Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg "substansiella uppskalning" av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var "inte obetydlig förstärkning", vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.


1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.


2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.


3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.


Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.


Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Ingress – i skuggan av den första Bosnien-bataljonen BA-01

Befälsreformen skulle precis påbörjas – plutonchefen var en värnpliktig fänrik ur flottan, Johan Améen. Han var inte särskilt van att föra trupp, men trevlig. Ställföreträdande plutonchefen däremot föreföll ha stor befälskraft – en yngre fanjunkare ur arméns trängtrupper, Cay Åkesson. Johan hade högre grad och var officer, men Cay var yrkesbefäl och mycket erfaren. I den andra utbildningsveckan var rollerna omvända, Cay blev löjtnant 1/6 1983 och blev därmed plutonchef – befälsreformen NBO var påbörjad på riktigt.

vakten CVJag själv hade muckat från Jämtlands Fältjägare I 5 som infanterist och pansarvärnssoldat ca. två månader tidigare, sent i mars 1983. Det gick smidigt att rycka in igen på dåvarande FN-Skolan (FNS) på P 10 i Strängnäs och det var enkelt att ta till sig drillen och disciplinen samt det höga utbildningstempot – det hade grundutbildning vid I 5 lagt en bra grund för.

Jag hade blivit uttagen till den s.k. Beredskapsbataljon 54B vilken kom att utgöra grund för den reducerade insatta FN-bataljonen på Cypern inom ramen för UNFICYP. Jag var en av få från min ålderklass och det visade sig att det fanns några särskilda skäl till det. Ca hälften av beredskapsbataljonens soldater och befäl togs ut till Cypern-bataljonen – gallring!

På bataljonen fanns några officerare som jag långt senare skulle stifta bekantskap med; överstelöjtnant Bo Pellnäs, major Anders Kihl och kapten Jan Salestrand för att nämna några.

Tiden på Cypern, från oktober/november 1983 till maj 1984 blev för egen del mycket positiv och lärorik. En av de både då och nu roligare och mer givande perioderna i en soldats liv. Tiden på bataljonen C-83 blev också inkörsporten till flera andra missioner och var den relief jag hade när jag 10 år senare fick befälet över en pansarskyttepluton för insats i Bosnien och i Sarajevo och Tuzla – det skulle visa sig att det var något helt annat.

Alfa Sierra BA02


Specialoperationer norr om Krim


Ödesmättad ukrainsk musikvideo från Cherson i vilken mest ukrainska trupper syns men även en skymt av de ryska.

Här följer en sammanställning av uppgifter om ryska statliga (alltså inte lokala gruppers) specialoperationer i Ukraina norr om republiken Krims område.

De första uppgifterna från ukrainska myndigheter om ryska specialoperationer i Ukraina efter Krim-inmarschen men utanför Krims område gällde ett gripande i Donetsk-regionen den 11 mars. Ingen bild av den gripne har släppts men väl av hans sprängmateriel (se föregående inlägg).

Den andra uppgiften om specialoperationer gällde särskild inhämtning i Cherson-regionen, bland annat riktad mot ett luftvärnsförband baserat i Kachovka (några kilometer från Gammalsvenskby). Chefen för inhämtningsgruppen uppgavs vara en rysk militär underrättelseofficer från Rjazan född 1981. Hur många fler det var i gruppen angavs inte.

Den hittills största rapporterade operationen utanför Krim, Strilkove-operationen, inleddes den 15 mars och utspelar sig fortfarande och det i samma län som ovan, alltså Cherson precis norr om Krim. Det började med att ett 80-tal ryska soldater, från VDV och/eller GRU, anlände med fyra helikoptrar och tre pansarbilar och tog kontrollen över två gasanläggningar i Strilkove (på ryska Strelkovoje), fågelvägen 6 kilometer bortom republiken Krims gräns - som enligt Ryssland nu också utgör rysk gräns.

Det som skiljer Strilkove-operationen från de två föregående är inte bara styrkans storlek (förstärkning har nu uppenbarligen skett) och att operationen ännu pågår utan även att ryska statsmedier har rapporterat om den. Men enligt ryska ITAR-TASS var det inte ryska militärer som intog gasanläggningarna utan självförsvarsstyrkor från Krim. ITAR-TASS valde dock att illustrera med en bild som inte rimligen kan föreställa någon lokal självförsvarsstyrka.

Mycket omvälvande händelser har de senaste dygnen utspelat sig i Moskva men så vitt undertecknad vet utspelar sig i skrivande stund i "mediaskugga" ännu den märkliga Strilkove-operationen i Cherson. Hur ska den sluta? Den ukrainska videon här ovanför vill påminna om läget i Cherson.

Kompletteringar till denna sammanställning välkomnas.


Video från Krim av signaturen ”Russian Patriot” med mycket sevärda bilder varav många med VDV och en del VDV:s spetsnaz och/eller GRU:s.

Gästinlägg: Krim förlorat för Ukraina!? Vad händer nu?




Bloggen går tyvärr tillfälligt på sparlåga men kommer förhoppningsvis igång igen så fort motivationen att skriva kommer tillbaka. När den egna kreativiteten tryter så finns det dock andra som levererar. 

Med anledningen av det som nu händer i Ukraina och att Rysslands president Putin alldeles nyss slagit fast att Krim nu till tör Ryssland så har jag i dag nöjet att publicera ett unikt gästinlägg från en erkänt mycket kompetent rysslandskännare, sjöofficeren och f.d. attachén kk Christian Allerman.

Allerman skrev i går även en läsvärd artikel på SvD Brännpunkt som jag rekommenderar att läsa, och för den som alldeles nyss såg Aktuellts 21-sändning så kunde ni även se Allerman ge sin syn på läget i Ukraina där, och han deltog även i Sveriges Radios Studio Ett tidigare idag.

/ Skipper

--------------------------

Ryssland har återigen ingripit i ett nära grannlands inre angelägenheter. Detta trots att Ryssland oftast brukar påpeka nödvändigheten av att stater får lösa sina inre konflikter internt och ifred, utan andra staters inblandning. 

Detta gäller t.ex. i Syrien, som Ryssland ser det. En annan syn har dock Kreml uppenbarligen då det gäller länder i det egna närområdet, i det som i Ryssland kallas ”det nära utlandet”. År 2008 var Georgien på väg mot Väst, en anslutning till EU och NATO låg i tiden. Detta stoppades genom en rysk militär intervention i Georgien i syfte att ”skydda ryska folkgrupper” i de georgiska autonoma områdena Abchazien och Sydossetien. NATO-medlemskapet försvann därmed för Georgiens del in i en oviss framtid då NATO inte accepterar att en ny medlem har konflikter med en grannstat.

I fallet Ukraina kan noteras att den orangea revolutionen år 2004 medförde en Väst-orienterad politik vilken bland annat innebar att avtalet med Ryssland avseende den ryska Svarta Havsmarinens nyttjande av Sevastopol som huvudbas skulle löpa ut 2017. Efter den ryssvänlige president Janukovitj installation som ny ukrainsk president förlängdes emellertid avtalet till att gälla till och med 2045. Och som erkänsla för en mer ryssvänlig politik erhöll Ukraina bland annat en ordentlig gasrabatt, mer än 50 %, på importerad rysk gas. Därutöver fortsatta ryska lån och krediter för att stödja den svaga ukrainska ekonomin.

Hösten 2013 var det så dags för Ukraina att svara upp mot EU:s östeuropeiska initiativ. Kreml mullrade i bakgrunden, bl.a. genom ett uttalande av försvarsminister Schoigu i början av september 2013. Hans uttalande innehöll formuleringar såsom att Ukraina har varit, är, och alltid kommer att vara en viktig strategisk partner för Ryssland. En klar signal om att det inte från rysk sida var önskvärt med ett ukrainskt närmande till EU. När Janukovitj anpassning till den ryska synen, efter ett möte med Putin i Kreml strax före mötet med EU, medförde att något avtal med EU inte skrevs på, startade demonstrationerna på Majdan. Såväl Janukovitj som Putin underskattade dock kraften i protesterna vilka sedan i februari medförde att Janukovitj avsattes av parlamentet. Den nya ukrainska regeringen är nu återigen påtagligt Väst-orienterad och plötsligt är Ryssland tillbaka i ett läge liknande det som rådde 2004 vad gäller utvecklingen mot Väst i Ukraina. Ett ukrainskt närmande till Väst ligger dock sannolikt fortfarande inte i linje med vad Kreml anser är acceptabelt. Kan fler stater i det ”nära utlandet” tillåtas lämna den ryska intressesfären för att integreras i Väst? Blotta möjligheten att den nya ukrainska regeringen begär en omförhandling av den ryska flottbasens i Sevastopol varande eller icke varande, kan nog i sig vara en bidragande orsak Rysslands agerande på Krim. Inte minst beroende på den nybyggnation av örlogsfartyg som idag sker, sex fregatter och sex ubåtar, alla avsedda för den ryska Svarta havsmarinen.

Mot bl.a. denna bakgrund ingrep sedan Ryssland i Ukrainas inre angelägenheter. Dock inte officiellt i enlighet med den s.k. Medvedev-doktrinen inskriven i den ryska Militärdoktrinen från 2010: ”Ryska federationen förbehåller sig rätten att använda de väpnade styrkorna och övrig trupp….. för att skydda sina egna medborgare som befinner sig utanför den Ryska federationens gränser, …...” utan på ett betydligt mer sofistikerat sätt.

Det ryska ingripandet mot Krim den 2-4 mars var skickligt planerat och genomfört med användande av bl.a. civila ryssvänliga provokatörer och ”oidentifierbar” militär trupp. Det vill säga; formellt är det ingen rysk trupp som har tagit över Krim, bara ”ryssvänliga självförsvarsstyrkor” vilka försvarar en hotad rysk minoritet. Det påstådda hotet mot en rysk minoritet är dock ren propaganda och osanning, vilket alla vet om, inklusive den som säger det.

Vad händer nu? Att Krim är förlorat för Ukraina och kommer att bli en ny rysk enklav är sannolikt. Frågan är vad som mer kan komma att hända i ett så spänt läge som det som nu råder. Kan resten av Ukraina verkligen tillåtas gå mot Väst? Kommer Ryssland att svara på Västs sanktioner med motsanktioner, som i det så kallade Magnitskij-fallet för något år sedan? 

Risken för en spänningshöjande spiral är tyvärr påtaglig. Vi får alla hoppas på att besinning infinner sig så att spänningen kan lägga sig och att en diplomatisk lösning uppnås, utan våld.

Christian Allerman

Sveriges marinattaché i Ryssland 1999-2002 och 2007-2009
Ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Emottagande av stöd

Bergrum i Bjugn, Norge. Ett av sex norska bergrumskomplex för förhandslagring av amerikansk materiel. Foto: US DOD
Ett ämne som jag flera gånger försökt belysa här på bloggen är svårigheterna med att effektivt och snabbt ta emot utländskt militärt stöd. Det är en fundamental del av dagens svenska försvar vilket alla, från politiker till Försvarsmakten, är överens om är helt beroende av ett snabbt utländskt ingripande i händelse av kris eller krig.

Det jag har försökt belysa är att det dock är betydligt svårare och mer tidskrävande att effektivt ta emot stöd än vad det är att lämna stöd. Man tenderar nämligen i diskussioner som solidaritetsdeklarationen att faktorera in att Sverige över tiden lämnar militärt stöd i form av internationella insatser till t ex Afghanistan. Hur svårt kan det alltså vara?

Det man då glömmer är att svenska förband i regel alltid (efter månader av förberedelser på hemmaplan) ansluter till en befintlig insats där det mesta av infrastrukturen redan finns på plats och att det handlar om att trygga stabiliteten i ett konfliktområde (oftast intern konflikt) som redan härjats under lång tid. Detta är en diametral motsats mot vad vi förväntar oss på hemmaplan, där vi talar om mycket snabba förlopp, vilket nu senast illustrerats av Krimkrisen. Föregångaren i form av Georgienkriget fick dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors att helt korrekt uttrycka att "vi ser idag hur ett krig kan vara över på en vecka" (vän av ordning kan då visserligen fråga sig varför vi ska nöja oss med ett försvar där huvuddelen har beredskap understigande 3 månader och ingen del över 6 månader?).

När Turkiet för ett drygt år sedan begärde stöd av NATO med luftvärn för att skydda sig mot syriska kränkningar, tog det drygt 6 veckor innan det första luftvärnsförbandet hade nått grundläggande operativ status. Som jämförelse kunde USA förra veckan förstärka den baltiska incidentberedskapen mindre än en vecka efter att behov uppstått tack vare en förberedd infrastruktur för detta och att man hade delar av förbandet redan på plats i Siauliai, Litauen.

Den norska lösningen
Just nu pågår den stora norska övningen Cold Response i norra Norge. Övningen som i år omfattar 15 000 personer, hålls numera vartannat år och har bland annat som målsättning att öva NATO-länderna i logistiken att genomföra förstärkningsoperationer. "Som av en händelse" hålls övningen återigen i just den terräng där Norge sedan decennier planerat att bromsa ett sovjetiskt angrepp, även om scenariot idag mer handlar om internationella fredsframtvingande insatser. Sverige deltar i år igen med såväl flygförband som markförband liksom man gjort varje gång sedan 2009. Förra gången deltog Sverige även med marina förband, men detta fick utgå i år. Sålunda kan man säga att Sverige är rätt väl övat i att förflytta förband till Norge och jacka in i multinationella förband under norsk operativ ledning och att operera i norsk terräng. Motsatsen har dock aldrig skett i Sverige, med undantag för ett norskt gästspel med artilleri i Skåne i somras.

Det intressanta i sammanhanget är dock de omfattande förberedelserna som man genom året vidtagit i Norge, vis av erfarenheterna från andra världskriget och de misslyckade brittiska och franska ansträngningarna att stötta Norge. Redan tidigt under det kalla kriget förbereddes bland annat norska flygbaser för att kunna inrymma flygplan från andra NATO-länder, framförallt USA. I början av 80-talet beslutades om några av de mest omfattande förberedelser, nämligen förhandslagringen av materiel och ammunition för en stridsgrupp ur Marinkåren om drygt 13 000 man och 150 stridsflygplan. I förhandslagringen skulle finnas fordon och annan materiel, samt ammunition och underhåll för 30 dygn. Innan en konflikt i Europa bröt ut skulle USA med en luftbro tillföra personalen och stridsflygplanen som då endast skulle behöva ta fram sin förberedda materiel ur förråden och lasta om den för transport till det område i Norge som skulle förstärkas. Av den anledningen färdigställdes sex stora bergrum i Trondheimstrakten för att inrymma materielen och underhållet.

Fortfarande idag är denna förhandslagring aktiv, även om en ansenlig del av materiel tagits ur förråden för användning i Irak och Afghanistan. Under årets upplaga av Cold Response deltar amerikanska marinkåren och man övar då konceptet med förstärkning av Norge. Personal har flugits in till Trondheimsområdet och materiel tagits ur förråden för insats uppe i trakterna av Bardufoss där övningen nu pågår för fullt.




Sverige då?
Fortfarande fem år efter att riksdagen antog den försvarspolitiska inriktningspropositionen som innefattade den svenska unilaterala inriktningspropositionen har inga egentliga förberedelser vidtagit för att möjliggöra ett snabbt och effetkivt utländskt militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig.

Huvudorsaken är naturligtvis att ingen på politisk nivå kunnat peka ut VEM eller VILKA som ska stå för det militära stödet eller med VAD. Utan att veta detta är det så gott som omöjligt att genomföra en planering för hur ett stöd bäst ska användas.

Tills detta kan genomföras är och förblir det svenska militära försvaret en papperstiger även om nu insatsorganisation 2014 någon gång kan intas. Denna organisation är som bekant från ÖBs uttalande nämligen dimensionerad för att kunna försvara en begränsad del av landet, mot ett begränsat militärt angrepp i en vecka till utländsk hjälp anländer.

Eftersom Sverige än så länge är allianslöst går det inte som i Norge att förhandslagra någon materiel i Sverige. Det är också tveksamt om något land idag skulle vara intresserat av detta med tanke på de investeringar detta skulle kräva i form av extra uppsättningar av materiel. Bergrum för dylik lagring finns det dock gott om runtom i landet även om de i hög takt plomberas. Stöd måste alltså transporteras till Sverige och det är det svåraste och mest tidsödande. Vilket hamnområde har tillräcklig kapacitet och närliggande infrastruktur att ta emot den mängd tonnage som på kort ska ankomma, lastas av, rangeras och vidaretransporteras inom landet? Området måste därtill kunna försvaras mot eventuella angrepp. Här har Johan Wiktorin sedan tidigare föreslagit att man förbereder Halmstad som en logistikbas för tillkommande stöd med tanke på hamn, närliggande flygplats och väg- och järnvägsnät och inte minst att Sveriges enda luftvärnsförband finns i Halmstad.

Utländskt stöd med flyg då? Ja, inte heller detta är gjort i en handvändning, vilket kan illustreras av de långtgående amerikanska förberedelserna i Norge. Även om man snabbt kan flytta själva flygplanen är det en hel del tyngre materiel som bäst fraktas på annat sätt då det annars tar en stor mängd transportflygplan i anspråk. Därefter tillkommer tiden för att få själva förbandet operativt på plats. För den svenska Libyeninsatsen tog detta flera veckor som resultat av man inte hade haft tid att förbereda sig ordenligt för den typ av bas man hamnade på och friktioner i lednings- och sambandskedjan. I Sverige tillkommer de infrastrukturella problemen, vilket jag belyste i somras.

Det är som sagt mycket hög tid att konkreta förberedelser vidtas i Sverige för att ta emot militärt stöd. Jag kan inte låta bli att förvånas över att Sverige gång efter annan, år efter år, ska öva förstärkning av Norge, men att motsvarande aldrig kan genomföras i Sverige. Det här är ett problem den politiska nivån, framförallt försvarsberedningen, måste adressera.

Gästinlägg: Inspektören – Ombordläggning

Här kommer ett tredje inlägg från den kontroversielle debattören Inspektören. Jag tror att det kommer skingra molnen för en del.
Metoden har varit oortodox, något som tycks behövas i en tid då få debatterar för marinens överlevnad. Debatten är alldeles för ensidig. Vi behöver en debatt som omfattar alla arenor.

Ombordläggning betyder kollision mellan fartyg och titeln är vald av Inspektören för att den symboliserar första inläggets mottagande i den marina debattmiljön.
Det var från vissa håll en ganska kraftig salva mot budbäraren, något som dessvärre är alldeles för vanligt i både debatten och politiken. Glädjande är att vissa debattörer tidigt tog upp tråden och började debattera sakligt.
 
Tror någon att det hade diskuterats så mycket om jag hade publicerat ett vanligt pro-marinen-inlägg från Inspektören? Det tror inte jag.
 
/C

________________________________________________________________________________


Debattmässig ombordläggning

 
Det finns i politikens värld två sätt att skapa stor uppmärksamhet. Antingen göra skandal eller komma med ett väldigt kontroversiellt förslag. I detta fallet valde jag det senare.
Att skriva ett sådant inlägg som jag inledde min serie inlägg här på Cynismers blogg var svårt på så sätt att det gällde att försöka framställa sig så svepande och raljerande som möjligt. Detta i syfte att försöka likna något som en folkvald skulle kunna skriva som riksdagsmotion.

 
Jag tror nämligen inte att ett dylikt förslag är helt osannolikt om 5-8 år när det börjar gå upp för våra folkvalda vilket enormt investeringsberg inte bara FM i allmänhet har utan Marinen i synnerhet.
Då är risken extremt stor att ”listiga idéer” som den jag lade upp blir verklighet i form av riksdagsmotioner och använder man dessutom värdeorden besparing och sammanslagning då pekar kursen rakt upp på grund för en redan mycket liten marin med stort omsättnings och underhållsbehov.

Vi har under detta år sett exempel på hur riksdagsmän från ett visst parti med stort inflytande uttryckt sig med stor okunnighet om FM och dess realiteter och jag tror som sagt att det kan komma mera och värre saker.


Politisk okunnighet rörande marina frågor har drabbat oss hårt och kommer att fortsätta drabba oss.

Här tänker jag t.ex på stoppad anskaffning av Lvrb och utveckling av ubj-torped även om den senare kanske kommer att påbörjas igen. Beslutet att flytta Säkkomp Sjö från Karlskrona till Göteborg 2003. Ett beslut som drevs igenom av Fömin Leni Björklund. Samma person som ledde utredningen som slutade i en försvarsmaktsgemensam helikopterflottilj med bekant katastrofalt resultat för sjöoperativ förmåga. Till sist vill jag ta upp den av centerpartisten Gunnar Björk ledda utredningen i mitten av 1990-talet som mynnade ut i avskaffandet av de försvarsgrensspecifika officersskolorna och inrättandet av de gemensamma Militärhögskolorna. Här blev resultatet att de marina eleverna har fått gedigna kunskaper i marktaktik och markteknik men rudimentär utbildning i det dom behöver. Detta är fortfarande aktuellt för GMU och OP/TA-elever. Intressant detalj är att eleverna på OP/TA-naut läser en kurs i asymmetrisk krigföring och givetvis med tyngdpunkt på markoperationer.

 

Även inom FM råder oerhörd brist på förståelse.

Detta tar sig b.l.a. uttryck i 2013 års Perspektivrapport från FM till regeringen där alla tre föreslagna alternativ på försvarskoncept innehåller en reduktion av Marinen. En marin som redan idag är för liten i förhållande till uppgifter och möjligheter till att öva i större och sammansatta förband.
 
Jag har ingen lösning av den gordiska knuten genom ett Alexander-hugg men jag tror på ett långsiktigt opinionsarbete både mot folkvalda, andra myndigheter och inom FM.
 

Man måste förstå den marina krigförings särart och behovet av att i stort sett omedelbart påbörja eller planera in ett antal anskaffningsprocesser av marin materiel. Detta givetvis efter i försvarsbudgeten markant höjda materielanslag avsedda för marinen. nnars står vi där 2030 med användningsförbud på alla vapen och slagvatten ända upp till gunrummet på kvarvarande enheter

Jag har inga färdiga förslag på numerär men en målbild kan vara den numerär som beskrivs i artikeln Därför behövs en Marin i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4 2013.



Ett Marint manifest
 
För att skapa opinion behövs ett upplysande och någorlunda kortfattat budskap om behovet av en stark svensk sjömakt (ej på bekostnad av andra försvarsgrenar), något i stil med ett ”Marint manifest”
För att få ordentlig trovärdighet borde detta skapas av Kungl. Örlogsmannasällskapet och spridas m.h.a försvarsbloggare m.fl. till beslutsfattare på olika nivåer under en längre tid så att budskapet tränger in. Detta enligt principen ”Tjat lönar sig”

 
Avslutningsvis så vill jag tacka Cynismer för möjligheten att lägga upp gästinläggen här och vederbörandes förståelse för mitt val av en något provokativ metod. Det är alltså inte bloggägaren själv som skrivit detta i syfte att få mer besökare till bloggen, något som har insinuerats på sociala media.

 
Inspektören

Ofrivilliga hangardrottningar

TV 4 uppmärksammar idag att svenska JAS 39 blir stående i hangarer runtom i landet i väntan på reservdelar under långa perioder då inga reservdelar tillhandahålls från centrala lager. En fråga och situation jag alltför väl själv kan relatera till och som den politiska nivån duckat för hittills.

På eftermiddagen har TV 4 kompletterat sitt inslag från morgonen med att intervjua försvarsutskottsledamöterna från Blekinge, Annicka Engblom (m) och Peter Jeppson (s), som vill ta upp frågan i Försvarsutskottet. Man uttrycker även sin oro över att reservdelsbristen till slut kan komma att drabba incidentberedskapen så att flygplan där blir stående.

Den oron är i högsta grad obefogad då incidentberedskapens flygplan (och eventuella andra skarpa insatser med svenska JAS 39) är prioriterade högst. Därmed kommer reservdelslagret sannolikt aldrig att bli så lågt att dessa flygplan blir drabbade. Däremot kommer bristen att drabba all annan flygverksamhet med JAS 39 i Försvarsmakten varvid Flygvapnets operativa effekt successivt nedgår då flygtrim är en färskvara. Det ska inte mycket till innan besättningarna går under den nivå som krävs för att upprätthålla kompetensen för att sitta incidentberedskap.

Det är högst välkommet att Försvarsutskottet belyser frågan med reservdelsförsörjningen, även om inte denna är den enda faktorn till haveriet. Jag har tidigare i fyra inlägg belyst Försvarsmaktens ständigt sjunkande flygtidsuttag med därav följande kompetensskuld. En trend som är klart illavarslande samtidigt som vi har ett osäkrare läge i närområdet och Europa än på flera decennier. Bristen på operativa flygplan är ett systemfel. Som illustration kan nämnas att det ungerska flygvapnet i år avser att flyga ca 3300 timmar med sina 14 st JAS 39 (drygt 230 h/flygplan), vilket har avtalats med Sverige. Samtidigt kan man i Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 dystert läsa att Försvarsmakten endast producerade 9968 timmar med sina nästan 90 st JAS 39 (mindre än 120 h/flygplan).

Forsätter trenden på detta sätt kommer de svenska stridsflygdivisionerna inom en snar framtid att bli en- eller tvårollsdivisioner istället för att ha piloter som kan uppträda i alla de tre roller som systemet är utvecklat för, nämligen jakt, attack och spaning.



Tidigare inläggsserie varifrån diagrammet är hämtat
Del 1 (trenden), 2 (konsekvenserna) , 3 (orsakerna) och 4 (förbättringsförslag)

Ukraina – Negativa maktförskjutningar för Sverige

Idag sker den olagliga ”omröstningen” på Krim rum, och världen håller andan inför vad som ska komma. De sociala medierna går på högvarv med spekulationer om alla tänkbara utfall. Det är verkligen svårt att förstå vad som händer och hur detta kommer att förlöpa. Om man försöker ta ett eller två steg tillbaka tecknar sig dock en för oss potentiellt farlig bild. Europa håller på att tappa makt och riskerar att bli allt instabilare.

Ryssland

Vladimir Putin har under krisen betecknats som alltifrån ”galen” till ”geni”. Den allmänna visdomen i Väst är att Ryssland kan tvingas på knä genom sanktioner. Jag är inte så säker på att så är fallet. Visst kan riktade sanktioner svida, men många av de oligarker som man siktar på har kommit till nuvarande positioner genom bland annat osentimentalitet och en viss portion hänsynslöshet. Många av dem kommer att hitta vägar runt.

Som jämförelse kan vi se hur sanktionerna mot Iran segervisst ropats ut som lösningen på det iranska atomproblemet, men hittills har inget reellt hänt än nya förhandlingar. Väst med sin alltigenom ekonomiska lins bortser från repression och både det iranska och ryska folkets förmåga att uthärda umbäranden samt ledningarnas förmåga att förtrycka dem.

Ryssland är både starkare än vad vi vill och svagare än vad vi fruktar. På plussidan står att landet, som jag påpekade när krisen var i sin linda, har en välfylld kassakista. Det innebär att man kan få folk att utföra tjänster direkt. Makthavarna har ett lättare jobb när det gäller själva beslutsfattningen i en liten krets också. Med hjälp av statlig kontroll av framförallt TV och kväsande av opposition kan dessa sedan influera befolkningens attityder.

På lite längre sikt pekar kurvorna dock åt fel håll för Moskva. Framförallt riskerar det nuvarande agerandet att skrämma bort investerare som kan hjälpa till att få fart på den eftersatta infrastrukturen. Ryssland är också beroende av att energipriserna hålls uppe, vilket ett lagom småputtrande av små bränder här och där kan borga för.

En del talar för att Ryssland är berett att gå vidare militärt till S och O Ukraina efter helgen, men det är långt ifrån givet. Hur en sådan skulle kunna se ut kan du läsa om här.

Det är lätt att starta en militär konfrontation, men desto svårare att behärska dess utgång. Är Ryssland verkligen beredd att riskera att binda upp sina stridskrafter när den ryska krigsmakten långtifrån är färdigbyggd, särskilt när det gäller de mer högteknologiska försvarsgrenarna? Går Ryssland in och Ukraina försvarar sig riskerar vi ett stort krig i Europa, helt otänkbart för de allra flesta så sent som en månad sen.

Även om min ursprungsprognos färgades av en dos förhoppning (det är alltid svårt att slita sig från dessa i bedömningar), så skulle jag fortfarande inte bli förvånad om Putin försöker byta tempo efter helgen. Med ett manipulerat ja i ”röstsammanräkningen” kan han erbjuda det som omvärlden trängtar mest efter just nu – lugn och ro. Ett förnekande av anslutning till Ryska Federationen efter att Krimborna ”röstat ja”, skulle överrumpla omvärlden som nu är helt inställd på en form av annektering. Ännu elegantare vore dessutom att ”studera Krimbornas vädjan” för att bibehålla handlingsfrihet och därmed tryck på Ukraina under obestämd tid.

Om bara omvärlden accepterar den ryska Monroedoktrinen, så kan presidenten göra affär som innebär ukrainsk neutralitet och Krim som en autonom republik inom den statsbildningen – med Sevastopolbasen kvar i ryska händer förstås. En lösning som låter Ukraina bära de ekonomiska kostnaderna som extra bonus.

Detta skulle ge honom möjlighet att fortsätta byggandet av sin nya krigsmakt, medan Kreml kan fortsätta bygga nya relationer med länder som Egypten och Saudiarabien för att stärka sitt projekt att etablera reell makt inom den ryska intressesfären.

Mottesen mot detta är att Ryssland på grund av sitt agerande tappar fotfästet och inför hot om isolering istället imploderar med stor oreda som följd. Detta skulle mycket väl kunna ske, men det är också en potentiellt farlig utveckling. Den övergripande slutsatsen för Ryssland är därför att landet har äntrat en period av ökad instabilitet och oförutsägbarhet.

USA

Samma intresse av att energipriserna hålls uppe drivs av starka intressen i USA också. Genom sin teknologiska överlägsenhet på området kan landet utvinna skifferenergi som kommer att rita om styrkeförhållandena i världen. Det kan på sikt, vid en tillräckligt hög nivå, innebära att USA:s kreditekonomi kommer att stärkas.

Landet har också fortfarande en stark dragningskraft på omvärlden, inte minst till landets universitet. Detta innebär att försörjningen av mycket kompetent arbetskraft säkerställs för lång tid framöver. Med nya medborgare av asiatiskt ursprung är den kulturella förståelsen av världens nya ekonomiska centrum säkrat.

Med ekonomisk, teknologisk och kulturell styrka kommer USA klara av att upprätthålla sin militära styrkeöverlägsenhet ännu ett par decennier. Detta är den starkast återhållsamma kraften för ryska äventyrligheter, men i takt med den ryska upprustningen kommer den att minska över tid – åtminstone i vårt närområde. Redan idag har USA cirka hälften av sina stridskrafter i Stilla havet.

Ett dilemma som amerikanska beslutsfattare ställs inför är hur man ska förhålla sig till framförallt den kinesiska styrkeuppbyggnaden. Med stärkt ekonomi kommer Kina år för år minska avståndet militärt. Strateger i Washington måste fråga sig, om detta är en önskvärd utveckling. Svaret är antagligen nej, men det betyder inte innebära att man kommer att söka en konflikt innan det är försent.

Däremot kommer man med stor sannolikhet öka stödet till sina allierade i regionen för att motverka kinesisk expansion, ett förhållande som gäller i Afrika också – där kinesisk råvaruexploatering tilltar i styrka.

En oroande faktor när det gäller USA är landets attityder till omvärlden och inre spänningar. Efter en lång kampanj i främre Asien och Mellanöstern, vars grunder delvis bestått av starka kristna övertygelser, så håller USA nu på att blicka inåt. Den förhärskande attityden enligt de senaste mätningarna visar att det amerikanska folket anser att världens länder bör lösa sina problem själva.

Samtidigt tilltar det inre motståndet mot den federala staten. I princip alla delstater huserar en anti-etablissemangsmilis, särskilt framträdande är den i Michigan. Dessa hämtar bränsle från debatten om övervakningsstaten och den fullständiga nedbrytningen av vissa områden som utsatts för stor omstrukturering exvis Detroit.

Ett mer konservativt USA som vänder sig inåt är ingen bra utveckling för USA, men heller inte för Europa och Sverige.

Kina

Medan Väst och Ryssland mäter sina krafter i Ukraina bidar Peking sin tid. Även om det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd häromdagen mot de tretton ja-rösterna framställdes som en seger, så är det noterbart att Kina avstod i omröstningen.

Detta är särskilt intressant som det är en djupt grundad kinesisk politik att territoriell integritet ska respekteras. Trots att Moskva bryter mot detta med väpnad aggression, och trots att Ukraina och Kina så sent som i början av december ingick ett omfattande samarbete. Kina lovade bland annat att komma till Ukrainas undsättning om landet blir utsatt för en kärnvapenattack (!). Kinas frånvarande röst är ingen seger, utan en förlust för Väst och för FN.

Medan Kinas ekonomi och militära apparat fortsätter att växa, så står landet inför flera stora problem. Det rör sig bland annat om miljöförstöring och demografi. I synnerhet det sista är intressant, om man tar sig ned ett lager i befolkningsstatistiken som visar stora regionala variationer i landet. Ett par av provinserna står inför en stark implosion till följd av enbarnspolitiken som dessutom förstärkts av den pågående urbaniseringen.

En tredje faktor är risken för finansiella kriser till följd av spekulation, och förstärkt av korruption. Det gör Kina sårbart för framtiden och därför kommer repressionen att fortsätta, så att social oro inte får fäste i delar av landet. Klarar man det finns det mycket som talar för att Ukrainakrisen stärker Kina på bekostnad av övriga aktörer.

Europa/EU

EU’s mjuka makt eller rättare sagt attraktion är fortfarande ännu stark, även om prognosen på medellång och lång sikt ser dystrare ut på grund av demografiska faktorer. En faktor som EU hoppas ska bidra till fortsatt ekonomisk styrka är ett frihandelsavtal med USA, och det är nog en riktig bedömning.

Europas akilleshäl de senaste åren har istället varit den accelererade nedbrytningen av dess militära makt, något som blivit särskilt tydligt kring Ukraina. Men det är inte bara där. Just nu lever EU’s förmåga att leverera militära resurser till det nya uppdraget i Centralafrikanska republiken farligt, trots att pogromerna där nu bytt skepnad och riktar sig mot muslimer istället. Det är i princip bara Frankrike som har vilja och förmåga att leverera militär kapacitet av tillräcklig storlek för krishantering, fast då för franska intressen i första hand förstås.

Storbritannien har drabbats av en liknande släng isolationism som USA, och vinner de konservativa valet så stundar folkomröstning om EU. Ett Storbritannien som dessutom åtminstone i teorin kan tvingas släppa Skottland och som hyser stort beroende av ryska pengar på Londons finansmarknad kan helt plötsligt befinna sig på drift från Europa istället. En utveckling som i ett historiskt perspektiv knappast gagnar Sverige.

Kvar som central kraft i Europa står Tyskland. Landet vars ekonomi fortfarande är välskött och tillräckligt dynamiskt kan tillsammans med grannen Polen förskjuta tyngdpunkten i Europa markant österut.

Frågan är bara var landet tar vägen i relationen med Ryssland. Den förre förbundskanslern Schröder orsakade stort rabalder i veckan när han uttryckte sig urskuldande om Rysslands agerande. Eftersom Schröder efter han slutat sin politiska karriär tog plats i Gazproms styrelse är det en utmärkt illustration till den allra farligaste maktutövningen Ryssland haft de senaste fem-tio åren, nämligen förmågan att sprida korruptionssmittan till sin omgivning.

Nu sitter en konservativt dominerad samarbetsregering vid makten, men om processen får fortsätta kan det bli en nygammal Ostpolitik med hög grad av anpassning mot rysk makt, om denna fortfarande ökar. Detta förstärks av den tyska energipolitiken som består av ryskt energiberoende och en misslyckad satsning på vindkraft. Trots kraftiga subventioner för vindkraften har de tyska energipriserna för konsumenterna ökat dubbelt så mycket för Tyskland jämfört med övriga Europa. Den ojämna energiproduktionen av vindkraften har också inneburit höga toppar av skadlig kolkraft som ersättning.

Säkerhetspolitiskt måste Sverige därför bevaka var Tyskland tar vägen i sin relation till Ryssland. En uppdelning mellan dessa stormakter av olika intressesfärer som inför andra världskriget måste undvikas till varje pris. Här är särskilt intressant att minnas att den hårdföre ideologen Alexander Dugin, vars reella inflytande i Kreml nuförtiden är svårt värdera, föreslagit att Estland ska tillfalla Tyskland, medan Finland, Lettland och Litauen ska med olika mått av självständighet tillhöra Ryssland.

Värt att veta om denne Dugin är att han på 1990-talet hade en fascistisk period och utverkade starka relationer med extrema rörelser i Västeuropa, något som man kan fundera på när det gäller kommentatorsfälten i europeisk press och så kallade valobservatörer från olika extrempartier runt om i Europa. Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi. Med ökad nationalism, arbetslöshet och social oro kommer instabiliteten öka även här i Europa.

………

Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.

Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.

Försvarsminister Karin Enström angav i våras att Lissabonfördraget innebär att man måste stödja sina grannar i händelse av en attack, medan socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin häromdagen i SVT Forum (minut 22-23) menade att Solidaritetsdeklarationen och EU:s Solidaritetsklasul (42.7) inte handlade om militära förpliktelser, utan om terrorism och liknande fenomen.

Allt jag vill veta är: Vad är det som gäller?

Gästinlägg: Inspektören – Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

/C

__________________________________________________________________________


Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.
Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

  1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.
Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.


  1. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar. 

  1. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.
Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.



Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.
Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?
Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel? 
Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.


Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.
Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.



Finns det någon rationell utväg?

"Vi avvaktar sanktionerna"
Bild postad på Twitter igår av Rysslands 1:e vice premiärminister med ansvar för rustningsfrågor, Dimitri Rogozin. Bilden sammanfattar läget rätt väl

En mänsklig svaghet är att vi ofta tillskriver våra medmänniskor att deras bild av vad som är rationellt är densamma som den vi själva bär inom oss. Att så inte är fallet i verkligheten torde vid lite eftertanke vara fullt tydligt. Vi bär alla olika arv med oss som styr vad som är rationellt för oss där miljön och kulturen vi växt upp i har haft stor påverkan. Det är detta som gör det så svårt att förutspå hur andra människor ska agera i framtiden och vad som i hög grad ställer till det när man ska bedöma framtida internationella relationer.

Jag blev positivt överraskad igår över rapporterna från Moskva att över 50 000 människor deltog i demonstrationerna mot ett krig i Ukraina. Betydligt fler sympatisörer lär finnas "i stugorna" i Moskva  (På landsbygden lär det nog vara vara värre med tanke på hur den officiella ryska nyhetsrapporteringen ter sig). Det lär inte vara att gå till överdrift att säga att här har stödet för Putin försvunnit. Likaså lär stödet ha falnat hos en stor del av dem som är sysselsatta med rysk handel och att återuppbygga ett förtroende för Ryssland i internationella relationer och handel kommer att ta lång tid.

Dock har Putins popularitetssiffor nu stigit till de högsta på två år och det kanske inte är så konstigt med tanke på att Ryssland i 700 år varit beroende av starka ledare och att mycket av den retorik som nu brukas från officiellt håll utmålar Krimkrisen som en kamp för ryssar mot utländska intressen.

Att bygga en bild av Vladimir Putin som person har många försökt sig på och misslyckats. Om det är något man är överens om är det dock att han är mycket mån om sin egen prestige. Detta är en klart bekymrande faktor då de som har absolut mest att förlora på att Ryssland byter linje avseende Ukraina och Krim är just Putin och kretsen närmast honom.

Den grupp som kan symboliseras av de demonstrerande i Moskva lär knappast ge sitt stöd till Putin i framtiden. De är nu förlorade som väljarbas, om de inte redan var det. Vad gäller den andra gruppen skulle det vara direkt förödande för Putin att nu byta linje eftersom det då skulle framstå som om Ryssland fått vika ner sig för USA och EU.

Frågan blir då vad som blir ett rationellt agerande för president Putin i den aktuella situationen?

Alternativen förskräcker. Det gäller att erbjuda en acceptabel lösning på Krimkrisen där även Putin kan komma undan utan att förlora ansiktet. Återstår då att se hur en sådan lösning skulle tolkas av Putin. Hur 1938 års lösning tolkades av de olika inblandade parterna utifrån deras uppfattning om rationalitet torde vara väl känt, liksom vad som blev följden. Det är idag därför svårt att se hur de internationella relationerna i Europa kan återgå till en bättre nivå utan att ett maktskifte inträffar i Ryssland och nästa möjlighet för detta är 2018.

DN, 2, 3, 4, SvD, AB, SSV

Soldat & Teknik om läget runt Östersjön


I senaste numret av tidningen Soldat & Teknik intervjuas undertecknad i en artikel med titeln "Nytt läge i Östersjön - På väg mot ett nytt kallt krig".

Eftersom det är lördag så gäller Cornucopias råd att aldrig skriva något av större vikt. Därför detta något lättare och korta lördagsinlägg. Lyfter i stället fram en artikel i tidningen Soldat & Teknik skriven av Patrik Lindell. Den är intressant på flera sätt, men framför allt ur den aspekten att försvarsdebatten nu även tagit klivet in i fyrfärgstidningmedia eftersom man här avhandlar situationen i Rysslands väpnade styrkor och den utveckling som sker samtidigt som man jämför med utvecklingen i andra Östersjöländer. Bra initiativ.

För den som är intresserad av ämnet så köp tidningen. Förutom att jag intervjuats inför artikeln och även citeras så ingår jag i en panel tillsammans med Lars Wedin (pa Kmd, KÖMS, KKrVA) och Kent Zetterberg (Professor vid FHS) där vi i anslutning till artikeln svarar på ett antal frågor och ger vår syn på läget i och runt Östersjön 1985 samt läget i dag 2014.

I morgon avser jag publicera ett uppföljande inlägg till Karlis Neretnieks artikel om försvaret av Gotland, men ur ett marint perspektiv. Till dess kan ni roa er med att läsa gästinlägget hos Cynismer där "Inspektören" vill lägga ner Marinen och istället lägga allt krut på Kustbevakningen. Läs även repliken av Commander.

Å ena sidan, å andra sidan (den vi sover på…)

Det är konstigt vilket starkt grepp kålsuparteorin och relativiseringsglädjen har över den nymornade svenska säkerhetspolitiska debatten. Här nedan följer en snabb sammanfattning av hur snacket går bland alltför många i min omgivning. Varifrån kommer det? Från svenska medier av alla de slag, från debattörer och kulturpersonligheter. Framförallt från medier som koncentrerar allt på Krim och fullständigt ignorerar styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten kring O och S Ukraina.

Here we go:
Visst, Ryssland har (kanske, det är väl fortfarande lite oklart, eller…) ockuperat Krim och det är ju inte så bra. Carl Bildt tar som vanligt i och ryar om olagligt och brott mot folkrätten. Det ligger kanske något i det men det bor ju onekligen en massa ryssar där och Krim var ju en del av Ryssland förr och den där regeringen i Kiev har ju fascister i sig och kom till på ett tvivelaktigt sätt så en viss förståelse får man ju ha. Det hade ju till och med Reinfeldt i början och han om någon bör ju veta.

USA och NATO bråkar förstås, men de har väl ingen rätt att ha synpunkter? Putin gör väl inget annat än vad USA gjort i alla tider? Tänk bara på Panama, Grenada, Irak, Kosovo, Afghanistan eller för den delen Cuba eller Filipinerna om vi går tillbaka i historien! Snacka om inblandningar. Krim är ju bara blaha jämfört….

Det är ju en väldans tur att Ukraina ligger så långt bort som det gör och att det egentligen, historiskt, tillhör Ryssland. Det gör ju att det hela inte berör oss i Sverige. Jag förstår inte hökarna som direkt poppar upp och kräver ett starkare svenskt försvar. Varför det? Här bor väl inga ryssar och Sverige har väl aldrig varit en del av Ryssland? Om vi stärker försvaret eller, gud förbjude, går med i NATO, retar vi ju bara ryssen och skapar själva ett hot som inte finns. Vadå Gotland? Ryssarna har ju redan Kaliningrad, då är det väl NATO vi ska vara rädda för i så fall…
Om baltstaterna inte varit så snabba på att komma med i NATO hade de inte heller behövt oroa sig. Bättre goda förhållanden med grannen än med någon långt borta som kanske aldrig kommer. Förresten bor det väl en massa ryssar där också.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt! Putin är uppenbarligen en god försäljare och svenska folket gillar gröt. Den smakar kanske lite sämre om de läst Olle Wästbergs Brännpunktsartikel i dagens SvD.

 


Re @annikanc – Bra inlägg 1-13 etc!

Re @annikanc Bra inlägg 1-13 etc! Det som dock förvånar mig lite i fallet #crimea är att delar av ”etablissemanget”[1] tycks ha undgått att förstå och tolka officiell rysk retorik och dess säkerhetsstrategi samt militära doktriner.

Att det nära utlandet och skyddet av ”ryska medborgare” är prioriterat är ett faktum sen några decennier tillbaka. Likväl att Nato och dess östliga utvidgning i Ryssland bevisligen uppfattas och tas till förevändning att ”skydda sig”. Det var väl ungefär så som Anna-Lena Laurén skrev i SvD idag oxå. Låt mig påpeka – om än fullständigt oacceptabelt.

Det intressanta och viktiga är nu att tolka detta ur ett svenskt perspektiv och vad det innebär för svenska säkerhets- och försvarspolitik. Min uppmaning är; besinning och analys i syfte att kunna fortsätta reformera försvaret i en riktning och omfattning som relevant för vår samtid och framtid. Låt också klokskap råda över populism och överbudspolitik.

[1] Oprecist förstås, men ändå!


Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 10 Framtiden till perrongen

Idag skriver jag på DI Debatt om behovet av omtag i försvarspolitiken.

Vi har kunnat se skeendet komma under en period av år innan Ryssland torpederade Fredshandelsdoktrinen i säkerhetspolitiken. Den utgår från att länder som handlar med varandra inte kommer i väpnad konflikt med varandra. En sympatisk teori, och jag är precis som de allra flesta för handel med omvärlden. Den är ett fundament för svensk ekonomi, men också upplevelser och kontakt med andra.

När det gäller säkerhetspolitiken bortser teorin dock från att det kan finnas starkare intressen för stater, eftersom världens beslutsfattande fortfarande till del styrs av passion och vad vi upplever som irrationalitet. Egentligen begravdes teorin när andra världskriget startade. Tyskland var nämligen en av Storbritanniens viktigaste handelspartner, men sympatiska tankar tar vi gärna till oss och därför återuppstod den ännu en gång.

Den andra delen av artikeln handlar om att Ryssland nu avslöjat (igen) politisk vilja att använda militära maktmedel i stor skala som led i statskonsten. De har denna gång överlistat det västliga underrättelsesystemet genom ett dolt förberett strategiskt överfall. Det är säkert så att man enstaka dygn före inmarschen på Krim anade vartåt det barkade, men den förvarningstiden är alldeles för kort för stora beslut som avskräcker.

Det är inget att skämmas för, ibland blir man överlistad. Brottslingar överlistar polisen med jämna mellanrum för att ta ett exempel. Det positiva är att man kan utvärdera och förändra sitt system inför framtiden. En hel del av underrättelseförmågorna är taktiska och bygger upp en bild underifrån från myriader av detaljer. På den strategiska nivån får dock makrotalen och doktriner större betydelse. Hur mycket rustar man? Vad satsar man på? Vad säger man?

Den avslutande delen handlar om att vi måste förändra vår försvarspolitik. Försvarsministern, vars klokskap jag inte betvivlar, har sannolikt gjort bedömningen att en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga – och det är säkert helt rätt. Inom regeringen finns ingen aptit på stora kursomläggningar, och från regeringsalternativet finns det heller inget större tryck.

Vad jag försöker beskriva i Dagens Industri är att göra det politiskt nödvändiga. Försvarsreformen går på kryckor, behoven som styr dimensioneringen av försvaret kan inte längre utgå från internationella operationer och incidenter. Vi måste höja förmågan rakt av, för att bidra till stabilitet i vårt närområde – annars kommer tomrummet att fyllas av andra.

Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.

Vi måste hjälpa Försvarsberedningen att ta plats vid det allmänpolitiska bordet. Det är ett stort ansvar som åvilar Försvarsberedningens ledamöter, och de kommer att få svara för sig var och en när framtiden anländer till perrongen.

P.S Under dagen kommer förhoppningsvis Korridoren i Kaliningrad ut som e-bok. D.S

Preamble – Russia and its security – the Maritime domain and their implications

Russian former President Dmitriy Medvedev publicized a national security strategy of Russia through the year 2020, on May 13, 2009. In principle the strategy provides the basis for Russia’s military doctrine and foreign policy and it outlines the current threats facing Russia and its security priorities.

Putin ordered in 2005 a review of the Russian military doctrine. In December 2008 Kremlin announced plans for a new doctrine, probably with background and obtained experiences of the war in Georgia. One of the influences in the development of this military doctrine was a conference held in January 2007, under the guidance of the War Science Academy.

Russian Navy

That conference could mark a shift in the Russian rhetoric, primarily towards the West and Nato. The development of the doctrine was probably most driven by the military which again wanted to strengthen its position, but also to seriously begin to discuss the threat from terrorism. It was also discussed to introduce a division of labor between NATO and CSTO on security issues such as terrorism.

The doctrine describes the main tasks of the Russian armed forces in peacetime and in times of direct threat of attack and in wartime. The Russian armed forces are called to repel aggression against Russia and its allies and to maintain peace after the decision of the UN Security Council and collective security organizations – as well as to protect their own citizens who are outside the borders of Russia. In order to protect Russia and its citizens and to support international peace and security in the world, its armed forces are to be used operationally outside Russia in accordance with international law and generally recognized principles.

According to the doctrine, the main tasks in wartime for the Russian armed forces are to repel aggression against the country and its allies, impede an attacker’s strengths and to force an end to military activity under conditions that correspond to Russia and its allies interests.

They also argue that nuclear weapons will remain an important factor in preventing both military nuclear conflicts and military conflict with conventional weapons.

———–

With the above background I will now focus on the Russian Navy and its role as an instrument for Russia’s security. It will probably be a couple of posts.

James Bosbotinis excellent paper about the Russian Navy describes the importance and ways of Russian Navy Power. The Russians does obviously consider its forthcoming navy capability of greatest importance:

“Russia is looking to invest in a substantial expansion and enhancement of its naval forces over the long-term. This will focus particularly on nuclear-powered submarines, aircraft carriers (with embarked fifth generation aircraft) and guided-missile cruisers; the comprehensive regeneration of conventional surface combatant forces; the development of an enhanced amphibious capability; and the development of enhanced Command, Control, Communications, Computing, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance capabilities. Russia also continues to invest in the development of naval strategic nuclear forces and is developing conventional strategic systems and nuclear sub-strategic weapons.”[1]

With this as a background and kick-off, it’s interesting to look at the “Crimean-case”. Is it possible to understand (not to accept!) the Russian behavior and the way they act as they have done? What can we learn and what & where do we need to deepen our analyzes?!

// To be continued.

—————————-

For those of you who want more background and facts about Russia and its military I do advice you to click your way to Oscar Jonssons excellent blogg: http://sakpol.wordpress.com/fordjupning-i-ryssland/

[1] Bosbotinis, J (2010). The Russian Federation Navy: An Assessment of its Strategic Setting, Doctrine and Prospects. Page

 

 

 

 

 


Allt fler bekymrande tecken avseende utvecklingen i Ukraina

Järtecknen vad avser utvecklingen mellan Ryssland och Ukraina ter sig allt fler. De senaste dagarna har det enligt vad man kunnat se i öppna källor pågått en stor uppladdning med ryska militära förband längs den ukrainska östgränsen och på Krim. Ukraina har i sin tur under veckan mobiliserat flera förband som lämnat sina fredsbaser och det finns gott om filmer på Youtube som visar förband från bägge sidor under framryckning.

Tidigare under veckan meddelade Ryssland att man kommer att genomföra den största fällningen av fallskärmsförband sedan muren föll. Huvuddelen av dessa övar inte alltför långt från Ukraina. En mindre del övar i Barentsområdet.

Igår kom rapporter om att Ryssland på inbjudan av president Lukashenko framgrupperat än mer jaktflyg till Vitryssland utöver de enheter som redan finns där för att förstärka det vitryska luftförsvaret. Under dagen kom uppgifter om att Vitryssland beordrat en beredskapsövning med samtliga sina luftstridskrafter. Vidare kom också uppgifter om att ryskt strategiskt bombflyg inlett en 24h-patrullflygning i Barentsområdet.

Det som oroar mig mest är utvecklingen under gårdagen i Donetsk där ukrainska och pro-ryska aktivister drabbade samman i kravaller med dödsoffer som följd. Detta fick ryska UD att ge ut en kommuniké att man förbehåller sig rätten att beskydda sina landsmän i Ukraina.

Under kvällen uppmärksammades jag på att civilt flyg börjat undvika östra Ukraina. Efter en kontroll av vilka NOTAM (notice to airmen) som finns för Ukraina visar det sig att Ukraina sedan midnatt avlyst luftrummet från gränserna i norr, öster och till del över Svarta Havet till ett djup av ca 150 km för all flygtrafik utom ukrainskt statsflyg (dvs militärt flyg och flyg från andra myndigheter). Jag har plottat koordinaterna i de NOTAM jag fått tag i så gott det går i kartan nedan. Utsträckningen kan mycket väl komma att förändras de närmaste dagarna.




Detta är tyvärr ett tecken på att man förbereder sig för att kunna använda sina luftstridskrafter mot icke-ukrainskt flyg i det avlysta området. Genom att begränsa rörligheten för annat flyg i området ökar man möjligheten att detektera och identifiera flygrörelser i området. I sin tur tyder avlysningen av luftrummet på att Ukraina nu upplever att risken för ett ryskt angrepp mot landet ökat, inte osannolikt efter just gårdagskvällens kravaller.

Som synes är omfattas inte Krim av avlysningen, sannolikt för att inte verka provocerande.

Det kommer att bli intressanta kommande dagar, inte minst då "valet" på Krim äger rum på söndag, vilket för övrigt är samma dag som Paralympics avslutas i Sotji.

Gästinlägg: Avveckla marinen

Det här gästinlägget kan förhoppningsvis väcka lite tankar och idéer, spektakulärt som det är. Fritt tänkande är fräscht och mitt budskap är: Fundera på det som Inspektören skriver, ge honom en chans. Det finns saker som går att göra bättre än idag.

/C
_______________________________________________________________________________


Avveckla Marinen - en sjöfartsmässig vinst?

Att den Svenska Marinen befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ur ekonomisk synvinkel är tämligen uppenbart för alla som följer Marinens verksamhet på hemsidor och bloggar.
Jag vill med denna artikel lyfta frågan om det finns något bättre sätt att hantera de ca 7 miljarder som är Marinens totala årsbudget.

Den svenska Marinen och då främst det som tidigare benämndes Flottan har som huvudsaklig uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. I fred skall Marinen leverera sjöläget till Kustbevakningen som har ansvaret för att samordna den civila sjöläges informationen och fördela sjöläget till civila myndigheter för deras behov.

Sjöläget fås från Marinens två sjöbevakningscentraler(Göteborg och Muskö) och hanteras i Kustbevakningens två regionala ledningar(Göteborg och Stockholm)
Här kan man fråga sig vad som skiljer militär och civil sjölägesinformation?
Förmodligen inget eftersom kravet på den civila sjölägesinformationen styrs av krav genom Schengen-överenskommelsen och sätter sålunda de grundläggande kravet för all sjöövervakning av svenskt territorium.


Här kan jag skönja en samordningsvinst. Slå ihop dessa centraler under Kustbevakningen eftersom samordningsansvaret redan ligger på denna myndighet.
Att en betydande del av informationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget gör en sådan samordning än mer aktuell.

Beträffande fartygsbeståndet är det betydligt bättre ställt i Kustbevakningen än i Marinen. Om jag räknat rätt så är med inneliggande beställningar modernaste stridsfartygen(Visby-klassen) år 2024 18-22 år gamla.

Är det då nog idé att satsa de enorma summor det krävs på att skapa i princip en helt ny flotta?
Nej anser jag då Marinen i sin helhet är ett begränsat verktyg för den som vill ha kontroll på sjöfarten kring landets kuster. Mitt förslag är att avveckla Marinen och lägga del av resurserna på Kustbevakningen istället. Vi behöver minska antalet myndigheter på sjön och detta anser jag vara det naturligast sättet och det är nu rätt tidpunkt.

Kustbevakningen utför idag bekämpning av kriminalitet till sjöss, gränskontroll och skulle även med tillförsel av små medel kunna hantera hävdandet av territoriet. Att lägga resurser på en utarmad marin som bara skall användas för militärt våld förutom hävdandet av territoriell integritet när detta behov är tämligen litet då våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO.


En kustbevakning med något utökade uppgifter som minröjning och aggressiv bordning torde kunna lösa ett avsevärt bredare spektrum av uppgifter till lägre kostnad än vad Marinen och Kustbevakningen kostar tillsammans idag.
De internationella insatserna som efterfrågas till sjöss är brottsbekämpning och uppbyggnad av lokal kustbevakning i likhet med EUROCAP NESTOR-programet
De insatser som Marinen gjort i Adenviken skulle lika gärna kunna gjorts med kustbevakningsfartyg samt att med ett bättre nyttjande av statens resurser hade Kustbevakningen kunnat anskaffa fler flygplan och på så vis kunnat göra ännu mer nytta i Indiska Oceanen och i Medelhavet.
  

Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är sjötrafikkontroll, hävdandet av territoriet och minröjning. Dessa uppgifter i neutralitet eller kris kan lika gärna utföras av en myndighet som i sitt dagliga arbete har att hantera tillträde till sjöterritoriet, sjöövervakning och bekämpandet av grov kriminalitet.

Till detta kan läggas skillnaden i attraktionskraft mellan Marinen och Kustbevakningen som arbetsgivare. 2011 sökte 717 personer till kustbevakningsaspirantutbildningens 28 platser.  25% av de antagna var kvinnor Dessa är resultat jag tror Marinen svårligen kan nå upp till och är en bra indikator på att Kustbevakningen långsiktigt kan försörjas med personal av mycket hög kvalitet.

/Inspektören



Rejäl fallskärmsfällning nära Ukraina


Nytt klipp från fallskärmsfällningen nära ukrainska gränsen - jag har inte sett något liknande sedan Sovjets dagar.

Ukrainas militära ledning går öppet ut med antagandet att ryska förband kan komma att fortsätta tränga in i Ukraina och pekar på gripandet av personal ur "ryska specialförband" norr om Krim. Den militära uppladdningen har nu även nått de ryska barnprogrammen.

I dagens engelskspråkiga ukrainska tidning Kyiv Post uttalar sig Ukrainas försvars- och säkerhetsledning mycket pessimistiskt om läget, man antar att Ryssland inte kommer att nöja sig med Krimhalvön och den del av Cherson-provinsen som man redan intagit. Bland skälen för denna analys nämner man den personal från ryska specialförband som man säger att man har gripit i Donetsk och Cherson-provinserna.

Inga tydliga bilder av de gripna har ännu publicerats på hemsidan för SBU (SSU), Ukrainas säkerhetstjänst (vilket kanske inte heller skulle vara i linje med internationella avtal om krigsfångar). Men man har publicerat dessa bilder med engelsk text av beslagtagen sprängmateriel som man uppger kommer från den i Donetsk gripne 37-årige ryske medborgaren. Någon som känner igen materielen?

Måste det bli fullt krig? Min bedömning är att det, trots väldigt många illavarslande signaler, inte måste bli det. Uppladdningen kan kanske i första hand vara en del i en strävan att psykologiskt påverka både den ukrainska statsledningen och allmänheten. Men möjligheten finns väl också att man kan tänka sig att faktiskt använda de styrkor som nu ansamlats - kanske helt beroende på omvärldens reaktioner under de närmaste dygnen.


Uppladdningen har nu även nått ryska barnprogram. Hunden kommer fram till att bästa truppslaget för en hund måste vara gränstrupperna (som åter lyder under ryska säkerhetstjänsten). Med engelsk textning.

Den ryska mineringen av mark norr om Krimhalvön börjar nu även uppmärksammas av aktivister mot landminor. Vad gäller provinsen norr om Krim, Cherson, råkar det var i den som Gammalsvenskby ligger, vars brutala öde 1941-45 beskrivs i Lennart Westbergs och min bok Svenskar i krig.