vågmästare i riksdagen, något som partiet givetvis hoppas på. Det skulle inte alls förvåna mig om partiet blir det tredje största partiet i riksdagen och att man får röstsiffror som ligger runt 12% och därmed kommer att mer än fördubbla sina mandat i riksdagen. Anledningen till att opinionssiffrorna inte är sådana i dag är givetvis att det finns många som vid opinionsmätningar inte vill uppge att man avser rösta på SD.

Kaoset lär bli stort och jag utesluter inte alls att det kan bli ett nyval (eller extraval som den korrekta termen är) om regeringspartierna inte får igenom sina beslut och sin budget under det första kvartalet. Senaste gången vi hade ett nyval i Sverige var 1958.


Försvarspolitiken

Riksdagsvalet i morgon (och därmed kommande budget för 2015) kommer även att utgöra den näst sista enskilda tidpunkten inom överskådlig tid för våra folkvalda politiker att kunna vända den ständigt nedåtgående trenden när det kommer till finansieringen av vårt försvar och därmed också skapandet av försvarsförmåga. Den sista hållpunkten under överskådlig tid blir försvarsbeslutet som kommer att beredas och fattas under 2015.

Men att sitta ner och göra ingenting för att invänta ett försvarsbeslut 2015 kan vara farligt och bli oerhört ödesdigert när det samtidigt pågår ett krig i Europa. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk uttalade i dag vid en internationell konferens i Kiev att "Vi är fortfarande i stadiet krig, och den huvudsakliga angriparen är Ryska federationen. Putins mål är att ta hela Ukraina. Ryssland är ett hot mot världsordningen och hela Europas säkerhet." Dessa realiteter för ett av Europas länder tycks tyvärr återigen ha blivit helt underordnat debatten om skatter, vård, skola och omsorg här hemma i det lugna och trygga Sverige.

Är man intresserad av försvarsfrågor och anser att dessa är helt eller delvis avgörande för hur man ska rösta i morgon kan man med fördel ta del av sammanfattningen av de olika partiernas försvarspolitik hos Wiseman. Men det räcker egentligen att läsa det andra och tredje stycket för att den försvarspolitiska novisen ska kunna skapa sig en tillräckligt god uppfattning om var partierna står.
– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet. 
– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Jag vill dock göra ett tillägg angående Kristdemokraternas relation till ett medlemskap i NATO. För inte alls så länge sedan var KD ett parti som var uttalad motståndare till NATO. I dag har man svängt och verkar i dag för att utreda ett medlemskap. Inom partiet är man dock fortfarande splittrade. Partiets försvarspolitiska talesperson Mikael Oskarsson är en stark förespråkare av ett medlemskap samtidigt som partiets utrikespolitiska talesperson Désirée Pethrus är mer skeptisk. Partiledaren Hägglunds uppfattning är att frågan skall utredas och därmed tar han inte ställning i dagsläget. Jag delar Wisemans uppfattning att partiet är NATO-vänliga, dock inte i den omfattning som krävs för att kunna stämplas som klara med frågan.

Min slutsats av den analysen landar därför i att Folkpartiet därmed är det enda partiet som vill öka försvarsanslaget (om än för lite och för sent) och samtidigt aktivt driver frågan för ett medlemskap i NATO. Inom Folkpartiet är det slutgiltiga ställningstagandet redan avklarat. Folkpartiet blir således det enda partiet med en kombination som kan skapa en ökad egen säkerhet inklusive att det skulle ge verkliga säkerhetsgarantier och inte de luftslott som samarbeten inom EU och Norden i praktiken innebär. Folkpartiet har som det mindre regeringspartiet dock varit bakbundna av den nymoderata synen på försvar och säkerhet och har bedömt fått stå tillbaka för att få igenom sin skolpolitik under innevarande mandatperiod. Hur man kommer att agera i en framtida regering eller vid en valförslust är något oklart.

Försvarsdebatten

Med bakgrund av det ständigt försämrade omvärldsläget och det faktum att försvaret mot alla odds blev en valfråga så är det ändå underligt att försvarsdebatten förs på en så pass låg nivå som den gör. Partiledarna för de två stora partierna, Reinfeldt och Löfven är de som sticker ut mest då de upplevs som både ointresserade såväl som som dåligt pålästa, två faktorer som förvisso hänger samman.

På tal om låg nivå så verkade Stefan Löfven ha tagit över just mantrat "låg nivå" från Cecilia Widegren när han i gårdagens debatt uttalade just denna fras i samband med att Rysslands upprustning skulle beskrivas.

Fredrik Reinfeldt var inte bättre då han skulle framhäva regeringens personalförsörjningsreform som helt avgörande för vår försvarsförmåga. Inte nog med att han ondgjorde sig över hur dåligt försvaret var tidigare ("det gick ju inte att använda") innan Alliansen tillträdde så förklarade han även att hans nya försvar ska övas mer och kunna användas direkt och behöver helt annan och modern materiel. Tyvärr var det ingen som upplyste Reinfeldt om några grundläggande fakta. Insatsorganisationen IO14 är inte finansierad. Inte ens enligt "krona för krona- principen" Dessutom blir det extra beklämmande att den moderna materiel som han tar upp har växt sig till ett ofinansierat berg av materiel som under hans två mandatperioder vid makten växt till över 50 miljarder. När det kommer till övningsverksamheten så var det inte heller någon som hade förmågan att förklara att pengar till förbandens övningsverksamhet har minskat med 144 miljoner jämfört med föregående budgetår. Så var det med dessa satsningar på det användbara försvaret.

Tyvärr fokuserar försvardebatten ofta på helt fel saker. Politikerna fastnar i frågeställning som är enkla att förhålla sig till. Ett exempel från gårdagen är att Miljöpartiet och Vänsterpartiet tror att anskaffningen av "Super-JAS" är den stora frågan som måste debatteras, men så är det givetvis när man varken vill eller har förmågan att ta till sig de realiteter som styr försvar- och säkerhetspolitiken. Sjöstedt försökte till och med vända frågan till att den skulle handla om klimathot... Det är därför synd att inte frågorna i debatterna handlar mer om den grundläggande frågan om hur relevant vårt eget försvar är givet omvärldsläget, Rysslands agerande och det pågående kriget i Europa?

De enda av partiledarna som uppenbart verkade behärska frågorna i försvarsdebatten på ett relevant sätt var Jan Björklund, men även Jimmie Åkesson. Åkesson var den enda som egentligen svarade på Anna Hedenmos fråga huruvida vi kan försvara oss. Åkessons svar var ett rakt och tydligt JA, med tillägget "på ett ställe på en vecka om nio år".

Sammanfattningsvis....

...så konstaterar jag att valet kan komma att bli en rysare i flera aspekter, och i synnerhet när det kommer till försvarsfrågan. Om Alliansen tar hem en valseger så vet vi redan nu hur det blir. Då kommer vi att få ett tillskott om 5,5 miljarder till försvaret men den lilla detaljen att detta tillskott kommer att effektueras först år 2023, d.v.s. om 9 år. Innan dess har vi haft tre riksdagsval, 2014, 2018 och 2022 och innan valet 2018 så har "satsningen" inte ens överstigit 1 miljard... Detta manifest presenterades efter att Ryssland annekterade Krim bör också tilläggas. Trovärdigheten runt Alliansens "satsning" på försvar och säkerhet faller därmed tungt till botten.

Socialdemokraterna vill mer än Alliansen här och nu vilket jag har respekt för, även om det inte är några stora pengar det handlar om. Men hur det blir med detta i praktiken vet vi egentligen väldigt lite om innan det blir skarpt läge. Dessutom ska Socialdemokraterna komma överens med sina bästa kompisar i Miljöpartiet som både vill skära ned samtidigt som man vill skapa ett "ickevåldsförsvar" vad nu det kan vara...

Det inrikespolitiska läget när det kommer till försvarsfrågan kan nog inte bli värre med tanke på vad som händer i ett land på andra sidan Östersjön. 

Ett annat problem med försvarsdebatten är att väldigt få människor i Sverige begriper vad man talar om eftersom de flesta inte känner till referensen, d.v.s. var tar debatten sitt avstamp? För att fullt ut kunna förstå och förhålla sig till de saker som debatteras så måste man känna till vilket försvar och därmed vilken nivå på säkerhet vi har i dag.

Jag har under den senaste tiden ställt vissa kontrollfrågor till personer jag känner, men som inte har någon insyn i försvaret. Jag har bland annat frågat hur många större stridsfartyg de tror att vi har i flottan? Svaret är att de inte har en aning och när jag har bett om en gissning så har svaret flera gånger landat runt 50 fartyg. När jag berättat att den verkliga siffran är sju (7) så tappar många hakan av förvåning. Jag har även ställt samma fråga om antalet stridsflygplan och flera personer har hänvisat till att eftersom vi faktiskt har haft världens fjärde största Flygvapen så måste det nog fortfarande vara rätt så stort och siffror mellan 200-500 flygplan har nämnts. Den verkliga siffran är som bekant 100 och kommer genom riksdagsbeslut att krympa ytterligare till 60 inom kort.

Det jag vill säga med ovanstående resonemang är att kunskapen om vårt försvar bland svenska folket är på tok för låg. Kunskapsnivån runt försvarsfrågorna och insynen i Försvarsmakten kommer dessutom att minska ytterligare när effekterna av värnpliktens avskaffande har fått verka genom fullt ut. Det är också därför som våra politiker i direktsänd TV kan tillåtas att stå och hävda att man genom diverse reformer satsar på försvaret och stärker försvarsförmågan. utan att någon höjer på ögonbrynen. Därmed så kan folket i stugorna koppla av och känna sig trygga i vetskapen om att vår beredskap är god - allt till våra politikers belåtenhet så att skattekronorna kan läggas på andra samhällsreformer där det enskilda partiet kan samla pluspoäng inför kommande val. 

I morgon vet vi åtminstone hur rösterna är fördelade, alltid något...

Se gårdagens debatt om försvaret här nedan.


I valet och kvalet och Makten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av en svensk valrörelses lokalspurt.
På en liten ort är det ofrånkomligt att man känner, eller åtminstone är bekant med, företrädare för olika partier; något som resulterade i mera personliga kontaktförsök från flera håll.
Det var vid dessa som den stora skillnaden uppdagades. Hos (s), (c) och (fp) möttes jag direkt av olika versioner av ”kom inte och tala försvaret med oss! Det kan du bättre än vi. Vi är lokalpolitiker och vi snackar lokala frågor om vård, skola och omsorg. Försvaret lämnar vi till de stora pojkarna och flickorna. Ta en karamell!” Ärligt och rakt!

Hos de Nya Moderaterna var tonen en annan. De förutsatte till att börja med att jag med min bakgrund skulle rösta (m) och då jag klarade ut att det kunde de glömma, bl a. pga. partiets försvarspolitik, startade stora omvändningsarbetet. Jag kunde då  konstatera att den lokala ödmjukhet jag mötts av hos (s), (c) och (fp) definitivt saknades hos (m). Alla verkade ha gått floskelkurs hos Cecilia Widegren, alla ”satsningar” satt som berget ned till sista %-satsen eller kronan och sagan om den låga nivån hade ännu inte hunnit uppdateras så här lokalt. Då de pressades om Krim och Ukraina dök dessutom Reinfeldts initiala uttalande om ”en viss förståelse” upp.

Till slut tog man fram det tunga artilleriet: Jag som ”gammal” militär satt fast i ett förlegat tänkande, jag förstod inte de bredare sambanden i en ny värld och jag var en som argumenterade i egen sak. Just min profession diskvalificerade mig alltså från att delta i denna del av samhällsdebatten.
Man ska kanske inte ta lokala ungtuppar eller trötta nämndsuppleanter på särskilt stort allvar men jag gick därifrån med en dålig smak i munnen, särskilt då jag fått svar på min sista, provocerande fråga: Vad är viktigast? Makten eller rikets säkerhet. Svaret: Makten så klart. Så länge vi moderater har den är riket säkert.
HJÄLP!

 


Valguide 2014: Sammanfattning

Det har blivit hög tid att sammanfatta den försvarspolitiska valguiden här på WW. Observera att denna valguide endast avhandlar försvars- och säkerhetspolitik. Övriga politikområden värderas inte. För er som inte orkar läsa hela inlägget följer här en mycket snabb sammanfattning mellan ytterpositionerna i försvarspolitiken.

– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.

– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Se även slutkommentarerna för ytterligare vägledning.


Upplägg
Inledningsvis presenteras respektive fråga/frågeområde och därefter sammanfattas svaren. I vissa frågor ge även en liten utblick från mitt perspektiv på frågan. Vill man i detalj läsa respektive partis svar så finns de länkade i kolumnen närmast till höger.


Svensk säkerhetspolitik
Den första frågan avhandlade Sveriges möjligheter att med säkerhetspolitik påverka omvärldsutvecklingen och vad som skulle hända om utvecklingen ytterligare förvärrades. När valguiden skickades ut hade Ryssland ännu inte intervenerat med reguljära förband i Ukraina och heller ej genomfört en snatch-operation mot Estland och därmed synat en av NATO:s röda linjer. Kan man göra så mot ett NATO-land måste allianslösa länder som Sverige och Finland ställa sig frågan vilka spärrar Ryssland har att agera mot andra länder.

Liksom i övriga frågor spretade svaren rejält. C svarade att Sverige anpassat sig kontinuerligt för att hålla sig à jour med omvärldsutvecklingen, vilket M instämde i. F! ville demontera hela säkerhetsbegreppet. Fp, Kd och Sd ansåg att det militära försvaret behöver stärkas för att kunna möta pågående omvärldsutveckling. Till den linjen får man även anse att S och Pp anslöt, om än fullt lika uttalat. Mp uttalade sig inte om framtiden utan om nuläget där man ansåg att EU/NATO var medskyldiga till kriget i Ukraina.

Kommentar: Militära medel är långt ifrån det enda medlet för att bedriva säkerhetspolitik, och får heller ej vara det. Däremot utgör en god egen försvarsförmåga såväl en garanti att bedriva en egen självständig politik där vi främjar de värden Sverige står för. Likaså ger det möjlighet att bistå andra nationer och inte minst möjlighet att genom internationella insatser dämpa kriser.


Svenska försvarsambitioner
Vintern 2013 fick svenska folket reda på att landet endast skulle kunna försvaras mot ett militärt angrepp i en vecka om detta angrepp skedde på en plats, var mycket begränsat i sin omfattning och därtill ägde rum först när insatsorganisation 2014 blivit fullt bemannad och utrustad (ca 2023). Likaså råder fortfarande står oklarhet i VEM som ska komma till Sveriges hjälp efter denna vecka och OM någon kommer. Detta beslut fattades av riksdagen 2009 utifrån ett helt annan omvärldsutveckling än den nuvarande. Att vi fem år senare skulle ha ett mellanstatligt krig i Europa fanns inte på kartan och fokus var därför fortsatt internationella insatser, där hela organisationen skulle slutföra övergången mot detta genom ett nytt personalförsörjningssystem skräddarsytt för detta i högre grad än nationellt försvar. Under valrörelsen har det nu framkommit att 61 % (SIFO) av den svenska befolkningen vill förstärka försvaret.

Fp och Kd såg här ambitionen som för låg och att ett NATO-medlemskap är den enda garanten för hjälp utifrån. C talade om de planerade budgetökningarna och ökat NATO samarbete, liksom M som ifrågasatte att det skulle kunna finnas ett enskilt hot mot Sverige. S var också tveksam till scenariot och instämde med V och Sd i att samarbetet skulle fördjupas med de nordiska länderna och att en vecka var för kort tid. Pp ville se en starkare nationell förmåga så att oberoende av stormakterna kunde garanteras. Mp var mer oroat av livsmedelsförsörjning och ansåg att samarbete först kunde diskuteras när en konflikt väl existerade.


Försvarets finansiering
Frågorna var här hur rådande obalanser i finansieringen av försvaret och redan beslutad förmåga som inte kan uppfyllas ska hanteras, liksom att nu ambitionerna för försvaret kraftigt ökats utan motsvarande finansiering. Såväl Försvarsmakten som Riksrevisionen och FOI har konstaterat att försvarsbeslutet 2009 är kraftigt underfinansierat, långt värre än den nu överenskomna budgetförstärkning som annonserades under våren där samtidigt ytterligare materiel och förmågeambitioner tillkom från den politiska nivån. Frågedelen innehöll också en möjlighet att ångra delar av tidigare försvarsbeslut man varit med att besluta om, vilket mycket få partier nappade på. Som bakgrund till frågan ska sägas att försvarsanslaget idag är ca 1,15 % av BNP och att NATO:s rekommendation är 2 %.

F! sammanfattade här sin ståndpunkt med att försvarsbeslut som ökat militariseringen aldrig är bra och inledningsvis ska försvaret bantas med 10 mdr kr. C och Mp hörde till de partier som inte ville kvantifiera någon ny nivå, samtidigt som M berättade om just de förstärkningar som återfanns i frågetexten. Pp utvecklade inte exakt nivåer men ansåg finansieringen för låg. S utgick från det förslag, man tidigare under våren lagt vilket var strax över regeringens nivå. V talade i Sälen i vintras om att öka försvarsbudgeten med 20 mdr kr, men nu visade det sig vara nere på 0,1-0,2 % av BNP (3-7 mdr kr) givet övriga omprioriteringar i anslaget. Fp angav att ambitionen måste sträva mot 2 % av BNP, medan Kd ville börja med 1,5 % och Sd sade att man redan nu budgeterade för drygt 1,5 %, men kunde tänka sig att höja det mot 2 % längre fram.

Personalförsörjningen var en fråga som många partier såg som en faktor att diskutera vad gäller att påverka rådande ekonomiska obalanser.


NATO
Partierna gavs här möjligheten att ge argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap. Få partier vill dock diskutera frågan ur bägge perspektiven utan svarade bara på det ena. Här framkom egentligen nyheter utan positionerna motsvarade de av partierna tidigare redovisade där Fp, Kd och M är för och övriga emot.

Kommentar: Frågan är om ett medlemskap är intressant eftersom utvecklingen i Ukraina visar att ett starkt partnerland (Ukraina hade närmare partnerställning än Sverige enligt NATO:s generalsekreterare) inte kan påräkna något reellt stöd och därtill kan utsättas för kärnvapenhot. Samtidigt ger inte ett NATO-medlemskap några fullständiga försvarsgarantier. Två dagar efter president Obamas besök i Estland med starka löften om stöd till Baltikum, synade Ryssland NATO:s ställning genom att kidnappa en av Estlands högst meriterade och mest kända säkerhetspoliser från estniskt territorium. Ett medlemskap garanterar därmed inte heller några fullständiga garantier.

Sammanfattningsvis kan man dock dra slutsatsen att om NATO utifrån sitt allianssamarbete kan nöja sig med nivån 2 % av BNP på ländernas försvarsanslag, har ett allianslöst land beläget i det framtida huvudsakliga friktionsområdet i Europa, ett betydligt högre behov av försvarsambitioner. Detta är dock inte ett resonemang man kan återfinna i något partis svar på denna fråga eller den föregående delen.


Internationell insats
Denna fråga hade lika gärna kunnat handla om en insats i Baltikum eller Afrika, men med tanke på IS stora frammarsch under sommaren och det svåra humanitära läget i Syrien och norra Irak föll valet på detta område. Inte minst med tanke på många politiska röster för att ”någon” borde göra något. Skulle denna någon kunna vara Sverige eller bara ”någon annan”?

S, C, Fp, Kd och Pp såg här inte att ett FN-mandat var ett absolut måste för att genomföra en insats om det var påkallat av humanitära skäl. F!, M, Mp och Sd anförde att ett FN-mandat krävs om det ska vara folkrättsligt godkänt att genomföra en militär insats.

Kommentar: Dessa svar bekymrar mig då faktiskt FN-stadgan medger kollektivt självförsvar varvid ett land under angrepp kan fråga andra länder om bistånd. Här visas därmed prov på en dubbel måttstock i svaren. Sverige förväntar sig genom riksdagsbeslut att få militärt stöd i den händelse att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Om man utgår ifrån att Ryssland är inblandat i en sådan konflikt kan man utgå ifrån att något mandat från FN:s säkerhetsråd ej kommer att komma till stånd då Ryssland har veto-rätt. Förväntar sig därmed de fyra sistnämnda partierna att länder skulle bryta mot folkrätten för att hjälpa Sverige, när vi själva inte är beredda till ett motsvarande beslut?


Personalförsörsörjningen
Försvaret som helhet har otippat seglat upp som en fråga i valrörelsen och en fråga som har fått lite mer uppmärksamhet är den om personalförsörjningen och ett eventuellt återinförande av värnplikt.

Här ställde sig C, F!, M och Mp emot ett återinförande av värnplikten. Fp och Sd ville se ett återinförande av värnplikt enligt norsk modell där värnplikt kombineras med yrkesförsvar. Kd och S ville utreda ett system enligt den norska modellen. Pp svarade att man ej haft tid att bestämma sig i frågan.

Kommentar: Frågan om värnpliktens återinförande är av stort intresse bland allmänheten har det visat sig under valrörelsen där nu 54 % (SIFO) vill återinföra värnplikten.


Civilt försvar
Att det militära försvaret kraftigt skurits ned de senaste två decennierna är välkänt, men tyvärr har det inte kommit fram att det civila försvaret under samma period skurits ned i motsvarande eller ännu högre grad.

Här var samtliga partier utom F! överens om att det civila försvaret behövde förstärkas och inte helt förvånande framförde många den stora skogsbranden i Västmanland som exempel. F! svarade att man under den kommande mandatperioden skulle diskutera det civila försvaret, varvid partiets ståndpunkt är okänd.



Slutkommentar
Förhoppningsvis ger denna valguide ett visst stöd i hur man ska lägga sin röst i morgondagens riksdagsval. Är det så att man känner sig låst till ett parti i form av övriga frågor, men ändå vill påverka den försvars- och säkerhetspolitik som förs, bör man utnyttja sin möjlighet att personrösta. Är man t.ex. moderat men besviken på hur partiet agerat i försvarspolitiken, finns det ett antal kandidater med betydligt försvarsvänligare agendor än vad vi sett de senaste åren. Motsvarande möjligheter finns även i andra partier och åt alla håll. Möjligheten till personalval bör man utnyttja och här är SVT:s valkompass ett ypperligt hjälpmedel där man kan se exakt hur 2009 av landets 5400 riksdagskandidater svarat i de 45 frågor som ställs, varav två om försvars- och säkerhetspolitik.

Framförallt bör man utnyttja möjligheten att svara på frågorna i kompassen själv varvid man sedan matchas fram mot lämpliga kandidater, vars svar man kan jämföra sig med. Förstår man inte en fråga finns även hjälp att klicka fram.

Se även SVT partiledardebatt från igår fredag, där de 12 avslutande minuterna ägnades åt försvars- och säkerhetspolitik. Vill man få exempel på ytterligare valguider liknande denna har Folk och Försvar gjort en sammanställning. Varför inte titta på den om zombieapokalypsen?

Svar från 2009 st riksdagskandidater i SVT valkompass



Infromationskrig i Georgien och Sverige: Aftonbladets journalistik och källkritik del II

Gårdagens inlägg om Aftonbladets journalistik och källkritik fick god spridning igår och nu ser det ut att finnas mer att ta av. Min kontakt som igår berättade om Khaindrava hörde av sig till mig idag igen och berättade att Ivanishvili-regeringen hade idag … Continue reading

Putin kan sin militärhistoria


Ett av Putins mest ljudlösa men också mest symbolladdade framträdanden någonsin skedde igår.

President Putin har vid många tillfällen visat personligt intresse för militärhistoria. Igår var också ett sådant tillfälle. Han valde att inför TV-kameror tända ett ljus för "de som försvarat människorna i Novorossija" på en synnerligen militärhistorisk plats.

Bara att Putin sade så få ord men lät det sista ordet vara det viktigaste, Novorossija, var i sig intressant. Novorossija var ifjol ett begrepp som helt enkelt inte fanns i nyheterna. Nu är det Putins benämning på ett område vars gränser ännu inte har definierats av vare sig Putin eller de två "folkrepubliker" (DNR och LNR) som hittills ingår.

Men vad som inte framgick av RT-klippet från ljuständandet (se ovan) förtydligade idag ryska statsmedier - det hela skedde i den Moskva-kyrka som fältmarskalk Kutuzov, en av Rysslands absolut största militära hjältar, använde för bön inför den avgörande striden mot Napoleon.

I övrigt finns nu förutom SVT:s artikel och inslag om de ryska trupperna i Ukraina detta nya Newsweek-reportage av Anna Nemtsova med intervjuer som verkligen är läsvärda.

Valguide 2014: Miljöpartiet

Sist ut i 2014 års försvarspolitiska valguide är Miljöpartiet där Peter Rådberg har levererat svaren. 

Min ambition är nu att till helgen presentera en kort kommentar till de svar som har levererats av partierna. Det förtjänar att påminnas om att har man redan förtidsröstat så går det att ångra sin röst genom att på söndag gå till sin vallokal och rösta som vanligt, varvid förtidsrösten annulleras. 



1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

- Miljöpartiet är oroade över utvecklingen i vårt närområde. Vi ser att Östersjöregionen har blivit mer säkerhetspolitiskt intressant efter Ukraina-konflikten med ökad militär aktivitet från både Nato och Ryssland, vilket får konsekvenser för det svenska försvaret.
Den ryska annekteringen av Krimhalvön strider mot internationell rätt och förtjänar internationella fördömanden. Samtidigt är konflikten i Ukraina inte monokrom, det finns fler syndabockar till att konflikten i Ukraina uppstod än enbart Ryssland. EU och Nato har drivit på för att locka över Ukraina till den västliga sidan vilket inte har varit acceptabelt för Ryssland. Någon har gjort allvarliga felbedömningar. Och det är det ukrainska folket som får betala ett dyrt humanitärt pris för det misstaget. Miljöpartiet menar att situationen i Ukraina inte har en militär lösning utan måste lösas diplomatiskt. Sverige, EU, Nato och Ryssland får inte låta situationen försämras.


2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

- Med tanke på hur sårbart det moderna samhället har blivit är jag mer oroad över att en militär konflikt i vår omvärld stryper importen av livsmedel och andra varor som vi behöver. Vår självförsörjningsgrad gällande livsmedel är alarmerande låg. Efter två, tre dagar utan matvaruleveranser blir det kännbart i våra stora städer. Då försvarsberedning och de flesta andra försvarspolitiska bedömare som jag kommit i kontakt med pekar på att det för överkomlig tid är svårt att tänka sig ett enskilt militärt angrepp mot Sverige. Skulle Sverige på något sätt bli indraget i en militär konflikt handlar det om den konflikt där fler länder är inblandade. Miljöpartiet är inte främmande för att utveckla det militära samarbetet med våra nordiska grannländer. Först när en militär konflikt uppstår kan en svensk regering ta ställning hur man ska samarbete och ta emot stöd eller ge stöd till andra.


3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet länge velat ha mer frivillighet för militärtjänstgöring. Däremot röstade vi emot avskaffandet av värnplikten 2009 då alliansregeringen inte kunde presentera ett personalförsörjningssystem som var tillräckligt finansierat. Vi är också kritiska till några av de stora materielprojekten. Ett luftförsvar är inte bättre än dess svagaste länk. Och det finns många svaga länkar. Beställningen av 70 nya JAS Gripen råder inte bot på det. Tvärtom bygger vi in oss i ett system där vi har många blanka fina flygplan men frågan är om vi har råd att ha dem i luften med adekvat beväpning utan stora ekonomiska tillskott. Vi ser beställningarna mer som industripolitik snarare än försvarspolitik.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Avsaknaden av militär hotbild gör att vi gör andra prioriteringar än att lägga 100 miljarder kronor på ett nytt stridsflygplan. JAS Gripen har ätit upp alltför stora delar av försvarsanslagen under de två senaste decennierna och kommer att fortsätta göra det många år framöver. Oförmågan att kunna göra politisk prioriteringar gör att det kommer att bli oundvikligt för riksdagen att skjuta till nya pengar till försvaret längre fram.


5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Vi tycker att BNP är ett trubbigt sätt att mäta Sveriges militära kapacitet på. En ökning av
BNP från ett år till ett annat innebär teoretiskt att försvarsutgifternas andel av BNP sjunker. Därför kan man inte mäta den reella försvarskapaciteten endast utifrån procent av BNP

Vi ska ha en försvarsbudget utifrån hotbild och de arbetsuppgifter Försvarsmakten är ålagd att utföra.


6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi vill att Sverige ska vara alliansfritt. Miljöpartiet förespråkar inget Nato-medlemskap.


7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Sverige är medlemmar i EU och i Partnerskap för Fred. Vi ser ingen anledning att därutöver ansluta oss till militäralliansen Nato. Miljöpartiet anser att den svenska neutralitetspolitiken och alliansfriheten har tjänat Sverige väl i snart 200 år. Vi vill betona att svensk säkerhetspolitik handlar om flera komponenter: Sverige ska ha en aktiv utrikespolitik, ökat samarbete i Norden och en aktiv Östersjöpolitik. Vi vill också lyfta upp möjligheterna med ett starkare och reformerat FN. Dessutom behöver EU-samarbetet stärka sin ”mjuka politik” med handel, diplomati och bistånd.
Nato har inga gemensamma kärnvapen. Däremot har Nato en gemensam kärnvapenstrategi. Ett medlemskap i Nato innebär att Sverige liksom de övriga Natoländerna som inte har kärnvapen blir en del av Natos kärnvapenparaply. För Miljöpartiets vidkommande omöjliggör detta ett svenskt Nato-medlemskap.


8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– För Miljöpartiets vidkommande är det absolut nödvändigt att det finns ett tydligt folkrättsligt mandat. Ska Sverige delat i en internationell insats krävs det ett mandat av FN:s säkerhetsråd. Är positionerna i Säkerhetsrådet låsta och oförmöget att fatta nödvändiga beslut kan det vid extrema nödsituationer som hotar internationell fred och säkerhet kan det finnas tillfällen då det internationella samfundet inte kan stå passivt. För att förhindra att en humanitär katastrof blir än värre kan det bli så att vi inte kan utesluta militärt våld för att bekämpa IS.


9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Personalförsörjningen är försvarsmaktens akilleshäl. Vi har motioner tillsammans med S och V om att vi ska se över personalförsörjningen som regeringen röstade igenom med tre rösters övervikt 2010, värnplikten kan inte återinföras. Däremot måste vi hitta lösningar som gör att vi får en stabil personalförsörjning framöver.
Regeringen bär hela ansvaret för den uppkomna situationen för personalrekryteringen inom försvaret. Regeringens politik har brustit vad gäller förberedelserna från övergång till frivillighet. Alla lagar och förordningar var inte på plats när frivilligheten startade, något som vi speciellt påpekade 2010 när det sattes i sjön. ¾ av arméstridskrafterna skulle ha varit tidsvistjänstgörande. Idag är det dubbelt så många heltidstjänstgörande som deltidstjänstgörande. Detta har blivit mycket dyrt för Försvarsmakten. Regeringen har inte heller lyckas hålla emot när Försvarsmakten har drivit på när det gäller heltidsanställda.


10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Vi har under flera år sett hur civilförsvaret har monterats ner. De senaste åren har vi tillfört några miljoner årligen i vår skuggbudget till civilförsvaret, som vi anser spelar en viktig roll ibland annan klimatanpassning av vårt samhälle. Den civila krisberedskapen behöver stärkas och utredas ytterligare. Kriser som översvämningar efter extrema skyfall och skogsbränder efter långvarig torka är också något som vi måste ha beredskap för.

Försvarsberedningen tror inte på sin analys

Karlis Neretnieks kommentarer till Försvarsberedningens betänkande i samband med Kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 10 sep 2014

Vi kan konstatera att våra försvarsberedningar har otur. Georgien 2008. Nu Ukraina 2014.

Det som slår mig mest i betänkandet är diskrepansen mellan analys och föreslagna åtgärder.

En i huvudsak god analys där slutsatserna, åtgärderna, sedan har en i det närmaste obefintlig koppling till det man kommit fram till i analysen.

Tänk om det varit en utredning om Sveriges framtida järnvägskommunikationer där analysen visade att:
- Antalet resande har ökat på ett oväntat sätt, och att de sannolikt kommer bli ännu fler,
- Att underhållet är eftersatt, och att situationen kommer att förvärras,
- Att det finns en speciell region där infrastrukturen är så dålig så att risken för allvarliga olyckor är överhängande.

Sedan att man med detta som grund föreslog att:
- Att man skall lägga den tidigare järnvägsplanen, från 2009, som förutspådde ett minskat resande, som grund för planeringen,
- Att man dessutom i förhållande till 2009 års plan dessutom skall skära ned anslaget med ca 50%
- Att man i den region där man konstaterat överhängande olycksrisker förslår att istället förstärka räddningstjänsten, istället för att minska risken för allvarliga olyckor,
- Dessutom, att det inte finns några skäl att göra något förrän om fem år.

För att återknyta till beredningen:
- Akuta behov finns redan i närtid, framförallt på övnings- och personalsidan, där föreslås väldigt lite, extremt lite om man betänker hur omvärlden ser ut just nu. En förstärkning på 300 (år 2015) miljoner, vilket är 7 promille av försvarsanslaget, räcker inte ens till att ge all FM personal, vardera en veckas förbandsövning – ammunition, körmil, flygtimmar etc oräknat.
- Av de dryga femtio miljarder som krävs den närmaste tioårsperioden (för att skapa den organisation som förutsatte ett minskat resande) tillförs ca hälften.
- Även i framtiden kommer det att saknas permanent kvalificerad militär närvaro i den sannolikt mest utsatta delen av Sverige, Gotland.

Dock, det som i grunden stör mig mest är att såväl beredningen, som den nu pågående debatten, rör sig om att till större eller mindre delar förverkliga en organisation, 2009 års inriktning, som hade ett helt annat omvärldsläge än dagens som grundförutsättning.

Det är därför svårt att frigöra sig från intrycket att även om beredningen talar om ökade risker och en osäkrare värld (vilket besannats med råge) så tycks man ändå ha levat med föreställningen att vi inte kan hamna i situationer där Sverige kan bli utsatt för militärt våld, eller hot om militärt våld – de föreslagna åtgärderna, eller snarare bristen på åtgärder, talar i alla fall för det.

Försvaret – Den perfekta debatten

Igår kom ytterligare ett tecken på att den rådande försvarspolitiken skakar i sina grundvalar. Folkpartiets Jan Björklund lanserade då offensivt i Svenska Dagbladet att Sverige måste införa värnplikten igen, eller mera korrekt tjänstgöringsplikten i fred.

I Mikael Holmströms intervju framgår det att Jan Björklund ser framför sig en årlig omsättning på upp till 10 000 värnpliktiga för att på sikt nå en krigsorganisation om 100 000 soldater. Det var en allvarlig betraktelse från partiledaren:

”- Vi är där nu. Det finns inget akut hot mot Sverige, men det finns ett latent ryskt hot mot Baltikum. Då kan Östersjön med Sveriges sjö- och luftterritorium och Gotland dras in och plötsligt måste vi kunna skydda Sverige igen.”

Det är för väl att landets vice statsminister tar bladet ifrån munnen i denna fråga som berör alla. Det går naturligtvis att problematisera praktikaliteter som vem som ska utbilda 5-10 000 värnpliktiga per år och om finansdepartementet är beredda att avdela de 5-10 GSEK/år som detta skulle kosta, underfinansieringen i 2009-försvaret oräknat. Även själva utformningen i Folkpartiets förslag kan diskuteras i förslaget, men att slagkraften skulle ökas är ställt utom allt tvivel.

Sedan hann jag knappt somna innan nästa alliansparti var ute i försvarsfrågan, nämligen Kristdemokraterna i Ekot. Här var det en lika allvarlig bedömning i bakgrunden, nämligen tillståndet i de väpnade styrkorna. Att kalla in krigsplacerade totalförsvarsvärnpliktiga kan bara göras vid höjd beredskap eller om det krävs för Sveriges försvarsberedskap. Eftersom vår rustkammare är ostädad vill jag stödja behovet.

Även här finns det också praktiska invändningar. Vid årskiftet fanns det fortfarande drygt 8 000 värnpliktiga krigsplacerade och ytterligare 2 000 tidvis tjänstgörande som inte övats under 2013. Det är en sak att genomföra någon slags individuell repetitionsutbildning. Men, om förband ska få effekt av övningar, så måste hela förband öva. Detta kräver resurser och då räcker inte 130 MSEK/år, det skulle behövas ytterligare 200 MSEK/år för att öva 2 000 GSS i 14 dagar.

Enligt Kristdemokraterna skulle vi om fem-sex år kunna ha en större Försvarsmaktsövning, vilket är vällovligt med tanke på att det då skull ha gått nästan 30 år (!) sedan övningen ORKAN 1993. Men, det är alldeles bakom hörnet vi behöver visa upp vår försvarsvilja och öka vår försvarsförmåga.

Med det senaste dygnets utspel om värnpliktens betydelse för landets försvarsförmåga finns det två saker att framhålla. Dels är själva värnpliktsfrågan åter levande och sprickorna går inom politiken, och delvis mellan politiken och den militära ledningen.

Den andra saken är att det i en tid med alltmer triangulering, så finns det få politikområden där skillnaderna är så stora inom och mellan regeringsalternativen. I NATO-frågan är alliansen oense, medan de rödgröna ännu inte hittat en gemensam linje för krigsmaterielexporten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har därför klara synpunkter på enskilda materielssystem som Försvarsmakten behöver för att uppnå önskade förmågor. I samma fråga sticker Folkpartiet ut i alliansen och vill å ena sidan se skärpta krav på exporten, å andra sidan ge vapen till den kurdiska sidan i Mellanöstern.

Vi har också Ryssland som säkerhetspolitisk risk, där moderaterna försöker spurta förbi Miljöpartiet och Vänsterpartiet när det gäller nedtonad kritik. I det nya numret av Försvarets Forum (s. 14) försöker Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), inpränta att bedömningen från oktober 2012 om Europas säkerhet inte var fel. Inte då i alla fall, eftersom det var en annan tid.

Slutligen så har vi just värnplikten, där landets vice statsminister och dennes liberala parti nu är en tydligare anhängare av tjänstgöringsplikt än vad både Vänsterparti och Sverigedemokraterna är. Miljöpartiet är för frivilligförsvaret, medan Socialdemokraterna hittills inte kunnat säga vad de egentligen tycker i frågan, i och för sig av viss respekt för den pågående reformen.

Se där, ett mycket lämpligt politkområde för de avslutande partiledardebatterna. Må sista man/kvinna vakna!

Paradigmskifte

Sammanfattning

Fredagen den 5 September 2014 skede ett paradigmskifte i den säkerhetspolitiska situationen för Östersjöregionen. Ryssland utmanade för första gången NATO officiellt genom bortförandet av den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver. Detta bortförande kan bli startskottet till ett begränsat geografiskt kallt krig till Östersjöregionen med möjlig global spridning. Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation har igenom detta blivit mycket utsatt dels genom närmandet till NATO dels genom den uttalade ryska motviljan mot detta samt uttalande om att detta kommer mötas upp och dess övergång till fysisk maktdemonstration på en annan nationalstats territorium.

Analys

På fredag förmiddag, den 5 September 2014, var det många av oss som läste att en Estländsk säkerhetsofficer, Eston Kohver, hade blivit kidnappad och tvingad över gränsen till Ryssland, endast två (2) dagar efter USA President Barack Obama hade genomfört ett officiellt statsbesök. Enligt Rysk utsago greps Kohver i den nordvästra delen av Pskov Oblast, när han genomförde illegal informationsinhämtning på ryskt territorium.

Kohver förflyttades därefter från den Estländska gränsen till Moskva, för att där inför kameror dels visas upp dels häktas för enligt rysk utsago genomfört illegal informationsinhämtning på rysk mark, utöver detta visades del av bevisbördan upp i form av en pistol, 5000 Euro, en mobiltelefon och en klocka. Troligtvis är klockan eller mobiltelefonen det de avser rörande avancerad och dold inspelningsutrustning, om det varit någon annan form av utrustning hade denna troligtvis visats upp inför tv kamerorna.

Kohver hade till uppgift att möta en källa i närheten av byn MIIKSE drygt en mil från gränsövergången vid LUHAMAA. Enligt uppgifter så hade Kohver precis påbörjat en smugglingsutredning där personer ur den ryska säkerhetstjänsten, FSB, bedömdes var involverad i att föra smuggelgods över den estnisk/ryska gränsen. Kohver förefaller vara en mycket rutinerad säkerhetsofficer då han 2010 tilldelats förtjänstmedalj för sina insatser av Estlands President, ToomasHendrik, likväl gör uppgifter gällande att han var rutinerad i förebyggande arbete mot terrorism samt extremism.

Med sig till detta möte hade Kohver med sig en larmstyrka, deras uppgift var att skydda honom i händelse av att mötet ej gick som planerat, vad som hände vid mötet med den sk källan är att man genom elektronisk störning, utnyttjande av rök- och troligtvis distraktionsgranater samt med våld bortförde Kohver över den Estniska gränsen in i Ryssland. Larmstyrkan han ej agera för att försöka rädda Kohver innan de hade fört över honom till den ryska sidan.

Vad som därefter skede är nog det mest anmärkningsvärda i hela denna historia, innan vi börjar nysta i den och ser vad den egentligen har inneburit, de Ryska gränstrupperna, som förövrigt sorterar under FSB, genomför tillsammans med dess estländska motsvarighet en initial utredning där båda parter kommer överens om att någon har korsat gränsen från den ryska sidan in i Estland och där har bortförandet skett, spår efter handgemäng samt briserade granater i marken finns på den estländska sidan.

Utöver detta uttryckte ryska myndigheter i Augusti, 2014, månad en oro över att främmande makt och utländska ickestatliga organisationer skulle försöka påverka de regionala valen som genomförs den 14 september 2014. Man var främst orolig över Leningrad och Pskov Oblast, enligt dem så har falska valsedlar m m tryckts i det, "nära utlandet", för att utnyttjas i valet. Varav Pskov Oblast blir än mer intressant i och med att det är här man från rysk sida hävdar att Kohver blev gripen. Denna nyhet från Augusti skall man nog inte bli förvånad över kommer komma upp på något sätt i hela den här härvan.

För det förstaatt Kohver skulle genomfört dold källdrivning inne på ryskt territorium är föga troligt, utifrån det faktum att han är känd, har har officiellt medaljerats för sina insatser, detta gör att man har ingen möjlighet att jobba dolt på främmande makts territorium man är s.a.s. känd av motparten. Likväl har FSB 2011 pekat ut Kohver som säkerhets-/underrättelseofficer, vilket gör att han definitivt inte kan arbeta på ryskt territorium. Ingen underrättelse- eller säkerhetstjänst skulle genomföra en sådan operation med en känd illegal underrättelseofficer. Däremot historiskt så utnyttjade Sovjetunionen ofta legala underrättelseofficerare, individer med diplomatisk immunitet, flertalet gånger under nytt namn, dvs då de blivit röjda och person non grata så kom man åter till Sovjetunionen fick en ny täckmantel under nytt namn och skickades iväg till ett annat land.

För det andra, detta är en sanktionerad operation från högstapolitiska nivå, det är inte en enskild regional chef i FSB som agerat frislängande, utan själva uppvisandet av Kohver i Moskva inför media, ger detta i hand. Varför frågar sig vän av ordning? Först och främst är det mycket riskfyllt att genomföra en sådan operation som Ryssland har genomfört, troligtvis hade man en mycket bra uppfattning om vart larmstyrkan befann sig och då bedömde man att man skulle lyckas, detta har troligtvis lösts med UAV alternativt signalspaning. Därefter väljer man att visa upp honom inför media istället för att tysta ned den genomförda operationen och kanske skylla på organiserad brottslighet, detta ger i handen, sanktionerad operation.

För det tredje, den ryska uppvisningen av Kohver inför tv kameror fyller två (2) syften dels visa för de estniska myndigheterna att Kohver lever och därmed tona ned händelsen något dels visa upp för den ryska befolkningen att den ryska säkerhetstjänsten har avvärjt ett hot mot den nationella säkerheten och därmed indirekt påvisa den hotbild som man säger sig uppleva från NATO m m. Den psykologiska aspekten av detta skall ej underskattas.

För det fjärde, detta är inget annat än en renodlad maktdemonstration, man vill från rysk sida påvisa att oaktat artikel 5 i NATO stadgan så är det de som dikterar villkoren mot Estland och de övriga baltiska staterna. Likväl att man anser sig ha rätten att tillgripa sådana metoder man finner lämpliga, vilket ger i förlängningen en ytterst instabil säkerhetssituation. Detta vill jag påstå är det största säkerhetspolitiskaparadigmskiftet i Östersjöregionen sedan 1991. Vi har en nationalstat som aktivt väljer att genomföra operationer på en annan nationalstats territorium och där kidnappa en statlig tjänsteman. Det första kalla kriget 1945-1991 utkämpades som ett krig mellan de västliga och östliga underrättelsetjänsterna, där befinner vi oss nu.

Rysslands president Vladimir Putin uttalade sig till sitt nationella säkerhetsråd under sommaren 2014, där påtalade han att Ryssland har främst två tyngdpunktsområden den närmsta tiden, dessa är Svarta Havs området samt Östersjöregionen. Nu har man tydligt visat att så är fallet även i Östersjöregionen, man har övergått från övningsverksamhet till direkta handlingar dvs fysisk konfrontation.

Häri ligger det allvarliga i situationen, man har valt att övergå till fysiska maktmedel, om än i liten skala, med en konfrontationsmetod som är känd för väst sedan kalla kriget underrättelse och säkerhetstjänst mot varandra, tärningen är nu s.a.s. kastad man har gjort ett aktivt val. Vad som blir än mer allvarligt i denna situation är att Estland de facto är ett NATO land, om man nu är bered att genomföra en sådan kraftmätning mot ett NATO land vad är man då inte beredd att genomföra mot de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. Betänk Premiärminister Medvedevs uttalande från juni 2013, om Sverige och Finland närmar sig NATO kommer Ryssland vara tvungen att agera. Med det närmande som Sverige och Finland gjort till NATO dels genom Host Nation Support avtalet dels genom att bli privilegierade samarbetspartners med NATO, så bör man definitivt ta i beaktande detta uttalande och det Ryska agerandet mot det NATO anslutna landet Estland.

Slutsatser

Det paradigmskifte i den säkerhetspolitiska situationen för Östersjöregionen som talats och skrivits om har nu skett. Bortförandet av Eston Kohver är i dignitet strax under nedskjutningen av det svenska DC-3 signalspaningsflygplanet den 13 Juni 1952. Det kan mycket väl vara startskottet för ett geografiskt begränsat ”kallt krig” i Östersjöregionen, som på sikt kan få global spridning. Ryssland har genom detta valt att utmana NATO officiellt.

Sveriges säkerhetspolitiska situation kommer i och med detta bli mycket prekär. Som militärt alliansfri nation med en klart underdimensionerad Försvarsmakt, med en mycket fragmenterad säkerhetspolitisk vilja bland de politiska partierna, samt granne till en stat som ej räds utmana ett NATO anslutet land genom fysiska maktdemonstrationer på dess territorium, så bör man skyndsamt fastställa en nationell säkerhetsstrategi som är förankrad på bred politisk bas. Häri ligger den största utmaningen för det politiska block som vinner riksdagsvalet, för allt annat är de facto underordnat det nu. Tiden man kunde hoppas att detta skulle gå förbi som en lokal storm är över, vi har hamnat i den nu.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AP 1(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Russia Today 1, 2 (Engelska)
The Guardian 1, 2, 3, 4(Engelska)
WSJ 1(Engelska)

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det "anhörigstöd" som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.


Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Vad hände 6 mil från Finland?

De sista TV-bilderna av överste Igor Strelkov före semestern, från den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Även Amnesty International anser att striderna i Ukraina nu utgör en "internationell väpnad konflikt". Amnestys generalsekreterare säger också att man anser att det finns tillräckligt med bevis för att Ryssland har reguljära förband inne i Ukraina.

Man ska absolut notera att Amnesty även kritiserar Ukraina för att ha brutit mot regler och avtal vid flera tillfällen. Kremls icke-erkända krigföring i Ukraina lyfts dock särskilt fram på Amnestys egen hemsida.

Att nu organisationer för Rysslands soldatmödrar och Amnesty talat ut om Ukrainakriget är naturligtvis viktigt, liksom de oroväckande nyheterna kring IS(IS). Men de många allvarliga nyheterna från Ukraina och Mellanöstern har uppenbarligen också gjort att svenska medier missade en märklig händelse nära Finland i förra veckan, för att vara exakt i Valamo, sex mil från Finland (fram till 1944 finskt territorium). Händelsen filmades av privatpersoner men har sedermera också bekräftats av bland annat den ryska militära TV-kanalen Zvezda med både bild, text och nämnda film. Man kan se det på Zvezdas egen hemsida.

Vad var det då som hände i Valamo? Jo, den ryske överste som under flera månader varit i fokus av många händelser under Ukrainakriget, Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), dök upp i Valamo iklädd fältuniform, därtill en som han inte tidigare avbildats i. Kamouflagemönstret råkar vara FSB:s, den ryska säkerhetstjänstens (se FSB-mönster i t ex Camopedia) och kallas "pogranitjnik" (pogranichnik). Detta är på något sätt logiskt eftersom Strelkov själv uppgett att han tillhört FSB fram till 2013. Samtidigt är det första gången som han avbildats i denna uniform. Vad den "före detta" FSB-översten gjorde på rysk mark i uniform och officiellt på semester inför att omorganisera de väpnade styrkorna i "Novorossija" (hans nya uppdrag enligt klippet ovan) framgick inte. Men ledtrådar finns. Dels utgör Valamo en av president Putins favoritställen, dels syns i bild samtidigt som Strelkov för en kort stund Alexander Dugin. För den som inte är bekant med Dugin är hans person kanske överskattad men hans bok Geopolitikens grunder har författats med öppet stöd av den ryska generalstaben och innehåller bland annat avsnittet "Den finska frågan" som tydliggör Moskvas behov av "strategisk kontroll över Bottniska viken". Länge var Dugin också en av de mest drivande bakom Eurasien-visionen och aktiv i östra Ukraina långt före salamikriget inleddes.

Salamikrig? Det är mitt förslag på benämning på den typ av krig som utspelas i det nutida Ukraina. Om blixtkrig var det som gällde i vissa skeden av andra världskriget menar jag att salamikrig nu skulle kunna vara ett passande namn eftersom en av grundprinciperna uppenbarligen är att använda salamitaktik, att vinna mark genom små men många steg. Lägg därtill att en viss italienare nu citeras för att försvara kriget.

För övrigt finns nu åter den synnerligen läsvärda boken om svenskarna i vinterkriget åter hos SMB, alltså boken För Finlands frihet.

P.S.
Kamouflagejackan som överste Strelkov/Girkin bär i klippet längst upp är ingen direkt reproduktion av tysk "smock" från andra världskriget utan en rysk modell kallad "Partizan" (ja, med "z"). Men släktskapet är tydligt. För mer om Partizan se t ex nämnda Camopedia.