Ny svensk linje?

Reflektion

Sveriges Utrikesminister Margot Wallström gav i gårdagens (141102) Svt Agenda, uttryck för den Svenska linjen mot ett allt mer aggressivt uppträdande Ryssland i vårt närområde. Två (2) av dessa uttalanden kräver en viss fördjupning, främst kopplat till hur dessa hänger i hop med vår nuvarande säkerhetspolitik och vilken faktisk förmåga vi har att ge uttryck för denna säkerhetspolitik.

Vi ska visa att vi tänker försvara vårt territorium, ett mycket värdeladdat uttalande för att komma från en Utrikesminister, främst kopplat till den hotbildsanalys som Försvarsberedningen kom med under våren. Nu talar vi alltså om att en rejäl risk finns för att en annan part, i detta sammanhang Ryssland, mycket väl verkar visa sådana ambitioner att vi måste försvara, inte hävda vilket är en markant skillnad och vad man talar om när det rör kränkningar. Således kan man tolka uttalandet indirekt att det nu de facto finns ett reellt hot mot nationalstaten Sverige från Ryssland. Något som säkerhetspolisen (SÄPO) även gav uttryck för i våras då de delgav att Ryssland genomför krigsförberedelsermot Sverige likväl bekräftades den sk ”Ryska Påsken” då ryskt strategiskt bombflyg genomförde övningsanfall motsvenska mål dock klarlades ej frågan om övningen de facto hade syftat till insättande av taktiskakärnvapen.Detta skulle kunna innebära att SÄPO hotbildsanalys nu har harmoniserats mot den säkerhetspolitiska agendan, vilket var något som den förra regeringen inte verkade förstå vad SÄPO de facto sa. Likväl som Malena Britz säger i SvD, så tror jag att detta även till del är ett tydligt budskap till det svenska folket från Utrikesministerns sida.

Ryssland ska inte få vinna propagandakriget, Först och främst tycker jag det är mycket bra att Utrikesministern tar upp detta, att ett propagandakrig eller informationskrig pågår har nog undgått många varvid det bör belysas, men då uppstår följdfrågan hur skall man klara av denna uppgift? Sverige har de facto avvecklat det tidigare psykologiska försvaret som hade just sådant som sin huvuduppgift, att motarbeta propaganda och därmed ge en saklig bild till befolkningen i Sverige. Därmed blir uppgiften mycket svår att lösa, har man inte verktygen i verktygslådan så går saker och ting inte att skruva ihop, hur mycket man än vill det.

Utöver dessa två (2) uttalanden så har den nuvarande regeringen i sin regeringsförklaring varit mycket tydliga med att NATO är ej ett alternativ dvs vi skall fortsatt vara militärt alliansfria, jag förutsätter därmed även att vi inte kommer ingå en allians med Finland som omfattar ömsesidiga säkerhetsgarantier att med militära medel försvara varandra i händelse av ett angrepp. Vilket gör att vi börjar närma oss själva essensen med detta inlägg.

För det första så tror jag det Margot Wallström vill slå fast är att vi värnarvårt nationella oberoende om så krävs med vapenmakt, likväl att subversiva inslag såsom propaganda och andra metoder även skall mötas upp och bekämpas då de indirekthotar vårt nationella oberoende, sen kanske ordvalen blivit lite tvetydiga, då möjligtvis ”försvara” kanske hade innebörden ”hävda”. Dock så anser jag det helträtt av Utrikesministern att hävda vårt nationella oberoende utifrån de genomförda ryska övningsmönstren mot Sverige samt kränkningar som skett av vårt territorium.

För det andra, om man nu från regeringens sida slagit fast att säkerhetssituationen förändrats så till den grad att man börjar tala om att "försvaraterritorium" då bör man ta sig en rejäl funderare på om man inte bör genomföra en revidering av Försvarsberedningens slutsatser från våren 2014. Då dess slutsatser ej medger en Försvarsmakt som kan försvara territorium, en begränsad geografisk yta, ja det klarar IO 14, men inte mer. Åtminstone i min sinnevärld är det skillnad på yta/plats och territorium, då talar man betydligt större ytor.

Likväl en Försvarsmakt som skall försvara territorium kräver infrastruktur för detta, infrastruktur som avvecklats i ett rasande tempo sedan 2004, denna infrastruktur saknas nu, exempel på detta är t ex bassystem för flygvapnet, baseringsområden i skärgårdarna där flottan kan genomföra underhållstjänst m m. Ser man till den föreslagna försvarsbudgeten så finner man varken spår av att Försvarsmakten skall växa eller att några större infrastrukturella förändringar är på väg att ske, om man nu inte kommer genomföra ett införande av plikt personal igen, vilket skulle medge en ökning av Försvarsmaktens gripbara personal och omfördela medel till infrastrukturella åtgärder. Dock kommer rejäla anslagsökningar fortfarande krävas och en omorganisation av Försvarsmakten, för två (2) brigader är inget man försvarar med, om man skall försvara territorium.

Dock så kan ju de facto Försvarsministerns (Peter Hultqvist) beordrade utredning av Försvarsmaktens faktiska förmåga, leda fram till sådana resultat att en rejäl förmåge höjning genomförs och omstruktureringar genomförs av Försvarsmakten för att höja numerären, men än så länge förefaller det ej vara så, om inte Utrikesministerns uttalande skall ses som en första indikation på detta, då Utrikespolitik och Försvarspolitik oftast är nära besläktat i och med att dessa ger just säkerhetspolitik.

För det tredje, vad som är intressant att notera, är just att det är en förändring i den Svenska utrikespolitiken hos den sittande regeringen mot Ryssland, med de uttalande som Utrikesministern ger, dessa uttalanden kommer bedömt skärskådas av Ryssland och mest troligt kommer de även att prövas, för om man väljer att ge vissa signaler kommer även mottagaren av dessa signaler pröva om det stämmer. Således kan vi troligtvis få se en ökning av både dold och öppen rysk militär och ickemilitär (samlingsbegrepp för subversiva metoder, informationskrigföring, ekonomisk krigföring m m) aktivitet riktad mot Sverige. Förhoppningsvis är man från Regeringens sida medveten om detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Regeringen 1(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4, 5(Svenska)
SR 1(Svenska)
Svt 1(Svenska)

Vad är det vi i Sverige vill försvara?

Igår redovisade TV4 resultatet av den opinionsundersökning man låtit Novus Opinion genomföra avseende det svenska försvarets beredskap vid ett militärt angrepp mot Sverige. Inga överraskningar presenterades utan 84 % av de tillfrågade uppger sig ha lågt eller mycket lågt förtroende för den svenska försvarsförmågan.

Är detta egentligen så märkligt med tanke på att det så kallade "en-veckasförsvaret" har som målsättning att efter att insatsorganisation 2014 fullt utrustats och bemannats bortom 2020 ska kunna försvara Sverige i en vecka mot ett mycket begränsat angrepp, på en enda plats i landet och det om angreppet är känt i förväg så att resurserna hinner koncentreras till den platsen?

Det som bekymrar är den enligt mina erfarenheter relativt vanliga inställningen som dyker upp i en intervju i TV4:s nyheter kl 19 igår. Två kvinnor intervjuas ute "på stan" och får frågan hur det skulle gå om Sverige blev angripet militärt idag, varpå den ena svarar:

"Det skulle nog gå jättedåligt, men jag är inte så mycket för att vi krigar, så jag tycker det är bättre att vi bara lägger oss"


Det här fångar kärnan bakom försvar, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Vilka värden är egentligen värda att försvara och till vilket pris? Förmodligen är både jag, de flesta läsare och även den intervjuade väl överens om att våra svenska samhällsvärderingar och vår livsstil är viktiga, värdefulla och något som vi vill kunna uppleva även i framtiden och att framtida svenskar också ska få åtnjuta.

Om man nu åtgår från frågan att ett annat land skulle vilja angripa Sverige, torde det också vara så att det landet inte alls delar våra värderingar. Krig händer inte för att båda sidor är överens. Jag ser det därför som högst tveksamt att de värderingar vi idag har och de friheter som vi tar för självklara i så fall skulle överleva, utan istället skulle vi bli påtvingade någon annans vilja. Det här är enligt min erfarenhet en fråga som våra första- och andra-generationsinvandrare i högre grad kan relatera till än personer vars släkt i många generationer bott i Sverige.

Låt gå för att det med största sannolikhet inte kommer att ske något enskilt väpnat angrepp på Sverige. Att vi skulle dras in i ett krig samtidigt som våra grannländer är något mer sannolikt än att ett angrepp skulle riktas bara mot Sverige. Risken att vi utsätts för påtryckningar med stöd av militära medel är dock betydligt högre och det är faktiskt sådant vi redan idag börjar se tecken på. Den "ryska påsken" är en sådan händelse som är känd för allmänheten. En annan är en nyligen offentliggjord händelse med motsvarande uppträdande genomfördes mot Bornholm i juni med skarpladdade flygplan samtidigt som danska politiker möttes där. Någonstans går gränsen för att hot med militära maktmedel understödjande andra medel blir för obehagliga för att de ska gå att nonchalera och den enda utvägen blir att böja sig för någon annans vilja. Att påtvinga någon annan sin vilja med våld eller hot om våld kallas i vardagstal mobbning, men detta är också det yttersta syftet med krig. Tyvärr är internationella relationer alls reglerade på samma sätt som det svenska samhället, utan de bygger på den starkes rätt och den svages möjlighet att ensamt eller med stöd av andra försvara sin egen rätt.

Därav följer naturligt frågan hur vi ser på våra medmänniskors och grannars rätt att uttrycka sina värderingar och göra sina egna ställningstaganden? Är det viktigt för oss att man i Baltikum kan åtnjuta ett samhälle motsvarande vårt, eller vore det helt enkelt bara beklagligt om de plötsligt inte kunde det, men livet går trots allt vidare ändå? Är det att ställa upp för alla människors lika värde och rätt att uttrycka sina åsikter att dra gränsen vid en insändare i lokaltidningen?

Det är i dessa frågor den nutida svenska försvarsdebatten måste ta avstamp på samma sätt den gjort för tidigare generationer och för så många andra människor världen över – vad är det samhälle jag lever i och de värderingar jag säger mig stå för, egentligen värda för mig?

4 år



Noterade precis att det i dag är fyra år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen och jag kan konstatera att det har hänt en hel del sedan dess. Inte minst inom försvarspolitiken och i vårt närområde, men också i detta forum. Antalet läsare har ökat konstant sedan starten, men det senaste året har ökningen accelererat ytterligare.

Antalet besökare under det senaste året har varit ca 1 miljon och det innebär att läsarna därmed har varit lika många under det senaste året som under de tre första åren tillsammans. Det i särklass mest lästa inlägget är "ny normalbild eller nytt kallt krig?" som jag skrev den 12 oktober. Ett inlägg som i dagsläget har uppnått 33.000 besök. Här nedan kommer lite snustorr fakta.


De fem största trafikkällorna, d.v.s. länkningar hit från andra sidor är:
1. Wiseman´s Wisdoms
2. Google
3. Twitter
4. Facebook
5. Cornucopia?

Läsekretsen kommer (i storleksordning) från följande länder:
1. Sverige
2. USA
3. Storbrittanien
4. Tyskland
5. Frankrike
6. Norge
7. Ryssland
8. Finland
9. Danmark
10. Nederländerna

De prylar ni läsare använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Windows
2. Iphone
3. Android
4. Ipad
5. Mac

De webbläsare ni använder för att läsa bloggen är (i storleksordning):
1. Safari
2. Firefox
3. Chrome
4. Internet Explorer
5. Mobile Safari


Men det är inte bara här på bloggen som det ökat under året. Även på Twitter har ökningen av antalet följare varit markant. För ett år sedan kunde jag räkna 1400 följare och i dag är siffran 4690. Allt fler börjar använda detta snabba och ändamålsenliga forum för att sprida och ta del av de senaste nyheterna, men även debattera aktuella frågor.

Om sanningen ska fram så förhåller det sig dock som så, att om inte antalet läsare hade ökat som det nu har gjort, så hade det heller inte varit så särskilt stimulerande att driva en försvarsblogg. Det är spridningen och interaktionen med er läsare, personal i Försvarsmakten, politiker och media som gör att det känns värt att lägga den tid jag faktiskt gör på detta.

Tack för att ni läser! 

Back in the 80’s

Reflektion

Bild 1. Ungefärlig grafisk representation av övning 141028-29.
Det har väl knappast undgått någon av läsarna av denna blogg att ett större samordnat ryskt flygföretag genomfördes under tisdag (141028) och onsdag (141029) denna vecka i ÖSTERSJÖN – NORSKA HAVET – ATLANTEN – SVARTA HAVET, likväl fortsätter flygaktiviteten med hög intensitet i Östersjön i skrivande stund (141030).

Flygföretaget som omfattade NORSKA HAVET – ATLANTEN påbörjades 03:00 på onsdag morgonen (141029), företaget avslutades under onsdagkvällen (141029). Inledningsvis uppträdde styrkan samlat dvs fyra (4) stycken TU-95 tillsammans med fyra (4) stycken IL-78. Två (2) TU-95 samt de fyra (4) IL-78 återgick i höjd med mellersta Norge, då fortsatte två (2) TU-95 ut i Atlanten och vände i höjd med Portugal. Bedömd övningsverksamhet är inledningsvis bekämpning av mål i Storbritannien därefter med en rote TU-95 genomföra bekämpning av mål antingen i ATLANTEN eller i SYDEUROPA.

Flygföretaget i SVARTA HAVET omfattade två (2) TU-95 samt två (2) SU-27. Detta flygföretag flög ut över SVARTA HAVET under onsdags eftermiddagen (141029) och vände därefter åter. Bedömt övades insättande med kryssningsrobotar mot SYD- och CENTRALEUROPA.

Ovanstående tre (3) flygföretag förefaller ha genomförts av det ryska fjärrflyget dvs de strategiska bombflygplan som ingår i den ryska kärnvapentriaden. Bedömt har man genomfört en övning i hur man skall slå mot Väst-/Syd-/ och Centraleuropa med det strategiska bombflyget. Samordning i tid har ej genomförts likt "Ryska Påsken" då andra delar av det strategiska bombflyget övade samordnat i tid på andra platser.

Utöver dessa tre företag genomfördes även ett flygföretag in i Östersjön dels 141028 dels under 141029. Sammansättningen av detta företag var två (2) MIG-31, två (2) SU-34, två (2) SU-24 och en (1) SU-27. Detta företag förefaller främst genomfört patrulleringar i Östersjön, några tydliga övningsmoment har ej gått att få fram via OSINT. Däremot är själva sammansättningen av företaget mycket ovanlig, vilket kan tyda på att någon form av särskilt övningsmoment har genomförts.

En mycket intressant faktor är det flygföretag som 141028 flög in i Östersjön till Kaliningrad Oblast, hade inlämnat både färdplan samt hade transponder påslagen, däremot svarade de ej på anrop. Detta är mycket anmärkningsvärt då så sent som förra veckan då ett rysk signalspaningsplan (IL-20) kränkte Estniskt luftrum, hade den varken transponder eller färdplan inlämnad, detta kan tyda på att säkerhetssituationen i Östersjöregionen har eskaleratsedan denna kränkning, något som NATO ansåg vara den allvarligaste sedan kalla krigets slut., varvid man väljer att ”säkra” situationen något genom att göra en förflyttning känd i förhand.

Sent på onsdag kvällen (141029) genomfördes även provskjutning med en (1) ballistiskrobot från den strategiska robotubåten Yury Dolgorukiy som befann sig i undervattensläge i Barents Hav, avfyringen skall ha genomförts utan problem och målet träffades på Kamtjatka halvön, vid KURA övningsfält. Robottypen som avfyrades var av BULAVA modell, ubåten bar även full uppsättning av BULAVA robotar vid provskjutningen, likväl var detta ett skarpt robotprov av en serieleverans och det var även ett led i stridsutbildningen av ubåtsbesättningen, således genomfördes en fullskarp övning med rysk andraslagsförmåga. En (1) BULAVA robot kan bära tio (10) stycken stridsspetsar och Yury Dolgorukiy kan bära sexton (16) stycken BALUVA robotar. Tidpunkten för provskjutningen med BULAVA roboten har varit känd sedan ett tag.

Parallellt med det ryska flygföretaget pågick/pågår även övningen STEADFAST NOON, vilket är en NATO övning i norra Italien, som syftar till att öva insättande med de avdelade taktiska kärnvapnen från USA som finns baserade i Europa för NATO. Deltagande länder är Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Turkiet och USA.

Vad som kan ses anmärkningsvärt i denna övning är att Polen deltar med två (2) F-16 plan, då de inte officiellt skall ha förmåga att genomföra insats med taktiska kärnvapen ur NATO arsenal, dock deltar de så bedömt rör det sig om eskortuppgifter av kärnvapenbärande flygplan samt attackuppgifter mot luftvärn, radar o dyl.

Bedömt det som skede igår (141029) var en motövning med två (2) av tre (3) ingående delar i den ryska kärnvapentriaden mot NATO övningen STEADFAST NOON. Både NATO och Ryssland övar sina kärnvapenförband, vilket inte är något ovanligt, dock har dessa ej sammanfallit i tid mig veterligen de senaste åren, vilket gör detta anmärkningsvärt, då den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen mellan Väst och Ryssland pågår sedan kalla krigets slut. Då väljer man att genomföra en motövning, till en sedan länge känd och delgiven övning, likväl en vecka efter den allvarligaste kränkningen av NATO luftrum, sedan kalla krigets slut. Totalt visar detta på att vi är definitivt tillbaka till 1980-talets lågvattenpunkter i säkerhetssituationen, trots att många försöker hävda motsatsen främst i Sverige, sammanfattningsvis vi är ”back in the 80's” igen.

Detta om något borde vara en ögonöppnare tillsammans med många andra incidenter under de senaste sex (6) månaderna för den nya regeringen. Båda parter (NATO och Ryssland) övar aktivt olika reguljära krigföringsmoment nu, vid vissa tillfällen sammanfaller de t om! Likväl så för nästan varje övningsmoment som varit de senaste sex (6) månaderna så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i säkerhetsspiralen. Idag (141030) så förefaller NATO luftstridskrafter utökat sin patrullering över Östersjön, vilket är en markant markering och visar på hur allvarlig situationen blivit i Östersjöregionen.

Likt under det kalla kriget står vi nu mitt i mellan två (2) parter, tas inte försvarsfrågan seriöst nu, så kommer den bedömt aldrig göra det, realpolitik krävs nu och inte floskler rörande långsiktiga satsningar, förmågan av totalförsvaret vill jag påstå, behöver förstärkas här och nu. För vi är militärt alliansfria mellan två parter som börjar se varandra som sina definitiva antagonister.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Air Power Australia 1, 2(Engelska)
ABC News 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
NATO 1, 2(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Washington Post 1(Engelska)

När jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar

I en krönika i Aftonbladet den 29 oktober 2014 beskriver Peter Kadhammar sin syn på personaltätheten i Försvarsmakten. Det enda jag med visshet kan konstatera är att när jag blir stor ska jag bli Peter Kadhammar. Då är nämligen verkligheten enkel och det är enkelt att förbigå omständigheter som inte talar för hans tes – att Försvarsmakten har för många hövdingar och för få indianer för att uttrycka sig på liknande raljanta sätt som Kadhammar.

För det första kan jag konstatera att Kadhammar inte beskriver Försvarsmaktens personalvolymer korrekt. För det andra har han en arkaisk syn på en modern försvarsmakt. För det tredje en besynnerlig bild av militärer i allmänhet och officerare i synnerhet.

Om jag börjar med den andra och kanske viktigaste omständigheten. Föreställningen som Kadhammar ger uttryck för är en bild som fullt ut ägde sin riktighet under 1:a världskriget. Väldigt många soldater i förhållande till antalet befäl. Det byggde på att krigföringen då såg annorlunda ut jämfört med idag. Den som känner till slagen vid Verdun, Somme eller Gallipoli vet att många soldater, med stora förluster, var strategin för att ta några meter mark.

Sedan dess har den tekniska utvecklingen gjort att antalet specialister eller kraven på lång utbildning för att hantera vapensystem gjort att andelen soldater minskat successivt för varje årtionde liksom att kraven har ökat på ledningssystemen och ledningsnivåerna för dessa mindre förbandsenheter.

Sverige skiljer sig här inte åt från andra länder, proportionerna ser, även om argumentationen vill annorlunda, ungefär lika ut i motsvarande länder. Jag ska förklara varför Kadhammar förenklade argumentation inte svarar mot faktiska förhållanden och varför verkligheten är mer komplex:

  1. Antalet högre chefer och officerare är det samma i Sverige jämfört med andra liknande länder. Det är till och med så att i länder som är Nato-medlemmar är antalet officerare fler eftersom antalet staber, det vill säga antalet ledningsnivåer som ska bemannas är fler.
  2. På kvalificerade vapensystem som ledningsförband, stridsledningscentraler, örlogsfartyg och stridsflygplan är andelen officerare jämfört med antalet sjömän och flygsoldater väsentligen högre än i ett arméförband. Detta därför att bemanningen av sådana befattningar kräver lång utbildning och erfarenhet vilket inte ges till soldater och sjömän med en lagbunden längsta anställningstid om 12 år. Om vi däremot plockar ut en mekaniserad bataljon som jämförelse så svarar ett sådant förband mot en traditionell bild, nämligen färre officerare och fler soldater.
  3. Försvarsmakten bemannar också internationella organ, befattningar i regeringskansliet och andra myndigheter som FMV, FXM, och FHS vilket gör att antalet officerare alltid kommer att vara fler än det direkta behovet i Försvarsmaktens krigsförband.
  4. Till detta kommer en förklaring som är väldigt svensk. I Sverige benämndes i många år allt yrkesanställt befäl som officerare. Av politiska skäl skapades nämligen 1983 EN officerskår och tidigare officerare (sådana som förenklat skulle göra karriär) och underofficerare (sådana som förenklat stod för yrkeskunnande i sitt fack) blev en och samma kår – officerare. Under många år innebar detta att Sverige, även med förklaringarna ovan, jämfört med andra länder syntes ha många officerare. Vi saknade helt enkelt andra länders personalkategorier.

2009 beslöt riksdagen att återinföra ett fler-befälssystem, ofta benämnt två-befälssystem. Mer korrekt är att säga att beslutet nu innebär tre befälskategorier, detta då även våra soldater och sjömän kan erövra befälsgrader inom sitt skrå.

Numera finns alltså:

  • officerare (general/amiral – fänrik),
  • specialistofficerare (regements-/flottiljförvaltare – 1:e sergeant)
  • samt gruppbefäl (sergeant – vicekorpral).

Om man då istället för som Kadhammar inte enbart redovisar en del utan relevant helhet*  (per den 30 september 2014) blir jämförelsen helt annorlunda och liknande jämförbara länder:

Officerare
4 157

Bemanning externa myndigheter
349

Specialistofficerare
4 375

Gruppbefäl, soldater och sjömän (heltid)
5 245

Gruppbefäl, soldater och sjömän (deltid)
3 219, ska bli cirka 9 200

Hemvärn
21 057 varav cirka 2 500 officerare

Reservofficerare**
Cirka 1 300, ska bli cirka 2 400

Oberoende befattningar (civil eller militär)
5 159

Det går alltså inte att argumentera som skribenten för att vi har för många officerare jämfört med soldater. Problemet är faktiskt det omvända, tittar vi några år framåt kommer Försvarsmakten ha för få officerare för det faktiska behovet och det gäller såväl officerare som reservofficerare.

Det jag ger Kadhammar rätt i att det går att diskutera om det är en för liten försvarsmakt. Den diskussionen förs inom myndigheten och utanför. Men det gäller inte fördelningen officerare/soldater utan om krigsorganisationens storlek, både vad avser förbandsvolymen som antalet enheter till exempel artilleripjäser, fartyg eller flygplan.

Slutligen, bilden av en officer som Kadhammar beskriver, oaktat hur denne benämns eller har för ursprung enligt faktabeskrivningen ovan, är enligt min mening karikatyrartad.

Jag menar att Sverige ska vara stolt över sin befälskår, officerare, specialistofficerare och gruppbefäl såväl i reguljära förband som i Hemvärnet. Många kan säkert ge uttryck för en administrativ börda men ingen har glömt sin huvuduppgift. Alla som mött Försvarsmakten detta år vittnar om samma sak, professionalism och yrkeskunnande. Oavsett om det är ute i skärgården, vid branden i Sala, i Högkvarteret eller nu på plats i Mali. Det är den sanna bilden av en svensk officer, inte den som tecknas av Kadhammars penna.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

*Utöver tabellen finns främst ej krigsplaceringsbara reservofficerare, rekryter och aspiranter
**Krigsplaceringsbara officerare/specialistofficerare (deltid)

 

 

 

 

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).

Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).

Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:

Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.

Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.

Utredningens slutsats är att:

En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.

Vid det seminarium Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt! 

Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Har tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.

Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.

Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.

Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).

Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.

Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.

När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.

Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.

Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.

Hur blev det så här?


.... är rubriken till ett kärnfullt inlägg hos kollegan Wiseman från dagen där det konstateras att innehållet i Försvarsmakten är i stort sett exakt samma som efter Försvarsbeslutet 2004 trots att man då ansåg att Östersjöområdet präglas av lugn, stabilitet samt att spänningen  i vårt närområde minskat dramatiskt under ledning av president Putin....

Så lät det alltså för 10 år sedan, och som bekant har det runnit stora mängder vatten under broarna sedan dess och säkerhetsläget i vårt närområde är markant försämrat, något som förmodligen inte kan ha undgått någon av er läsare.

Trots detta har Försvarsmakten i stort sett samma organisation nu som då så när som på några "nymoderata satsningar" som i själva verket inneburit volymreduceringar avseende såväl personal som materiel.

Men även om mycket till synes är likadant så finns det finns en stor skillnad, och det är den ständigt vikande övningstrenden som kan skönjas från 2004 fram till 2014. Detta är något som har direkt koppling till den ständigt minskande försvarsbudgeten och som speglas i minskad gångtid, flygtid och körmil.







Bild över flygtid lånad från Wiseman


Trots ovanstående talande bilder så har ansåg både den tidigare alliansregeringen och Försvarsmakten att dagens organisation (IO14) är operativt relevant, något som ger en tydlig signal om att man uppenbart glömt bort vilka slutsatser som drogs när nuvarande organisation beslutades för tio år sedan, då när säkerhetsläget var ett helt annat än i dag. Det verkar onekligen som att politiker och även Försvarsmakten till synes accepterat det faktum att vi står med en extremt anorektisk organisation som övar mindre och mindre för varje år som går.

Med hänsyn till den budget som den nya rödgröna regeringen lagt fram så finns det inget som tyder på att uppfattningen i sak är nämnvärt förändrad.

Oavsett vad som händer i vårt närområde, hur liten Försvarsmaktens organisation blir, och hur lite än förbanden övar så är det ingen som slår näven i bordet, säger stopp och vänder den nuvarande negativa trenden som har direkt bärighet på Sveriges försvarsförmåga.


Källor:
Arméns vikande övningstid
Marinens vikande övningstid
Flygvapnets vikande övningstid  


Läs även: Mike Winnerstig i GP


Inte Cynismer

Nyligen har ännu en svensk försvarsblogg startats. Det är bra att fler väljer att skriva och berätta. Bloggaren har dock valt ett namn som är som gjort att sammanblanda med Cynismer då man bytt ut C mot Z. Vad skälet till detta är är för oss okänt.

Vi vill härmed meddela att vi på Cynismer INTE har något med den nya bloggen att göra.

/C

Et tu, Brute?

Sammanfattning

Ryssland har bedömt försökt skapa legitimitet för utnyttjande av militära maktmedelsom en maktprojektionsfaktor mot Sverige vid den under vecka 443 genomförda pressträffen, där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård berördes. Bedömt kommer en ökning ske i utnyttjandet av militära maktmedel mot Sverige från Rysk sida då man försökt skapa legitimitet i att Ryska intressen är hotade.

Analys

Allmänt.Detta inlägg kommer beröra det officiella uttalandet från Ryska Försvarsministeriet rörande den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Vad som främst berörts från denna pressträff i svensk media är uttalandet där man liknar den svenska underrättelseoperationen med "Karlsson på taket". Dock delgav man vid denna pressträff två tydliga ståndpunkter från det Ryska Försvarsministeriet och därmed även staten Ryssland.

En faktor som särskilt skall tas i beaktande är att det var det Ryska Försvarsministerietsom gav detta uttalande, ytterst lite i Ryssland på myndighetsnivå uttalas eller genomförs utan förankring högre upp i hierarkin, likväl måste man då ta i beaktande att det är Rysslands ståndpunkt att a) Sverige agerande utgör en faraför den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen och b)Sveriges agerande direkt hämmar Rysslands ekonomiska utveckling. Dessa två faktorer som uttalats ger mer på hand än vad man kan tro vid första ögonkastet.

Dessa två faktorer skapar en sk legitimitet för Ryssland att agera, jämför vi med de baltiska staterna där man har en stor rysk diaspora vilket rent doktrinärt skapar en legitimitet för Ryssland att agera, rysk säkerhetspolitisk doktrin stipulerar att man skall skydda sin diaspora i utlandet, som bekant har Sverige ej någon större rysk diaspora, då krävs att legitimitet skapas på ett annat sätt, vilket skapades med dessa två (2) uttalanden.

Varför är legitimitetsfaktorn så pass viktig undrar vän av ordning? Rysk maktprojektion bygger på antagandet, vilket visat sig stämma om man ser till den post Krim värld vi nu lever i, att legitimitet krävs för att dels motivera mot omvärlden dels motivera för den egna befolkningen, agerande mot en annan part, organisation eller nationalstat. Skapas legitimiteten har man även rätten att agera, eg. Casus belli. Har man denna legitimitet kommer man kunna skapa en handlingsförlamning hos omvärlden att agera, vilket med all tydlighet har visat sig stämma avseende Krimhalvön samt östra Ukraina. Dock är denna legitimitet främst psykisk mot omvärlden (läs medborgare i andra länder) i och med att det enbart är Förenta Nationerna som får ge en legitim Casus Belli.

Säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges agerande för att bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen dvs utsätter den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen för fara, förefaller vara att vi lider av ett ”antiryskt syndrom” dvs allt ont kommer från Ryssland menar Alexey Pushkov ordförande i Dumans utrikesutskott. Häri blir det riktigt intrikat, för nationalstaten Sverige har inte utpekat Ryssland som den skyldige för undervattensverksamheten, dock skall man ha klart för sig att i Ryssland är det lika med tecken på det som skrivs i media som statsmaktens syn, något som går att spåra tillbaka till Sovjettiden.

Detta är bedömt inte hela sanningen att det enbart skulle vara "antiryska" stämningar som Sverige bidrar till i Östersjöregionen och därmed försämrar det säkerhetspolitiska läget ur ett rysktperspektiv. Man får inte glömma Rysslands premiärminister Dmitry Medvedevs uttalande i Juni 2013, att ett Svenskt och/eller Finskt närmande till NATO eller medlemskap kommer kräva Ryska motåtgärder i Östersjöregionen.

Det som har skett sedan detta uttalande är att både Sverige och Finland har upprättat värdlandsavtal (Host Nation Support) med NATO, likväl har NATO gjort både Sverige och Finland till "särskilda samarbetspartners" med alliansen. Värdlandsavtalet samt att vi utgör en "särskild samarbetspartner" bedömer jag är så nära man kan komma NATO utan ett formellt NATO medlemskap, icke att förglömma i detta är även det svenska och finska deltagandet i NRF (NATO Response Force).

Ur ett svenskt vidkommande är detta inte något nytt med ett nära och djupt samarbete med NATO, detta hade vi sedan 1950-talet då vi fick säkerhetsgaranter från USA och i förlängningen NATO om ett ingripande i händelse av ett Sovjetiskt angrepp, detta har vi ju inte nu, men det är inget nytt på den säkerhetspolitiska arenan och Sovjetunionen var hela tiden medvetna om detta under hela kalla kriget så ur ett ryskt vidkommande är vårt nära samarbete ingen nyhet, enda skillnaden nu är att samarbetet är offentligt med insyn, så att Ryssland reagerar kring Sveriges samarbete är enbart en retorisk fråga, däremot är bedömt frågan kring Finlands fördjupade samarbete med NATO betydligt känsligareför Ryssland kontra det Svenska.

Ekonomisk utveckling. En än viktigare faktor än de säkerhetspolitiska spänningarna som man gör uttalande kring, är uttalandet rörande hindrade av Rysslands ekonomiska utveckling. Häri ligger det som kan ge upphov till säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen. Östersjöutloppet är idag det tredje mest trafikerade ”flaskhalsen” i världen för oljeexport. Något som mycket bra belyses av Seniorprofessor Kjell Aleklett i Aftonbladet och som även FOI har beskrivit i en mycket läsvärd studie, Ett skepp kommer lastat, likväl något som jag berört på bloggen som en möjlig konfliktorsak i Östersjöregionen.

Cirka 65% av Rysslands totala export till EU sker i och ut ur Östersjön, varvid dels Östersjöns geostrategiska betydelse dels dess in-/utlopp blir både en ekonomisk fråga och därmed även en säkerhetspolitisk fråga för Ryssland att bemästra. Vad man även måste komma ihåg är President Vladimir Putins uttalande till det nationella säkerhetsrådet tidigare i år, Östersjöregionen är ett särskilt fokusområde för Ryssland, detta uttalande blir än mer tydligt och förståeligt utifrån den Ryska ekonomiska horisonten.

Häri finner vi nu svaret till varför man försöker skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, sett ur ett Ryskt perspektiv kan nu Östersjöutloppet snabbt stängas, Danmark som NATO land och Sverige som särskild samarbetspartner med NATO och värdland, behärskar Östersjöutloppet. En stor del av Rysk ekonomi samt förmåga att kunna hindra NATO förstärkningar in via Östersjöinloppet hänger på att behärska denna "flaskhals" som nu bedömt ur Ryska ögon ser ut att behärskas av NATO, eg. Östersjön har blivit ett NATO innanhav.

Slutsatser

Ryssland har försökt skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, behovet av att skapa denna legitimitet grundar sig i att man bedömer dess ekonomi som hotad och i förlängningen dess ställning i Östersjöregionen, detta har gett upphov till en ytterligare fördjupad säkerhetspolitisk spänning. Denna spänning har bedömt uppstått som en konsekvens av de införda sanktionerna mot Ryssland då dess export av vissa råvaror som främst sker med fartyg har ökat i betydelse som inkomstkälla.

I och med att legitimitet har försökt skapas kan vi förutsätta ett än mer aktivt agerande av Ryssland mot Sverige med militära maktmedel, vilket var det egentliga budskapet som kom ut ur den genomförda presskonferens där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård berördes. Likväl får man bedöma att Finland även omfattas av detta budskap, för ur ett ryskt perspektiv bedömer jag att man känner som Julius Casears sista ord "Et tu, Brute" rörande hur utvecklingen har gått i Östersjöregionen för dem.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Aftonbladet 1
FOI 1
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Lettiska FHS 1 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
U.S. Energy Information Administration 1(Engelska)

Gästinlägg: När man kan, måste, men inte vill



Publicerar ännu ett gästinlägg av signaturen Dalton som förra gången skrev om Gotland. Den här gången handlar den fiktiva berättelsen om Skåne.

/ Skipper

-------------------------------


Varför det är farligt att lägga alltför mycket vikt vid modeord såsom ”hybridkrigföring” eller ”sjätte generationens krigföring”


Utöver "det gamla hangarfartyget" Gotland så är Skåne ett av de svenska territorier som sannolikt är av intresse och betydelse för Ryssland. Det handlar än en gång om att förhindra fientlig styrketillväxt och att skapa egen rörlighet. En enkel lösning på detta skulle kunna vara att placera delar av sin flotta i Öresunds trängre delar. Det är ju dock en kortsiktig lösning, en hög risktagning och under rådande omständigheter inte resurseffektivt. Hur gör man då?

Att ta Gotland visste de allihop skulle vara enkelt. Att ta Skåne var svårare. Alla spel som gjorts på planen visade två saker; För det första så var "timing" A och O, för det andra skulle det krävas krigshandlingar

Svensken har förband i Skåne och tilltransport av tillräckliga förband skulle ta tid. Tid var onödig förvarning i det här fallet. Att förlita sig enbart på desinformation och politisk tvekan skulle inte heller räcka. Området är alltför stort och erbjuder alltför stor rörelsefrihet.

Huruvida det var en ubåtsöverste som kom med det förlösande förslaget eller ej var oklart men det hade blivit den vedertagna sanningen.

Först hade det nästan låtit för bra, som om grunden till planen hade lagts 1981.

Förberedelserna för Gotlands frigöring var redan pågående. Nu handlade det bara om att få de två tidslinjalerna att fullt ut harmonisera.

En av Whiskey-ubåtarna på väg till kyrkogården i Murmansk gavs nödvändiga order. Efter en helt enligt order ”lagom klantig” färd ned längs den norska kusten, där ubåten observerades av flera av NATOs sensorer, så nådde hon Öresund.

När väl Öresundsbron passerats manövrerades hon klart in på svenskt vatten. Mycket riktigt så hade svenskarna fått förvarning från NATO. Såväl satelliter som flyg kunde notera flera fartyg som skyndsamt lämnade Karlskrona, även från Stockholms skärgård började svenska örlogsfartyg röra sig söderut.

För stunden låg allt i händerna på en enskild fartygschef. Misslyckades han så skulle han gå till historien som en (till) fyllehund med tvivelaktiga kunskaper i navigation. Lyckades han så väntade en framtid som landshjälte.

Svenskarna hade uppenbarligen sparat en del resurser för ubåtsjakt och många av officerarna var förvånansvärt skickliga. De hade dock varken vapen eller numerär för att utgöra något egentligt problem.

Väl i vattnen utanför Åhus lät man sig på nytt lokaliseras och nu var det känsligt. Med hjälp av hög hastighet och till synes orimlig tur träffades man av en av de få svensk sjunkbomberna. Mindre än en sjömil utanför Åhus hamn. Några "desperata" girar senare satt man tryggt på grund, halvt i övervattensläge, inom synhåll för södra Sveriges största containerhamn. Historiens vingslag dånade i öronen på såväl besättningen som generalstaben.

Svenska fartyg gjorde som de förväntats och efter att den första delegationen ombord med egna ögon kunnat konstatera att ubåten mycket riktigt bar kärnstridsladdningar så var inom kort utrymningen av Åhus påbörjad och hamnen stängd. Pinsamt för Sverige att genom sitt angrepp på en redan skadad ubåt skapa en överhängande risk för att den nukleära lasten skulle detonera.

Nu stod man så med en möjlig härdsmälta på händerna och ett kaos i östra Skåne, vars ökning i omfattning endast överglänstes av det politiska kaoset i Stockholm och de intill liggande länderna. Den striden skötte medierna själva, skönt att slippa lägga kraft där. Den behövdes för Gotland nu – gasledningen till kontinenten hade just utsatts för ett ”terroristangrepp” och all skuld skulle läggas på Sverige.

Sveriges oförmåga att omhänderta den skadade ubåten gjorde att räddningsstyrkan utan problem fick tillstånd att gå in på svenskt vatten. Svenska oppositionspolitiker skrek i högan sky om att såväl detta som händelseutveckligen på Gotland bara var ”Maskirovka” och förklädda krigshandlingar. Det hjälpte föga.

Om förloppet i detalj följde planen blev aldrig klarlagt men resultatet blev det önskade. Ett av bogseringsfartygen träffades av svensk eldgivning. Räddningsstyrkans eskort besvarade elden och i tumultet träffades ubåten, eller hade lasten detonerats på annat sätt, svensken skulle aldrig få veta vilket. Det skulle dröja innan Åhus var beboligt igen men det var egalt. Skämtet var att ”ÅHUS” aldrig skulle vara det igen, staden skulle ju döpas om.

Svaret på den svenska aggressionen kom snabbt, precis som planerat. Huvudsakligen nyttjades luftburna förband. NATO fanns i området och Östersjöflottans huvuduppgift var därför riktad mot Gotland. Det var där tyngdpunkten för EU initialt hamnat, ingen ville ju frysa, och nu visade sig den västliga trögheten sig från sin bästa sida.

Södra Skånska regementet visade prov på att både slå snabbt och hårt. Deras förband räckte dock på intet sätt till. Deras nya fordon begränsades svårt av den civila trafiken från östra Skåne och inom kort hade de tvingars övergå till strid i mindre enheter utan inbördes samordning. Öresundsbron sprängdes med attackflyg. Det svenska luftvärnet hade till del grupperats i Skåne men än en gång gjorde numerären att det mest utgjorde ett irritationsmoment.

Inte långt senare hade de tillförda ingenjörförbanden i princip skurit av Skånes infrastruktur från Sverige och förbandsmassan var redan långt större än vad Sverige skulle kunna slå.

Nu fanns bara en fråga kvar. Skulle den civila gisslan vara tillräcklig för att Sverige skulle lyckas hålla borta NATO. Ville de starta det tredje världskriget över ett landskap som Skåne?

/ Dalton

I spåren av en undervattensincident

av Tommy Jeppsson

Händelserna i Stockholms skärgård är ett utslag av den ökade militära aktiviteten i vårt närområde och påvisar att Östersjön ingalunda är vad det en gång i tiden benämndes som, ”ett fredens hav”. I en situation som den vi upplevt i samband med den senaste undervattensincidenten skulle svensk och finsk sammantagen och samordnad marin förmåga sannolikt kunnat göra en effektivare insats än vad slutresultatet nu blev. Våra begränsade marina resurser går således hand i hand med de brister i det nordiska försvarssamarbetet som är uppenbara när allvarligare händelser utspelar sig. Nej, inget har hittats och ingen antagonistisk aktör kan utpekas samtidigt som blotta förekomsten av en inkräktare i de inre delarna av skärgården är något fullständigt oacceptabelt.

De militärt icke Nato anslutna Finland och Sverige utgör båda en del av ett nordiskt försvarssamarbete som saknar en militärstrategisk och operativ samarbetsdimension. Skulle en sådan funnits hade ett gemensamt beredskapsplanverk, en gemensam incidentplanering, ett utbyte länderna emellan av underrättelseuppgifter och ett gemensamt resursutnyttjande av de militära kapaciteterna varit helt naturligt. Och hade i tillägg båda länderna varit medlemmar av den atlantiska alliansen hade vi haft tillgång till den underrättelseinformation som bekräftat eller dementerat närvaron av en undervattensfarkost från ett annat Nato land, liksom att vi vid dementi kunnat få stöd från andra alliansländer och därmed kunnat uppvisa en tydligare politisk vilja uppbackad av adekvata militära resurser.

Men nu finns ingen integrerad samnordisk militärstrategisk och operativ dimension, samtidigt som Sverige och Finland, visserligen kan stoltsera med att vara bäst i klassen av Nato-partners, men som icke alliansmedlemmar räcker inte detta för att få hjälp i en kris eller vid ett krig.

Det verkar finnas en ökande politisk insikt om att Östersjön har blivit ett strategiskt viktigare område för både Ryssland och Nato. Det icke-allierade Sverige men också Finland får nu ytterst påtagligt känna maktpolitikens återkomst inpå sina gränser. Men politisk insikt är verkanslöst om den inte resulterar i konkreta åtgärder. Vad vore mera logiskt i nuvarande osäkrare omvärldssituation än ett fördjupat säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland åtföljt av ett militärstrategiskt och operativt dito. En anslutning till Nato skulle givetvis ge en än tydligare signal till omvärlden om politisk vilja att försvara våra demokratiska värden, men kan för den närmaste tiden betraktas som uteslutet då frågan, särskilt i Sverige skulle innebära en inrikespolitisk Canossavandring.

Därför hedras nu sovjetsoldater i Norge


Tysk FLAK-ställning intill nordnorska Kirkenes filmad från ovan. Besökte den för några år sen - förmedlar en bild av stridsterrängen.

På flera olika sätt hedras i dagarna sovjetiska soldater i Nordnorge. Norges statsminister Erna Solberg tackade dem idag (25/10) för deras insatser, exakt 70 år efter att norska Kirkenes intogs av Röda armén. Vilken är bakgrunden?.

Kort sagt utförde Röda armén i oktober 1944 den största militära operation som Nordkalotten skådat, in i finska Petsamo (sedermera ryska Petjenga) och vidare in i Norges nordostligaste län, Finnmark. Hela historien finns i Slaget om Nordkalotten, och i Tyskar och allierade i Sverige berättar jag mer om svensk inblandning, inte minst genom den amerikanska luftbron Luleå-Kirkenes.

Norge, och särskilt de som bor i Finnmark, tackar år efter år Ryssland för att genom Petsamo-Kirkenesoffensiven ha inlett Norges befrielse. Efter att Arktis åter börjat bli militärt intressant, men ännu mer efter att Ryssland marscherade in i Ukraina, har det blivit svalare (frostigare?) känslor mellan Norge och Ryssland. Men Norge anser uppenbarligen att man inte vill låta nutida händelser påverka den tacksamhet man känner gentemot de sovjetiska soldaterna som gav sina liv på norsk jord. Flera rörande människoöden i Finnmark, både norska och ryska, skildras i denna samling av lokala norska artiklar. Den norska statens tacksamhet, trots allt, skildras i dagens Aftenposten-artikel "Norsk-rysk splittring dämpade firandet av befrielsen".

Den marina operationen i Stockholms skärgård




Det har varit en händelserik vecka, minst sagt. Ingen kan nog ha undgått att den senaste veckan har varit mycket intensiv för Marinens del då det förekommit trolig främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård, vilket är det näst högsta verifikationen på Försvarsmaktens bedömningsskala. Alla inblandade har gjort sitt absolut yttersta för att nå framgång och professionalismen och beslutsamheten har varit påtaglig. Det kan jag garantera!

Det här inlägget syftar till en sak. Det är att förklara för media och framför allt för alla bloggläsare varför jag inte kan kommentera den genomförda operationen. Jag har noterat via Twitter och andra kanaler att det finns stora förväntningar och förhoppningar att jag ska skriva något.

Från och med fredag den 17 oktober kopplade jag ur från alla sociala mediakanaler och har koppat in igen först idag. Jag konstaterar att det finns en hel del att ta igen både från TV, tidningar, bloggar och Twitter. Tids nog ska jag försöka ta mig igenom alla flöden och kanaler i syfte att erhålla vilken bild som förmedlats till media.

Vad jag kan konstaterar är att den marina enhet jag tjänstgör på har figurerat i stor omfattning i media. Jag har även fått ”heads up” på att media tagit närbilder på mig ombord på fartyget och lagt ut på webben. Av den anledningen skulle det vara märkligt om jag låtsades om som att jag inte har varit på plats i Stockholms skärgård under den senaste intensiva veckan inom ramen för det som Försvarsmakten benämner som en ”underrättelseoperation”.

När jag slog på mina telefoner då operationen trappades ned konstaterar jag att media har jagat mig i en inte ringa omfattning. Man vill att jag ska kommentera pågående operation i såväl TV som radio och tidningar. Bland annat ville SVT att jag skulle lämna min tjänst tillfälligt för att deltaga i SVT Debatts direktsändning i torsdags. Man har till och med sökt mig via min fru och mina barn. Jag har en förståelse för detta och respekterar att media gör sitt jobb, men jag hoppas även att media har förståelse för att jag inte kan kommentera en pågående operation eller för den delen inte heller kommentera operationen i efterhand.

Jag har varit i kontakt med Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i syfte att diskutera mitt förhållningssätt till media och för att erhålla Försvarsmaktens råd. För att undvika spekulationer så vill jag särskilt understryka att Försvarsmakten inte har förbjudit mig att uttala mig som privatperson eller försvarsbloggare. Tvärt om så har informationsdirektören tydligt påtalat såväl mina rättigheter som mina begränsningar, något som gäller alla anställda i Försvarsmakten alltid, oavsett grad eller befattning.


Mitt beslut, vilket för mig är en självklarhet om nu någon läsare trodde något annat, är att inte kommentera själva operationen i Stockholms skärgård varken som privatperson eller som försvarsdebattör. Anledningen är flera.

På grund av den roll jag har haft i operationen så har jag tillgång till omfattande information som av fullt naturliga skäl är omgärdad av försvarssekretess. Detta innebär att jag varken kan eller vill kommentera det som har hänt. Det är betydligt enklare att kommentera händelser då man med säkerhet enbart har öppna och officiella källor att förhålla sig till. Något som exempelvis Wiseman har kunnat göra då han för tillfället sitter i skolbänken på Försvarshögskolan.

Jag tror det är svårt för utomstående att kunna skilja olika roller från varandra. Även om jag uttalar mig som försvarsdebattör och privatperson om saker som inte omgärdas av sekretess så bedömer jag risken som överhängande att jag kommer att citeras och/eller tolkas i egenskap som fartygschef och därmed starta oönskade spekulationer. Försvarsmakten har utsedda talespersoner som för den officiella talan från myndigheten. Bland annat stf C INS Anders Grenstad som har gjort ett bra jobb.

Jag har vid flera tillfällen tidigare fört en debatt om ubåtsjaktresurser, helikoptrar m.m. utifrån helt öppna uppgifter här på bloggen. Detta kommer jag givetvis fortsätta att göra även i framtiden, om än inte just nu. Jag överväger i ett senare skede att kommentera hur media har agerat, ett ämne som jag har flera synpunkter runt och som kan kommenteras fristående från genomförd operation.


Jag vill i sammanhanget avslutningsvis belysa tre saker:

  • Jag instämmer helt och hållet i ÖB uttalande ” Det här är mycket allvarligt, det är rätt och slätt för jävligt att något eller någon är inne på svenskt territorium just nu”
  • Jag hoppas verkligen vi slipper få en debatt om ”budgetubåtar” och att det skulle vara en manöver för ett erhålla höjda försvarsanslag. Att påstå något sådant är ett hån mot alla som jobbat dygnet runt under bitvis mycket tuffa förhållanden för vår säkerhet, och för att visa att Sverige värnar den territoriella integriteten
  • Jag vill härmed uttrycka mitt tack för allt stöd och alla uppmuntrande ord som riktats till alla inblandade, något som jag nu i efterhand har uppmärksammat. Sådant är mycket värdefullt!


Jaga på medier

av Olof Santesson

Försvarsmakten gjorde rätt. Informationsdirektören hölls undan tills jakten var i praktiken slut. Medan läget tycktes som mest livligt skickade man istället fram insatsofficerare, sådan som vi när försvaret gjorde skäl för namnet kallade operationsledare och som rimligtvis yrkesmässigt vet vad de borde tala om. Ändå blev det fel – som vanligt. Sverige saknar all förmåga att hitta något konstigt i våra svåra skärgårdsvatten, om marinen inte har en osannolik tur. Man måste ha befarat att kamma noll. Likafullt gör man om gamla misstag och drar på presskonferenser med uttalanden som lockar medierna till nya bravader. Säg ubåtsjakt, och ingen redaktionsledning i världen, eller i varje fall i Sverige, kan hålla emot sina sämsta impulser att rusa iväg, helst där det är som mörkast och mest meningslöst att försöka uppleva något bland kobbarna. Jag vet ty jag har varit med.

Kan försvaret inte hantera åtminstone informationen bättre? Man kan hålla garden uppe utan att prata om det. Jaga gärna, men håll mer tyst. Var inte så förtvivlat tillmötesgående mot och rädda för medierna. Dom tål att någon ibland håller käften.

Under ytan del 2

Sammanfattning

Främmande makt har bedömt mellan 2009-14 kränkt svenskt territorialvatten med undervattensfarkoster, bedömt även på fler platser än enbart Stockholmsskärgård. Främmande makt bedöms öka sin intensitet i kränkningarna om det nuvarande säkerhetspolitiska läget fortsätter en markant ökning kan ske om det säkerhetspolitiska läget försämras utifrån rådande nivå. Syftet främmande makt har med dessa kränkningar är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser.

Analys

Allmänt.Detta inlägg kommer ejberöra den nu genomförda underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Utan vi kommer titta på de övriga uppgifterna som framkommit i kölvattnet av denna underrättelseoperation. Genomgående kommer jag använda begreppet främmande makt, för ingen nationalstat har utpekats som den kränkande, härvid krävs även att vi studerar båda parter som vi har runt oss, Ryssland och NATO anslutna länder, och vilka motiv de kan tänkas ha för att genomföra kränkningar. Särskilt skall beaktas att jag skriver NATO anslutna länder, då avser jag ejNATO som organisation utan att vissa av dess medlemsländer innehar förmågan att genomföra dessa typer av operationer.

Backgrund.Både fd Överbefälhavaren (1986-1994) Bengt Gustafssonsamt författaren och säkerhetsrådgivaren Joakim vonBraun gör gällande att främmande makt har bedrivit undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten sedan 2009 och framåt. Detta sammanfaller även väl med agerandet tiden innan 1980-talets undervattensverksamhet dvs man påbörjar en långsam ökning av verksamheten som sedan när det säkerhetspolitiska klimatet förändras ökar i intensitet. Perioden innan 1980-talets kränkningar var en säkerhetspolitisk lugn period, för att råda under ett kallt krig, likväl har vi mellan 1992 – 2008 haft en lugn säkerhetspolitisk period i Europa.

Bild 1. Jämförelse med tidigare kränkningar och påståda nya.
De geografiska områden som främmande makt skall ha genomfört undervattensverksamhet i är enligt von Braun, Göteborgs och Stockholms skärgård, Gotland och vid Sundsvall. Dessa områden var även områden som tilldrog sig intresse från främmande makt under 1980-talets incidenter, se bild 1, mängden kränkningar mellan 2009 – 14 skall vara ett tiotal, vilket jag bedömer som en trolig siffra om främmande makt åter påbörjat undervattensverksamhet i svenska vatten.Men finns det något substantiellt syfte med att under perioden 2009 intill dags datum genomföra undervattensverksamhet i dessa geografiska områden?

För att förstå varför det finns ett syfte krävs en tillbakablick i den nutidshistoria vi står i nu och konsekvenser av ageranden som skede för bara några år sedan, men som får ett genomslag nu, inledningsvis måste man se ökningen av NATO länder som en del i skapandet av en formativ period. När de Baltiska staterna samt Polen, vunnit sin frihet från Sovjetunionen, tog man beslutet att ett medlemskap i NATO var det enda sättet att garantera denna nyvunna frihet. Ryssland var under hela 90-talet för försvagat, för att kunna genomföra några kraftigare ageranden än retoriska, vilket troligtvis kom att vara en bidragande orsak till att folkomröstningar i de respektive länderna gick att genomföra, där en majoritet av befolkningen kom att välja ett medlemskap i NATO. Vid 2004 när de Baltiska staterna slutligen blev medlemmar i NATO, förefaller det som att Ryssland övergivit den retoriska tonen, i och med en konstant höjning av försvarsutgifterna har skett sedan dess, se bild 2, kontra dels de nordiska länderna dels de ledande europeiska NATO länderna som successivt minskat sina försvarsutgifter, ser man dock totalt så överstiger NATO samlade budget vidaRysslands, vad som även är intressant är att följa Rysslands försvarsbudget kopplat till olika händelser, se bild 3.

Bild 2. Försvarutgifts jämförelser.
Bild 3. Rysslands försvarsutgifter kopplat till olika historiska händelser.
Nästa stora vattendelare kom att bli Ryssland – Georgien konflikten 2008, denna konflikt kom troligtvis cementera ett utanförskap från NATO för Georgien, likväl så gjorde Rysslands dåvarande President Medvedev ett uttalande efteråt att kriget kom att hejda utökningen av NATO medlemsländer i Rysslands närområde. Som en direkt konsekvens av denna konflikt så kom det säkerhetspolitiska agerandet förändras i Västeuropa, varav den tydligaste för NATO blev EagleGuardian och för Sverige en självantagen solidaritetsförklaring som ej har bekräftats av något grannland.

Eagle Guardian, är NATO operations namn på hur man avser gå tillväga i händelse av ett ryskt angrepp mot Polen samt de Baltiska staterna. Denna plan kom till verket efter den Rysk – Georgiska konflikten 2008, planen kom till allmänhetens kännedom i och med Wikileaks avslöjande av diplomatiska telegram 2010, troligtvis har planen ändrats efter det, likväl som den bör ha ändrats i takt med det försämrade säkerhetspolitiska läget mellan NATO och Ryssland, som varit i en nedåtgående spiral sedan 2008.

Den svenska solidaritetsförklaringen som tillkom efter det Rysk – Georgiska kriget 2008, bygger i grunden på Lissabonfördraget, här skall särskilt beaktas att EU är ej en militärallians däremot har man ett försök till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), där medlemsstaterna skall ge hjälp i händelse av ett angrepp på ett annat medlemsland enligt FN stadgan artikel 51. Dock skall det särskilt poängteras att ordalydelsen är, "Stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51", det är inga utfästelser rörande understöd med väpnad trupp, utan spektrat är oerhört stort i det ordvalet.

Således har vi ett antal händelser i vårt närområde som kommer leda fram till en ökad spänning mellan å ena sidan Ryssland å andra sidan NATO och mitt i mellan dessa två står de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland. En liknelse kan vara att Georgien konflikten 2008 är för oss idag vad Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan var för 1980-talets generation. Likväl ser man till en formativ period avseende främmande makts undervattensverksamhet i svenska vatten så blir liknelsen även mycket slående.

Formativ period. Vid 2009 står då återigen NATO och Ryssland mot varandra, spelpjäserna är än en gång på plats för att planera och förbereda för att kunna behärska geostrategiskt viktiga delar av Sverige i händelse av en konflikt mellan dem. Häri kommer Bengt Gustafssons och Joakim von Brauns uppgifter in, under denna period skall främmande makt genomfört undervattensverksamhet inne på svenskt inre territorialvatten. Sett till den uppbyggnad av händelser som skett under hela 2000-talet är det fullt rimligt att dessa uppgifter stämmer.

Sundsvall, denna plats kanske är förvånande för vissa i undervattensverksamhets sammanhang, men tittar man lite närmare på det så blir det mycket förståeligt, dock måste vi se bortom vår egen landgräns för att förstå varför. Mellannorrlands geografiska placering erbjuder goda inflygningsvägar för både Ryssland respektive NATO mot varandra i händelse av en konflikt. Nästintill i höjd med Västernorrland och Jämtland men i Norge finns de bergförråd som skall förse den predestinerade brigaden ur amerikanska marinkåren med den utrustning och underhåll som krävs för 30 dagars strid i händelse av att Norge dras in i en konflikt. Denna brigaden kan således enbart flygas in med mer eller mindre uniform och personligt eldhandvapen, övrig materiel finns på plats. Detta blir ur det Ryska perspektivet ett mycket högintressant mål, likväl blir det strategiskt viktigt för NATO att skydda i händelse av en konflikt. Undervattensverksamheten som skall ha genomförts vid Sundsvall är bedömt riktad mot sensorsystem (läs radar och liknande system) som kan finnas i anslutning till havet. Historiskt stämmer även detta väl då framför allt F 4 var den flygflottilj som hade flest besökare av östliga s k ”försäljare”, vilket är fullt naturligt vill man säkerställa fria inflygningsvägar krävs det att det ej finns något flygförband på platsen.

Gotland, denna ös strategiska värde har dels belysts på denna blogg dels av andra försvarsdebattörer, så att Gotland har en stor strategisk vikt för dels Ryssland dels NATO är bortom allt tvivel. Undervattensverksamhet blir då än mer trolig att den har genomförts under denna formativa period. I Gotlands fall är det troligt att främmande makt dels har genomfört inhämtning mot de sensor system som finns placerade på ön dels rekognoserat landstigningsplatser för både stora och mindre enheter dels har man bedömt genomfört inhämtning mot sensorsystem i anslutning till havet. Båda parter har intressen av denna information.

Göteborg, Marinen genomförde 2011 en ubåtsjaktoperation i Göteborg, bedömt är det denna operation som Von Braun hänvisar till i sina uppgifter. Vad som är intressant med denna ubåtsjakt är att den genomfördes parallellt som en marinövning genomfördes i området, likväl ett mindre känt faktum är att Hans Majestät Konungen befann sig på ett av fartygen och kunde ej komma iland för ett dygn senare, bara detta visar på att man bedömde det som mycket troligt att främmande makt genomförde undervattensverksamhet. Försvarsmakten har mig veterligen ej släppt någon öppen rapport rörande vad man de facto kom fram till i efteranalys arbetet av ubåtsjakten i Göteborg. Varför är då Göteborg viktigt? För Ryssland blir det viktigt att kunna hindra NATO förband att utnyttja Sveriges största hamn för intransport av markförband i händelse av en konflikt, för NATO blir det viktigt att kunna ha kännedom om uppbyggnaden kring hamnen och terrängen till den i händelse av ett ryskt angrepp. Likväl kan kränkningar i Göteborgsskärgård syftat till att införskaffa sig kunskap rörande sensorsystem eller utplacering av egna sensorsystem m h t den strategiska vikt Göteborgs hamn har.

Stockholm, Den strategiska betydelsen av rikets huvudstad säger allt kring varför Stockholmsskärgård är högintressant för främmande makt dels finns rikets ledning i Stockholm dels utanför finns 4. Sjöstridsflottiljen en av två (2) kvarvarande sjöstridsflottiljer och därmed 1/4 av svenska Försvarsmaktens fjärrstridskrafter, inräknat de två stridande flygflottiljerna samt 3. Sjöstridsflottiljen. Härvid är detta område strategiskt viktigt för en motståndare att redan i fredstid rekognosera och föröva i för att möjliggöra stridens förande oaktat om det är NATO eller Ryssland. Undervattensverksamhet har genomförts tidigare i detta område, vilket bekräftades vid en av presskonferenserna. Bedömt har främmande makt genomfört underrättelseinhämtning mot sensorsystem i området, likväl övrig underrättelseinhämtning, utplacering av egna sensorsystem samt inträningsoperationer i syfte att föröva vissa kritiska moment i händelse av en konflikt, båda parter har intresse av detta.

Mängden kränkningar under vatten mellan 2009 till 2014 har ej bekräftats av Försvarsmakten likväl har man ej heller bekräftat uppgifterna rörande Gotland och Sundsvall, dock tidigare kränkningar i Stockholmsskärgård har bekräftats, likväl den genomförda ubåtsjakten i Göteborgsskärgård 2011 är ju i sig en indirekt bekräftelse på att främmande makt kan ha genomfört undervattensverksamhet i området. Vad som dock gör det troligt att t ex Von Brauns siffra ett tiotal kränkningar stämmer, är att officersförbundet hade i sin medlemstidning i Oktober 2014, ett reportage om undervattensspaningscentralen (UVSC) på Muskö. Där man indirekt ger en bekräftelse att undervattensverksamheten har ökat, då man nämner att mer fasta hydrofonsystem kommer utplaceras på grund av den ökade aktiviteten i Östersjön, likväl beskrev man utplacering av fasta kamerasystem, något som de gamla ubåtsskyddskompanierna även hade spritt över Sverige i syfte att kunna kontrollera ytan, då olika sensorsystem gav utslag och därmed bekräfta eller falsifiera om en undervattensfarkost var på platsen.

Fakta i målet är att Försvarsmakten har bekräftat undervattensverksamhet av främmande makt har genomförts tidigare som minst i Stockholms skärgård. Är då de övriga uppgifterna troliga att främmande makt även befunnit sig i Göteborgs skärgård, vid Gotland och Sundsvall. Jag bedömer det som mycket troligt att så är fallet, kopplat till de säkerhetspolitiska spänningar som uppstod efter Georgien konflikten samt dess efterföljande konsekvenser, så faller bitarna på plats. Detta kan även vara en del som Säkerhetspolisen (SÄPO) benämner som krigsförberedelser. Kan man nationalitets bestämma vilken den främmande makten är? Svaret på den frågan blir nej, i så fall hade en diplomatisk protestnot redan varit överlämnad till den nationen.

Förklaringsmodeller.Fyra troliga förklaringsmodeller finns främst till varför främmande makt väljer att genomföra undervattensverksamhet på dels svenskt territorialvatten dels det inre territorialvattnet, dessa är inhämtningsoperationer, avlyssningsoperationer, rekognosering av sensorsystem och avslutningsvis utplacering av egna sensorsystem. Det främsta och övergripande huvudsyftet med främmande makts undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten är och förblir underrättelsedrivna operationer i något syfte, det var det övergripande syftet under 1980-talets kränkningar likväl lär det vara/bli det under de kommande årens.

Inhämtningsoperationerhar tidigare beskrivits i den ovanstående texten, men en ytterligare förklaring kan krävas. Syftet med renodlade inhämtningsoperationer vid undervattensverksamhet kan vara att finna lämpliga landstigningsplatser, farleder, genomföra inträngning på land i syfte att rekognosera fasta objekt. Detta vet vi genomfördes dels av NATO anslutna länder dels av Ryssland under det kalla kriget, så båda parter har genomfört och besitter förmågan att genomföra sådana operationer. Det är således renodlade krigsförberedelser dessa operationer syftar till, man vill fysiskt på plats inhämta information som bekräftar ens tänkta planer.

Bild 4. Undervattenskablar i Östersjön.
En möjlig förklaring till varför främmande makt befinner sig i våra skärgårdar kan vara avlysning av undervattenskablar, både NATO och Ryssland har denna förmåga, se bild 4. Den mest kända avlysningsoperationen är "Ivy Bells", då USA avlyssnade en undervattenskabel i Ochotska havet under 1970-talet, i en nyligen publicerad artikel i Ryssland rörande ubåtstypen AC-12 så beskrivs även att avlysningsoperationer har genomförts med denna ubåtstyp. Således båda sidorna har kompetensen och förmågan att genomföra sådana operationer. Vän av ordning ställer sig säkert då frågan varför genomföra det på inre vatten och inte ute på internationellt vatten. Oftast handlar det om dykdjup men även referenspunkter för att enkelt kunna fastställa vart kabeln finns, i fallet med "Ivy Bells" förutsatte man att det skulle finnas en varningsskylt som indikerade att ankring var förbjuden mellan land, vilket det gjorde, därmed kunde sökandet efter kabeln underlättas. Syftet med en avlysningsoperation i dagsläget är bedömt att få tillgång till rådata i och med att den mesta överföringen numera genomförs digital i dessa kablar.

En annan förklaring är i redan fredstid genomföra rekognosering av främst sensorsystem för att möjliggöra förstöring av dessa i händelse av krig. Med sensorsystem avses här dels radar dels undervattenssystem såsom bottenfasta sonarsystem o dyl. Försvarsmaktens innehav av dessa system framkommer som senast i officersförbundets medlemstidning, likväl finns det tidigare SOSUS system (benämnt som Ålandsspärren och System-4) beskrivit i Mikael Holmströms bok den dolda alliansen. Förstörs sådana system i ett inledningsskede av en konflikt så skulle vår förmåga att nå ett ledningsövertag mot en motståndare drastiskt försämras. En annan förklaring kan vara kartläggning av dessa system så att dessa kan undvikas. Både Ryssland och NATO länder har under kalla kriget genomfört förberedelser för sådan verksamhet.

En avslutande förklaring kan vara utplacering av egna sensorsystem samt underhåll av dessa. Både Ryssland och NATO länder genomförde sådana operationer under kalla kriget, förmågan att genomföra dessa operationer lär under del av 1990 och 2000-talet nedgått men tveksamt är om man valt att avsluta ett vidmakthållande i detta. Vilket skulle förklara ett inträngande på inre svenskt territorialvatten.

Den avslutande frågan är alltid den vanligaste förekommande, varför väljer man att genomföra kränkningar med undervattensfarkoster, det svaret är går att finna i vår oerhört långa kust, Sveriges kust är dryga 270 mil lång. Längs denna kust har vi en stor del av våra sensorkedjor, detta gör att det enklaste sättet att inhämta information rörande dessa är främst genom undervattensverksamhet. Sannolikheten att bli påkommen är mycket låg och blir man påkommen är det näst intill omöjligt att bevisa vilken nation som är den kränkande om man inte lyckas tvinga upp eller sänka farkosten och då bärga den. Häri ligger svaret varför främmande makt väljer att kränka vårt territorialvatten med undervattensfarkoster.

Bedömt genomförs samtliga fyra typer av operationstyper i och med att det övergripande syftet med dem är informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Sett till den period vi tittar på 2009-2013 så blir det mycket svårt att göra indiciekedjor som kan utpeka någon specifik nationalstat som den kränkande utan teknisk bevisning. Efter 2013 blir situationen enklare, där finns ett större antal variabler att kunna ta hänsyn till samt vägval som Sverige genomfört, men det återkommer vi senare till.

Slutsatser

Främmande makt har genomfört undervattensverksamhet på svenskt territorium bedömt kommer även främmande makt fortsätta dessa operationer mht det rådande säkerhetspolitiska klimat i Östersjöregionen. Försämras det säkerhetspolitiska klimatet kommer bedömt intensiteten i undervattensverksamheten tillta.

Främmande makts övergripande syfte med undervattensverksamhet är bedömt att genomföra informationsinhämtning samt krigsförberedelser. Dessa syftar dels till att bekräfta om tilltänkta planer är möjliga dels till att redan i fred öva kritiska moment som kan nå strategiska avgöranden i krig och därmed rättfärdigar risktagningen redan i fred.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

DN 1, 2(Svenska)
Expressen 1, 2, 3(Svenska)
FN 1(Engelska)
Komsomolskaja Pravda 1(Ryska)
OSW 1(Engelska)
Sundsvalls Dagblad 1(Svenska)
SvD 1(Svenska)
SIPRI 1, 2(Engelska)
Submarine Cable Map 1 (Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
RIA Novosti 1(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Regeringskansliet 1(Svenska)
Göteborgsposten 1(Svenska)
Officersförbundet 1(Svenska)
Deception, Lucas Edward, 2012
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Blind mans bluff, Sontag Sherry; Drew Christopher; Drew Annette, 1998
Rising Tide, Weir Gary; Boyne Walter, 2003
Sanningen i ubåtsfrågan, Gustafsson Bengt, 2010
Hårsfjärden, Tunander Ola, 2001

Räddning får kosta, men inte….

Brandbil

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

120px-K31_HSwMS_Visby_(8644182258)


Specialisterna på undervattenskrig

Imorgon ställs en sovjetisk militärkarta över Stockholm ut på Armémuseum. En karta som jag inte själv har. Ovanför syns Sovjets karta över Sundsvall med bl a polishus och Televerket listade som ”viktiga objekt”.

På SVT Opinion finns ett inlägg av mig om ryska röster om ubåtsoperationer i svenska och ”skandinaviska/nordiska” vatten. Då texterna på SVT Opinion måste vara korta (tre tusen tecken) var det en del uppgifter som inte kunde komma med – de kommer därför här nedanför.

Som en del av researchen för P3-dokumentären "Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg och den sovjetiska kartläggningen" ringde jag upp den marina spetsnaz-veteranen kaptenen av första graden (motsvarande överste) Gennadij Sizikov i Moskva. En tuff herre men inte ovillig att samtala en stund. Efter att ha pratat lite om äldre spetsnaz-historia tog jag upp de ryska TV-dokumentärerna om marina spetsnaz, varav en Sizikov varit konsult för. Jag bad honom förklara om det var Sverige som avsågs med frasen ” våra nordiska marina grannar”, som finns i den dokumentär som han var konsult för (enda konsult). Resultatet kan du höra här (kort utdrag från P3-dokumentären):



Ett annat intressant citat i rysk TV yttrades av den ryske marinhistorikern Arkadij Tjikin:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på territoriet av andra länder osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Marinhistorikern nämner alltså inte några enskilda stater men innebörden av citatet är dock att Sovjetunionen bedrev marina specialoperationer på andra staters territorium. Jag tog reda på att Arkadij Tjikin skrivit en rad böcker, ringde upp honom och han sade att om jag ville veta mer om marin spetsnaz borde jag läsa hans bok Morskie djavoly alltså ”Havsjävlarna”. Den hade enligt Tjikin länge granskats i Moskva innan den kunde utges. Jag skaffade boken och fann då bland annat följande avsnitt:

"För lösandet av specialuppdrag utförde Vympel-gruppens officerare rekognosering av sannolika stridsområden genom att resa utomlands och studera detaljer i försvarssystem och försvarsorganisation i hela regioner i samverkan med motsvarande förband från vänligt sinnade länder. Det var en dyr och väl uttänkt mekanism, till vilken många sovjetiska och andra länders myndigheter knöts."

Marinhistorikern ifråga, vars böcker fritt kan köpas i Ryssland, tog alltså upp att även KGB-specialförbandet Vympel (som beskrivs i Ryska elitförband) sysslade med marina specialoperationer. Men vad menar han med ”sannolika stridsområden” och ”motsvarande förband från vänligt sinnade länder”? Det krävs ingen Einstein för att gissa att DDR (Östtyskland) och Polen kan vara bland dessa länder. I Mikael Holmströms Den dolda alliansen kan man läsa om polska erkännanden om förberedande operationer på danskt territorium och i Ryska elitförband kan man läsa om motsvarande östtysk verksamhet på svenskt territorium.

Arkadij Tjikin är inte den förste att ta upp att Vympel också bedrev marina specialoperationer utomlands. Ett av KGB:s toppnamn inom specialoperationer, Jurij Drozdov, ville 1994 kanske visa prov på öppenhet då han för den tyska tidningen Focus berättade att Vympel även i praktiken utfört marina specialoperationer i icke namngivna länder, ”…utan att bli upptäckta”.

Från och med lördag den 25 oktober kommer man på Armémuseum i Stockholm att kunna se det spetsnaz-dykaggregat av typen IDA-71 som togs i beslag av den svenska polisen 1993 och som figurerar i P3-dokumentären. Därtill kan man se den sovjetiska skyddshjälm som hittades i en klippskreva på en mindre ö i militärt skyddsområde inte långt från Musköbasen, liksom en sovjetisk militärkarta över Stockholm – en karta som jag inte själv har i min kartsamling.

Ja just det, i Ryssland firas idag (24 oktober) spetsnaz-dagen. Alla truppslag har ju numera egna dagar inklusive de mer hemliga.

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.

I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.

De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:

  1. Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
  2. Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.

Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.

Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att den första frågan från TV4 vid dagens presskonferens var vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:

Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?

I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.

Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.

Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:

Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.

Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.

Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som utskottsordförande.

Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.

En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).

Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.

 

PS. Den första frågan från TV4 vid dagens pressinformation var som sagt hur mycket operationen kostat. Svaret var cirka 20 miljoner kronor, vilket ungefär motsvarar Försvarsmaktens kostnader för brandbekämpningen i Västmanland.

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS "förstasida" 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s "förstasida" 141024 09.50

Så blev det…

Idag debattare på Aftonbladet. Kan inte säga att jag var synsk. Många ville berätta.

I dag presenteras nästa års budget för riksdagen. Vi försvarsvänner har högt ställda förväntningar på regeringen och den nye försvarsministern. Har man lyckats brotta ned Miljöpartiet? Kommer de 900 miljoner kronor som Peter Hultqvist före valet ville lägga till försvarsanslaget att aviseras, eller rent av budgeteras för 2015?
Men man kan inte bara stirra sig blind på själva anslaget. Sannolikt har Finansdepartementet varit en än tyngre och bättre förberedd motståndare än MP. Då gäller det att även ha ögonen på nivåer på påtvingat anslagssparande, hur regeringen har fredat Försvarsmakten för den dubblerade arbetsgivaravgiften på anställda under 25 år och vad som händer med Försvarsexportmyndighetens anslag efter nedläggning. Det som ser ut som ett höjt försvarsanslag kan annars lätt bli ett oförändrat eller till och med ett minskat sådant. Då riskerar den svenska förmågan till nationellt försvar att minska, och detta i en tid av snabbt accelererande osäkerhet.
Under tre års tid har Vladimir Putin och hans närmaste varnat Sverige och Finland för att närma sig Nato. Det skulle, enligt det ryska ledarskapet, generera ökade spänningar i Östersjöområdet. Det ligger nära till hands att koppla de incidenter och kränkningar som från rysk sida drabbat Sverige de senaste åren till dessa uttalanden.
Tyvärr tycks också MP ha tagit intryck. Regelbundet nämner dess företrädare risken för ökade spänningar som det främsta argumentet mot ett Nato-medlemskap. Då upprepar man inte bara det som Putin vill att svenska politiker ska säga. Dessutom är sådana uttalanden ägnade att flytta makten över våra säkerhetspolitiska vägval från svenska folket till Kreml: Vi kan inte välja Nato så länge Ryssland sätter sig emot.
Mot bakgrund av det tryck som Ryssland nu utövar mot det svenska luftrummet kan man inte utesluta att det som misstänks hända under ytan i Stockholms skärgård är en fortsättning på samma politik. Om så, måste Sverige ta höjd för något vi länge varit förskonade ifrån.

Att återfå en förmåga till ubåtsjakt motsvarande vad vi hade på 80-talet kommer att kräva lång tid och mycket pengar. Men vare sig detta, eller det faktum att det är svårt att nå framgång med sådana operationer, är giltiga argument för att vi inte gör vårt yttersta. Att försvara sitt territorium är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet för stater som gör anspråk på att erkännas som självständiga.
Oavsett ett eventuellt framtida medlemskap i Nato måste vi se om vårt eget försvarshus. Då kan inte nästa års försvarsbeslut handla om de 5,5 miljarder i anslagsökning som Försvarsberedningen föreslog i våras. För den nivån är bäst före datum redan passerat. Ytterligare ett antal miljarder måste i närtid avdelas för det som tidigt levererar förmåga; övningar, utbildning, beväpning och ett försvar av Gotland.

De flesta politiska partier i Sverige talar gärna om hur vi skapar säkerhet genom samarbete med andra. Det kan gälla EU, Norden eller – som numera - bara Finland. Det som förenar dessa samarbeten är att de förutsätts upphöra om kriget kommer. Dessa partier är också i de flesta fall positiva till Nato, men bara så länge Sverige inte blir någon del av det kollektiva försvaret. Problemet är att samarbeten som inte binder parter såväl i fred som i krig, inte kommer att tas på allvar av omvärlden. Varken av våra nära vänner eller potentiella angripare.

Medlemskap i Nato är inte en tillräcklig, men förvisso nödvändig, förutsättning för svensk nationell säkerhet. Denna insikt är nog väl representerad i de flesta partier. Nu är det hög tid att ansvarskännande politiker också agerar på den.
Allan Widman