Försvarsbloggare

av Tommy Jeppsson

Incidentoperationen i Stockholms skärgård oroar svenska folket. En opinionsundersökning i Aftonbladet/Sverige Tycker redovisar att sju av tio tillfrågade vill satsa mer på försvaret, vilket också riksdag och regeringen verkar vilja göra. Frågan är hur mycket och var satsningarna ska ske.

Rubriken på mitt inlägg ska kopplas till vad som händer efter den pågående incidentoperationen. Det ligger nära till hands att utvärderingen från den nu pågående insatsen kommer att resultera i satsningar på ubåtsskyddsförmågan och Marinen. Gott och väl då denna försvarsgren, bland annat avseende kvantitet, nått en miniminivå inom ett antal mycket viktiga kapacitetsområden. Försvarsberedningens rapport indikerar också detta plus satsningar på luftförsvaret. Stridskrafter ur dessa försvarsgrenar är helt avgörande för upprätthållandet av samhällets funktionskedjor vid en allvarlig kris liksom i krig.

Ett problem är att resultatet av satsningar på tekniska system ligger tidsmässigt relativt avlägsna även om beslut fattas om att forcera framtagandet. Ett annat problem är att en antagonist erfarenhetsmässigt väljer att slå mot kapacitetsluckor, vilket utgjort motivet för balans i försvarssatsningarna. Det senaste inte minst viktigt på grund av vår oavhängighet till en allians och därmed bindande överenskommelser.

Det ”ligger i luften” att markstridskrafterna kan komma att nedprioriteras i kommande försvarsbeslut. Olyckligt då kvalificerade sådana är nödvändiga för att, tillsammans med civila försvarsinsatser, under längre tid, också om huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna nedkämpats, kunna försvara landets kärnregioner. Med det sistnämnda avses befolkningscentra som innehåller för landet avgörande produktionsresurser och/eller är militärstrategiskt viktiga. Därvid utkristalliserar sig Stockholm/Mälardalsregionen, Göteborg-/Halmstadsområdet, Malmöområdet, Gotland, samt i norr området som inrymmer Luleå-Piteå-Boden-Älvsbyn. Dagens markstridskrafter räcker till för att försvara en av dessa under begränsad tid.

Är det något en angripare (som alltid har begränsade resurser) räds så är det en motståndare som kan försvara sig uthålligt. Ännu besvärligare blir det om försvararen i tillägg har jägarförband som för striden inom områden som tagits av motståndaren. Sammantaget något som gynnar den politiska handlingsfriheten och eftersom användningen av militär makt återspeglar politiska ambitioner, som ytterst för vår egen del svårligen kan vara något annat än ett fritt Sverige, så är det rimligt att innebörden av begreppet uthållighet genomlyses och att resultatet återspeglas i en konkret kapacitetsprofil.

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Rubriken är vald för att spegla två märkliga fenomen om den militära operationen som Försvarsmakten bedriver i Stockholms mellersta och södra skärgård.

Det första är att det är en ubåtsjakt som pågår, och inte en underrättelseoperation. En sådan (ubåtsjakten) bedrivs proaktivt, antingen som fri eller bunden till exempelvis ett eskorterat objekt (trupptransportfartyg till Gotland). Målsättningen är att hindra en motståndare att bedriva verksamhet i ett visst område eller för ett visst ändamål. Genom ett proaktivt agerande kan de egna styrkorna få verksamheten att upphöra.

En delmängd i en ubåtsjakt är att bedriva underrättelsetjänst genom att genomföra exempelvis inhämtning med olika typer av källor. Den analyserade informationen tjänar sedan som beslutsunderlag för att aktivt ta initiativet genom dispositioner av förband med bestämda uppgifter. Dessa utförs för att få motståndaren att göra som man vill, i det här fallet att upphöra med sin verksamhet på svenskt vatten. Ubåtsjakten kan ske med vapeninsats, med eller utan förvarning, men är inte en nödvändighet för definitionen.

För våra soldater och sjömän är detta på liv och död, alldeles oavsett om Högkvarteret undviker ordet ubåtsjakt. De spanar, javisst, men är beredda att omedelbart fälla sjunkbomber, om så krävs. Att det sedan finns brister när det gäller kapaciteten att använda ubåtsjakthelikoptrar är en sak, men de insatta fartygs- och amfibieförbanden är ingalunda menlösa och har andra resurser för att driva bort en trolig inkräktare.

Vi kan gå till den potentielle motståndaren, som är den som bedriver en riktig underrättelseoperation. Det innebär att verksamheten genomförs dolt i så stor utsträckning som möjligt. Om det är en främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, så är det ett militärt företag som syftar till att förbättra den egna lägesbilden i området. Vad gör det svenska försvaret? Hur förflyttar vi egna enheter i området i händelse av konflikt? Kan vi förstå eller lära oss hur svenska enheter skulle agera i motsvarande situation?

Detta är väsensskilt från de teorier om att Ryssland skulle demonstrera sin överlägsenhet för oss. Det har framförts att man skulle skratta åt det svenska försvaret i de ryska specialstyrkorna, vilket förefaller vara en pose i så fall. Ett professionellt specialförband, ryskt, svenskt eller amerikanskt, underskattar aldrig sin motståndare. Man förbereder sig minitutiöst och skyr slumpen. Detta beroende på att man är sårbar, om man upptäcks.

Det vill säga, med ett kraftigt neddraget svenskt försvar med förmågebrister kan risktagningen vara klart acceptabel så länge det går enligt plan, men blir man upptäckt har risken drastiskt förändrats. Man har fortfarande undervattenssystemens smygenskaper som stor tillgång, men försvararen är på alerten och kan använda tiden på sin sida med överlägsen fart och passiva system.

På den strategiska nivån kan vi jämföra med 80- och 90-talet. I takt med att kränkningarna fortsatte utvecklade Sverige sin ubåtsjaktförmåga kraftigt och i slutet av 80-talet var man så farlig att dessa föll brant före Sovjetunionens fall. Det skulle kunna bli väldigt kontraproduktivt för Ryssland att öppet stimulera Sverige att förstärka sin ubåtsjaktförmåga ordentligt, eftersom det skulle försvåra underrättelseoperationer.

Om det är främmande undervattensverksamhet utanför Stockholm, så är min tolkning är att man just stött på slumpen. Kanske i form av ett tekniskt fel, och därför nu befinner sig under urnästling ur området, jagade av främst våra marina insatsförband.

När operationen sen är avslutad vidtar analys av skeendet. Här är det viktigt att inte fastna i detaljer, utan att ta till sig det stora mönstret. Hur starka behöver vi vara för att motstå påtryckningar och bidra till stabilitet i närområdet (?) är den helt centrala frågan. Då föreslår inte ett par hundra sjömän och fem framforcerade ubåtsjakthelikoptrar långt, kan jag lova.

Så länge Rysslands ursinniga upprustning fortsätter måste vi förstå att risken ökar strategiskt för varje månad, så länge vi inte gör något. All kraftmätning är relativ.

Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att  reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med dagsläget är jag helt övertygad behövs för att skapa bästa möjliga förutsättningar för byggandet av framtidens svenska militära förmåga.

Tommy Jeppsson

Ett perspektiv på nuet

av Hans Nilsson

I debatten talar man om att försvaret förr var uppbyggt för att möta ett storanfall och att vi inte hade någon beredskap mot ett överraskande anfall. Vi saknade ett insatsförsvar. Man påpekar att det tog en halv vecka att mobilisera Armén. Men det gällde hela armén – 750 000 man. Man måste komma ihåg att vi hade olika mobiliseringstider för dåtidens stora organisation.

Hur lång tid tog det under ”Kalla kriget” att mobilisera motsvarande styrka som dagens svenska armé –  cirka 20 000 man?  Två frågor måste då besvaras. Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget” och vilken insatsberedskap har vi i dag

Fråga 1 Vilken insatsberedskap hade vi under ”Kalla Kriget”

Jag blev 1970 chef för åttonde pansarbrigaden (PB 8) som mobiliserade runt Hässleholm. Regementschef var då Nils Isaksson. Han var krigsplacerad som chef för XI fördelningen (division i internationell terminologi) med krigsuppgift runt Trelleborg och Malmö.  Han insåg att vi måste vara beredda på att möta ett överraskande anfall. Om plötsligt ett antal civila transportfartyg i södra Östersjön styr mot Trelleborg, går in i hamnen samt lastar ur soldater och krigsmateriel måste vi snabbt vara där. Exempel på ett sådant förfarande är när tyska lastfartyg på morgonen den 9 april 1940 landsteg i Oslo hamn.

Vi talade 1970 om slutmobiliseringstid och huvudmobiliseringstid. Inom huvudmobiliseringstiden skulle förbandet kunna sättas in för att lösa sin huvuduppgift inom närområdet (Skåne och Blekinge) under en kortare tid. Inom slutmobiliseringstiden skulle förbandet kunna avtransporteras till annan del av landet. Då skulle förbandet vara komplett.

Vi ordnade det så att PB 8 (utom haubitsbataljonen) hade 24 timmars huvudmobiliseringstid. Av vissa skäl ansåg vi att habitsbataljonen inte klarade detta. Vi hade ett haubitskompani i varje pansarbataljon och haubitsbataljonen fick komma lite senare när den var klar.

I samband med att brigadens förband gjorde krigsförbandsövning tog jag emot kompanierna ett och ett och gav soldaterna följande information.

”När ni nu kommer hem skall ni med era familjer klara ut er uppgift om fienden plötsligt en morgon klockan 6 står i Ystads hamn:

• Ni har den förmiddagen på er att klara ut förhållandena med familjen och att förflytta er till den mobiliseringsplats som ni nu lämnar. Arbetsplats och arbetsgivare kan ni strunta i när fienden står i Ystad. Tag med något ätbart
• Ni har sedan eftermiddagen på er att ta ut er utrustning, gå igenom stridsvagnarna, fylla på ammunition mm. Av den personliga utrustningen tar ni i första hand med det som väderläget kräver samt en mössa som visar att ni är soldater. Ni får gärna sitta civila i vagnarna och köra dessa i lågskor. Huvudsaken är att ni har er stridsutrustning.
• Under natten skall vi förflytta förbandet till terrängen norr om Ystad
• På morgonen nästa dag skall vi anfalla den landstigna fienden. Anfaller vi inte då så är vi för sent ute.”

Det fanns särskilda A-platser ( Avlämningsplatser) där civila bilar, traktorer och arbetsmaskiner skulle lämnas in. Fordonen skulle där besiktigas, skickas till en särskild verkstad för montering av dragkrokar och sedan sändas till respektive kompani. Alla chefer för A-platserna hade instruktioner att på order av brigadchefen i stället strunta i besiktningen och skicka fordonen med förare direkt till aktuellt kompani. Den ekonomiska ersättningen fick vi klara ut efter kriget.

Jag uppfattade att soldaterna verkligen ryktes med i den allvarliga situation som jag här har beskrivit. Jag är övertygad att vår tidsplan skulle hålla. (Jag hade positiv erfarenhet från en liknande situation i samband med att Dag Hammarskjöld omkom). Även om många inte skulle hinna inställa sig under förmiddagen fanns tillräckligt många för att starta mobiliserings­- och utrustningsarbetet. Förflyttningstiden till Ystad är 3-4 timmar. I tidsplanen ligger en reservtid på 8 timmar. Observera att för att betjäna 12 stridsvagnar krävdes i en nödsituation endast 24 stridsvagnssoldater. Det ingick det dubbla antalet stridsvagnsutbildade soldater i kompaniet. Det fanns en reservpluton i varje stridsvagnskompaniet.

Här beskrivna förhållanden gällde för 8 pansarbrigaden under min tid som brigadchef 1970-1974 och fanns kvar mellan 1981 och 1986 när jag var fördelningschef. Övriga brigader inom fördelningen hade en så kallad snabbataljon med kort mobiliseringstid. Jag är övertygad att många brigadchefer i andra delar av landet vidtog motsvarande åtgärder.

Ingen vet när, var eller hur ett krig startar. Vi arbetade då i Sverige med vad vi kallade ”UPPDRAGS- TAKTIK”. Det innebar att varje taktisk förbandschef (brigadchef och högre) hade både rätt och skyldighet att ta initiativ och anpassa striderna efter den utveckling som skedde. Han hade även skyldighet att förbereda olika alternativ. Inte bara de mest troliga utan även andra som han bedömde möjliga.

Visst var Arméns försvar uppbyggt för att möta en invasion.  Detta krävde störst resurser och gav ett fast underlag. Men det mest sannolika var ett överraskande anfall. Alla som väljer att starta ett krig eftersträvar att starta detta överraskande då det ger många fördelar. Några exempel: Polen 1939, Danmark – Norge april 1940, Frankrike maj 1940, Ryssland 1941, Pearl Harbor 1941, Israel 1967, Egypten 1973, Kuwait 1989 m fl.

Armén repetitionsutbildade varje år 25 stridande bataljoner. De övade i bataljonsförband. Ett stort antal lokalförsvarsförband som cykelskyttebataljoner samt värnförband gjorde krigsförbandsövningar vart 4:e år. Alla med högre stridsvärde än nuvarande hemvärnsförband. Till detta kom att vi hade ledningsförband (Brigad- och fördelningsstaber) som väl kände underlydande chefer och staber och som hade samövat med dessa.

Dessutom fanns åldersklassen som under våren kunde sättas in för omedelbar strid. Och som därefter under sommaren, hösten och vintern kunde fylla samma uppgift medan vi utbildade nästa åldersklass.

Sammanlagt hade vi c:a 75 bataljoner som ny- eller repetitionsutbildades varje år och som snabbt kunde sättas in för att lösa uppkomna uppgifter. (jämför med antalet i dag!)

Vid förbanden genomförde larmövningar som regel 2 – 3 gånger om året. ÖB, försvarsstaben och militärbefälhavarna (högre regionala chefer)t genomförde motsvarande övningar. Ett exempel:

1965 prövade försvarsstaben beredskapen i Västra Militärområdet. Ett okänt utländskt flygplan anmälde då sin avsikt att landa på Karlstads flygplats. Regementets larmpluton stod på flygplatsen och tog emot besättningen när planet landade. (Hur hade det varit i dag med endast 10 garnisonsorter?)

Sammanfattning – Fråga 1

Vi hade under kalla kriget både ett invasionsförsvar och ett insatsförsvar.

Fråga 2 Vilken insatsberedskap har vi i dag mot ett överraskande anfall?

Alla som åkt bil genom Europa vet hur långt det är mellan Östersjön och Alperna – 80 mil. Sverige är från norr till söder i stort sett dubbelt så långt – 150 mil. Vid överraskande anfall saknas helt möjligheter att med nuvarande arméstruktur hinna fram i tid till den plats/ område där motståndaren väljer att anfalla. I verkligheten har vi alltså i dag inget insatsförsvar.

Att i dagens läge kalla in förband och hålla dessa i ständig beredskap innebär stora kostnader. Frågan är om det är så dyrt att våra beslutfattare hesiterar för kostnaderna och tvekar innan man i tid höjer beredskapen.

Vi är i dagens läge mycket sårbara. Krigsmaterielen är koncentrerad till våra garnisoner. Tidigare fanns den utspridd på mer än 8 000 platser.

Den Ryska flygövningen, den så kallade ”påsksmällaren” visar på brister i vår beredskap och indikerar hur lätt det är att påbörja kriget med att slå ut vårt flygvapen. (Jämför 6-dagarskriget 1967 där Israel med överraskning slog ut halva det egyptiska flygvapnet redan under krigets första dag). Ett motsvarande fientligt förfarande under ”Kalla Kriget” försvårades av en större utspridning och bättre skydd.

Sverige har ställt pansarfordon på Gotland, men personal och förband som kan använda materielen saknas på ön. Den måste tillföras från fastlandet. För att hinna betjäna materielen krävs ett gott underrättelseläge, något som är mer frånvarande än förekommande i samband med ett överraskande inlett bangrapp.

Hög beredskap mot överraskande anfall kräver ett bra underrättelsenät. Detta kan intet bedömas som bättre än under ”Kalla kriget” – möjligen likvärdigt.

Sammanfattning – Fråga 2

Vi saknar i dag ett insatsförsvar. Antalet förband är för litet i förhållande till landets yta och förbanden – särskilt flygets – alltför koncentrerade och oskyddade.

Slutsats

Vi hade under ”Kalla kriget” ett både större, snabbare, kraftigare och bättre samövat insatsförsvar än vi har i dag.

Debatten

Jag vill inte med detta inlägg framföra önskemål om ett starkare försvar. Ett starkare försvar kräver mer pengar. Jag är inte tillräckligt insatt i landets ekonomi och accepterar att i nuvarande läge är försvarets storlek och kostnader i stort rätt avvägda. Men tala om sanningen för svenska folket. Försök inte skönmåla läget och påstå att försvaret i en del avseenden är bättre än det vi hade under det ”Kalla kriget”. För att dagens organisation ska framstå som bättre väljer många att svartmåla hur det egentligen var på den tiden.

Detta resonemang är stötande mot alla de som under denna tid lade ner mycket tid och mycket arbete både frivilligt, under utbildning och under krigsförbandsövningar. Det är hög tid att vi i stället visar vår uppskattning av vad som då gjordes och framför vårt stora tack.

Vill ett litet land med stora ytor stärka sitt försvar sker detta bäst genom en samordning med andra länder i närområdet. Detta gäller främst för insatsförband och för skydd mot överraskande anfall

av Tommy Jeppsson

När detta skrivs finns inga handfasta bevis för vad som rör sig under ytan i Stockholms skärgård eller vem inkräktaren är. Givet den tidigare ryska flygaktiviteten så kan det finnas viss logik i att koppla ihop händelserna i sökandet efter ett mönster vars syfte skulle kunna vara att testa svensk beredskap, visa att ”vi kan om vi vill”, således militär förmåga och/eller underrättelseinhämtning. Syftena kan också vara sammanfallande. Den större bilden har politiska utgångspunkter där en offensivare och aggressivare användning av det militära maktmedlet är ett uttryck för politiskt maktspråk.

Den typen av maktspråk oroar Estland, Lettland och Litauen, men också Finland där en enkät från i mitten av september beställd av Försvarshögskolan och Polisyrkeshögskolan visar att Finländarnas uppfattning om Ryssland har blivit mer negativ. Hela 74 procent av deltagarna i enkäten sade att deras uppfattning om Ryssland blivit något eller mycket mer negativ. Totalt 46 procent av de svarande uppgav att krisen i Ukraina inte hade påverkat deras uppfattning.

De ryska militära aktiviteterna i vårt närområde kan också, utgående från Kremls beröringsskräck med blotta tanken, syfta till att avskräcka Finland och Sverige från ett närmande till Nato. Logiskt borde militära incidenter av det här slaget snarast stärka de röster som förespråkar en allianstillhörighet. Smartare vore väl att låta en svensk Nato-negativ opinion göra jobbet.
Geostrategiskt bör vi ta den ökade ryska militära aktiviteten i Östersjöregionen på största allvar. Södra samt mellersta Sverige och Gotland är luft- och sjöoperativt av avgörande betydelse för den ryska liksom Nato´s militära handlingsfrihet i regionen. Här är vårt läge utsatt, särskilt när man tar i beaktande en omfattande rysk upprustning där försvarsbudgetens andel av statsbudgeten nästa år har uppgetts ska öka till 21,2 procent av statsbudgeten. Detta i ett läge där rysk ekonomi krymper som resultat av västs sanktioner och sjunkande råoljepriser, med resultatet att samhällets resurser för skola, sjukvård, kommunikationer etcetera minskar och där riskerna är uppenbara för att breda folkgrupper får det sämre vilket i förlängningen kan leda till inre oroligheter. De senare kan i rådande försämrade säkerhetspolitiska läge hanteras genom att statsledningen projicerar skulden på en yttre fiende vilket är ett klassiskt tillvägagångssätt.

Inga bevis finns i skrivande stund för vad som rör sig under vattnen i Stockholms skärgård eller vem aktören är. Däremot tjänar dessa händelser som en utmärkt påminnelse om betydelsen av att våga se det man ser och dra de adekvata slutsatserna av detta och vi har redan påtagligt upplevt händelser som logiskt inte bara tjänar som argument för långsiktiga försvarssatsningar utan fastmer borde motivera åtgärder som på kort sikt höjer försvarsförmågan.

av Tommy Jeppsson

Säkerhetsmiljön i omvärlden, det oaktat vi betraktar vårt närområde eller blickar bortom denna, ger anledning till stor oro för okontrollerbara händelseutvecklingar. I den situationen behöver den säkerhetspolitiska situationen fortlöpande analyseras liksom att det finns ett stort behov av att debattera försvarsfrågorna, de militära, liksom de civila, inför det kommande försvarsbeslutet.

I och med att Johan Wiktorin slutat som bloggredaktör övertar jag minst intill nyår den uppgiften. Till vardags är jag redaktör för Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och Tidskrift men kommer från och med nu att se till att bloggen lever vidare och ambitionen är en blogg som fortsätter att vara på den fina kvalitativa nivå som är resultatet av Johans utmärkta arbete.

Jag kommer att försöka engagera skribenter som har stor kunskap inom sina respektive kompetensområden för att på så sätt stimulera till tankar och kommentarer/ inlägg från läsekretsen.

Välkomna till en höst med stimulerande försvarsdebatt.

av Lars Björk

President Putins framtidsplaner är svåra att förutse. Hur kommer fortsättningen på Ukrainakriget att fortlöpa (nu skakig vapenvila)?

Kan Rysslands planer vara en utvidgning av ”brohuvudet” i sydöstra Ukraina mot Krim-halvön och på sikt längst kusten mot Moldavien inklusive utbrytarrepubliken Transnistrien?

Moldavien med 3,5 miljoner invånare, är ett av Europas fattigaste. Tidigare var Moldavien en sovjet-republik men redan 1990 förklarade sig Moldavien självständiga.

I östra Moldavien ligger Transnistrien med en majoritet av ryssar och ukrainare – dessa kände sig diskriminerade i samband med självständigheten. Ett blodigt inbördeskrig följde varvid Ryssland gick in i Moldavien våren 1992 med 14:e armén, varefter vapenvila råder sedan juli 1992.

Transnistrien blev då en utbrytar-republik med stöd från Ryssland, men Transnistrien är inte internationellt erkänd som stat.

Moldavien har efter självständigheten önskat närma sig EU men inte lyckats främst beroende på det instabila politiska läget och dålig ekonomi.

Rumäniens president Traian Basescu, har efter Ryssland strategiska överfall på Krim, varnat för att ”Moldavien är i fara”.

Även Nato’s militäre chef, general Philip Breedlove, har varnat för en eventuell rysk framryckning mot Moldavien.

I november 2014 skall parlamentsval hållas i Moldavien och det finns risk att pro-ryska separatister kommer att störa detta.

Ryska militära förstärkningar kan komma att tillföras Transnistrien under oktober – november.

Ryssland

Den häpnadsväckande ryska militära upprustning som accelererade 2008 i samband med att den nya militärreformen infördes, måste hinnas med innan konfrontationer med Nato kan klaras militärt.

Under tiden fram till 2020 kan dessvärre länder utan NATO medlemskap ligga i farozonen.

Georgien och Ukraina har fått utstå ryska militära angrepp och destabiliserings-operationer – kanske är Moldavien nästa ryska militära mål.

Att före vintern öppna en korridor i sydöstra Ukraina till Krim kan vara nästa steg i Ryssland territoriella maktambitioner i syfte att få landförbindelse till det ockuperade Krim. Ryska militära förband finns i sydöstra Ukraina och i riktning mot Mariupol.

Den sedan 5 september skakiga vapenvilan, kan för rysk del användas för att initialt ta den viktiga flygplatsen i Donetsk samt ladda upp inför framryckning mot Krim.

Under nästa år kan en rysk framryckning komma ske längs Svarta Havets kust mot Moldavien och/eller att operationen genomförs med luftlandsättningstrupper och sjövägen med marininfanteriförband, med stöd av de två motoriserade skyttebataljoner ur 14:e armén som finns stationerade i Moldaviens näst största stad Tiraspol (Transnistrien).

I Tadzjikistan, söder om Ryssland genomfördes under oktober 2014, den största ryska övningen utanför Ryssland. Tadzjikistan är en tidigare sovjetrepublik men är nu självständig. En rysk militärbas med 7000 soldater stationeras i landet intill år 2042.

Ett återtagande av tidigare Sovjetunionens gränser tycks pågå – med eller utan våld

Som Winston Churchill försökte förklara hur Ryssland fungerar:

”Ryssland är som en gåta gömd i ett mysterium inuti en hemlighet”

Nato

Med anledning av det ryska angreppet på Krim den 28 februari 2014, så har Nato på kort tid förändrats.

Nato förstärkte militärt i Polen, Tjeckien, Rumänien, Ungern, Estland, Lettland och Litauen under våren 2014, med flygförband och snabbinsatsstyrkor, bland annat amerikanska marinkårsförband i Rumänien och delar ur amerikanska 173:e luftburna brigaden i Polen, Estland, Lettland och Litauen.

Natos övningsverksamhet har övergått från internationella scenarior till i huvudsak övningar enligt artikel 5, det vill säga åtagande utifrån det kollektiva självförsvaret.

På sikt kommer sannolikt permanenta militära Nato baser att upprättas i dessa länder. Nato’s försämrade relationerna till Ryssland, kommer troligen dessvärre att fortsätta under lång tid framöver.